Release 6:e augusti

Då är det klart att min kommande bok, Jag är paria, släpps den 6:e augusti. Då kommer den att finnas tillgänglig som fysisk bok samt e-bok där böcker säljs.

Jag är evinnerligt tacksam att det nu äntligen blir en realitet. Min text kommer att möta nya ögon och med det följer en annan typ av anspänning. Nu kommer texten att nagelfaras, berättelsen att bedömas och historien att leva sitt eget liv. Det var till slut meningen att texten och historien skulle möta läsarens känsliga sinnen och jag känner trots allt en glädje i det samtidigt som jag medger att det är med en viss nervositet den nu lämnar min trygga famn för att leva sitt eget liv.

För visst är det så med oss människor. Vi bär inom oss både en tacksamhet och nervositet samtidigt. Det gäller att vara sann mot sig själv och värdesätta alla sina känslor, oavsett om de känns jobbiga eller lätta. Den här boken är ett slags statement över mitt livs beslut att leva i sann ärlighet med mig själv och mina känslor. Det betyder att jag lever inte efter någon annans norm eller försöka leva upp till någon annan människas tyckande, utan jag är i varje stund ärlig med mina egna känslor och bejakar dem utifrån mitt naturliga jag. Är det lätt? Nej, det är det inte och min bok vittnar om svårigheterna.

Ibland spelar vi olika roller, både hemma och på arbetet. Man försöker leva upp till den perfekta föräldern, den perfekta maken/makan, den perfekta arbetskollegan eller den perfekta sonen/dottern. Många är de som gör sig till för att bejaka andra och det är absolut inget fel med det, så länge inte diskrepansen blir alltför stor mot vad man själv vill och sin egen sannkänsla om sig själv.

Min bok heter Jag är paria och titeln säger mycket om dess innehåll men den säger inte allt. Det är en existentiell berättelse men också en berättelse om hopp. Ni vet det där hoppet om att leva ett lyckligt liv, sann mot sig själv i lycklig kongruens med sin omgivning. För mig är det här en bok om att misslyckas men inte vara misslyckad. Det här är en bok om att ge och ta emot förlåtelse. Det här är en bok om att lita på sina egna känslor och inte bejaka andras tyckanden. Kanske låter det djupt men jag lovar er…den är läsvärd!

/m

Själens mörka natt

Har lämnat Skåne för några dagars ensamtid i sommarhuset i de småländska skogarna. Har två samtida hemtentamina i form av Systematisk teologi Dogmatik och Religionspedagogik och vad passar då bättre än att låta mitt älskade sommarhus vardagsrum bli mitt kontor för några dagar och nätter. Här sitter jag och lyssnar på naturen utanför samtidigt som jag försöker sätta på pränt det jag har lärt mig från alla dessa föreläsningar och från kurslitteraturen. Ensamtiden tär inte på mig just nu, den är en gåva. Varken tid eller sociala relationer utanför detta rum spelar någon roll. Jag är ensam med mig själv och mina tankar.

Jag är väldigt förtjust i de medeltida mystikernas olika skrifter och Johannes av Korset bär jag nära mitt hjärta. Han har ett uttryck som jag många gånger återkommer till då jag känner mig ensam, det är Själens mörka natt, där Johannes av Korset beskriver en viss period i en persons andliga liv som speciellt mörk eller då det andliga livet känns torrt. Gud känns mer avlägsen än någonsin under dessa stunder.

Den självvalda ensamheten, vilket jag nu har påtagit mig under några dagar, är naturligtvis något helt annat än den påtvingande ensamheten. Själens mörka natt kan låta som något tungt, mörkt, sorgligt och hemskt men i mitt fall måste jag säga att det är det omvända.

Vid två eller tre-tiden i natt la jag av med mitt skrivande och gick ut för att andas in lite syre. Det var kolsvart, mörkt, ljudlöst och själens mörka natt intog hela mitt inre. Mellan vissa sprickor i molntäcket spred stjärnorna och månen sitt ljus. Kylan som omslöt mig var befriande på ett sätt som jag inte hade förutsett.

Jag tog in nuet. Stjärnornas ljus var starka eftersom det inte fanns några andra ljus i närheten. En lätt bris viskade i trädkronorna och jag satte mig på en av trädgårdsstolarna och njöt. Under ett ögonblick fick jag för mig att sluta mina ögon. Varför jag gjorde detta får jag kalla instinkt. Jag vet helt enkelt inte varför jag blundade för omgivningen som omslöt mig var minst lika mörk som då jag slöt mina ögon.

Det instinktiva blundandet fick mig dock att tänka på bedjande personer utifrån termen själens mörka natt. Att blunda är vanligt då man vill utesluta världen utanför och låta enbart tankarna äga seendet. Tror man på en transcendent (utomvärldslig) Gud och vill kommunicera med Gud, ja, då är nog ett letande efter Gud med ögonen öppna inte det bästa verktyget. Du ser helt enkelt inte en transcendent Gud med dina världsliga ögon.

Jag måste helt enkelt gå vägen via en mörk natt med mina sinnen för att ha en chans till kommunikation. Med mina sinnen, tankar och mörkret omslutande mig är jag nog närmast en Gud som beskrivs som bortom allting i denna världen. Då slår det mig plötsligt att eftersom Gud är bortom allting måste jag nog mörklägga allt. Det är ju därför jag ser stjärnorna. De är alltid där men på dagen är de omslutna av diverse annat ljus så vi ser inte de fantastiska stjärnorna förrän allt annat ljus tas bort. Det är det som är Johannes av Korsets terminologi och mening med själens mörka natt. Mörklägger jag allt kan jag ta in sådant jag annars ej kan ta in.

Jag försöker mörklägga mina sinnen, mörklägger mina tankar och jag omsluter mig av mörkret. För att kunna öppna upp mot det utomvärldsliga måste jag helt enkelt bejaka mörkret…omsluta allt med mörker.

Vet inte hur länge jag satt där i mörkret. Blundandes, med mörklagda sinnen och mörklagda tankar. Kanske sitter jag där än. Pröva själv…möt själens mörka natt någon gång. Du ångrar dig inte.

/m

Jag är ett föredöme

En gammal Regiondirektörskollega hör av sig och undrar hur jag har det. Alltid roligt att prata gamla minnen och efterhöra hur livet är på arbetsmarknaden. Efter att ha avhandlat de vanliga ämnesområdena frågar min kollega om jag förresten har sett Britt-Marie 45. Jag blir som ett frågetecken och tror först att det handlar om någon bekant till oss båda som jag totalt har missat. Min kollega skrattar men förklarar sedan att det är en film från CUF (Centerns Ungdomsförbund) som har blivit en snackis ute på arbetsplatserna runt omkring landet. I alla fall enligt min kollega.

