Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Det enda konstanta i mitt liv
Jag ger mig ut på min löprunda med relativt lätta steg. Solen skiner, ingen större blåst att tala om och tankarna gör mig närvarande i nuet. Det är min 3 300:e löprunda i rad och som vanligt lockar en glimt av Öresundsbron innan jag ger mig hemåt igen. Tänker på alla de löprundor jag har haft under mitt liv. Om några veckor fyller jag 55 år och jag har sprungit till och från hela mitt liv men det är de senaste 3 300 dagarna jag har räknat varje dags löprunda.
Vi kom och prata om min run streak på jobbet härom dagen och jag slängde ur mig att det har varit det enda konstanta i mitt turbulenta liv de senaste 9 åren. Naturligtvis stämmer inte det, men inte långt därifrån.
Detta är det jag har gjort varje dag i över 9 år och det konstanta har en ritualitet i sig som gör det svårt för mig att bryta. För ett halvår sedan bröt jag ledbandet i ena foten och tänkte att nu är run streaken död. Morgonen efter min vrickning haltar jag så ut från vårt hus där vi har vår tillfälliga vistelse. Sömnen har varit brutalt frånvarande. Foten värker och är svullen. Varje steg känns som en plåga. Jag tänker på Predikaren och att ”allt har sin tid” och att jag oavsett vad som händer ska njuta av livet. Jag kan inte säga att den löprundan och de efterföljande månaders dagliga löpturer var en njutning…men streaken höll och nu är foten relativt läkt.
Löpningen har också varit en konstant faktor genom mina upp- och nedgångar i livet. Jag har skrivit en hel bok om hur det kommer sig att jag hade bestämt mig för att avsluta mitt liv, så det låter jag bero. I boken, Jag är paria, som är en autofiktiv biografi beskriver jag en tid där jag gick från framgångsrik hög chef till ett mediadrev till ett beslut om ett sista andetag vid Backåkra en majdag. Symeons ord om att låta sin tjänare gå hem uttalade jag i bilen på väg till Backåkra kommer jag ihåg. Hur suicidal jag verkligen var får vi nog aldrig reda på så här i efterhand men jag träffade någon där som gjorde att mitt liv vände och tog en ny riktning. Den kvällsturen när jag återkom hem och gav mig ut på en löprunda kommer jag aldrig att glömma.
Det konstanta i mitt liv genom att springa varje dag handlar också om en frihet. Det kan låta märkligt men det finns ett beslut som jag aldrig behöver ta. Beslutet om jag ska träna idag eller ej, ett sådant beslut existerar inte i mitt liv längre. Jag tränar helt enkelt varje dag. Det är således inte en fråga OM jag ska springa en dag utan enbart NÄR under dagen det ska ske. Det finns således en slags frihet i att slippa ta ett sådant beslut.
Löpning varje dag är en livsstil och jag bejakar den fullt ut. Det är något med runstreakens avsaknad av krav på tempo, distans eller tid på en viss sträcka som tilltalar mig. Prestationen ligger istället på att varje dag komma ut en stund och få lite frisk luft, oavsett väder. Att vara en stund med sig själv och reflektera över dagen och livet. Att låta tid och rum stanna upp och jogga en stund i den ibland hetsiga vardagen är egentligen inget annat än ren njutning och ska jag vara helt ärlig förstår jag inte varför inte fler håller på med run streak.
Det enda konstanta som jag tycker alla borde hålla på med.
Allt gott!
/m
En bättre väg
Det är Valborgsmässoafton år 2024 och jag känner att våren äntligen har lagt sin filt över vårt land. Ser av vänners sociala flöden att körsbärsträden står i full blom i Kungsträdgården och här nere i Skåne börjar rapsens gula åkrar bli allt starkare. Våren är verkligen en tid när skapelsens prakt är som mest påtaglig.
Jag för ett krig mot min omgivning. Det låter nog värre än vad det är. Kanske är det bättre att kalla det att jag försöker visa på en alternativ väg.
Varje dag går jag från vår lägenhet i Limhamn och genom Limhamns centrum för att ställa mig vid busshållplatsen nere vid Gamla gatan. Där står jag sedan och väntar på buss 9 som går 06.50 till Hyllie station. Det är alltid ett antal andra Limhamnsbor som står där och väntar. Samtliga med lurar i öronen och sneglandes på sina mobiltelefoner. Ibland möter jag en del äldre personer som saknar hörlurar, dock är även dessa fullt upptagna med att snegla i sina mobiler. Här påbörjar jag krigsskådeplats nummer 1.
Det är nämligen här jag ställer ned min ryggsäck eller väska och tar fram en bok. Gärna någon lyrikbok eller teologisk litteratur. Tänker att min prästkrage gör att människor automatiskt tänker att jag ska hala fram bibeln, så jag chockar alla med att ta fram annan litteratur. Jag påbörjar min läsning. Med jäma mellanrum tittar jag upp från min bok och har jag tur kan jag då möta någon annans blick och då ler jag åt vederbörande.
Bussen gör sitt närmande och samtliga går på. Den är relativt tom när vi går på eftersom den i princip påbörjat sin tur eftersom Ön är där bussen börjar sin rutt. Jag väljer en plats längre bak i bussen och fortsätter att läsa i min bok. Det är här krigsskådeplats 2 tar sin gestalt. Alla nya resenärer försöker jag möta med värme och blir bussen full längs vår tur går det naturligtvis att sitta bredvid mig. Min väska är nere på golvet och inte ställd på sidan av mig, som många andras. Läsningen går bra även här. I bussen är det dock få människor som möter min blick. Här är det mobilernas land som regerar. Oavsett ålder är det mobiltittande på än det ena och än det andra som upptar resenärernas uppmärksamhet. Det finns dock en pappa som går på lite längre bort än Gamla gatan och som har två små barn med sig. Han brukar vara undantaget. Han har ingen mobil fastklistrad i handen. En busstur kom vi i samspråk, sedan dess nickar vi alltid åt varandra.
När bussen sedan når Hyllie har jag oftast 10-15 minuter på mig innan pågatåget mot Ystad kommer. Då kommer krigsskådeplats 3. Denna sker oftast inte ute på perrongen utan i de två värmeburarna som finns mitt emellan perrongerna. Där står vi resenärer ofta eftersom vårens intågande inte varit den snabbaste i världshistorien i år. Dessutom är Hyllie alltid ett blåshål. I dessa båda värmeburar är det verkligen hörlurar och mobiltelefonernas land som äger allt. Jag tar alltid fram min bok och läser eller står tyst. Aldrig att jag plockar upp min mobil. Kriget över ett alternativ bort från mobilen och hörlurarna ska vinnas. Det känns dock lite som att slåss mot väderkvarnar. Cervantes hade kunnat skrivit sin berömda roman utifrån dagens mobilanvändande kontra annat i livet. Under mina veckor som jag åkt denna tur sedan min prästvigning i januari är det en resenär som gjort liknande som jag. En enda under alla dessa veckor. Vi kom då i samspråk, två bokläsande människor. Hon läste ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. Hon hade kommit halvvägs och således kommit förbi den krångliga inledningen och var nu inne i boken.
Den sista krigsskådeplatsen sker under pågatågets resa mellan Hyllie och Svedala. Här uppkommer en tredje variant, nämligen sovande klubben. Dessa vinner man aldrig över. Vissa kan sova under hela min restur, så dessa ser inte ens mobiltelefonen som ett alternativ. Oftast har dessa dock hörlurar. Även här är jag relativt ensam om att läsa en bok. Det finns undantag. På hemvägen kan en och annan student åka med och då är dator och kurslitteratur något som kan synnas till. Dator i form av laptop är relativt vanligt på pågatåget.
Jag kommer aldrig vinna detta krig. Det läsande folket iform av bokläsande håller på att dö sotdöden. Det är en sorglig mobil/digital värld som nu har tagit över. Jag verkar dock vara en av få som tycker som jag, därav inser jag att jag kommer att misslyckas i mitt egenpåtagna uppdrag. Jag har troligtvis inte lyckats övertyga någon enda om den alternativa vägens fördelar genom min blotta läsexistens.
Nu är det alldeles strax maj månad och mitt krig är över. Nu kommer jag att cykla till och från jobbet istället. Jag tänker att alla andra resenärer kan andas ut. Den läsande prästen är borta och de kan återgå till normalläge igen. Vid dåligt väder får dock cykeln vara och då ses vi igen!
Trevlig valborg!
/m
Måndag, igen.
