Funderingar kring en flytt

Under december månad har jag städat och organiserat om i mitt hem. Jag har efter 31 år i Linköping beslutat mig för att flytta. 23 av dessa år har jag bott i ett underbart hus i det lilla samhället Slaka, utanför Linköping, och det är där jag nu finner mig själv flyttstäda för fullt. Ni som har gått igenom en flytt efter att ha bott större delen av ert liv i samma hus vet att det är en smärtsam process att gå igenom. Gamla minnen flyter upp till ytan och mer än en gång är gråten nära då jag stannar upp vid en låda full med nostalgiska ägodelar. Värdelösa saker i andras ögon, guldklimpar i mina ögon.

Under den här processen har jag målat en tavla. Den har tagit sin tid att förverkliga. Varje streck måste nämligen torka innan man kan påbörja nästa. Under varje penseldrag har jag funderat på tavlans motiv. Naturligtvis kommer man inte ifrån att den har ett religiöst tema men det kan låta märkligt men för mig har den under december månads flyttprocess blivit en symbol för ett nytt liv och inte egentligen dess religiösa perspektiv. Här är det färdiga resultatet:

Jag tänker att för mig är målningen en symbol för att välja livet, oavsett vad livet erbjuder i form av glädje, smärta eller sorg. Det är genom alla mina prövningar, svårigheter och problem som symbolen ger mig kraft. Jesus sprang inte ifrån sina prövningar och lidanden utan omfamnade dem. Han accepterade dem och teg när andra talade illa om honom.

Så många gånger jag har velat ropa ut hur orättvist det är att just jag har hamnat där jag är. Peka finger åt andra och bemöta deras lögner med sanningen. I de stunderna tänker jag på korset. Att bli föraktad, hånad och bespottad på är något jag måste acceptera. Det finns ingen annan väg. Något jag måste bejaka. Att vända andra kinden till och tänka att jag förlåter dem för de vet inte vad de gör. I lidandet och tålamodet finns en stor kärlek. Det är den jag finner i min tavla. Det är där jag är nu.

Då jag packar ihop ännu en flyttlåda och ställer längs väggen känner jag ändå en framtidstro. Det gamla packas ned och jag väljer vilket av det gamla jag ska packa upp i framtiden. Vart mitt flyttlass tar mig och vad framtiden har i sitt sköte för mig låter jag vara osagt. Jag vet faktiskt inte. Det jag vet är att jag är redo. Mer redo än vad jag någonsin varit. Starkare, visare och på många sätt en ny människa.

Jag vill tacka korset för det!

/m

Konsten att öppna en dörr

Jag stänger dörren efter mina föräldrar som har besökt oss under dagen. Har haft en dag full av värme och kärlek. Minnen, episoder, glädje och sorg har avhandlats. Känner mig rik och tacksam.

Under den efterföljande natten har jag svårt att somna. Efter vad som känns som oändliga minuter av rumlande och tumlande slumrar jag till slut in och befinner mig i ett märkligt tillstånd mellan dröm och verklighet. I det här tillståndet ser jag mig själv stå framför min dörr ännu en gång. Jag ser mig själv öppna dörren och utanför står påve Franciskus.

”Välkommen in. Det finns inget större än att känna sig väntad”, säger jag. ”Hela livet har jag väntat på dig. Välkommen in.”

Påven kommer in med sitt varma leende och ger mig en stor kram. Vi sätter oss vid köksbordet och jag berättar hela mitt livs historia för honom. Han följer min berättelse med ett bejakande men skarpt ansiktsuttryck. Som om ett visst avstånd krävs men att distanseringen enbart är fysisk och inte psykisk.  Då jag avslutar min berättelse blir det tyst. Han ler. Ett leende som är det mest genuina du kan erhålla. Jag känner den äkta kärleken som om den kom från min egen Far. Påven ger mig sin välsignelse och rör sig mot dörren. Han läser först Fader vår och precis innan han lämnar mig ensam igen vänder han sig om och ger mig ett sista råd på vägen.