Det handlar om Britt-Marie 45 år som tydligen enbart fikar på sitt arbete och nuvarande LAS-lagstiftning skyddar henne, istället för hårt arbetande ungdomar, enligt CUF-filmen. Min kollega och jag förstår ingenting. Vår erfarenhet av 45-åringar är att de är väldigt effektiva och produktiva och att det istället handlar om personlighet snarare än ålder i arbetssammanhanget.

Då vi har avslutat vårt samtal kan jag inte låta bli att snegla in på CUF:s kampanjfilm för att ändra LAS. I filmen raljerar CUF över åldersskillnaden och sätter likhetstecken mellan ung=pigg och 45 år och över=trött. Budskapet är tydligt. Ny lagstiftning behövs. LAS skyddar de äldre (i CUF:s mening 45 år och därutöver) och missgynnar de yngre. De äldre (läs 45 år och därutöver) borde flytta på sig. Onekligen har CUF verkligen lyckats i sin kampanj. Det är en klassisk budskapsfilm som slår mot maggropen.

Naturligtvis är det åldersrasism så det skriker om men de lyckas med att få ut sitt budskap. Jag är den första att medge att LAS onekligen har en viss inlåsningseffekt men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över att det problem som CUF tar upp i sin film redan hanteras av lagstiftningen. Vi har nämligen en lagstiftning som bygger på att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Därtill har arbetsgivaren redskap i form av chefer som i sitt ledarskap agerar och skapar tillsammans med medarbetare ett aktivt ledarskap och ett aktivt medarbetarskap. Skulle en medarbetare, oavsett ålder, enbart sitta och fika, finns det HR-redskap i form av exempelvis utvecklingsplaner, individuella mål, individuella uppföljningar och inte minst ett starkt verktyg i form av lönesättning och lönerevidering. En chef har inte bara en rättighet att sätta 0 kr i lönerevidering ifall en medarbetare inte levererar utan en skyldighet. Inom rådande lagstiftning kan redan idag en icke-produktiv medarbetare leda till avskiljande från tjänst.

Jag är tvärt emot CUF för en stark åldersspridning i en arbetsgrupp. Man kompletterar varandra med sina olika personligheter och olika erfarenheter vilket inte minst kan ge olika perspektiv på gemensamma frågor som dyker upp vilket utvecklar verksamheten. Åldern är den faktorn som jag brukar tänka minst på som chef för en arbetsgrupp. Erfarenhet brukar visserligen generera en större minnesbank och större möjligheter att lösa problem utifrån tidigare upplevda liknande situationer samtidigt som vid en förändring kan det vara ovärderligt att en icke-erfaren person kommer in och ser på problemet med nya, fräscha ögon.

Det som är det sorgliga med CUF:s utspel är den tydliga åldersdiskrimineringen de ger uttryck för. Att de vill förändra LAS har jag viss förståelse för men budskapet att de yngre är pigga och de äldre (läs 45 år och därutöver) är trötta och icke-produktiva vittnar om en människosyn som jag tycker är sorgligt att CUF har. Jag inser naturligtvis att deras syn på andra människor kommer ändras i takt med att deras egna livserfarenhet fylls med år men den visheten bör man ha i sin etiska och moraliska kompass från början. Att hantera andra människor, oavsett ålder, med värdighet och respekt ska komma med modersmjölken.

Avslutningsvis kan jag ju dock konstatera att jag föregår med gott exempel enligt CUF. Jag lämnade arbetsmarknaden vid 47 års ålder och lämnade på så plats utrymme till någon yngre. Låt gå att jag de sista tio åren av mitt arbetsliv sällan hade tid för att fika någon längre stund…men att jag alltid tog mig den tiden för att ha möjlighet att umgås med mina arbetskamrater över åldersgränserna!

/m

Nu till tryckeriet

Då börjar resan med skrivande, redigering och layoutande gå mot sitt slut. Idag går inlaga samt bildomslag till tryckeriet. Om allt går som det ska är min nästkommande bok färdig för release under juni.
Det har varit en lång resa för detta manus. Jag skrev det mest som en slags terapeutisk övning för mig själv under hösten 2018 och våren 2019. Under lång tid låg det i byrålådan innan jag bestämde mig för att pröva en utgivning. Jag är tacksam att Ekström & Garay tog sig an mitt manus och att det nu förverkligas i form av en utgiven bok.


Jag är paria är en historia om etik, moral och människors felbarhet. Om hur till synes obetydliga steg kan leda till något mycket större. En historia om sanning, tvetalan och villfarelser. Om hur förlåtelsen har en kraft utanför ens egen påverkan. En historia om hur livet vänder då man minst anar det. En historia om ofullkomlig kärlek, övermäktig kraft och bristande förståelse. Om det outsagda och det ofattbara. Boken blandar samtidens utmaningar, mänskliga relationer med existentiella frågor. I boken får vi får vi följa fyra huvudkaraktärer. En politiker som inte drar sig för att ta till lögner för att få medialt strålkastarljus på sig eller behålla sin maktposition. En hårt arbetande journalist som alltid sätter en bra story först. Frågan är om storyn är viktigare än sanningen? En hög chef som brottas mellan att ge allt för sitt uppdrag och släppa sitt uppdrag då omgivningens lögner kontra sanningens vitöga hinner ikapp honom. Till slut har vi en vän till chefen som låter sin beundran bli en besatthet och så är en stalker född. Det är en hederlig klassisk historia om det goda som möter det onda men med en annorlunda tvist. Den som förefaller göra rätt, kanske gör fel? Den som förefaller vara god, kanske är ond? Finns det ljus även i de mörkaste av personliga handlingar? Kan en människa både vara god och ond? Vad driver oss människor att ibland vilja söka oss till medialjuset och ibland vilja fjärma oss?


Det blir spännande och en aning nervöst att nu lämna över den här bokens öde från den trygga byrålådan till ett färdigt bokexemplar att ta del av för vem som det vill. Läs den gärna!

Alla gör så gott de kan

Måndag morgon. Region Skåne har gått ut med information om att alla mellan 50-59 år i Skåne nu kan boka tid för vaccinering mot Covid-19. Jag är visserligen riskgrupp men det har naturligtvis inte Region Skåne koll på och jag tänker att jag snällt inväntar åldersindelade fasen i prioritetsordning istället. Att Region Skåne inte har koll på riskgrupper och annat har jag förståelse för. Det bor ju trots allt ganska många i detta län. Region Skåne gör säkert så gott de kan.

