Det är kväll i sommarhuset. Jag har värme-elementen redo men behöver ännu inte ha dem igång. Det känns fortfarande varmt. Hösten har gjort sitt intrång men jag förlänger sommaren med någon vecka i sommarhuset.

I natt är det första debatten mellan Trump och Biden. Sätter alarmet på min Iphone till 02.55. Vi har CNN och BBC world. Båda sänder debatten.

Tänker på Jimmy Carter. Kommer på mig själv att jag gör det ganska ofta nuförtiden. Ni vet den där demokratiska politikern, guvernören och presidenten i USA. År 1976, då relativt okänd, valdes han till USA:s president efter att ha besegrat den sittande republikanska presidenten Gerald Ford i presidentvalet. Hans kanske största framgång som president var Camp David-avtalen 1978 som innebar ett fredsavtal mellan Egypten och Israel. Carters sista år som president tyngdes av gisslandramat 1979 på amerikanska ambassaden i Iran, ett misslyckat försök att fritaga gisslan, bensinkris, och den sovjetiska invasionen av Afghanistan. Efter att ha haft höga opinionssiffror under de första åren dalade Carters popularitet starkt under 1980. Den första politiska kampen, nomineringen i demokraternas interna val, mot Ted Kennedy, klarade han, men han förlorade presidentvalet mot republikanernas kandidat Ronald Reagan. Den 20 januari 1981, bara minuter sedan Carter lämnat Vita huset, släpptes de 52 amerikanska medborgare som hållits som gisslan i amerikanska ambassaden i Teheran, Iran, vilket var slutet på det 444 dagar långa gisslandramat i Iran.

Efter sin presidentperiod blir Carter internationell medlare. Han har varit medlare i olika militära konflikter och valbevakare i latinamerikanska och afrikanska stater. Dessutom var hälsovård en huvuduppgift för honom. Han bidrog till att miljoner människor blev av med parasiten guineamask.Världskända blev Carters medlingsinsatser i Haiti och Bosnien och Hercegovina 1994. För sina ansträngningar för fred och mänskliga rättigheter fick Carter 2002 Nobels fredspris.

Jag har alltid varit imponerad av denna man. Han fick inte de bästa förutsättningarna under sitt presidentskap med en motsträvig kongress och han hade inte den bästa PR-mässiga framtoning under valet 1980 men hans innehållsmässiga budskap har alltid varit fyllt av intellektuell, hög nivå. Känns långt ifrån dagens president i USA.

För egen del läste jag år 2006 (kan ha varit år 2007 också) Carters bok, ”Palestine: Peace Not Apartheid”. Hans analys om att Israels fortsatta expansion av bosättningar på Västbanken är det viktigaste hindret för fred i Mellanöstern delar jag. Naturligtvis blir boken hårt kritiserat i Israel. Den blir extra hårt kritiserad då han i boken lyfter att situationen i Västbanken påminner om Sydafrika under apartheid, bland annat eftersom israeler och palestinier lever under olika juridisk reglering. Boken, och särskilt anklagelsen om apartheid, har lett till kraftiga reaktioner från israelvänner i USA. Organisationen Anti-Defamation League har anklagat honom för antisemitism och ledande demokrater har distanserat sig från Carter.

Utan att försöka släta över kritiken mot Carters argument i boken eller hans presidentskap så medger jag att jag ibland längtar tillbaka till en tid då Amerikas president trots allt förmedlade budskap med en viss intellektuell nivå. Jag längtar tillbaka till Jimmy Carter. Ett av problemen eller jag kanske ska säga utmaningen med att leva i denna tid är att intellektuell nivå och erfarenhet inte premieras. Jag känner mig som ett levande exempel på det. Jimmy Carter – ett annat. Ett av Jimmy Carters mest vågade och djärva tal höll han i juli 1979. Jag har sett det många gånger och imponerats av tydligheten, framsyntheten och att en politiker så tydligt säger vad som måste göras, trots att det skadar honom som politiker.

