Ack så fel jag hade…saknar Per T Ohlsson

Det är lördag morgon och jag har en dag framför mig med skrivande på min magisteruppsats. Läser först Sydsvenskan som vi har i pappersform under helgerna. Saknar Per T Ohlssons krönikor något oerhört. Det är nu strax över 1 år sedan han gick bort. Jag finner mig ofta läsandes tidningen och fundera över vad Per T Ohlsson hade haft att säga om det här.

Min läsning fastnar vid en intervju med den nya migrationsministern, Maria Malmer Stenergard, som är orolig att antalet asylsökande ökar till över 15 000 i år. Återigen funderar jag på vad Ohlsson hade sagt om den intervjun.

När jag läser intervjun färdas jag tillbaka i minnet exakt sju år. Det är på dagen sju år sedan jag var på regiondirektörsmöte på dåvarande SKL i Stockholm (19/11 2015). Jag och alla mina regiondirektörskollegor träffade dåvarande GD:n för migrationsverket, Anders Danielsson, under kvällen. Det var en mycket stressad GD vi mötte. Inte så konstigt. Om jag minns rätt så kom det under fyra månader den hösten över 135 000 asylsökande till Sverige. Jag minns fortfarande hans ord, ”hela den svenska reglerade invandringen är på väg att kollapsa, hela systemet krakelerar”.

Nu klarade vi 2015 års flyktingströmmar och tänker att vi nog borde klara även bråkdelen av det som den nuvarande ministern således är orolig för. Jag tänker ofta att perspektiv är bra att ha med sig. 2015 års flyktingkris var naturligtvis oerhört tuff för hela systemet. Stor oenighet i EU kring synen på omplaceringar inom unionen för flyktingarna. Flera medlemsstater införde tillfälliga inskränkningar inom Schengenområdet och Dublinförordningen respekterades inte. När de överfulla flyktingbåtarna fyllde medelhavet under 2015, med flera förlisningar och dödsfall som följd, minns jag att jag satt där på regiondirektörsmötet och lyssnade på den stressade generaldirektören och tänkte att här måste väl ändå vi som bebor denna planet se oss alla som världsmedborgare och inte i första hand dela upp oss i flyktingar kontra fasta medborgare i ett privilegierat land?

Ack så fel jag hade. Gränsdragningarna har bara ökat sedan dess. Att se oss som världsmedborgare och sudda bort alla landsgränser och se oss i första hand som människor oavsett var vi bor är så långt ifrån dagens politik som det bara går. När jag läser intervjun med den nya migrationsministern inser jag hur naiv jag är. Jag läser hennes uttalande om ”tuffare tag väntar” följt av ” vi måste värna försörjning i första hand för de som bor här”. Hon lägger till att hon vill ha ett angiverisystem, ”om man träffar på en person som vistas här illegalt ska man ha en skyldighet att meddela polis och Migrationsverk”. I hennes huvud är det långt ifrån att tänka världsmedborgare, det är långt ifrån att tänka att vi är alla lika. I den nya ministerns huvud är det rätt att göra åtskillnad på ”vi” och ”dom”. Långt ifrån mina grundläggande värderingar.

Jag undrar vad Per T Ohlsson skulle ha skrivit i sin krönika? Han hade nog reflekterat över de stora flyktingkriserna efter de stora världskrigen och tagit in nutidens politik i speglingen av dessa flyktingkriser. Kanske hade han resonerat kring efterdyningarna av Bosnienkrigets flyktingkris, 2015 års flyktingkris och dagens gränssättande poltik. Jag hade älskat att läsa hans analys. För hur det än är, och vad man än har för politisk åsikt, känner jag att en initierad analys med historiskt perspektiv med jämförelse kring dagens politik är något jag saknar.

/m

När en dörr stängs

Jag funderar ibland på vägskäl. Ni vet de där korsningarna som kommer i ens livsväg där flera alternativ uppenbarar sig och du är tvungen att fatta ett beslut. Ibland stannar du vid vägskälet för att fundera igenom noga vilken väg du tänker kommer att bli den bästa för dig. Ibland är beslutet enkelt och du fortsätter bara och noterar knappt att det fanns andra alternativa vägar men ibland kommer du till en korsning och du vet att dörren stängs bakom dig, du kan inte vända om, men samtidigt ser du inga andra vägar att ta. Du är innestängd, du är i ett vakuum, i ett rum där det inte finns andra dörrar att ta. Känner du igen dig? Det är då jag brukar tänka på ett talesätt som jag tycker mycket om,

”När en dörr stängs, öppnar Gud ett fönster.”

I min autofiktiva bok, ”Jag är Paria”, där huvudpersonen Robert Lundin, som i mångt och mycket är baserad på mig själv, befinner sig vid ett sådant vägskäl på sidan 384, vid Backåkra mellan Löderups strandbad och Sandhammaren, träffar han Adam. I verkliga livet är det just vid detta vägskäl i boken där min autofiktiva karaktär Robert Lundin och författaren själv, tar två olika vägar. Hittills i boken har de följts åt, nu skiljs de åt. Adam träffar de båda men mötet förändrar mitt liv för alltid åt ett håll jag inte ens kunde ha föreställt mig. När jag nämner ”Guds vägar äro outgrundliga” i mötet med Adam är det som om Gud öppnar ett fönster för mig. Adams respons finns bara delvis beskrivet i boken, i verkligheten gav han mig ytterligare en respons som jag för evigt bär med mig. Så många dörrar var stängda för mig och jag kunde inte gå tillbaka och jag såg inget fönster, förrän mötet med Adam öppnade ett nytt fönster, som tidigare varit dolt för mig.

Flera år senare står jag så inför 100-talet kyrkobesökare i St Petri kyrka i Malmö, med en magnifik kyrkokör bakom mig, och håller en predikan om Guds fönster. I mitt tidigare liv, innan dörrarna stängdes bakom mig, hade jag hållit många tal inför många enskilda och olika grupper. Att tala var mitt liv och inte minst älskade jag mötet med andra människor som kunde göra att både jag och de jag mötte berikades av vårt möte så till den grad att vi alla växte och blev en aning klokare efter vårt möte. Jag talade inför flera tusen vid olika konferenser, likväl som små grupper, likväl som enskilda. Egentligen spelade det ingen roll, mötet var det viktiga. Nu är Guds fönster öppnat åt ett annat håll för mig och för en stund när jag står där och predikar kommer en känsla av lugn över mig. Smärtan jag kände efter att alla dörrar stängts efter mig då, är en del av glädjen och friden jag känner nu.

Jag har funderat mycket på om det kan vara så att det alltid finns ett fönster någonstans? Finns det verkligen inte saker som är helt hopplösa? Finns det alltid en väg ut ur det till synes hopplösa genom ett Gudsfönster? Ibland kanske vi bara måste inse att det handlar om att stanna i det där rummet med dörren bakom oss och hantera nuet, trots att vi inte ser något fönster. Att vara i ett slags vänteläge, ett slags läge där livet tycks ta paus, där det inte går att ta tag i saker och ting utan du rör dig fram som i en slags dvala, oförmögen men ändå levande. Våga röra sig framåt men du vet inte vart.

Ibland när jag läser texter ur Bibeln eller ser den mänskliga tragedi som utspelar sig framför mig kring hur vi hanterar varandra på denna jord eller hur vi hanterar skapelsen så fylls jag ibland av en känsla av att dörren är stängd bakom oss utan att vi ser fönstret. Vi verkar inte kunna ta till oss av Bibelns grundläggande budskap om kärlek, eller att vi ska värna om skapelsen. Mänskliga rättigheter sätts ur spel och klimatkrisen genomsyrar allt. Det vi absolut måste göra enligt vetenskapen, verkar vi vara för oförmögna eller naiva till att få till. När jag läser FN:s senaste klimatrapport läser jag in att det finns forskare som menar att det är för sent. Vi kan inte vända det här. Klimatkrisen har gått för långt.

Då tänker jag återigen på att det är vi själva som har stängt dörren bakom oss. Vi kan inte vrida klockan tillbaka. Hela mänskligheten står vid ett vägskäl. Vi rör oss visserligen framåt i en slags dvala men vi verkar inte ha tagit in på en ny väg ännu. Kan det vara så att vi inte riktigt ser Guds fönster ännu? Om Gud ligger bakom vår fantastiska värld, visst kan det väl finnas ett fönster av hopp i alla fall? Ett Guds fönster som vi kan ta?

Det finns ett känt Luthercitat som du förmodligen hört och som på svenska lyder, ”Även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd i dag”. Det är ett tänkvärt citat. För mig handlar citatet om att aldrig ge upp, att alltid sträva vidare. När jag var i Wittenberg i våras och såg alla de träd som planterats till minne av 500-årsjubileet av reformationen, tänkte jag på detta citat. Nu vet jag att citatet om att plantera träd inte kommer från 1500-talet och Martin Luther, utan från en helt annan tid (andra världskriget och tiden därefter), men det säger ändå att citatet tillkom under en tid som var i desperat behov av hopp. Jag tänker att vi kan ta med oss mycket av sensmoralen i citatet in i vår tid, som ju också är en tid i desperat behov av hopp: ”Även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd i dag”.

