Fortfarande en gåta

Lördag eftermiddag och jag har haft en underbar förmiddag i vårvädret här i Malmö. Löpturen längs Öresund vid 8-tiden kändes som en enda vårkärleksrunda. Nu är det idrott på TV hela dagen och mellan sändningarna passar jag på att lyssna ikapp lite från veckans nyhetssändningar. Har en sms-konversation med en gammal direktörskollega som skickar mig ett klipp från en presskonferens med chefer och politiker från SKR som tydligen var i veckan över nuläget i vaccineringen. Jag slås av det amatörmässiga ledarskapet som fortfarande genomsyrar hela agerandet från ansvariga politiker och chefer. Varför har de inte fått bättre råd av erfarna strateger innan de ställer sig framför media?

Det är fortfarande en gåta för mig varför man i vintras valde att gå ifrån allt sunt förnuft och all form av ledarskapserfarenhet då det gäller vaccinationshantering och kommunicera något annat än den erfarenhet man har kring vaccinering. Alla som har jobbat med läkemedelsindustrin vet att det tar 5-10 år att få fram ett vaccin. Nu lyckades läkemedelsindustrin i rekordfart få fram flera vaccin, mycket tack vare massivt stöd från bl.a. EU. En otrolig framgång som man naturligtvis ska vara stolt över. Det som normalt sett tar 5-10 år lyckades man således lösa på mindre än 1 år.

Vad som sedan händer är en gåta. SKR har i regionerna mängder med kompetenta läkemedelsstrateger som vet att få fram ett vaccin är en sak, att sluta överenskommelse med läkemedelsföretagen är en sak, att massproducera och distribuera detta vaccin är en annan sak. Alla som har erfarenhet av detta borde ha informerat ansvariga politiker och chefer på SKR att den här framgången med att få fram flera vaccin på rekordfart borde följas av en tidsplan för produktion, distribution och slutligen regionernas vaccinering av medborgarna enligt en tidsplan som vi med erfarenhet vet tar en del tid. Istället är man snabb att kommunicera ut att nu har vi vaccin och överenskommelse med läkemedelsföretagen, nu är det bara att vaccinera. Hur dum får man vara? Dessutom fortsätter dumheterna genom att man fortsätter att kommunicera ut att läkemedelsföretagen är sena i sin distribution, något som alla visste redan från början.

Vi vet att läkemedelsföretagen är alltför optimistiska i sina avtalsskrivningar, så har det alltid varit, varför skulle det vara annorlunda nu? Vi vet att produktion tar längre tid än vad läkemedelsföretagen uppger, så har det alltid varit, varför skulle det vara annorlunda nu? Vi vet att logistik kring distribution, speciellt om vaccinet behöver hålla en låg temperatur, är en utmaning som tar viss tid, så har det alltid varit, varför skulle det vara annorlunda nu? Vi vet att regionerna styrs, leds och tänker olika då det gäller hanteringen av vaccin och hur vaccineringen ska gå till, så har det alltid varit, varför skulle det vara annorlunda nu?

Med all den här erfarenheten är det för mig fortfarande en gåta varför man som ansvarig politiker och chefer på SKR-nivå (eller på statsnivå) valde att kommunicera ut en tidsplan i december som bygger på läkemedelsindustrins tidsplan. Alla vet att en sådan är alltid för optimistisk! Med all den här erfarenheten är det för mig en gåta varför man väljer en kommunikationsplan som går ut på att irritera läkemedelsindustrin kring deras sena leveranser, något som man vet alltid sker. Hade man kommunicerat ut all den erfarenhet som jag vet många i regionerna har, det vill säga det jag nämnt här ovan, då hade ledarskapet varit professionellt och medborgarna hade tryggt lotsats igenom en vaccinering utan irritation. Naturligtvis hade det kommit diskussion om varför det tar sådan tid från att vaccinöverenskommelsen var klar till själva vaccineringen, men sådan kritik får man alltid. Varför gjorde man inte en egen tidsplan, med all den erfarenhet man har, och kommunicerade ut den?

Istället är alla aktörer irriterade på varandra där alla skyller på alla och medborgarna blir än mer irriterad då kommunikationen som gjordes i december om vaccinationsplan naturligtvis inte håller. Den presskonferens min direktörskollega skickar till mig innehåller fortfarande samma budskap…”vi i regionerna vaccinerar så fort vi får vaccinerna från läkemedelsföretagen”. Vi vet! Alla vet!

