Slå ned grodor på Liseberg

En sjukhuschef ringde och ville ha lite råd. Han var stressad, det hörde jag på hans intensiva ordflöde och rappa ton. Ett mantra i hans retorik återkom med jämna mellanrum. Det var de klassiska orden Om bara... Jag skrattade och då han hörde min muntra feedback blev han först irriterad men det gjorde också att han lugnade ned sig en aning.

Chefen hade just beskrivit alla problem som han stod inför, alla de olösta problem som stockade sig mitt framför honom och Om bara det och det hände och Om bara det problemet skulle lösas…ja, då skulle chefsskapet vara lätt…då skulle allt ordna sig…då skulle allt bli bra…så lät det.

Jag frågade honom om han varit på Liseberg. Självklart, svarade han med en viss förvåning i rösten. Jag frågade om han kände till den där spelattraktionen där man med en träklubba slog ned grodor som hoppade upp framför en. Precis då man slagit ned en groda, poppar en annan groda upp någon annanstans och när man slagit ned den grodan hoppar en ny groda upp någon annanstans och så här håller det på. Till synes i en oändlig loop utan slut, ett slags Sisyfos-arbete. Jo, då han visste vilken attraktion jag avsåg.

Precis så är det att vara chef och människa. Det är lätt att säga och tro att får jag bara det där jobbet eller om jag kommer in på den där utbildningen eller blir klar med den här uppgiften…då kan jag ta tag i mitt liv, då kan jag äntligen andas ut. Problemet är att så fort ett problem är borta uppstår något annat någon annanstans, likt grodorna på Liseberg. Jag har levt tillräckligt länge för att med ålderns och erfarenhetens rätt kunna säga att problem kommer och går och nya uppstår så det är lika bra att börja hantera dem som möjligheter istället.

Genom hela mänsklighetens historia har det funnits problem som människan har lyckats bemästra. Allt ifrån att tämja elden, till att uppfinna hjulet från fyrkantiga stenar till att resa till månen och tillbaka. Så fort vi lärde oss att tämja elden nöjde vi oss inte med att sitta i grottan och nöjt titta på eldens sprakande utan vi gav oss ut på nya eskapader och därmed uppstod nya problem. Så verkar det vara för mänskligheten. Vi vill vidare, vi fokuserar på att lösa problem men då vi har löst dem nöjer vi oss inte med att stanna där utan vi vill utvecklas ytterligare.

Jag och sjukhuschefen konstaterade att detta är väldigt tydligt inom sjukvården. Nya mediciner, nya kirurgiska ingrepp, nya behandlingsmetoder och nya diagnostiska verktyg löser ständigt problem med olika sjukdomar. Dock uppstår alltid något nytt problem. Även om jag tyckte att vi hade Sveriges bästa sjukvård år 2016 och min sjukhuschef tycker att vi har den bästa sjukvården just nu så enades vi ändå kring det faktum att vi aldrig kommer att bli färdiga i vårt arbete. Sjukvården kommer aldrig bli fulländad. Allt går ständigt att förbättra, utveckla och förfina.

Så här med distans till arbetslivet och med ett utifrånperspektiv ser jag många i dagens arbetsliv som snabbt vänjer sig vid allt de har och inte alls är tacksamma för hur de har kommit dit. De stannar inte upp och njuter utan hela tiden går vidare till nästa problem och hör och häpna men vad är det då man alltid ser framför sig…jo, problem. Det är naturligtvis en härlig egenskap att hela tiden vilja sträva vidare och förbättra och utveckla allt vidare men det kan lätt bli så att man till slut fastnar i ett missnöjesperspektiv där man bara ser en enda ändlös kamp mot alla problem.

I ett tidigare blogginlägg har jag reflekterat kring Sisyfos och dennes till synes meningslösa strävan med stenblocket. Det här med att alltid se problem kan verka vara likt ett Sisyfosarbete som är både meningslöst och som aldrig tar slut. Likt Sisyfos tror jag nyckeln är att ändra lite i tanken och se på dina problem med andra ögon. Så här tänker jag.

Vi kan inte göra något åt att problem uppstår längs vår livsresa. Det ingår liksom i paketet att vara människa. Blir du förbannad på problemets existens då har du helt enkelt skapat ett ytterligare problem och det är inget att rekommendera. Vi kan inte göra något åt att vi har problem lika lite som att vi i Sverige trots allt måste acceptera att vintern kommer en gång per år eller att jag åldras i en takt som jag inte kan påverka. Vi behöver helt enkelt använda vårt förnuft. Det är exempelvis inte smart nyttjande av sitt förnuft att gå och vara förbannad för att man blir äldre för var dag som går, du måste använda ditt förnuft till något du kan påverka.

Vi behöver helt enkelt använda vårt förnuft för att i första hand gruppera problemen och ta tag i dem. Vilka problem kan jag göra någonting åt och vilka får jag bara acceptera att de är där? De problem som jag äger som jag kan göra någonting åt de får jag helt enkelt se som möjligheter. Min vilja avgör oftast om problemen löses eller ej. Ju större diskrepansen är mellan den verklighet jag befinner mig i nu och det önskade läget, desto större är oftast problemet men desto större är möjligheten då man lyckas överbrygga problemet.

Om du istället för att tänka på problem som du själv äger och har möjlighet att göra något åt som något jobbigt och istället ser dem som möjligheter har du redan där förändrat ditt synsätt till något positivt, utan att egentligen ha gjort något alls. Börja med att inventera alla problem du har och kalla dem hädanefter möjligheter. Antagligen får du en lång möjlighetslista, säg att du skriver ned 50 problem/möjligheter. Har du varit duktig har du enbart skrivit upp sådana problem/möjligheter du kan göra något åt. Du kan således inte skriva upp på listan att det är ett problem att du åldras. Däremot kan du naturligtvis skriva upp att på grund av åldersmässiga skäl tappar jag gradvis konditionen. Vips har du omvandlat ett problem som du inte kan göra något åt (att åldras) till något du kan göra något åt (din kondition). Listan innehåller således nu enbart problem/möjligheter du kan göra något åt. Nästa steg är att gruppera dem i två grupper:

1, Problem/möjligheter som du förmodligen kan lösa men som du omöjligen just nu ser någon lösning på

2, Problem/möjligheter som du vet att du kan göra något åt och du vet dessutom hur du ska göra det men det som saknas är tid och/eller viljekraft

Det kanske kommer som en överraskning för dig eller inte men vissa problem behöver helt enkelt mogna till sig en aning innan du tar tag i dem. Jag brukar tänka på guacamole då jag tänker på problem från lista nr 1. För att det ska bli en bra guacamole till din fredagstaco behöver du helt enkelt ha avokado som mognat till sig lite. Tricket och svårigheten är att avgöra vilka problem/möjligheter som behöver ligga till sig lite och mogna och inte minst hur länge ska de vara i mognadsprocessen? Det som dock är viktigt är att känna att alla problem behöver inte lösas direkt. Låt vissa ligga till sig. Vissa problem löser sig faktiskt av sig själv. Har du erfarenhet och viss intuitiv förmåga brukar dessa kunna identifieras. Viktigt är dock att också nämna i sammanhanget att problem kan växa till sig och bli större i en mognadsprocess, även här kan din erfarenhet och intuition vägleda dig.

Nu kommer vi till lösningsfasen. Inte minst från lista nr 2. Mycket handlar om vilja och handlingskraft. Kom ihåg att det är mänskligt att ha och få problem, lika mänskligt är det att lösa problem. Det är en naturlig del av att vara människa och eftersom vi alltid har problem kan vi lika gärna lösa dem med glädje och kreativitet. Undvik inte problem, många problem löses bäst då de är relativt nyuppkomna och ju fortare vi tar tag i dem desto större chans att få till en positiv effekt. På din lista nr 2 borde det ganska enkelt finnas problem du med lätthet kan identifiera som sådant du tycker är angeläget att lösa direkt. Ta ett problem och lös det. Ta din vilja och handlingskraft och sätt fart!