Jag är ledig måndagar. Det är inget jag valt själv utan det följer med jobbet som präst i Svedala. Alla vi präster är lediga måndagar. Nu behövde jag en ledig dag efter att ha arbetat hela helgen och veckan så ledigheten var efterlängtat men jag tycker det är svårt. Missförstå mig rätt, en ledig dag kan fyllas med olika aktiviteter, men varför just måndagar?
När jag åker buss från Limhamn in till stan med ambition att sätta mig på något café i stan för att skriva lite på något av alla mina manus söker jag på mobilen efter något museum som har öppet. Tyvärr har alla kulturinstitutioner i Malmö stängt på måndagar och jag blir ännu mer fundersam på det här med ledighet på måndagar. Det är bara att konstatera att jag får anses tillhöra kategorin kulturarbetare, då dessa är lediga på måndagar. Museer, teatrar och konsthallar är stängda och dess personal är lediga alltså är jag kulturarbetare.
När jag går av bussen tar jag en tur i parkerna. Det är underbart väder i Malmö. Solen skiner och våren är äntligen här. När jag sätter mig vid ett café är jag i valet och kvalet ifall jag ska sitta utomhus eller inomhus men väljer till slut inomhus eftersom jag ska skriva en del på datorn och det kan bli kyligt om jag sitter för länge utomhus. Vårens intåg i Malmö är en skakig historia och jag litar inte riktigt på den ännu.
Beställer en latte och en stor kardemummabulle. Unnar mig lite lyx. När jag sätter mig tillrätta tar jag fram en bok av Nils Bolander och läser några dikter medan kaffe och bullen intas. De människor som kommer in i caféet verkar mest vara upptagna med mobil eller dator. Det finns inte en enda som läser en bok eller läser på något slags papper. Världen har verkligen blivit digital.
När Nils Bolander skriver de dikter jag för tillfället läser har världen precis lämnat andra världskriget bakom sig. Året är 1948 och jag ser Bolander framför mig hur han sitter I Stockholm och skriver på sina dikter. Han har vid tillfället en komministertjänst vid Engelbrekts församling. Hans dikter är ofta relativt långa och bygger upp till ett klimax i den absolut sista versen. Det är som om han gör det lite svårt för läsaren att förstå poängen förrän den allra sista versen då allt uppdagas och plötsligt blir allt solklart. Jag tycker om hans dikter. De håller för många läsningar och rätt som det är upptäcker jag något helt nytt som jag inte har sett förut.
Lägger ifrån mig Bolanders dikter och börjar gå igenom mitt senaste manus istället. Får egentligen ingen inspiration utan låter istället stunden vara för sig själv. Ibland måste jag lära mig att lita på Guds långsamma verk. Gud verkar olika med oss och på olika sätt. Jag litar på att när rätt tillfälle kommer så är det rätt tid för mig.
Inser att jag måste ringa till några dopföräldrar och boka in dopsamtal. Vips är jag inte ledig längre, eller? Efter att ha ringt samtalen känner jag mig trots allt lite bättre till mods. Jag är inte kulturarbetare längre. Jag har ringt några jobbsamtal, vilket glädjer mig. Nu känns den vita kragen runt min hals bekväm igen.
När jag återigen tar bussen hem igen är jag tillbaka hos Bolander. Läser några dikter. Noterar att alla andra på bussen sitter med sina mobiler. Kanske läser de också Bolander, fast digitalt. Önsketänkande, kanske.
Ha en bra måndag!
/m
Konfirmander som ljusbärare!
Ja, då har jag som präst konfirmerat två konfirmandgrupper. Det har varit en ynnest att få följa med på deras resa under 9-10 månader för att nu under en fin konfirmationsmässa medverka till deras konfirmation. När jag går runt och lägger min högerhand på deras huvuden i altarringen så tänker jag på att var och en av dem är som små ljusbärare i livet.
Det måste vara år 2009 eller 2010 och jag lånar Anita Goldmans bok, Människor som väljer glädje, på Linköpings stadsbibliotek. I den boken använder hon ordet ”Ljusbärare” om de människor som alltid väljer det goda och som inspirerar andra att välja goda gärningar. De har en sådan stark lyskraft att de inte kan låta bli att lysa upp sin omvärld och de smittar av sig av sitt ljus till andra. Dessa bär sitt ljus i alla stunder av livet, både i svåra stunder likväl som glädjefulla. Dessa ljusbärare är ljus och verkar vara oförmögna att se mörker.
Trots att det är över 15 år sedan Anita Goldman skrev sin bok är det få som pratar om dessa ljusbärare. De människor som sprider godhet i en värld där negativa påhopp eller negativa kommentarer i sociala medier är vardagsmat. Då tänker jag på mina konfirmander som ljusbärare. Människor som kan välja att göra gott för andra utan något annat skäl än att vara ett ljus. De som får andra att blomstra.
Egentligen har det nog alltid funnits ljusbärare genom historien. Människor som lyfter andra hela tiden och som har en attraktionskraft och ett lyster som gör att människor vill vara i deras närhet. Om vi går till Bibelns värld så är de många som har gått före och visat vägen. I vissa av berättelserna nämns det även om det exceptionella ljus som följer i deras närvaro. Ta Mose som exempel, efter 40 dagar på toppen av Sinai kommer Moses ned och det strålar från hans ansikte, så till den milda grad att människor i hans närhet blir bländade. I vår tid är det begreppet utstrålning som kanske närmast kan förklara en viss aura runt en människa. Lisa Ekdahl sjunger om att ”människor blir vackra av att följa sina drömmar” och kanske är det så. Människor som har tillit till sin dröm och väljer att följa den får ett visst lyster. Om den drömmen handlar om att göra gott åt andra, ja, då skiner det extra om dessa människor vill jag tro. De blir till människor som kan mjuka upp de mest hårdnackade egoister. För egen del är jag övertygad om att alla kan bli ljusbärare, det handlar om ett val du gör.
Vi ska inte vara naiva och tro att vi ska kunna utplåna världens fattigdom och svält genom några enkla beslut. Men jag är av den uppfattningen att vi har ett ansvar att drömma och hoppas på en bättre värld. Att låtsas som ingenting eller se åt ett annat håll är ett slags apati och vi som människor kan nog kalla det en synd. Apati, lathet och slöhet är synd. Det är här ljusbärarna i mina ögon även agerar. De vill inte bli satta på piedestal och beundrade på avstånd. De vill inte få några applåder och få berömvärda ord efter sig. De är inte ljusbärare för att få applåder. De har ett ärende till mig och till dig, att inspirera och göra så att jag tar tag i mina drömmar och själv agerar.
Förundran över livet och kontakt med vårt inre kan vi välja i varje ögonblick. Ljusbärarna visar att vi är mindre offer av omständigheterna än vad vi kanske tror. Vad som händer oss här i livet kan vi inte alltid välja men däremot kan vi välja hur vi reagerar på det som händer. Vi kan själva bestämma om vi i varje situation väljer att sprida ljus och positivism eller om vi väljer det mörka och negativism. Det gäller att ge möjlighet att sprida kärlek och att tro på kärlekens kraft. Att låta kärleken ta större utrymme i världen.
Om det nu egentligen inte är något annat än vår egen inställning som skiljer oss människor åt i varje given omständighet och om det enbart är ett val som skiljer oss i att vilja välja ljus istället för mörker, varför väljer då inte alla godheten, ljuset och att sprida positivism? Jag hävdar att det handlar om rädsla och egoism. Motgångar, svårigheter och lidande kommer vi alla att möta. Det gäller att förstå att livet till viss del är smärtsamt och fiender finns alltid där i form av andra människor som vill dig illa, sjukdomar eller fattigdom och svält. Det är nog rädslan och egoismen som styr vissa av våra val. Det är den som står emellan oss och möjligheten att vara mer kärleksfull, även mot människor som vill oss illa. Det är rädslan som är kärlekens baksida, inte ondska. Jag är övertygad om att det andliga spelar en stor roll vid dessa val i ditt liv.
I altarringen gör jag ett kors på varje konfirmands panna innan jag släpper dem. Lite som en påminnelse om att de är del av något större, något som på många sätt är en paradox och ett mysterium, och som det rationella har svårt att förklara. Något som ger dem ingången till en samvaro med det andliga. All andlig praktik handlar om att du är del av något större och att detta större inte handlar om dig. Det hänger inte på dig. Du erkänner en tillhörighet till något större och får då en närvaro tillbaka. Du upplever en förening och det kräver även din närvaro. Att då vara levande i möten med andra människor, dina medmänniskor på denna plats i jorden, ger dig en naturlig plats med en närvaro som utforskar livet och dess upp- och nedgångar.