Jag har en sms-konversation med min direktörskollega om ovanstående. Han tycker jag är lite hård. Jag svarar att jag bara har redovisat det som alla med erfarenhet ser. Han håller med. Allt det här med rekordsnabbt framtaget vaccin samt massvaccinering är ju positiva saker. Otroligt att man slarvat bort det med amatörmässigt ledarskap. Jag skickar ett sista sms till honom med uppmaningen att göra något åt det amatörmässiga – för egen del har jag gått i pension.

/m

Änden på snöret

Ni som känner mig och har följt mig här på bloggen under flera år vet att jag stundom har svårt att sova. I natt var inget undantag. Klockan 02.10 kände jag att det var meningslöst att fortsätta pinan att ligga och vrida mig i sängen. Jag steg upp och stirrade in i månens starka ljus.

Jag vet inte hur det är med er men för egen del kommer mängder med existentiella frågor intrillandes i mitt huvud just under nattens timmar. Att vara vaken och som det känns ensam i hela världen gör något med en. Den här natten stirrade jag upp på månen och tankarna for iväg till Gottfried Wilhelm von Leibniz. Ni vet säkert vem det är, universalgeniet från 1600-talet som kanske främst är känd för infinitesimalkalkylen. För egen del är jag värdelös på matematik men dras till existentiella frågor så därför är det främst den delen i von Leibniz spännande liv som fascinerat mig.

Han, liksom jag, stirrade upp på månen med en fråga som får en att grubbla djupt klockan 02.10 en torsdag natt. Frågan lyder så här:

”Varför finns jag?”

Den frågan är svår att besvara och jag tror att ställer man den frågan till 1000 olika personer är risken stor att man får 1000 olika svar men om man omformulerar den en aning så har i alla fall Gottfried Wilhelm von Leibniz ett svar. Han omformulerade frågan till något liknande:

”Varför finns det något överhuvudtaget?”

Frågan är intressant. Varför finns det någonting överhuvudtaget? Varför existerar den eller den saken, eller just de där djuren, eller just de där grönsakerna eller vad det nu än må vara. Överallt omger vi oss av saker, människor eller djur och varför existerar dessa? Varför existerar jag?

Klockan 02.20 funderar jag på hur Leibniz närmade sig svaret. Han började med att ställa sig själv frågan om det är något som absolut MÅSTE existera? Finns det något sådant? Exempelvis, måste jag finnas? Svaret är med all säkerhet Nej. Om inte jag finns existerar andra så arten människa står inte direkt och faller med min existens. Måste just den där busken finnas eller det där trädet. Svaret är onekligen Nej. Det finns andra träd och buskar på andra platser mm. Om man går igenom fler saker tycks detta resonemang stämma på många saker. Ett tydligt kontingent perspektiv där dessa saker inte måste finnas.

Leibniz gick igenom allt. Både här på jorden men också i universum. Han fann att allt var kontingent (till och med månen :-). Efter att ha gjort detta vände han på begreppet och tänkte att om dessa saker, till och med universum som sådan, ändå existerar trots att de är kontingenta och således inte behöver existera men ändå gör det måste de utgå från något som måste finnas. Allt som finns måste ha en förklaring i att de antingen är nödvändiga eller så existerar de för att någon som är nödvändig skapat dem.

Klockan 02.30 funderar jag på om Leibniz trots allt tänker sig att matematikens grundstenar, såsom siffror, kanske är sådant som är nödvändigt men jag går villse i resonemanget och tänker vidare på kedjan som Leibniz i detta resonemang skapar. Ta människan som exempel. Om inte jag behöver existera, behöver inte min mor och far existera, och inte heller deras föräldrar och så vidare. Någonstans börjar kedjan, någonstans är änden på snöret.

I stort sett bygger von Leibniz sitt resonemang på följande. Allt som existerar måste ha en förklaring till varför de existerar. Om universum har en förklaring till varför den existerar måste den ha någon/något som är änden i snöret. Någon som startat allting, någon som har en förklaring till varför allt existerar, någon som ur inget startat allting.

Klockan 02.40 tänker jag att von Leibniz med detta resonemang hittade ganska snabbt att det är Gud som är förklaringen till detta. Gud är väl den gestalt som bäst passar in på frågan om vem som skulle kunna ha startat allting och som har svaret på frågan varför allt existerar. Om det är universums existens som von Leibniz först konstaterar är kontingent med all dess tid, rum, fysiska verklighet, natur och materia så måste det ju finnas någonting utanför allt detta, något bortom tid och rum, och jag ser inget annat än Gud i den rollen. Gud är immateriell och det behöver ju vara någon som inte själv behöver ha skapats av någon annan och gärna någon som funnits och finns i evig tid. Om man tänker på det sättet ser jag inte att von Leibniz hade så många andra han kunde peka på…det måste vara Gud som startat allt och vet varför allt existerar.