Försöker logga in på 1177 som Region Skånes hemsida informerar mig om att jag ska göra. Tänker att det nog är många som försöker logga in och förbereder mig på långa svarstider. Till min förvåning får jag upp hemsidan direkt och trycker på logga in. Där tar det dock stopp efter att jag har blivit uppmanad att identifiera mig med Bank-ID. Det blir hela tiden en loop och jag återkommer till logga in-sidan efter att jag har loggat in. Försöker ett tiotal gånger innan jag ger upp. Tänker att de som arbetar med 1177 trots allt gör så gott de kan.

Medan jag låter tiden gå funderar jag på min intuitiva uppfattning att alla människor gör så gott de kan. Jag har för mig att Sokrates var en av de första att uttala detta (om vi får tro efterkällor eftersom inga samtida källor finns om Sokrates). Han lär ha sagt något i stil med att eftersom alla gör så gott de kan är det via utbildning och inte via något straff som exempelvis brottslingar ska hanteras.

För mig kanske det handlar mer om uppförande, när jag tänker efter. Människor som hela tiden uppför sig på ett sätt som är det bästa de kan är nog det jag tänker på när frasen de gör så gott de kan kommer upp i mitt medvetande. Som vanligt handlar det om kommunikation men även flexibilitet, uthållighet och inte minst impulskontroll och att besitta sociala förmågor. I helgen inhandlade jag Johan Berggrens nya bok om Israel-Palestinakonflikten (Den perfekta konflikten), ett alltid högaktuellt ämne, och även om jag enbart har hunnit ett femtiotal sidor in i boken inser jag att det hade varit bra om alla i konflikten haft ett uppförande som präglades av att man gör så gott man kan. Det hade nog underlättat en konfliktlösning.

Efter dessa funderingar återgår jag till 1177 och försöker logga in igen men hamnar nu i någon slags kö för att logga in. Tänker att de som arbetar med 1177 nu har gjort så gott de kan och insett att problemen med inloggningen måste bero på att för många försöker logga in samtidigt och därför har de skapat ett köverktyg. Efter att ha väntat i fem minuter kommer jag till inloggningen igen. Tyvärr inträffar samma loop som tidigare och jag kommer inte in. Tänker att 1177 gör så gott de kan och går in på Region Skånes hemsida för att se om det finns någon information om hemsidans problemlösning där.

På Region Skånes hemsida blir man hänvisad till en informationssida om vaccinering. Där står det bara att från och med klockan 09.00 idag kan man i min åldersgrupp via 1177 boka in sig för vaccinering. Tänker att de gör så gott de kan men det känns som en loop som man inte kommer ur. Längre ned finns en lista på de mottagningar som utför vaccinering. Klickar in på KRY.SE som har en mottagning i Lund där man kan vaccinera sig. Väl på den hemsidan finns det dock bara information och möjlighet för de över 60 år att boka in sig. Tänker att de på KRY.SE gör så gott de kan och stänger ned hemsidan.

Går istället in på SKR:s hemsida och läser snabbt Ekonomirapporten. Blir irriterad. Staten har formligen öst skattepengar på Sveriges kommuner och regioner, vilket innebär att samtliga 274 kommuner och samtliga regioner går med plusresultat. Någon inom Finansdepartementet har uppenbarligen inte gjort så gott den har kunnat. Att kompensera är en sak men att överkompensera är enbart dumt.

Lämnar vaccinationsbokningen och ekonomirapporten. Även om alla gör så gott de kan finns det uppenbarligen förbättringspotential i vårt samhälle och tur är väl det. Tänk om devisen alla gör så gott de kan skulle innebära att allt är perfekt, då skulle exempelvis detta blogginlägg inte ha blivit skrivet och du hade istället för att läsa dessa rader gjort något perfekt. Kanske är det så att devisen om att alla gör så gott de kan innebär en förmåga till utvecklingspotential. Att det är något gott som följer med devisen?

I en bok från Lars H Gustafsson läste jag en gång för länge sedan detta. Tro alltid barnet om gott. Utgå ifrån att barnet vill dig väl och att det gör vad det kan för att samarbeta. Han menar uppenbarligen att vi alltid måste se barnet i ett utvecklingsperspektiv. Jag skulle vilja vidga det till att omfatta inte bara barn utan alla människor. Successivt utvecklar vi förmågor av olika slag: kognitiva, språkliga, emotionella och sociala. Utvecklingen ser olika ut och går i olika takt hos olika människor. Beroende både på genetik och erfarenheter på vägen och de möjligheter till stimulans som erbjuds. Samtidigt möts vi alla av olika förväntningar, utmaningar och krav. När människor utsätts för krav som de utvecklingsmässigt ännu inte klarar av uppstår en konflikt och vi människor reagerar på olika sätt. Vissa med trots, andra med tystnad och en tredje genom att fly.

Uppstår en diskrepans mellan krav och att människan, trots att man gjort så gott man har kunnat, inte lever upp till kraven ser jag två möjligheter till att lösa denna diskrepans. Den ena handlar om att anpassa miljön och kraven till vad människan faktiskt klarar av. Det andra är att genom utveckling och målmedveten metod hjälpa människan att bemästra situationen. Då är vi tillbaka till Sokrates och hans uttalande om att utbilda istället för att straffa.

Ska vi lyckas att hantera dessa diskrepanser som uppstår varje dag i olika sammanhang krävs förståelse för de ofta komplexa bakomliggande faktorer och orsakssamband som finns. Jag ser ju trots allt inte hur komplext det är att exempelvis arbeta på 1177:s hemsida när jag lägger till min kommentar om att alla där trots att det inte fungerar med inloggningen gör så gott de kan. En risk jag tar med mitt uttalande är att jag gör 1177 till problembäraren, men det kan ju vara jag som inte förstår det komplexa och har gjort handhavandefel vid inloggningen.

Vidare finns det ett problem med en naiv förutfattad mening som jag kanske besitter. Jag tror gott om alla och i devisen att alla gör så gott de kan finns även en underliggande etik och moraluppfattning från min sida om att ingen gör saker och ting av illvilja eller har onda avsikter. Nu tror jag inte att svårigheten med att få vaccinationstid i grunden handlar om illvilja men i andra sammanhang kan naturligtvis devisen om att alla gör så gott de kan vara missvisande. Det finns trots allt människor som vill andra illa. Tro mig, jag har råkat ut för sådana.