Jag är övertygad om att en sådan närvaro är en rädsla för många. Dessa bär istället en egoistisk tankebana i grunden kring att allt hänger på mig. ”Det spelar ingen roll vad alla andra gör, det hänger på mig.” Det är rädslan för en andlig närvaro som gör att många vänder sig bort från det stora, det transcendenta, det heliga. I egoismens fotspår följer då ondska. Ondska blir då en slags frånvaro. Onda människor är alltid rädda och onda handlingar och ageranden uppkommer i bristsituationer, aldrig på grund av överflöd. Den yttersta friheten är friheten från rädsla och det är det som är nyckeln till att vara ljusbärare. En frihetens källa är alltid kärleken.
Ljusbärarna vittnar genom deras blotta existens om att verkligheten inte är något som sker utanför vår värld, något som vi kastas in i som oskyldiga offer. De vittnar om att vi alltid kan välja, inte våra omständigheter, men vad vi gör av dem och hur vi upplever och förstår dem. Dessa ljusbärare är inte människor med speciell talang för att vara just ljusbärare utan de är människor som i mötet med verkligheten och i möten med sina medmänniskor beslutar sig för en inställning där tacksamhet, glädje och meningsfullhet vägleder dem. Dessa lever exceptionella liv eller inte men de visar att oavsett villkor tror de på godhet, väljer att sprida kärlek och ger meningsfullhet vidare. Teresa av Avila, spansk mystiker, är en sådan ljusbärare som lär ha sagt,
”Det gäller att inte tänka så mycket utan att istället älska mycket.”
Att sprida kärlek är något som är gemensamt för alla dessa ljusbärare. Att ge kärlek till andra är också något som genererar kärlek tillbaka. Att ge utan att kräva något tillbaka är därför något fler borde anamma.
Nu kan ju vem som helst av oss välja att bli ljusbärare. Det är något jag önskar många skulle vilja vara. Det går naturligtvis lätt att skaka av sig denna uppmaning om att vara ljusbärare i livet genom att just vara egoistisk och säga att många ljusbärare är troende och ”för egen del tror jag inte på Gud”. Visst, det är ditt val, men samtidigt hoppas jag att jag har lyckats förmedla att det inte hänger på en religiös tro eller inte. Vi alla har väl erfarit stunder då vi har fyllts av inspiration och av kreativitet utifrån en kärlekskänsla. Att då stå kvar i kärleken, i hoppet, i glädjen, handlar inte om vi tror på Gud eller ej, det handlar om en inställning och ett val vi gör. Ibland kan det tyckas som att välja kärleken i andras ögon kan vara naivt och till och med en slags dårskap, men om kärleken till viss del handlar om dårskap vem vill då vara förnuftig?
Våga att pröva att välja att vara ljusbärare och låt kärleken guida dina beslut ett tag, oavsett om du är troende eller icke-troende, idealist eller realist. Det är ditt val, du väljer, men jag är övertygad om att både du och dina medmänniskor kommer att tycka om ditt val om du väljer kärlekens väg.
Till mina konfirmander säger jag – ”gå ut i livet och sprid era ljus, ni är redan ljusbärare.”
/m
Kan en religiös tro raskas på?
Jag sitter på vår balkong. Det är strålande vårsol och inombords ropar jag ”Äntligen”. Allt efter årsringarna har lagts på varandra i mitt liv har vädrets inverkan på mitt humör blivit en insikt som blivit en realitet. Under den här kylslagna våren som hittills lamslagit vårt skånska landskap har värmen varit en sällan visad gäst. Det har gått ut över mitt mående och nu när solen värmer vår balkong följer mitt humör med likt en fågel fenix som reser sig över askan.
Igår kväll var jag och min älskade Anette och såg en förhandsvisning av den kommande pjäsen, ”Bang”, på Intiman här i Malmö (Malmö stadsteater). Jag sitter och reflektererar lite över pjäsen på balkongen. Det är lördag eftermiddag, en synnerligen god tid för reflektion.
För oss som levt större delen av vårt liv på 1900-talet vet vem Bang var, eller Barbro Alving som hon egentligen heter. Denna journalist och krigsreporter som rapporterade hem till DN, allt från Berlinolympiaden till Spanska inbördeskriget och om Andra världskrigets olika öden. För egen del har jag läst en hel del av hennes dagböcker. Hon verkade i en spännande tid och hon var en fascinerande personlighet.
Berättarmässigt skrev hon ofta i ”jag-form”, vilket var väldigt ovanligt på den här tiden. Hon hade en väldigt personlig berättarstil med en underton av både humor och allvar, beroende på ämne. Hon blev en övertygad pacifist och fick spendera en månad i fängelse för sin vägran att delta i civilförsvarets övningar.
Pjäsen var otroligt bra. Ämnet är svårt för en monolog. Hur gestaltar man en människa som ägnat sitt liv åt att via ord förmedla andras öden? Bang var dock särdeles duktig på att sätta sig själv i centrum. Hon hade säkert bitvis storhetsvansinne och bitvis prestationsångest, vilket pjäsen gestaltar utomordentligt. Susanne Karlsson, som är pjäsens skådespelare, gör en utomordentlig rolltolkning. Hennes gestaltning över Bangs vånda när deadlines kryper närmare eller hur en stjärnreporter balanserar mellan privatliv och det professionella är en tolkning som imponerar på mig. I pjäsen kallar Bang det hon lider av, som ”uppskjutardjävulen”, som knackar på flera gånger om dagen i hennes liv. Skådespelarinsatsen gör att jag följer varje ord som sägs från scen, oavsett om Susanne Karlsson läser Pär Lagerkvist, gestaltar en onykter Bang som förnedrar Vilhelm Moberg eller läser Ekelöf. Allt görs med innerlighet och professionalism.
För egen del är det Bangs möte med Gunnel Valllquist och resan till Frankrike som leder till Bangs dop i Paris och den katolska tron som jag kanske följt mest intensivt genom åren. I pjäsen nämns det mest i förbigående men det gör inget. Att det nämns är tillräckligt för mig. Nu när jag sitter på balkongen och blickar ut över ett soldränkt Limhamn färdas jag tillbaka i tiden till när Barbro Alving tog den där bilturen tillsammans med Vallquist. Det är år 1959, om jag inte missminner mig, och hon skriver hem till sin dotter ”Ruffa” att hon vill ”raska på en religiös utveckling.” Alving är 50 år och hon kommer att döpas i juni det året av benediktinermunken Andreas i ett litet kapell på Rue Ribera. Hon upptogs sedan av den katolska kyrkan som Barbro Catharina Alving.
Det som jag länge funderat på är hennes ordval till sin dotter. Hennes vilja att snabba på processen med att få en religiös utveckling. En vilja till att snabbt bli kristen. En människa är aldrig en ö och vi måste ta in den kontext hon befinner sig i med atomvapendebatten som fördes i Sverige vid den tiden och där Alving var en av de mest högljudda pacifistiska rösterna i debatten, samtidigt som hon slet med deadlines från olika tidningar, bytet från dagspress till veckopress, hade ett turbulent privatliv och kanske en 50-årskris i det privata. Då kan det kännas tryggt att finna kärleken i ett samfund, i en kristerlig familj. Jag förstår lockelsen. Samtidigt är det en knepig formulering, ”raska på religiös utveckling”, för jag är tveksam till att man ska skynda på något sådant viktigt överhuvudtaget.
En vilja och ambition är en sak och för mig är det naturligtvis fint att ha en ambition att vilja något så fint som att bli religiös men samtidigt finns det något märkligt i att skynda på i en relation med Gud. För vad är egentligen en religiös utveckling? I detta fall är det att så snabbt som möjligt bli katolik, det är inget att hymna om, det är vad Bang vill och avser. Det är även det hon blir i juni 1959. För egen del är jag tveksam till ifall Alving verkligen har fördjupat sin relation med Gud när hon säger JA till Gud. För denna radikalfeminist som i hela sitt väsen bär en längtan av att spränga gränser, både för sig själv och för alla kvinnor, är långt ifrån den katolicism som äger ett tydligt patriarkalt synsätt. Har verkligen Alving brottats tillräckligt med Gud när hon säger JA den där sommaren?
Kanske förbisåg Alving detta helt öppet och medvetet? Gunnel Vallquist har någonstans beskrivit den katolska särarten med orden som ”teologisk klarhet, sanningskrav, sober stil, liturgisk renhet och en viss hårdhet i krav och kritik”. Det är kanske dessa ord som även en journalist som Alving finner tilldragande som den sanningssökare hon var. Sanningsanspråket i den katolska läran och skärpan i krav och kritik var nog något som tilltalade Alving. Det faktum att det bara är manliga präster som får dricka Kristi blod vid nattvardsutdelandet och att alla andra får nöja sig med bröd bekom henne kanske inte, eller så var det just det som fallerade i hennes raska tempo till att nå en ”religiös utveckling”?
