Ett stort blogg-tack till 15 000!

Det är alltid spännande att se den statistik som bloggen genererar. Jag är oerhört tacksam att min blogg läses överhuvudtaget. Mina tankar verkar uppenbarligen väcka något hos er som läser dessa rader och jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet för det.

Så här när ett nytt år infaller är det ju brukligt att se tillbaka på det gångna året och dra lärdomar inför framtiden. Jag måste dock erkänna att jag är mer av en framtidsmänniska som hela tiden har siktet framåt än en människa som ser bakåt och grubblar kring det förgångna. Däremot älskar jag historia, jag älskar att läsa om historiens alla människor som har gått före oss och som har utifrån sin tids samtid gjort mängder med erfarenheter. Allt för sällan tycker jag att vi i vår samtid drar lärdom av de som har gått före oss på denna jord…men det är ett annat blogginlägg…

Det här inlägget ska handla om ett stort tack…följt av några frågor. Nu har jag under lite mer än tre år haft denna hemsida och denna blogg. Den startade blygsamt under hösten 2018 och växte en del under 2019 för att under de två senaste åren (2020 och 2021) haft ungefär 15 000 unika besökare/läsare. Jag vet att 15 000 läsare inte kan mäta sig med de stora hemsidorna/bloggarna men för mig är det oerhört många och jag är mån om att ni, mina 15 000 läsare, får det ni vill ha.

Därför öppnar jag upp för funderingar och frågor kring vad ni vill att jag ska skriva om. Utifrån det som flest har kommenterat under dessa år har det varit inlägg kring mer djupa, personliga saker än exempelvis enskilda händelser såsom bokrelease. Frekvensen på inlägg får jag en del direktmeddelanden kring. En del (ivriga bloggläsare, kanske) vill att jag ska öka frekvensen av antalet blogginlägg överhuvudtaget. Det kan jag hålla med om. Antalet inlägg för år 2020 var nästan 100 medan det för år 2021 var enbart 50, vilket jag själv har som ambition att öka under 2022.

Avslutningsvis…ett stort tack till er 15 000 som läser min blogg och hoppas att ni även fortsättningsvis vill följa mig. Kommentera gärna detta inlägg, maila eller skicka DM med vad ni uppskattar med min blogg. Vad ni vill se mer av, respektive mindre.

Tusen tack!

/m

Den stora insikten i livet – lärdomar från 2021

Jag brukar inte be om en lättare väg eller att problem inte kommer upp längs min livsväg. För ett år sedan, just idag, gjorde jag ett undantag. Jag bad om ett lättare 2021 för oss alla. Vaccinationen stod inför dörren och det såg ut att på många sätt bli ett lättare 2021 än 2020. Nu vet vi att 2021 blev minst sagt lika tufft som 2020. Jag tänker därför inte be om ett lättare 2022.

Ens livsresa är inget du kan förutse. Jag är nu inne på mitt femte år som arbetslös. Mycket har hänt men det har inte varit den lättaste vägen. I mina böner ber jag därför inte Gud om att lösa mina problem eller att jag ska få en lättare livsresa utan jag ber om en större kraft att kunna acceptera de motgångar och prövningar som jag vet står framför mig. Det är så jag växer och det är så jag utvecklas som människa.

Att jobba med acceptans och acceptera vad som än kommer emot dig är på många sätt en ögonöppnare men det är också en prövning. Jag är tacksam för att flertalet runt omkring mig har arbete, att många är lyckliga och har bra liv men jag vet också att det är många som är ensamma och inte har det bra på sina livsresor. Jag tänker att så är livet för oss alla, det går upp och ned och vissa höjdpunkter eller dalgångar är högre eller djupare än andra. Det är så det kan vara men det är så det också ska vara. Det är det som det innebär att vara människa.

I dagarna slutför jag min teologexamen på Umeå Universitet. Jag får då en Teologie kandidat med inriktning exegetik. Till det ska läggas mina två andra examina, Ek kand i Ekonomi med inriktning nationalekonomi och Fil Mag i pedagogik med inriktning ledarskap. Tre examina, vem hade trott det då min livsresa började i arbetarklassens Flen.

Under året hade jag två releasefester. Två nya böcker som bar mitt namn fick nu lämna min trygga famn och finna sina vägar ut till läsarna. Även om jag inte direkt säljer stora mängder är jag tacksam för att ha världens bästa läsargrupp. Jag har fått närmare 100 enskilda direktmeddelanden från er läsare om er känsla efter att ha läst någon av mina två böcker som släpptes detta år. Det värmer verkligen att läsa allt ni berättar om hur ni har upplevt böckerna. Att sammanfatta alla är omöjligt men otroligt tacksam att ha fått så många som tyckt att Jag är paria är det här årets bästa bokupplevelse. Spår av dig har ännu inte funnits ute så länge men redan är det många som återkommit med att kommentera att det var en läsning som berörde dem djupt. Någon skrev att ”det var en av de mest tröstande och berörande böcker” hon någonsin läst. Tack! Verkligen, ett stort tack!

Under det här året påbörjade jag också ett ideellt volontärarbete. Jag bistår Mind i deras viktiga arbete att minska den psykiska ohälsan. Genom medmänskliga samtal, kunskapsspridning och påverkansarbete vill vi minska stigma och skam kring psykisk ohälsa och öka förutsättningarna för psykiskt välbefinnande för alla. Ett otroligt viktigt arbete som jag verkligen brinner för. Ett arbete som verkligen gör skillnad. Arbetet har fördjupat min insikt om att det finns många människor som är ensamma och som lider i det tysta.

Jag går nu in i 2022 med tacksamhet och tillförsikt. Det blir ett prövningarnas år, det vet jag redan, men jag jobbar med acceptans. Nu i januari påbörjar jag Pastoralteologisk grundkurs på kyrkans utbildningsinstitut i Lund samtidigt som jag tänkte skriva en magisteruppsats i teologi på Umeå universitet. Tyvärr har jag det senaste året (och kommer inte heller kunna få under det kommande) några CSN-medel. Politiker pratar om att det måste bli lättare för äldre att byta karriär och studera på äldre dagar men det är bara skitsnack. I Sverige får man CSN i 240 veckor, sedan får man inte mer, även om man har betalat tillbaka sina studielån sedan länge.

Så under 2022 måste jag finna nya inkomstkällor. Coacha fler chefer eller medarbetare till stordåd, skriva artiklar, föreläsa om ledarskap och förändringar, sälja fler böcker, utredningar, HR-uppdrag, pastorstjänsttimmar i nya församlingar…ja, ni hör, det finns oändligt med möjligheter.

Avslutningsvis. Är det något jag vill skicka med alla ni som läser detta inför år 2022 så är det följande:

1, Det finns alltid ett skäl till varför du träffar någon person. Antingen behöver du ändra något i ditt liv och då är det den här personen du nyss mött som ger dig en push på vägen, eller så behöver den personen du möter en push på sin livsresa. Oavsett vilket, ta hand om varandra och gör varje möte betydelsefullt.

2, Lycka är inte en tillfällighet eller ett resultat av något slumpartat. Lycka är en färdighet som du kan träna upp genom dina tankar. Den utgår från förmågan att se det du har och inte det du saknar.

3, Den stora insikten i livet kommer då du inser att det finns inget som får dig att må bättre än om du betyder något för en annan människa. Mitt föräldraskap, volontärsarbete, mitt coachande, min resa till präst och tidigare min långa chefsbana har lärt mig att det finns en paradox i att ju mer du fokuserar på dig själv ju sämre mår du då du egentligen skulle må så mycket bättre om du hjälpte någon annan.

Tack för i år! Vi ses nästa år!