Kanske är det så att när en dörr stängs öppnar Gud ett fönster, som vi med vår begränsning i det mänskliga perspektivet inte kan se ännu? Att leva tillsammans idag kanske kan få vara att hålla möjligheten öppen, att det kan vara på ett annat sätt, att det finns ett fönster på glänt någonstans och att vi får vara med. För egen del vet jag vad det kan göra med en människa när dörrarna stängs bakom dig och du är i väntan på att ett fönster ska öppnas. Det är hemskt men samtidigt är tilltron till att ett fönster ska öppnas också en erfarenhet som är på många sätt en existentiell erfarenhet som jag inte vill vara utan. Mötet med Adam, som jag beskriver i min bok, gav mig ett fönster. Kanske öppnas nya fönster för hela mänskligheten någon gång, i alla fall vill jag tro det.

Ibland får jag fortfarande beställningar på min bok, ”Jag är paria”. Till några har jag skrivit ett citat som dedikationstext,

”När en dörr stängs, öppnar Gud ett fönster”.

/m

Grått

Medan jag skriver detta går det mesta i grått utanför, med solen som ibland sticker emellan. Färgklickarna syns fortfarande i lövträden. Jag är tillbaka från ett soligt och varmt Jerusalem till ett grått men fortfarande för årstiden rätt så varmt Malmö.

Nu tänker ni kanske att det gråa är detsamma som att en mer melankolisk stämning infaller i mitt liv. Då trodde ni fel. Det är fortfarande glädje i mitt inre efter den underbara resan till Jerusalem med alla minnen, erfarenheter, mina nya vänner som jag bär med mig därifrån samt allt det jag ser fram emot att göra denna höst. Jag har precis påbörjat min sista individuella praktik innan slutåret som präst tar vid under 2023. Jag är prästpraktikant i St Petri kyrka i hjärtat av Malmö under fyra veckor. Ser fram emot det mycket.

Annars kom jag hem från Jerusalem och försöker ta ikapp allt som har hänt här i Sverige under de senaste veckorna. Jag noterar att vi har fått en ny regering i enlighet med det förväntade. Tydligen finns det dessutom något som heter Tidöavtalet som ligger till grund för den majoritetssamverkan som sker på högersidan för att minoritetsregeringen ska få igenom sin politik. Begreppet avtal förstår jag inte, kan ju knappast vara ett juridiskt avtalsliknande dokument, men å andra sidan kanske begreppsdiskussionen redan körts i media under tiden jag var borta?

Har gjort en snabbläsning genom Tidöavtalet. Det förväntade, kan man säga. Mycket Sverigedemokratisk politik. Mycket handlar om kriminalpolitik och migrationspolitik. Egentligen inte så konstigt. I teorin består den nya regeringen av tre partier, men styrs i praktiken av SD. Det är därför inte förvånande att läsa Tidöavtalets prioriteringar. Det handlar om visitationszoner, tiggeriförbud och utvisningar. Jag funderar på hur detta stämmer med vår grundlag och de internationella FN dokumenten vi som nation både värnat om och skrivit under?

Kanske har även detta diskuterats under min frånvaro men känns det inte lite som om mänskliga rättigheter sätts ur spel och att svensk grundlag åsidosätts med detta Tidöavtal? Jag tänker inte minst på den tydliga rasistiska vinkeln som finns i dokumentet. Rasism handlar om uppfattningen att människor tillhör olika raser som är olika mycket värda men även hur vi bedömer, värderar och behandlar människor olika utifrån deras etnicitet, utseende och härkomst. Ur ett rasistiskt perspektiv ses människor inte som enskilda individer, utan som bärare av kollektiva egenskaper kopplade till, etnicitet och härkomst. Inte minst anses de vara bärare av olika kulturer.

En tidstypisk infallsvinkel på rasism är således hur man hänvisar till kulturella skillnader istället för ras. Något som tydligt görs i Tidöavtalet. Enligt den ska det bli mycket svårare att invandra till Sverige, oavsett om det gäller flyktingar, anhöriga eller arbetskraftsinvandrare men det skall också bli mycket svårare att vara i Sverige. Jag läser in att de vill införa utökade inre gränskontroller, att DNA ska samlas in och sparas i sökbara register, att de vill förstärka möjligheterna att vid inre gränskontroller kroppsvisitera, undersöka människors väskor och tömma deras digitala medier. Enligt Tidöavtalet vill de också införa anmälningsplikt om någon myndighet kommer i kontakt med människor som kanske är papperslösa, att det ska bli svårare att få svenskt medborgarskap och lättare att återkalla både uppehållstillstånd och medborgarskap. Permanenta uppehållstillstånd (PUT) ska avskaffas och det ska bli mycket lättare att utvisa invandrade med hänvisning till ”bristande vandel”, vilket jag tolkar som något godtyckligt begrepp. De sociala och ekonomiska rättigheterna för invandrade ska begränsas och fler tvångsmedel ska införas för asylsökande.
Sammantaget handlar dessa och andra förslag om att det ska bli allt svårare för människor med utländsk bakgrund att komma hit men även att existera i Sverige för att slutligen drivas på flykten av diverse åtgärder för att de ska känna att de inte hör hemma här. Känns inte detta som rasism?

Jag försöker att hålla mig utanför att ta politisk ställning offentligt men det här avtalet gör det allt svårare att inte lufta sina åsikter. Jag värnar om mänskliga rättigheter och har svårt att stillatigande se på när humanistiska värden åsidosätts. I regeringsformen står det att ”det allmänna (dvs regering, riksdag och offentlig verksamhet) ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.” Nu känns det som om hela utgångspunkten för den här regeringen istället för grundlagsskyddade mänskliga rättigheter ställer sig bakom populistiska verktyg som ger myndigheter mandat att lyssna till och agera utifrån fördomar istället för saklighet.

Att lämna det soliga Jerusalem till ett grått Sverige innebar tydligen att jag lämnade ett Sverige som jag var stolt över som stod upp för mänskliga rättigheter och grundlagsskyddade principer. Nu har jag kommit hem till ett Sverige som styrs av ett avtal med tydlig rasistisk prägel. I veckan hade jag förmånen att vara med på Malmö pastoratskonvent med tema mänskliga rättigheter och hur vi kan förstärka arbetet med mänskliga rättigheter. Kvällen innan hade jag läst Tidöavtalet. Kontrasten kunde inte vara större.

Det är grått.

/m

Teknikens under

Kommer hem tidigt på morgonen efter att ha spenderat 11 intensiva dagar i Jerusalem, försenat nattflyg från Tel Aviv till Kastrup och på det även ett försenat lokaltåg från Kastrup till Hyllie. I säng vid 05.30 tiden men har svårt att sova. Seg dag följer sedan med lite upp-packning, mailande, textskrivande och litteraturläsande i ett zombie-liknande tillstånd. Det är med andra ord inte den bästa uppladdningen jag har inför att min sambo bjuder iväg mig på konsert på anrika KB. Det är gammal hederlig gubbrock på gång med stadens stolthet, Wilmer X, 65-åriga gubbar som bjuder på underhållning.

Wilmer X

Vi tar bussen till Möllan och njuter av att vara tillsammans igen. Vi tar varsin för-öl på en Pub vid Möllevångstorget. Tröttheten i min kropp är påtaglig men samtidigt känner jag mig både upprymd att vara i min älskades närhet igen men även tacksam över att kunna ta en öl och gå på konsert med min sambo. Jag noterar mobiltelefonens display och att min far ringer mig. Jag sneglar på klockan och min sambo tycks förstå att jag funderar på om jag hinner svara på samtalet innan vi måste gå för att hinna med konsertstart. Hon svarar lågmält, ”du hinner”, medan jag svarar. Vi pratar lite om min resa innan han lämnar över luren till min mor som har en tråkig nyhet att berätta. Jag stålsätter mig och hör först inte att hon säger att moster Ulla är död. Jag får fråga igen innan jag förstår att min gudmor har lämnat oss under förmiddagen.

Min moster Ulla var min morbrors fru och således ingift i vår släkt. Hon är min gudmor och jag älskade henne mycket. Det är nu flera år sedan jag träffade henne eftersom hon bodde i Läckeby, långt från mig, men samtidigt nära vår älskade sommarstuga, Karlsbo, utanför Kalmar. Den 10:e augusti 1969 blev hon min gudmor när jag döptes i Åby kyrka i Läckeby. Min första reaktion när jag hör min mor berätta är att jag kände inte när hon lämnade oss, som om att jag skulle ha känt hennes närvaro i förmiddags. Märkligt att tänka så men det var det jag gjorde. Sedan kommer en klump i magen. Ganska naturlig. Sorgen kommer som en klump och landar i magen. Att hon fick ett långt och innehållsrikt liv och att hon var sjuk på slutet underlättar för mig att ändå känna att klumpen i min mage inte är alltför stor.

Vi lämnar puben och rör oss mot KB, konserten ska snart börja så lokalen är redan i princip full när vi kommer in. Vi hamnar därför bredvid mixerbordet i den bortre delen av lokalen, detta gör nu inget för då fläktar det lite från dörröppningen och det är inte alls lika trångt som längre fram. Vi ser även scenen bra därifrån vi står. Jag står och tänker på moster Ulla och förströddhet. Dagens dödsbesked och allt jag har varit med om i Jerusalem fladdrar förbi i mina tankar. Egentligen lägger det nog inte beslag på mitt inre utan enbart mitt huvud där minnen, tankar och känslor är ett enda virrvarv. Stunden i att vara i nuet och ta in den här stunden är svår. Då kommer Wilmer X upp på scen och jag går in på setlist-hemsidan och ser vilka låtar de har spelat på tidigare konserter. Min blick stannar på sista låten de spelade på konserten i Nyköping innan extranumren, Teknikens under.