Kanske är det ursprunget i kristendomen som får Alving att välja den katolska läran. Dess apostoliska efterföljd med första påven som Petrus, där upp på Jesus bygger sin kyrka. Alla andra inriktningar därefter som drar sig bort från katolicismen blir då något annat i Alvings synsätt att se på religion? Att de andra inriktningarna, har samma utgångspunkt med lärjungarnas apostoliska arv men sedan, likt Bang, velat förändra och utveckla den kyrka som behöver hänga med i samtidens utveckling, kan vara svårt att fördjupa sig i om man alltför snabbt vill nå ”religiös utveckling”.
Den katolska trångsynthet (mina ord) i frågor kring skilsmässa, patriarkala strukturer, barnbegränsningar, eukaristin, prästers celibat mm tycks inte Bang ha reflekterat kring. Eller så gjorde hon det? Kanske valde hon katolicismen och sedan tänkte hon att man kan kritisera den mer innerligt inifrån än om man är utomstående. Kanske var det en sådan lockelse Alving såg?
Alving försvarar några år senare, tror det är i början av 1961, att hon blivit katolik av religiösa skäl, trots den katolska kyrkans trånga syn på sexualitet. I ett radioprogram sa hon att hon ”inte hade valt en religion utan man blir vald för nåden måste väl komma in i bilden.” Där delar jag hennes uppfattning. Jag kan tänka mig att hon fick en hel del frågor om sitt val, både av att ha ett öppet förhållningssätt och nämna offentligt att hon hade blivit kristen men även hennes val av katolicismen. Att se utifrån på andras val i livet och inte minst i religiösa frågor är både svårt och något man ska närma sig med försiktighet. Det som kan vara stort för en själv, när nåden från Gud drabbar en, säger inte ett dugg för andra. Hur Barbro Alving i sitt hektiska liv fick tid med ett andligt liv och en relation med Gud är så här utifrån svårt att se. Jag vet att hon i sin dagbok använder begrepp som ”allt sabla spring” som hon tvingades göra. En relation med Gud måste få ta tid och tid var något Bang inte tycktes ha.
När jag för egen del fördjupade mig under -80 talet i Hannah Arendts utmärkta bok, ”Den banala ondskan”, om Eichmann-rättegången i Jerusalem 1961 (tror dock boken kom ut 1963), fick jag även upp ögonen för Bangs artiklar från samma rättegång. Här slår tron igenom som något förvånande hos Bang medan Arendt inte nämner detta faktum. Arendts bok skildrar hur rättegången var upplagd och genomförd som ett skådespel för att ge judarna/israelerna en egen, unik upprättelse. Nurnberg-rättegångarna behandlade ”brott mot mänskligheten”. Detta räckte inte för Ben Gurion, Israels statschef vid den aktuella tiden. Han ville ha en unik rättegång som behandlade ”brott mot judarna.”
Detta fick han med Eichmann-rättegången, hängningen, bränningen av kroppen och genom att askan ströddes över havet. Hanna Arendt skildrar detta ”show-case” på ett finurligt sätt. I sin bok redovisar Arendt, till förtret för många av hennes egna landsmän, att många judar samarbetade med Eichmann för att klara sitt eget skinn. Dessutom redovisar boken hur Eichman hjälpte ett stort antal judar att ta sig till Israel. Hanna Arendts bok skildrar på olika sätt hur personer, både judar och andra, samarbetade med nazisterna i Tyskland och tyskockuperade områden. Boken skildrar hur ”rättegången” var en teateruppsättning för att stärka Israels realpolitik.
När Bang lyfter rättegången tar även hon upp detta ”skådespel” men hon lyfter en annan aspekt som Arendt med sitt judiska påbrå inte nämner. Nämligen att Eichmann, uppvuxen i en kristen familj, återkom till sin tro efter Andra världskriget. Hon ältade frågan kring hur det var möjligt att Eichmann inte hade konfronterats med evangeliet tydligare. I Alvings värld var Eichmanns skuld också omvärldens skuld. I Arendts bok var det banaliseringen av ondskan som stod i centrum medan Alving gör Eichmann till en arketyp för hela kristenheten. I den skuldhistoria som blir efterdyningen av Andra världskriget är inte försoning och skuldbetalning nådd med dom över en man, så grymt fungerar inte livet, säger Alving i ett radiotal när hon återvände från Jerusalem. Hon konstaterar att förhållandet till judendomen är kristenhetens stora probersten.
För egen del har jag funderat mycket på dessa båda kvinnors skildringar av samma rättegång och vad de väljer att lyfta fram. Jag är fascinerad över dem båda och nu när jag sitter här på balkongen och ser molnen tilltaga ovanför mig blir det dags att gå in i lägenheten igen. Alving reste en sista gång till Paris något år innan hon dog. Hon kunde knappt gå, kunde knappt prata och kunde knappt äta, men till Paris ville hon. Hennes dotter, Ruffa och dennes vän, tog med Alving till Paris en sista gång. Vid kapellet där hon döptes fick hon sitta ensam en lång stund. Kanske fick hon då en fin stund att fördjupa sin relation med Gud. Jag hoppas det.
Bor ni i Malmö med omnejd – gå och se pjäsen ”Bang” på Intiman när den framförs. Ett enkelt tips i all ödmjukhet.
/m
Skulle inte det vara en bättre värld?
Ok, det låter kanske pretentiöst, men är det inte dags att släppa all den här egoistiska livshållningen som genomsyrar hela vår samtid? Prioritera ned ”me, me och me” helt enkelt. Det är dags nu. Följ med på en resa till ditt innersta, vilket kommer leda till en nedprioritering av ditt ego. Låter det märkligt? Vi börjar i min bokhylla.
Jag har nämligen numer en bokhylla på mitt arbete. Jag är så lycklig. Alla borde få ha en egen bokhylla på sitt arbete. Låter själviskt, jag vet, men en bokhylla kan man väl få ha även om det är lite själviskt :-). Bokhyllan är inte så stor och eftersom jag bara ska vara här i Svedala under detta år så har jag fått begränsa den litteratur jag sätter upp i bokhyllan. Något jag har prioriterat att ställa upp i bokhyllan är den Dag Hammarskjöld-litteratur som legat nedpackad i lådor alltför länge. Nu står den där igen. All denna visdom och kunskap.
Eftersom jag är upplärd utifrån Hammarskjölds filosofi om ”Respekt för Ordet”, blir Vad jag säger verkligen viktigt. Orden som vi uttalar är viktiga. De är som pilar som uttalas ut i evigheten, de når dig själv och din mottagare och är omöjliga att ta tillbaka. Du kan lindra dem ifall du kommer på att de uttalas fel men du kan aldrig ta tillbaka dem. När jag läste pedagogik var dessutom Hur jag kommunicerar en viktig beståndsdel. Kroppspråket och röstläget är oftast helt avgörande för att förmedla något som du vill ska uppfattas trovärdigt och förtroendeingivande. Kombinationen mellan Ordet, det vill säga Vad du säger med ett Hur du säger i form av ett kroppsspråk med gester, hållning, ansiktsuttryck, röst, klädsel och tonfall blev en avgörande kunskap i mitt fortsatta liv.
Under senare år har det dock, kanske med erfarenhetens milda väsen, insmugit sig ett Varför som jag numer ser som den viktigaste beståndsdelen i mitt liv. Jag ska berätta varför :-).
Allt står i skuggan av ett varför
Ju mer jag tänker på det och ju mer jag fördjupar resonemanget kring Dag och hans uttryck kring ”den inre resan” känner jag att Hur och Vad jag säger och gör har visserligen stor betydelse men de står i skuggan av Varför jag gör och säger saker. Naturligtvis spelar Hur en helt avgörande roll i form av hur vi uppfattar en annan människa. Om vederbörande uppfattas exempelvis arrogant eller trevlig. Vad en annan människa rent innehållsmässigt säger spelar också roll ifall vi håller med vederbörande eller inte. Att exempelvis ligga på sofflocket eller städa är också naturligtvis helt olika ”Vad vi gör” och ”Hur vi gör” delar i våra liv som påverkar uppfattningen om en annan människa. Det jag nu pratar om är inte dessa till synes ytliga saker utan det mer fundamentala Varför vi gör saker och ting. Våran inre motivationskraft, våra inre drivkrafter, vår inre kärna. Det som Hammarskjöld kanske skulle benämna ”förhandlingar med dig själv och Gud”.