Jag pratar naturligtvis om Carters så kallade “crisis of confidence”-tal. Både historiker och statsvetare är överens om att talet skadade Carters presidentskap men för egen del tycker jag att vi alla, och inte minst de som nu försöker bli presidenter i USA, borde ta lärdom från talet. För demokraterna kan talets tydlighet i sin uppriktighet och villighet att undersöka rötterna till allmän oenighet och missnöje och para ihop ärlig analys med tydliga handlingsplaner kunna hjälpa demokraterna att komma i kontakt med desillusionerade väljare.

Det var sommaren 1979. Mitt bland striderna om gasledningarna och en våldsam strejk av oberoende lastbilsförare ville Carter inte bara hålla ett nytt tal om den pågående energikrisen. Istället drog han sig tillbaka till Camp David i tio dagar, där han träffade ledare från den politiska, affärsmässiga, religiösa, ekonomiska och akademiska sektorn. Hans mål? Att diagnostisera de bakomliggande hindren som gjorde det så svårt för landet att samlas för att lösa energiproblemet.
Carter var djupt påverkad av sin 29-åriga medarbetare, Patrick Caddell. Med stöd av dennes egna undersökningsdata och hans tolkningar av verk som Christopher Laschs 1979-bästsäljare, ”The Culture of Narcissism”, hade Caddell drivit tanken att landets problem i stort sett var andliga och existentiella. Historikern Kevin Mattson förklarar att i ett långt aprilmemo, ”Caddell hade gjort en sak för presidenten att leverera en jeremiad till nationen, för att berätta för sina landsmän hur de hade fallit från bättre tider men kunde återvända till nationell storhet.”

Carter inledde sitt ovanliga tal med att läsa en lista med kritik som han hade fått från externa rådgivare och vanliga amerikaner. En av hans anonyma kritiker hävdade: ”Du ser inte folket tillräckligt längre.” En annan uppmanade honom att ”prata med oss ​​… om en förståelse för vårt gemensamma bästa.” Ytterligare en annan klagade: ”Jag känner mig så långt från regeringen. Jag känner att vanliga människor utesluts från politisk makt. ” Många av kommentarerna, sa Carter, avslöjade en känsla av ”moralisk och … andlig kris” bland amerikaner.

Presidenten, en engagerad baptist och någon gång söndagsskolelärare, tog denna ”förtroendekris” på allvar. Han vann valet 1976 med löften om att läka landets sår på 60-talet och återställa tillförlitligheten för presidentskapet efter Watergate-skandalen. Så 1979 klagade han över att ”i en nation som var stolt över hårt arbete, starka familjer, nära sammanslutna samhällen och vår tro på Gud, för många av oss tenderar nu att dyrka självförlåtelse och konsumtion.” Den enda gångbara vägen framåt, som Carter såg det, var mot ett ”gemensamt syfte och återställandet av amerikanska värden.”
Förutom att tukta personlig eftergivenhet hävdade Carter att de politiska ledarnas oförmåga att agera och arbeta för det allmänna bästa bidrog till att andan förlorades. ”Det du ser för ofta i Washington och på andra håll runt om i landet,” sade han, ”är ett regeringssystem som verkar oförmöget att agera. Du ser en kongress vriden och dras åt alla håll av hundratals välfinansierade och kraftfulla specialintressen. ”

Till en början fungerade denna uppriktighet. Talet berörde omedelbart en gemensam röst med det amerikanska folket, som översvämmade Vita huset med positiva samtal och bokstäver. En undersökning från New York Times/CBS News som togs kvällen efter adressen visade ett 11-poängs hopp i presidentens jobbgodkännande (från 26 till 37 procent).
Tidningsredaktörer över hela landet var mer splittrade. Birmingham News ansåg till exempel att talet ”saknade … seghet.” Republiken Arizona beklagade: ”Nationen ställde inte in Carter för att höra en predikan. Det ville ha svar. Det fick dem inte. ” Ytterligare andra berömde honom för hans ärlighet. ”Jimmy Carter gör sitt bästa för att tala obehagliga sanningar och visa oss vägen ut ur en period av nationell fara”, menade Kansas City Star.
Carters misslyckande kom inte från själva talet utan från den passivitet (och dåligt rekommenderade åtgärder) som följde. Först försummade han att skissera en plan för att fixa den påstådda förtroendekrisen. Han klargjorde till exempel inte hur man kan begränsa USA: s överdrivna konsumtion utan att ytterligare äventyra en ekonomi med hög arbetslöshet och inflation. Sedan, i ett försök att utrota illojalitet i sin administration, drev han ut flera medlemmar av sitt kabinett, vilket signalerade svaghet.