För visst är det så i vår värld att teknikens framsteg, maskinernas och datorernas mångfald för med sig att dagens människor lever i ett allt hetsigare tempo än vad moster Ulla och tidigare generationer gjorde. Allt sker i allt hetsigare tempo. Teknikens under gör dessutom att sinnesorganen utsätts för mycket starkare retningar och möjligheter hela tiden, tänk bara på allt som flimrar förbi på våra Iphones, datorskärmar och TV-skärmar. Dagens människa är så van vid den allt mer tillströmmande stimuli att vi inte kan undvara den. Vi vill dessutom uppleva allt mer, kanske pratar jag för egen sak men jag är i alla fall sådan att jag har svårt att nöja mig med vardagliga sysslor, utan tycker om när det händer saker och ting. Att gå på konsert är ett bra sådant exempel.

Frågan är i allt detta hur jag kan vara i nuet och samla mig för att ta in stunden och njuta av den? Kanske kan jag faktiskt använda de vardagliga sysslorna mer systematiskt? Teknikens under kanske även inbegriper tankekraftens under? Jag tänker så här. Det skulle nog vara en omöjlighet att vid varje givet tillfälle kunna helt absorbera in stunden och släppa tankens kraft som gör att du glider iväg och tänker på något annat. Däremot kanske du systematiskt kan använda exempelvis de vardagliga sysslor såsom när du borstar tänderna, duschar, dammsuger eller stryker din skjorta till att använda just den tiden till att tänka på annat än nuet. De sysslorna går ju ofta på automatik och när du exempelvis skalar potatis kan du tänka på ditt schema under kommande vecka, det som du går och funderar på eller de böner du bär inom dig men inte hunnit med. Gör du detta systematiskt skulle du kanske lättare kunna vara i stunden när du är i situationer som verkligen kräver din närvaro i nuet.

Att leva medvetet i varje stund håller på att bli en ny teknik för mig, även i att hantera min gudmors bortgång. Känslor styr jag inte över och tur är väl det men samtidigt kan jag hantera dem. Jag äger mina känslor. Den klump i magen jag känner handlar om en kärlek jag bär med mig om allt underbart jag fick uppleva tillsammans med min gudmor. När Wilmer X till slut spelar låten Teknikens under känner jag att klumpen i magen är borta. Sorgen känns fortfarande och kommer så att göra ett tag. Dock brukar man ju säga att sorgen idag är för glädjen igår. Alla minnen, alla glädjestunder och alla härliga känslor. Ibland kanske det bara är bäst att släppa allt och låta känslorna ta över…det är väl också en teknik…kanske ett under. Teknikens under.

/m

Mellan rätt och rätt

Sitter strax på flygplanet hem från Jerusalem. Är just nu på Ben-Gurion och väntar på att få stiga på planet. Jag har en helt fantastisk resa bakom mig. Har befunnit mig i en stimulerande lärmiljö under hela perioden och lärt mig och utbytt erfarenheter i sådana mängder att det kommer att ta lång tid att bearbeta. Jag skriver därför enbart ned några få reflektioner som jag får upp i huvudet just nu och lägger samtidigt upp lite bilder från vårt underbara ”hem” STI (Swedish Teological Institute), Jerusalem och några bilder från övriga Israel.

Som ni säkert vet skriver jag för närvarande på min magisteruppsats i Systematisk teologi samt försöker få inkomster genom mitt coachande, skrivande, konsultande och föreläsande. Utöver detta deltar jag även i en kvartsfartskurs på Lunds Universitet som heter ”Den judiska Jesusrörelsen: Jesus och Paulus i nytt ljus”. När jag anmälde mig till kursen i våras läste jag som hastigast på kurssidan om dess innehåll. ”Utifrån den senaste forskningen om Jesus, Paulus, andra templets judendom och den framväxande Jesusrörelsen presenterar kursen en ny syn på Jesus och Paulus och diskuterar hur dessa historiska gestalter kan förstås som representanter för antik judendom och betydelsen för förståelsen av uppkomsten av kristendomen som en ny religion”. Detta lät synnerligen intressant så jag anmälde mig till min första teologiska kurs på plats i Lund, eftersom jag tidigare enbart läst på distans i Umeå under hela Teologprogrammet.

Vid uppstartsträffen i augusti träffade jag de andra kursdeltagarna och kursledarna. Till min förvåning presenterade kursledningen att en stor del av kursen skulle förläggas till Jerusalem. Först trodde jag att de skämtade men insåg när jag noterade de andra kursdeltagarnas nickanden att det var sant. Vi skulle verkligen till Jerusalem. Visserligen självfinansierad resa men vilken fantastisk möjlighet till föreläsningar, studiebesök och lärande på plats i Israel, Jerusalem och på Swedish Teological Institute (STI). Sagt och gjort. Efter introduktionsdagen i Lund och två seminarier via Zoom och inläsning av kurslitteratur samt två PM-skrivande var vi så redo för Jerusalem!

Hur har det då varit? När jag nu lämnar Jerusalem går jag tillbaka i minnet till vad jag tänkte innan resan. Jag hade innan besöket i den heliga staden träffat väldigt få judar. Jag hade aldrig besökt en synagoga, aldrig deltagit i firandet av sabbaten eller någon annan judisk högtid. Ändå hade jag föreställningar om hur det skulle vara. Jag har alltid varit politisk och religiöst intresserad, så visst hade jag insyn i den komplexitet som omger Jerusalem kring de tre Abrahamitiska religionerna som samtliga ser Jerusalem som ”sin” heliga stad. Naturligtvis har jag under hela mitt liv följt Israels komplexa förhållande med sina arabiska grannar och inte minst den våldspiral som ekar genom landets historia. De otaliga fredsförslag som lagts fram har jag följt med stort intresse och ett tag under gymnasiet funderade jag på att skriva en uppsats i samhällskunskapen om mordet på Folke Bernadotte, när han var FN-medlare här i Israel den 17 september år 1948.

Med allt som har hänt i mitt liv och med min nya inriktning i livet med fördjupning i teologi kunde jag egentligen inte ha tänkt ut ett bättre resmål för mig just nu. Det var lite som en skänk från ovan. Mitt intresse för det politiska, historiska, religiösa tillsammans med fördjupningen i teologi blev en perfekt bakgrund för att ta sig an denna kurs och inte minst för att möta landet Israel och staden Jerusalem.

När jag nu sitter här innan planet ska lämna detta land och reflekterar tänker jag på att introduktionen på kursen var viktig. Att Jesus och Paulus var judar och såg sig själva som judar har jag egentligen alltid sett som en självklarhet men historiskt har inte minst kyrkofäder såsom Luther byggt upp en teologi med uppfattningen att Jesus och Paulus tog starkt avstånd från den judiska läran och bröt sig ur och att de genom sin nya lära skapade en ny religion som gradvis gick från en tidig Jesusrörelse till att bli kristendom. Nya testamentets författare beskriver dessutom motsättningen mellan judarna (fariséer och överstepräster) och Jesus ibland ganska ingående. Judarna framställs som lagiska människor där varje liten bokstav i lagen har betydelse men som glömt bort det viktigaste, nämligen kärleken och barmhärtigheten. Introduktionen i kursen och de böcker jag läste inom temat ”Paul within judaism” gav en mer nyanserad och på ett sätt tydligare bild med en delvis ny insikt kring Jesus och Paulus. Medan Jesus och Paulus i min tidigare förståelse, i alla fall traditionellt, anses ha befunnit sig i ett slags motsatsförhållande till judendom, påbörjades på 80-talet med E.P. Sanders bok, en process där dessa båda historiska figurer i ökande grad kom att ses som en del av andra templets judendom.

Under kursens gång, både innan resan, men inte minst under alla föreläsningar, gästföreläsningar och studiebesök har min förståelse gradvis blivit som en ny ögonöppnare för mig kring hur mycket vi egentligen har gemensamt med judarna. Den här skarpa motsättningen som de tidiga kyrkofäderna inte minst bidragit till mellan judendom på ena sidan och kristendom å den andra har verkligen kommit på skam i och med den här kursen. I stora drag…grovt sett…kan man säga att mycket handlar om att tänka i målgruppsperspektiv där Jesus mission i första hand är menad för den judiska målgruppen medan Paulus mission i första hand är menad för ”icke-judar”. Ser man det på det sättet finns frälsningen redan inlagd i den judiska lagen och löftet till det judiska folket från Gud för judarna medan Paulus mission var mycket att skapa en frälsningsväg för ”icke-judar”. Naturligtvis finns det mycket mer att säga om detta men jag nöjer mig så långt med detta enkla konstaterande.