Varför är ofta mellan dig och Gud
För ditt varför är något du inte alltid förmedlar till någon annan människa, däremot går det aldrig att lura varken dig själv eller Gud. Ditt varför är således ditt inre möte med Gud. Som människa har du fått en fri vilja och inom de ramar vi som mänsklighet har dragit upp som etik och moral är du fri att göra som du vill. Du går omkring här på jorden och förmedlar och kommunicerar ditt Hur och Vad till både dig själv och till andra. Ditt Varför är dock det som definierar ditt inre jag, din kärna, den du innerst inne är.
Låt mig ta ett exempel. Ifall du gör en tjänst åt en annan människa/en vän uppfattas det oftast gott från din medmänniska. Du uppfattas som snäll. Ditt varför du gör denna tjänst är dock helt avgörande menar jag. Gör du denna tjänst av egoistiska skäl för att du i din väns ögon ska uppfattas som snäll är det mindre värt i mina ögon än om du gör denna tjänst av skäl som bottnar i en genuin känsla av att du verkligen vill hjälpa din vän. Förstå mig rätt, att du gör en god handling överhuvudtaget är naturligtvis det viktigaste men i mitt resonemang om varför och mötet med Gud, är varför du gör den goda handlingen helt avgörande. Om det handlar om det förstnämnda suktar du efter en uppskattning från din vän i form av ett tack eller kanske till och med att din vän ska bjuda tillbaka på något sätt. Handlar det om det sistnämnda förväntar du dig inget tillbaka. Ditt varför är således helt olika men det är samma vad du gör.
Dagens egoistiska värld
I dagens värld uppfattar jag att vi har drivits åt ett håll där egoistiska tankar är drivkraften i mångt och mycket och där ditt varför drivs av egoism. Det handlar mer om självkärlek än kärlek till andra. Ta mängden sociala meddelanden som egentligen enbart har till syfte att få så många likes eller följare som möjligt. Drivkraften är egoism. Kärleken du upplever att andra ger till dig har blivit viktigare än kärleken du ger till andra människor utan egen vinning. För mig är det en märklig värld och en skrämmande utveckling.
Min fundering handlar därför mycket om kärlek och polariseringen mellan egenkärlek och kärlek till andra. Skillnaden mellan att älska sig själv mer än den kärlek jag känner till andra. Om mitt ego alltid går före andra, det vill säga mina medmänniskor, djur, natur, skapelsen och Gud? Det verkar precis som om vi sätter ”jaget” före ”andra” och det är inte riktigt den värld jag vill vara en del av. I den här sekulariserade världen vi idag lever i verkar det precis som om jag, jag, jag (me, me, me) kommer före min familj/vänner/andra människor, skapelsen och Gud.
En annan värld med ett tydligt varför är det möjligt?
På mitt kylskåp finns det en lapp som jag läser varje dag,
”En person som gör gott utan att vilja ha något i gengäld.”
Jag är bara människa. Jag gör fel och jag har mina brister. Lappen hjälper mig att tänka bortom mig själv. Det handlar om att vara medmänniska och inte tänka så mycket på mig själv. Jag vill leva ett liv där jag gör gott för andra och jag gör det för någon annans skull, inte för min egen skull. Samtidigt som jag gör gott för andra, mår jag bra själv, men mitt varför är tydligt riktat mot andra än mig själv.
Ett Hammarskjöld-citat som blivit ett av mina favoritcitat från Vägmärken är:
”Godhet är något så enkelt: att alltid finnas för andra, att aldrig söka sig själv.”
Tänk om vi i den här världen skulle tänka mer på den andre än på oss själva? Tänk om vårt varför handlade mer om medmänsklighet än att framhäva oss själva? Tänk om vi var och en istället för att sätta mig och mitt ego i första rum kunde sätta Gud först, omsorg om skapelsen som nummer två, våra medmänniskor som nummer tre och i sista hand oss själva. Vi får inte glömma oss själva, för annars kan vi ju inte verka för andra, men det är prioriteringen jag vill åt.
Vårt varför vi gör saker och ting skulle sannerligen rikta in sig på godhet åt andra utan egen vinnings skull och utan egoistiska skäl.
Skulle inte det vara en bättre värld för oss alla?
/m
Finns det alltid ett Guds fönster?
Jag läser om erkännandet från Israeliska militären att de av misstag använt drönare för att avfyra missiler på en konvoj i Gaza som drivs av World Central Kitchen. Denna hjälporganisation har jag läst om tidigare och beundrat deras ideella livsmedelorganisation. I händelsens efterdyningar avbryter de nu verksamheten i Gaza. Attacken mot hjälpmedelorganisationen blir således inte enbart en attack mot WCK, utan mot det bistånd som ges till Gaza. Andra biståndsorganisationer har också råkat illa ut efter Hamas terroristattack den 7:e oktober och efterföljande militära offensiv från Israel.
Tyvärr är jag så naiv så jag tror inte att du träffar en konvoj av misstag, det handlar istället om en kultur där vad som är rätt eller fel har suddats ut. Gaza verkar ha blivit en fri eldgivningszon och just nu verkar det inte finnas någonstans i Gaza där man verkar vara säker. Jag mår oerhört illa av allt detta. Världen i övrigt verkar stå handfallen kring denna konflikt och skyddet av humanitär personal som verkar i Gaza borde skyddas till varje pris. Det borde finnas andra vägar att vandra i denna konflikt än att urskiljaktigt fortsätta detta dödande. För vägval finns det alltid. Kanske är det ett Guds fönster som saknas?
Jag funderar en hel del på de där vägskälen som kommer i ens livsväg där flera alternativ uppenbarar sig och du är tvungen att fatta ett beslut. Ibland stannar du vid vägskälet för att fundera igenom noga vilken väg du tror kommer att bli den bästa för dig. Ibland är beslutet enkelt och du fortsätter bara och noterar knappt att det fanns andra alternativa vägar men ibland kommer du till en korsning och du vet att vägen stängs bakom dig, du kan inte vända om, men samtidigt ser du inga andra vägar att ta. Du är innestängd, du är i ett vakuum, som i ett slags rum där det inte finns andra dörrar eller fönster att öppna. Ibland passerar livet och du märker inte förrän efteråt att det fanns en korsning, ett vägval bakom dig, men i din iver att fortsätta på din inslagna väg så märkte du inte de alternativ som uppenbarades för dig.
De vägval som finns gällande konflikten mellan Hamas och Israel kan inte vara att fortsätta med dödandet – någon måste visa sig vara den större parten i konflikten och säga att nu slutar vi. Nu väljer vi en annan väg. Nu väljer vi Guds väg.
Finns det alltid ett vägskäl?
I min autofiktiva bok, ”Jag är Paria”, där huvudpersonen Robert Lundin, som i mångt och mycket är baserad på mig själv, befinner sig vid ett vägskäl i livet på sidan 384, vid Backåkra mellan Löderups strandbad och Sandhammaren, träffar han Adam. I verkliga livet är det just vid detta vägskäl i boken där min autofiktiva karaktär Robert Lundin och författaren själv, tar två olika vägar. Hittills i boken har de följts åt, nu skiljs de åt. Adam träffar de båda men mötet förändrar mitt liv för alltid åt ett håll jag inte ens kunde ha föreställt mig. När jag nämner ”Guds vägar äro outgrundliga” i mötet med Adam är det som om Gud öppnar ett fönster för mig. Adams respons finns bara delvis beskrivet i boken, i verkligheten gav han mig ytterligare en respons som jag för evigt bär med mig. Så många dörrar var stängda för mig och jag kunde inte gå tillbaka och jag såg inget fönster, förrän mötet med Adam öppnade ett nytt fönster, som tidigare varit dolt för mig. Det fanns en väg även för mig men jag såg det inte och då är det naturligtvis svårt att se vägskälet. Förutsättningen för ett vägskäl och ett val är att du således måste befinna dig på vägen. Du måste ändå ta dig framåt i sakta mak, för annars uppenbarar sig inga vägskäl.
Stanna kvar i vägskälet ett tag
Men när allt är så där hopplöst som det kan bli ibland. När den väg du tog för givet plötsligt visar sig omöjlig att fortsätta på. Finns det verkligen inte saker som är helt hopplösa? Finns det alltid en väg ut ur det till synes hopplösa genom ett så kallat Gudsfönster? Ja, jag är övertygad om att det alltid finns en annan väg att ta. Min egen livsresa är ett exempel på det. Ibland kanske vi bara måste inse att det handlar om att stanna i det där vägskälet en stund med vägen stängd bakom oss och bara hantera nuet, trots att vi inte ser någon ny väg eller nytt Gudsfönster någonstans. Att vara i ett slags vänteläge, ett slags läge där livet tycks ta paus, där det inte går att ta tag i saker och ting utan du rör dig fram som i en slags dvala, oförmögen men ändå levande. Våga röra sig framåt men du vet inte vart. Livets jobbiga dagar, att vara levande men inte se någon framtid, för du ser inte någon livsväg.