Med allt ovanstående låter jag nog alla som arbetar med vaccinationsinbokningen vara ifred idag. Jag gör ett nytt försök en annan dag. Min tes om att människor gör så gott de kan känner jag ändå är den mest rimliga utgångspunkten i mitt möte med andra människor. Jag ser det både som en realistisk och humanistisk utgångspunkt.

Kanske sa Tomas Tranströmer det bäst när han i de Romanska bågarna skrev dessa odödliga rader. De får symbolisera min perfekta avslutning:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

/m

Slå ned grodor på Liseberg

En sjukhuschef ringde och ville ha lite råd. Han var stressad, det hörde jag på hans intensiva ordflöde och rappa ton. Ett mantra i hans retorik återkom med jämna mellanrum. Det var de klassiska orden Om bara... Jag skrattade och då han hörde min muntra feedback blev han först irriterad men det gjorde också att han lugnade ned sig en aning.

Chefen hade just beskrivit alla problem som han stod inför, alla de olösta problem som stockade sig mitt framför honom och Om bara det och det hände och Om bara det problemet skulle lösas…ja, då skulle chefsskapet vara lätt…då skulle allt ordna sig…då skulle allt bli bra…så lät det.

Jag frågade honom om han varit på Liseberg. Självklart, svarade han med en viss förvåning i rösten. Jag frågade om han kände till den där spelattraktionen där man med en träklubba slog ned grodor som hoppade upp framför en. Precis då man slagit ned en groda, poppar en annan groda upp någon annanstans och när man slagit ned den grodan hoppar en ny groda upp någon annanstans och så här håller det på. Till synes i en oändlig loop utan slut, ett slags Sisyfos-arbete. Jo, då han visste vilken attraktion jag avsåg.

Precis så är det att vara chef och människa. Det är lätt att säga och tro att får jag bara det där jobbet eller om jag kommer in på den där utbildningen eller blir klar med den här uppgiften…då kan jag ta tag i mitt liv, då kan jag äntligen andas ut. Problemet är att så fort ett problem är borta uppstår något annat någon annanstans, likt grodorna på Liseberg. Jag har levt tillräckligt länge för att med ålderns och erfarenhetens rätt kunna säga att problem kommer och går och nya uppstår så det är lika bra att börja hantera dem som möjligheter istället.

Genom hela mänsklighetens historia har det funnits problem som människan har lyckats bemästra. Allt ifrån att tämja elden, till att uppfinna hjulet från fyrkantiga stenar till att resa till månen och tillbaka. Så fort vi lärde oss att tämja elden nöjde vi oss inte med att sitta i grottan och nöjt titta på eldens sprakande utan vi gav oss ut på nya eskapader och därmed uppstod nya problem. Så verkar det vara för mänskligheten. Vi vill vidare, vi fokuserar på att lösa problem men då vi har löst dem nöjer vi oss inte med att stanna där utan vi vill utvecklas ytterligare.

Jag och sjukhuschefen konstaterade att detta är väldigt tydligt inom sjukvården. Nya mediciner, nya kirurgiska ingrepp, nya behandlingsmetoder och nya diagnostiska verktyg löser ständigt problem med olika sjukdomar. Dock uppstår alltid något nytt problem. Även om jag tyckte att vi hade Sveriges bästa sjukvård år 2016 och min sjukhuschef tycker att vi har den bästa sjukvården just nu så enades vi ändå kring det faktum att vi aldrig kommer att bli färdiga i vårt arbete. Sjukvården kommer aldrig bli fulländad. Allt går ständigt att förbättra, utveckla och förfina.

Så här med distans till arbetslivet och med ett utifrånperspektiv ser jag många i dagens arbetsliv som snabbt vänjer sig vid allt de har och inte alls är tacksamma för hur de har kommit dit. De stannar inte upp och njuter utan hela tiden går vidare till nästa problem och hör och häpna men vad är det då man alltid ser framför sig…jo, problem. Det är naturligtvis en härlig egenskap att hela tiden vilja sträva vidare och förbättra och utveckla allt vidare men det kan lätt bli så att man till slut fastnar i ett missnöjesperspektiv där man bara ser en enda ändlös kamp mot alla problem.

I ett tidigare blogginlägg har jag reflekterat kring Sisyfos och dennes till synes meningslösa strävan med stenblocket. Det här med att alltid se problem kan verka vara likt ett Sisyfosarbete som är både meningslöst och som aldrig tar slut. Likt Sisyfos tror jag nyckeln är att ändra lite i tanken och se på dina problem med andra ögon. Så här tänker jag.

Vi kan inte göra något åt att problem uppstår längs vår livsresa. Det ingår liksom i paketet att vara människa. Blir du förbannad på problemets existens då har du helt enkelt skapat ett ytterligare problem och det är inget att rekommendera. Vi kan inte göra något åt att vi har problem lika lite som att vi i Sverige trots allt måste acceptera att vintern kommer en gång per år eller att jag åldras i en takt som jag inte kan påverka. Vi behöver helt enkelt använda vårt förnuft. Det är exempelvis inte smart nyttjande av sitt förnuft att gå och vara förbannad för att man blir äldre för var dag som går, du måste använda ditt förnuft till något du kan påverka.

Vi behöver helt enkelt använda vårt förnuft för att i första hand gruppera problemen och ta tag i dem. Vilka problem kan jag göra någonting åt och vilka får jag bara acceptera att de är där? De problem som jag äger som jag kan göra någonting åt de får jag helt enkelt se som möjligheter. Min vilja avgör oftast om problemen löses eller ej. Ju större diskrepansen är mellan den verklighet jag befinner mig i nu och det önskade läget, desto större är oftast problemet men desto större är möjligheten då man lyckas överbrygga problemet.

Om du istället för att tänka på problem som du själv äger och har möjlighet att göra något åt som något jobbigt och istället ser dem som möjligheter har du redan där förändrat ditt synsätt till något positivt, utan att egentligen ha gjort något alls. Börja med att inventera alla problem du har och kalla dem hädanefter möjligheter. Antagligen får du en lång möjlighetslista, säg att du skriver ned 50 problem/möjligheter. Har du varit duktig har du enbart skrivit upp sådana problem/möjligheter du kan göra något åt. Du kan således inte skriva upp på listan att det är ett problem att du åldras. Däremot kan du naturligtvis skriva upp att på grund av åldersmässiga skäl tappar jag gradvis konditionen. Vips har du omvandlat ett problem som du inte kan göra något åt (att åldras) till något du kan göra något åt (din kondition). Listan innehåller således nu enbart problem/möjligheter du kan göra något åt. Nästa steg är att gruppera dem i två grupper:

1, Problem/möjligheter som du förmodligen kan lösa men som du omöjligen just nu ser någon lösning på