Min sjukhuschef och jag avslutar nu vårt samtal och han lovar att gruppera sina problem enligt min föreslagna lista i grupp 1 och 2. Han skickar dock med mig en fundering som jag inte riktigt tänkt på men som jag inser är ganska smart. Han föreslår en tredje lista. Den listan är problem som jag i min ovannämnda redogörelse redan tagit bort, det vill säga problem som jag inte kan göra något åt. Jag frågar honom om varför han vill ha en sådan lista. Då berättar han att det kan finnas väldigt mycket där som påverkar dig som person i det undermedvetna som hindrar dig från att agera på lista nr 1 och 2. Exempelvis kanske du har ett fortsatt känslomässigt bekymmer/problem med att du blev mobbad som barn. Det kan du inte göra något åt men det är ändå ett problem som påverkar dig idag.

Jag svarade honom att jag ska begrunda det. Sagt och gjort. Efter vårt avslutade samtal satte jag mig och gjorde en lista på grupp 3…sådana problem som jag inte kan göra något åt. Så nu sitter jag alltså här och funderar på vad jag ska med den listan till? Det blev ytterligare ett problem…jag menar förstås möjlighet!

/m

Det fjärde alternativet

Det är sent en tisdag kväll i februari. Snön lyser med sin frånvaro men det är bitande kallt och med en vind som gör att ansiktet helst vill täckas in i en stor halsduk. Jag är på väg till ett medlemsmöte för fackliga förtroendevalda. Jag är kvällens huvudnummer, eller snarare sagt, den fråga som har diskuterats i månader inom detta fackförbund ska jag komma och ge ett svar på. Det är kvällens klo.

Som vanligt har jag förberett mig väl. Jag har lyssnat på många personer som har framlagt olika infallsvinklar på frågan. För- och nackdelar har vägts åt olika håll. Som alltid finns det minst tre beslutsvägar. Antingen gå den fackliga viljan till mötes, det vill säga att säga ett tydligt JA på frågan. Då får jag andra emot mig. Samtidigt vill jag så gärna gå facket till mötes för det är en viktig fråga för hela verksamheten. Det andra alternativet är att säga ett tydligt NEJ till deras önskan. Då kommer jag att få dem emot mig. Ett tredje alternativ är att INTE ta ställning alls, vilket mina företrädare framgångsrikt anammat under flera år, vilket också naturligtvis är ett beslut. Det tredje beslutet kallar jag strutsbeslut och är inget alternativ för mig. Frågan bör avgöras, frågan är bara åt vilket håll?

På vägen till mötet korsar jag centrum. Få människor rör sig i området. Kylan gör sitt. I ett av skyltfönstren ser jag siffran 4. Jag har under veckorna som föregått det här mötet försökt mejsla fram ett fjärde beslutsalternativ. Några av mina medarbetare har försökt att finna ett nytt beslutsförslag men alla förslag de har lagt fram har dessvärre inte känts rätt. I princip samtliga av alternativen har inneburit fler nackdelar än fördelar utifrån en helhetssyn och då har det tyvärr känts som att de ursprungliga tre alternativen är mer lockande.

Då jag äntligen kommer fram till lokalen och värmen glider jag tyst in längst ned i rummet för att undvika att störa den rådande diskussionen, men alla vänder sig ändå om och noterar min ankomst. Ordföranden avrundar snabbt diskussionen och säger att de ska ha en bensträckare innan sista punkten på dagordningen. Flera kommer fram och hälsar och stämningen är varm och öppenhjärtig.

Efter bensträckaren och påfyllnad av diverse tilltugg är det så dags för mig att ställa mig längst fram och meddela mitt beslut. Ordföranden inleder och ger en kortfattad sammanfattning ur deras perspektiv på frågan, och passar naturligtvis på att in i det sista marknadsföra deras tydliga vilja att jag ska säga JA till frågan. Sedan är scenen min.

Jag inleder genom att diplomatiskt gå igenom de tre beslutsalternativen och ur min synvinkel försöka ge en så fullödig helhetssyn som möjligt om olika konsekvenser av alternativen. Till slut landar jag i meningen med anledning av det jag nämnt kring konsekvenser lutar jag åt ett negativt beslut på frågan. Jag hör hur luften går ur samtliga i rummet. Två personer reser sig och lämnar lokalen. Jag kan inte tolka det annat än att det är en ren besvikelseyttring.

Naturligtvis stannar jag till alla har fått svar på sina frågor”, säger jag.

Frågorna som sedan följer lyser i princip med sin frånvaro. Det är mer irriterade uttalanden som framförs än direkta frågor. Jag försöker att respondera så gott jag kan. Ytterligare några personer lämnar lokalen. Minuter passerar och jag står längst fram och tålmodigt tar emot kritik och svarar på det som framförs. Till slut verkar det som om alla har sagt sitt och ordföranden går in och tackar mig för att jag kom.

Längst bak ser jag dock en hand som sträcks upp och jag uppmärksammar ordföranden på att det finns ytterligare en fråga. Den person som sträcker upp sin hand reser sig sakta upp och börjar med att tacka mig för att jag kom och sedan berättar vederbörande om en annan vinkel på frågan som vederbörande tänkt på ett tag. Hon lägger ut orden kring ett annat förslag på frågan och ju mer jag hör hennes resonemang inser jag att detta är det fjärde alternativet! Ingen i min stab kom fram till detta förslag, inte jag heller och ingen i den fackliga organisationen har tidigare lagt fram detta som ett alternativ.

Jag vänder mig till ordföranden och nickar. I ordförandens ögon ser jag inte bejakelse utan snarare uppgivenhet. Det fjärde alternativet är ett kompromissförslag för både arbetsgivare och fack men det är det bästa alternativet som finns under rådande omständigheter. Det är inte ett JA, det är inte ett NEJ och det är inte heller ett alternativ där vi inte tar ställning alls. Det är en väg framåt, vilket gynnar verksamheterna. Det är ett alternativ som inte helt går facket till mötes och det är samtidigt ett alternativ där arbetsgivaren måste ge efter lite. En klassisk kompromiss.

Då den personen som kom med förslaget avslutar sitt anförande inser jag att ordföranden kommer aldrig kunna bejaka detta förslag. De ville så mycket mer och facket har bundit sig vid masten kring ett tydligt JA. Det blir därför tyst i rummet. Alla tittar på mig.

Jag har inget problem med att bejaka det som nyss sades”, säger jag till slut.

Jag möter idel förvånade blickar runtomkring i rummet. Det här hade ingen förväntat sig.

Menar du verkligen det”, frågar någon.

Jag nickar. Lägger ut texten om förslagets förträfflighet. Frågan är avgjord. Det fjärde alternativet hittades till slut. Jag fattar mitt beslut.

Någon vecka senare läser jag i den lokala tidningen om frågan och dess öde. Ordföranden har uttalat sig och beklagat att arbetsgivaren inte gick facket till mötes. De ska dock fortsätta att kämpa för sin sak. Inte ett ord nämns om det fjärde alternativet, beslutet som ändå fattades.

/m

En främling mitt i rummet

Jag sätter mig utanför sammanträdesrummet och väntar. Som vanligt är jag några minuter för tidigt. För två veckor sedan var jag vid samma sammanträdesrum och blev presenterad för ledningsgruppen. Det gick inte bra för just den här verksamheten och i olika sammanhang kom ledningsgruppens samarbetssvårigheter fram som en av anledningarna till att verksamheten inte gick bra. Ledningsgruppen, och inte minst dess chef, var tvungen att tänka nytt och jag fick i uppdrag av chefens chef att bistå som en slags ledningskonsult i arbetet. Alla visste förutsättningarna, jag skulle bistå chefen, och den första delen av uppdraget var att lyssna och bistå chefen i grupputvecklingen av sin ledningsgrupp. Alla visste…men få förstod konsekvenserna.