Hela världens livsväg
Ibland när jag läser texter ur Bibeln eller ser den mänskliga tragedi som utspelar sig framför mig kring hur vi hanterar varandra på denna jord eller hur vi hanterar skapelsen så fylls jag ibland av en känsla av att dörren är stängd bakom oss utan att vi ser fönstret. Vi verkar inte kunna ta till oss av Bibelns grundläggande budskap om kärlek, eller att vi ska värna om skapelsen. Det är ju tydligt i Hamas-Israel konflikten. Mänskliga rättigheter sätts ur spel och klimatkrisen genomsyrar allt. Det vi absolut måste göra enligt vetenskapen, verkar vi vara för oförmögna eller naiva till att få till. När jag läser FN:s senaste klimatrapport läser jag in att det finns forskare som menar att det är för sent. Vi kan inte vända det här. Klimatkrisen har gått för långt. Då tänker jag återigen på att det är vi själva som har stängt dörren bakom oss. Vi kan inte vrida klockan tillbaka. Hela mänskligheten står vid ett vägskäl. Vi rör oss visserligen framåt i en slags dvala men vi verkar inte ha tagit in på en ny väg ännu. Kan det vara så att vi inte riktigt ser Guds fönster ännu? Om Gud ligger bakom vår fantastiska värld, visst kan det väl finnas ett fönster av hopp i alla fall? Ett Guds fönster som vi kan ta?
Hoppets väg
Det finns ett känt Luthercitat som du förmodligen hört och som på svenska lyder, ”Även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd i dag”. Det är ett tänkvärt citat. För mig handlar citatet om att aldrig ge upp, att alltid sträva vidare. När jag var i Wittenberg våren 2022 och såg alla de träd som planterats till minne av 500-årsjubileet av reformationen, tänkte jag på detta citat. Nu vet jag att citatet om att plantera träd inte kommer från 1500-talet och Martin Luther, utan från en helt annan tid (andra världskriget och tiden därefter), men det säger ändå att citatet tillkom under en tid som var i desperat behov av hopp. Jag tänker att vi kan ta med oss mycket av sensmoralen i citatet in i vår tid, som ju också är en tid i desperat behov av hopp: ”Även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd i dag”.
Att vara buren
Även om det blir fel ibland, för det blir det. Ibland väljer man fel väg, ibland drabbas man av vägval där inget av vägarna känns rätt eller vägen försvinner under dina fötter. Vid dessa tillfällen inser jag att det är lättare för oss som har en tro än för andra. Troende vet att de inte är ensamma vid de där stunderna. De är burna av något större. Men även om du inte har en tro som bistår dig vill jag ändå tro att det alltid är bra att reflektera över de där valen du gör i livet och vad det är som gör att du väljer just det ena eller andra vägvalet. Livet är ditt men vissa vägval kanske görs utifrån någon annans tyckanden och vilja. Då kan det vara värt att ställa sig frågan, vill jag verkligen det här? Vill jag verkligen gå den här vägen? För om du nu går på en väg som mer känns som någon annans väg än din, då kan du alltid ta en ny väg, in på din väg igen. Dock kan det vara en smärtsam process, speciellt ifall det är en väg som du lovat att vandra med någon annan.
När en dörr stängs, öppnar Gud ett fönster
Kanske är det så att när en dörr stängs öppnar Gud ett fönster, som vi med vår begränsning i det mänskliga perspektivet inte kan se ännu? Att leva tillsammans idag kanske kan få vara att hålla möjligheten öppen, att det kan vara på ett annat sätt, att det finns ett fönster på glänt någonstans och att vi får vara med i livet ett tag till.
För egen del vet jag vad det kan göra med en människa när dörrarna stängs bakom dig och du är i väntan på att ett nytt fönster ska öppnas. Det är hemskt men samtidigt är tilltron till att ett fönster ska öppnas också en erfarenhet som är på många sätt en existentiell erfarenhet som jag inte vill vara utan. Mötet med Adam, som jag beskriver i min bok, gav mig ett fönster, en ny väg.
Kanske öppnas nya fönster för alla i Gaza-konflikten. Hoppas kan man ju alltid. Kanske öppnas nya fönster för hela mänskligheten någon gång, i alla fall vill jag tro det. Om inte för mänskligheten, så hoppas jag att du kan se dessa Gudsfönster som står öppna för dig.
/m
Hur är det möjligt?
Jag gjorde min sista praktik under skoltiden i just Svedala församling under föregående påsk (år 2023). Samtidigt som jag praktiserade i Svedala, arbetade jag extra i Eslövs pastorat och föregående påskdag höll jag en gudstjänst i Hammarlunda (se bilder nedan) istället för att medverka i Svedala. Redan då sa Louise, vår kyrkoherde i Svedala, att som kompensation att jag ej kunde vara med på deras påskdag så fick jag predika under nästa års påskdag. Sagt och gjort. Jag har således vetat i ganska exakt ett år att jag skulle predika just under denna dag. Man kan då tycka att jag har haft gott om tid att förbereda mig och tänka ut det bästa ordet som kan förmedlas. Tiden är dock inte alltid min vän och under långfredagen var det så dags att ta tag i det där med predikan inför söndagen.
Min inspiration tröt och trots att jag läste texterna till söndagen flera gånger fick jag ingen riktig inspiration. Till slut tog jag fram min gamla konfirmationsbibel och konstaterade genom datumet på insidan av pärmen att det i år är 40 år sedan min egen konfirmation. Jag slog upp evangelietexten till påskdagen, Matt 28:1-20, och noterade till min förvåning en notering vid sidan av texten. Mitt 15-åriga jag gav mig en liten fundering som jag helt plötsligt kunde utgå ifrån i min predikan. Mitt 15-åriga jag gav mig helt plötsligt en ingång och en möjlighet med en fråga. Precis versen där den tomma graven nämns stod tre bokstäver i versaler och ett frågetecken. Mitt 15-åriga jag var nog väldigt fundersam kring den här textens klo kring Jesu tomma grav. Kan det verkligen vara sant? Hur är det möjligt att Jesus lämnade graven? Mitt 15-åriga jag hade skrivit HUR?
Jag vet att den påsken och påsken innan hade svensk television sänt TV-serien Jesus från Nazareth i regi av Zeffirelli. Passionsveckan i serien var jag helt uppslukad av. Jag var nästan inne i filmen när Jesus red in i Jerusalem och hyllades som en kung, utbrottet vid templet då han välter borden, nattvarden med lärjungarna, ångesten i Getsemane, fängslandet, skenrättegångarna, korsfästelsen och till sist… den tomma graven. Jag ville lära mig så mycket som möjligt om Jesus och passionsveckans händelser var det som intresserade mig mest. De sa mycket om vem Jesus var.
Och visst säger påskveckans händelser mycket om Jesus men något som jag i min ungdom säkert inte tänkte på var att påskveckans händelser säger väldigt mycket också om oss människor. Numer ser jag det mänskliga i folkets hyllning då Jesus rider in på sin åsna på psalmsöndagen. De längtade ju efter en kung som kunde befria dem från den romerska överheten. Lärjungarna ber Jesus berätta om de stora saker som ligger framför dem, för precis som vi i vår tid lever i en kultur som hyllar de framgångsrika, så trodde lärjungarna att en kung var det bästa som kunde hända dem. Att sedan följa lärjungarnas reaktioner under påskveckan när de reagerar med rädsla när Jesus rensar templet, med förvåning när Jesus tvättar deras fötter och leder dem i den sista måltiden, när de somnar ideligen i Getsemane, när en av dem förråder Jesus och de andra flyr, till reaktionerna på Jesu död och sedan den tomma graven gör att jag lättare förstår min egen samtid.
Passionsveckans händelser säger mycket om Jesus men det säger också mycket om oss människor. Det är en emotionell resa som går från hyllningar, till mörker för att avslutas i ljus. Ljus – mörker – ljus. Påskens evangelietexter tröstar men ger oss även djupare insikter. Den ger oss insikter om livets innersta kärna, att Gud är närmast oss i motgångar och att Gud överger oss aldrig. Temat är centralt i evangelietexterna. I vår tid, likväl som på Jesu tid var det den ytliga framgången som hyllades. En kung eller en rik person hyllades, både idag och då. Jesus kom med ett helt annat budskap, då likväl som nu.