/m

The show must go on

Det är den 22:a dec. Jag handlar julklappar och julmat, slår in paket, bokar om SJ-tåg som ställts in, städar, tvättar och däremellan försöker jag skriva på min uppsats. Det är som det ska vara dan, före dan, före dan. Det enda som saknas är snön, grönare gräsmatta är svår att få, även under sommaren.

Grön jul i år!

Dock är jag en aning stressad förstår jag, för jag har helt glömt bort. Helt glömt bort att det är idag mailet kommer. Så klockan 14 går jag in på mailen men fortfarande inget. Jag går ned till tvättstugan och fortsätter. Tänker på slumpartade möten. Finns det sådant som slumpen? I min värld finns inte det, det är meningen att möten mellan olika människor sker. Det gäller att lista ut varför man träffas vid till synes slumpartade tillfällen.

Minnet går tillbaka 10 år i tiden. Det är den 22:a dec. Platsen är Stockholms central. Jag har varit på något direktörsmöte på SKL. Det är julrusch, tågförseningar och jag slår mig ned vid ett café på centralstationen, tar fram mina jobbpapper och börjar läsa. Tåget är en timme försenat så tanken fladdrar förbi ifall jag ska gå ut i Stockholmskvällen och besöka någon affär i väntan på tåget men då jag ser alla människor i omlopp får det stanna vid en tanke.

Det är fullt vid alla borden så när en kvinna kommer med sin nyligen inhandlade kopp kaffe, finns det enbart en stol ledig. Jag ser att hon sneglar sig omkring och jag möter till slut hennes blick och nickar som en tyst signal att det är ok att sätta sig mitt emot mig vid den lediga stolen. Hon tackar. Ett möte har uppstått mellan två främlingar som kunde ha stannat vid det. Vi kunde ha druckit ur våra respektive kaffekoppar, sneglat på våra respektive jobbpapper och sedan lämnat caféet lagom då våra respektive tågavgångar väntade. Nu blev det inte så. Nu blev det ett möte vi burit med oss sedan dess.

Då jag hänger upp tvätten tänker jag på varför jag är så fascinerad av möten. Dels hur de uppstår men också hur vi tar hand om det som uppkommit under mötet. Vissa möten existerar bara i stunden medan andra lever kvar…länge. Tillfälliga möten och relationer som varar en livstid. Möten som känns helt rätt, möten som känns helt fel, möten som är privata och möten som är offentliga. För mig har det alltid varit viktigt att ta vara på varje möte, kanske för jag har min grundsyn i att det inte finns några slumpartade möten, det finns enbart möten som är menade att bli till.

Åter till centralstationen. Jag och kvinnan mitt emot mig börjar prata med varandra. Det visar sig att vi båda har offentliga jobb och vi båda har chefsjobb i stora organisationer. Vi utbyter erfarenhet om jobbrelaterade delar. Kanske gör vi det av artighetsskäl, kanske gör vi det för att vi inte längre vill bläddra i våra respektive jobbpapper, oavsett skäl berättar vi om varandras utmaningar. Det blir ett trevligt och stimulerande samtal. Till slut måste jag tacka för mig, tåget väntar, då kommer nästa överraskning, vi ska med samma tåg.

Tvättstugan är äntligen klar. Jag återgår till datorn och loggar in på mailen. Där står det, samma rubrik som varje år, ”The show must go on”. Det känns befriande. Hon mailar fortfarande, hon har inte glömt. Jag läser raderna och skickar mitt svarsmail. Vi har nu gjort samma procedur i 10 år. Ett mail per år, ett svarsmail per år, inget mer.

Tåget rusar mot Östergötland. Slumpen…eller ödet har gjort att kvinnan jag fikade med hamnar i samma vagn, dock några säten ifrån varandrat. Efter Stockholm syd kommer hon bort till mig, sätet bredvid mig är ledigt. Vi fortsätter vårt samtal där det slutade. Nu kommer vi in på privata delar i våra respektive liv. Både hon och jag har gått igenom tuffa delar. Hon frågar om ett råd vid ett tillfälle i samtalet och jag stannar upp. Jag vet så lite om den här kvinnan och vad som försiggår i hennes tankar, vilket gör det sårbart och vanskligt att ge något råd. Istället för att ge henne ett råd svarar jag med en historia som hjälpt mig många gånger. Jag berättade om Freddie Mercury och hur han, trots hans sjukdom och trots alla svårigheter han brottades med, lyckades genomföra en av de bästa konsertturnéer man kan tänka sig genom ett mantra…”The show must go on”.

Nu, 10 år senare läser jag rubrikraden igen, ”The show must go on”. Mycket har hänt i våra respektive liv under dessa år. Både hon och jag har blivit befordrade och sagt upp oss. Jag har varit arbetslös, konsult och studerat, min vän har jobbat på men bytt jobb lite då och då. Nu har det gått 10 år sedan vi träffades. Min vän har hjälpt mig mycket, inte minst genom mailet den 22:a dec 2017, och jag har stöttat henne. Resultatet av ett möte, ett försenat tåg, och två främlingar som tog sig tid. Vi har enbart träffats en gång i livet…en gång…men den 22:a dec varje år hörs vi av genom en julhälsning på mail. Så även detta år.

”The show must go on”

/m

Kanske är jag bara trött…

Tack för alla kommentarer på mitt förra blogginlägg, som ni har skickat till mig. Era kommentarer stärker mig i min uppfattning, som jag försökte beskriva i blogginlägget, att en 15-årig flicka i Haparandas armlyft kan knappast 18 år senare vara skäl nog att bli en nationell snackis, inte ens om den då 15-åriga flickan nu blivit civilminister. Ingen kan ju med sinna sinnens fulla bruk på allvar tro att flickan då var nazist och inte nu heller, så varför blir det här en stor ”snackis”?

Jag tar en paus mitt under natten från min hemtentamen och uppsatsskrivande. Klockan närmar sig 1 på natten och jag kämpar på några timmar till. Går ifrån köksbordet en stund och vilar huvudet en stund. Tröttheten smyger sig på men jag tänker som vanligt på ett Hammarskjöld-citat som stärker mig. Bestämmer mig för att göra annat och väljer att skriva dessa rader.

Funderar på det här med snackisar och journalistik. Ni som har läst min bok, Jag är paria, vet att jag är starkt kritisk till dagens journalistik. Det känns som om de medvetet missar bollen hela tiden eller så är de så korkade att de inte ser skillnad på bra journalistik och dålig journalistik? Jag menar att en 15-årig flickas armlyft blir en stor snackis och fyller löpsedlarna känns inte riktigt seriöst. Det borde finnas annat att fokusera på men det lätta och enkla känns som journalisters livselixir just nu. Jag kan höra deras rop: ”Vi tar den enkla bollen och struntar i det komplexa, även om vi är medvetna om att världen är komplex, för det orkar vi inte beskriva för våra läsare.”

Ett annat exempel är nästa ”snackis” i media. Tydligen hade en journalist på TV intervjuat en annan journalist (tror det var Anna Hedemos TV-program Min sanning) och den här andra journalisten blir ”så kränkt” av frågorna att vederbörande går ut hårt på Twitter och i media att vederbörande är ”fruktansvärt kränkt” av SVT. I ett annat blogginlägg ska jag lyfta det här gisslet med att ”journalist intervjuar journalist” men låt oss denna gång hålla oss till ”snackisar”. Återigen blir min fråga, ”Herregud, finns det verkligen inget annat som journalistiken vill lyfta till oss läsare?”