Klockan 02.50 börjar jag dock tänka på Gud som sådan. Om allt i universum inklusive allt på denna planet måste ha en förklaring för sin existens, måste då inte Gud själv ha en förklaring för sin existens? Jag dividerar lite med mig själv men landar till slut i svaret…Ja, Gud måste också ha en förklaring för sin existens. Om man då återgår till von Leibniz resonemang så innebär det att något måste förklaras utifrån något annat, ta exempel jag själv som person existerar för mina föräldrar valde att sätta mig på jorden medan något annat måste förklaras av sig själv, det vill säga Gud.

Klockan 03.00 finner jag mig själv surfa omkring på datorn för att finna svar på hur vetenskapen ser på universum som sådant. Nutida forskare menar tydligen att universum har inte alltid funnits och det talar ju därför för att von Leibniz i sent 1600-tal hade rätt då han sa att universum också är kontingent.

Klockan 03.10 står jag åter i köksfönstret och ser på månen. En timma har förflutit från det att jag gick upp ur sängen. Von Leibniz har varit min följeslagare och jag känner mig nöjd med att ha följt repet från slutet till början. Jag tackar von Leibniz och går åter till sängen.

När jag lutar huvudet på kudden känner jag mig trött men tankarna fortsätter att gäcka mig. Då jag sluter mina ögon kommer jag på att jag trots allt inte fick svar på min ursprungliga fråga, trots timmen med von Leibniz och Gud. Svaret på frågan om min egen existens. Varför finns jag?

Klockan 03.20 är jag klarvaken igen….

/m

Har vi blivit för sekulariserade?

I dagarna är det snart ett år sedan det stora toalettkriget bröt ut. Varje person skulle klara sig själv och hamstra så mycket toalettpapper det bara gick. I hyllorna på våra stormarknader ekade tomheten där det vanligtvis står metervis med toalettpaket. För egen del var jag i början av mars på väg att handla lite pasta i den butik jag brukade handla i, men även pastapaketen lyste med sin frånvaro. Jag fick en chock. Det fick bli sallad till middag istället.

Mycket har hänt sedan vi för ett år sedan stod i matkassornas kö för att handla toalettpapper och pasta. Vaccineringen pågår just nu och vetenskapen kommer så småningom att vinna över pandemin. Vi ser ljuset i tunneln. Dock kan jag inte låta bli att reflektera över hur vi har hanterat denna pandemi och hur den har uppenbarat våra beteenden.

Det jag vill sätta fingret på i detta inlägg är hur långt vi i Sverige har drivit individualiseringen och sekulariseringen till en acceptabel norm som på många sätt leder bort från det uppenbara, bort från vad jag tycker är acceptabelt. Det har i alla fall för mig blivit en aha-upplevelse och ögonöppnare som jag inte riktigt tidigare såg vidden av. Att vi hamstrar toalettpapper, går före i vaccinationsköer, lägger ut ”hat”-inlägg på sociala medier, medicinföretag skyller på andra, regioner skyller ifrån sig, kommuner skyller ifrån sig, politiker lyfter inte varandra utan är snabba att kommentera andras tillkortakommanden och många uttrycker starka individualistiska åsikter. Allt det här säger ganska mycket om vilka vi har blivit. Jag ska inte slå mig på bröstet och säga att jag står utanför allt det här, jag är som alla andra en del av att det har blivit så här.

För oss i Sverige är det självklart att vi sticker ut från andra länder. Det har varit klart för oss ända sedan World Value Surveys alla kartor pumpades ut över världen åren 1981-1984 då den första studien genomfördes. Här når ni alla studier. Nu när den sjunde studien släpptes under år 2020 befästes vår position som världens mest individualiserade och sekulariserade land. Detta innebär att det är tämligen självklart för oss att acceptera Folkhälsomyndighetens budskap som pumpades ut under våren att hålla avstånd och att varje individ i detta land tar sitt ansvar istället för en total ”lock down”.

Vi är individualister och som sådana är vi vana att klara oss själva och ta eget ansvar men i dess kölvatten kommer en sekularisering där vi glömt det kristna arvet att ta hand om varandra och behandla varandra med kärlek och respekt. Avstånd till andra, eller ”social distansering” är väldigt svenskt, där är vi världsmästare. Att ha världens bästa åldringsvård, lyfta andras förtjänster, vara ödmjuk och inte trycka ned andra, vara snälla mot varandra i sociala mediesammanhang…det är väldigt osvenskt. Vi har nog helt enkelt blivit allt för sekulariserade.

