Det enkla och självklara är oftast det svåra

Det är många saker man har gjort i sitt liv, vissa saker har förbleknat, vissa minns man knivskarpt och vissa minnen kan man med en viss puff få till att återkomma i minnet. Jag befinner mig på en stor HR-konferens i Stockholm. Om någon minut ska jag upp på scen och hålla ett föredrag om strategisk kompetensförsörjning. Det är det sista scenframträdandet innan lunch och jag tog mig tid att vara här under de andra talarnas framträdande innan mig. I jämförelse med dem inser jag att jag kommer att förmedla ett oerhört övergripande och strategiskt perspektiv. De talare som har varit innan mig har varit väldigt operativa och jag undrar för en kort stund om jag ska lägga mitt manus åt sidan och ”spontanköra” istället. Det kan bli bra men jag har också varit med om framträdanden där en sådan strategi blivit en katastrof. Jag bestämmer mig i sista stund för att köra på det jag har planerat, konferensen har ju till och med begreppet ”strategisk” i sitt namn så det kan ju inte bli någon överraskning om jag håller det på en strategisk nivå.

Det är lunch efter mitt inspel från scen. Jag är relativt nöjd. Självkritisk som jag alltid har varit ser jag missarna jag gjorde, powerpointbilderna som fungerade och de som inte fungerade, det jag missade att ta upp och det som jag borde ha sagt på ett annat sätt. Efter varje framträdande är det likadant. I mitt huvud spelar jag upp föredraget om och om igen, denna gång ser jag mig själv från åskådarnas sida och jag ser vad jag kunde ha gjort bättre. Jag brukar kalla dessa filmsekvenser för förbättringsstunder. De hjälper mig att bli bättre.

En av deltagarna i konferensen sluter upp vid min sida då vi ska välja bord för konferenslunchen. Hon presenterar sig som HR-chef. Omedelbart berömmer hon mig och säger att jag lyfte den här konferensen till högre nivåer med min medverkan. En aning förläget fortsätter jag lyssna på HR-chefen och hennes resonemang om att det strategiska perspektivet saknas ofta i dagens organisationer, att en långsiktig plan för kompetensförsörjning sällan finns, hur man bara arbetar operativt mm. Jag förstår att vederbörande är frustrerad och att mycket bottnar i frustration kopplat till den egna arbetssituationen. Jag bestämmer mig för att fortsätta samtalet med henne under lunchen. Flera konferensdeltagare runt bordet sluter upp i vårt samtal.

Jag säger att båda måste finnas för att det ska bli framgångsrikt. Både det strategiska och det operativa. Begreppet ARIMUA (alla ni som sysslar med HR vet detta) är naturligtvis en övergripande ”Life cycle modell” (Attrahera, Rekrytera, Introducera, Motivera, Utveckla och sist Avveckla) och ska naturligtvis finnas i alla företags övergripande HR-modell men under den ska varje bokstav i modellen ha sin egen plan, sin egen operativa del som hakar i den övergripande. Då jag säger detta nickar de flesta runt bordet men inte alla. Jag försöker förstå varför mitt resonemang inte till synes vinner mark hos alla. Jag fortsätter att prata om att HR måste haka på den övergripande affärsmodellen och inte ha andra frågor än de som företaget ägnar sig åt, jag fördjupar mig i HR outside and in. Affärsmodeller och HR-logik sprutar ut ur min mun och jag går in på hur en bra HR-manager, oavsett nivå måste ta en stor plats i en ledningsgrupp. Inte för HR:s skull utan för företagets bästas skull.

Efter att jag har pratat på och besvarat de frågor som uppstår längs vägen är plötsligt lunchen slut. Vi bryter upp och de andra återgår till konferensen, för egen del måste jag lämna för ett möte på SKL. Jag tackar mitt lunchsällskap och säger hej då. En av bordsgästerna dröjer sig kvar och när vi går därifrån vänder hon sig om och säger till mig:

”Det låter så enkelt när du säger allt det där om HR. Du anar inte hur svårt det är när man ständigt blir ifrågasatt i en ledningsgrupp.”

Jag blir först en aning förvånad men sansar mig fort och svarar henne:

”Tro mig, jag förstår precis. Det enkla och självklara är oftast det svåra.”

Det har nu gått säkert 7-8 år sedan den här konferensen och under förmiddagen idag får jag ett mail ifrån en HR-direktör på en statlig myndighet. Jag känner inte igen vederbörande. Dock presenterar hon sig som ”lunchsällskapet”. Konferensen och lunchen återkommer i minnet. Hon berättar om hur den där lunchen förändrade hennes syn på sitt arbete. Hur hon förändrades i sitt arbete och hur hon sedan dess fortsatt att implementera både strategiskt och operativt perspektiv i sitt HR-arbete. Hon såg ett av mina blogginlägg på Linkedin och fick för sig att skicka iväg ett mail till mig.

Jag är tacksam för att hon hörde av sig och medan jag läser hennes mail undrar jag om den som skriver är HR-chefen som först tog kontakt med mig innan vi gick till bordet, eller om det är hon som dröjde sig kvar efter lunchen eller om det är någon av de andra bordsgästerna? Svaret kommer i slutet av hennes mail.

”Sedan jag träffade dig säger jag titt som tätt till andra och till mig själv, det enkla och självklara är ofta det svåra” 

/m

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: