Antonovsky och jag

Jag går upp vid två-tiden efter några timmars vakentillstånd i sängen. Soffan får bli ett andra försök. Låter en Netflix-produktion surra framför ögonen som ett okulärt sömnpiller. Det fungerar för någon timme senare dåsar jag till.

I drömmen sitter jag på vår balkong och dricker Ginger-beer tillsammans med Aaron Antonovsky. Han är upprörd över sin samtid. Med irritation och upprördhet i rösten beklagar han dagens situation där patogenska förklaringar finns i varje ordbok men salutogener lyser med sin frånvaro. Jag försöker lugna honom genom att bedyra att jag är ändå en av dem som har förstått hans budskap från hans bok ”Unraveling the mystery of Health” från är -87. Han fortsätter orera över samtidens förmåga att bara fokusera på sjukdomar när det finns evidens för hur man lyckas hålla sig frisk och bevara hälsan livet igenom. Hans kända KASAM (känsla av sammanhang) nämner han i förbifarten och att ett högt KASAM är medicinen för god hälsa.

Jag vaknar till i min soffa och professorn är borta. Tänker på min dröm och det märkliga mötet med Antonovsky. Tidigare under dagen har jag återigen funderat på hur alienerad jag känner mig med min egen samtid. Jag ser bevis varje dag på hur människor struntar i att lära av historien eller hur dåligt ledarskapet och medarbetarskapet fungerar inom verksamheter där lärdomar om hur allt kan förbättras existerar men de verkar inte bry sig. Jag håller med Antonovsky. Människor med god självkänsla håller sig friska och de ser tillvaron som begriplig, hanterbar och meningsfull. Livets påfrestningar blir för dem stimulerande utmaningar och inget man medvetet undviker.

Dåsar till igen i min soffa och Antonovsky dyker upp vid fotändan. Han fortsätter att bedyra hur viktigt det är att själv äga och ha förmåga att styra sin tillvaro. Att hålla sig aktiv och inte förfalla i passivitet och ägna sig åt paranoida tankar, vilket lätt kan uppkomma vilket blir vägen in för psykiska sjukdomar. Han möter plötsligt mina ögon med iskalla blå ögon och säger med skarp röst. ”Hur är det själv? Lever du enligt  KASAM?”

Jag vaknar till och känner mig varm som om jag har vaknat upp från en mardröm. Går ut i köket och dricker ett glas av en dryck från kylskåpet. Tänker på att min älskling som sover inne i sovrummet hade förbannat mig nu om hon sett mig och hon hade förmanat mig och sagt att vatten är den enda drycken som är bra för hälsan. Det är mörkt utanför och jag ställer mig i köksfönstret och ser ut på en öde gata där vinden tagit över ägandet. Dricker ur mitt glas och går in till soffan igen.

Tar upp min mobiltelefon. Scrollar igenom sociala medier och noterar alla svartvita bilder på kvinnor med underrubriken ”challenged accepted”. Tydligen är det ett stöd för att uppmärksamma det höga antalet kvinnomord i Turkiet. Jag tänker återigen på Antonovsky och vad han hade sagt om den här samtiden med alla sociala medier. Han hade nog tänkt på hur KASAM passat in. På ett sätt kan sociala medier ge en känsla av sammanhang men jag kan inte låta bli att fundera på alla dessa selfies med exemplet som nu snurrar runt i media kring svartvita selfie-bilder.

Jag känner mig alienerad med min samtid om selfies överhuvudtaget. Har alltid älskat att ta bilder med kameran och min Iphone men trenden att vända på kameran och ta en bild på sig själv för att lägga ut på exempelvis Instagram har jag aldrig förstått. Det finns otaliga exempel på Influencerskonton där det enda som finns är bilder på dem själva och de har tusentals följare. Varför? Den nya trenden med ”challenged accepted” är ju enbart selfies och jag har svårt att förstå hur det kan bidra till att minska antalet kvinnomord i Turkiet? Det är något jag missar om min samtid.

En väninna vars konto jag följer skriver att det handlar om att stötta andra kvinnor. Det är naturligtvis positivt men återigen funderar jag på om det här med den sjuka selfie-kulturen som är en del av denna samtid som jag inte förstår. Jag lever verkligen inte KASAM just nu. Jag förstår inte sammanhanget. Om man vill ”hylla” eller ”stötta” någon annan människa, kvinna eller man, lägger man väl upp en bild om dem och inte på sig själv? Just nu verkar allt handla om att lägga upp ytterligare bilder på sig själv och vilken förändring har då skett? Ytterligare en influencers bild på sig själv och ytterligare en selfie bild som förgyller allas vår sociala värld.

Antonovsky dyker upp igen och ger mig ytterligare ett argument. ”Challenged accepted” måste betyda att det är någon exklusiv utmaning som pågår. Männen är av naturliga orsaker exkluderade men än värre är att andra kvinnor blir exkluderade om de inte får någon ”inbjudan” till utmaningen av någon annan kvinna. Antonovsky vet mer än någon annan att lyfta andra kvinnor är i sig bra men vad händer med de kvinnor som ej blir upplyfta? De som ej blir inbjudna att vara del av denna exklusiva skara av svartvita selfies. Bara den som blir ”utvald” får tydligen ta del av texten bakom och då blir både jag och Antonovsky ledsna och irriterade. Vi bör lyfta alla människor, oavsett kön, och jag har svårt att se att man gör det med svartvita selfies.

Antonovsky och jag avslutar sedan den här nattens diskussion om hälsans verktyg och KASAM med hur han tycker vägen framåt är. Vi känner oss båda alienerade i vår samtid. KASAM är vägen framåt och jag börjar inse att selfies växer sig allt starkare i min samtid. Den samtiden är inte KASAM, den samtiden vill inte jag vara en del av. Jag vill fortsätta ta bilder på det kameran ser vänd åt ”rätt” håll. Jag vill stärka alla människor, oavsett kön.

Kanske var det därför Antonovsky väckte mig med sin blåa stålblick? Jag är inte längre en del av min samtid. Jag lever inte KASAM.

/m

Almedalen – att lyssna på den tyste

Det är fyra år sedan jag var i Almedalen senast. Min enda gång. Jag kan ärligt säga att jag saknar det inte. Allt för många människor samlade på en alltför begränsad yta. Alla med samma ambition – att nå ut och synas. Det börjar dessutom komma allt längre från den ursprungliga politikerådran och dess budskap. Därför uppskattar jag årets upplägg med politikerintervjuer i TV med partiledarna och inget annat. Känns som ett bra koncept inför framtiden. Det är dock en sak jag saknar – mänskliga relationer. Mötena.

Almedalen bjuder på väldigt mycket mingel. Jag själv är ingen minglare av rang men jag älskar möten med andra människor. Det är i relation till andra som gör att vi som människor antingen krymper eller växer vilket gör att mingel och Almedalen är en mycket intressant arena för mänskliga relationer. Här finns det planerade möten och här uppstår de spontana mötena. Oavsett så är det en mötesfylld arena under några få dagar i juli.

Min vana trogen hade jag en noggrann plan för vilka seminarier jag skulle besöka och vilka mingel jag tänkte deltaga i under mitt deltagande år 2016. Jag hade några få egna åtaganden i form av att vara moderator för två seminarier och deltagande i fyra panelsamtal, vilket möjliggjorde att det fanns gott om tid för att odla mänskliga relationer under de tre dagar jag tänkt stanna på ön. Under dessa dagar gjorde jag en egen liten ovetenskaplig studie kring mellanmänskliga relationer och det är delar från den studien jag tänkte bjuda er på i detta blogginlägg.

De möten som jag ändå tycker är de mest förekommande är möten mellan två personer. Möten då du och en annan person träffas, spontant eller planerat, och diskuterar. Det existerar således inga andra i samtalet. Dessa samtal lägger vi lite åt sidan just nu och koncentrerar oss på möten som uppstår där flera deltar, tänk exempelvis mingel. Jag fann nämligen en strategi under dessa dagar som jag utvecklade i mitt huvud och som jag sedan testade i verkligheten. Klassisk forskningsmetodik.

Vid alla möten finns det vad jag kallar en primär talare eller huvudperson. Den som leder möten eller har lätt för att prata. Inte alltför sällan har en sådan person någon annan med sig. Någon som går bredvid vid exempelvis ett mingel. Huvudpersonen får ofta all lyskraft och människor tenderar att vilja mingla med dessa individer. För egen del utvecklade jag en annan strategi.

Jag valde att uppmärksamma den person som hela tiden var med. Personen som inte syntes, personen som gick bredvid eller bakom. Var det en minister som jag mötte så fokuserade jag på någon av dennes tyste medarbetare, var det en kollega jag träffade fanns det oftast någon annan i dennes sällskap som var tillbakadragen som jag vände mig till. Nu kanske ni tycker att jag negligerade de så kallade huvudpersonerna men jag fick ändå min beskärda del av deras charm. Så funkar det vid mingel och gruppmöten, de hörs och syns mest. Min strategi var att lära känna alla de andra.

Hur det gick? Ja, som i den klassiska forskningsmetodikådran jag tog mig an detta mingelprojekt/relationsprojekt gjorde jag även en utvärdering. Jag kan med fog säga att mitt lilla försök blev minst sagt lyckat. Att se, tilltala och lyfta den tysta personen gav både den personen en unik möjlighet men det gav även mig information och erfarenheter jag aldrig annars skulle ha fått. Min strategi kan låta märklig men den fungerar. Testa den själv när denna Covid-19 tid är över och vi åter samlas i grupp.

Almedalen 2016 blev nog mitt första och enda Almedalen. Jag kommer nog aldrig mer delta men för dig som kommer att åka nästa år eller kommande år kommer här ett tips. Sikta in dig på den tyste personen – där finns oftast klokskap och erfarenhet som bara väntar på att delges dig.

/m

Vägar som inte finns

Vi befinner oss i ett dilemma. Organisationen går på knäna och vi i vår ledningsgrupp har diskuterat i veckor olika alternativ till rätt väg framåt. Jag grubblar och diskuterar. Bryter åsikter mot andra, lyssnar och värderar. Hur vi än vill värja oss från det oundvikliga så närmar sig tidpunkten då ett beslut måste fattas. Tar vi som ledning inte ett beslut snart så kommer det som händer därefter vara något som är utanför vår kontroll. Det vill säga, ett icke-beslut, är också ett beslut men ett beslut vi inte vill fatta. När vi närmar oss den ödesdigra torsdagen då ett beslut måste fattas, efter veckor av diskussioner, utmejslas två olika alternativ. Båda alternativen har sina negativa aspekter men vi måste fatta ett av besluten. Vi har inget val.

Jag kommer ihåg den här dagen även om det nu har gått väldigt många år sedan ledningsmötet den där torsdagen. Det är möjligt att många av er kan känna igen er i den här situationen. Man står inför vad som till synes verkar vara att välja mellan pest eller kolera, två onda ting. Vilket beslut man än tar kommer någon/några att drabbas negativt. I mitt huvud blir det naturligt att tänka att, måste jag välja, får jag försöka välja det som drabbar minst antalet människor negativt eller vad som är bäst för medborgarna. Jag har under veckorna som föregått beslutet insett att flertalet i ledningen faktiskt förordar ett icke-beslut. Deras strategi är således att av två onda ting väljer vi inget utan låter det hela bero och se vad som händer.

Tidigt den aktuella morgonen var jag ute och sprang. Det brukar rensa huvudet och öppna dolda insikter. Den här morgonens löprunda fick ett abrupt slut. Jag råkade trampa snett på en rot som stack upp efter 3-4 kilometers löpning och sedan fick jag halta hem den sista biten. Stukningen gör sig påmind resten av dagen och min gamla fotbollsskada brukar lindras med en enkel lindning. Så även denna gång. Lindningen lindrar min onda fot och då jag sitter där på sängkanten och lindar min onda fot kommer insikten. Den drabbar mig plötsligt. ”Vi lindrar beslutets negativa konsekvenser genom att linda in det i något annat”.

Jag vill inte här avslöja vad det hela handlade om, det behåller jag för mig själv och det kan låta lite väl teoretiskt och symboliskt att prata om ett beslut som en lindad fot men faktum är att det var precis det beslut vi sedan fattade några timmar senare. Vi fann den tredje vägen. Den väg som varit dolt för oss under alla dessa veckor av vånda. Allt som behövdes var en stukad fot under en morgonjogg och det blev konsekvenser utifrån beslutet som vi aldrig anat. Allt gick vår väg med hjälp av den tredje vägen.

Är det inte märkligt men det här hände mig ganska ofta förr. Jag kunde gå och grubbla i månader kring ett vägval som tog sig som ett val mellan två onda ting. När väl det oundvikliga beslutstillfället närmade sig – då öppnade sig ett tredje alternativ, en tredje väg, som man tidigare inte hade sett, hur mycket man än grubblade kring saken. Det är som man låser in sig i två val som ingendera verkar vara bra och precis då man inser att man får bita i det sura äpplet och fatta ett beslut, då uppstår en insikt, en möjlighet, något annat.

För egen del är jag säker på att den tredje vägen hade aldrig kommit till en om man inte prövats genom våndan kring alternativa möjligheter man innerst inne ogillar. Det är som om våndan och prövandet är vägen till insikt. Man måste helt enkelt gå igenom tuffa prövningar för att insikten ska komma till en. Likt ordspråket – ”då eleven är redo kommer läraren”. Att komma till insikt betyder ju att man färdats ett tag. Att man är på väg men insikten blir som ett slags uppvaknande och man ser plötsligt allt tydligt och klart.

Åh, vad jag längtar efter den tredje vägen, till insikten, till läraren, till uppvaknandet. Önskar den var nära förestående men det är nog det som är grejen med den tredje vägen, insikten. Den kommer inte på beställning. Jag får tills vidare hålla mig till prövningen och våndan. Den är min ledsagare så länge…

/m

Märklig skrift från SKR

Det är lördag kväll och vi hänger framför fotbollen på TV. Mellan matcherna passar jag på att läsa igen en del jag har missat att läsa under veckan. Får upp en märklig skrift från SKR som tydligen släpptes i torsdags. Skriften heter Samverkan och förnyelse – en spaning över omställningen i hälso- och sjukvården under fem månader med Corona”. Ni når den här.

Det är möjligt att jag som gammal Regiondirektör läser denna skrift med andra ögon och läser in sådant ni inte läser in men för mig är det en mycket märklig skrift. Jag har ingen aning om vem som är målgrupp till skriften och syftet är också oklart. Kan kanske ses som ett marknadsföringsinlägg/försvarsskrift inför den kommande coronakommissionens granskning men den kan också läsas som ett enda stort misslyckande innan pandemin. Allt beroende på vilka läsglasögon man har.

Skriften börjar med att konstatera att dess innehåll är en spaning kring de senaste månadernas omställning inom hälso- och sjukvården. Eftersom det är för tidigt för att uppge verifierbara data utifrån det som nämns i skriften nämner de att skriften bygger på egna observationer. Således kan man se hela skriften som en enda åsiktsskrift utan evidens.

Skriften fortsätter sedan med att visa den numer välkända bilden som Folkhälsomyndigheten visat under flera månader, den sk ”flatten-the Curve”.

Däremot i SKR:s skrift har de gjort en egen bild och i den reviderade bilden har man lagt till en egen kurva där sjukvårdens kapacitet helt plötsligt är en streckad linje under ”den lilla hatten” medan en ny streckad linje ligger över ”hatten” och den nya streckade linjen får namnet ”sjukvårdens utökade kapacitet”, som om de vill påvisa att det tydligen har blivit utökad kapacitet.

Inte ett ord om att detta skett genom att man i princip bromsat in all elektiv vård och omprioriterat. Det handlar således om en omjustering av de resurser som finns, kan ju knappast kallas ”utökad kapacitet”, eller hur? Visserligen kallas denna bild som SKR visar ”kapacietet” men antar att det är ett stavfel och inte något nytt begrepp.

Efter denna nya bild över ”sjukvårdens kapacietet” lägger skriften in ett långt kapitel från en docent från Karlstad som teoretiskt använder självklarheter såsom ”organisationer är inte så mycket mer än människor” och ”den pandemi som vi är mitt uppe i har på olika sätt fört med sig osäkerhet”. Mitt favoritstycke är dock när denna docent beskriver hur det går till när vederbörande handlar bröd:

”Redan när jag startar bilen kopplas detta schema på och hjälper mig dels att förstå de händelser jag ställs inför, dels att rekommendera lämpliga handlingsalternativ. Med hjälp av detta schema kan jag till exempel, en bit in i affären, upptäcka att jag saknar bröd i kundvagnen. Jag vet att jag alltid köper bröd och att det så här dags borde ligga i vagnen, eftersom jag vet att brödet är beläget strax innanför dörrarna i butiken. Vid upptäckten kan jag också snabbt konstatera vilket handlingsalternativ jag bör välja för att med minsta möjliga ansträngning säkerställa att jag trots allt kommer hem med bröd.”

Alla som varit chefer under exempelvis strejker eller då andra ”utomorganisatoriska” orsaker sker vet att förändringsmöjligheten och flexibiliteten är stor då detta händer, så även då en pandemi sker. Föga förvånande tar därför docenten upp detta självklara. Docenten skriver ”En viktig lärdom är alltså att det i kris går att förändra mer och snabbare än vad som annars varit möjligt. Tröghet, motstånd och obenägenhet intar inte sina vanliga platser. Osäkerheten som uppstår när vardagens ramar rämnar skapar utrymme för den som har förmåga att kraftsamla”. 

Efter docentens självklara text kring förändring fortsätter skriften med ett försök att beskriva tillståndet i svensk hälso- och sjukvård innan pandemin. Man gör en internationell jämförelse och sedan försöker man ur ett nationellt, övergripande perspektiv beskriva hur hälso- och sjukvården är organiserad och kompetensförsörjning. Inget nämns dock om kvalitetsbristerna, köerna, ekonomiska svårigheterna, låg grad av digitalisering eller föråldrat arbetssätt som i mångt och mycket definierat svensk hälso- och sjukvård de senaste åren.