Efter några minuter öppnas dörren och jag släpps in. Ledningsgruppen har haft en första punkt på dagordningen som jag inte fick närvara vid. Jag sätter mig på en stol invid väggen och mötet fortsätter. Någon säger att jag ska komma och sätta mig hos de andra vid sammanträdesbordet men jag avböjer vänligt. Jag vill få dem att glömma mig, jag vill få dem att agera som om jag inte var i rummet, jag vill få dem att känna tryggheten, trots att en främling sitter mitt ibland dem.

Jag lyssnar, antecknar och reflekterar. Säger ingenting. Under tre ledningsmöten i rad sker samma procedur. Jag släpps in och sitter vid väggen. Efter dessa tre ledningsmötena är jag redo. Jag föreslår ett första möte med chefen i enrum för att jag ska kunna lägga fram mina iakttagelser och reflektioner till denne först. Han bejakar det. Nästa steg blir att jag berättar för samtliga i ledningsgruppen.

Mötet med chefen blir omtumlande…för honom. Jag berättar om spelet som pågår i hans ledningsgrupp. Låter honom förstå att cheferna i hans ledningsgrupp inte är på samma planhalva. Vissa är fast i dåtiden medan andra redan är i framtiden. Hur vissa fastnar och ser detaljer medan andra ser helheten. Jag berättar hur vissa avviker från frågor/ämnen då det inte gynnar dem själva eller deras ansvarsområde medan andra ger synpunkter på allt. Jag visar på positionerandet och misstänkliggörandet i gruppen och lyfter de som alltid verkar komma med goda intentioner. Jag namnger den informella ledaren som alla tittar på då en fråga kommer upp för beslut. Jag namnger den som alltid pratar högst, men som inte alltid verkar ha de bästa förslagen på lösningar. Jag namnger den tyste, som alltid är värd att lyssna på och jag ger förslag på hur chefen ska få de förändringsobenägna att bli förändringsledare. Jag håller inte tillbaka någonting och chefen är tacksam men jag läser in det han inte uttalar. Jag ser det i hans ögon. Han tycker att jag kommer med alltför mycket påpekande och det gör honom betänksam. Kanske tycker han att jag kommer med iakttagelser som visar på svaghet i hans ledarskap. Han inser kanske att det kommer att bli svårt att få ledningsgruppen till att bli en välfungerande ledningsgrupp. Jag avslutar därför med meningen att jag hjälper dig med grupputvecklingen.

Det sistnämnda kommer visa sig bli lättare sagt än gjort. Redan då jag presenterar mina iakttagelser får jag mothugg av den som pratar högst i gruppen. Den informelle ledaren hakar på och i det läget gäller det att jag har mycket på fötterna, vilket jag har. Jag ger exempel och motståndet från gruppen mattas av. Till slut lyssnar alla men jag märker och kan ta på allas skepticism. Chefen sitter tyst och det är faktiskt det bästa han kan göra. Den initiala klagomuren från gruppen kunde ha varit hans tillfälle att stärka sitt eget ledarskap genom att säga att den här ledningskonsulten vet inte vad han pratar om. Chefen hade kunnat ställa sig bakom sin grupps klagan men det gjorde han inte. Alla exempel jag sedan radar upp stärker mina argument och indirekt stärker det även chefens initiala tystnad. Jag lämnar ledningsgruppen med några egna frågor de behöver arbeta med till nästa gång. Den informella ledaren knöglar demonstrativt ihop mitt utdelade papper och kastar det som en liten boll mot papperskorgen. Än idag kommer jag ihåg att han missade. Jag tar mig i kragen och går fram till den lilla bollen som ligger på golvet och demonstrativt tar jag upp den hopskrynklade lappen, vecklar ut den och lägger högst upp bland mina medhavda papper.

Några dagar innan nästa ledningsgrupp ringer jag till chefen för att stämma av. Jag hör att han har oro i rösten. Under veckan som gått har flera av hans ledningsgruppskollegor enskilt och i grupp kommit till honom och beklagat sig. Naturligtvis har den informella ledaren varit den som klagat mest. Flertalet i hans ledningsgrupp tycker att undertecknad har kommit med felaktiga iakttagelser och att jag efter enbart tre tillfällen inte kan göra de bedömningar som jag har gjort. Chefen säger det inte rakt ut men jag hör hur flyktbeteendet är närvarande hos honom. Jag peppar så gott det går och berättar om hur jag nästa ledningsgrupp vill involvera alla i en grupputveckling. Chefen är skeptisk men går till slut med på mitt förslag.

Vid nästa ledningsgrupp har jag kommit en timme före alla andra. Ritat upp ett antal övergripande utvecklingsområden på tavlan. Gått igenom min powerpointpresentation ett flertal gånger. Säkerställt varje del med exempel och fakta. Jag är redo då chefen och de övriga i ledningsgruppen kommer in och alla hälsas välkommen. En person saknas, vilket jag noterar. Otroligt synd. Grupputvecklingen kommer inte få samma effekt utan denna person i rummet. Efter att chefen har informerat övriga om upplägget och lämnat över ordet till mig öppnas dörren och den informella ledaren släntrar in några minuter efter alla andra. Han ser inte åt mitt håll utan går bara och sätter sig på sin plats. Jag andas ut. Då är alla närvarande.

Jag påminns om allt detta då den personen som var min starkaste kritiker i ledningsgruppen hör av sig till mig. Nämligen den informella ledaren. Under påsken damp det ned ett långt mail till mig från honom. Han beskriver hur han sedan ovanstående tillfällen lämnat det informella ledarskapet och blivit chef för andra chefer för första gången i sitt liv. Han har bytt arbetsplats och jag läser mellan raderna att han har mognat en hel del. Trots att det har passerat mängder med år sedan den här ledningsgruppsutvecklingens tilldragelse minns han ledningsgruppsutvecklingen vi hade tillsammans med värme. De punkter/områden jag målade upp på tavlan och den genomgång jag hade tillsammans med gruppen tycker han var det roligaste och mest kreativa under hans år på den arbetsplatsen. I sitt mail undrar han om jag kan maila honom de områden jag skrev upp på tavlan en gång för länge sedan. Han vill ha dem som utgångspunkt i sitt arbete för sin nya ledningsgrupp. Jag lovar att göra det under förutsättning att han godkänner att jag får skriva ett blogginlägg om händelserna. Han ger sitt godkännande och härmed har jag både skrivit blogginlägg och skickat honom ett antal ledningsgruppsområden.

Lycka till alla ni chefer och medarbetare där ute på den härliga arbetsmarknaden! Ibland kan det vara bra att låta en främling komma in i rummet.

/m

Att sätta gränser

Att vara arbetslös har sina fördelar. Man står utanför arbetsmarknaden och kan reflektera och få ett annat perspektiv på det som man tidigare har varit en viktig del av. Du får andra insikter och du växer som människa. Den stora nackdelen är naturligtvis ekonomiskt och att du inte kan påverka längre.

För egen del har jag nu varit arbetslös i fyra år. Jag har under tiden skrivit ett antal manus, startat eget företag, sålt hus, flyttat ned till Skåne och till hösten tar jag min teologexamen från Umeå Universitet. Då kommer min ek kand i Nationalekonomi, min fil mag i Pedagogik med inriktning ledarskap kompletteras med ytterligare en titel, Teologie kandidat. Om ett år hoppas jag även ha uppnått Teologie magister. Många titlar, vilket naturligtvis är en ynnest i vår samtid, att ha möjlighet att fortbilda sig under hela livet.