”Gud finns i dörröppningen. Han väntar där.”

Jag vaknar upp från drömmen och mötet med påven. För några dagar sedan såg jag Netflix nya film ”The Two Popes”. Inser att den kan ha influerat mig en aning till att drömma om ett möte med Franciscus. Omöjligt att somna om. Stiger upp och går ned och skriver dessa rader.

Tänker på Påvens sista ord till mig om dörröppningen. Tänker på det bildligt. Det finns så många dörrar i ens liv. Vissa öppnas för dig utan minsta ansträngning, som om de vore automatiska hissdörrar, och vissa går ej att öppna alls, likt låsta orubbliga kyrkodörrar under tidiga morgontimmar. Bakom vissa dörrar står någon och välkomnar dig med en kram och bakom andra står någon och vill hindra dig från att komma in. Vore du en tjuv skulle en dörr, oavsett låst eller inte, vara en lätt passage men konsekvensen för en tjuv att ta sig in genom en låst dörr är inte barmhärtighet utan fängelse.

Jag har under hela mitt liv varit van att öppna dörrar själv. Nu står jag framför låsta dörrar som är omöjliga att öppna. Påvens ord ekar i mitt huvud. Han har ändå givit mig hopp denna natt. En hoppfull insikt om att det finns en helig port, även för mig.

Jag skulle så evinnerligt vilja att en dörr öppnades för mig. Att någon bakom dörren välkomnar mig och säger att jag är väntad. Ger mig barmhärtighet och kärlek. Det är en varm tanke och med den insikten gör jag så ännu ett försök att gå och lägga mig.

Må väl! / m

Ensamhetens lov

I år firar jag jul med barn och släktingar, vilket känns otroligt tacksamt och förmånligt. Som en gåva. Julen känns för mig som barnens högtid. Ju äldre jag blir ju mer uppskattar jag umgänget med släkt och vänner mer än själva julgåvor eller hetsen inför julhelgen.

Owe Wikström skrev för många år sedan en bok, ”Långsamhetens lov”, som blev en succé. I mångt och mycket var det en hyllning till ett mer långsammare liv med stunder av stillhet och reflektion. Boken skrevs innan mindfulness intog västvärlden. Jag ska ärligt säga att jag tog inte till mig mycket av innehållet i boken då den utkom. I mångt och mycket levde jag då ett liv som helt var inriktat på familjeliv och arbete. Stress var en naturlig del av mitt liv och att då bejaka långsamheten kändes avlägset. Som en fin tanke men ouppnåelig för egen del.

Nu när jag i mina teologstudier läser ”Den religiösa människan”, en annan av Owe Wikströms böcker som är en introduktion till religionspsykologi, passar jag på att läsa om ”Långsamhetens lov”. Under läsningen finner jag mig själv ta till mig budskapet på ett helt annat sätt än för 18 år sedan då jag läste boken förra gången. Naturligtvis är jag mycket äldre och med det följer en naturlig erfarenhet men jag tror också att min livssituation spelar en avgörande roll.

Jag har nu sjungit ”Ensamhetens lov” i snart 3 år. Varit utanför arbetsmarknaden och då andra lägger upp klipp på sociala medier om hur stressigt det är att kombinera arbete och övrigt liv och hinna med julen förstår jag dem till fullo. Jag har själv varit där. Jag har själv brottats med att få ihop alla pusselbitar. Nu lever jag ett helt annat liv och är ensam om arbetsdagarna.

Jag valde själv att lämna mitt jobb och det är klart att det spelar en avgörande roll. Min ensamhet i början var självvald. Nu några år senare är min ensamhet inte självvald längre och det är då tärandet uppstår. Att läsa teologi hjälper och att läsa ”Långsamhetens lov” ytterligare en gång hjälper. Lite som att finna egna läkemedel då marknaden apotek inte är öppen för mig. Jag får finna en egen väg att hantera ensamheten.