Även deltagandet i det judiska gudstjänstlivet blev en liten ögonöppnare för mig. Vi var med under en stund i en lokal synagoga och fick höra Rabbins predikan (på engelska). Förutom synagogans hemska indelning där man separerar kvinnor och män var mitt intryck kring predikan och den efterföljande Torah-läsningen positiv. Den predikan som Rabbin höll kunde ha hållits i vilken kyrka som helst i Sverige, och även om jag inte förstod den efterföljande läsningen från Torahn så fick jag det förklarat för mig efteråt att de läst (och sjungit) från Predikaren. Egentligen förvånar det här kanske ingen. Israels Gud är ju även Jesus Gud och min Gud. En Gud som vi tror är densamma i all evighet. Judarna är nog de enda som ber mer eller mindre på samma sätt som Jesus bad, på samma språk, på samma synagogsgudstjänstvis och iakttar liknande högtidsdagar som han och lärjungarna gjorde.

Det här med frälsningsväg, kärleksbudskap, barmhärtighet mm har också blivit en ögonöppnare för mig hur mycket även judarna betonar detta. Exempelvis det som jag brukar benämna det kristna kärleksbudet om att ”älska din nästa såsom dig själv”, vilket jag nu förstår ligger mitt o Torahn, som en judisk sammanfattning av hela Torahn i Leviticus 19:18 med orden ”du skall älska din nästa såsom dig själv”.

Under tiden vi har varit i Jerusalem har olika högtider och sabbater avlöst varandra. Jag har lärt mig mycket om bland annat Sukkot (lövhyddohögtiden) som judarna firar till minne av israelernas ökenvandring ut ur Egypten. Dessa små lövhyddor har jag sett överallt. Jag har dessutom tänkt mycket på judarnas sabbatregler. Det blir högst påtagligt här eftersom sabbatsirenen ljuder in sabbaten varje helg likt ”hesa Fredrik” i Sverige. Jag fick förklarat för mig att i Exodus 31:12 ff nämns sabbaten som ett påbud från Gud om att ”Israels barn skall hålla sabbaten så att de firar den släkte efter släkte, såsom ett evigt förbund” och ”den skall vara ett evigt tecken mellan mig och Israels barn. Ty på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen vilade han och tog sig ro.”

Syftet med sabbaten är således att upprätthålla ett förbund mellan Israel och Gud, ett evigt förbund som aldrig ska upphöra. Evigt betyder för alltid och släkte för släkte betyder så länge det finns människor här på jorden. När sabbatsirenen ljöd i Jerusalem tänkte jag första gången jag hörde den att det var en märklig företeelse men andra helgen jag hörde den hade jag lärt mig det judiska perspektivet och tänkte annorlunda. Ljudsirenen blev plötsligt ett tecken på Guds trofasthet till det judiska folket. Gud håller sina löften och har inte brutit sina löftesord till det Israeliska folket.

För mig blev det efter den insikten lite svårare för mig att med stolthet kunna säga till andra judar att deras heliga skrift (Gamla testamentet/Hebreiska bibeln) också är en helig skrift för mig. Jag har definitivt inte läst alla olika föreskrifter och regler som står uppnämnd där och därmed inte heller sett dessa som särskilt viktiga för mig och min relation till Gud. Genom att läsa Leviticus en kväll insåg jag att det är väldigt många föreskrifter jag bryter mot, inte minst många av matföreskrifterna. Min fråga till mig själv blev därefter, vad menar jag när jag säger att jag tror även på det Gamla testamentet? Är den verkligen helig för mig såsom jag betraktar Nya testamentets texter? Jag måste erkänna att innan den här resan hade jag inte ens tänkt tanken att GT inte var helig och i högsta grad giltig för mig.

Efter den insikten blev det svårare för mig att säga att vi kristna och judar har en gemensam Bibel, nämligen GT, och sedan att vi kristna har tillägget i form av det Nya testamentet. Den gemensamma Bibeln må vara gemensam till innehållet men inte i viktighet, förhållningssätt eller giltighet. Om jag tror på en evig, gemensam Gud, borde det ju vara samma Gud som medverkat till uppkomsten av både Gamla och Nya testamentet. En annan insikt slog mig också när jag vandrade i Getsemane trädgård. Gamla testamentets texter var den enda Bibel Jesus och de första kristna hade. Det uppmuntrar mig verkligen till modet att närma mig GT-texterna med andra ögon.

Naturligtvis går det inte att bortse från att tänka på den politiska situation som omger Israel när man spenderar 11 dagar i landet, inte minst relationen mellan Israel-Palestina men även Israel och övriga arabländer. Det finns en slags ”välja sida” mentalitet i Sverige som jag alltid har haft svårt för. Med en närstudie kring historiens vingslag inser alla som läser historien kring människorna och länderna i den här regionen samt judarnas historia att det är synnerligen komplext och sannerligen inte enkelt att ”välja sida”. Frågan kring vem som är den gode och vem som är den onde är dock en ganska självklar fråga att ställa sig i de flesta konflikter. Från Jerusalem har jag följt nyheterna från Sverige om att vi har fått en ny regering och jag noterar att många ställer sig just den frågan, är den nya regeringen god/bra eller ond/dålig? Så har det nog varit i de flesta tider. Under Vietnam-kriget, vem var god och vem var ond, under andra världskriget, vem var god och vem var ond, i många filmer vi tittar på, vem är god/hjälte och vem är ond/skurk. Så även i Israel-Palestina konflikten. Det är inte alltid lätt att säga vem som är god och vem som är ond. Efter att ha spenderat lite tid i området tänker jag att den konflikten inte är en fråga om god eller ond, vem som har rätt och vem som har fel, jag skulle mer karaktärisera det som en tragedi, en krock mellan rätt och rätt.

Palestinierna är nämligen i Palestina eftersom det är deras hemland, och det är det enda hemlandet för dem. De Israeliska judarna är i Israel eftersom det inte finns något annat land i världen som judarna kan kalla sitt hem. Som individer finns det naturligtvis det men inte som nation. Palestinierna har testat, motvilligt, att bo i andra länder, såsom Libanon, Syrien, Egypten och Irak och de har lärt sig den tuffa vägen att det enbart är Palestina som de kan kalla sitt hem. De är inte önskade någon annanstans. På något sätt ger den insikten mig tanken att det här förenar dem båda. Det judiska folket och Palestinierna har haft liknande nutidshistoriska erfarenhet. Judarna kickades verkligen ut ur Europa före och under andra världskriget, precis som Palestinierna kickades ut från Palestina och övriga arabländer.

Det finns därför bara rätt och rättigheter i denna konflikt. Palestinierna vill ha och har rätt till det land de kallar Palestina likväl som judarna vill ha exakt samma land och har minst lika mycket rätt till det. Samtidigt gör de inte lätt för sig att acceptera varandra. När vi åker från Qumran upp till Kafarnaum på vår utflyktsdag åker vi igenom Västbanken. Jag noterar de olika Israeliska bosättningarna lite här och var som således sker på ockuperad mark. Frågan är hur dessa bosättare, som nu börjar närma sig över 400 000 människor (och lägg även till nästan 300 000 judar i Östra Jerusalem så är det över 600 000 judar) ska någonsin kunna lämna de bosättningarna? När Israel tog beslutet om att lämna Gazaremsan år 2005 och ta hem bosättarna där blev det ett himla liv, och då pratar vi om ungefär 8000 judar. Hur de i framtiden ska kunna ta liknande beslut och lämna Västbanken ser jag som nästintill en omöjlighet med det antalet judar som nu är bosatta där. Under hela tiden vi har varit här har dessutom Israels polis jagat en palestinier som mördade en kvinnlig polis dagen innan vi ankom Jerusalem. Det har hovrat drönare över oss varje natt. Det är påtagligt hur våldsamheter kryper nära inpå den här konflikten.

Rätt eller rätt? Jude eller icke-jude? Kristen eller jude? Kristus och Paulus, judar eller kristna? Vi har diskuterat mycket kring dessa frågor och mängder med andra frågor under de dagar vi har varit i det heliga landet. Vi har haft fantastiska föreläsningar, helt underbara kursledare, gästföreläsare i toppklass och inte minst haft kreativa diskussioner inpå småtimmarna nästan varje kväll kring allt det vi har lärt oss. Vi har haft högt i tak och berikat varandra massor. Det har varit en otrolig lärandemiljö som är svår att uppnå ifall vi inte hade åkt till detta land. Jag skulle tro att liknande lärnivå hade varit en omöjlighet att uppnå utan denna resas inslag i kursen.

Paulus är inte alltid lätt att förstå. Innan jag åkte hit tänkte jag att en av resans mål för mig var att förstå honom lite bättre. Jag tror att det målet har uppfyllts. Han är visserligen fortfarande en komplex man som inte alltid är så intuitiv. Det som jag numer inser är dock att Paulus verkligen skriver till icke-judar/hedningar. Målgruppen är således inte alla utan han vänder sig till de som inte är judar. På så sätt blir det lättare att förstå exempelvis hans Romarbrev eller Galaterbrev. När han exempelvis skriver, ”Om ni låter omskära er, har ni ingen nytta alls av Kristus” (Gal 5:2) så talar han inte till judar utan till icke-judar. Vi vet att det fanns många i den tidiga Jesusrörelsen som tänkte att de kunde bli bättre kristna genom att hålla Torahn eller genom olika laggärningar men Paulus påminner dem ideligen i sina brev att de blivit inympade i Israel genom Jesus Kristus och inte på något annat sätt.