2, Problem/möjligheter som du vet att du kan göra något åt och du vet dessutom hur du ska göra det men det som saknas är tid och/eller viljekraft

Det kanske kommer som en överraskning för dig eller inte men vissa problem behöver helt enkelt mogna till sig en aning innan du tar tag i dem. Jag brukar tänka på guacamole då jag tänker på problem från lista nr 1. För att det ska bli en bra guacamole till din fredagstaco behöver du helt enkelt ha avokado som mognat till sig lite. Tricket och svårigheten är att avgöra vilka problem/möjligheter som behöver ligga till sig lite och mogna och inte minst hur länge ska de vara i mognadsprocessen? Det som dock är viktigt är att känna att alla problem behöver inte lösas direkt. Låt vissa ligga till sig. Vissa problem löser sig faktiskt av sig själv. Har du erfarenhet och viss intuitiv förmåga brukar dessa kunna identifieras. Viktigt är dock att också nämna i sammanhanget att problem kan växa till sig och bli större i en mognadsprocess, även här kan din erfarenhet och intuition vägleda dig.

Nu kommer vi till lösningsfasen. Inte minst från lista nr 2. Mycket handlar om vilja och handlingskraft. Kom ihåg att det är mänskligt att ha och få problem, lika mänskligt är det att lösa problem. Det är en naturlig del av att vara människa och eftersom vi alltid har problem kan vi lika gärna lösa dem med glädje och kreativitet. Undvik inte problem, många problem löses bäst då de är relativt nyuppkomna och ju fortare vi tar tag i dem desto större chans att få till en positiv effekt. På din lista nr 2 borde det ganska enkelt finnas problem du med lätthet kan identifiera som sådant du tycker är angeläget att lösa direkt. Ta ett problem och lös det. Ta din vilja och handlingskraft och sätt fart!

Min sjukhuschef och jag avslutar nu vårt samtal och han lovar att gruppera sina problem enligt min föreslagna lista i grupp 1 och 2. Han skickar dock med mig en fundering som jag inte riktigt tänkt på men som jag inser är ganska smart. Han föreslår en tredje lista. Den listan är problem som jag i min ovannämnda redogörelse redan tagit bort, det vill säga problem som jag inte kan göra något åt. Jag frågar honom om varför han vill ha en sådan lista. Då berättar han att det kan finnas väldigt mycket där som påverkar dig som person i det undermedvetna som hindrar dig från att agera på lista nr 1 och 2. Exempelvis kanske du har ett fortsatt känslomässigt bekymmer/problem med att du blev mobbad som barn. Det kan du inte göra något åt men det är ändå ett problem som påverkar dig idag.

Jag svarade honom att jag ska begrunda det. Sagt och gjort. Efter vårt avslutade samtal satte jag mig och gjorde en lista på grupp 3…sådana problem som jag inte kan göra något åt. Så nu sitter jag alltså här och funderar på vad jag ska med den listan till? Det blev ytterligare ett problem…jag menar förstås möjlighet!

/m

Det fjärde alternativet

Det är sent en tisdag kväll i februari. Snön lyser med sin frånvaro men det är bitande kallt och med en vind som gör att ansiktet helst vill täckas in i en stor halsduk. Jag är på väg till ett medlemsmöte för fackliga förtroendevalda. Jag är kvällens huvudnummer, eller snarare sagt, den fråga som har diskuterats i månader inom detta fackförbund ska jag komma och ge ett svar på. Det är kvällens klo.

Som vanligt har jag förberett mig väl. Jag har lyssnat på många personer som har framlagt olika infallsvinklar på frågan. För- och nackdelar har vägts åt olika håll. Som alltid finns det minst tre beslutsvägar. Antingen gå den fackliga viljan till mötes, det vill säga att säga ett tydligt JA på frågan. Då får jag andra emot mig. Samtidigt vill jag så gärna gå facket till mötes för det är en viktig fråga för hela verksamheten. Det andra alternativet är att säga ett tydligt NEJ till deras önskan. Då kommer jag att få dem emot mig. Ett tredje alternativ är att INTE ta ställning alls, vilket mina företrädare framgångsrikt anammat under flera år, vilket också naturligtvis är ett beslut. Det tredje beslutet kallar jag strutsbeslut och är inget alternativ för mig. Frågan bör avgöras, frågan är bara åt vilket håll?

På vägen till mötet korsar jag centrum. Få människor rör sig i området. Kylan gör sitt. I ett av skyltfönstren ser jag siffran 4. Jag har under veckorna som föregått det här mötet försökt mejsla fram ett fjärde beslutsalternativ. Några av mina medarbetare har försökt att finna ett nytt beslutsförslag men alla förslag de har lagt fram har dessvärre inte känts rätt. I princip samtliga av alternativen har inneburit fler nackdelar än fördelar utifrån en helhetssyn och då har det tyvärr känts som att de ursprungliga tre alternativen är mer lockande.

Då jag äntligen kommer fram till lokalen och värmen glider jag tyst in längst ned i rummet för att undvika att störa den rådande diskussionen, men alla vänder sig ändå om och noterar min ankomst. Ordföranden avrundar snabbt diskussionen och säger att de ska ha en bensträckare innan sista punkten på dagordningen. Flera kommer fram och hälsar och stämningen är varm och öppenhjärtig.

Efter bensträckaren och påfyllnad av diverse tilltugg är det så dags för mig att ställa mig längst fram och meddela mitt beslut. Ordföranden inleder och ger en kortfattad sammanfattning ur deras perspektiv på frågan, och passar naturligtvis på att in i det sista marknadsföra deras tydliga vilja att jag ska säga JA till frågan. Sedan är scenen min.

Jag inleder genom att diplomatiskt gå igenom de tre beslutsalternativen och ur min synvinkel försöka ge en så fullödig helhetssyn som möjligt om olika konsekvenser av alternativen. Till slut landar jag i meningen med anledning av det jag nämnt kring konsekvenser lutar jag åt ett negativt beslut på frågan. Jag hör hur luften går ur samtliga i rummet. Två personer reser sig och lämnar lokalen. Jag kan inte tolka det annat än att det är en ren besvikelseyttring.

Naturligtvis stannar jag till alla har fått svar på sina frågor”, säger jag.

Frågorna som sedan följer lyser i princip med sin frånvaro. Det är mer irriterade uttalanden som framförs än direkta frågor. Jag försöker att respondera så gott jag kan. Ytterligare några personer lämnar lokalen. Minuter passerar och jag står längst fram och tålmodigt tar emot kritik och svarar på det som framförs. Till slut verkar det som om alla har sagt sitt och ordföranden går in och tackar mig för att jag kom.