För ett år sedan då jag tog emot korset på min panna vid Askonsdagen var pandemin på väg att inta vårt land med full kraft. Jag vet att jag tänkte att vi är i alla fall väl förberedda, vi har en god beredskap, vi värnar om de äldre, vår hälso- och sjukvård håller hög kvalitet och vi har värderingar som gör att vi stöttar och hjälper varandra i samhället. Nu, ett år senare vet jag bättre, jag var väldigt naiv, trots all kunskap om World Value Surveys, ville jag inte riktigt veta om och ta till mig dess budskap.

Med all vetskap kring pandemin och våra svenska värderingar….vore det för mycket begärt om vi istället försöker lyssna på Jesus budskap i exempelvis bergspredikan och lyfta varandra, ta hand om varandra, prata gott om varandra, inte vara snabba på att lägga ut ”hat”-kommentarer på sociala medier, tänka bort individens vinst och tänka lite mer på oss tillsammans. Är det för mycket begärt om vi alla, oavsett vad vi än gör, alltid gör vårt bästa, inte för vår egens skull utan för andras. Kan vi inte strunta i att skriva den där kommentaren på sociala medier som sänker en annan människa, strunta i att försöka maximera din egen sits istället för att bistå någon annan, strunta i att försöka trycka ned någon annan för att istället föra fram din egen förtjänst.

Den etik och moral som finns i det kristna budskapet och som saknas i en sekulariserad värld måste vi försöka återfå. Vi kan bättre. Det kan inte vara så att vi har individer som går före andra i en vaccinationskö eller skriver ”hat”-kommentarer så att forskare slutar med sin forskning. Vi kan inte ha en värld där människor mår dåligt bara för att andra kommenterar deras inlägg på Instagram med nedvärderade ord. Vi kan inte ha en värld där människor som har ledande positioner inte gör sitt bästa för att medarbetare ska få de bästa förutsättningarna. Vi kan inte ha journalister som skriver vinklade texter för att lyfta artikeln trots att den bär spår av osanning. Vi kan inte ha politiker som pratar illa om andra politiker bara för att de är från ett annat parti, trots att det förslag som läggs fram kanske trots allt är bra.

Vi kan bättre. Vi kan gå ifrån den här sekulariserade synen och återgå till en högre standard för etik och moral. Korset på pannan kan vägleda oss.

/m

Vaccin och kvinnor får lättare förkylning än män

Många av er uppskattade min lilla grodliknelse i förra blogginlägget så jag utgår från en annan i detta inlägg. För ungefär 25 år sedan gick jag en ledarskapsutbildning och då skrev kursledaren denna mening på tavlan då vi avhandlade ämnet kommunikation i kursen:

”Kvinnor får lättare förkylning än män”

Ibland brukar jag tänka på den meningen och speciellt då det blir förvirring kring kommunikation. Det är sällan vi behöver mer information utan tydligare information. Vad är budskapet som du tolkar det när du läser meningen ”kvinnor får lättare förkylning än män”Jag återkommer till det på slutet.

Det är väldigt långt kvar innan Sveriges befolkning har blivit vaccinerade. Tidigt gick FHM ut och tydliggjorde att den som har störst behov av skydd mot covid-19 ska erbjudas vaccin före den som löper lägre risk för allvarlig sjukdom och död. Den tydligaste riskfaktorn är hög ålder. Det låter rimligt och något som flertalet kan ställa upp på. Känns snarlik lagtexten i hälso- och sjukvårdslagen om att störst behov ska prioriteras.

Det dröjde inte länge innan denna tydliggjorda prioritering ifrågasattes. Ska inte de som arbetar med de mest sköra och äldre samt den personal som ger vaccinsprutan prioriteras först? Ungefär som vid flyghändelse ska du själv sätta på dig din mask före du sätter på ditt barn masken. Detta låter rimligt och något som flertalet kan ställa upp på. Känns snarlik erfaren strategi vid olycksfallshantering, rädda dig själv så att du klarar att rädda andra. FMH ändrade därmed i sin tydliggjorda kommunicerade strategi.

Det dröjde dock inte länge innan även denna kommunicerade strategi fick kritik. Vilka grupper avses egentligen som inte av åldersskäl utan av arbetsskäl ska ha vaccin först? Gäller det enbart de som är i kontakt med de våra mest sköra äldre eller gäller det även de som är i daglig kontakt med de som är i kontakt med de mest sköra äldre? Nu blev det en snöbollseffekt och FHM kände sig tvungen att gå ut att förtydliga igen och specificera att personal inom äldreomsorg, hälso- och sjukvård och övrig omsorgspersonal som arbetar nära personer som bor på särskilda boenden eller har hemtjänst samt de vuxna som lever tillsammans med någon som har hemtjänst ska prioriteras. FHM skrev in detta i sin nationella plan.