Om jag nu läser Paulus klassiska vers ur Gal 3:28, ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” med lite andra ögon inser jag att Paulus inte menade att det nu är slut på skillnaden mellan judar och kristna. Istället tänker jag att Paulus menade att nu har ni icke-judar/hedningar också del i Israel. Nu är det inte bara judarna. Här kan med fördel en jämförelse göras med Rom 3:29, ”Annars skulle väl Gud bara vara judarnas Gud? Nog är han väl en Gud för andra folk också (hedningarna)? Ja, självklart är han en Gud för alla.”

Underbara kurskamrater och kursledare!

Rätt eller rätt? Vem har rätt och vem har fel? Ofta har jag befunnit mig mellan rätt och rätt i Jerusalem och det har faktiskt varit fantastiskt. Jag lämnar nu Jerusalems backiga landskap med nya insikter, nya erfarenheter och nya vänner. Med insikten om den nära relationen mellan kristna och judar och den tidiga Jesusrörelsens tankar i det andra templets tid kommer jag att landa som en delvis ny människa i Sverige om några timmar. Innan flyget har jag läst Pär Lagerkvist och hans bok ”Den knutna näven” från 1934 som min handledare Jayne tipsade mig om. Jag avslutar med några rader från hans bok, hela boken har berört mig, läs den vid tillfälle, den är fortfarande väldigt aktuell:

”En gräns som är satt för livet. En linje som ringlar sig fram utefter bergsryggens långa krön, utefter Oljeberget. På ena sidan Kidrons dal med olivträden och vårens alla blommor – den glesa grönskan trängande sig upp mot krönet, tills den hejdas, når sin utsatta gräns. Och på den andra ökenbergen, störtande sig vilda, förbrända ner i ett dödsrike av sönderfrätta, hisnande avgrundsdjup. Med dödens eget hav längst där nere.”

/m

Vördnad

Så var det då dags för mig att besöka Church of the Holy Sepulchre (Jesu gravkyrka) här i Jerusalem. Jag hade några dagar innan snabbt sprungit in där en kväll ensam mellan två föreläsningar. Nu skulle jag ge det en ordentlig chans. Jag och några studiekamrater gick därför till kyrkan på vår lediga dag. Innan besöket funderade jag på ifall jag verkligen skulle känna storslagenheten i att kyrkan är byggd över platsen där Kristus dog och blev begravd?

Som ni vet låg här Golgata under det första århundradet och ett outnyttjat stenbrott. Evangelierna uppger att Jesu grav var belägen ”nära” den plats där han korsfästes. Med tanke på kyrkans storlek är det således inte konstigt om nuvarande kyrkobyggnad inrymmer både Golgata samt begravningsplatsen. Det berättas att liturgiska samlingar inom den tidiga Jesusrörelsen hölls på denna plats fram till år 66 e.Kr. Kejsar Hadrianus fyllde igen stenbrottet ungefär år 40 e.Kr. När Kristendomen blev en statsreligion i Romarriket, första gången under 200-talet, anhöll biskopen i Jerusalem hos kejsaren om att få gräva fram Jesu grav. Det var nämligen känt bland de kristna var graven låg eftersom de hållit mässor på platsen. Historikern Eusebios från Caesarea har beskrivit vad som hände vid utgrävningen. Han beskriver att i takt med att jordlager på jordlager försvann kunde de bevittna var Jesu grav låg. Antagligen hade de tidigaste kristna innan år 40 f.Kr. märkt ut gravplatsen som nu några hundra år senare blev tydligt för de som grävde fram platsen.

På platsen byggdes en kyrka och folk strömmade dit fram till 1000-talet. Trots några år under muslimskt styre runt år 638 stod kyrkan kvar. Däremot försökte Kalif Hakim år 1009 att hugga sönder både kyrka, golgataklippan samt gravplatsen, och lyckades till viss del, men med hjälp av kristna pilgrimers insatser så återställdes allt. Gradvis började sedan en ny och större helgedom att uppföras på platsen. Nu tillkom mängder med små kor och så småningom ett klocktorn. Kyrkan led svår skada år 1808 genom en brand och en jordbävning år 1927. År 1959 enades katoliker, grekisk-ortodoxa och armenier om att reparera upp kyrkan, vilket också gjordes. Ibland läser jag om hur svårt det är för de sex nuvarande grupperna som sköter om kyrkan att enas i olika frågor, men av det syntes inget när jag var där.

När du står utanför kyrkan på det lilla mindre torg som huserar ingången får du ingen riktig bild av kyrkan och dess storslagenhet. Porten i sig är mäktig och när jag passerade kunde jag inte undgå att tänka på den muslimska familj som är betrodd att ansvara för nycklarna till denna byggnad och att de varje morgon klockan 04.00 öppnar portarna utförandes en viss ritual och att de stänger portarna varje dag klockan 20.00. Denna muslimska familj har ansvarat för denna nyckel i över 1300 år! Allt för att inte de kristna grupperna ska bråka om nycklarna. När du stiger in i kyrkan ser du rakt fram en målning i mosaik på väggen samt en marmorskiva på golvet. Enligt legenden las Jesus där efter korsfästelsen och smordes på platsen inför sin begravning. Den marmorplatta som ligger där är naturligtvis en senare variant (troligtvis 1100-tal) men det hindrar inte troende kristna att kyssa platsen och ha med sig olja som de ställer på stenblocket en stund.

Till vänster ligger sedan Jesu grav som är belägen under rotundan, i något som ser ut som en egen byggnad inne i kyrkan. När vi var där väntade en lång kö, kanske ett hundratal personer, på att få komma in. Därför gick vi mest runt i den stora kyrkan och sedan landade i den stora rotundan där vi slog oss ned ett tag och kände in stunden. Eftersom flertalet stod i kö till att besöka Jesu grav var det relativt få människor där vi satt. Det blev en fin stund som jag delade med mina studiekamrater. Innan vi gick ut från kyrkan satte jag mig på huk och la handen på stenen som markerar platsen där Jesu balsamering hade skett enligt legenden.

Idag vaknade jag tidigt och fick en ingivelse att jag bara måste besöka kyrkan igen och då när det är mindre folk där. Jag bestämde mig därför för att ta en tidig morgonjogg till kyrkan. Klockan 05.00 var jag på plats. Trots den tidiga morgonen pågick någon slags byggnadsreparation i den bortre delen av kyrkan, men det hördes ljudsirener från backande maskiner samtidigt som arameisk sång hördes från ena sidan av kyrkan. Jag var relativt ensam i kyrkan, förutom de präster som hade någon slags mässa i kyrkan. Jag gick först den smala trappan upp till andra våningen. Det kändes märkligt att ”gå upp” till platsen där korsfästelseplatsen sägs ha varit, innan jag insåg att hela kyrkan är byggd runt själva golgataklippan. Då blev det mäktigt och reellt på samma gång. Jesus släpade sig upp för denna klippa för att korsfästas längst upp och nu var jag där.

Där trappan tar slut fanns det flera mindre kapell som måste vara byggt på själva golgata. I mitten satt en nunna på huk framför ett vackert altare som pryddes av ikoner och lystes upp av lyktor. I övrigt fanns det ingen där. Jag satte mig på en bänk lite längre bak och intog rummet. Efter en stund kom det en annan kvinna som böjde sig ned och till synes gled in under altaret och stack ned sin hand i ett hål. Efter att kvinnan lämnat platsen gick jag fram och gjorde detsamma. Jag var rädd för att nunnan som nu satt en bit bakom mig skulle se mina hål i mina löpartajts när jag gled in under altaret men ignorerade ingivelsen att försöka täcka dessa med min högerhand. Istället satte jag mig på huk och lät min hand glida ned i hålet. Min hand rörde plötsligt på en kall sten och jag blev en aning förskräckt och ryckte snabbt ut handen. Jag insåg att jag känt på golgataklippan.

Efter att ha känt med handen på golgata tar jag mig ned igen och lägger handen på stenen som sägs ligga på platsen där Jesus liksveptes. Hela stenen luktar olivolja. Jag går fram till rotundan där Jesu gravplats ligger. Det är några arameiska präster som håller på med någon slags ceremoni och längre bort står andra präster och även dessa har någon slags mässa. Det blir många turer in och ut ur byggnaden för dessa präster med rökelser och välsignelse över både det ena och det andra. Framför mig står 4 amerikaner, vi är än så länge de enda som är där. Amerikanerna är ivriga att få komma in till gravplatsen, förstår jag av deras viskande sinsemellan som jag överhör. Jag ställer mig därför bakom dem som om vi står i en slags kö.

När mässan lider mot sitt slut frågar amerikanerna om de får gå in men prästen svarar att inga turister får gå in där förrän alla mässor är slut, runt 08.45. Den äldre amerikanska mannen blir irriterad och säger att de har blivit lovade, av vem är oklart, att få komma in. Den arameiska prästen skakar bara på huvudet och svarar, ”not possible”. Samtidigt kommer det fram till platsen vad som liknar en franciskanermunk. Den hetlevrade amerikanen med sällskap är nu väldigt högljudd och den arameiska prästen lämnar över något till munken och skakar bara på huvudet för att sedan lämna oss. Munken förklarar även han att 08.45 öppnas gravplatsen för turister. Detta upprör amerikanen och dennes sällskap ännu mer och nu börjar även de andra i sällskapet lägga sig i samtalet. Jag backar en aning. Munken ger till slut vika och släpper in oss, men jag avböjer, vet egentligen inte varför men tänker att jag inte vill gå in till gravplatsen i sällskap med högljudda amerikaner. Istället går jag och sätter mig en stund i det stora koret, lyssnar in platsen, innan jag lämnar kyrkan.