Längst bak ser jag dock en hand som sträcks upp och jag uppmärksammar ordföranden på att det finns ytterligare en fråga. Den person som sträcker upp sin hand reser sig sakta upp och börjar med att tacka mig för att jag kom och sedan berättar vederbörande om en annan vinkel på frågan som vederbörande tänkt på ett tag. Hon lägger ut orden kring ett annat förslag på frågan och ju mer jag hör hennes resonemang inser jag att detta är det fjärde alternativet! Ingen i min stab kom fram till detta förslag, inte jag heller och ingen i den fackliga organisationen har tidigare lagt fram detta som ett alternativ.

Jag vänder mig till ordföranden och nickar. I ordförandens ögon ser jag inte bejakelse utan snarare uppgivenhet. Det fjärde alternativet är ett kompromissförslag för både arbetsgivare och fack men det är det bästa alternativet som finns under rådande omständigheter. Det är inte ett JA, det är inte ett NEJ och det är inte heller ett alternativ där vi inte tar ställning alls. Det är en väg framåt, vilket gynnar verksamheterna. Det är ett alternativ som inte helt går facket till mötes och det är samtidigt ett alternativ där arbetsgivaren måste ge efter lite. En klassisk kompromiss.

Då den personen som kom med förslaget avslutar sitt anförande inser jag att ordföranden kommer aldrig kunna bejaka detta förslag. De ville så mycket mer och facket har bundit sig vid masten kring ett tydligt JA. Det blir därför tyst i rummet. Alla tittar på mig.

Jag har inget problem med att bejaka det som nyss sades”, säger jag till slut.

Jag möter idel förvånade blickar runtomkring i rummet. Det här hade ingen förväntat sig.

Menar du verkligen det”, frågar någon.

Jag nickar. Lägger ut texten om förslagets förträfflighet. Frågan är avgjord. Det fjärde alternativet hittades till slut. Jag fattar mitt beslut.

Någon vecka senare läser jag i den lokala tidningen om frågan och dess öde. Ordföranden har uttalat sig och beklagat att arbetsgivaren inte gick facket till mötes. De ska dock fortsätta att kämpa för sin sak. Inte ett ord nämns om det fjärde alternativet, beslutet som ändå fattades.

/m

En främling mitt i rummet

Jag sätter mig utanför sammanträdesrummet och väntar. Som vanligt är jag några minuter för tidigt. För två veckor sedan var jag vid samma sammanträdesrum och blev presenterad för ledningsgruppen. Det gick inte bra för just den här verksamheten och i olika sammanhang kom ledningsgruppens samarbetssvårigheter fram som en av anledningarna till att verksamheten inte gick bra. Ledningsgruppen, och inte minst dess chef, var tvungen att tänka nytt och jag fick i uppdrag av chefens chef att bistå som en slags ledningskonsult i arbetet. Alla visste förutsättningarna, jag skulle bistå chefen, och den första delen av uppdraget var att lyssna och bistå chefen i grupputvecklingen av sin ledningsgrupp. Alla visste…men få förstod konsekvenserna.

Efter några minuter öppnas dörren och jag släpps in. Ledningsgruppen har haft en första punkt på dagordningen som jag inte fick närvara vid. Jag sätter mig på en stol invid väggen och mötet fortsätter. Någon säger att jag ska komma och sätta mig hos de andra vid sammanträdesbordet men jag avböjer vänligt. Jag vill få dem att glömma mig, jag vill få dem att agera som om jag inte var i rummet, jag vill få dem att känna tryggheten, trots att en främling sitter mitt ibland dem.

Jag lyssnar, antecknar och reflekterar. Säger ingenting. Under tre ledningsmöten i rad sker samma procedur. Jag släpps in och sitter vid väggen. Efter dessa tre ledningsmötena är jag redo. Jag föreslår ett första möte med chefen i enrum för att jag ska kunna lägga fram mina iakttagelser och reflektioner till denne först. Han bejakar det. Nästa steg blir att jag berättar för samtliga i ledningsgruppen.

Mötet med chefen blir omtumlande…för honom. Jag berättar om spelet som pågår i hans ledningsgrupp. Låter honom förstå att cheferna i hans ledningsgrupp inte är på samma planhalva. Vissa är fast i dåtiden medan andra redan är i framtiden. Hur vissa fastnar och ser detaljer medan andra ser helheten. Jag berättar hur vissa avviker från frågor/ämnen då det inte gynnar dem själva eller deras ansvarsområde medan andra ger synpunkter på allt. Jag visar på positionerandet och misstänkliggörandet i gruppen och lyfter de som alltid verkar komma med goda intentioner. Jag namnger den informella ledaren som alla tittar på då en fråga kommer upp för beslut. Jag namnger den som alltid pratar högst, men som inte alltid verkar ha de bästa förslagen på lösningar. Jag namnger den tyste, som alltid är värd att lyssna på och jag ger förslag på hur chefen ska få de förändringsobenägna att bli förändringsledare. Jag håller inte tillbaka någonting och chefen är tacksam men jag läser in det han inte uttalar. Jag ser det i hans ögon. Han tycker att jag kommer med alltför mycket påpekande och det gör honom betänksam. Kanske tycker han att jag kommer med iakttagelser som visar på svaghet i hans ledarskap. Han inser kanske att det kommer att bli svårt att få ledningsgruppen till att bli en välfungerande ledningsgrupp. Jag avslutar därför med meningen att jag hjälper dig med grupputvecklingen.

Det sistnämnda kommer visa sig bli lättare sagt än gjort. Redan då jag presenterar mina iakttagelser får jag mothugg av den som pratar högst i gruppen. Den informelle ledaren hakar på och i det läget gäller det att jag har mycket på fötterna, vilket jag har. Jag ger exempel och motståndet från gruppen mattas av. Till slut lyssnar alla men jag märker och kan ta på allas skepticism. Chefen sitter tyst och det är faktiskt det bästa han kan göra. Den initiala klagomuren från gruppen kunde ha varit hans tillfälle att stärka sitt eget ledarskap genom att säga att den här ledningskonsulten vet inte vad han pratar om. Chefen hade kunnat ställa sig bakom sin grupps klagan men det gjorde han inte. Alla exempel jag sedan radar upp stärker mina argument och indirekt stärker det även chefens initiala tystnad. Jag lämnar ledningsgruppen med några egna frågor de behöver arbeta med till nästa gång. Den informella ledaren knöglar demonstrativt ihop mitt utdelade papper och kastar det som en liten boll mot papperskorgen. Än idag kommer jag ihåg att han missade. Jag tar mig i kragen och går fram till den lilla bollen som ligger på golvet och demonstrativt tar jag upp den hopskrynklade lappen, vecklar ut den och lägger högst upp bland mina medhavda papper.