Som vanligt var jag uppe och såg soluppgången idag. Det var inte speciellt svårt då nästan hela förmiddagen förflutit innan solens entré, så här på årets kortaste och mörkaste dag! Stillheten här på landet gör en nästan andäktig och det är inte svårt att vid dessa stunder finna sig vara nära en andlig fördjupning. Då känns vägen uthärdlig och upplevelsen av saknad och oro är utbytt till förmån för en känsla av att ha hittat hem. Ensamheten är då stillhetens lov och jag känner mig ett med Owe Wikströms budskap i ”Långsamhetens lov”.

Ni som läser ända hit – tusen tack. Jag hoppas att ni får en underbar jul, oavsett om den sker i ensamhet eller i närhet av släkt och vänner.

/m

Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör

Det är mörka tider. Novembervädret har pendlat mellan grått och ännu mer grått för att avbrytas med svart natt. Vissa kvällar har jag kommit på mig själv att tända varenda lampa i hela huset bara för att maximera ljus och skapa en illusion av hopp. I söndags vände allt. Ett nytt år inleddes med första advent. Ett nådens år med ljus och framtidstro. Det kommer inte bli lätt med alla mörka moln som finns runtomkring oss men jag är optimistisk och framtiden andas förväntan.

Sitter och lyssnar på mäktig orgelackompanjemang. Första advent inleds som sig bör med gudstjänst. För en gångs skull är kyrkan nästan full. Advent lockar. I adventsljusstakarna fladdrar lågorna och i fönstren lyser stjärnor. December är en månad som färdas mot ett enda mål – Betlehem.

För egen del sitter jag i min bänkrad och funderar på lidande. Det finns så mycket krig, fattigdom, elände i världen så mina egna bekymmer känns futtiga. Evangelietexten berättar om ”Hosiana, Davids son, välsignad vare han”, om Jesus som rider in i Jerusalem på en åsna under jubel. Vi vet ju alla vad som väntar. Folket jublar men bara några dagar senare vänder alla honom ryggen och han får utstå lidande och slutligen död.

Ordets makt är stort. Jesus, som inte är någon vanlig kung, kommer inte med vapen eller hot om krig för att vinna landvinningar eller återta Jerusalem från det romerska styret. Han har istället ordets makt och med det får han de som redan har makten, de skriftlärda och romerska ståthållarna, att tappa fattningen. Han säger saker som är så listiga att de inte kommer åt honom, trots att de på alla möjliga sätt försöker. Jag tänker på sådana ord som:

”den som är utan synd kan kasta den första stenen”

”sabbaten är till för människan, inte människan för sabbaten”

”ge kejsaren det som tillhör kejsaren”

Dessa är exempel på saker där de försöker nästla in honom i ett hörn kring tydliga regler som de hoppas att han ska bryta emot genom att ge svar som gör att de kan peka på honom som en falsk profet, en falsk människa och därmed fängsla honom och till slut döda honom. De lyckas till slut, genom falska anklagelser, dessa maktens män. Gjord till åtlöje och långt ifrån den upphöjde som red in i Jerusalem bara några dagar innan under massornas jubel.

Evangelierna eller för den delen Aristoteles etiska konklusion om vad som är ”det rätta eller goda mänskliga handlings- och levnadssättet” har alltid gått längs min livsväg. Jesu liv är en etisk livshållning som pekar på en väg framåt. Du behöver säkert inte vara troende, även om det underlättar, för att se Jesu som en etisk förebild med ordets makt som sitt vapen.