Jag prenumererar på New York Times och Washington Posts nätupplagor. Rekommenderas för alla. För egen del som fattig student har de dessutom generösa studentpriser. I dessa tidningar syns inga ”snackisar” just nu. Det är mest om den nya Corona-vågen som sveper in över världens länder och hur den sveper med sig ytterligare nedsänkningar och ytterligare nedskärningar hos ett redan prövat näringsliv. Den smygande ”statskuppen” som en journalist beskrev det på NYT angående Trumps fortsatta undergrävande av demokratin är en stor del av båda tidningarnas huvudartiklar och naturligtvis täcker tidningarna mycket kring alla beslut som nu tas i senaten innan årsskiftet. I Sverige rapporterar media om en 15-årings armlyft och en kränkt journalist.

Jag vet inte, kanske är jag bara trött…för trött. Det är klart att media även i Sverige lyfter ämnen som är viktiga för oss alla. Skjutningarna, inflationsökningen, slutförvaret av kärnavfall men sedan ser jag en ny ”snackis” i en ledare. Tydligen är det några kvinnor som inte längre vill visa sig i offentligheten längre för att de själva inte tycker att de är lika snygga längre. Då blir det en ”snackis”.

Kanske är jag för kritisk. Journalisterna gör så gott de kan med de förmågor de har till sitt förfogande. Det är klart att de blir kritiserade av oss läsare, oavsett vad de tar upp i sina artiklar. Jag får nog helt enkelt gilla läget och stå ut med att ”snackisar” är det nya mediasverige. Det är helt enkelt viktigt att rapportera att den nya klimatministern har två obetalda fakturor som nu är betalda, en 15-årings armlyft för 18 år sedan i Haparanda spelar roll och att en journalist blev kränkt av en annan journalist.

Jag går tillbaka till mina studier, klockan har passerat 1 och jag är nu redo för nya stordåd!

/m

Misstag är en tillgång

Just nu pågår något allmänt slags mediadrev mot ministrar som har gjort misstag i deras tidigare liv. En av dessa ministrar sägs som 15 åring ha hållit upp handen i en slags hitlerhälsning. Det finns bildbevis men jag kom i sammanhanget ihåg när det på -50 talet uppstod en liknande debatt kring dåvarande SAF-chefen, Bertil Kugelberg.

Den 17 juli 1957 publicerar Aftonbladet en bild på Bertil Kugelberg. Journalisten Thor Brunius artikel i anslutning till bilden påstår bland annat att ”…SAFs ledning ansåg sina intressen identiska med Hitlers”. Bilden ger intrycket av att Kugelberg gör Hitlerhälsningen och det är svårt att inte hålla med. Bilder brukar ju inte ljuga, eller….?

I själva verket föreställer bilden Kugelberg när han några år tidigare kastar varpa på Gotland tillsammans med LO-ordföranden Axel Strand och Folket i bild-redaktören Ivar Öhman. Men den snäva beskärningen har avlägsnat både männen och varpan. En dryg månad senare går Expressen ut och publicerar både den beskurna och obeskurna bilden under rubriken ”Snudd på bildförfalskning”.

Jag har funderat länge på det här med journalisters vilja att hänga ut människor. Jag har till och med skrivit en hel bok i ämnet, Jag är paria. Boken bygger på egna erfarenheter av att ha blivit uthängd, försvarslös, utifrån tvivelaktig journalistisk professionalism. Eller det kanske är det som är det önskvärda i medialogikens värld. Journalister som älskar att gräva upp någonting och vända och vrida på det och sedan hänga ut. Vad som är sanning eller ej, det bryr man sig inte om.

I det aktuella fallet hängs nuvarande ministern ut för att hon som 15-åring gjort en hitlerhälsning. Bildbevis finns som sagt. Jag har läst kvällstidningarnas artiklar på nätet och textmässigt försöker journalisterna naturligtvis vinkla det till att ministern har nazistsympatier, det är därför hitlerhälsningen fångats på bild. Att hon vid tillfället var 15 år och i mina ögon blott ett barn, eller att hon kanske tvärtom vad artiklarna ger sken av gjorde narr av ideologin är det inget som nämns eller tas hänsyn till.

Naturligtvis är det inte bra att göra en förbjuden hälsning, det är ett lagbrott i Sverige, men det jag vill komma till är att vi nu har en medialogik och ett samhälle där misstag inte ses som något bra. Perfektionism i all ära, men är inte grunden i all förändring att misslyckas, lära sig av misstagen och bli en bättre människa. Varför är inte en sådan människa någon att se upp till?

Jag drar mig till minnes en eftermiddag för många år sedan. Jag skulle ha ett samtal med en av mina underchefer. Vederbörande hade misslyckats. Ganska grovt dessutom. Då jag öppnade dörren till mitt tjänsterum såg jag oron i den flackade blicken som jag mötte hos min underchef som väntade på mig ute i korridoren. Min känsla av att chefen var orolig besannades då jag frågade hur vederbörande mådde då vi satte oss ned på mitt kontorsrum. Chefen var öppenhjärtig och sa att hen förstod om jag nu var tvungen att göra sig av med hen. Misstaget hen gjort var trots allt stort.

Jag skakade bara på huvudet och sa:

”Det misstag du har gjort är lärpengar. Du kommer aldrig göra om samma misstag och du kommer ägna varje sekund av ditt chefskap till att rätta till misstaget. Om jag så hade skickat dig till alla världens chefsutbildningar hade du inte lärt dig det du nu har lärt dig. Gå ut och bevisa att jag har rätt”

Chefen lyste upp och än idag får jag ett tackmail lite då och då från denna chef, vars karriär bara fortsatt i rätt riktning.

Det här med att vilseleda sina läsare och försöka göra scoop på något som inte är ett scoop har således pågått länge i jornalistkretsar, minst sedan 1957 och artikeln om Kugelberg i alla fall. Jag tar i min bok, Jag är paria, upp andra fall och jag ställer mig lite frågande kring om det verkligen är en sådan här typ av journalistik vi läsare vill ha? Är det en sådan här värld vi vill ha?

Att jag i alla fall vill ha ledare och chefer som inte är perfekta står utom all tvivel. Kanske är jag ensam om att se det så. Alla gör vi misstag och jag vill ha chefer som erkänner sina misstag, står för dem, lär sig något av dem och bygger vidare i sin förändringstrappa på de erfarenheter man drar från dessa misstag. Av egen erfarenhet har jag mött en arbetsmarknad som dömer hårt. Chefer och rekryterare går på alla tidningsrubriker som om dessa vore sanningar och sedan är man rökt på arbetsmarknaden för evigt.

För egen del bibehåller jag min naiva bild av att jag ser gott på människor som har erfarenheter av misstag. De är mina förebilder, inte de som till synes föreställandes vara perfekta. Misstag är tillgångar i en utvecklingstrappa och är du perfekt har du inte utvecklats eller ännu inte lärt dig något.

/m

Skavsår i själen

Jag är på väg till en chef som behöver mitt stöd. Året är kanske 2007 eller 2008, jag kommer faktiskt inte ihåg. Chefen är relativt ny och han känner sig osäker i vissa situationer, säger han. Han behöver få feedback på sitt ledarskap. Jag beundrar att vederbörande vågade ta kontakt med mig och erkänna att han behövde coachas. Det hör inte till vanligheten.

Efter en timmes samtal är vi överens om hur vi ska arbeta framåt. Jag ska vara med på ett ledningsgruppsmöte och ett personalmöte, eftersom chefen är ny kan vi säga att min medverkan är en del av introduktionen för chefen. Sagt och gjort. Jag är med som en liten tyst mus invid väggen vid båda mötena. Efter att dessutom ha småpratat lite med chefens medarbetare vid fikapauser och även tjuvlyssnat på lite småprat har jag en ganska klar uppfattning om nuläget.