Det dröjde dock inte länge innan denna tydlighet ifrågasattes. Vad avsågs egentligen med vuxna som lever tillsammans med någon som har hemtjänst. Är det boendeadressen som då avses och inte de närstående som visserligen är vuxna och hjälper till med handling och träffar dessa ofta men som inte har den boendeadressen? Nu satte FHM ned foten och sa att det är boendeadressens hushåll som gäller.

Det dröjde dock inte länge innan någon ropade GDPR. När FHM och regionerna började kommunicera detta så kom den naturliga frågan, får Vårdcentraler enligt patientdatalagen och GDPR, verkligen få listor av kommunen/hemtjänstföretagen på medborgare som ska vaccineras enligt Fas 1 som har hemtjänst? Nej, sa de flesta som kan dessa lagparagrafer. Då det gäller patienterna inom hemsjukvården är regionerna huvudansvarig för deras sjukvård, så är inte fallet för de med hemtjänst. Här får inte kommunen och regionerna dela listor med varandra.

Det dröjde dock inte länge innan någon sa, ja, men kan inte detta problem lösas enkelt genom ett informativt brev från regionerna hur hemtjänsttagaren ska göra för att boka vaccinationstid och brevet delas ut av kommunen som har listan på de som ska få brevet utifrån listade hemtjänstbrukare? Ja, sa de flesta. Detta löser problemet med patientdatalagen och GDPR men hur ska informationen se ut i brevet, i korta ordalag, hur ska bokningen gå till och hur ska verifieringen göras att det är rätt person som verkligen bokar?

Jag kan fortsätta med dessa kommunikativa och informativa delarna som försvårar arbetet med vaccineringen i Sverige hur länge som helst. Den ursprungliga prioriteringen om att de äldre med störst behov ska prioriteras har blivit intet. För några dagar sedan såg den officiella statistiken ut som följer, av de svenskar som fått första sprutan vaccin mot covid-19 var färre än hälften 70 år och äldre. 127 444 av Sveriges mer än 1,6 miljoner 70-plussare har hittills fått den första vaccindosen. Inte ens hälften av 90-åringarna är vaccinerade. De flesta doserna har gått till yngre, personal inom vård och omsorg.
Det kanske är rätt, som jag skrev här ovanför, men det är definitivt inte det som kommunicerades ut under sommaren och hösten då vaccinet fortfarande var ett framtidsscenario och inte en realitet. Budskapet var då tydligt – de äldre och deras anhöriga skulle stå först i kön. Fakta säger något annat. I mitt nya hemlän, Region Skåne, har lika många 30-39-åringar vaccinerats som 90-åringar och äldre.

För egen del som arbetat i ledningsfunktioner hela mitt liv står jag nu utanför och gapar kring den till synes amatörmässiga hantering som sker inom hälso- och sjukvården i Sverige. Jag måste erkänna att jag skäms. Det verkar precis som att man genomför kommunikationsinsater utan att ha tänkt efter före. Det verkar som om att man ägnat sommaren och hösten åt annat än att förbereda vaccinationsstrategi. Exemplet med patientdatalag och GDPR är inget nytt i vårt samhälle. Man kan tycka att en sådan fråga skulle ha varit beslutad och hanterad kring långt innan ens vaccinet nått Sveriges gränser. Varför verkar hela hälso- och sjukvårdssverige agera i nuet när man haft månader på sig att förbereda sig?

Kanske är jag för hård och kanske förstår jag inte hur komplext detta är. Jag har ju bara varit regiondirektör och arbetat med komplexa frågor hela livet, men ändå. Jag funderar på hur grannlandet hanterat detta eftersom jag ser Öresundsbron varje dag. Jag surfar in på Danmarks hälso- och sjukvårdsinformation. Det är möjligt att jag tolkar danskan fel men tydligen har de en enhetlig styrd vaccinationsstrategi med tydlig information som legat fast sedan i somras. Den har tagit hänsyn till GDPR och genomförs nu genom ett nationellt vaccinationsprogram med ett enhetligt bokningssystem. Infrastrukturen, tydligheten och inte minst genomförandet får mig att bara skaka på huvudet i jämförelse med Sverige.

Enligt Sundhetsstyrelen (Danmarks FHM) har 75% av landets äldreboenden och 50% av första-linjens personal erhållit båda vaccinationsdoserna i skrivande stund. Detta sker genom att man följer en särskild vaccinationskalender med tydlig vaccinationsbokning enligt sommarens beslutade och kommunicerade plan. Turordningsreglerna slogs fast i augusti. De fem regionerna var visserligen med i grundplaneringen men alla beslut kring hur vaccineringen ska göras, det centrala bokningsregistret, vaccinationsregistret….allt beslutades på central nivå.