Sådan oro bleknade i jämförelse med kaoset som kom nästan fyra månader senare i form av gisslan i Iran. Iranska studenter stormade USA: s ambassad i Teheran och tog 52 amerikanska diplomater och medborgare fångna. För varje dag som gick utan en resolution (totalt 444) verkade Carter och hans rådgivare mer och mer belägrade.

Då började Carters kritiker att beväpna idén om ”sjukdom” som hade cirkulerat bland journalister före hans tal. Termen blev en förödande epitel när den tillämpades på hans påstådda misslyckade presidentskap. Siffror som var så olika som demokraten Ted Kennedy och republikanen Ronald Reagan stärkte en nu dominerande berättelse om adressens nedslående ton och dess skyldighet för det amerikanska folket för svårigheter som faktiskt härrörde från Carters egen brist på ledarskap.
Till hösten blev talet kampanjfoder för Reagan. ”Jag finner inget nationellt sjukdomstillstånd”, sa han när han började sitt försök att avlägsna Carter. ”Jag finner inget fel med det amerikanska folket.” Istället använde Reagan soliga bilder och retorik för att föreslå det största hindret för att ”göra [Amerika] stort igen”, som hans slogan för kampanjen uttryckte det, var den olyckliga och döda ”jordnötsbonden” i Vita huset. Reagan visade hur politiskt effektivt det kan vara att uppmuntra amerikaner att ignorera djupare kulturella problem och att sätta sitt blinda förtroende för deras lands storhet. Reagen gjorde ingen hemlighet att han var intellektuellt svagare än Carter, han var dock mer rapp i munnen och hade mycket bättre PR-folk.

Ändå har denna strategi, även om den var effektiv, gjort lite för att lösa de politiska och moraliska frågor som Carter uppmanade nationen att möta. Dilemma som polarisering och förlust av förtroende för regeringen har bara försämrats sedan år 1979. När amerikanerna ser fram emot valet 2020 är det värt att tänka på Carters försäkran om att ”vi kan återfå vår enhet” som mer än en tom plattform. Det kan ta någon som är villig, som Carter var sommaren 1979, att berätta det amerikanska folket vad de behöver höra, även om det gör ont.

Grundläggande, hårda frågor -Vilken typ av nation vill vi vara? Vad måste vi göra individuellt och kollektivt för att komma dit? Blir vi lyckligare av konsumtion? Däri ligger i kärnan i Carters ofta felaktiga och missförstådda tal. Det är också frågor som hans demokratiska efterträdare, Biden och hans demokratiska ledarstab, borde omvandla till ett nytt tal och inte minst med frågor ställda till sin republikanska motståndare, Trump, och till det amerikanska folket. Dessa demokrater kan också lära något av Carters misstag. Framgångsrika ledare måste våga ställa de tuffa frågorna men sedan förbinda sig att hjälpa sina väljare att hitta svaren på dem.

Då jag förbereder mig för att se nattens debatt hoppas jag på en viss intellektuell nivå. Är jag naiv? Kanske, men samtidigt kan jag inte låta bli att hoppas på en repris. En ny Jimmy Carter, ett nytt unikt tal….med efterföljande handlingsplan. Det vore något.

/m

Varannan natt sover jag inte. Ligger och vänder och vrider till jag antingen utmattad somnar till någon timme vid 5-tiden eller går upp och gör något. I natt valde jag det sistnämnda.