Några dagar innan nästa ledningsgrupp ringer jag till chefen för att stämma av. Jag hör att han har oro i rösten. Under veckan som gått har flera av hans ledningsgruppskollegor enskilt och i grupp kommit till honom och beklagat sig. Naturligtvis har den informella ledaren varit den som klagat mest. Flertalet i hans ledningsgrupp tycker att undertecknad har kommit med felaktiga iakttagelser och att jag efter enbart tre tillfällen inte kan göra de bedömningar som jag har gjort. Chefen säger det inte rakt ut men jag hör hur flyktbeteendet är närvarande hos honom. Jag peppar så gott det går och berättar om hur jag nästa ledningsgrupp vill involvera alla i en grupputveckling. Chefen är skeptisk men går till slut med på mitt förslag.

Vid nästa ledningsgrupp har jag kommit en timme före alla andra. Ritat upp ett antal övergripande utvecklingsområden på tavlan. Gått igenom min powerpointpresentation ett flertal gånger. Säkerställt varje del med exempel och fakta. Jag är redo då chefen och de övriga i ledningsgruppen kommer in och alla hälsas välkommen. En person saknas, vilket jag noterar. Otroligt synd. Grupputvecklingen kommer inte få samma effekt utan denna person i rummet. Efter att chefen har informerat övriga om upplägget och lämnat över ordet till mig öppnas dörren och den informella ledaren släntrar in några minuter efter alla andra. Han ser inte åt mitt håll utan går bara och sätter sig på sin plats. Jag andas ut. Då är alla närvarande.

Jag påminns om allt detta då den personen som var min starkaste kritiker i ledningsgruppen hör av sig till mig. Nämligen den informella ledaren. Under påsken damp det ned ett långt mail till mig från honom. Han beskriver hur han sedan ovanstående tillfällen lämnat det informella ledarskapet och blivit chef för andra chefer för första gången i sitt liv. Han har bytt arbetsplats och jag läser mellan raderna att han har mognat en hel del. Trots att det har passerat mängder med år sedan den här ledningsgruppsutvecklingens tilldragelse minns han ledningsgruppsutvecklingen vi hade tillsammans med värme. De punkter/områden jag målade upp på tavlan och den genomgång jag hade tillsammans med gruppen tycker han var det roligaste och mest kreativa under hans år på den arbetsplatsen. I sitt mail undrar han om jag kan maila honom de områden jag skrev upp på tavlan en gång för länge sedan. Han vill ha dem som utgångspunkt i sitt arbete för sin nya ledningsgrupp. Jag lovar att göra det under förutsättning att han godkänner att jag får skriva ett blogginlägg om händelserna. Han ger sitt godkännande och härmed har jag både skrivit blogginlägg och skickat honom ett antal ledningsgruppsområden.

Lycka till alla ni chefer och medarbetare där ute på den härliga arbetsmarknaden! Ibland kan det vara bra att låta en främling komma in i rummet.

/m

Att sätta gränser

Att vara arbetslös har sina fördelar. Man står utanför arbetsmarknaden och kan reflektera och få ett annat perspektiv på det som man tidigare har varit en viktig del av. Du får andra insikter och du växer som människa. Den stora nackdelen är naturligtvis ekonomiskt och att du inte kan påverka längre.

För egen del har jag nu varit arbetslös i fyra år. Jag har under tiden skrivit ett antal manus, startat eget företag, sålt hus, flyttat ned till Skåne och till hösten tar jag min teologexamen från Umeå Universitet. Då kommer min ek kand i Nationalekonomi, min fil mag i Pedagogik med inriktning ledarskap kompletteras med ytterligare en titel, Teologie kandidat. Om ett år hoppas jag även ha uppnått Teologie magister. Många titlar, vilket naturligtvis är en ynnest i vår samtid, att ha möjlighet att fortbilda sig under hela livet.

Det som är det uppenbara problemet då man är utanför något är att man inte är delaktig längre. Själva begreppet utanför arbetsmarknaden innebär verkligen att man är utanför. Dina erfarenheter och kunskaper existerar inte. Jag blir smärtsamt påmind om det då en vän skickar ett klipp från en av Dagens medicin arrangerad digitalkonferens i veckan. I klippet säger Karolinskas direktör något i stil med att ”Närsjukvården behöver flyttas närmare universitetssjukhusen.” Flera efterföljande talare håller med och det låter som om någon har sagt något unikt och klokt. Direktören fortsätter med att säga ”vi behöver riva väggarna mellan närsjukvård och universitetssjukhus.” Halleluja-stämning uppstår bland de som är med och någon från Örebro fyller i och säger att ”Universitetssjukhusen borde ha en viktig roll för fortbildningen i hela sjukvården”. Jag slår mig för pannan…herregud, har vi inte kommit längre? I en annan för mig närstående region bröt man väl den organisatoriska muren mellan Universitetssjukhus och primärvård för 25 år sedan med gemensam chef och Universitetsenheter är knappast begränsat till det fysiska Universitetssjukhuset. När ska Stockholm lära sig?

Min vän och jag mailkorresponderar en del om utmaningarna inom svensk hälso- och sjukvård och eftersom vederbörande fortfarande är verksam får jag en hel del information om nuläget. Jag häpnar ännu mer. Hela sektorn har tydligen fått mängder med ekonomiska tillskott från staten vilket lett till överskott i kassorna, mängder med operationer har flyttats på grund av nödvändiga prioriteringar då det gäller Covid-vård och vissa medarbetare är utarbetade och vissa har minimalt med arbetsuppgifter och bara står på vänt till pandemin släpper. Är detta verkligen sant? Jag häpnar. Min vän är dock välinitierad så jag litar på hans information.

Jag tänker på det här med gränser och murar. Vissa är mer tydliga än andra. Jag själv är utanför arbetsmarknaden och således är jag utanför en gräns. Den är tydlig och en realitet. Inom sjukvården existerar många gränser, både organisatoriska och andra gränser. För egen del har jag alltid varit förtjust i det sömlösa, att följa patientens väg, oavsett gränser. Jag kan förstå att det är lockande att ropa på nya organisatoriska lösningar, KD:s utspel i veckan om förstatligande av sjukvården är exempel på lågt hängande frukter i sammanhanget, men löser det något? Komplexiteten är så mycket större än organisatoriska gränser.