Jämförelsen med Sveriges ineffektivitet och Danmarks till synes motsatta strategi är slående. Nu kan man tycka att jämförelsen haltar en aning eftersom befolkningsmässigt är Danmark mycket mindre än Sverige. Å andra sidan, det jag pratar om är i stort sett enbart hur ett land förbereder och sedan effektuerar en strategi, oavsett storlek. Tydlighet är nyckeln och inte minst inom området kommunikation.

Apropå kommunikation…vad läste du in för budskap, som du tolkar det, när du läser meningen ”kvinnor får lättare förkylning än män”? Min kursledare för 25 år sedan sa att vederbörande hört dessa tre olika tolkningar av samma mening. Du kanske finner en fjärde tolkning?

  • Att kvinnor blir lättare smittad av förkylning än män. Är det 10 män och 10 kvinnor som blir smittade av förkylning, kanske det bara är 3 män som blir förkylda medan 7 kvinnor blir förkylda.
  • När kvinnor och män blir förkylda, får kvinnor mildare förkylning än män. Alla vet ju att en kille som får lite ont i halsen känner sig rejält förkyld.
  • Att kvinnor får lättare förkylning än att de hittar en man som partner.

/m

Amatörer i vaccinkriget

Har ni hört den där berättelsen om fem grodor som sitter på ett stort löv. En av grodorna beslutar sig för att hoppa. Hur många grodor sitter då kvar på lövet?

Några av er svarar säkert att det då sitter fyra grodor kvar på lövet medan andra säger att det fortfarande sitter fem grodor kvar på lövet. Rätt svar är att det fortfarande sitter fem grodor kvar på lövet. Bara för att man beslutar sig för att göra något krävs det något mer för att hoppa. Ett beslut är inget hopp.

Just nu känner jag att det är många amatörmässiga grodbeslut utan ”action” i vaccinationskriget som blossat upp. Historien är som följer. EU upphandlar å medlemsländernas vägnar vaccin från ett antal godkända läkemedelsföretag. Upphandling genomförs, avtal skrivs och leveransen försenas. Alla som arbetat med upphandlingar och specifikt mot läkemedelsbranschen vet att leveranser av nya medicin, speciellt vaccin eller annan ny medicin, brukar alltid ha leveransproblem. Det följer liksom med i köpet när det handlar om något nytt.

Bara för att man fattar ett beslut och skriver ett avtal mellan två parter innebär inte det detsamma som att nu görs allt enligt den tidsplan vi har slutit i avtalet. Ett beslut är en sak, utförande är en annan. För att saker ska hända krävs det ledarskap och ständig dialog med den man slutit avtalet med för att genomförande ska ske. Nu verkar det som om regionerna helt plötsligt blir förvånade att leveranserna är försenade, att Svenskt Näringsliv tycker vaccinationen går för sakta, att EU-parlamentarikerna är förbannade på EU-kommissionen som ansvarat för upphandlingen och mitt i allt detta står den enskilda medborgaren och tittar på och skakar på huvudet åt allt det amatörmässiga som pågår. Några iakttagelser från min sida:

  • Svensk Näringslivs kritik att det går för sakta med vaccineringen handlar om att leda bort frågan om att läkemedelsföretagen misslyckats i utlovad leverans.
  • SYLF:s fd ordförande, som nu är någon slags enhetschef på SKR, går ut i media och tydliggör med orden ”levererar läkemedelsföretagen så vaccinerar regionerna” handlar om att det självklara är så självklart att det tydligen måste sägas om och om igen för att man har inget bättre att säga.
  • Att Skånes regiondirektör håller upp ett antal dosampuller i handen på en presskonferens för att visa hur lite vaccin varje Vårdcentral får handlar mer om teater än ledarskap.
  • Att FHM, Vaccinsamordnaren och Regionerna argumenterar om när informationen nått vem om förseningar i leverans handlar om att det tydligen är viktigt att framställa i media vem som fått information av vem.

Jag kan fortsätta min lista med märkligheter för egentligen borde väl alla inblandade sluta att diskutera självklarheter och börja agera. Att kritisera regionerna för sakta vaccinering när de inte ens fått vaccindoserna känns bara amatörmässigt från Svenskt Näringslivshåll. Att ansvarig chef från SKR uttalar sig om att regionerna vaccinerar när de får vaccinet känns bara som att vederbörande är för ny i rollen. Det vet väl alla i hela Sverige att regionerna vaccinerar när de får vaccinet. Att hålla upp dosampuller i TV känns som att det borde finnas något annat vederbörande borde ägna sig åt. Att öppet diskutera informationsmiss i media känns….ja, amatörmässigt!