Surfar runt och tänker att jag måste lära mig lite om sjukvården i mitt nya hemlän. För mig har Skåne alltid varit ett bakåtsträvande län då det gäller förbättringsarbete inom hälso- och sjukvården. Otaliga är de möten man haft i gemensamma projekt där attityden varit, ”det där kommer aldrig att fungera hos oss, vi har så speciella förutsättningar förstår du”. I vissa genombrottsprojekt där några län erhållit statliga medel för att testa nya saker har det nästan alltid slutat med att skåningarna hoppat av eller gjort något annorlunda.

Jag tänker att mycket har säkert hänt sedan jag pensionerades från sjukvårdsbranschen år 2017. Hittar en rapport från McKinsey som tydligen ska vara något slags förslag till Alf och regionledningen kring framtida organisering av sjukvården. Jag skumläser de elva rapporterna. De är fulla med typisk McKinsey-konsulteri. Stapeldiagram på stapeldiagram och en textmassa som har ingångsvärdet att sjukvården borde kunna hanteras som vilken industri som helst. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Här har Region Skåne lagt ut miljoner på McKinsey-konsulter som, visserligen verkar ha gjort mängder med intervjuer och haft en hög ambitionsnivå, i slutändan kommit fram till samma slutsatser som alla McKinsey-rapporter gjort i årtionden. Jag har säkert läst ett femtiotal liknande rapporter i mina dagar – här kommer carbonsammanfattningen som alla liknande rapporter har, oavsett tid och oavsett organisation de har belyst.

1, Det behövs en strukturell omorganisation på ett övergripande plan – flytta olika verksamheter till olika delar av länet

2, Det behövs interna förändringar i varje verksamhet – se över varje verksamhets uppdrag

3, Inför bemanningstal så ledningen kan jämföra om varje verksamhet har rätt bemanning

4, Det blöder i inköpen till organisationen – se över dessa

Dessa fyra punkter har varje McKinsey rapport kommit fram till under de senaste 30 åren. Förvånad att Skåne betalat miljoner för detta. Jag kunde ha levererat detsamma på en kvart till en bråkdel av kostnaden.

Allt det här kunde ha varit roligt om det inte är så att detta handlar om livsviktig verksamhet. Alla vet att medarbetarkostnaden överstiger produktionskostnaden, och har så gjort under flera år. Varje legitimerad i vården träffar allt färre patienter, trots att patientflödet ökar på många ställen. Det här är en ekvation som inte går ihop och att något behöver göras inser nog alla. Jag är mycket förvånad att skåningarna inte har kommit längre i omställningsarbetet än vad som verkar vara fallet, det här är liksom ingen ny materia att hantera.

Lösningen finns dock inte i McKinseys rapport. Ta bara exemplet med bemanningstal som de föreslår och brukar alltid göra. Jag läser ett uttalande som HR-direktören i Skåne har gjort om att de troligen är först i landet med att jobba med bemanningstal. Tyvärr verkar inte vederbörande vara speciellt erfaren men uttalandet är häpnadsväckande. Det har ju försökt införas runt omkring i olika regioner där konsulter gått fram sedan -80 talet. Allt handlar om att finna optimal bemanning per vårdplats och det kan ju låta klokt men man glömmer en viktig sak, medarbetare är sjukvårdens tillgång och inte dess kostnad. Det finns inget som heter jämförbara verksamheter och då kan det vara svårt med trubbiga mått som bemanningstal. Fråga Gävleborg år 2005 efter Ledningsbolagets framfart där, eller Västernorrlands försök med bemanningstal vid deras stålbad år 2014. Ingen hänsyn tas till medarbetarnas erfarenhet eller avdelningarnas och sjukhusens verksamhetsmässiga förutsättningar med olika vårdtyngd etc. Normalbemanningen blir efter ett tag en underbemanning och skulle då någon av medarbetarna bli sjuk drabbar det kollegerna i form av extrapass eller ökad arbetsbelastning då inga vikarier finns att tillgå. Överbeläggningar ökar den redan höga arbetsbelastningen och i slutändan minskar patientsäkerheten. Tro mig, kära Skåne, det finns de som har testat detta före – lär av dem!