Han gör det dock inte lätt för oss men det är väl det som är meningen. Vägen är smal. Det är ödmjukhetens väg och jag följer den förbehållslöst. Det är dock evinnerligt svårt att alltid leva upp till förebilden, idealet. Ibland vill man bara skrika, slåss och gå till motattack mot upplevda orättvisor. Det är sannerligen mänskligt men inte den smala väg som Jesus lärt oss. När Jesu lider som mest på korset är han omgiven av många. Där fanns de som hatade honom. Medlemmarna ur det Stora rådet som hånade honom. Där fanns de närmaste vännerna och hans mor. Där fanns de som skötte sitt jobb som vakter och gärna tjänade lite extra på exempelvis hans kläder. Vid korset hängde även två brottslingar. Slutligen fanns det säkerligen en övrig folkmassa av nyfikna.

När Jesus säger: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”, vilka syftar han på då? Antagligen tänker han på dem allesammans – på oss allesammans. För vem är du där på Golgata? Vilken grupp tillhör du? Hatarna? Vännerna? Vakterna/arbetarna? Brottslingarna? De nyfikna?

Jag har alltid föredragit Lukasevangeliets beskrivning av Jesus på korset mer än de andra Evangelisternas beskrivning. I Lukas ser vi en förlåtande Jesus som säger de bevingade orden., ”Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” En Jesus som hellre ger förlåtelse än ropar uppåt med frågan ”Varför”. Det är starkt att säga förlåtelse när man lider som mest och säga så till de som orsakar ens egen död.

Då jag själv blev mobbad i skolan för mina ”skorrande” R för att jag inte lärt mig prata ”rent” ville jag helst gå till motattack men jag viskade till mig själv, Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. När jag senare i arbetslivet blev uthängd i media genom lögner, ville jag helst gå till motattack men jag viskade till mig själv, Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. När jag inte fick arbetslöshetsersättning med motiveringen att du är egenföretagare även om du inte tjänar några pengar, ville jag helst gå till motattack men jag viskade till mig själv, Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. När många vänder mig ryggen, vill jag helst gå till motattack men jag viskar till mig själv, Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.

Den smala vägen är svår att följa men ge inte upp. Oavsett omständighet som drabbar dig finns det en given väg – Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. Det svåraste återstår dock och det finns ej nedskrivet i Evangeliernas texter. Jesu förlät alla där han hängde på korset. Jag skulle ge vad som helst för att få veta om han också förlät sig själv. Jesus var mänsklig. Han gjorde självfallet fel och hade sina brister som alla vi andra. Vad sa han till sig själv?

Nu när jag hänger på mitt eget kors och säger Lukasevangeliets bevingade ord, Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör, till alla runtomkring mig som jag tycker gör mig orätt. Förlåter jag samtidigt mig själv?

/m

Hur gjorde du?

Den absolut vanligaste frågan jag får från nuvarande chefer eller gamla kollegor när de hör av sig är:

”Hur gjorde du?”

Jag blir först väldigt glad att de fortfarande vill höra en gammal chefs erfarenhet men innan jag ger något svar vill jag gärna höra lite mer om den situation frågeställaren befinner sig i. Varje situation är unik och även om det i en första anblick kan se ut som om jag hade en lösning på en fråga, tex. strategi för att minimera nyttjandet av bemanningsföretag eller strategi för att minska VRI, så är det inte säkert att det är möjligt att kopiera mitt gamla framgångsrecept rakt av.

Avslutar mitt samtal med den senaste frågeställaren och mailar över några förslag hur hon kan jobba vidare med en ny strategi. Förstår att det är tufft. Jag har själv varit i liknande position. Svårt dock att förstå hur allt verkar ha blivit så mycket sämre i sjukvårdssverige så accelererande. Jag lämnade för 2,5 år sedan och allt verkar ha havererat sedan dess. Ekonomiskt och resultatmässigt. Otroligt märkligt.

En annan chef ringde för ett tag sedan och frågade hur jag gjorde för att minimera nyttjandet av bemanningsföretag.

”Du måste säkerställa att det är okej från uppdragsgivarna att tillgängligheten minskar eller att du styr om patientflödet ett tag annars funkar det inte.”