När jag påbörjar löpningen hem igen försöker jag sortera mina tankar kring upplevelsen och mina känslor som är kopplat till morgonens besök i kyrkan. Det känns så oerhört pråligt, ceremoniellt i överkant och väldigt turistiskt att gå runt i kyrkan som för mig är en plats för vördnad för en av mina största förebilders dödskamp, begravning och uppståndelse. Den vördnaden känns svår att ta fram, utan att reflektera över vad Jesus egentligen skulle ha tänkt kring allt det här som nu har blivit en prålig, turistisk, helig kyrka över denna plats.

Jag springer genom de små gränderna i gamla stan och möter några kvinnor och män som jag inser är på väg ned till Västra muren för att be. Jag sneglar på klockan och inser att jag har väldigt gott om tid innan morgonandakten och frukosten på STI. Bestämmer mig därför för att springa ned till Västra muren och känna in stämningen där. Jag har inte med mig någon kippa eller annan huvudbonad så jag inser att jag inte kommer att komma ända fram till muren men ned till torget i alla fall. Min gula löparjacka sticker ut som en glad färgklick bland de övrigas klädsel.

När jag så småningom lämnar Västra muren och springer hemåt igen till STI så tänker jag på vördnad för livet, Albert Schweitzers insiktsfulla bok. Ordet vördnad är djupt rotat inom mig och att ha ett vördnadsfullt förhållningssätt. Ett vördnadsfullt uppträdande både inåt och utåt, både hur du interagerar med din omgivning men även hur du tänker och är när ingen annan är där förutom du och Gud, är viktigt för mig. Att ha varit på två av de heligaste platserna du kan vara när det gäller Judendomen (Västra muren) och Kristendomen (Jesu Kristi kyrka) gör mig tacksam och full med vördnad inför det heliga och storslagna men även insiktsfull i så måtto att jag bär med mig det heliga och vördnadsfulla i mitt inre varje dag, oavsett var jag befinner mig. Jag behöver egentligen inte dessa heliga platser för att kunna känna vördnad och föra en dialog med Gud.

Martin Gore skrev ”Personal Jesus” i slutet av -80 talet åt sitt band Depeche Mode. Jag tycker om det personliga anslaget i texten…att ha en egen personlig Jesus…att ha sin egen dialog med Jesus. Johnny Cash gjorde sin tolkning i början av 2000-talet och den berörde mig mycket när den kom med hans mörka röst och hans gitarrspel. Kanske är det så för mig att den här insidan jag bär på är viktigare för mig än att uppleva storslagenheten i Jesu Kristi kyrka eller Västra muren? Missförstå mig rätt, det är vördnadsfullt och stort i sig att få uppleva dessa storslagna platser men det är ändå i insidan mötet med min Gud sker.

Jag springer längs muren och möter soluppgången över Olivberget. Tänker på det inre. Jag brukar kalla insidan för själens centrum där mötet med min Gud sker. Ett själens medelpunkt, som Johannes av Korset skriver. Vi har studerat mycket Paulus under vår utbildning här och med hans ord från Galaterbrevet ringandes i mina öron, ”Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20), stannar jag upp och tar några bilder över soluppgången. Jag blir ståendes några minuter. Vördnaden känns högst påtaglig.

Därifrån jag står ser jag ned på Kidrondalen och Getsemane. Tänker på själens dunkla natt hos Johannes av Korset där tystnaden är helig, den är åtråvärd. Det är genom tystnaden du bereder dig för mötet med Gud, och när Gud möter människan skapar Gud tystnadens möte med dig i ditt inre. Själens centrum, det är där vördnaden finns. I alla fall för mig.

Jag vänder om och springer hemåt och nynnar på Johnny Cash version av Personal Jesus:

”Your own, personal, Jesus
Someone to hear your prayers
Someone who cares
Your own, personal, Jesus
Someone to hear your prayers
Someone who’s there”

/m

Stunden är inne

Jag går in i en trädgård. Det kunde vara vilken trädgård som helst, men det är det inte. Den här trädgården är full med olivträd. Jag skymtar längre bort hur några människor håller på att skörda. Träden är nämligen fulla med oliver. Det är oktober och även om den här trädgården har fungerat som en trädgård i flera tusen år med olivträd så är det inte olivträden i sig som gör denna trädgård unik, det är nämligen den trädgård som jag har längtat efter att få besöka sedan konfirmationen och nu är jag äntligen här. Efter nästan 40 års väntan är jag äntligen här!

Vy från Olivberget över Kidrondalen och in mot gamla staden i Jerusalem. Nedanför ligger Getsemane.

I Johannesevangeliet står det att lärjungarna går till andra sidan av Kidrondalen, strax utanför Jerusalem, till ”en trädgård”. Lukas skriver att de går till Olivberget, där man har utsikt över Kidrondalen. Markus och Matteus uppger dock en specifik plats, nämligen Getsemane. En fördel med att komma hit till Jerusalem är att läsa in landskapets beskrivningar så som de nedtecknats i evangelierna och sedan säga, ”Ja, det stämmer”. Beskrivningen om var Getsemane trädgård ligger stämmer precis i enlighet med evangeliernas beskrivning. Getsemane ligger i en dal mellan Jerusalem och det mycket branta Olivberget där man har utsikt över Kidrondalen. Olivberget, som står mellan Jerusalem och Betania (där Maria, Marta och Lasaros bodde), är bland annat täckt av judiska begravningsplatser. Platsen är vald för att judarna tror/trodde att det var här som Gud skulle börja döma världen (texter från bl.a. Joel och Sakarja tar upp detta). Varje gång Jesus gick den här vägen på sin väg till Getsemane måste han ha passerat dåtidens gravar och tänkt på döden, så kanske även efter den sista måltiden.

Olivarbetare in action i Getsemane trädgård.

Det är nämligen efter den sista måltiden med lärjungarna som Jesus rör sig till Getsemane. Innan jag for till Jerusalem kunde jag inte tänka mig att Getsemane låg så nära Jerusalem. När Jesus vilade och bad i Getsemane måste han ha tittat länge på den heliga staden uppe på kullen och de gravar han passerat på sin väg genom Kidrondalen. Han tänkte vad han skulle göra? När jag går i trädgården kan jag inte låta bli att reflektera över att det fanns andra vägar från Getsemane. Om han gick åt motsatt håll skulle han vara ute i ödemarken, en tydlig flyktväg. Varför tog han inte den vägen? Eller rättare sagt…hur lyckades han komma till slutsatsen att den vägen han sedan valde blev den rätta?

Getsemane

Ni känner säkert till evangeliernas berättelse. Det står skrivet att Jesus tog med sig lärjungarna, evangelierna skiljer sig lite åt men det namnges att han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes, de tre som han brukar ta med då det är något speciellt på gång. Det står sedan att ”bävan och ångest” kom över honom. Ord som vittnar om starka känslor hos Jesus. Dessa känslor kommer först upp till ytan hos Jesus när han är ensam med sina tre närmaste lärjungar. Han ber dem att hålla sig vakna en bit bort medan han går och ber. Detta efter att ha vittnat om sina känslor till lärjungarna genom orden, ”min själ är bedrövad ända till döds”.

När jag går runt trädgården funderar jag på Jesus bedrövelse. Ifall han kände på sig att hans närmaste vänner skulle svika honom och skingras efter hans död räcker nog det som skäl för bedrövelse. Vi vet ju dock facit och Jesus anade nog vad som skulle komma att ske, nämligen gripandet, fängslandet, lidandet och den slutgiltiga döden, och det är verkligen skäl till att känna sig bedrövad. När jag går i trädgården kommer dock Psaltaren 42 upp i huvudet, ”Min själ är tyngd av sorg”, kanske anspelade Jesus på den versen när han sa att hans själ är bedrövad?

Lärjungarna borde ha blivit förskräckta över hans ord. Deras läromästare är ”bedrövad ända till döds”, deras Herre som varit så lugn, som de förlitat sig på och fått hjälp av så många gånger. Nu både hörde och såg de att Jesus våndades. Nu ber Jesus att lärjungarna ska stanna hos honom, visserligen en bit bort, men hålla sig vakna. Kanske säger han så för att göra klart för dem vad de ska göra för att de blir för skrämda för att tänka klart i den situationen.

Sedan börjar Jesus att be. Vi ska komma ihåg att genomgående i evangelierna så kommer det fram att Jesus ber ofta, så just det faktum är inget ovanligt för just den här trädgårdsvistelsen. I denna mörka stund ber han dock direkt till ”Abba”, vilket betyder ”Far” på arameiska. Jesus börjar alltså med ett väldigt familjärt och förtroligt tonfall. Härom dagen när vi gjorde studiebesök runt omkring i landet så hade vår guide, Joel, med sig sin son. När vi kom till Qumran så ropade sonen på sin far med just namnet ”Abba” och jag kunde inte låta bli att både bli lite häpen och hänförd över att höra sonen använda exakt samma namn som Jesus använde ungefär 2000 år tidigare.