Jag och chefen träffas några gånger efter det här och går igenom mycket tillsammans. Det blir en coachning som jag sedan bär med mig några år men sedan glider vi båda in i nya utmaningar och vi kommer ifrån varandra. Tyvärr föll mötena vi hade i glömska…tills igår.

Igår öppnar jag min mailkorg och överst står rubriktexten, Skavsår i själen. Jag känner igen avsändarnamnet och våra coachingsamtal kommer upp i mitt minne. Det visar sig att min chefskollega har läst min bok, Jag är paria, och skriver ett långt mail, dels om hur mycket han uppskattade min bok men också ett stort tack för att jag coachade honom i början av hans chefskarriär. Jag skriver tillbaka och tackar för hans feedback och ställer en fråga om rubriken på hans mail, Skavsår i själen, om vad han menar med det. Svaret kommer blixtsnabbt.

”Kommer du inte ihåg? Det har jag burit med mig ända sedan du sa det till mig den där dagen vi hade vårt första samtal på mitt tjänsterum”, svarade han.

Jag måste erkänna att jag tyvärr måste ha tappat bort det citatet. Min chefsvän förklarar vidare och jag inser att jag på många sätt var smartare förr.

”Mats, du såg direkt redan efter att bara ha varit med på ett personalmöte och ett ledningsgruppsmöte att jag enbart nyttjade den ena halvan av mig själv i mitt chefskap. Du sa att jag hade skavsår i själen och att jag enbart använde min hjärna och inte alltid mitt hjärta i mitt chefskap. Du boostade mig genom att säga att jag var duktig på att planera möten, ha ordning, reda och struktur men det här oförutsedda som många gånger kräver ett ledarskap där hjärtat får vara i förarsätet var inte min starkaste sida. Du gav mig massor med tips under rubriken att skavsåret i din själ måste läkas och det har jag burit med mig sedan dess. I ett chefskap måste det vara balans mellan hjärta och hjärna”.

Gud, vad smart jag var på den tiden!

/m

Alla gör vi väl fel någon gång

Jag slötittar på Aktuellt. De under dagen utsedda ministrarna Annika Strandhäll och Mikael Damberg intervjuas. Jag slås av skillnaden i journalistik. Strandhäll ifrågasätts för att hon bytt politikområde och verkar inte kunna sitt nya område. Hon utsätts för något slags Quis och klarar sig förvånansvärt bra. Damberg som också bytt politikområde ifrågasätts inte alls och får ej heller möjligheten (utmaningen) att besvara något Quis. Jag blir irriterad och inser att det patriarkala samhället fortfarande existerar, i alla fall på Aktuellt-redaktionen. Slår bort irritationen genom att tänka att även journalister gör fel någon gång.

Vidare får sedan Strandhäll frågor om sin privatekonomi, eftersom det avslöjats att hon ligger efter med två räkningar, som ska ha gått till Kronofogden. Strandhäll svarar tydligt och rakt att hon inte haft koll på just dessa räkningar men att hon har koll på sin privatekonomi. Hon är tydlig med att hon aldrig har haft några betalningsanmärkningar och lägger till att hon är mån om att sköta sin ekonomi. Med irritationen från Aktuellts hanteringsskillnad av Damberg och Strandhäll fortfarande på min näthinna gör jag ingen större notis av just Strandhälls privatekonomi. Hon är ju tydlig med att det enbart var dessa två räkningar och att hon aldrig haft några betalningsanmärkningar. Jag tänker att alla gör väl fel någon gång och det här känns som något som vi alla kan göra ibland, missa att betala en räkning i tid.

Jag går och lägger mig och efter en natts sömn vaknar jag och nås av nyheten att Strandhäll har farit med osanning. Nyheterna på morgonen gör nya avslöjanden. Tydligen har Strandhäll haft betalningsanmärkningar, detta redan år 2013, och sammanlagt nio fakturor har gått till kronofogden. Nu säger hon att hennes framlidne make hade skött även hennes ekonomi medan hon koncentrerat sig på sitt jobb. Mina tankar glider iväg från tanken att alla gör vi fel till till lögnen som vapen. Varför ljuger vi? Jag skriver ”vi”, för alla ljuger vi någon gång och den som säger att vederbörande aldrig ljuger, far med osanning.

Lögn och osanningar är naturliga. Det finns runt omkring oss i allt från överlevnadsstrategier till ett sätt att få fördelar över andra. Vi extrapolerar och ibland säger vi eller utger vi oss för att vara någon vi inte är. Så är det i naturen också. Se på köttätande växter som lockar till sig insekter genom att utge sig för att vara något de inte är. Parningsriter hos många djurarter handlar om att blåsa upp sig eller visa sig fördelaktig för en potentiell partner, eller för att avskräcka rivaler. Detta kanske inte kan kallas för lögn men i alla fall att fara med osanning om sitt naturliga jag.

Människan är i mångt och mycket en komplicerad varelse i den mening att vi förutom kombinationer av tanke och handling även kan bedöma konsekvenser och göra avvägningar. Vi styrs av vår egen etik, och de regler som den grupp vi identifierar oss med har kommit överens om. Vissa människor kan absolut inte tänka sig att ljuga och andra har en mer pragmatisk inställning till sanningen. För egen del blir Strandhälls lögn i SVT till en fundering kring det här med lögn, osanning och förlåtelse. Det sistnämnda tycker jag är viktigt i sammanhanget, för om alla människor någon gång ljuger måste ju vägen till förlåtelse också finnas. Alla gör vi ju fel någon gång och den som tycker att hen inte gör fel…. hen ljuger.

Vad är då en lögn? För mig måste en lögn vara en medveten handling. För att en person ska kunna ljuga måste den personen veta vad som egentligen är sant. En lögnare bryr sig alltså om sanningen men har ett uppsåt att ljuga. I konsekvensens namn måste en person som framför en osanning i god tro, ovetandes om att det är lögn, inte vara en lögnare. Lögn handlar alltså om att framföra något som om det vore sant, trots att man vet att det är osant, och med avsikt att föra de som tar del av lögnen bakom ljuset. I Strandhälls fall kan ju hon trots allt ha varit ovetandes om de tidigare betalningsanmärkningarna men det låter långsökt.

Då jag ligger där i soffan på morgonen och ser på Nyheterna får jag för mig att göra en lista på olika typer av lögner:

  • Den stora lögnen – en lögn som är så stor att motparten utgår ifrån att ingen skulle kunna ljuga så stort.
  • Blufflögnen – en lögn som går ut på att få andra att tro att man har förmågor eller egenskaper som man i verkligheten saknar
  • Den vita lögnen – något av min favoritlögn. En lögn som är lite mindre i sin karaktär för att trösta eller lindra mottagaren då sanningen tros skada
  • Utelämnandelögnen – en berättelse som innehåller enbart sanningen men medvetet undanhåller man saker och ting
  • Förvrängningslögnen – en medveten liten vilseledning

Det finns säkert mängder med andra varianter men det här var några av de varianter jag kom upp med. För egen del har jag levt ett väldigt naivt liv, jag erkänner det. Jag går på smällar här och där för jag väljer att tro att människor jag möter pratar sanning. Jag vet innerst inne att jag ska ha en mer skeptisk inställning men jag väljer medvetet att tro gott om alla och därmed åker jag på smällar här och där. Det är smällar jag helt enkelt får acceptera med mitt förhållningssätt.

Jag älskar Shakespeare och ni som läst Othello vet att där finns en historia om rädslan kring sanning och osanning som till slut får ett tragiskt slut. Othello misstänker sin fru för otrohet vilket gör henne så förskräckt, upprörd och förkrossad att hon i sin iver att bedyra sin oskuld endast förstärker Othellos övertygelse. Othello mördar sin fru Desdemona men inser snart hennes oskuld och tar i förtvivlan sitt eget liv. Pjäsen har gett namn åt fenomenet känt som ”Othello-felet”. Det är alltså viktigt att komma ihåg att ett lögnaktigt beteende inte är likställt med att personen ljuger och avsaknad av ett lögnaktigt beteende betyder inte att personen talar sanning.