Efter detta ägnar man ett kapitel åt det man kallar ”kapacitetsökning inom hälso- och sjukvården”. Då kommer man inte ifrån att det som verkligen skett (som man låtsades som ingenting under den inledande ”flatten the Curve bild”) handlar om omprioritering av vård och medarbetare och inget annat. Man var väl helt enkelt tvungen att i text någonstans säga det uppenbara.

Sedan fortsätter man med en självklar text och en del självklara bilder över bl.a. den minskade vårdkonsumtionen följt av en bild av disponibla vårdplatser och sedan en bild över hur de planerade operationerna minskade drastiskt från vecka 11. Detta för att sedan visa vad som ökat, exempelvis intensivvårdsplatser och sjukvårdsrådgivning. Sedan följer lite text om hur man jobbat i olika nationella nätverk kring samordning samt regional samverkan.

Avslutningen av skriften är en text där man lyfter fram sådant som man tycker blivit bättre. Några exempel är att omställningen till Nära vård fått en skjuts, likaså digitala kontakter. För mig blir denna text en enda lång beskrivning på hur fel ledarskapet måste ha varit innan pandemin, för varför skulle det behövas en pandemi för att utveckla en självklarhet som Nära vård eller erbjuda utökade digitala kontakter och tjänster. I skriften värjer man sig också för begreppet” vårdskuld” som nu myntats då man skjuter på planerade operationer till följd att man gjort nödvändig resursförflyttning till följd av pandemin. Man menar att vårdpersonalen inte tycker om begreppet skuld eftersom hur kan vården stå i skuld när den gjort allt i sin makt att rädda liv. Ett resonemang som är helt förståeligt men innebär det då att skuld som begrepp kan användas då exempelvis köer uppstår till följd av vårdens bristande effektivitet, såsom det var innan pandemin? Ett märkligt resonemang överhuvudtaget för oavsett begrepp måste ju den uppskjutna eller framflyttade vården hanteras.

Jag har nu bara lyft en del vad som finns i denna märkliga skrift. Läs själva och förvånas. Med mina ögon kan jag inte annat än att göra följande summering utifrån denna skrift:

  • hälso- och sjukvården har haft ett felaktigt ledarskap under flera år men nu har äntligen en pandemi kommit och hjälpt oss med utvecklingen åt rätt håll
  • den samverkan vi har haft tidigare nationellt och regionalt har inte varit bra men nu ser vi att vi faktiskt kan samverka
  • de nya arbetssätt som vi ”tvingats” införa utifrån pandemi innebär, hör och häpna, att vi effektiviserat vården, vilket vi tydligen inte klarade att göra innan pandemin
  • krav på rapportering och detaljstyrning har vi tvingats minimera – det kanske är ett bra sätt att arbeta även efter pandemin
  • innan pandemin hade vi så få digitala tjänster som man bara kan ha – därför är det glädjande att vi nu har ökat digitala tjänster med flera hundra procent
  • vi hade mängder med köer innan pandemins utbrott, men det kallades köer och inte skuld trots att de allra flesta av köerna berodde på ineffektivitet. Nu vill vi inte veta av ordet skuld, för det här har inte vi orsakat

Är jag för hård i min analys? Kanske – men som jag sa inledningsvis, allt är beroende på med vilka glasögon man använder då man läser denna märkliga skrift. För egen del är jag oerhört orolig för skriften är tydlig med en sak – vi vet inte vilket arbetssätt och hur det organisatoriskt kommer att se ut efter pandemin. Det finns tydligen inget ledarskap som leder och håller i utvecklingen. Det blir som det blir utifrån pandemin…

Låt oss för guds skull inte gå tillbaka till hur det var innan pandemin med köer, ekonomiska svårigheter, kvalitets- och kapacitetsbrister och minimalt med digitala tjänster. Kanske kan vi lära oss något av det som nu sker….hoppas jag.

Läs själva denna märkliga skrift. Ren lördagsunderhållning!

/m

Glömda telefonsamtal

En gammal kollega hörde av sig via mail. Hon hade läst mitt inlägg om konferensen jag beskrev i ett tidigare blogginlägg och hon ville ge mig positiv feedback. Tydligen hade hon varit en i publiken, vilket hon aldrig berättat för mig tidigare. Jag blev väldigt glad och tacksam och skrev direkt tillbaka och tackade henne för att hon hörde av sig. Hon svarade med ett långt mail om hur ledsen hon var över att vi inte är kollegor längre och hur synd det är att ”Sveriges bästa Regiondirektör och HR-direktör” går utan jobb. Jag tackade henne igen och sedan håller vi på så ett tag. Hon berömmer och jag tackar.

Jag minns då vi allra första gången träffades. Det var på SKL:s huvudkontor. Hon var ny direktör i sitt län och allmänt förvirrad. Jag har alltid velat hjälpa människor att utvecklas och personer som är nya på sitt jobb behöver all hjälp de kan få. Om det fanns bättre rutiner för introduktioner skulle många onödiga misstag undvikas. Vi bestämde att vi skulle höras per telefon var tredje vecka och då skulle hon få möjlighet att ställa alla knepiga frågor hon kunde komma på om sitt nya jobb och jag skulle försöka svara och lotsa in henne på bästa sätt. Som motprestation sa jag att hon skulle delge mig allt hon såg som udda och konstigt i sitt nya jobb. Man ser ju allt med lite andra ögon då man är ny. Ta alltid vara på nyanställdas ögon!

Sagt och gjort. Vi hörde av varandra var tredje vecka ungefär under cirka ett halvårs tid. Det blev mestadels frågor av karaktären hur samspelet fungerar mellan tjänsteman och politik, vilket jag gladeligen lotsade in henne i. Dessutom hade hon mycket frågor kring alla dessa policydokument, styrdokument, delegationsordningar och reglementen. Det var naturligtvis svårt för mig att ge några detaljsvar på ett annat läns dokument men jag kunde svara övergripande om syftena med dokumenten och tillsammans benade vi ut svårigheterna. Efter några månader blev samtalen mer av karaktären ”samtal mellan goda vänner” och sedan ebbade samtalen ut. Vi träffades ju på direktörsmötena en gång i månaden på SKL ändå men telefonsamtalen försvann.

Min kollega påminde mig om telefonsamtalen i ett av sina mail. Jag hade faktiskt glömt bort dem. Hon skrev att de hade känts lite som en livlina för henne i början av hennes uppdrag och utan dem hade uppdraget känts oöverstigligt den första tiden. Hon tackade mig….igen.

Det slog mig då jag läste hennes mail hur lite det behövs för att göra en stor påverkan på en annan människas utveckling. Jag hade glömt bort telefonsamtalen, även om minnena kom tillbaka då hon påminde mig, medan för henne var telefonsamtalen ”som en livlina”. Telefonsamtalen såg jag säkerligen som en trevlig pratstund utan att känna det som någon speciell uppoffring.

Jag minns mycket från mitt arbetsliv men det är tydligt att inte allt fastnar. När jag skrev det till min kollega svarade hon att ”tur är väl det, så mycket som du har varit med om, då skulle väl hjärnan exploderat. Några glömda telefonsamtal hit och dit gör väl inget.”

Så sant – så sant

/m

Skulle inte jag dricka bägaren?

För många år sedan var jag på en kvällsföreläsning med Kay Pollak tillsammans med min arbetskollega Torbjörn. Året är antagligen 2006 eller 2007 och jag hade läst Pollaks böcker om ”Att växa genom möten” och ”Att välja glädje” men inte sett honom live. Förväntningarna var stora och jag minns att varken Torbjörn eller jag blev besvikna. Pollaks böcker och föreläsning var, och fortfarande är, en inspirationskälla som är väl värd att investera i.

Det är främst en mening som har etsat sig fast i mig som finns nedtecknade i böckerna men som Pollak även nämnde under föreläsningen. Meningen går ungefär så här,

”Allt som händer dig det kommer till dig för du har någonting du behöver lära dig.”

Jag minns att under bussfärden på väg hem efter föreläsningen tänkte jag på just den här meningen. Jag har inget minne av att ACT hade kommit in i mitt liv vid denna tid (tror inte att Russ Harris hade skrivit sina böcker då) men tanken var ungefär densamma – att jobba med acceptans men med en tvist. Jag omformulerade meningen en aning för mig själv,

Allt det du är med om händer dig av en orsak och det händer dig för att du ska lära dig något. 

Detta sitter jag och tänker på då 540-bussen passerar Slakas rosa kyrka och jag tittar upp mot korset i toppen av kyrktornet. Samtidigt hör jag mummel och röster i sätena bakom mig och förstår att de trycker på ”stanna”-knappen. En av ungdomarna går sedan av vid nästa hållplats, den andra sitter kvar. Han som är på väg att gå av uppmärksammar en annan vän som sitter längre fram i bussen. Precis innan han kliver av ropar han till denne vän,

”Johannes, vi ses den 18:e november”.

