Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Villfarelsen att vi bryr oss
Det är två dagar efter att jag har sprungit ett maratonlopp i Central park. Stormen Sandy har bedarrat och jag befinner mig mitt i hjärtat av Manhattan, nämligen Times Square. På den upphöjde scenen blickar jag och mina vänner ut över ett massivt uppbåd av amerikaner som ivrigt inväntar de stora nyhetskanalernas förutsägelse om vem som har vunnit presidentvalet år 2012. New York är tydligt demokratiskt så det är få som medger att de har röstat på Romney. Jag gör bedömningen att 95% av de som har tagit sig till Times Square denna tisdag natt har röstat på Obama.
Jag lägger min dator lite åt sidan. Undrar i mitt stilla sinne i vilken låda jag har lagt alla kylskåpsmagneter med bild på Obama och hans budskap ”Yes, we can”. Det är nu åtta år sedan jag var i New York och således på plats när Obama omvaldes. Vi hade tyvärr inte fått springa det ”riktiga” New York Maraton men hakade istället på ett inofficiellt lopp under söndagen runt Central park. Nu blev vi istället vittne till när historia skrevs då Obama omvaldes som president. Det kändes stort och då jag letar i en flyttlåda märkt 88 från flytten från Linköping i våras blir jag en aning besviken då kylskåpsmagneterna inte hittas.
Har bläddrat lite i Obamas nya bok, ”Ett förlovat land”. Den är välskriven och full med anekdoter om den amerikanska drömmen. Jag minns så väl partikonventet 2004. Det är första gången jag hör talas om senatorn från Illinois och då jag hör honom tala inser jag att det här är ett blivande presidentkandidatsämne. För egen del har alltid Hillary Clinton varit något av en förebild för mig så när Obama ställde upp emot henne i 2008 års kampanj hade jag redan valt sida. På min födelsedag hoppade sedan Clinton av racet och gav Obama sitt fulla stöd, ända sedan dess har Obama varit i mitt hjärta.
Boken innehåller förstås en första del där innehållet är så där typiskt för amerikanska biografier. En berättelse om pojken med en pappa från Kenya och en mamma från Kansas, uppvuxen på Hawaii som med hjälp av tur, hårt arbete och en enorm talang lyckades ta sig hela vägen till Vita huset. Den delen av boken kunde han ha minskat ned på, den kan vi sedan tidigare böcker, det är den andra delen jag är mest intresserad av. Den delen handlar om de första tre åren av hans presidentskap. Den slutar triumferande med avsättandet av Usama bin Laden men har innan dess täckt in finanskris, klimatkris, relationen med Europa och Kina, katastrofvalet i mellanvalet år 2010 och Horizonskandalen.
Jag är tillbaka till den där dagen i New York i november år 2012. Då CNN och ABC nästan samtidigt tillkännager att de förutspår att Obama blir ”re-elect” utbryter rena kramkalaset på Times Square. En tjej på min högra sida kramar om mig spontant och en äldre farbror framför oss på läktaren vänder sig om och med tårar i ögonen trycker han våra händer. ”He made it again”, säger han. Han upprepar frasen flera gånger och jag kan inte låta bli att känna glädje och eufori tillsammans med övriga New Yorkbor. I den här stunden verkar allt möjligt. Obamas slogan från 2008 om ”Yes, we can” och inte minst hans berömda tal där han upprepar frasen om att ”det finns inget konservativt Amerika, det finns inget liberalt Amerika, det finns inget vitt Amerika, det finns inget svart Amerika. Det finns bara ett Amerika, Amerikas förenta stater” känns närmare än någonsin. Åtta år senare då jag letar i min flyttlåda och bläddrar i Obamas bok undrar jag vad det var som egentligen hände? Trumps ansikte syns framför mitt inre. Hur kunde det gå så fel?
Ungefär mitt inne i den andra delen av Obamas bok tror jag mig finna svaret. Det är där Obama beskriver hanteringen av finanskrisen. I kongressen höll Obama ut handen till sina politiska motståndare men Mitch McConnell, som var republikanernas gruppledare i senaten, hade en annan plan, att säga nej till allt som president Obama kom med, oavsett vad det än var. I boken beskriver Obama hur dåvarande vicepresidenten Joe Biden återberättar ett möte han haft med McConnell. Biden hade försökt övertyga McConnell om viktigheten kring att släppa igenom ett lagförslag som skulle hjälpa många amerikaner igenom en svår finanskris. McConnells svar sa det mesta:
”Du måste ha drabbats av villfarelsen att jag bryr mig”.