Varför är det så svårt att ta lärdom av tidigare chefer och medarbetares lärdomar eller andra läns erfarenheter vid ett förändringsarbete? Istället tar man in dyra konsulter som kommer med en carbonlösning….tror man. Jag har alltid tyckt att större genomgripande förändringar såsom regionövergripande gemensamma projekt skadar mer än tillför och det är det som McKinsey alltid föreslår varje gång. Gör en omorganisation så löser sig det mesta.

Jag slår igen min dator och släpper det här med hälso- och sjukvårdsarbetet i Skåne. Inser dock att jag inte kan göra det för då skjuter jag mig själv i foten. Det här är mitt nya hemlän och jag kommer förr eller senare drabbas av dess organisation, som patient. Tänk om de kunde lära av tidigare generationer. Tänk om……. En region är komplex och svår att leda och styra. Specifika verksamheters förbättringsarbete bör alltid utgå från den kunskap som står verksamheten nära…… Skapa inte övergripande projekt utan ställ istället verksamhetsspecifika krav……. Låt proffsen få vara proffs……. Förstärk därför de kritiska frågorna och ställ krav på verksamhetsspecifika förbättringsarbeten istället för gemensamma regionövergripande projekt……. Förbättra i vardagen……. Ha tillitsbaserat ledarskap med fokus på ständiga förbättringar…….. Allt som tekniken kan göra, låt den göra det……. Minimera fysiska besök, jobba med prevention (mota ”olle i grind)……..jag inser att jag aldrig kommer att släppa det här. Jag går och lägger mig igen.

/m

September är här och de brandgula solnedgångarnas tid. Jag försöker att följa så många jag har tid till. Förmånen att bo vid Öresund med en canvas över Öresundsbron och det skymtande Köpenhamn bara ett stenkast från vår lägenhet underlättar naturligtvis. En annan är min app som jag nu har använt ett antal år där solens upp- och nedgångstider syns för varje dag.

Ibland är vädret inte till min fördel och då skymmer mörka moln solens färd nedför kustlinjen. Innerst inne vet jag att solen finns där bakom molnen och gör sin resa i alla fall men känslan är att jag har förlorat en dag eller att de mörka molnen tagit över och besegrat det ljusa. Ibland kommer en tanke upp i mitt huvud, tänk om ändå molnen kunde försvinna, men lika snabbt den uppstår, lika snabbt försvinner den för jag äger inte verktyget att få molnen att försvinna.

De senaste 25-30 åren har jag närt en tanke om att acceptera det faktum som presenteras för mig, oavsett presentationens ljus eller mörker. Det ljusa finns där bakom och verkar i det dolda, även om jag inte ser det verka. Jag får acceptera det som finns och det som presenteras för mig även om jag vet att det finns ljusare skyar bakom. Det är inget jag varken kan eller vill lägga någon energi på. Jag jobbar med acceptans och accepterar vädrets makter.

Det här har gjort att jag i mångt och mycket applicerar samma tankemodell på livet i övrigt. Jag lägger inte energi eller bedömer om saker som läggs fram för mig som varandes bra eller dåligt. Jag accepterar dem och utgår från dem då jag fattar beslut men jag lägger ingen energi på att önska att de lagts fram på ett annat sätt, ett bättre sätt, ett ljusare sätt, för det kan jag inte påverka och lägga energi och tankemöda på. Sådana tankar är onödiga och i mångt och mycket önskedrömmar.

Jag hade en underchef en gång som listade väldigt många hinder i vardagen för att hans verksamhet och han själv skulle kunna göra ett bra jobb. Vid varje månadsavstämning med mig som hans chef kom han med sin lista och vi gick igenom listan och kunde nästan alltid konstatera efter genomgången att ungefär 8 av 10 punkter på hans lista var ändå något varken han eller jag kunde göra någonting åt. Det kunde handla om ökade patientinflöden, ekonomiska förutsättningar, lokalbegränsningar eller utrustning som visserligen fungerade som de skulle men önskan om nyare och modernare system pockade på. Efter våra möten enades vi om att nästa månadsavstämning skulle listan enbart innehålla punkter som vi kunde göra någonting åt. Den här chefen tenderade dock alltid att återkomma med samma typ av lista.