Denna bussfärd har sedan den inträffade etsat sig fast i minnet. Den har följt mig genom svåra stunder och den har följt mig vid olika möten. Vid de mest olyckliga stunder i mitt liv då jag varit som djupast ned i självömkan har bussfärden poppat upp i mitt huvud, både vid min skilsmässa och då jag sa upp mig från mitt förra jobb. Jag blir helt enkelt inte av med bussfärden och faktum är att jag inte vill bli av med den. Jag bär med mig den nu och jag kommer antagligen alltid att minnas den. Nu tänker ni nog att det låter väldigt osannolikt och varför skulle han komma ihåg just den där bussresan av alla? Det ska jag strax avslöja. Ni fick några ledtrådar – de är fetstilade i texten här ovanför.

År 98 sitter Johannes på Efesos och dikterar sina berättelser. Minnen från sitt liv. Han har haft många år med grubblande, funderande och perspektivtänk från det att han cirka 65 år tidigare i livet följde sin kusin på dennes vandring mot dennes död i Jerusalem. Han var väl bekant med skrifterna som hans vänner, Matteus, Markus och Lukas redan nedtecknat så jag tror han tänkte att han ska skriva en annan typ av berättelse. Använda en annan tonalitet, försöka berätta mer om den bakomliggande orsaken till vissa händelser och försöka tränga in i kusinens personlighet. Den röda tråden får bli ”tecken”. Så blir det också. Johannes skriver sin berättelse om kusinen Jesus och det unika med den här berättelsen är att Johannes låter Jesus själv bära fram vittnesbördorna, de lugna samtalen med olika personer, anförtroendet om sin natur och sitt uppdrag och inte minst en berättelse med ett starkt bildspråk.

Åter till min bussresa hem efter föreläsningen med Pollak. Väl hemma är jag lycklig nog att få förmånen att natta mitt äldsta barn som fortfarande är vaken då jag kommer hem. Efter alla ”god natt-ritualer” och då min dåvarande fru har gått och lagt sig går jag fram till bokhyllan och tar fram boken. Jag var säker på att jag hade fått ett Johanniskt ”tecken” på bussen. Tydligare kunde det inte bli med ”Johannes, vi ses den 18:e november”. Då jag funderade på meningen ”Allt det du är med om händer dig av en orsak och det händer dig för att du ska lära dig något” hör jag orden i mitt inre, Johannes 18:11. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att jag behöver slå upp stycket.

Johannes sitter som sagt på Efesos år 98 och grubblar på hur han på bästa möjliga sätt ska skriva avslutningen på sin berättelse. Redogörelsen om Jesus i Getsename trädgård har alla de tre övriga vännerna Matteus, Markus och Lukas, redogjort för i sina berättelser. Hur Jesus blir förrådd av Judas, grips och hur en av lärjungarna tar till svärdet. Johannes var ju där. Han vet exakt hur det gick till och han har haft ungefär 65 år på sig att grubbla kring natten. När Jesus efter den sista måltiden tillsammans med lärjungarna tog dem med sig till Getsemane trädgård, var det Johannes som tillsammans med Petrus och Jakob följde med Jesus längre in i trädgården än de andra lärjungarna. Men jag tror inte Johannes till fullo insåg stundens allvar, att det här var den natt då hans kusin skulle bli förrådd, utan han somnade tre gånger och väcktes av Jesus.

Själva gripandet beskrivs som sagt av alla de andra evangelierna så Johannes lägger till det han tycker de saknar. Eftersom Johannes var den enda av de som nedtecknat händelsen som faktiskt var där (möjligtvis kan Matteus ha varit i närheten i trädgården) är han mån om att beskriva att det faktiskt var Simon Petrus som tog till svärdet och högg av en av översteprästernas tjänares högra öra (Joh 18:10). I de andra evangelierna namnges inte lärjungen (Matt 26:51, Mark 14:47 och Luk 22:50). Johannes lägger till en sak till och det är den delen han tycker saknas hos de andra. I alla fall tycker han inte att det är tydligt beskrivet hos de andra. Det är bibelcitat Johannes 18:11.

Jag tar fram Bibeln ur bokhyllan och går in i vardagsrummet. Det är mörkt ute, TV:n står på i bakgrunden då jag sätter mig i vår soffa och slår upp det jag tror är ”tecknet” från bussen som försöker vägleda mig till, Johannes kapitel 18 vers 11. Jag läser:

Jesus sade då till Petrus: ”Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?”  

Där och då blir insikten tydlig för mig. Tidigare under kvällen har Pollak fått mig att tänka på att allt som händer mig, händer mig av en orsak och det händer mig för att jag ska lära mig något. Nu läser jag ett citat som tydligt visar hur Jesus accepterar vad som än kommer i hans väg framöver (vi vet ju vad som sker efter detta) eftersom det är hans Faders vilja. Johannes är tydlig. Jag känner att båda meningarna är till mig. Hädanefter ska jag acceptera vad som än kommer i min väg, oavsett hur tungt det än må vara för att jag ska lära mig något men också för att det är min Faders vilja. Så har också skett efter denna bussresa och denna kväll. Hur svårt än min livsresa varit därefter.

Jag har alltid accepterat bägaren som hållits fram till mig.

/m

Delar finns alltid kvar inom dig

Det är tidig höst och verksamheten har rullat igång igen efter en sommar som för vissa upplevdes alldeles för kort medan andra upplevde den alltför lång. Minns inte när i tid denna episod inträffar men tror det kan vara året då Sverige tog VM brons i fotboll, ni vet det märkliga året då Japan vann finalen mot USA efter straffar, så det kan vara 2011. Jag slås av hur olika människor kan uppleva en årstid som på många sätt definierar oss människor då jag sitter bredvid två av landstingets duktiga chefer på lunchen vid konferensen. Vi kan kalla dessa chefer för chef A och chef B. Den ena chefen (chef A) vittnar om en härlig sommar tillsammans med sin familj och den andra (chef B) vittnar om hur härligt det är att komma tillbaka till jobbet igen efter en påtvingad semesterledighet. Jag hör att sommaren varit allt annat än lyckad för chef B.

För egen del har det som vanligt varit en underbar sommar med många äventyr med barnen. Jag kom tillbaka till arbetet full med optimism. Då jag hör cheferna prata med varandra och utbyta erfarenheter läser jag in optimism hos chef A och negativism hos chef B. Jag vet att båda cheferna gör ett bra jobb men blir ändå nyfiken hur deras sinnelag sprids till medarbetarna. Att vara positiv eller negativ på en lunch är något helt annat än då man är i chefsrollen mitt i verksamheten.

Vi skiljs åt efter lunchen och jag gör mitt enda inspel från scenen direkt efter lunchen. Lyckas få deltagarna intresserade trots den hemska tiden att som talare få tiden direkt efter lunch. Det är annars en lugn konferens för mig. Jag har bara ett uppträdande på scenen, ingen paneldebatt eller annat deltagande. Känner mig priviligerad att få ta det lugnt och sitta bland åhörarna sista delen av konferensen. På väg ut från Konsert & kongress efter konferensens slut hinner mina båda lunchchefer ifatt mig och stoppar mig. De berättar att de tyckte samtalet över lunch varit givande för dem och undrar om jag inte hade möjlighet att träffa dem vid annat tillfälle, ett senare tillfälle och fortsätta prata ledarskap. Jag ler och säger att det gör jag gärna. Dock är det något som får mig att lägga till ett villkor. De godkänner villkoret och vi bestämmer direkt tid att ses.

Mitt villkor ter sig kanske märkligt. Det gav mig merarbete till en redan späckad almanacka men lunchens samtal gjorde mig också nyfiken. Naturligtvis kunde jag bara ha bokat en ny lunchtid med dem och fortsätta samtalet om hur ett gott ledarskap kan utvecklas men jag tänkte att skulle jag på bästa sätt kunna ge dem bättre coachning var individuella besök innan ett nytt samtal det bästa. Så både för deras skull och också för att stilla min nyfikenhet var mitt villkor att innan vi ånyo skulle ses tillsammans skulle jag spendera en halv dag med både chef A och chef B individuellt på deras hemmaplan.

Sagt och gjort. Jag spenderade en halvdag med dem individuellt. Två underbara halvdagar med besök som verkligen gav både mig, cheferna och förhoppningsvis medarbetarna mycket. Jag hann med att coacha individuellt naturligtvis innan vi åter träffades igen alla tre. Det hade hunnit att bli senhöst då vi åter träffades, denna gång i ett sammanträdesrum på sjukhuset. Jag hade noterat en sak som jag bar med mig från de individuella besöken som jag ville att de skulle reflektera kring. Jag hade avslutat båda besöken med att ha lämnat kvar en fråga till dem. Nu vid lunchen tänkte jag att båda skulle svara. Så här var min fråga:

”Alla bär vi med oss ett bagage i form av erfarenheter från tidigare jobb in i det nya jobbet – hur ser du på ditt bagage? Är det mestadels ljusa eller mörka minnen?”

Båda cheferna var ivriga och ville svara direkt då jag ställde frågan vid de individuella besöken men jag stoppade dem. De skulle få fundera på frågan och jag ville att de skulle höra varandras svar. Jag hade nämligen noterat ett mönster hos dem båda.