I exempelvis bergspredikan är det varken de rika eller världsligt mäktiga som prisas saliga, utan de sörjande, de ödmjuka och de som förtalas och förföljs. De är de som har det svårast som prisas saliga. Budskapet är att Gud är närmast människan just i motgången, inte för att motgången i sig är något eftersträvansvärt, utan mer att även i den djupaste dalen finns Gud. Detta tema i kristen tro har svårt att tränga fram, både i dag likväl som det hade svårt att tränga fram hos lärjungarna då. Lärjungarnas reaktion. Trots att de hört Jesus många gånger var det just en kung de hyllade honom för så sent som på palmsöndagen, enbart några dagar innan korsfästelsen. Det var deras syn på framgång och prisande. Bibeln är dock skriven ur ett annat perspektiv – den är skriven ur och för lidandet. Här hörs ropen från människor som flyr från krig eller drabbas av sjukdom, och som söker sin tillflykt till Gud. Det är nästan omöjligt att ta till sig texterna om man aldrig mött motgångar eller sorger.
Texterna tröstar, men viskar också om något mer. Nämligen att motgångar kan förvandla oss. Att det förvandlar oss människor. Vi tänker ofta att det är framgången som öppnar dörrar mot maktens och härlighetens centrum, medan motgångar förvisar oss till den oansenliga periferin. Men texterna skildrar en annan världsordning, och det blir aldrig tydligare för oss än under påsken. Dramat inleds på palmsöndagen, när Jesus rider in i Jerusalem och hyllas som kung. Men Jesus svarar att härifrån går vägen genom dödsskuggans dal. Det är inget öde han önskat sig, men det visar sig vara vägen till livet, vägen till förlåtelse, vägen till Guds nåd. För när tillvaron rasar faller han, men fallet för honom till existensens mitt, till vår mitt.
Att vandra med Jesus genom passionsveckan är att leva i en annan berättelse än den som fyller våra sociala medieflöden eller nyhetsuppdateringar. Under påsken byter centrum och periferi plats. Vägen går från jublet vid intåget, via förräderi, rättegång och till sist Golgata. I det stora dramat står ett kors i tillvarons centrum. Korset är en symbol för både lidande och liv. Ett av lidandets mysterier är den kärlek som överraskat många just på livets mörkaste platser. När lärjungarna drömmer om makt och ära pekar Jesus ut en annan väg – en som går från död till liv, och från ensamhet till gemenskap. Gud träder med Jesus in med en helt ny undervisning. Gud visar oss en helt ny väg. Och i denna demonstration av den nya vägen, så driver Gud gäck med vad vi tar för givet.
Jesus drev gäck med naturlagarna. Visade sig på ett sätt som får de flesta av oss att tappa hakan. Och för att vi ska greppa detta ögonblick, i oss, närma oss det, så behöver vi gå utanför boxen, ja tänka utanför ramarna. Mitt 15-åriga jag skrev frågan HUR tydligt bredvid dagens evangelietext. Som en fråga kring HUR det gick till när Jesus uppstod ifrån de döda. En fråga som en journalist i en TV-intervju försöker ställa till vår nuvarande Ärkebiskop och får då det uppriktiga svaret, ”det vet väl inte jag”.
Mitt 15-åriga JAG och dennes tvivel hade säkert behövt höra en analys över att det är kvinnor som vittnar om Jesu tomma grav i en religiös skrift som ska vara trovärdig i en tid när kvinnor ej ansågs vara trovärdiga. Att lärjungarna dör och ägnar resterande liv åt att vittna om det de varit med om. De dör inte för sin tro, de dör för att de är vittnen och ägnar resten av sitt liv att sprida det de varit med om. Mitt 15-åriga jag hade säkert mått bra av att höra att Paulus tidiga brev skrivs enbart 20 år efter korsfästelsen och när breven beskriver den tomma graven så fanns det fortfarande levande som hade upplevt den tomma graven. Dessa brevs trovärdighet hade knappast överlevt ens en månad ifall inte de efterlevande som hörde brevens innehåll höll det för att vara sant.
Men mitt 15-åriga jag är nog inte mer annorlunda än att det är svårt att som människa ta till sig storheten i Guds handlande. Guds handlande och därmed uppståndelsen är större än vad vi kan få grepp om och kanske ska ha grepp om för annars blir vi människor en manipulerande kraft. Det Gud gör genom Jesus uppståndelse är större än vad vi kan säga genom exakta naturlagar och det är meningen. Gud är större än våra tankar, än vår begränsade förståelse. Den här evangelietexten och övriga texter i Bibeln om den tomma graven är på ett sätt historiska berättelser, det är människor och deras upplevelser och känslor vi får ta del av, men det de säger oss idag är större än vad vi någonsin kan greppa.
Lärjungarna, oavsett kvinnorna som var de första att möta den uppståndne Jesus eller de andra lärjungarna Jesus mötte senare, konfronterades en ny verklighet. Jesus var uppstånden. En helt oväntad, ny och unik händelse i deras liv och därmed också i våra liv. Det handlar inte längre om att leva efter Jesus läror i exempelvis bergspredikan för lärjungarna längre utan nu handlar det om en helt ny erfarenhet. Detta gör att det också är svårt för oss att greppa den. Inte minst i vetenskapliga teorier men det verkliga för dem är också verkligt för oss nu. Och den som tror att verkligheten enbart kan beskrivas i naturvetenskapliga kategorier har nog en förkrympt syn på det som är verklighet.
När lärjungarna mötte den uppståndne Jesus uppstod något som ej går att beskriva. Den tomma graven var ett faktum och hädanefter kommer för all evinnerlig tid en ny verklighet att finnas, både för lärjungarna som gick i döden för den här nya verkligheten men också för generationer av kristna och hela mänskligheten.
Mitt 15 åriga jag som skrev HUR i kanten kring den tomma graven i min konfirmationsbibel var direkt där i tanken kring naturlagarna. Mitt 15-åriga jag hade nog kanske behövt höra budskapet som Jesus ger längre ned, ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”.
För mitt 15-åriga jag kommer att möta både upp och nedgångar i livet. Och mitt 15-åriga jag och alla vi människor behöver påminna oss om att det Jesus går igenom är en resa som bär både glädje och sår, samtidigt. Påskens glädje osynliggör inte såren. Vår Gud har sår även i glädjen. Den gemenskap vi har nu i vår samtid bär många sår, både personliga lidanden och svårigheter men även stora katastrofer i form av mänskligt lidande i krig och terrorbrott. Ärren och såren som Jesus bär är också våra sår. I uppståndelsen finns fortfarande såren. Vi följer en Kristus som bär sårbarheten i sin kropp och då möter vi en vidöppen Jesus som med sina sår säger till oss i varje ögonblick av livet.
”Var inte rädd – jag är med er alla dagar till tidens slut”.
För när Gud blev människa och blev en av oss var det för evigt.
/m
Man förstår livet baklänges…
Jag och min älskade Anette är vid Sören Kierkegaards grav i Köpenhamn. Jag överraskade Anette med en lördagsutflykt till Köpenhamn. Egentligen är frågan varför vi inte är här oftare. Vi bor ju bara ett stenkast härifrån. Det har varit en fantastisk dag, bland annat med besök på Statens Museum for Kunst, ett av mina absoluta favoritkonstmuséer i världen.
Under de senaste åren har jag nördat ned i Kierkegaards texter. Ett av mina favoritcitat från hans texter är,
”Man förstår livet baklänges – men måste leva det framlänges.”
På ett sätt säger Kierkegaard i en enkel mening att kunskapen om hur livet ska levas, eller vad som är ett gott liv, får du först när livet går mot sitt slut. Du måste dock leva livet först för att få den kunskapen, du måste få erfarenheten, du måste leva först.
Kierkegaards texter är en uppmaning till att leva innerligt och du måste helt enkelt finna din väg. Ingen kan veta hur det är att vara just du, så lev ditt liv utifrån vem du är. Kierkegaard trodde på den enskilde människans möjlighet att göra gott och förverkliga sig själv genom sökande efter livets mening. Hans texter är ibland fulla med motsägelser, men det visar också på det mänskliga i att alltid söka nya vägar och inte vara rädd för att pröva och ompröva gamla sanningar.
När jag står där vid denne mans grav inser jag att mitt liv, med dess upp- och nedgångar, inte längre har något egentligt mål. Det är först en skrämmande tankekonstruktion men efter en stunds förnekelse inser jag att det nog är så. Jag lever varje dag utifrån en slags klassisk konstruktion kring att morgondagen vet jag ingenting om och det som var igår kan jag ändå inte göra någonting åt, det enda jag har är nuet. Visst kan jag planera min framtid och visst kan jag reflektera över det som hänt, men båda de delarna tar ifrån mig nuets upplevelse. Planering och reflektion berövar mig möjligheten att leva innerligt i nuet, som Kierkegaard kanske hade sagt.