Jesus går rakt på sak, ”Abba! Om du vill det så ta bort denna bägare från mig”. I Gamla Testamentet var ”bägare” ett begrepp som bland annat användes för lidande. När jag går där i Getsemane där Jesus uttalade dessa ord så kommer tre tankar upp i mitt huvud. För det första så bjöd inte Jesus ut sig till döden. Enligt Markusevangeliet säger Jesus, ”För dig är allting möjligt. Ta denna bägare ifrån mig”. Jesus är således tydlig med att framställa ett hopp om att han på något sätt ska få sin Fader på andra tankar och finna en annan lösning. Jesus önskar sig således inte döden för dödens skull, och likaså vill han säkert inte lida för lidandets skull. Han vänder sig således till sin Fader med en fråga om att frälsningen skulle kunna komma till folket på ett annat sätt än att han skulle komma att lida och dö. Enkelt uttryck, ”Gud, vill du verkligen det här?”

Vy över Jerusalem från Getsemane, liknande Jesus måste ha sett.

För det andra, det tycks som om Jesus vill fortsätta att leva och inte dö. Jag tänker att Jesus är på höjden av sitt livsverk. Han har spridit budskapet, han har samlat mängder med anhängare och han har botat många genom sina underverk. När det inte ett litet hopp inom honom att han ändå ska få fortsätta sin gärning här på jorden? Samtidigt måste han ha vetat att alla de saker som han har gjort under påskveckan har fått romarna och somliga av de judiska ledarna att reagera.

För det tredje, Jesus är fullständigt uppriktig och ärlig i denna stund. Han förställer sig inte och säger en sak till sin Fader, så som han tror att Fadern vill höra. Tvärtom. Jesus följer den tradition han är upplärd i, nämligen den judiska klagantraditionen. Han klagar genom att säga vad han vill och vad som tynger honom. Han förställer eller förtiger intet. Däremot kan jag inte låta bli att tänka på Jesus mänsklighet i denna stund. Jesus förstod nog inte varför det som han anade skulle ske, att det verkligen måste ske. En förtrolig relation med Fadern innebär dock att du ständigt är öppen för vad som än sker, även i svåra stunder.

Oliver i mängder

Sedan kommer det som kanske är det viktigaste i hela Getsemaneberättelsen. Jesu bön slutar nämligen inte där. Jesus fortsätter genom att säga, ”Men inte som jag vill, utan som du vill”. Det hade varit lätt för Jesus att strunta i allt. Fly en annan väg. Ingen hade förebrått honom om han gått till lärjungarna och sagt att ”nu struntar vi i det här och flyr Jerusalem”. Istället vänder han sig i förtrolighet till ”Abba” och det blir då en relation som inte enbart handlar om att följa sin Faders vilja, istället blir det en mer tillitsfull relation med Fadern. Han litade helt och hållet på att om han gjorde det som Fadern ville, hur märkligt det än ter sig, så kommer det inte att bli fel. Därför blev han stärkt, nu visste han att Fadern var med honom och jag tror det är därför Hebreerbrevets författare skriver att Jesus blev bönhörd i Getsemane. Det kan låta märkligt när Jesus först ber om att få slippa bägaren men hela Getsemane visar på det tillitsfulla som skapas mellan människa (Jesus) och Gud (Fadern), och därmed bönhörd i så måtto att Gud är med mig även i det till synes omöjliga.

Berättelsen i Getsemane berättar mycket om Jesus men den säger också mycket om oss. Vem har inte sagt till Gud att ta denna bägare ifrån mig? Vem har inte stått inför något som ter sig helt omöjligt att klara av? Det svåraste är kanske att känna att något är oundvikligt, något kommer att hända som inte går att stoppa. Du känner dig maktlös och kanske säger till dig själv, ”det här händer inte.” Jag känner på en olivkvist och tänker att Jesus måste ha känt liknande frustration. Det svåra för mig i sådana situationer är att jag tänker att det är lätt att gripas av panik och ha svårt att se ”Guds vilja”. För Jesus var det tvärtom. Han avslutar med att förlita sig på sin Gud och forma sin egen vilja efter Faderns, trots den mörka stunden, trots våndan han kände, trots oron inför morgondagen.

Jesus vånda

Kallelsen att ge efter och gå bägarens/lidandets väg kan vi lära oss mycket av. För egen del har jag haft nytta av Getsemane i många situationer i mitt liv. Jag litar på att Gud är där, att Gud kommer att vara med i allt jag går igenom, alla de mörka nätter jag har. Jag biter inte bara ihop, knyter näven och strävar på, ensam och utan stöd. Någon är med. Lidandet är alltid svårt att förstå i stunden. Det var det säkert för Jesus den där stunden i Getsemane. Det var definitivt svårt för lärjungarna att förstå men om tre dagar förstår hela världen. Bägaren blir urdrucken. Stunden är inne. Han vet vad han måste göra.

För egen del tackar jag Jerusalem för att jag fick vandra i Jesus fotspår och vandra i Getsemane. En liten stund på jorden som jag alltid kommer att bära med mig.

/m

Komplexiteternas stad

Nu är vi inne på tredje dagen i Jerusalem. De två mornar jag har vaknat upp här har det blivit liknande morgonjoggs rundor. Jag håller mig borta från Mea Sherimkvarteren och springer istället från STI där vi bor och tar ned vid korsningen där Folke Bernadotte mördades för att springa ned till Jaffa Street och sedan bort till Old Town. Där blev det idag en längre runda ned mot Mount Zion för att sedan vända uppåt backen igen. Det är backigt i Jerusalem, vilket är bra för mina lungor.

Dagarna har annars innehållit intensiva föreläsningar på STI men vi hann med någon timme i Old Town igår och då såg jag Västra muren, Tempelberget och Klippmoskén (Klippdomen) för första gången. Vi får en heldagsguidning i Old Town under morgondagen så vi gick inte ned till Västra muren. Idag har vi haft föreläsningar under förmiddagen samt under kvällen men vi hade några timmar ledigt under eftermiddagen och då passade några av oss på att besöka Yad Vashem (förintelsemuseumet) här i Jerusalem. En oerhört påfrestande upplevelse som berörde mig djupt. Efter besöket på Yad Vashem gick vi upp på Mount Herzl och besökte alla gravarna och minnesmonumenten på dess topp. Herzls grav ligger på toppen av kullen, men även Yitzhak Rabin och Simon Perez m.fl. Vi var alla tagna av intrycken från Yad Vashem så vi sa inte så mycket till varandra. Kändes faktiskt skönt att vara tyst i andras sällskap.

När man befinner sig i Jerusalem är det svårt att inte beröras av det komplexa kring Israels historia, alla dessa krig, väpnade konflikter, ockuperade områden och inte minst Jerusalems komplexitet där tre religioner ser denna stad som en av sina heliga städer. I morse när jag sprang förbi korsningen där Bernadotte mördades tänkte jag på ifall det sett annorlunda ifall han fått leva och om hans förslag godkänts av FN? Kanske, kanske inte. Hur det än är har staden Jerusalem varit en så svår nöt att knäcka att den här staden har hållits utanför alla olika slags fredsförslag. Alla förslag har ju misslyckats och jag tänker att kanske borde man göra precis tvärtom. Lös ut knuten Jerusalem först och låt den komma under något enhetligt kontrollerande under internationell gemensam flagg så kanske det blir lättare att lösa resten. Just nu känns det ju dock som Israel har byggt in sig i bosättningarna på ockuperad mark i Västbanken, vilket gör att de har svårt att backa därifrån och ta hem egna bosättningar som man gjorde i Gaza.

Någon gång ska jag grotta ned mig ordentligt i allt det komplexa kring Israel och dess historia och hur framtiden kan te sig, men just nu fokuserar jag på Jesusrörelsen som uppkom just här under det första århundradet. Jag lär mig mer och mer för var dag och får allt fler insikter om det judiska arv vi trots allt har från Jesus, Paulus och de andra i den tidiga Jesusrörelsen. Paulus brev är de tidigast bevarade skriftliga uttrycken för en kristen tro men Paulus tyckanden och tro, utifrån dessa brev, är inte alltid så lätt att tolka. I Rom 10:4 och 11:7 kan man ju få intrycket att Paulus slänger den judiska lagen åt sidan och lämnar därmed Judendomen, till förmån för det nya (det som sedan blir Kristendomen). Dock får man hålla tungan rätt i mun och tolka det mer som Paulus brottningskamp med paradoxen judarnas fortsatta ställning som guds utvalda folk, trots ett avståndstagande från att tro på Kristus.

Nu har lugnet lagt sig en aning här i Jerusalem och det är mörkt sedan länge. Jag ska försöka samla alla intryck och strax gå och lägga mig. Oavsett om mina tankar hamnar hos Israels komplexa historia, de tre religionernas heliga platser i gamla stan, förintelsemuseumets alla intryck, Folke Bernadotte eller Paulus brottningskamp så är jag otroligt tacksam att få vara på plats. Jerusalem är på många sätt min drömresa och jag njuter av varje sekund.

/m

Jerusalem av en slump, eller?