Alla gör vi fel och för mig är det viktigaste vad vi gör fortsättningsvis då felet eller i det här fallet lögnen väl är ett faktum. Einstein lär ha sagt ”att göra samma fel två gånger är höjden av idioti”. Det vill säga att göra fel en gång är inget att skämmas för men att göra samma fel ytterligare en gång till är idiotiskt för det visar att man inte har lärt sig något av det fel man trots allt gjorde.

Som kristen tycker jag naturligtvis att bibelns texter är den moraliska och etiska kompass som ska vägleda oss människor. Jag ska inte trötta ut er med mängder med bibelcitat men det är klart att de flesta känner till det nionde budet i 2:a Mosebok, ”Du ska inte vittna falskt mot din nästa” (2 Mos 20:16). Det säger väl allt.

Frågan är dock varför vi inte ska ljuga? Jag kan tänka mig flera orsaker. Bland annat skadar vi oss själva och andra genom att ljuga, ”Lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar” (Ef 4:25). Att ljuga är dessutom inte Kristuslikt. Bibeln säger i Kolosserbrevet 3:9-10, ”Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare”. Sedan finns det mängder med andra verser men som sagt…jag ska inte trötta ut er med dessa. Det viktigaste har jag trots allt sparat till sist.

Alla gör vi fel någon gång och alla far vi med osanning någon gång, hur väl vi än försöker att låta bli. Vi är ju trots allt människor och inte Gudar. Som människor gör vi fel och jag tycker nog vi ska behandla andra med respekt och inte förvänta oss ofelbarhet, inte ens av ministrar i en svensk regering. Det tror jag även Gud tycker. Gud vill helt enkelt förlåta även de som far med osanning. Nyckeln är tre ord som man bara måste säga…”jag gjorde fel”…

Bibeln säger i 1 Johannesbrevet 1:9, ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet”.

Låt det bli ledstjärnan.

/m

Bokreleasemingel med glans

Tack! Ett stort tack! Nu har min tredje bok haft sitt releasemingel på ett synnerligen välordnat sätt och jag vill rikta ett stort tack till er som deltog i detta event. Här kommer lite bilder och text om en födelsedagsfest för denna bok, Spår av dig.

Eftersom boken utspelar sig i och omkring Linköping var det naturligt för mig att leta efter ett ställe att ha releaseminglet i närheten av denna stad. Jag hittade det perfekta stället i Vreta Kloster, nämligen Södra Lunds B&B, där min sambo och jag för ganska exakt ett år sedan övernattade en helg. Redan då började jag fundera på om inte huset kunde användas som det perfekta releasestället. Efter denna helg kan jag bara konstatera att min ingivelse för ett år sedan bekräftades under lördagen, det var det perfekta stället!

Som sig bör hade jag bakat massor inför minglet. Älskar småkakor och bjöd på mina patenterade smörkakor, gaffelkakor och hallongrottor. Är man värd för ett releasemingel måste man tänka på att bjuda på sitt innersta väsen och försöka nå alla gästers sinnen. Tack för all feedback kring min bakkonst.

Apropå konst så passade jag på att bjuda på vernissage i samband med min bokrelease. En tipspromenad på övervåningen skedde i ytor där min konst placerats ut. Tack också till er alla som gav mig ert gillande kring min konst.

Avslutningsvis vill jag säga något om denna bok som nu har haft sin födelsedagsfest. Jag är oerhört stolt över denna bok. Efter att först ha givit ut en historisk spänningsroman, Viljans makt och sedan den autofiktiva romanen, Jag är paria, var det många som trodde att min nästa bok skulle vara en fortsättning på Viljans makt. Hade jag varit en författare som följt gängse normer och regler hade det varit det naturliga, det erkänner jag. Nu lät jag istället min skrivlust få leda mig och då blev det istället en bok som talar till mitt hjärta. Jag skriver nämligen böcker som jag själv vill läsa och böcker som ska beröra. Den här boken är sannerligen en sådan bok.

Hade ni inte möjlighet att närvara vid releaseminglet och vill ha en signerad bok är ni välkomna att beställa ett signerat ex här. Naturligtvis finns alla mina böcker att beställa hos nätbokhandlarna eller låna på biblioteken.

Här kommer några bilder som avslutning:

/m

En fundering kring samerna och Svenska kyrkan

Jag har funderat lite på det här med Samerna och Svenska kyrkan och speciellt begreppen försoning och missionsarbete. Kyrkostyrelsen inom Svenska kyrkan beslutade den 8:e juni 2021 att Svenska kyrkan ska framföra en officiell ursäkt till samerna för historiska övergrepp. Det är inte svårt att förstå att det finns krav på att en sådan ursäkt måste göras då man tar sig tid att studera de historiska relationerna mellan Svenska kyrkan som då var en del av den svenska statsmakten och dåtidens samer under främst 1600- och 1700-talet. I förordet till ”Vitboken” skriver Ärkebiskop Antje Jackelén att det är nödvändigt att gräva fram gamla oförrätter för att annars går det inte att försonas. Det är naturligtvis svårt att närma sig en naturlig försoningsprocess i nutid utifrån vad representanter för Svenska kyrkan har gjort historiskt. Dessutom var kyrkan inte självstyrande vid denna tid och dess ansvar kan inte särskiljas från statens. Att ordet försoning dessutom har en särskild central betydelse inom kristendomen gör det inte enklare.

Några tankar kring Försoning och Förlåtelse
I skrivande stund sitter jag och tittar på TV-sändningen från Gudstjänsten i Uppsala där den officiella ursäkten nu genomförs. Det är november och grått utanför fönstret och mina tankar glider iväg till begreppet försoning. Det är politiskt kaos på en annan TV-kanal. Vi har äntligen fått en kvinnlig statsminister (ungefär 100 år för sent) men riksdagsarbetet med budgeten är kaosartat och inget jag vill titta på så jag funderar istället på det här med samerna och Svenska kyrkan. Vi lever i en tid där det förespråkas att vi ”aldrig får glömma” smärtsamma händelser vare sig det gäller personliga kränkningar, folkmord eller terroristattacker. Till detta kan läggas att vi aldrig får glömma de olika kolonialmaktsförtryck som skett genom historien och i det facket kan kolonialismen av sapmi läggas. Att minnas är en förutsättning för att en försoningsprocess ska kunna äga rum, men är det alltid bra att minnas? Den franske filosofen Jean Paul Ricoeur brukade citera den tyske teoleogen Johann Baptist Metz och dennes berömda citat ”nostalgiska minnen” som en fara i en försoningsprocess. Om jag förstår Metz och Ricoeur korrekt menar de på att minnen också kan ge en snäv och censurerad bild av verkligheten och som kan leda till att ”nostalgiska minnen” över generationsgränserna kan bli myter där släktingar lär sig hata de grupper eller individer som begått oförrätter begångna mot sedan gammalt döda släktingar. Att minnas oförrätter begångna i en annan tid kan därför leda till onödigt våld och smärta i nutid.