Ledarskap handlar om att agera och inte göra onödiga utspel. Det finns många som väntar på vaccin och alla visste att det skulle bli förseningar i leverans, varför argumentera om självklarheter när det självklara händer? Ibland blir det fel, så är det, men vissa saker vet man ska hända innan det händer. Lägg därför upp en ny tidsplan med leverantörerna, strunta i att kommunicera självklarheter eller att göra teatraliska utspel och leverera vaccinering istället. Vill inte se fler onödiga utspel som bara får medborgarna att tycka att representanter från olika företag och myndigheter är amatörer, även om dessa är amatörer.

Hur svårt kan det vara?

/m

Rörigt är bättre än ingenting

En gammal kollega ringer och vill höra hur jag har det. Vi pratar gamla minnen. Vi kommer naturligtvis in på Covid-19 och min kollega beklagar sig och säger att jag behöver komma tillbaka till ledargarnityret inom hälso- och sjukvården för så rörigt som det är nu får man leta efter. Nyfiken som jag är frågar jag om vad det är som är så rörigt? Kollegan svarar med tre ord,

”Det saknas ledarskap”

Om vi går några år tillbaka i tiden var jag en av landets regiondirektörer som träffades en gång i månaden på dåvarande SKL:s kontor i Stockholm. Våra regioner såg olika ut, vi hade helt olika förutsättningar men var det något vi försökte åstadkomma så var det att prata ihop oss så att vi höll ihop så mycket det bara gick, trots våra regioners olikheter. Nu verkar det som om samordning är det som fungerar sämst, enligt min kollega.

Jag kan dessvärre inte göra något åt det svarar jag min kollega och säger en aning ödmjukt att dagens ledargarnityr gör säkert så gott de kan. Min kollega blir då en aning provocerad och kommer med olika exempel på hur dåligt detta med testning har fungerat runtomkring landet och inom olika regioner. Olikheterna från respektive region hur man har hanterat testningen flödar ur kollegans mun. Som exempel nämner kollegan mitt gamla hemlän där man tydligen inte har kunnat testa sig alls i månader under hösten och i Stockholms län har inte testningen i områden där svenska inte är första-språket fungerat alls. Flera andra exempel räknar min kollega upp. Hemtestningen ska vi inte prata om, säger kollegan till slut.

Det ordnar säkert upp sig med vaccinationen säger jag. Det skulle jag inte ha gjort…..min kollega eldar upp sig ännu mer. Den nationella vaccinationsplanen från Folkhälsomyndigheten med de olika faserna verkar regionerna redan sjabblat bort. Här är några exempel säger min kollega. I Östergötland gick ett brev ut med information om vaccination och där kunde man tydligen via en länk gå in och göra en tidsbokning, som vem som helst kunde använda, oavsett prioriteringsordning. Många regioner vill inte ge sprutan i hemmet eftersom vaccinet är känsligt för transport (Ex Blekinge) men i andra län åker man tydligen runt till stugorna och vaccinerar för fullt (Ex Skåne och Västerbotten). Är vaccinet inte lika känsligt i de regionerna? I Sörmland vaccinerar man bara på äldreboenden men tydligen hade kungen fått spruta på Stenhammar, vilket knappast kan anses som äldreboende (även om det par som huserar där kan anses tillhöra kategorin äldre). Det här med prioritering verkar också vara godtyckligt, i vissa län prioriteras medarbetare i vården medan i andra län följer man strikt Fas-indelningen från Folkhälsomyndigheten och då står inte vårdens medarbetare först. Rörigheten kring den andra dosen är också något som jag förstår har hanterats olika från region till region. Min kollega babblar på och jag börjar förstå min kollegas frustration. Var är samordningen, var är det tydliga ledarskapet?

Min kollega stannar upp lite medan jag googlar in och läser Folkhälsomyndighetens plan. Har inte läst den förut. Jag tycker fasindelningen kunde varit tydligare då grupperna i prioritering blir stora, men textmässigt verkar planen vara habil. Problemet verkar vara det praktiska hanterandet i respektive region. Vårt samtal glider över till annat. Jag vill inte fördjupa mig så mycket kring vaccinationens oordning. Jag blir en aning nedstämd av vårt samtal. Vaccinationen är ju en positiv grej, varför sjabbla bort det?