Chef B började att svara då vi hade den gemensamma träffen. Chef B beskrev att hon lämnat sitt tidigare chefsjobb för att hon inte kom överens med sin chef. De minnena var allt annat än ljusa. Hon tyckte att hennes dåvarande chef varit orättvis mot henne. Inte alls lyssnat på henne och de utmaningar hon hade i chefsjobbet. Nu var det mycket bättre men erfarenheterna var inte de bästa.

Chef A tog vid efter Chef B:s berättelse och vittnade att även hon slutat efter att hon inte tyckt att hennes chef varit den bästa för henne. Det hade varit turbulent och till slut hade Chef A bestämt sig för att söka ett nytt uppdrag. De båda cheferna log mot varandra då de insåg att båda gått igenom liknande historia innan deras nuvarande uppdrag.

Jag frågade hur det här hade påverkat dem och Chef B vittnade om att det påverkat henne mycket och att hon fortfarande kunde vakna på nätterna och tycka att hennes förra chef varit orättvis mot henne. På många sätt hade hon inte lämnat det bakom sig. Det påverkade henne fortfarande. Chef A vittnade om det motsatta. Hon sa att det var hennes bästa erfarenhet. Nu visste hon ju hur hon själv inte skulle vara mot sina medarbetare och att lärdomen från förra jobbet bara stärkte henne.

Vi hade sedan ett underbart samtal om det här med vad vi bär med oss för historier som påverkar oss. Det som kan uppfattas som en stor sak för en person kan vara som en axelryckning för en annan. Människor reagerar olika på förändringar. De båda cheferna hade det gemensamt att de hade styrkan att lämna och söka sig nya utmaningar. De bar dock på helt olika bilder av ordet ”lämna”. För Chef B hade vederbörande inte lämnat historien bakom sig medan chef A inte bara lämnat det bakom sig utan använde dessutom erfarenheten till något hon hade nytta av i sitt nuvarande jobb.

Jag tänker ofta på att även om du lämnar något bakom dig, så finns alltid delarna kvar inom dig. De finns där som minnen, erfarenheter och som verktyg du kan välja att lyfta fram eller låta ligga kvar. Självklarhet är ett ord som är lättast att inse efteråt. Vissa saker borde man ha förstått på förhand, vissa saker såg man inte komma, andra hände för att du ville det skulle hända. Oavsett bagage, oavsett om det varit en tuff resa till där du nu är eller inte bär du alltid med dig erfarenheterna. Lär av dem, utvecklas, ha blicken framåt. Det är svårt ibland, jag vet av egen erfarenhet, men det går.

En lyckad förändring börjar nästan alltid med att du försonas med det historiska.

/m

Är du galen!

I går firade jag fem år och två månader med löpning varje dag. Uttryckt på annat sätt var det min 1887:e dag i rad. Ja, jag erkänner. Jag tillhör de människor som springer varje dag. Jag är en stolt ”streakare”. For den oinitierade kan jag lugna att en ”streak” handlar ingenting om att plötsligt ta av sig kläderna utan handlar om kontinuerliga löprundor, varje dag, utan undantag.

Ibland får jag en del frågor från människor om hur jag orkar springa varje dag och vissa kallar mig till och med galen. Jag brukar svara sanningsenligt och säga att utan löpningen hade jag nog varit död. Med allt som har hänt i mitt liv så har löpningen varit en av de konstanta elementen i mitt liv som hållit mig flytande, som hållit mig över vattennivån, som hållit mig vid liv. Vi tar det dock från början.

För många år sedan var jag en person som sökte utmaningar i form av maratonlopp, klassikerlopp eller Ironman. De var mål att träna inför, även om tidsmål blev alltmer mindre viktigt ju gråare mitt hår blev med ålderns rätt, så fanns dessa lopp som tydliga målbilder. Jag sneglade också på det här med ultralopp men så en vårdag år 2015 såg jag en artikel i en engelsk löpartidning om den internationella run streak föreningen (www.runeveryday.com) och deras medlemskrav. Reglerna var enkla och en aning komiska så som de presenterades i artikeln. Rubriken var nämligen ”Spring varje dag i ett år – få en t-shirt”.

Jag skickade ett messengermeddelande till några av mina motionerande vänner med en länk till artikeln samt en text liknande, ”Kolla på det här – någon som hakar på med målet att få en t-shirt?” Två av mina vänner var positiva och utan någon större reflektion började jag springa varje dag. Starten blev den 26:e april år 2015. Reglerna var enkla och följer de internationella reglerna för en run streak, dvs spring varje dag minst one mile och har du gjort det under ett år kan du ansöka om medlemsskap i den internationella run streak föreningen (och få köpa en t-shirt).

Tidigt märkte jag att den utmaning jag nu påbörjade var något helt annat än att träna inför ett maratonlopp. Några hela vilodagar var naturligtvis inte att tänka på men med variation i tempo och längd kunde korta pass i lågt tempo närmast beskrivas som vilodagar. Mitt dåvarande arbete krävde ibland 16-18 timmars arbetsdagar, vilket naturligtvis påverkade mina dagliga löpturer och ibland var jag på resande fot väldigt tidigt med långa arbetsdagar samt kvällsarbete vilket fick till följd att jag fick gå upp runt 3 på morgonen vissa dagar för att få till en löptur den dagen. Det som underlättade var att det fanns ingen press på snabbhet under löpturerna eller någon speciell längd utöver one mile. Snabbt började jag vänja mig vid 2-3 kilometerspass då jag hade ett pressat jobbschema och runt 5-10 kilometerspass andra dagar.

Fysiskt var det därför ingen större svårighet för mig att få till passen, däremot mentalt. Vissa dagar då jag kom hem från jobbet efter en lång och hård arbetsdag kunde klockan närma sig 23 och då var jag inte så jättesugen på att snöra på mig löparskorna och ge mig ut men det var bara att slå bort negativa tankar och köra en runda. En av mina vänner körde faktiskt några gånger ett löppass på några kilometer innan klockan slog midnatt och sedan sprang han några kilometer efter midnatt. På så sätt klarade han av två dagars run streak under ett och samma löppass. Jag har aldrig gjort på det sättet.

Några andra utmaningar jag hamnade i under det första årets run streak handlade om andra fysiska utmaningar som krockade med min streak. I augusti 2015 körde jag Ironman i Kalmar (3.86 km simning, 18,2 mil cykel och slutligen 42,2 km löpning). Dagen efter en sådan genomkörare var det således bara att stylta iväg på stela ben på en 2 kilometers löptur. Det var minst sagt en utmaning. En annan handlade om Vasaloppet i mars 2016. Jag bestämde mig för att genomföra min dagliga löptur i Mora efter att jag hade gått i mål. Sagt och gjort. Löparskorna var nedpackade i väskan som åkte med lastbilen från Sälen till Mora och som väntade på mig på planen utanför omklädningsrummet. Tanken var god men att efter ett genomfört Vasalopp, ta sig till omklädningsrummet via arrangörens buss, hämta upp sin väska utanför, gå in i omklädningsrummet (stor gympasal), snöra på sig löparskorna och sedan ut i snön igen och jogga två kilometer utanför omklädningsrummet var inte det lättaste, men det gick.

Efter ett års löpning var lyckan total. Nu hade vi klarat 365 dagar i rad och mina vänner och jag resonerade på messenger om vi skulle fortsätta eller ej. En av mina vänner, som dessutom hade sprungit över 5 km varje dag, bestämde sig snabbt. Ett år fick räcka för honom. Jag bestämde mig snabbt åt andra hållet – jag fortsätter ett tag till och så gjorde också min andra vän. Efter ytterligare någon/några veckor fick jag så ett meddelande att även han hade lagt av. Nu var jag ensam om min run streak. Så kändes det.

Efter en tid sökte jag medlemsskap i den Internationella run streak föreningen. Jag började då söka likasinnade och såg att vi var en hel del på run streaklistan som kom från Sverige. Det fanns en liten svensk run streak-grupp på Facebook under den här tiden på 7-8 personer som peppade varandra medan den internationella gruppen bestod av närmare 4500 medlemmar.

Utmaningarna fortsatte mestadels kring logistiken. Ibland blev det väldigt sena löpturer, nära midnatt, och ibland blev det väldigt tidiga mornar. Hösten 2016 fick jag däremot några dagars maginfluensa och det blev naturligtvis en försvårande omständighet men jag lyckades springa mina kilometrar mellan kräkattackerna. Våren 2017 händer en stor smäll i mitt liv. Jag väljer att lämna mitt jobb efter mycket tvekan. Det är ett tufft beslut för mig men de dagliga löpturerna håller mitt humör uppe. Lite terapeutiskt rensar jag både huvud och kropp. Hösten samma år skrivs det lögner om mig i massmedia och jag gräver ned mig i självömkan. Det är ytterst nära att jag ger upp min streak men på något sätt är det här med att hålla igång en kontinuerlighet, vad det än må handla om, en omständighet som påverkar mig starkt. Det ska mycket till att bryta, inte ens lögner i media ska få mig på fall. Under mina löpturer bestämmer jag mig för att förlåta dem alla som gjort mig orätt istället för att stämma för förtal och gå till motattack. Den löprundan jag bestämmer mig för den strategin kommer jag fortfarande ihåg som en av mina bästa rundor.