Jag har funderat mycket på om jag lever ett mer begränsat liv eftersom jag sällan bedömer saker och ting som bra eller dåligt för mig, utan jag ser det mer som att nu hände det här, nu blev det så här, nu hamnade jag i den här situationen och då funderar jag istället på vad jag kan lära av den här situationen och hur jag kan agera utifrån det här. Jag tror innerligt på gåvan som ges till dig vid varje händelse eller personligt möte att det som händer dig händer dig av en orsak och du har vid varje situation en möjlighet att lära dig något. Jag lägger inte energi på att önska att situationen varit annorlunda eller önskat att det här inte inträffat, för sådana tankar är sällan fruktsamma och leder sällan framåt.

Det finns en trend på sociala medier med att ständigt visa upp sig själv i fördelaktig situation. Jag har svårt för konton på Instagram som är alltför ytliga och som visar upp bilder på sig själv. De flesta unga (i jämförelse med mig) så kallade influensers visar bilder på sig själv har jag förstått och jag hade gärna sett att de hade vänt på kameran och istället visat vad de ser. Är det en solnedgång? Är det ett köpcentrum? Är det en dator? Jag hade gärna sett människors begränsningar och hur de tacklar det. Människor som är beredda att investera tid och kraft i möten och relationer istället för att ifrågasätta den så fort ett problem dyker upp. Människor som är villiga att uthärda nedgångar, ångestattacker och sorg och låta den ingå som en naturlig del av livet. Visa upp det. Visa upp molnen, inte alltid en selfie i fördelaktig klädsel.

Igår sprang jag som vanligt längs Limhamns hamn och Sibbarps stränder, sneglandes ut mot Öresund och brons pontoner. Köpenhamn syntes knappt i det disiga och regntunga vädret som plötsligt kom in från väster. En timme tidigare hade det varit strålande väder men nu intog de mörka molnen min canvas. Jag vet att solen finns där bakom och verkar i det dolda. Den gör sin resa ändå. Så även jag. Jag gör min livsresa ändå, oavsett alla makter som vill mig illa, oavsett omständigheter, oavsett alla nedslagningar. Jag kan endast uppleva livet i dess helhet om jag är öppen för alla sidor av livet. Till livet hör både soluppgångar och solnedgångar, soliga dagar och regniga dagar, arbete och fritid, ungdomens dagar såsom ålderdomens dagar, skratt och gråt och medan jag springer längs stranden och regnet strilar ned tänker jag på att det är möjligt att det finns så mycket ångest för närvarande i vårt samhälle för att vi alla gör vårt bästa och yttersta, även i sociala medier, att försöka kväva och förskjuta vissa sidor av livet.

Jag stannar upp och sneglar bort mot horisonten. Det är en horisont med möjligheter även om den just nu är mörk och regntung. Jag tänker på att jag måste bejaka både glädje och sorg. Inte förskjuta den ena utan innerligt bejaka dem båda. För möjligheten finns om vi bejakar livet som det är och inte som i vår önskedröm.

/m

En gammal kollega ringer och ber om ursäkt. Det är verkligen oväntat. Han säger att det var fel av honom att inte höra av sig tidigare, att avfölja mig från Facebook och att inte stötta mig då mitt namn kommit upp i diskussioner. Han tycker det är vansinnigt att Sveriges bästa HR-direktör och Regiondirektör går arbetslös. ”Du som inte gjort något fel”.

Jag svarar på samma sätt som jag alltid gör. På det sätt som Jesus lärt mig.

”Gud har en plan för mig och självklart förlåter jag dig.”

Hängandes på korset och med alla skäl i världen att ropa ut sin ilska, sin irritation och sitt fördömande gör Jesus tvärtom vad som förväntas. Rådsmedlemmarna, folket, romarna, soldaterna. Han vänder sig till dem alla och enligt Paulus läkare Lukas i Lukasevangeliet 23:34 säger han bara ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör”.

Okunskapen är stor hos många av mina tidigare så kallade vänner och bekanta. Jag förlåter dem alla. Det är sån jag är. Om man hellre väljer att tro på lögner i media än mig, så får de göra det. Om de hellre väljer att avfölja mig än att ta kontakt får de göra det. Om de hellre sprider rykten och osanningar än sanningen, får de göra det. Jag dömer dem inte. Jag förlåter dem.