Det hade ju vederbörande inte tänkt sig. Ibland tror jag folk är medvetet dumma. Att ta beslut om att dra ned på kompetens och att inte ha säkerställt hur man ska hantera efterfrågan är bara dumt. Som om att de lever på hoppet att allt löser sig ändå. På min tid fanns det inget hopp – bara hårt arbete och resultat uppstod utifrån medvetna beslut som understödde en given strategi. Svårare än så är det inte.

En ny chef ringde idag med samma fråga:

”Hur gjorde du?”

Jag körde samma ramsa igen. Känner mig som en papegoja. Fortsätter pumpa in budskapet.

  • Gör en strategi där alla möjliga konsekvenser tas hänsyn till.
  • Ta medvetna beslut, före och längs vägen.
  • Följ upp och korrigera om det behövs.

Hur svårt kan det vara?

/m

Nytt manus inlämnat

Då har jag skickat in mitt slutmanus till förlaget efter lektörsrundan. Alltid speciellt att trycka på skicka-knappen och inse att nu är det utanför mina händer. Utanför min kontroll.

Det här manuset har jag haft i mina tankar i två och ett halvt år nu. Levt med det. Förkastat det. Lyft upp det igen. Skrivit om det. Förkastat det igen. Ändrat tempus. Tagit bort karaktärer. Lagt till karaktärer. Låtit ortsnamn försvinna. Lagt till miljöer. Tagit bort miljöer. Kastat det. Börjat helt om……..osv. Jag tror att ni förstår.

Arbetet har varit som en enda lång terapisession. Jag har ömsom gråtit och ömsom skrattat. Jag har i perioder älskat det och i perioder hatat det. Nu har jag dock bestämt mig att det är så pass klart att förlaget får slutprodukten. Nu är det dags för andra att läsa.

För det är steget från att det är ”mitt” till att låta någon annan läsa som är det svåraste. Speciellt ett sådant här manus. Alla manus är väl ”en författares baby” på många sätt och vis men är innehållet väldigt utlämnande känns det som om man blottlägger sin själ på ett djupare sätt och då känns det extra speciellt i stunder när man överlåter ”sin baby” till andra att få läsa.

Jag har skrivit ett manus om förlåtelse som underliggande tema. Ett begrepp som har fascinerat mig under hela mitt liv. Vem kan egentligen ge förlåtelse och vad innebär det att ta emot förlåtelse? I mitt manus får vi följa en hög chef för en politiskt styrd organisation som är väldigt massmedialt intressant. I kölvattnet av en sådan organisation finns det många intressenter som drivs av egna och andras ambitioner.

Vi får följa fyra huvudkaraktärer. En maktgalen vänsterpartistisk politiker som inte drar sig för att ta till lögner för att få medialt strålkastarljus på sig eller behålla sin maktposition. En hårt arbetande journalist som alltid sätter en bra story först. Frågan är om storyn är viktigare än sanningen? En chef som brottas mellan att ge allt för sitt uppdrag och släppa sitt uppdrag då omgivningens lögner kontra sanningens vitöga hinner ikapp honom. Till slut har vi en vän till chefen som låter sin beundran bli en besatthet och så är en stalker född.

Som ni förstår är det en hederlig klassisk historia om det goda som möter det onda men med en liten annorlunda tvist. De som förefaller göra rätt, kanske gör fel. Den som förefaller vara god, kanske är ond. Finns det ljus även i de mörkaste av personliga handlingar? Kan en människa både vara god och ond? Vad driver oss människor att ibland vilja söka oss till medialjuset och ibland vilja fjärma oss? Många historier kan nog stoltsera med att beröra liknande ämnen. Min historia baseras på verkliga händelser vilket gör den unik på mer än ett sätt och ni vet vad man säger….verkligheten överträffar ofta dikten.