Den största fysiska utmaningen som drabbar mig är en tredagarsfeber jag drabbas av i juli 2019. En dag når termometern över 39 grader. Jag genomför mina dagliga löprundor med febernedsättande tabletter i kroppen och med min sambo löpandes bredvid mig. Det går mycket sakta men två kilometers löpning varje dag genomförs och jag känner mig märkligt nog inte rädd, utan snarare tvärtom, oövervinnerlig. När feberdimmorna och smärtan lagt sig känner jag mig stärkt av att ha klarat av även denna pärs, med streaken intakt.

En av de vanligaste frågorna kring min ”streak” handlar just om det här med sjukdomar och om jag aldrig blir sjuk. Jag blir sällan sjuk och jag tror att jag har mina dagliga löpturer att tacka för det. Ägnar man sig åt fysisk aktivitet varje dag så fungerar det som ett slags vaccin mot förkylningar och andra sjukdomar. Jag har under dessa fem år haft en maginfluensa och en tredagarsfeber. Jag tror också att min streak är skadeförebyggande. Innan min streak hade jag i omgångar problem med både knä och hälsenor. Numer känner jag inget sådant. Sedan barnsben har jag astma- och pollenallergi. Under vissa dagar när vädret är emot oss allergiker är det tungt men den dagliga aktiviteten är också något som mildrar min astma.

I skrivande stund har run streak exploderat på nätet. Det har till och med skrivits böcker om fenomenet. Den ursprungliga svenska gruppen på Facebook, som bara var några få, har nu exploderat till en grupp på över 3000 medlemmar. Svenskar har till och med fått en egen lista i statistiken på den internationella föreningen. Jag följer utvecklingen med glädje. Otroligt roligt att se att fenomenet växer. Jag ligger visserligen femma på den svenska listan över längst streak men jag har alltid sett det här med run streak som något personligt. Du tävlar inte mot någon, du gör det för din egen skull. Därför är det så roligt att peppa andra som också genomför sin run streak. Låta sig inspireras av andras berättelser och delge sina erfarenheter. Jag och en av mina bästa vänner delar på en Instagramsida där vi lägger ut en bild om dan från våra rundor. Ni når den här.

Jag är fullständigt övertygad om att kroppen är skapad för att vara i rörelse och att vi är beroende av fysisk aktivitet för att vi ska må bra. Utifrån våra levnadsvanor är det många människor, både vuxna och barn, som inte når upp till de globala rekommendationerna om fysisk aktivitet. Att genomföra en run streak är på många sätt ett universalpiller för god hälsa och gott humör. Jag rekommenderar det till alla.

För egen del har det här blivit en livsstil. Det är ingen belastning utan bara något jag gör varje dag, som att borsta tänderna. Jag ger mig bara ut på en daglig runda någon gång då det passar under dagen. Jag har också hittat mina rutiner då jag exempelvis genomför Vasaloppet. Numer joggar jag mina två kilometer innan start längs startgärdet innan start. Det blir som en slags uppvärmning och jag får in min dagliga run streak samtidigt.

En stor utmaning är dock att variera sig. Av naturliga skäl sker de mesta löpturerna till och från sitt hem. Både tempo och runda tenderar att bli samma varje dag. Även här finns det en mental utmaning i att tänka nytt och genomföra något nytt.

För er som har frågor eller andra funderingar är ni välkomna att höra av er. Bilderna som jag lagt in här och där i detta blogginlägg är hämtade från mina löprundor. Egentligen är det hela ganska enkelt. Ut och spring, varje dag och glöm inte att njuta av dina rundor. Det gör jag!

/m

För den nördige:

Världslistan över nuvarande Run streaks

Sverigelistan över nuvarande Run streaks

Sammanfattande statistik 

Information om regler och Internationella föreningen för Run streaks: Streak Runners International

Det finns många forskningsrapporter kring värdet av fysisk aktivitet. Här bifogar jag några länkar som jag tycker ger informativa rapporter:

Riksidrottsförbundet

Generation PEP med särskild fokus på barn och unga

En främling i Domkyrkan

Vi hade diskuterat hälsoekonomi en hel dag. Konferensens första dag gick mot sitt slut och landstingsledningen fick ledigt några timmar. Trots att Scandichotellet låg en bit utanför stan i området Gastelyckan fick Lena (landstingets hälso- och sjukvårdsdirektör) och jag (landstingets HR-direktör) för oss att promenera in till stan. Vi gör sällskap och jag minns att Lena pratade sig varm om Lund som studentstad. Hon hade tagit sin examen här och hade enbart varma minnen från staden och studenttiden. För egen del var det första gången jag var i Lund. Mitt mål var tydligt – ett kvällsbesök i Domkyrkan.

Lena och jag skiljs åt vid Stortorget. Jag går upp mot Sveriges mest besökta kyrka medan Lena går åt ett annat håll. Tornen har synts på lång väg medan själva byggnaden uppenbarar sig när man nästan är framme. Kyrkan är öppen ytterligare någon timme men jag känner mig inte stressad. Jag ställer mig och försöker fånga kyrkan och dess två torn på bild (”Lunna pågar”). Misslyckas. Hur jag än försöker blir det en bild utan de pampiga entrédörrarna eller utan tornen. Måste gå över till andra sidan gatan för att lyckas med min uppgift.

Utseendemässigt har kyrkans stenar något sotaktigt över sig. Jag har läst någonstans att stenhuggare kom från Rhentrakten i Tyskland och från Italien då den dåvarande katolska ledningen byggde katedralen i dåvarande Danmark. Arkitekten var en herre vid namn Donatus och den förste ärkebiskopen (har glömt vederbörandes namn) invigde kyrkan i början av 1120-talet. Har för mig att en brand totalförstörde kyrkan år 1234 och en stor renovering genomfördes i början av 1500-talet och under 1800-talet.

Jag öppnar den pampiga porten av brons och kommer in i ett förrum. Därefter öppnar jag innerdörren och möter det ståtliga kyrkovalvet och ser ända fram till den upphöjda delen i bortre delen av kyrkan.

Jag anar korstolarna under den ståtliga mosaikmålningen. Jag bestämmer mig för att ta vänstervarvet runt och ser först det astronomiska uret och tar mig sedan upp till Högkoret. Innan jag åter vänder tillbaka går jag ned i kyrkovalvet och ser de pampiga stenstatyerna. Innan jag lämnar kyrkan läser jag dagens bibelord i den uppslagna Bibeln och går sedan in i mittskeppet och sätter mig en stund på en av stolarna i den stora mittgången för att insupa atmosfären. I mitt huvud virvlar det tankar från dagens konferens men även utmaningar jag har med mig från hemmaplan. Lyssnar och sneglar på Jesus bild på den stora mosaikmålningen längst fram.

Plötsligt känner jag en hand mot min axel och jag är precis på väg att vända mig om för att se vem det är men hejdas av en röst som säger åt mig att sitta still. Jag känner hur gestalten sätter sig bakom mig och jag blir minst sagt en aning konfunderad. Är det någon som försöker spela mig ett spratt? Min nyfikenhet håller på att ta över och jag är precis på väg att trotsa uppmaningen från rösten att sitta still och snabbt vända mig om när rösten fortsätter. Det är en lugn men samtidigt skrovlig kvinnoröst. Hon sitter vad jag förstår precis bakom mig. Hon uppmanar mig att fortsätta att titta på Jesusbilden längst fram under hela vårt samtal. Tusentals förvirrade tankar genomkorsar mitt huvud. Allt ifrån att det här är farligt, till att det är något skämt, till att det är något märkligt surrealistiskt men jag fortsätter att titta på mosaikbilden och tänker att jag leker med ett tag. Vad har jag att förlora?

Kvinnorösten suckar djupt. Jag släpper blicken från Jesus för ett ögonblick och försöker att snegla bakåt men det uppfattar kvinnan som påtalar att jag ska fortsätta att stirra på Jesus. ”Fokusera på Jesus”. Jag gör som hon säger. Hela omgivningen med kyrkorummet och mosaikbilden gör mig märkligt lugn i en väldigt märklig situation. Jag säger ingenting, rösten säger ingenting. Vi sitter tysta en stund innan hon med mjuk, sävlig röst börjar sin berättelse.

Hon berättar att hon följt mina steg genom kyrkan. Jag börjar omedelbart att gå tillbaka i minnet och rekapitulera de personer jag mött eller sett under min rundvandring. Får ingen tydlig bild om vem av personerna det kan vara som nu sitter bakom mig. Jag känner inte heller igen rösten. Det gör mig en aning irriterad. Dialektalt hör jag att vederbörande är från Skåne men så mycket mer precist kan jag inte nå. Hon fortsätter med att berätta att hon tyckte att jag såg avslappnad och förtroendeingivande ut och därför fick hon en ingivelse att prata med mig. Jag avbryter henne och lägger till en kommentar om ”varför samtala på just det här konstlade sättet?” Jag uppfattar ett lättare skratt från min okända främlings sida innan hon säger att det var något hon fick för sig i stunden, en slags stundens ingivelse.