Jag har alltid tyckt om att arbeta med människor, tyckt om att se utvecklingen hos medarbetare, tyckt om att leda en verksamhet mot nya höjder. Spänna bågen ytterligare till nästa verksamhetsår och arbeta tillsammans för att nå våra mål. Det har alltid funnits gränshinder, både inom och utom den organisatoriska gränsen. Det stora hindret, vilket också innefattar den största potentialen är medarbetarnas vilja och möjlighet till att samverka, oavsett organisation, oavsett gräns. Hälso- och sjukvårdens absolut viktigaste resurs är dess medarbetare och rätt nyttjat är den fenomenal.

I min reflektion kring gränser tänker jag dock mer på utgångspunkten patienten snarare än organisation för medarbetarna. Både primärvård, sjukhusvård, universitetssjukvård och äldreboende måste kunna möta befolkningens behov av effektivitet och samordning, oavsett gränser. För mig måste detta ske genom en tydlig relationsinriktad vård och ett tydligt relationsinriktat omhändertagande. Karolinskas Direktör, KD:s partiledare med sitt organisatoriska utspel och andra får ursäkta men den viktigaste egenskapen i sammanhanget måste vara medborgarens tillit och kontinuitet med primärvården, inte Universitetssjukhuset och hur det är organiserat. I min värld bygger ett effektivt sjukvårdssystem på hur väl första linjens sjukvård fungerar och primärvården borde vara navet i svensk sjukvård, inte Universitetssjukhusen.

Det finns gränser för allt. Akutmottagningarnas gränser handlar om den akuta sjukdomens allvarlighetsgrad, slutenvårdens klinikers gränser handlar om sjukdomens behandlings början och slut utifrån ett sjukhusperspektiv, specifika organklinikers gränser(såsom ögon, näsa, lungor, hals m.fl.) handlar om specifik organkunskap. Alla dessa gränser leder organisatoriskt till stuprör som för patienten är en slags avgränsningssjukvård.

Det finns en tydlig del i sjukvården som istället går på tvärs och som ser hela människan, som inte ser några gränser, som är generalistspecialister och därför borde vara de som är bäst lämpade att både prioritera och samordna all vård, nämligen primärvården. Finns det inte en fungerande primärvård, som i sig är gränslös i sitt uppdrag och som ska ha hög tillgänglighet och vara allomfattande, ja, då faller de bakomliggande gränssättande organisatoriska klossarna inom sjukvården.

Vän av ordning kan naturligtvis påpeka att det finns mängder med utmaningar kring primärvården, inte minst kapacitetsmässigheten då det gäller specialistläkare i allmänmedicin och sjuksköterskor, och att listningen är gränssättande i sig. Jag håller med om det. Det tråkiga ordet listning, vilket för mig egentligen innebär tillit och löfte mellan medborgare och vårdgivare kring framtida tillgänglighet och vård (skulle ha ett annat namn) men i detta blogginlägg är det tankesättet kring det gränslösa resonemanget jag vill sätta fokus på. Naturligtvis är åtagandet via listning en begränsning i sig för primärvården. Om listningen blir alltför stor kan inte primärvården leva upp till åtagandena och det ”spiller över” till andra gränssättande vårdinstanser, såsom exempelvis akutklinikerna.

Mitt gränsresonemang kring organiseringen och effektiviteten i svensk sjukvård bygger istället mycket på att de som står för det gränslösa i patientkontakten, det vill säga primärvården, borde uppgraderas, det vill säga erhålla mer resurser och vara den som alltid ses som den självklara samverkanspartnern i allt då det handlar om hälsa- och sjukvård. Det gränslösa borde bli det nya självklara.

För egen del har jag insett att jag numer är utanför den utveckling som sker inom samhället. Jag har passerat en gräns, oavsett alla titlar jag har. Förändring kan jag alltid medverka till, inte minst kring mitt eget tänkande och agerande, men jag är utanför förändringsledning av svensk sjukvård. Det gör mig faktiskt inget. Det finns nog många som kan lotsa den utvecklingen rätt. Jag finner dock inga sådana personer med nytänk då jag tittar på klippet från Dagens Medicins digitala konferens. Känns som innehållsmässigt en konferens jag var på för cirka 20 år sedan.

Jag avslutar därför med ett citat från Predikaren. Författaren är luttrad. Denne bekämpar ytligheter och väjer inte för att ta upp tillvarons meningslöshet. Författaren problematiserar snarare än lyfter fram lösningar. Ibland läser jag dess text bara för att få lite medhåll, ibland läser jag det för att jag vet att det finns de som har gått före. Tolka in vad du vill…här kommer texten.

Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen. Säger man om något: Det här är nytt! så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid. Ingen minns de släkten som gått, och framtida släkten skall glömmas av dem som följer efter (Pred 1:9-11).

/m

Behåll gaffeln

Tack för alla mail och direktmeddelanden efter mitt förra blogginlägg om Isolering och ensamhet. Trodde aldrig att över 1000 personer skulle läsa inlägget inom 24 timmar. Tusen tack! Förstår av alla reaktioner jag fått att många känner igen sig, på gott och ont. Jag hoppas att jag svarat alla individuellt som har skickat till mig, om inte får ni påminna mig.

Det är tyvärr lätt att fastna i ältande, grubblande och tankar på det som kunde ha varit och det som kunde ha blivit. Jag vet, jag har själv ältat mycket under mina dagar. Jag brukar dock tänka på två metaforer som brukar hjälpa mig att behålla skärpan i nuet och ha blicken framåt.

Den ena handlar om bilkörning. Du är chauffören, precis som i ditt eget liv. Du har blicken framåt och har en stor framruta och sidorutor som du kan använda då du kör bilen. Skulle du behöva blicka bakåt…då använder du den lilla backspegeln eller de små sidobackspeglarna. Liknelsen med ditt eget liv är uppenbar. Det finns en anledning till att framrutan är så stor. Framtiden har mängder med möjligheter. Framtiden är din för att uppleva. Däremot det förflutna. Det du lämnat bakom dig. Det finns där om du skulle behöva rekapitulera eller ta fram något minne, men det är små backspeglar som är till din hjälp. Det är inte meningen att du ska fastna där.

Den andra metaforen handlar om gafflar. Varje gång jag är på en trevlig bjudning eller middag och värden eller värdinnan säger Behåll gaffeln, då vet jag att något ännu bättre är på väg. Inte bara någon enkel sidorätt eller enkel glassdessert…nä, något stort som kräver en stor gaffel. Framtiden ser ljus ut! Något bättre är på väg!

Två små tankar som kan lysa upp din helg!

/m