Det som är det uppenbara problemet då man är utanför något är att man inte är delaktig längre. Själva begreppet utanför arbetsmarknaden innebär verkligen att man är utanför. Dina erfarenheter och kunskaper existerar inte. Jag blir smärtsamt påmind om det då en vän skickar ett klipp från en av Dagens medicin arrangerad digitalkonferens i veckan. I klippet säger Karolinskas direktör något i stil med att ”Närsjukvården behöver flyttas närmare universitetssjukhusen.” Flera efterföljande talare håller med och det låter som om någon har sagt något unikt och klokt. Direktören fortsätter med att säga ”vi behöver riva väggarna mellan närsjukvård och universitetssjukhus.” Halleluja-stämning uppstår bland de som är med och någon från Örebro fyller i och säger att ”Universitetssjukhusen borde ha en viktig roll för fortbildningen i hela sjukvården”. Jag slår mig för pannan…herregud, har vi inte kommit längre? I en annan för mig närstående region bröt man väl den organisatoriska muren mellan Universitetssjukhus och primärvård för 25 år sedan med gemensam chef och Universitetsenheter är knappast begränsat till det fysiska Universitetssjukhuset. När ska Stockholm lära sig?

Min vän och jag mailkorresponderar en del om utmaningarna inom svensk hälso- och sjukvård och eftersom vederbörande fortfarande är verksam får jag en hel del information om nuläget. Jag häpnar ännu mer. Hela sektorn har tydligen fått mängder med ekonomiska tillskott från staten vilket lett till överskott i kassorna, mängder med operationer har flyttats på grund av nödvändiga prioriteringar då det gäller Covid-vård och vissa medarbetare är utarbetade och vissa har minimalt med arbetsuppgifter och bara står på vänt till pandemin släpper. Är detta verkligen sant? Jag häpnar. Min vän är dock välinitierad så jag litar på hans information.

Jag tänker på det här med gränser och murar. Vissa är mer tydliga än andra. Jag själv är utanför arbetsmarknaden och således är jag utanför en gräns. Den är tydlig och en realitet. Inom sjukvården existerar många gränser, både organisatoriska och andra gränser. För egen del har jag alltid varit förtjust i det sömlösa, att följa patientens väg, oavsett gränser. Jag kan förstå att det är lockande att ropa på nya organisatoriska lösningar, KD:s utspel i veckan om förstatligande av sjukvården är exempel på lågt hängande frukter i sammanhanget, men löser det något? Komplexiteten är så mycket större än organisatoriska gränser.

Jag har alltid tyckt om att arbeta med människor, tyckt om att se utvecklingen hos medarbetare, tyckt om att leda en verksamhet mot nya höjder. Spänna bågen ytterligare till nästa verksamhetsår och arbeta tillsammans för att nå våra mål. Det har alltid funnits gränshinder, både inom och utom den organisatoriska gränsen. Det stora hindret, vilket också innefattar den största potentialen är medarbetarnas vilja och möjlighet till att samverka, oavsett organisation, oavsett gräns. Hälso- och sjukvårdens absolut viktigaste resurs är dess medarbetare och rätt nyttjat är den fenomenal.

I min reflektion kring gränser tänker jag dock mer på utgångspunkten patienten snarare än organisation för medarbetarna. Både primärvård, sjukhusvård, universitetssjukvård och äldreboende måste kunna möta befolkningens behov av effektivitet och samordning, oavsett gränser. För mig måste detta ske genom en tydlig relationsinriktad vård och ett tydligt relationsinriktat omhändertagande. Karolinskas Direktör, KD:s partiledare med sitt organisatoriska utspel och andra får ursäkta men den viktigaste egenskapen i sammanhanget måste vara medborgarens tillit och kontinuitet med primärvården, inte Universitetssjukhuset och hur det är organiserat. I min värld bygger ett effektivt sjukvårdssystem på hur väl första linjens sjukvård fungerar och primärvården borde vara navet i svensk sjukvård, inte Universitetssjukhusen.

Det finns gränser för allt. Akutmottagningarnas gränser handlar om den akuta sjukdomens allvarlighetsgrad, slutenvårdens klinikers gränser handlar om sjukdomens behandlings början och slut utifrån ett sjukhusperspektiv, specifika organklinikers gränser(såsom ögon, näsa, lungor, hals m.fl.) handlar om specifik organkunskap. Alla dessa gränser leder organisatoriskt till stuprör som för patienten är en slags avgränsningssjukvård.

Det finns en tydlig del i sjukvården som istället går på tvärs och som ser hela människan, som inte ser några gränser, som är generalistspecialister och därför borde vara de som är bäst lämpade att både prioritera och samordna all vård, nämligen primärvården. Finns det inte en fungerande primärvård, som i sig är gränslös i sitt uppdrag och som ska ha hög tillgänglighet och vara allomfattande, ja, då faller de bakomliggande gränssättande organisatoriska klossarna inom sjukvården.

Vän av ordning kan naturligtvis påpeka att det finns mängder med utmaningar kring primärvården, inte minst kapacitetsmässigheten då det gäller specialistläkare i allmänmedicin och sjuksköterskor, och att listningen är gränssättande i sig. Jag håller med om det. Det tråkiga ordet listning, vilket för mig egentligen innebär tillit och löfte mellan medborgare och vårdgivare kring framtida tillgänglighet och vård (skulle ha ett annat namn) men i detta blogginlägg är det tankesättet kring det gränslösa resonemanget jag vill sätta fokus på. Naturligtvis är åtagandet via listning en begränsning i sig för primärvården. Om listningen blir alltför stor kan inte primärvården leva upp till åtagandena och det ”spiller över” till andra gränssättande vårdinstanser, såsom exempelvis akutklinikerna.

Mitt gränsresonemang kring organiseringen och effektiviteten i svensk sjukvård bygger istället mycket på att de som står för det gränslösa i patientkontakten, det vill säga primärvården, borde uppgraderas, det vill säga erhålla mer resurser och vara den som alltid ses som den självklara samverkanspartnern i allt då det handlar om hälsa- och sjukvård. Det gränslösa borde bli det nya självklara.

För egen del har jag insett att jag numer är utanför den utveckling som sker inom samhället. Jag har passerat en gräns, oavsett alla titlar jag har. Förändring kan jag alltid medverka till, inte minst kring mitt eget tänkande och agerande, men jag är utanför förändringsledning av svensk sjukvård. Det gör mig faktiskt inget. Det finns nog många som kan lotsa den utvecklingen rätt. Jag finner dock inga sådana personer med nytänk då jag tittar på klippet från Dagens Medicins digitala konferens. Känns som innehållsmässigt en konferens jag var på för cirka 20 år sedan.

Jag avslutar därför med ett citat från Predikaren. Författaren är luttrad. Denne bekämpar ytligheter och väjer inte för att ta upp tillvarons meningslöshet. Författaren problematiserar snarare än lyfter fram lösningar. Ibland läser jag dess text bara för att få lite medhåll, ibland läser jag det för att jag vet att det finns de som har gått före. Tolka in vad du vill…här kommer texten.

Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen. Säger man om något: Det här är nytt! så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid. Ingen minns de släkten som gått, och framtida släkten skall glömmas av dem som följer efter (Pred 1:9-11).

/m

Behåll gaffeln

Tack för alla mail och direktmeddelanden efter mitt förra blogginlägg om Isolering och ensamhet. Trodde aldrig att över 1000 personer skulle läsa inlägget inom 24 timmar. Tusen tack! Förstår av alla reaktioner jag fått att många känner igen sig, på gott och ont. Jag hoppas att jag svarat alla individuellt som har skickat till mig, om inte får ni påminna mig.

Det är tyvärr lätt att fastna i ältande, grubblande och tankar på det som kunde ha varit och det som kunde ha blivit. Jag vet, jag har själv ältat mycket under mina dagar. Jag brukar dock tänka på två metaforer som brukar hjälpa mig att behålla skärpan i nuet och ha blicken framåt.