Utifrån det teologiska perspektivet hör naturligtvis försoning och förlåtelse ihop. I Karl-Johan Tyrbergs artikel i ”vitboken” lyfter han bön om förlåtelse. I evangelierna kanske Matteus har de starkaste berättelserna om Jesu ord om förlåtelse men begreppet finns i alla evangelierna och inte minst i Paulus brev. Två av de mest kända bibelcitaten är från Matteusevangeliet. ”Då kom Petrus fram och frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger ska min broder kunna synda mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” Jesus sade till honom: ”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.” (Matt 18:21-22.).
”För om ni förlåter människorna deras överträdelser, ska er himmelske Far också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, ska inte heller er Far förlåta era överträdelser.” (Matt 6:14-15.). Då det gäller förlåtelse kopplat till fiender är nog det mest citerade bibelcitatet ändå det från bergspredikan där Bibel 2000 har rubriken ”Älska era fiender” och med citatet ”Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” (Matt 5:39). Jesus själv fick utstå mycket oförrätt och fick lida något oerhört. Enligt Lukas lär Jesus trots detta, uppspikad på korset ha sagt, ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34). Naturligtvis är det inte lätt att utstå oförrätter och försonas med fiender. Det visste Jesus och det finns även många citat där Jesus försöker stärka människorna i deras tro att allt är möjligt, även att förlåta och försonas med fiender. Ett exempel är hämtat från Markusevangeliet, ”Om du kan? Allt är möjligt för den som tror.” (Markus 9:23).

Om man nu som kristen ska följa Jesus exempel och förlåta sina fiender eller orätter som har gjorts blir naturligtvis en central fråga hur man ska hantera minnena från oförrätterna. Den amerikanska teologen Stanley Hauerwas skriver om detta tema i en artikel om konflikten mellan protestanter och katoliker på Nordirland . Hauerwas ställer sig frågan om det ens är möjligt att minnas oförrätter utan att vilja hämnas eller om det är bättre att försöka glömma och gå vidare. Han konstaterar slutligen att försoning aldrig kommer att ske om katoliker och protestanter glömmer vad de har gjort mot varandra.
En annan som lyfter försoning som begrepp och som menar på att begreppet är centralt inom kristendomen är Carola Nordbäck. Nordbäck skriver i ”vitboken” att evangelierna genom historien har tolkats som en berättelse om försoning och nåd, återupprättelse och rättfärdiggörelse och lyfter de försoningsläror som har utgått från tolkningar av evangeliernas beskrivning av Jesu liv, död och uppståndelse. Enligt Nordbäck finns det två aspekter av försoningen av särskild betydelse och det är försoningen mellan Gud och människa, den kallar Nordbäck den vertikala försoningen, vilken ska skiljas från den horisontella eller sociala försoningen som sker mellan människor. Den sistnämnda är särskilt intressant utifrån försoningsprocessen mellan samerna och svenska kyrkan, tycker jag. Genom historien har främst den vertikala försoningen stått i centrum medan den horisontella/sociala försoningen fått mindre uppmärksamhet. Det finns dock exempel på horisontell/social försoning redan i 1686 års kyrkolag där lagen lyfter begrepp som att ”predikanten ska agera med vänlighet och kristerlig kärlek” vid möte med andra människor i försoningsarbetet.


Försoningsbegreppet som sådant har i dagens sekulariserade värld på många sätt lämnat det teologiska och används i andra sammanhang, exempelvis i freds- och krigsarbetet. David Sjögren lyfter en modell i ”vitboken” som kan ses som en slags praktisk försoningsmodell som börjar med någon slags övergångsrättvisa med målet att steg för steg nå till sanning och försoning. Sjögren lyfter ett antal konflikter där modellen både fungerat och icke-fungerat och vad vi lärt oss av dessa exempel . Sjögren avslutar med att konstatera att ”försoningsprocesser kräver nya insikter i begångna oförrätter samt förmedling av dessa insikter till en bred allmänhet”.
Även om en försoning således inbegriper en hel del insikter kräver den en praktisk handling i form av förlåtelse och i de allra flesta fall en ursäkt. Det är dock inte alltid en sådan ursäkt vinner gehör hos de som känner sig oförrättade. Gunlög Fur nämner exemplet då den svenska jordbruksministern och dåvarande ministern som var ansvarig för samefrågorna, år 1998 bad samerna om ursäkt för historiska oförrätter men att den långt senare beskrevs som verkningslös och ineffektiv. Fur ställer sig frågan vad det är som gör att en ursäkt kan bli till en nationell samling medan vissa böner av förlåtelse går obemärkt förbi. I sin artikel konstaterar Fur att en politisk ursäkt måste förhålla sig till en viss form, där man kommunicerar en moralisk poäng offentligt och opersonligt med syfte att frigöra framtiden från att vara förutbestämd av det förflutnas kränkningar och förbittringar. Fur lyfter en modell (Lightfoots modell) som kan användas för att utvärdera olika ursäkter. Med utgångspunkt från modellen och exemplet med ministerns försök till att be samerna om ursäkt kan jag inte göra annat än att tolka Gunlög Fur som att den svenske ministern startade en ursäktsprocess som fortfarande pågår.
Den försoningsprocess som nu pågår mellan Svenska kyrkan och samerna är något som ligger i tiden . Anna-Lill Drugge beskriver att politiker och allmänhet är påverkade av det koloniala arv som lever kvar och har fortgående konsekvenser i det nutida samhället, vilket gör att man måste använda ett postkolonialt perspektiv då man närmar sig frågan om försoning. Detta innebär att Sverige påverkas av andra länders kolonialiseringsarbete, försoningsarbete men har på allvar inte tagit sig an sina egna oförrätter mot det samiska folket. Postkolonialt i detta sammanhang innebär därför att den koloniala historien är över men istället genomsyrar den vårt samhälle och blivit så självklar att den osynliggörs . Eftersom det vilar en slags förnekelse och också en rädsla att lyfta och göra upp med den mörka historien kring oförrätterna mot samerna tolkar jag Drugge som att hon ser att en utformning av etiska riktlinjer för forskning kan göra att etiken skapar en relevans för det samiska samhället.
I den försoningsprocess som nu pågår mellan samerna och Svenska kyrkan är självklart ansvarsbiten viktig och en huvudfråga är vilket ansvar dagens företrädare inom Svenska kyrkan vill ta för agerande gentemot samerna som skett genom historien och vilket ansvar vill nutida samer att kyrkan ska ta . Det kan vara svårt att veta huruvida enskilda prästers agerande kommit till kännedom för högre präster i den kyrkliga organisationen men Lindmark och Sundström konstaterar också att agerandet är en sak, det finns ett stort mörkertal i huruvida präster och missionärer har undlåtit att agera då man sett men inte agerat då samer lidit eller kommit i kläm vid exempelvis jordbruksexploatering. Svenska kyrkan är inte densamma idag som den var för 250-350 år sedan och frågan blir naturligtvis vad den nu icke-statliga kyrkan ska ta sig an för ansvar för tidigare generationers präster och missionärer i form av agerande eller undfallenhet i att agera inom ramen för dåvarande statskyrkan. Kan en organisation som består av medlemmar och dess företrädare bära ett moraliskt ansvar över generationsgränserna? För egen del kan det vara lätt att med ett utifrånperspektiv förstå kraven på försoning och kraven på förlåtelse och ursäkt men frågan är mer komplex än vad man i första anblicken kan tycka. Om man gör en parallell som jag vet haltar en aning på olika sätt men ändå, ska judarna idag be om ursäkt för att man medverkade till att mörda Jesus för cirka 2000 år sedan?
För egen del lämnar jag denna fråga hängande i luften medan jag går vidare och fördjupar mig i det praktiska som jag uppfattar försoningsarbetet baserades på för de präster och missionsarbetare som verkade under 1600-1700-talen, nämligen missionsarbetet.