Jag ler. Rösten känns stillsam och pålitlig. Jag får för mig att testa henne och frågar henne om den här stundens ingivelse har några andra regler än att jag ska sitta still och stirra på Jesus. Hon skrattar till, en aning högre den här gången. Hon svarar att den här stunden är till för främlingar och att hon vill att det ska förbli så, därför måste jag fortsätta att stirra på Jesus. Jag svarar att jag tycker det är djupt orättvist att hon närstuderat mig och min väg runtomkring i kyrkan men att jag får nöja mig med hennes röst. Hennes svar gör mig både lugn och road. ”Live with it”, säger hon.

Jag nickar och fortsätter att titta på Jesusbilden. Hon börjar berätta. Om svårigheter hon har i sitt liv. Jag ställer några korta kontrollfrågor här och var. Ibland citerar hon något Bibel-citat så jag förstår att hon är troende, jag menar hon kan ju ha gått in i Sveriges mest välbesökta kyrka av någon annan anledning än att träffa Gud. ”Livet har inte riktigt gått min väg”, uttrycker hon sig. Jag får en ingivelse att börja svara genom några anekdoter från mitt liv vid passande stunder i hennes berättelse. Jag märker på hennes kontrollfrågor vad som väcker hennes nyfikenhet och på så sätt kan jag styra samtalet.

Efter en stund känns det inte märkligt längre att sitta och viska ut orden framför sig och höra en röst bakom sig. Några blickar från förbipasserande i mittgången uppsnappar jag men jag bryr mig inte. Jag är inne i kvinnans berättelse och att genuint försöka stötta henne på bästa sätt. Jag är osäker på tid men då vi gått igenom många glädjeämnen, sorger, livskriser och ögonblick som inte kommer igen slutar hon. Det uppstår en tystnad och jag försöker snegla bakåt ännu en gång men blir påkommen. Hon säger bara lugnt att jag ska återgå till Jesus.

Jag förstår att det börjar närma sig slutet på vårt möte då hon börjar med att tacka mig med översvallande ord. Hon säger att jag har gett henne många tänkvärda ord som hon tar med sig vidare på hennes väg framåt. Hon uttrycker det i termer av ”ord som en bro till framtiden”. Det sista hon gör är att åter lägga sin hand på min axel och sedan säger hon en sista mening med uppmaning att jag ska fortsätta att fokusera på Jesus medan hon lämnar kyrkan. Jag motstår frestelsen att vända mig om utan har mina ögon fullt koncentrerade på Jesus. Jag hör hennes steg då hon lämnar stolen bakom mig och på något sätt smiter hon ut bakom mig utan att gå åt sidan. Jag förblir sittandes säkert en minut till, stirrandes på mosaikbilden av Jesus, innan jag till slut vänder mig om. Det är ingen bakom mig. Mötet mellan två främlingar är över.

Det händer att jag då och då tänker tillbaka på den okända kvinnan, speciellt när jag gör ett besök i Domkyrkan i Lund. Jag har inte berättat för någon om vårt möte, det har känts privat, men nu har det säkert förflutit över 10 år sedan denna händelse inträffade och jag tänker att min främmande vän från kvällen i Domkyrkan har säkert inget emot att jag berättar om vårt möte på det här sättet. Däremot vad vi pratade om – det behåller jag för mig själv. Det finns bara tre som vet vad vi pratade om. Jag, kvinnan bakom mig samt Gud. Jag låter det stanna vid dessa tre.

Nyfiken som jag är funderar jag ibland på hur kvinnans fortsatta väg i livet utvecklade sig. Kanske har hon också funderat på min fortsatta väg. Jag får nog aldrig svaret på mina funderingar. Jag vet ju inte ens vem främlingen var. En speciell sak har dock fastnat hos mig och det är hennes ord om att ”fortsätta fokusera på Jesus”. Det gör jag fortfarande.

/m

För den nördige: Har ni inte besökt Lunds Domkyrka så tycker jag att ni ska göra det. Fascinerande byggnad med unika historiska anor. Här får ni en länk med mer information: Lunds Domkyrka

Känna in, tolka och bedöma

”Mats, jag gör allt för att känna in, tolka och bedöma men det blir ändå fel.”

En gammal chefskollega hör av sig. Han säger några ord som låter bekanta. ”Allt för att känna in, tolka och bedöma.” Jag har hört dem uttalas i liknade form tidigare. Faktiskt i samband med den rekrytering som skedde då vi rekryterade just chefen i fråga. Vi får gå tillbaka ett antal år i tiden. Jag minns så väl hur jag gick laget runt i rekryteringsgruppen efter sista intervjun. Vi hade bestämt oss för en kandidat (chefen det till slut blev). I alla fall tyckte jag att det var självklart men en av de fackliga tvivlade. Alla andra höll med mig. Jag själv hade väl ett 100-tal rekryteringar bakom mig, den här fackliga representanten erkände att det var vederbörandes första rekryteringsgrupp. Som vanligt ville jag ha en enad rekryteringsgrupp och kände att jag ger den fackliga representanten lite tid med målet att få en enig rekryteringsgrupp. Vi ajournerade oss ett dygn till en ny kvällstid.

På vägen ut från sammanträdesrummet dröjer sig den fackliga representanten kvar i rummet och då vi är ensamma ber representanten mig om ursäkt. Jag säger att det är helt okej. En rekrytering är stort och det är viktigt att det blir rätt så om vi väntar en dag mer eller mindre har ingen betydelse, säger jag. Det viktigaste är att beslutet bottnar i en gemensam rekryteringsgrupp. Den fackliga representanten ser lättad ut. Vederbörande säger till slut orden som jag känner är liknande de som min chefskollega nyss uttalade.

”Mats, jag gör allt för att känna in, tolka och bedöma men jag tycker att alla kandidater är lika.” 

Det är svårt att göra personbedömningar. Det vet vi alla. Är det rätt person? Känner jag att jag kan lita på det personen sänder ut? Kan jag lita på min magkänsla? Visst gör man i rekryteringssammanhang en helhetsbedömning med referenstagning inkluderad men det är till syvende och sist personbedömningen det hänger på. Du måste helt enkelt lita på de signaler du får och de bedömningar du gör. Min chefskollega som hör av sig hade själv haft några rekryteringar bakom sig där han tycker att han gjort rätt personbedömningar vid rekryteringstillfällena men ändå hade det blivit fel i efterhand med några rejäla felrekryteringar som följd. Nu försöker han få lite råd från mig hur han ska tänka för att det skulle bli rätt i framtiden. Den fackliga representanten i min rekryteringsgrupp för många år sedan var visserligen en nybörjare på det här med rekrytering men ärlig nog att inför alla säga att vederbörande tyckte det här med personbedömningar var svårt. Det var starkt gjort.

Jag brukar alltid tänka på historiska ögonblick, så även i detta sammanhang. Det här med att bedöma personer är inget nytt. En av de mest kända inträffade år 1938. Hitler hade börjat signalera med eskalerande tydlighet att en invasion av Sudetenland, den tysktalande delen av Tjeckoslovakien, var ett utrikespolitiskt mål för honom. Märkligt nog är det få världsledare som vid detta tillfälle tagit sig tid att lära känna Hitler, att göra en personbedömning utifrån ett personligt möte. Roosevelt träffade honom aldrig, inte heller Stalin och inte heller Churchill (som i början av -30 talet ändå försökte bjuda Hitler på te vid några tillfällen). En av de politiker som ville göra ett försök att lära känna Hitler för att med egen bedömning som grund återkomma till sina rådgivare och till sin nation för att basunera ut ifall den här Hitler var att lita på eller ej var Storbritanniens dåvarande premiärminister Neville Chamberlain. Han ville helt enkelt göra en personbedömning av Hitler. Naturligtvis var Chamberlain ute efter att förhindra en eskalering av Hitlers utrikespolitiska mål. Den springande frågan var om Sudetenland räckte för Hitler eller ej?

Den första träffen sker den 15:e september år 1938. Chamberlain tar flyget från London på morgonen, efter turbulens över Tyskland landar han på Münchens flygplats. Han åker kortege till Hitlers väntade tåg som han sedan åker med ned till Hitler som möter honom vid dennes tillflyktsort Berchtesgaden. I en rekryteringssituation gör hela gruppen en omedelbar bedömning av personen som kommer in genom dörren inför den stundande intervjun. Varje handhälsning och ansiktsuttryck tolkas. Så måste också Chamberlain ha gjort med Hitler. De flesta väljer dock att börja med att iaktta främlingens klädval. Jag har läst Chamberlains brev till sin syster Ida och så här skriver Chamberlain om första intrycket:

”I trappan stod Führern barhuvad och klädd i en khakifärgad rock av kläde med en röd armbindel med en svastika på och ett militärt kort på bröstet. Han bar svarta byxor, lika såna vi bär på kvällen, och svarta snörkängor i läder.”