Den ena handlar om bilkörning. Du är chauffören, precis som i ditt eget liv. Du har blicken framåt och har en stor framruta och sidorutor som du kan använda då du kör bilen. Skulle du behöva blicka bakåt…då använder du den lilla backspegeln eller de små sidobackspeglarna. Liknelsen med ditt eget liv är uppenbar. Det finns en anledning till att framrutan är så stor. Framtiden har mängder med möjligheter. Framtiden är din för att uppleva. Däremot det förflutna. Det du lämnat bakom dig. Det finns där om du skulle behöva rekapitulera eller ta fram något minne, men det är små backspeglar som är till din hjälp. Det är inte meningen att du ska fastna där.

Den andra metaforen handlar om gafflar. Varje gång jag är på en trevlig bjudning eller middag och värden eller värdinnan säger Behåll gaffeln, då vet jag att något ännu bättre är på väg. Inte bara någon enkel sidorätt eller enkel glassdessert…nä, något stort som kräver en stor gaffel. Framtiden ser ljus ut! Något bättre är på väg!

Två små tankar som kan lysa upp din helg!

/m

Isolering och ensamhet

Jag läser i Sydsvenskan att i Coronapandemins kölvatten spås den psykiska ohälsan frodas ännu mer. Många vittnar om ett växande folkhälsoproblem till följd av pandemins isolering. Ungefär 45% av alla sjukskrivningar beror tydligen på psykisk ohälsa och jag baxar inför siffran. Den som mår dåligt är således långt ifrån ensam men ändå kan det många gånger kännas både hopplöst och skrämmande. Tro mig, jag har varit på botten många gånger.

Det är i dagarna fyra år sedan jag lämnade mitt arbete. Fyra år av ensamhet, isolering, utanförskap och en resa inom området psykisk ohälsa. I början var ensamheten självpåtagen, jag hade ju själv lämnat mitt arbete, men med tiden då jag ej erhöll något nytt arbete blev utanförskapet en frustration som växte till en nedstämdhet och bottenkänning. Även om jag kunde alla KBT och ACT teorier och kunde rabbla Russ Harris senaste ACT-bok utantill stod jag mig försvarslös inför känslan av utanförskap, isolering och ensamhet.

I grund och botten tror jag mitt arbetsliv definierade mycket vem jag var. Det handlade om att trivas på jobbet och utvecklas som människa. Att ha kontroll över sin arbetssituation och inte känna sig styrd över arbetsuppgifterna. Arbetsglädje var ett ord som genomsyrade hela mitt väsen och distansarbete och en fysisk arbetsplats var för mig två geografiska ställen under det gemensamma paraplyet benämnt tillfredsställelse.

Jag hade funnit mina rutiner. Min familj, barn, sambo, släkt, vänner, min träning, mitt hus, trädgård, sommarstuga….allt kombinerades med ett tillfredsställande arbete. Plötsligt bryts allt upp och då jag läser artikeln i Sydsvenskan om den psykiska ohälsans eskalerande i Coronans kölvatten känner jag igen mig själv. Det är något opåverkbart som händer och från en dag till en annan förändras villkoren. Ensamhet och isolering verkar vara en av dessa livsavgörande faktorer som påverkar oss mest.

Då jag föreläser i ledarskap brukar jag alltid fråga åhörarna om det finns några ledare närvarande i rummet. Det lyfts alltid upp några händer från direktörer, chefer, gruppchefer. Dessa känner sig som chefer för att deras titel säger det och då automatiskt tänker de att de är ledare. De leder ju andra, alltså måste de vara ledare. Då brukar jag ställa nästa fråga, alla ni andra som inte räckte upp handen, låter ni andra bestämma över era liv? Då brukar polletten trilla ned att vi alla är ledare, vi leder inte minst oss själva. I mitt förra arbete kallade jag också ett aktivt medarbetarskap vid termen medledarskap för du är alltid med och medleder en verksamhet om du arbetar där. Du som människa har därför alltid en ledarroll.

För egen del förstår jag att pandemin har givit negativa känslor. Isolering leder till utanförskap och det är naturligt att negativa känslor infaller. Till synes små vardagliga bekymmer uppförstoras och blir ett större problem än vad det egentligen är. Så är det likaså med små vardagliga diskussioner inom familjen eller om du lever ensam uppförstoras utanförskapet. För egen del har dessa fyra år av utanförskap blivit som en ögonöppnare för mig och jag har lärt känna både mig själv och min omgivning på ett nytt sätt.

Jag berättade om min resa för en vän härom dagen. Han beklagade sig över isoleringen, utanförskapet och allt negativt Coronan fört med sig i hans liv. I samtalet försökte jag lirka fram några positiva saker som ändå isoleringen fört med sig i hans liv. Till slut kröp det fram att han spenderat mer tid med barnen, fått mer tid till att läsa böcker som han saknat under hektiska jobbveckor och börjat promenera med frun varannan kväll. Se, där, några positiva saker.

För egen del började vändningen just där. Då botten var nådd ungefär i maj år 2019. Med att försöka hitta de små positiva sakerna i ens liv och vara tacksam för dem. Låta dessa positiva delar bli en allt större och påtaglig del av mitt liv. Du kan inte lura dig själv. Bär du på mycket negativism tror jag inte på att det bara är att vända på tankarna och tänka glatt så ordnar det sig. För egen del var det att identifiera de små, små positiva sakerna som ändå fanns i mitt liv. Grundkärnan kring mitt liv är naturligtvis min besvarade kärlek till sambo och barn och därifrån byggde jag vidare. Jag började återigen att leda mig själv framåt, med små, små steg.

I maj 2019 tog jag så beslutet som jag lever efter fortfarande. Jag hade ägnat 50 år av mitt liv åt att bygga karriär och låta mina tankar bli handling i form av ett arbete. Hädanefter skulle jag ägna mina resterande 50 åren (vill ha kvar illusionen om att jag lever till 100) åt själen. Lyssna på min inre röst. Göra den långa resan att söka inåt. Leva i ödmjukhet och tacksamhet. Låta själens röst sitta i mitt livs förarsäte och inte låta egot styra. Det händer alltid saker i min omgivning som jag tyvärr inte kan påverka, människor är elaka mot mig, människor utsätter mig för olika situationer, händelser inträffar, men jag ser dessa som träningstillfällen. Dessa är till för att träna mig till att bli en bättre människa och lära känna mig själv bättre. På vägen kanske jag sänder ut ödmjukhet och kärlek åt andra som får dem att växa. Det vore väl härligt.

Isolering och ensamhet är inget att rekommendera och inget eftersträvansvärt. Det leder till psykisk ohälsa men kanske finns det något i det lilla som du ändå ser som positivt? Kanske finns det hjälp att få i din närhet? Kanske kan det till synes omöjliga problemet existera enbart i ditt huvud och det kanske inte är ett så stort problem egentligen?

När allt summeras handlar det om att leda sig själv och ta ansvar för sina egna tankar och handlingar. Självklart innebär inte det att reptilhjärnan ska sättas igång och att man ska länsa butikerna på toapapper och pasta. Det är egoism och inte ett resultat av att ha lyssnat till själens röst. Använd det sunda förnuftet, med det kommer du långt. Lyssna inåt. Det gör jag.

/m

Redigeringsrundan avklarad

Då är mitt nästa manus ett steg närmare publicering. Redaktörsrundan är avklarad. Nu är manuset hos några korrekturläsare, under tiden filar vi på baksidestext samt framsidans motiv. Det här blir min andra publicerade bok och jag har möjligheten att jämföra hur processen är att jobba med två olika förlag.

Egentligen är processen snarlik, det är små nyansskillnader. Redigeringsrundan tog längre tid och var på så sätt djupare och kanske skarpare med mitt första alster. Det kan naturligtvis också bero på att det manus vi nu arbetar med är ett manus jag själv genomarbetat ett otal vändor innan det ens skickades till några förlag.

Redigeringen och bollandet mellan redaktör och författare har skett i word och med spåra ändringar samt kommentarsfält som viktigaste verktyg. Här nedan visas två sidor från respektive manus där redaktör föreslagit ändringar.