Då Obama fortsätter i boken att berätta om när den svarte Harvardprofessorn Henry Louis Gates blev arresterad av polisen, då han hade glömt nycklarna och försökte ta sig in i sitt eget hus blir det ännu mer tydligt för mig. I sin första kommentar sa Obama att han tyckte att polisen betett sig dumt när de gripit Gates trots att han kunde bevisa att han bodde i huset. Raseriet mot Obama blev massivt. Hans opinionssiffror, bland vita väljare ska sägas, hämtade sig aldrig. Obama hade påmint dem ytterligare en gång om rasismen inom poliskåren, det var en sanning de inte ville höra, inte från en mörkhyad president. I boken beskriver Obama sin egen reaktion på vreden, han kan omöjligen förstå den.
Där har vi två av svaren varför inte Obama lyckades med sina föresatser, varför hans devis om ”att det finns bara ett Amerika” är så fundamentalt fel, varför vi nu har fått se ett mer splittrat USA än på minst 150 år, varför vi för närvarande ser en tjurig president som vägrar lämna Vita huset, varför detta land har blivit ett land som alla skrattar åt. Då jag läser boken inser jag att Obama såg det tidigt men hade ingen möjlighet att göra någonting åt det. Rasismen i USA växte sig allt starkare under hans tid och inte minst fick han känna på vreden och hatet från republikanerna, hur orättfärdig den än var.
Då jag och mina vänner går tillbaka till hotellet den där segernatten för åtta år sedan mötte vi idel glada människor överallt. De hade framtidstro och såg fram emot fyra nya år med en president som de både hade ett stort förtroende för men också som lovade dem hopp. Mycket av hoppet låg i att många såg Obama som en progressiv politiker. Det som få förstod eller ville se var att Obama lovade försoning med motståndare och ett lands samling under en tid då det redan var för sent. Han lovade något han inte kunde lova. Han slogs mot väderkvarnar som inte ville ha försoning, de ville ha splittring. Obama beskriver sin djupaste respekt för sin motståndare i 2008 års val, John McCain, i sin bok. Redan där var dock splittringen som nu delat landet i ett avgrundshål på väg. Få såg det då, tror inte ens Obama såg det komma, men som vice presidentkandidat valde McCain en ultrahöger, islamafobisk Sarah Palin, som sin parhäst. Där och då började yttersta högern sitt tåg mot makten.
Obama hade inte en chans. Ingen majoritet i kongressen, ökad rasism, en vänsterfalang som ville se progressiv handling från honom och som inte såg realiteten kring presidentens bakbundenhet, det ökade missnöjet hos ”vita män i underklassen” och inte minst en väljarkår med förväntningar utöver det vanliga. Obama lyckades med det omöjliga. Med en mittenpolitik med intelligens, anständighet och ärlighet lyckades han genomdriva flera reformer, stoppa finanskrisen, införa en ny sjukvårdsreform och öka sysselsättningen. Obama fick med sin Harvardutbildning i ryggen, 12 års erfarenhet av politik på toppnivå och en osedvanligt skicklig retorik med sig de flesta amerikanska väljares röster under två val. Trump behövde bara pengar och en massa lögner och rasistiska uttalanden för att lyckas vinna sitt val. Så långt har det gått nu när jag tittar tillbaka på resan jag gjorde till New York för åtta år sedan.
Obamas bok är en påminnelse om hur en president ska vara när den är som bäst men samtidigt är boken en väckarklocka. Den visar hur landet Amerika på bara några år har fallit ned från en unik position som världsledare till att nu vara världens skämt. Ett land i kris, ett imperium som har fallit, med politiska ledningar som mist förmåga att leda. En bitter eftersmak hänger kvar i mig då jag lägger ifrån mig Obamas bok. Kunde Obama ha gjort något annorlunda? Kunde detta kaos ha undvikits? Kanske var det oundvikligen meningen att hända. Efter en av de mest intelligenta och retoriskt skickligaste presidenterna i världshistorien lämnades stafettpinnen över till ett skämt….då kunde det väl bara gå åt ett håll? Republikanerna som motarbetade Obama fick till slut som de ville. Trump kom som ett svar på McConnells spel mot Obama om ”villfarelsen att han inte brydde sig”.
Nu kommer Joe Biden att försöka ”reparera” landet. Försöka få det att återgå till någon slags normalitet. Då jag läser Obamas bok inser jag dock att det inte längre finns någon normalitet. ”Yes we can” och ”Ett enat Amerika” är slogans, inget annat. Det är retorik som i praktiken inte existerar. Så länge det finns politiska motståndare som istället för att besluta om vad som är bäst för det amerikanska folket, oavsett vem som sitter som president, utan hellre agerar enligt tesen ”villfarelsen att du tror att jag bryr mig”, kommer Amerika förbli en nation i kris. Kanske är det bäst så? Kanske vill de ha det så? Det känns bara så onödigt, då de hade en duktig och intelligent president i Obama. När får Amerika den chansen igen?
/m
Mats Uddin 