Mission
Nordbäck skriver att ett område där försoningsbegreppet fått särskild stor betydelse är missionsarbetet . Det är inte svårt att tänka sig att de präster och missionsarbetare som gav sig av på mission i sapmi-området utgick mycket från den grundläggande kristna synen som baseras på den vertikala försoningsaspekten som tidigare nämnts i detta blogginlägg. För dem var således försoningen mellan Gud och människa det centrala. Ett slående exempel på detta är Gunlög Furs beskrivning över prästen Pehr Högströms dialog med några samer kring nyåret 1743 där Högström hör vittnesbörd om hur lyckliga samerna var innan det påtvingande kristnandet och säkerligen en hel del vittnesbörd av karaktären horisontell/social försoning vilket inte hindrade Högström från att applådera förstörelsen av samiska offerplatser. Man kan naturligtvis bara spekulera ifall den vertikala försoningen ansågs viktigare än den horisontella/sociala men i missionsarbetet var avguderiet en viktig ingrediens. Lindmark tar sin utgångspunkt i sin bok, ”En lappdrängs omvändelse”, i avguderiet i Silbojokk . Med ett vittnesmål som grund vid ett ting i Arjeplog år 1682 om avguderi skedde ett långtgående ärende med många vittnesmål och utredningar om utbreddheten kring avgudadyrkan i sapmi. Ett konsortium slog fast att det inte var tal om någon allmän utbreddhet men detta tillbakavisades av exempelvis enskilda prästers vittnesmål, såsom exempelvis prosten Plantins redogörelse från sin resa. Vid utarbetandet av den nya kyrkolagen år 1686, som tidigare nämnts i detta PM, anmodades biskoparna att komma med förslag på hur avgudadyrkan skulle kunna avskaffas i Lappmarken. Huruvida detta faktum låg till grund för den delvis horisontella/sociala utformningen av delar av kyrkolagen år 1686 som Carola Nordbäck tar upp finner jag ingen beskrivning kring någonstans. Bo Lundmark nämner att Helge Ljungberg i sitt verk, Den nordiska religionen och kristendomen: studier över det nordiska religionsskiftet under vikingatiden, konstaterar att ett religionsskifte inte enbart handlar om en övergång från en tro till en annan utan att det också handlar om ett samtidigt kulturellt utbyte. Kristnandet i Sverige blev en mer utdragen process än exempelvis i våra nordiska grannländer. Enligt Lundmark skedde de första missionsresorna till samerna på 1000-talet men det var inte förrän i slutet av 1600-talet som källmaterial om missioneringen började produceras med utgivningen av Schefferus Lapponia år 1673. Det här kulturella utbytet som Lundmark nämner om var speciellt problematiskt för samerna och kan benämnas som en rejäl kulturkonfrontation, inte minst ur perspektivet språkmässigt och det religiösa praktiserandet . Fur beskriver om rädslan hos samerna om repressalier och konflikter ifall de blev påkomna med så kallad avgudadyrkan. Hos enskilda präster fanns medlidande och förståelse men inte hos andra.
Den mission som skedde i slutet av 1600-talet var till stora delar en del i en kartläggning kring samernas trosutövning och som blev en del i den så kallade trolldomsgranskningen. Enligt Lindmark var missionsintresset i huvudsak koncentrerad till att förmå samerna att avstå från sina traditionella riter med offrande och spelande på trummor. De bristfälliga kunskaperna i den kristna tron som missionärerna vittnade om utgjorde inget problem i sig, så länge samerna höll sig till den kristna gudstjänsten . Med koncentration på de kristna budorden hoppades man att samerna skulle överge sina traditionella religiösa riter. Det var först då uppgifter om ett utbrett avguderi kom till statsmakternas kännedom som undervisningsåtgärder kom på plats.
Samernas kunskapsnivå i kristen tro bedömdes som ringa efter biskopens och landshövdingens inspektionsresa år 1688 och en allmän höjning av kristendomskunskapen initierades, främst predikan, undervisning och förhör . I jämförelse med häxprocesserna som skett något decennium innan i Sverige gick myndigheterna denna gång mer försiktigt fram. Enligt Lindmark kan detta berott på att man inte ville skapa onödig oro och att inte driva samerna till exempelvis Norge. Dessutom tog man hänsyn till samernas kunskapsnivå, samerna visste inte bättre, och därför var det logiskt att missionsarbetet blev mer av en undervisnings- och upplysningskampanj än en rättslig granskning. I sin analys av 1700-talets lappskola och den missionstrategi som genomfördes under 1600-talets andra hälft menar Lindmark att lappskolan var mer som en pietistisk missionsideologi som tog sikte på en total förändring av den enskilde individens livssyn medan omvändsförsöken under missionsresorna under 1600-talet mer handlade om en kollektiv inriktad insats som handlade om att överge vissa riter och trummorna.
Utbildningsmässigt har kyrkan haft ansvaret från 1600-talet in på 1900-talet för den samiska skolundervisningen . Den pedagogik som har använts var initialt inriktad på att få bort samernas hedniska bruk av riter, både ortodoxa och pietistiska präster föreföll ha samma verklighetsuppfattning och la upp undervisningen därefter . Det skolsystem som initierades år 1723 hade till syfte, enligt Lindmark, att utifrån färska rapporter från Thomas von Westen samt Nils Grubb, skapa goda förutsättningar för att sprida kristendomskunskap hos samerna. Internatskolor skapades i varje lappmarksförsamling där undervisningen var pragmatisk, vilket möjliggjorde utrymme för pietistisk pedagogik. I sin bok, En lappdrängs omvändelse, beskriver Lindmark hur pietismen kom samerna till godo . I sitt missionsarbete kom pietiska influerade präster såsom Per Högström, Lars Levi Laestadius och Theophilus Gran lyfte fram samerna som goda kristna i kontrast mot de ”namnkristna” och andra svenskar och avfärdade eventuella samiska riter som oförarglig vidskepelse. Detta gjordes samtidigt som man intog en mer positiv hållning till den folkliga religiositeten, såsom exempelvis religiösa visioner. De pietistiska prästerna hade en benägenhet att acceptera dessa som uttryck för den heliga Anden.
Som tidigare nämnts är försoningsprocessen komplex och en av huvudfrågorna som jag har nämnt är huruvida kyrkan som helhet kan hållas ansvarig för enskilda prästers agerande i sitt missionsarbete. Ett exempel nämner Lindmark och Sundström i sin artikel och det är prästen Petrus Noraeus Fjellström som under 1680-talet gjorde sig känd som ivrig bekämpare av den samiska religionen. Noraeus Fjellström var verksam i Pite lappmark när de tidigare nämnda trolldomsrannsakningarna genomfördes. Han förstörde samiska offerplatser, beslagtog trummor och anklagade folk för avguderi. Noraeus Fjellström menade att han agerade helt i linje med Hans Majestäts intentioner i brev till biskop och landshövding. Lindmark och Sundström menar på att det kan vara ett exempel på hur en enskild präst agerade i sitt missionsarbete som vederbörande upplevde som helt i linje med riktlinjer från exempelvis högre prästmän inom kyrkans organisation samtidigt som andra inom kyrkan kanske upplevde Noraeus Fjellströms agerande som isolerat och inte i linje med kristen teologi. Huruvida den kristna teologins centralfråga kring försoning, som jag valt att fokusera på i detta PM kring den vertikala kontra den horisontella/sociala försoningen, kan användas som försvar för enskilda prästers agerande kvarstår som en fråga. I ett missionsarbete tror jag att enskilda präster naturligt såg som sitt kall att nå försoning mellan den enskilda människan och Gud och då var mycket tillåtet för att nå målet. Samerna som enskilda individer skulle kristnas för deras egen skull, det är nämligen så man försonas med Gud.
Lindmark och Sundström avslutar i sin artikel resonemanget kring den komplexa frågan kring Svenska kyrkans agerande mot samerna genom historien och de lyfter tre obesvarade frågor . Den första handlar om huruvida kyrkan som organisation har fattat tydliga policybeslut i frågan om sitt agerande gentemot samerna. Den andra handlar om hur självständigt kyrkan har agerat i förhållande till statsmakten. Den sista behandlar just frågan kring enskilda prästers agerande och huruvida de kan anses representera hela kyrkan som sådan.
För egen del skulle jag gärna vilja närmare ha fått svar på den teologiska frågan kring försoning som fortfarande hänger som en fråga för mig. Agerade de olika prästerna i sitt missionsarbete med både kartläggning och undervisning utifrån det teologiska syftet om vertikal försoning mellan människa och Gud? Att de i många avseenden inte agerade utifrån horisontell/social försoning är mer än tydligt.