Tycker att båda förlagen har varit väldigt lätta och bra att arbeta med. De är proffs.

Nu återstår som sagt baksidestext samt framsidan. Har filat på baksidestexten. Den är nästan svårare än själva manustexten. Kort, kärnfull och ska locka till läsning. Svårt med en sådan komplex bok jag har skrivit. Här kommer nuvarande förslag, den kommer säkert att ytterligare filas på innan den är färdig men ni får en liten vink om hur texten kommer att vara.

På ett ögonblick kan livet vända och när Robert tror att han har lämnat det värsta bakom sig inser han att det här är bara början. Regiondirektör Robert Lundin lämnar sitt uppdrag på egen begäran under oklara omständigheter. Frågorna hopar sig. Varför avgick han? I avsaknad av svar lämnas fältet öppet för en hårt granskande journalist att skapa en egen story och för en politiker att skapa mediaglans åt sig själv. Jag är paria är en historia om etik, moral och människors felbarhet. Om hur till synes obetydliga steg kan leda till något mycket större. En historia om sanning, tvetalan och villfarelser. Om hur förlåtelsen har en kraft utanför ens egen påverkan. Det är en historia om hur livet vänder då man minst anar det. Om ofullkomlig kärlek, övermäktig kraft och bristande förståelse. Det outsagda och det ofattbara. En klassisk historia om det goda som möter det onda men med en annorlunda tvist. Den som förefaller göra rätt, kanske gör fel? Den som förefaller vara god, kanske är ond? Finns det ljus även i de mörkaste av personliga handlingar? Kan en människa både vara god och ond? Vad driver oss människor att ibland vilja söka oss till medialjuset och ibland vilja fjärma oss? Med förlåtelse som underliggande tema tar författaren med oss på en resa genom samtidens utmaningar och genom existentiella frågeställningar.

Återkommer senare i processen med uppdateringar kring hur boken utvecklar sig. Tills dess – ta hand om er!

/m

De två rösterna

Jag inledningstalar på en kvalitetsdag med fokus på patientsäkerheten. Året är 2015 eller kanske 2016. Efter mig kommer en gäst från en annan region. Vederbörandes fokus är arbetet med att minska vårdrelaterade infektioner (VRI). Ett otroligt viktigt arbete för att få grepp om patientsäkerheten. I vår region (har jag för mig) att vi vid denna tid hade ungefär 10-11% av våra patienter som fått VRI. Vår gästtalare kom från en region där procentnivån för VRI var lägre.

För er som inte vet vad VRI är så är definitionen för VRI en infektion som uppkommer hos person under sluten vård eller till följd av åtgärd i form av diagnostik, behandling eller omvårdnad inom vård och omsorg, eller som personal som arbetar inom vård och omsorg ådrar sig till följd av sin yrkesutövning. VRI är den vanligaste vårdskadan på svenska sjukhus.

Den gästtalare som kom efter mig var väldigt nervös. Pratet var forcerat och i början var det mycket innantill-läsning från powerpointbilderna. Innehållet var dock väldigt bra. Budskapet handlade mycket om att säkerställa de basala hygienrutinerna. Gästtalaren trycker mycket på det självklara arbetet såsom arbetskläder med kortärmar som bytes ofta, engångsförkläder, fria händer från smycken, armbandsur mm och inte minst desinfektion av händerna. I vederbörandes region fanns det en systematik hur man arbetade med dessa frågor och budskapet var i mångt att sköta det basala så kommer man få ett bra resultat.

Då det öppnas upp till frågor får vår gästtalare en hel del kritiska frågor kring att det inte kan vara så enkelt mm. Nervositeten återkommer och svarslösheten infinner sig vid något tillfälle. Jag påminns om detta tillfälle då gästtalaren hör av sig nu under påsken och skickar ett långt mail till mig. Vederbörande kommer ihåg mig från fikarasten och min retorik om de två rösterna. Gästtalaren vill tacka för det enskilt viktigaste mötet i vederbörandes liv. Stora ord och jag skickar ett tackmail med en fråga om jag får skriva ett blogginlägg om mötet. Vederbörande säger JA till detta under förutsättning att jag inte nämner något namn. Detta har jag som ambition att hålla.

Jag ska vara ärlig men det här var ett möte bland många i mitt förra liv. Då jag läser vederbörandes mail kommer jag ihåg dagen, jag kommer ihåg gästtalarens föreläsning men jag kommer inte riktigt ihåg fikastunden mer än att jag vet att jag pratade med gästföreläsaren. Vad innehållet på samtalet innehöll får min gästföreläsare påminna mig om. Vederbörande skriver i sitt mail att jag tackade för ett informativt och nyttigt inspel från vederbörande. Att gästföreläsaren i sin tur beklagat sig och sagt sig var lite missnöjd och sagt något om att vederbörande lyssnat på sin mest kritiska inre röst och blivit svarslös vid tillfälle. Det hade gjort att jag peppat vederbörande med ett tal om min syn på de två rösterna. Det inspelet hade hjälpt vederbörande sedan dess i livet.

Vad menas då med de två rösterna? Förstår att ni är nyfikna :-). Det är faktiskt lite av en livsfilosofi jag har. Det kan låta som en klyscha men det fungerar. I alla fall för mig och tydligen också för andra (i alla fall för gästföreläsaren). Kanske finns det något för dig som läser detta att ta till sig från denna filosofi? Den kan verka enkel men den är svår att leva efter, tro mig. Jag har försökt leva upp till den hela mitt liv.

Filosofin bygger på att du ständigt har två röster inom dig som ger dig råd. Den ena rösten kallar jag själens röst. Det är svårt att föreställa sig själen och likadant är det med dess röst. Den är på många sätt större än dig själv, den går bortom vårt förnuft och kan inte beskrivas av ord. Ändå gör jag ett försök här. Själen är ditt innersta väsen, din kreativitet, din visdom, din ande, ditt gudomliga jag. Själen bär på kunskap, erfarenheter och visdom du inte kan förvärva genom utbildning eller arbete. Här finns det inga onda avsikter, enbart lugn, stillhet och välvilja.

Den andra rösten är egots röst. Märkligt nog vill den också dig väl. Den vill skydda dig från oro, ångest, ondska. Däremot litar den inte på någon annan än sig själv. Egot tror stenhårt på att allt går åt skogen ifall den inte får bestämma. Egot har ett gott självförtroende och älskar uppmärksamhet men innerst inne lider nog egot av ett mindervärdeskomplex. Därför är rädsla en stor del av egots känsla. Grundinställningen hos egot är att allt går åt skogen så den försöker skydda dig genom att hela tiden ge råd om att undvika fara.

Åter till gästföreläsaren på patientsäkerhetskonferensen. Jag märkte på vederbörande att, trots ett väldigt kvalitativt innehåll i presentation, hade föreläsaren låtit egots röst lotsa hen och de skarpa, ifrågasättande frågorna hade fått hen att tvivla och låtit egot bestämma att dessa frågor är farliga och så hade hen låtit det påverka hen. Enligt gästföreläsaren hade jag peppat hen efteråt och sagt att föredragningen varit utmärkt och att hen inte skulle lyssna på den inre rösten som släpper in egna tankar som tillåter en annan människa att påverka hen. Först hade gästföreläsaren blivit fundersam men snällt tackat mig men också haft modet att fråga vilken röst hen skulle lyssna på istället. Jag hade då berättat om de två rösterna.

Att lyssna till själens röst är som om inte du tillåter någon annans åsikt att påverka dig. Du kan naturligtvis själv medvetet tillåta vederbörandes ord att påverka dig men i grunden gäller filosofin att inga ord som någon annan säger kan påverka dig, det är bara dina egna tankar som gör det. När du lyssnar på själens röst hamnar du alltid rätt. Vad andra säger får stå för dem.