Imorgon är en ny dag. Det finns alla skäl i världen att se morgondagen gry med ett positivt sinnelag. Gud har en plan och även om jag inte ser att han verkar till min fördel efter 112 nekande jobbansökningar eller konsultförfrågningar så litar jag på honom. Gud har en plan även om jag inte ser den.

/m

Då sitter jag här och är långt ifrån händelsernas centrum. Jag lämnade Hälso- och sjukvårdsarbetet för över tre år sedan och kan nu med distans se på hur de som har kommit efter tagit sig an utmaningarna. För utmaningar finns alltid inom hälso- och sjukvården, oavsett pandemi eller inte. Jag skriver inte det här för att på något sätt bedöma hur mina efterträdare har skött sig utan jag skriver detta mer som en egen reflektion, som ni nu får ta del av.

Jag är så pass gammal att jag var med på nära håll då Ädelreformen infördes år 1992 och splittrade vårdsektorn mellan dåvarande landstingen och kommunerna (jag praktiserade då bland annat på ambulansen, akutmottagningen och avd 2 i Linköping). Reformens stora kärna var att kommunerna övertog landstingens ansvar för de äldres vård och omsorg. Det blev en av Sveriges största arbetskraftsförflyttningar då en del av personalen fick lämna landstingen för att få kommunerna som arbetsgivare. 1995 skedde ytterligare en reform, lite i det dolda, den så kallade Psykiatrireformen där kommunerna nu även fick ansvar för de patienter som efter tre månaders sammanhängande vårdtid bedömdes färdigbehandlade. Båda dessa reformer hade ett gott syfte. Nu skulle kommunerna få ett samlat ansvar för långvarig service,
vård och omsorg för äldre och handikappade.

Socialstyrelsen fick direkt i uppdrag att följa konsekvenserna av Ädelreformen. Efter fem år återkom man till Sveriges Riksdag med en första rapport. Det fanns en del positivt men en hel del var också nedslående läsning. Socialstyrelsen konstaterade brister vad gäller bland annat medicinsk kvalitet och säkerhet, rehabiliteringsinsatserna, informationsöverföringen och samarbetet mellan vårdgivare, vårdnivåer och professioner framför allt i samband med att patienter skrevs ut från sjukhus. Regeringen fortsatte att ge Socialstyrelsen uppdrag att följa detta och årliga rapporter levererades av Socialstyrelsen. Tio år efter Ädelreformen tillsattes en kommitté för översyn av Ädelreformen. Ytterst lite justeringar skedde efter detta.

Då är vi tillbaka i nutid. Ädelreformens konsekvenser har vi blivit vana att leva med men få har förstått bristerna som för alla som läst Socialstyrelsens rapporter genom åren kunnat se varit uppenbara redan från början. I Covid-19:s kölvatten har Ädelreformen, med rätta kommit upp på tapeten igen, efter den höga dödligheten på våra svenska äldreboenden. På många sätt tycker jag lärdomarna är uppenbara.