När vi sedan går därifrån för att ta lokaltåget hem till Hyllie så tänker jag på det här med perspektivförändringar. Kierkegaards texter gör att mina perspektiv vidgas och jag tänker annorlunda eller snarare gör en Kierkegaard och prövar ett nytt tankesätt. I min tjänst som präst är det en stor skillnad på att tänka varje dag, ”Gud ge mig kraft att verka i min tjänst” till att tänka ”Jesus, gör mig delaktig i din tjänst.” Kanske uppfattar du det som en mindre skillnad, men för mig är den helt avgörande. Perspektivförändringen går från det egoistiska Jag-perspektivet där jag ber Gud om att ge MIG kraft till att jag ber om att tjäna i någon ANNANS tjänst. Jag går från JAG till DU. Jag går från att vara den som begär att få något till att bli den som är redo att tjäna i någon annans tjänst med mina fel och brister.
Dag Hammarskjöld skrev samma år som han blev vald till FN:s generalsekreterare (1953),
”Den som lämnar sig själv i Guds hand står fri mot människor: han är helt öppen därför att han ger dem rätt att döma.”
1954 formulerar han sedan den bön som han sedan återkommer till några månader före sin död. Den finns också i bönboken i vår svenska psalmbok,
”Giv mig ett rent sinne – att jag må se dig, ett ödmjukt sinne – att jag må höra dig, ett kärlekens sinne – att jag må tjäna dig, ett trons sinne – att jag må förbli i dig.”
Både Kierkegaard och Hammarskjöld använder begreppet sinne, men ur delvis olika perspektiv. Deras existentiella funderingar landar en aning olika men i bådas världsbild handlar det om att göra en inre resa, om att lära känna sig själv, och att därigenom verka i denna värld gentemot andra i samklang med vem man innerst inne är.
I Hammarskjölds texter finns det en självklarhet i att hans liv stod i Guds tjänst. Att det inte handlade om att bygga karriär eller skaffa sig en speciell position. Det handlade om att helt överlämna sig själv till något större än ens eget självförverkligande. Målet var inte egen ära, utan Guds ära och det allmänt goda.
Det är en frihet från att söka människors bekräftelse. Om man misslyckas eller kritiseras berövas man egentligen inte den grundläggande självkänslan, eftersom man har sin djupaste förankring i Gud. Av samma skäl så lägger inte framgång till något i självkänslan. Hammarskjölds liv byggde inte på andra människors gensvar, utan på eget gensvar om vad han uppfattade som Guds vilja.
Där förenas jag med Hammarskjöld och när jag lämnar Kierkegaards grav tänker jag att kanske hade även han bejakat det. Eller vad tror du?
/m
Vi är varandras ljus…
Det är en mörk natt. Klockan har passerat midnatt och vi har precis sagt god natt till våra konfirmander som ska få några timmars välbehövlig sömn här på Åkersbergs stiftsgård i Höör. Jag är på konfirmandläger över helgen och dagarna är fyllda med härliga aktiviteter. Konfirmanderna är trötta och det är vår nattvakt och vi andra ledare tacksamma för. Vi räknar med en lugn natt, kanske naivt, men allt eftersom vi har lärt känna dessa underbara personer så har vi också lärt oss att denna grupp är något extra. De är lyssnande, kreativa, unika, värdefulla och fantastiskt bejakande inför allt de ställs inför. Gårdagsnatten var lugn och vi tror att även denna natt följer samma mönster.
Jag tar en nattlig promenad när alla har gått och lagt sig. Vi hade en underbar sen kvällsmässa med konfirmandernas egenskapade ljus på altarets mitt. Som präst fick jag celebrera nattvarden och det var en fin stund som jag bär med mig länge. Vi samlades alla runt omkring altaret i en stor ring vid utdelandet. I dess mitt stod deras ljus och brann och lyste upp rummet.
Under min nattliga promenad tar jag en tur runt den lilla Tjurasjön. En inte allt för stor sjö som har en promenadvänlig stig runt omkring sig. På andra sidan sjön finns tillgänglighetsanpassade träbryggor längs stranden och allt är fint belyst. Även här slås jag av ljusets inverkan på mig och på miljön. Vegetationen i slänterna ned från vägen med dess olika typer av marktäckande buskar syns enbart som mörka siluetter medan precis där lampornas sken når ned är det tydligt vad som väntar mina fotsteg. I ljuset är det tydligt var mina fotsteg landar, rör jag mig det minsta utanför promenadstigen tar mörkret över och jag ser inte vad mina fotsteg landar i.
Lördag har blivit söndag när jag vandrar längs stigen. Midnatt har passerats och mina tankar går oundvikligen till Kyndelsmässodagen som idag kommer att firas runtomkring i vårt avlånga land. Temat för denna söndag är Uppenbarelsens ljus och min ljusa kvällsmässa tillsammans med konfirmanderna och min nattliga promenad längs Tjurasjön blir en perfekt allegori för mig till att närma mig Kyndelsmäss.
Kyndelsmässan är en helig ljusfest. Jag har varit några gånger på Island och jag kommer ihåg att jag slogs av att de kallar sina ljus för ”kyndill”. När vi firar Kyndelsmässa i våra kyrkor är det alltså ljuset som står i centrum. Texterna handlar om Jesu frambärande i templet, som beskrivs i Lukasevangeliet (Luk 2:22-40) och Hanna och Symeon. Det är dessa som är avbildade i kapellet i STI i Jerusalem där jag spenderade några veckor under hösten 2022.
På 300-talet efter vår tideräknings början blev det vanligt att i kyrkan högtidlighålla minnet av Jesu frambärande i templet. Det hörde till gammal judisk sed att en förstfödd son skulle bäras fram i templet och hans mor renas 40 dagar efter förlossningen. Redan då hade högtiden karaktär av en ljusfest. Så när det i kyrkorna firas kyndelsmässodag är det alltså ljuset som står i centrum. Och förr i världen alldeles konkreta små ljus i form av barn som lyftes fram i våra kyrkor.
Före gasbelysning och elektriska lampor var det den levande lågan som var ljuskällan för alla i vår värld. Beroende på vad som fanns till hands har människorna använt olika material för att lysa upp sina hem och kyrkor. I kyrkorna har man försökt hålla sig till vaxljus, som brinner klart och jämnt och som varken osar eller luktar. Det har inte alltid varit möjligt utan oljelampor har också använts.
Kyrkljusen var ju viktiga rent konkret, utan dem skulle det inte ha gått att fira gudstjänst under den kalla årstiden eller värma våra hem. Ljuset är dessutom en sinnebild för Jesus, som i den kristna tron beskrivs som världens ljus, därav också söndagens temanamn (Uppenbarelsens ljus). Det är därför inte så konstigt att en gammal kyrklig ceremoni var välsignandet av de ljus som skulle komma att användas i kyrkan det kommande året. På många håll var det också vanligt att församlingsborna tog med sig sina egna ljus för att få dem välsignade av prästen och även bestänkta med vigvatten. Ofta ordnades det processioner där präster och församling högtidligt skred fram med ljus i händerna. Därför kallas dagen ibland för ”lilla julen”.
När jag går där längs strandpromenaden runt Tjurasjön tänker jag på konfirmanderna som framtidens ljus. De behövs i den här världen som till synes har blivit galen. Visst har det historiskt varit väldigt prövande för oss människor med flera världskrig och olika våldshandlingar men nu kan vi lägga en klimatkris även på det. Krig, klimatkollaps, hat, rädsla, hopplöshet och förlorade framtidshopp. Jag möter många som bär rädslor inför detta inom sig. Alla tider genom historien har behövt mer ljus, så även denna tid. Vi behöver mer av ljus och mindre av mörker. Vi lever i en tid som behöver mer av Jesus och mer av hans budskap. Jesus gav människorna hopp i en våldsam tid. Landet var ockuperat och motståndsmän använde våld. Jesus visade på en annan värld. En värld utan våld. En värld som var möjlig att levas tillsammans utan att vi kränker varandra. En värld som sprider kärlek och inte våld. En värld som sprider ljus och inte mörker.
För mig är ”Kyndel” ett ord för ljus som pekar mot Jesus. Jesus är världens ljus och när jag prästvigdes fick jag en otroligt fin kandelaber som var gjuten i Hälleforsnäs bruk av mina släktingar. Den kommer jag tända framöver i mitt hem och låta dess fina ljus sprida sig. Låt oss vara som kandelabrar för varandra så att ljuset blir synligt för alla människor. Det behöver vi. Gud har nämligen inga andra händer och fötter än våra. Låt oss verka i Guds anda och sprida ljuset. Vi är varandras ljus.
/m
Mats Uddin 