/m

Litteraturförteckning för de som vill fördjupa sig:
Bibel 2000, Bibelkommissionen, Svenska bibelsällskapet, Verbum, Stockholm, 1999

Pressmeddelande från Svenska kyrkan den 8:e juni 2021:
https://www.svenskakyrkan.se/pressmeddelande/officiell-ursakt-ska-framforas-till-det-samiska-folket?publisherId=1344892&releaseId=3301090&channels=3240405,3116725,3240407&webid=1374643

Hauerwas Stanley, Why time cannot and should not heal the wounds of history, Scottish journal of theology, år 2000, Volume: 53, Issue: 1, sid 33-49

Lindmark Daniel & Sundström Olle (Red), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, en vetenskaplig antologi, band 1 och 2, Artos & Norma bokförlag, Skellefteå, 2016

Lindmark Daniel, En lappdrängs omvändelse, Umeå Universitet, Centrum för samisk forskning, Umeå 2006

Ricoeur Paul, Minne, historia, glömska, Daidalos, Göteborg, 2005

Före och efter

Jag funderar en hel del på det här med före och efter. Det kan låta lite märkligt men ibland går jag och tänker på ord, begrepp, uttryck och nördar ner mig. Just i skrivande stund är det begreppen före och efter som hemsöker mig. Ha tålamod en stund och följ med mig på min förklarande text här nedanför så kommer du förhoppningsvis förstå vad jag menar.

Har du någon gång definierat livet som något före och efter ett visst ögonblick? Kanske ett ögonblick som i stunden var en hemsk stund eller en stund som du inte reflekterade över så mycket just då men som i backspegeln visade sig vara ett ögonblick där allt ändrades. Det där ögonblicket då du fick ett besked som träffade dig som ett dråpslag. Det där ögonblicket då olyckan var framme, skilsmässan ett faktum, beskedet om ett dödsfall som var så ofattbart som bara dödsfall kan vara, brytningen med en nära vän, feldiagnosen, det nedsättande ordet som sades i vredesmod, mejlet som gick för långt. Avskedet. Övergreppet. Krocken. Otroheten. Kort sagt, den där dagen då allt förändrades.

I min bok, Jag är paria, beskriver jag två ögonblick där allt förändras för huvudpersonen. Dels ögonblicket på en tjänsteresa till Stockholm, några sekunder som förändrar huvudpersonens liv för evigt och dels ögonblicket på Backåkra där det verkligen blir ett liv före och ett liv efter. Likaså har jag ett ögonblick i min nya bok, Spår av dig, där de båda huvudpersonerna får ett fruktansvärt besked av sin enda dotter en vårdag. Där kan man sannerligen också prata om ett liv före och ett liv efter.

Det där tillfället som uppenbarar sig på ditt livs tidslinje enbart som ett litet streck men som blir som en gräns som inte bara delar upp ditt liv utan också drar upp hela din existens och din minnesbank i ett annorlunda mönster. De glädjefulla bilderna på din Iphone från minnen där du var glad före kan efter bli bilder som du mår dåligt över att se.

Tänk om du hamnade i det där hemska ögonblicket där du hade svårt att andas, där du inte kunde se någon framtid överhuvudtaget och där ögonblicket för evigt brännmärktes som din referenspunkt mellan före och efter. Sorgen efter ögonblicket blir din att hantera men vad händer om ögonblicket inbegriper någon annan? Någon i din närhet, en vän, en släkting, en arbetskamrat eller en främling? Kanske kommer du att tänka på det här ögonblicket hela tiden men människor runt omkring dig fortsätter att leva sitt liv som om ingenting hänt. Du inser gradvis att du är den enda som påverkats av ögonblicket. Du är den enda som ser ögonblicket som en referenspunkt, en vattendelare och som ögonblicket där det finns ett före och ett efter.

Även om jag innerligt skulle önska att du inte hade erfarenhet av ögonblick som vänt upp och ned på ditt liv tror jag att jag inte är ensam om att ha sådana här ögonblick. Om du är en av de personerna som kan relatera till det jag beskriver så vet du hur hemskt det är att definiera sitt liv utifrån ett före och ett efter en viss händelse eller ett visst ögonblick. Oavsett om det var ett enskilt ögonblick eller en smärta som byggdes upp över längre tid och som sedan exploderade vid en viss tidpunkt förtjänar du och jag och våra sargade hjärtan att läkas.

Den här knivseggen jag pratar om där vi under ett ögonblick befinner oss och som sargar oss är inget ställe att stanna kvar i. Sorgen och smärtan ögonblicket medför riskerar att äta upp oss om vi stannar kvar där. Ju längre ögonblicket stannar kvar hos oss, ju längre stannar smärtan och ju svårare är det att gå vidare och finna ett nytt, bättre efter. Om det är någon person som har skadat dig i det där ögonblicket jag pratar om finns det en stor risk att ögonblicket identifieras med just denna person och bitterheten är nära.

Tänk om det finns ett sätt att gå vidare? Tänk om man kan släppa oförrätten som någon har orsakat dig? Tänk om du faktiskt kan finna ditt efter lika bra eller till och med bättre än ditt före? Det är där jag är nu. Det är där jag tror att vi alla på vår livsresa någon gång kommer att befinna oss. Det är där man ser förlåtelseprocessen som en process där man inte glömmer vad en annan människa åsamkat en men istället för att bli bitter och hämndlysten blir tacksam för den läroprocess ögonblicket givit en. Det är där man inser att man aldrig kan förändra en annan människa, man kan bara förändra sig själv. Det är där man inser att det är bara jag som spelar huvudrollen i filmen om mitt liv, alla andra runtomkring mig har nog med att spela huvudrollen i sina livsfilmer. Det är då man inser att acceptera det som hänt är att skapa ett frid i sinnet och att det är det bästa receptet för en framtid utan hämndbegär, bitterhet och argsinthet.

Oavsett vad som är din knivsudd, ditt ögonblick med ett före och efter så har jag lärt mig följande utifrån egna erfarenheter:

  • Bestäm att de som har gjort dig illa inte ska begränsa dig. Deras sätt att sprida lögner om dig, sätta hemska etiketter på dig eller trycka ned dig… får stå för dem.
  • Det andra människor gör eller gjort ska inte få definiera dig utan säger mer om dem och hur de mår
  • Livet är för kort. Ta vara på varje stund och lev då inte med bitterhet eller tankar kring vad som skulle kunna ha varit. Lev i nuet med vetskap om att Guds nåd också sträcker sig till både dig och andra.
  • Se alla ögonblick som lärtillfällen och försök att inte definiera dem som positiva eller negativa för dig

Jag är den första att säga att allt det här är oerhört svårt, men det är också svårt att vara människa, det är det som är själva poängen med att vara vid liv. Du går igenom ditt liv med bottnar och höjdpunkter och det är det som är det fina med livet, inget kan du ta för givet. Det här ögonblicket kan komma när som helst. Det där ögonblicket som skapar ett före och ett efter.

Det är sådant jag går och tänker på. Vad tänker du på?

/m