• Ädelreformen ledde till att ansvaret för omsorgen av de allra sköraste flyttades från landstingen som arbetade under Hälso- och sjukvårdslagen till kommunerna som har sitt uppdrag under Socialtjänstlagen. Både arbetsgivarmässigt, huvudmannamässigt och lagmässigt separeras således vården av våra äldre. Jobbar man över gränserna kan vi väl inte ha två, ibland, motstridiga lagar som personalen följer?
• Bemanningsmässigt har kommunerna strävat efter bemanning med utbildade undersköterskor, men tyvärr har det visat sig att detta inte har lyckats. Flertalet äldreboenden har tvingats bemanna upp med medarbetare som många gånger saknar adekvat utbildning, det kan till och med vara kunskaper inom basal handhygien som saknas. Varför har vi i Sverige tillåtit våra mest sköra att omhändertas av icke-professionella?
• Landstingen, numer regionerna, har kvar det medicinska kunnandet och ansvaret. Detta innebär att exempelvis geriatrikerna i mångt och mycket arbetar på rehabiliterande geriatriska kliniker. Läkartillsynen på äldreboenden sker oftast i form av allmänläkarkonsultation. Många hävdar, med rätta, att landstingen/regionerna fortfarande har kvar ansvaret för att ge medicinsk vård för de äldreboende likväl som för alla andra medborgare. Det är precis det som är min poäng. De har ansvaret för oss alla men just för de mest sköra vill vi nog att ansvaret skall vara extra stort och då har vi idag en Ädelreform där uppdelning i form av gränser blivit urtydlig. Vill vi att det ska fortsätta att vara så?
• Sjuksköterskorna då? En sjuksköterska kan idag ansvara för flera olika äldreboenden och av naturliga skäl fungerar då inte ansvaret för medicinskt komplicerade tillsyn. Exempelvis syrgas och dropp. Då jag arbetade med samverkan med olika enhetschefer inom kommunens äldreboenden noterade jag att flertalet hade sjuksköterskekompetens i grunden, vilket naturligtvis är bra, men då de arbetar som chefer ska de vara duktiga chefer/ledare och ej göra direkta medicinska insatser. 

   

• Vad händer då de sköra blir allvarligt sjuka? Ja, min kära svärfar blev allvarligt sjuk några gånger i slutet av hans liv. Jag fick då följa på nära håll hur han skickades in till Lunds akutmottagning där väntan blev lång. Till slut hamnade han på en medicinavdelning och blev väl omhändertagen där. Stärkt återkom han sedan till sitt särskilda boende för att några månader senare göra om samma resa.  Alla är överens om att detta inte är bra för de äldre. Detta bidrar också till att akutsjukhusen blir överbelastade och detta har varit prolematiskt långt före Covid-19.

Vad kan vi då göra? Oavsett Covid-19 eller inte så vet vi att inom hemsjukvården och i våra äldreboenden bor det allt sjukare, multisjuka, människor. De behöver naturligtvis ha tillgång till det bästa vi har i form av medicinsk utbildad personal och jag kan inte se annat än att det behövs ett helt nytt tänk kring organisation. Det behövs naturligtvis sjuksköterskor, geriatriker och andra yrkesgrupper med specialkompetens och det verkar vara det som våra äldre inte får tillgång till idag. Jag ska som sagt inte bedöma de chefer som numer styr hälso- och sjukvården i Sverige men jag ropade högt då regionledningar gick ut med riktlinjer kring Covid-19 att geriatriker (ja, alla läkare) och även sjuksköterskor skulle undvika besök för att minska smittspridning och helst sköta vården på distans. I mina öron lät det vansinnigt. Man kan undvika smittspridning ändå. Det var lika vansinnigt som att stoppa all elektiv vård och inrätta diverse jourlinjer för läkare i någon form av krisorganisation utan arbetsuppgifter. Hur dum får man vara? Enligt flera rapporter och vittnesmål är det få från de särskilda boendena som därmed fick chansen till en mycket enkel behandling i form av syrgas och dropp, som hade kunnat räddat liv. Istället blev det palliativ vård för de flesta. På vilka grunder?

Jag kommer ihåg en forskningsrapport som jag läste år 2001 från Handelshögskolan i Göteborg, ni får ursäkta om jag inte minns forskarens namn, men slutsatsen var slående. För medarbetarna hade Ädelreformen skapat en osäkerhet om hur verksamheten skulle beskrivas, bedrivas och hur det egna arbetet och yrkesinriktningen skulle komma att påverkas. De var till och med  osäkra på om det skulle kallas sjukvård, omvårdnad eller äldreboende. Detta var alltså 9 år efter Ädelreformens införande! För mig har det alltid varit självklart – det handlar om värdighet, det handlar om kärlek, det handlar om relationer över generationsgränserna.

Det är dags att slå sönder Ädelreformen och återgå till en organisation där våra äldre får tillgång till det bästa vi har i form av medicinsk kompetens och omvårdnad. Allt annat vore skamligt av en välfärdsstat som Sverige. Jag kallar det Ädelreformen in reverse.

/m