Chamberlain beskriver allra först Hitlers kläder. Han lägger till orden ”såna vi bär på kvällen” då han beskriver byxorna, antagligen för att syster Ida ska få en ännu mer tydlig bild men det kan också vara ett undermedvetet sätt för Chamberlain att ändå känna en viss samhörighet med Hitler. Dock naturligtvis med tillägget att ”såna bär vi enbart på kvällarna”, i mening att sådana byxor är enbart avsedda för hemmaklädsel och inte avsedda för att användas då man tar emot prominenta statsbesök. Det finns otalig forskning kring första intrycket också i rekryteringssammanhang. Klädseln är den delen som de flesta i en rekryteringsgrupp iakttar allra först där tolkningen av ”vem denna främling egentligen är” påbörjas. Detta innan kandidaten kanske ens har yttrat ett enda ord.

I brevet till syster Ida fortsätter sedan Chamberlain,

”Hans hår var brunt, inte svart, hans ögon blå, hans uttryck är inte särskilt behagligt, särskilt inte i vila, och sammantaget ser han rätt medelmåttig ut. Han skulle aldrig märkas i en grupp av människor, du skulle uppfatta honom som den målare han var.”

Chamberlain fortsätter således brevet med en beskrivning av Hitlers anletsdrag. Här blir det ytterligare intressant. För sin syster är Chamberlain tydlig med att han tycker att Hitlers anletsdrag inte ger uttryck för att det är något speciellt med denna person, för att ytterligare understryka sitt argument lägger han till en del ur Hitlers CV, dvs Hitlers bakgrund som konstnär. Naturligtvis med en viss understrykning för systern att en konstnär ”kan knappast vara lämplig som statsöverhuvud”. Jag har funderat på Chamberlains ordval om det här med ”särskilt inte i vila”. Det är ett märkligt ordval, nu har jag bara läst engelska redigeringar av brevet men min tolkning är att Chamberlain vill påvisa en skillnad av hur Hitlers ansiktsuttryck ändras när Hitler pratar och är engagerad kontra då han lyssnar på andra och är tyst. Som att Chamberlain tycker att Hitler är ”bättre” då han pratar än då han är tyst. Som att Chamberlain tycker att Hitler egentligen är egofixerad och är engagerad då han pratar men bryr sig inte då andra pratar.

Den första träffen dem emellan fortsätter sedan med ett samtal i Hitlers arbetsrum. Enligt källor var Hitler tydlig mot Chamberlain med sina avsikter. Bl.a. lär han ha sagt att han ”är redo för ett världskrig” och att han kommer att ta Sudetenland, oavsett vad övriga världen tycker. Chamberlain pressade Hitler på frågan om Sudetenland räckte för Hitler, vilket Hitler bekräftade. I det här läget måste Chamberlain ha funderat mycket på om han kunde lita på Hitlers ord eller inte. På flygplatsen Heston dagen efter fick världen sitt svar gällande Chamberlains funderande. Han gav då ett kort anförande för den samlande pressen.

”Igår eftermiddag hade jag ett långt samtal med Herr Hitler. Jag känner mig nöjd nu när vi båda har fått full förståelse för hur den andra tänker.” I uttalandet nämner visserligen inte Chamberlain om han litar på Hitlers ord eller ej men det andas en nöjdhet som han i ytterligare ett brev till syster Ida fördjupar. ”Jag har upprättat ett visst förtroende vilket var själva syftet, och från min sida så trodde jag trots den hårdhet och hänsynslöshet jag såg i hans ansikte att det här var en man som man kunde lita på när han hade gett sitt ord.”

Vi vet ju alla hur det slutade. Hitler höll inte sitt ord. Efter Sudetenland väntade Polen och sedan var Världskriget ett faktum. Historieböckerna har inte varit nådiga mot Chamberlain. Den personbedömning han gjorde anses vara en av historiens märkligaste. Vi vet ju facit och i efterhand är det alltid lätt att veta hur man skulle ha beslutat. Så även i rekryteringssammanhang. Ibland blir det fel. Neville Chamberlain gjorde något som vi alla gör då vi försöker förstå oss på främlingar. Vi träffas, känner in, tolkar och bedömer. Vi är övertygade om att genom våra iakttagelser kan vi göra rätt bedömningar om vi kan lita på personen eller ej. Chamberlain träffade Hitler ytterligare vid två tillfällen. Han pratade med Hitler, argumenterade (jag kan tänka mig att en del hårda ordväxlingar skedde), förde noggranna anteckningar och bedyrade sedan på hemmaplan att ”Hitler inte är galen men en aning upphetsad vid åsiktsskillnader”.

Den sista gången Chamberlain träffade Hitler är det mest kända mötet. Det är två veckor efter det första mötet (29-30 sep 1938). Hitler och Chamberlain träffas på Hitlers kontor vid partihögkvarteret i München. Vid mötet är också Mussolini från Italien och Daladier från Frankrike med. Under den andra dagens morgon begär Chamberlain att få ett möte enskilt med Hitler. Efter de möten de haft sinsemellan under de senaste två veckorna är det så dax för att slutligen sätta deras förtrolighet på pränt. Chamberlain vill att Hitler skriver under ett dokument på det han i muntliga samtal sagt till honom, dvs att Hitler nöjer sig enbart med Sudetenland. De båda skriver på och mycket nöjd återreser Chamberlain till London och viftar med det underskrivna dokumentet (Münchenöverenskommelsen) och säger ”Fred i vår tid”.

Elva månader senare bryter Hitler dokumentets intention och hela världen ser på när Hitler invaderar Polen. Alla förstår att Chamberlains dokument och personbedömning inte var mycket värd. Efterhistoriens ögon är alltid kritiska. Chamberlain kämpade med att försöka förstå Hitler, försöka nå hans inre ärlighet, försöka första hans innersta väsen. Det är inte lätt. Vi har dels med att göra ifall främlingen är manipulativ i sin natur, vilket säkerligen Hitler var, men vi har också vad som händer efter att en personbedömning har gjorts, så även i rekryteringssammanhang. En felrekrytering visar sig alltid i efterhand. det behöver inte bero på fel personlighetsbedömning vid rekryteringstillfället, det kan bero på många olika komplexa skeenden som sker efter rekryteringen. Så även för Chamberlain och Hitler.

I historiens perspektiv ser det ut som om Chamberlain misslyckades totalt. Han missbedömde personen Hitler, han felbedömde dennes intentioner och han misslyckades i att mäkla fred. För egen del har jag dock alltid tyckt att Chamberlains heder borde upprättas. Han gjorde ett välment försök att lära känna en främling. Han förde noggranna anteckningar och gjorde bedömningar utifrån mötena tillsammans med sitt lands bästa rådgivare. Han fick Hitler att skriva på ett dokument, vilket säkerligen fördröjde Hitlers egentliga avsikter. Om inte Chamberlain hade tvingat Hitler att skriva på det där pappret en tidig morgon i slutet av september 1938 hade säkerligen Hitler direkt efter invasionen av Sudetenland invaderat Polen och då kan Andra världskriget ha fått ett annat slut. Varken Storbritannien, Ryssland eller för den delen USA hade i det läget en tillräcklig uppbyggd försvarsmakt. En tidigare start på invasionen av Polen och de efterföljande annekteringarna från Nazisternas sida hade därmed kunnat mötas av lättare motstånd och Storbritanniens heroiska motstånd från 7 sep 1940 till maj 1941 kan i ett tidigare skede i historien mycket väl ha slutat med Luftwaffes seger.

Jag mailar ett långt mailsvar till min tidigare chefskollega. Dels för att peppa, ibland blir det fel, alla kämpar vi med bedömningar av främlingar, dels med några allmänna råd från min erfarenhetsbank. Helst skulle jag vilja träffas. På tu man hand, sitta ned, prata enskilt, läsa av och göra bedömningen huruvida jag kan läsa av hur mina råd tas emot. Vill se anletsdragen, vill se ansiktsuttrycken, jag vill helt enkeltmötas. Svårt i dessa Covid-19 tider.

Vem vill inte träffas och känna in, tolka och bedöma, oavsett om vi möter vänner eller främlingar?

/m

Till den nördige: Det finns otaligt material att läsa kring detta ämne. Jag har nördat ned i litteratur både kring rekrytering och historien kring mötena mellan Hitler och Chamberlain. För er som vill närma er rekryteringsprocessen utan att direkt börja med den forskningslitteratur som finns skulle jag rekommendera Malin Lindelöws böcker om rekrytering. Läs gärna böckerna ”Kompetensbaserad rekrytering” och ”Vald på en tiondels sekund”. En bok som måste anses vara klassiker i ämnet är Kahlke Schmidts ” Arbetsanalys och personbedömning – att öka träffsäkerheten vid urval och rekrytering”. Den är visserligen från 2002 men det är möjligt att den finns att finna i senare version.

Då det gäller mötet mellan Hitler och Chamberlain finns naturligtvis den skönlitterära boken av Robert Harris ”München” men den jag helst vill rekommendera är David Fabers utmärkta bok ”Munich 1938: Appeasement and World War II”. Om ni vill nörda ned i Chamberlains brev till systrarna (och vem vill inte det) rekommenderar jag ”The Neville Chamberlain Diary Letters: Volume 4: The Downing streets 1934-1940” som är redigerat av Robert C Self.