Så nu lämnar jag ”min baby” åt sitt eget öde. Den har på många sätt varit en hämsko för mig samtidigt som den naturligtvis på många sätt har hjälpt mig. Den har dock hindrat mig från att skriva på uppföljaren till ”Viljans makt”. Mitt huvud har helt enkelt inte klarat att leverera mer än en story till dess fulländning innan nästa tar vid. Nu är det dags för mig att skriva på uppföljaren. Vem vet. Har jag tur kommer kanske två manus realiseras till böcker under nästkommande år!

/m

Försoning istället för dömande

Vissa dagar när jag sitter och skriver, pluggar eller gör något annat ovidkommande har jag musik i lurarna. Olika Spotifylistor är som apotek för mig utifrån humör. I morse fick jag för mig att spela upp en äldre spellista som jag inte lyssnat på under flera år. Den första låten började med AC/DC:s klassiska ”Highway to Hell” och jag fann mig själv sjungandes med i den första textradens ”Living easy, living free” efter att ha spelat luftgitarr till Angus klassiska inledningsriff. Den andra låten var Zeppelins klassiska ”Stairway to Heaven” och utan att vara fatalist kan jag ändå inte frångå att se det ironiska i det slumpmässiga låtvalet. Först en rak väg till helvetet för att sedan ta trapporna till himmelen.

Så är livet ibland. Att befinna sig mellan de båda ytterligheterna. I söndags var jag som vanligt och besökte kyrkan. Det var ju årets sista Gudstjänst enligt kyrkokalendern. En kalenderytterlighet. Nytt år börjar nästa helg. Domssöndagen har alltid varit ambivalent för mig. Alla andra dagar på året pratar vi om nådens Gud, en kärleksfull Gud, Jesu uppståndelse och mycket som handlar om firande och kärlek. Just den här sista söndagen innan det nya året börjar är det mörka bibeltexter från Uppenbarelseboken och en dömande Gud vi möter. Domssöndagen som namn säger väl allt. Nu ska vi dömas! Har alltid haft svårt för det. Även söndagens Evangelietext tar upp dömandet, i det här fallet en dömande son i sin fars fotspår. Jag har svårt för det. Måste medges.

Jag har varit med så pass länge så jag vet att året innan min konfirmation, måste således ha varit 1983, bytte Svenska kyrkan ut en del av Domssöndagens etiketter för att förskjuta fokus från ”den yttersta domen” till ”Kristi återkomst”. Så här 36 år senare kan jag konstatera att texterna är fortfarande desamma och mörkret tynger hela Gudstjänsten.

Har idag precis fått tillbaka tentaresultatet från kursen kring Judendom och Islam. Jag är nöjd. Klarade mig. Under kursen lärde jag mig lite mer om judiska (och muslimska) högtider. Yom Kippur var en sådan högtid jag lärde mig lite mer om. Under söndagens Gudstjänst satt jag i bänkraden och ville göra om Domssöndagen till Yom Kippur. Missförstå mig rätt. Jag tänker inte konvertera men Yom Kippur betyder Försoningsdagen och medge…skulle inte försoning vara ett bättre tema för Domssöndagen än dömande som nu genomsyrar dagen?

Försoning som begrepp skulle kunna användas som att du försonas med Gud. Vem har enbart gjort det goda i livet? Vem har enbart gjort det onda i livet? Alla vi som lever på denna jord bär en förmåga inom oss mot det onda.Det är mänskligt. Paulus uttrycker väl det bäst i Rom 7:19. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

En dag om året skulle fokus kunna vara att försonas med Gud kring det du historiskt onda du bär med dig. En försonande Gud hjälper dig vidare, inte en dömande. En försonande Gud stöttar dig och leder dig rätt. Så vill jag att min Gud ska vara. En försonande Gud.

Trycker igång en av mina andra spellistor på Spotify. Jon Brions korta men underbara låt från filmen ”Lady Bird” går igång. Pianospelande när det är som bäst. Jag insuper tonerna med alla mina sinnen. Det enda felet med låten är att den enbart är 1.24 minuter lång.

Sa jag förresten låtens namn……Reconsile!

/m