Plötsligt öppnar sig landskapet och jag ser muren som omgärdar gamla staden. Det är en mäktig syn och samtidigt fylls jag av en andäktighet och vördnad som är svår att beskriva. Här ser jag målet för så mångas blickar genom historien, oavsett om det har handlat om korsfarare eller turister. Målet för religiösa likväl som kungar. Jerusalems murar är mäktiga, så är även dess historia, och nu är lilla jag här. Hur gick det egentligen till?

Om vi backar till våren, närmare bestämt till april, så är det sista dagen innan anmälan till höstens utbildningar på Universiteten. Jag vet att jag ska skriva min magisterexamen i teologi under hösten och tänker att jag nog kan hinna med någon mer kurs förutom uppsatsskrivande och mitt jobb som författare, frilansjournalist, coach och konsult. Sagt och gjort, jag läser som hastigast på nätet om en kurs som behandlar ämnet ”den tidiga Jesusrörelsen och Paulus inom dess judiska kontext”. Den ges vid Lunds Universitet och är en 7,5-poängare, vilket gör att jag borde hinna med den under hösten parallellt med alla mina övriga åtaganden. Jag anmäler mig.

Vid introduktionsdagen i augusti sitter jag så tillsammans med 11 andra kursdeltagare och förväntansfullt lyssnar på ämnets introduktion av professorn. Det låter lovande, tänker jag. Det blir nog en fantastisk kurs. Efter en stund säger professorn,

”Ja, så ska vi ju till Jerusalem i oktober också och på plats studera det vi läser om.”

Jag trodde först jag hörde fel, men det var sant. Jag hade anmält mig till en kurs som lät intressant utan att förstå att det i kursen ingick en resa till Jerusalem. Jag sneglade på alla andra kursdeltagare runt omkring i salen, det verkade bara vara jag som var ovetandes om denna information. Snabbt tittade jag på almanackan och undrade i mitt huvud hur jag skulle kunna få råd till den resan men på något sätt löste sig allt och nu är jag här. Ståendes utanför gamla stadens magnifika murar.

Oavsett om det var slumpen eller Guds dolda försyn som fört mig hit så stod jag nu här. Resans första dag och jag och en studiekamrat hade inte så mycket tid på oss innan vi skulle återsamlas på Svenska Teologiska Institutet men vi ville i alla fall smita iväg och se muren. Senare under veckan kommer vi att få en gedigen guidning inne i gamla staden så jag lät bara synen kring muren bli dagens höjdpunkt.

Om jag kan min historia rätt så omnämns Jerusalem första gången i egyptiska skrifter från 1400-talet f.Kr. Platsen där Jerusalem ligger kan inte ha varit någon självklar plats att grunda en stad på. När vi åkte hit från Tel Aviv tänkte jag på hur högt Jerusalem ligger i jämförelse. Jag läste sedan på att staden är belägen ca 800 meter över havet, med endast få naturliga vattenförekomster med öken på ena sidan och ett kargt landskap åt andra. Omkring år 1000 f.Kr erövrades staden av kung David och gjordes till israeliternas stad.
Davids son Salomo byggde ett palats med ett berömt tempel i staden. Staden förstördes 586 f.Kr av babylonierna. Herodes den store gjorde Jerusalem till sin residensstad 37 f.Kr. Han lät bygga ut templet och tempelplatsen. I samband med ett uppror år 70 e.Kr förstördes staden av romarna. Västra muren är den sista resten av de murar som omgav Herodes tempel i Jerusalem. De osmanska turkarna besatte staden från 1517 fram till 1917 då britterna kom. 1949 delades staden i en israelisk och en jordansk hälft. Den senare erövrades av israelerna i sexdagarskriget 1967 och hålls alltjämt besatt.

Muren som jag står och tittar på är en 12 meter hög mur som är byggd på 1500-talet av turkarna. Innanför denna mur finns de flesta av Jerusalems minnesmärken. Här finns Heliga gravens kyrka på den plats som utpekas som Jesus grav. Intill går Via dolorosa, Jesus lidandes väg. Tempelplatsen domineras av Klippmoskén som är en helig moské inom islam. Enligt traditionen gjorde Muhammed sin himmelsfärd från en klippa som finns inne i moskén. För judarna är naturligtvis platsen också helig, inte minst platsen där Salomos tempel låg, som passande nog är samma plats, nämligen Tempelplatsen, där Klippmoskén ligger. Tre religioner vördar således samma geografiska lilla plats. En kvadratmeter liten jordisk plätt där alla världens ögon ibland riktas kring dessa heliga platser.

Vi närmar oss muren och vi gör sedan enbart en symbolisk inmarsch genom Jaffa gate. Egentligen bara för att ha fått gå innanför murarna, egentligen bara för att vi är fria nog att kunna göra det, egentligen bara för att kunna få känna känslan av att ha varit innanför och inte stannat utanför. Det låter kanske löjligt men de få meter som det innebär att vara utanför eller innanför är som en lång resa i känsloregistret.

Vi låter det sedan stanna vid ett tiotal meter innanför muren. Jag är tyst, min studiekamrat är tyst och sedan vänder vi om och går till Svenska Teologiska Institutet. Jag låter känslan av att ha sett muren bli det stora idag, det räckte. Bara det var stort för mig. Undrar hur resten av veckan ska bli om synen av en mur höll på att golva mig?

/m

För att se ljuset måste vi ibland gå in i mörkret

Jag avslutar ännu ett volontärpass på Mind. Idag var det mycket mörker i samtalen och jag reflekterar över det svåra och tuffa i livet som drabbar oss alla någon gång. Just nu läser jag inför min magisteruppsats mycket litteratur från Johannes av Korset och Dag Hammarskjöld. Den sistnämnda skrev några rader i sin dagbok som jag brukar bära med mig:

”Trons natt – så mörk att vi där icke ens få söka tro.”

En oerhört kraftig rad med ett innehåll som signalerar att när det är som mörkast i ens liv, då hjälper inte ens tron. Hammarskjöld citerar i samma avsnitt Johannes av Korsets dikt om ”trons natt”, den natt som vi identifierar med djup personlig kris. Hammarskjöld rör sig mycket kring natten och mörker. Det är år 1954 när han skriver raderna, hans andra år som Generalsekreterare, och utåt sätt verkar han inte gå igenom någon personlig kris just då.

Just det sistnämnda får mig att tänka på just resan till mörkret. Hammarskjöld har läst mycket teologisk litteratur när han skriver dessa rader och just Johannes av Korset skriver om ”trons natt” som ett uttryck för en rörelse, en resa, ett möte mellan den gudomlige och människan. Dock är människan ibland innesluten i sin egen dynamik, i sin egen uppfattning, i sin egen värld, vilket hindrar människan från att se något annat än mörker. Känner inget annat än ensamhet. Känner inget annat än övergivenhet. Det är där människan kan hamna och det är det jag tror Hammarskjöld menar när han skriver att ”trons natt – så mörk att där icke ens få söka tro.”

Hamnar vi inte alla där någon gång i våra liv? Där allt känns mörkt och meningslöst och du känner dig verkligen ensam. Jag avundas de som har en så stark tro att den räcker för att tända ett ljus i mörkret enbart genom att tro, men de jag samtalade med i morse, och utifrån egen erfarenhet, kan jag säga att när man är som djupast ned då känns det verkligen mörkt och det känns verkligen inte som att det finns något ljus. Då delar jag Hammarskjölds text: ”så mörk att där icke ens få söka tro”.

Kanske finns det dock en annan sida att se på saken? När människan inte är medveten om Gud styrs hon av sin egen livskraft och sin egen livsvilja. Denna binder dock människan till sina egna behov och önskningar, därför att hon inte har någon annan orienteringspunkt än sig själv. För Hammarskjöld är dock tro det som skiljer sig från allt som kan beskrivas objektivt. Han gör en klar distinktion mellan tron och allt som man kan bli medveten om rationellt. Tro är för Hammarskjöld inte en upplevelse av något i verkligheten, inte ens en åtföljande känsla vid upplevelsen, ty allt detta kan produceras av det mänskliga sinnet och då är det inte gudomligt. Tro har att göra med varat självt. Denna aning om livet självt kan man ofta endast bli medveten om då man är i mörkret, då man är i kris, då man är i en gränssituation. Det paradoxala blir därmed att i mörkret ser man plötsligt livet, en medvetenhet över livet som får ett slags evighetsvärde eftersom det i mörkret representerar något unikt och helt oupprepat ögonblick.

Denna natt, som först fyller människan med mörker, är på samma gång gudskärlekens födelse. Enbart Gud blir livets utgångspunkt för Hammarskjöld (och Johannes av Korset). Resan, rörelsen till mörkret blir därmed också resan till Gud, vilket innebär samtidigt ett återfinnande av människans inre väsen, när människan låter sig vägledas av trons inre ljus. Det tänds ett ljus i mörkret!

Oavsett hur du ser på livet och det andliga så finns alltid det ljusa och mörka runt omkring oss och inom oss. Allt kommer till syvende och sist att handla om hur vi hanterar dessa båda elementen i våra liv. Livet är inte alltid ljust men det jag har försökt att beskriva med Hammarskjölds och Johannes av Korsets djupa teologi är att det finns ljus även i mörkret. Det paradoxala kan ibland vara att för att kunna se ljuset måste vi gå in i mörkret eller som en annan klok uttryckte det…ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

/m