Egots röst försöker skydda dig genom att hålla tillbaka dig, så tvivel hos dig och begränsa dig genom att säga att du är nog inte så bra som andra säger eller du ska nog inte prova den där saken mm. Allt naturligtvis för att skydda dig.

Så där…nu fick du en enkel kurs i min livsfilosofi om de två rösterna. Det finns naturligtvis massor att vidareutveckla och säga mer omkring detta ämne men jag väljer att avsluta där. Min gästföreläsarvän och jag fortsätter dock vårt e-mailande till varandra. För något jag inte hann berätta för vederbörande vid fikastunden är det goda som ändå egots röst kan leda till i ens liv. Jag tänker på alla misslyckanden, förluster och andra missöden man råkar ut för i livet. En del av detta kan vara för att man lyssnat på egots röst men andra för att man helt enkelt inte lyssnat på någon röst alls. Missöden sker och det är väl tur det. För det är genom misslyckanden man växer, det är då man lär sig att resa sig igen, det är genom motgångar man bygger en stark karaktär, det är genom misslyckanden man kommer ett steg närmare en framgång.

Jag fortsätter därför min resa genom livet, med två röster, men med själen i förarsätet. När jag råkar ut för framgångar eller misslyckanden tackar jag själen för den här erfarenheten. Utan dessa vore inte livet mycket värt.

Lycka till!

/m

Foliehattarnas tid

Först och främst ett stort tack för all positiv respons jag får från er för mina blogginlägg. Många är ni som tycker jag återigen borde åta mig en chefsroll och förändra nuvarande samhällsutveckling, inte minst inom hälso- och sjukvården. Jag vet att jag i mina blogginlägg kommer med underbyggd kritik mot nuvarande ledargarnityr men jag vill understryka att de gör så gott de kan utifrån deras kapacitet och erfarenhet. Det är absolut inte säkert att min medverkan hade kunnat förändra något alls, eller det är säkerligen så med vetskap om hur det fungerar, att ”lilla jag” hade bara på marginalen kunnat förändra. Jag är tacksam att ni är så många som vill att jag ska återgå till en chefsroll men jag väljer att tolka det lika mycket som en frustration kring nuvarande tillstånd inom samhället.

Jag vet också att ni gärna ser att jag skriver oftare men ibland kommer övriga livet emellan och just nu har det varit väldigt mycket studier samt ett Vasalopp som tagit upp min tid före blogguppdateringar. Jag har som ambition att uppdatera min blogg med jämna mellanrum och ska förbättra mig. Flera av er har skrivit att ni gärna ser oftare uppdateringar före långa blogginlägg samtidigt som många uppskattar just mina innehållsrika inlägg. Jag ska försöka tillgodose bådas synpunkter.

Nog om detta. Idag tänkte jag lyfta en fundering jag haft under en längre tid, faktiskt under flera år. Det utgår från Johannesevangeliets kap 8, vers 32, ”sanningen skall göra eder fria”. Jag har under hela mitt liv försökt att leva i dessa ords efterföljelse. Sanningsbegreppet är ett av mitt livs viktigaste portalbegrepp. Tala alltid sanning, lev i sanningen och luras inte in i lögner och falskspel. Ni kan kalla mig naiv men då jag träffar andra människor utgår jag alltid från att dessa i ord talar sanning och vill mig och andra väl. Denna naiva inställning har ibland gjort att jag hamnat i situationer där jag i efterhand, med tungt hjärta, kunnat konstatera att det inte alltid varit så att andra människor varken pratar sanning eller vill mig väl.

Trots detta faktum vill jag inte tumma på min princip. Naivt möter jag situationer och människor med sanningsbegreppet som grundmurad portal i mitt inre. En fundering jag dock haft under flera år och denna har eskalerat de senaste åren är sanningsbegreppets relativism. Låt mig nämna ett exempel inom relativismens område där fysikerna Leonard Mlodinow och Stephen Hawkings hävdar i boken ”The grand design” att fundamentala fakta om den fysiska verkligheten är relativa till modellen för hur de beskrivs. De nämner att mätta på ett avstånd är fotoner partiklar, på ett annat är de vågor. Här har ni en annan artikel från Stanford om just detta med relativism och sanning.

Inom mitt eget område, humaniora, utgår oftast sanningsbegreppet kring att viktiga fakta är relativa till mänskliga val och åsikter. Exempelvis har vi kommit överens om att en tiokrona är just tio kronor. Den sanningen har vi, underförstått och osynligt, alla accepterat. För mig har det genom årens lopp uppstått två typer av sanningar, dels den objektiva sanningen, den som vi på många sätt har kommit överens om är sann, exempelvis att 2+2=4 och inte 2+2=15. En annan är den subjektiva sanningen som är svårare. Frågor som….Är det här vackert? Är det här gott eller ont? Är det här sant eller falskt?

Sanningsbegreppet blir därför till slut en subjektiv åsikt och inte minst inom det området jag själv fascineras mest av, själens resa. Det finns exempelvis de som hävdar att det är sant att Gud finns medan andra hävdar att det är sant att Gud inte finns. Båda gruppernas företrädare kan lägga fram logiska argument för sina respektive sanningsanspråk och då blir det förvirrat för någon som inte bottnar i en egen tydlig åsikt. Enligt förnuft och logik är inte subjektiv sanning verklig sanning. Eftersom jag inte kan annat än att resonera förnuftigt och logiskt inom ramen för min förmåga, är det bara att konstatera att det inte finns någon sanning. Samtidigt är det konfyst eftersom idén att sanningen är relativ förutsätter att sanning finns.

Ungefär samtidigt som jag glider i mål i Vasaloppet intar hundratals medborgare Medborgarplatsen med plakat som ”Covid – 1984”, ”Stoppa 5G”, ”Media is the virus” och ”The Covid conspiracy”. Det är dock ett plakat som fångar mitt särskilda intresse då jag läser nyhetsuppdateringen i bilen på väg tillbaka till Sälen på seneftermiddagen. Så här stod det, ”Sanningen ska göra eder fria”. Mitt ibland dessa, jag kallar dem ”foliehattar” på Medborgarplatsen, fanns det således minst en person som gick med ett plakat som hänvisade till mitt eget livselixir från Johannesevangeliet. En person som hävdade att vederbörande bar på en sanning, som uppenbarligen är långt ifrån min egen sanning (om Covid-19), men som uppriktigt och genuint trodde på sin sanning så inmurat i den personens livselixir att även den personen använde sig av Johannes bevingade ord. Just den sanningen gjorde att jag låg sömnlös några nätter.

För det här med personer som lever med konspirationsteorier som sanningar är lätta att negligera med argument som att de är få och att de är för extrema. Numer är dock det sistnämnda inte sant längre. När foliehattsbegreppet myntades handlade det om människor som skapade en slags huvudbonad av folie som de hävdade stod emot strålning från utomjordingar, då var det en sanning att det verkligen var få individer som levde efter en sådan sanning, numer har konspirationsteorier blivit en del av vardagsrummets seriositet. Diskussioner om vad man tror på och tycker är sanning tas upp av familjemedlemmar och vänner, som Daniel Jolley, en psykolog på Northumbria University, säger, “Everyone is susceptible to conspiracy theorising — where feelings of anxiety and uncertainty bloom, conspiracy theory may be quite appealing.”

Ibland tänker jag tillbaka på Julian Huxleys idé som han introducerade på 1920-talet om ”caps of metal foil”. Inte minst under de senaste årens utveckling i USA under president Donald Trump. Foliehattar i dagens Amerika har blivit en del av vardagen och etablissemanget. Anhängare av exempelvis QAnon-rörelsen, som anser att Trump har placerats på jorden för att bekämpa en sammansvärjning av vänsterpolitiker, miljardärer och judar är i grunden klimatförnekare, religiösa fundamentalister och för fram åsikter som att 5G uppbyggnaden leder till cancer och att hela Covid-19 pandemin är en lögn. Ett dussin republikanska kongresskandidater sympatiserar med denna rörelse och dess åsikter, några av dem valdes in i kongressen under hösten. Den råa obildningen med den mindervärdeskomplexa drivna åsiktsgrupperingen har inte bara fått ett ansikte utan i allra högsta grad blivit en del av vår egen demokrati.

Frågan är hur vi går vidare med detta som utgångspunkt? Sanningen har blivit ett begrepp som verkligen är relativ. Hur agerar jag själv då jag ställs framför en person med Johannesevangeliets budskap om att ”sanningen ska göra eder fria” som muntligt i ord säger att vaccinet mot Covid-19 är en bluff och att allt är en konspiration iscensatt av judar och Kina i maskopi med Ryssland?  Vederbörande tycker genuint att det är sanningen medan jag hävdar det motsatta. Jag har alltid hävdat att det mest effektiva sättet att bemöta foliehattar på är att helt enkelt ignorera dem. Deras målsättning är ju att bli sedda och hörda och då torde det bästa vara att titta bort, ignorera dem, gå åt ett annat håll men denna strategi fungerade säkerligen för då dessa foliehattar var få och utanför etablissemanget. Nu måste vi tänka om.

Det enkla svaret nu är att vi måste bryta foliehattarnas tid. Stå stadigt och kompromisslöst för sanningen som du kan verifiera med logiska argument, forskning och fakta. Mannen som i mångt personifierar konspirationsteorier och foliehattar, Donald Trump, angav tonen genom att göra lögnen till en sanning. Jag har i tidigare blogginlägg tagit upp Freedom House demokratirapport och hur allt fler västländer, inte minst USA, rör sig bort från grundläggande demokratiska principer. Det här kan också sägas om exempelvis Polen och Ungern. Vi är inne på en farlig väg där obildning, okunskap, mindervärdeskomplex, utanförskap och isolering skapar en grupp av människor som griper makten och bortom sina egna tillkortakommanden vill framstå som missförstådda genier.

Jag är inte beredd att ge upp min naiva bild om ”sanningen”. Jag är nämligen övertygad om att Johannes hade rätt då han skrev de bevingade orden om att ”sanningen skall göra eder fria”. Han hade levt ett långt liv och hade funderat länge på orden som Jesus uttalade i samband med Lövhyddefesten i utkanten av Jerusalem. Johannes levde sida vid sida med Jesus och var nu den sist levande lärjungen då han skriver dessa rader. Kanske tyckte han inte att de andra lärjungarna fått fram det här med sanningen tillräckligt i deras vittnesmål, kanske tyckte han att just sanningsbegreppet behövde lyftas fram tydligare, kanske hade han en annan ambition. Just varför kan vi bara spekulera kring men jag är i alla fall tacksam att han skrev ned sina rader på ålderns höst i Efesos.

Vi bör alltid stå upp för sanningen och sanningen kommer till slut att segra. Hoppas bara att det blir ”rätt” sanning som vinner……

/m

Fortfarande en gåta

Lördag eftermiddag och jag har haft en underbar förmiddag i vårvädret här i Malmö. Löpturen längs Öresund vid 8-tiden kändes som en enda vårkärleksrunda. Nu är det idrott på TV hela dagen och mellan sändningarna passar jag på att lyssna ikapp lite från veckans nyhetssändningar. Har en sms-konversation med en gammal direktörskollega som skickar mig ett klipp från en presskonferens med chefer och politiker från SKR som tydligen var i veckan över nuläget i vaccineringen. Jag slås av det amatörmässiga ledarskapet som fortfarande genomsyrar hela agerandet från ansvariga politiker och chefer. Varför har de inte fått bättre råd av erfarna strateger innan de ställer sig framför media?

Det är fortfarande en gåta för mig varför man i vintras valde att gå ifrån allt sunt förnuft och all form av ledarskapserfarenhet då det gäller vaccinationshantering och kommunicera något annat än den erfarenhet man har kring vaccinering. Alla som har jobbat med läkemedelsindustrin vet att det tar 5-10 år att få fram ett vaccin. Nu lyckades läkemedelsindustrin i rekordfart få fram flera vaccin, mycket tack vare massivt stöd från bl.a. EU. En otrolig framgång som man naturligtvis ska vara stolt över. Det som normalt sett tar 5-10 år lyckades man således lösa på mindre än 1 år.

Vad som sedan händer är en gåta. SKR har i regionerna mängder med kompetenta läkemedelsstrateger som vet att få fram ett vaccin är en sak, att sluta överenskommelse med läkemedelsföretagen är en sak, att massproducera och distribuera detta vaccin är en annan sak. Alla som har erfarenhet av detta borde ha informerat ansvariga politiker och chefer på SKR att den här framgången med att få fram flera vaccin på rekordfart borde följas av en tidsplan för produktion, distribution och slutligen regionernas vaccinering av medborgarna enligt en tidsplan som vi med erfarenhet vet tar en del tid. Istället är man snabb att kommunicera ut att nu har vi vaccin och överenskommelse med läkemedelsföretagen, nu är det bara att vaccinera. Hur dum får man vara? Dessutom fortsätter dumheterna genom att man fortsätter att kommunicera ut att läkemedelsföretagen är sena i sin distribution, något som alla visste redan från början.

Vi vet att läkemedelsföretagen är alltför optimistiska i sina avtalsskrivningar, så har det alltid varit, varför skulle det vara annorlunda nu? Vi vet att produktion tar längre tid än vad läkemedelsföretagen uppger, så har det alltid varit, varför skulle det vara annorlunda nu? Vi vet att logistik kring distribution, speciellt om vaccinet behöver hålla en låg temperatur, är en utmaning som tar viss tid, så har det alltid varit, varför skulle det vara annorlunda nu? Vi vet att regionerna styrs, leds och tänker olika då det gäller hanteringen av vaccin och hur vaccineringen ska gå till, så har det alltid varit, varför skulle det vara annorlunda nu?

Med all den här erfarenheten är det för mig fortfarande en gåta varför man som ansvarig politiker och chefer på SKR-nivå (eller på statsnivå) valde att kommunicera ut en tidsplan i december som bygger på läkemedelsindustrins tidsplan. Alla vet att en sådan är alltid för optimistisk! Med all den här erfarenheten är det för mig en gåta varför man väljer en kommunikationsplan som går ut på att irritera läkemedelsindustrin kring deras sena leveranser, något som man vet alltid sker. Hade man kommunicerat ut all den erfarenhet som jag vet många i regionerna har, det vill säga det jag nämnt här ovan, då hade ledarskapet varit professionellt och medborgarna hade tryggt lotsats igenom en vaccinering utan irritation. Naturligtvis hade det kommit diskussion om varför det tar sådan tid från att vaccinöverenskommelsen var klar till själva vaccineringen, men sådan kritik får man alltid. Varför gjorde man inte en egen tidsplan, med all den erfarenhet man har, och kommunicerade ut den?

Istället är alla aktörer irriterade på varandra där alla skyller på alla och medborgarna blir än mer irriterad då kommunikationen som gjordes i december om vaccinationsplan naturligtvis inte håller. Den presskonferens min direktörskollega skickar till mig innehåller fortfarande samma budskap…”vi i regionerna vaccinerar så fort vi får vaccinerna från läkemedelsföretagen”. Vi vet! Alla vet!

Jag har en sms-konversation med min direktörskollega om ovanstående. Han tycker jag är lite hård. Jag svarar att jag bara har redovisat det som alla med erfarenhet ser. Han håller med. Allt det här med rekordsnabbt framtaget vaccin samt massvaccinering är ju positiva saker. Otroligt att man slarvat bort det med amatörmässigt ledarskap. Jag skickar ett sista sms till honom med uppmaningen att göra något åt det amatörmässiga – för egen del har jag gått i pension.

/m