Då jag och min kollega avslutar vårt samtal tänker jag på samordning i landet. Det finns uppenbara fördelar med att vi har en regional indelning och att vården sker utifrån lokala förutsättningar men ibland kunde en tydligare samordning minimera i alla fall ryktesspridningar. Covid-19 och hanteringen av både testning och vaccination är en prövning och en logistisk utmaning, samtidigt som jag inser att det borde inte vara så svårt. Det handlar om ledarskap, tydlighet och konsekvenstänk.

Jag går in i vardagsrummet och slår på CNN. I dessa dagar är det en av kanalerna som jag tittar mest på. Det pågår en diskussion om vad som blir president Bidens största utmaning i nuläget. Den bild som målas upp av journalisterna får mig att le. De nämner att den ”icke-existerande” vaccinationsplanen är ett stort bekymmer. Då tänker jag att vi i Sverige må ha rörigt men det finns ju ändå planer….

/m

Sisyfos

När meningslösheten tränger sig på tänker jag på Albert Camus och Sisyfos. Ni vet den där kända franska nobelpristagaren i litteratur som kanske mest är känd för sitt verk ”Pesten” och den där grekiska mytologikungen från Korinth. Camus slutord bär jag ofta med mig, ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”.

Bilden framför mig då Sisyfos för evigt släpar sin stora sten uppför kullen för att sedan ideligen få börja om kan för många ses som ett evighetsarbete som måste leda till oerhört negativ inställning till livet, det meningslösa måste för Sisyfos vara djupt depraverande. Kanske lever hoppet hos honom att stenen någon gång når sitt slutmål och han blir fri från detta evighetsarbete, men Camus påminner mig om att Sisyfos har inget hopp. Stenen kommer aldrig nå sitt mål men Sisyfos är lycklig ändå.

Meningslösheten i ett liv kan i många avseenden vara djupt deprimerande. Att ha ett liv med mening är på många sätt meningen med livet, men om man inte har ett liv med mening hur gör man då? Ja, det är då Camus och Sisyfos påminner mig om att man kan finna meningen i allt och bli lycklig görandes de mest banala sakerna. Camus förmodade svar är i två korta meningar genial, ”Sisyfos hade accepterat meningslösheten. Det var därför han kunde vara lycklig”.

Att acceptera en meningslöshet känns tungt men att finna en lycka i det till synes meningslösa är hoppingivande. Att något ska ha en mening, att något ska vara meningsfullt, hänger intimt ihop med att utföra något och att detta utförandet ska leda till ett resultat. Att Sisyfos släpar på sin sten från punkt A till punkt B där friheten väntar bygger på att hela syftet med släpandet är att han ska nå punkten B för där väntar den hett efterlängtade friheten. Det är därför naturligt att tänka sig att Sisyfos tycker arbetet är meningslöst eftersom han aldrig når punkten B.

För mig har jakten på utförande och nå delmål varit en stor del av mitt liv. Nu har Camus fått mig att tänka om, eller i alla fall ändrat min uppfattning en aning. Tänk om det är själva görandet som är grejen och inte målet? Tänk om det är släpandet av stenen som är det rika i livet, tänk om det är där meningen finns?

Om nu görandet är det viktiga bygger det på en annan viktig insikt som Camus också tar upp. I en värld utan mening vinner vi vårt värde i en medveten livsduglig hållning mot hopplösheten och samtidigt vinner vi en paradoxal kärlek till livet. Detta bygger på att vi finner ett nöje i själva görandet. Att Sisyfos till slut finner lyckan i att släpa en sten upp och ned för en kulle kan låta långsökt men det gör han faktiskt. Lyckan sitter i livet…..han lever!

När meningslösheten är som starkast, ser man inga vägar vidare. Allt känns tomt och innehållslöst. Kanske kan man, efter en tid (allt tar tid), börja betrakta meningslösheten så som existentialismen lärde oss, inte minst Kierkegaard. Här kommer en fri tolkning av Kierkegaard:

”Du är en människa och inte ett ting. Du är ingen stol eller ett bord. Du är alltid på väg att bli någon, någon annan än du är idag, någon annan än du var igår. Sökandet har ingen början och inget slut. Själva sökandet är detsamma som att vara människa. Vad skulle det vara för mening med att leva överhuvudtaget om du som liten fick en uppenbarelse och förstod allt och du därefter bara levde i det självklara livet ut?”

För mig brukar nyckeln i det meningslösa vara att läsa exempelvis Hammarskjöld, Kierkegaard, Bibeln men även att skriva ned egna tankar och försöka sätta ord på det där som skaver. Det finns alltid något att bygga livet på. Det lilla fröet du får fram genom ord kan vara det där lilla fröet som behövs för att återigen växa, återigen börja söka, återigen påbörja en resa.

”Det gör ont när knoppar brister”. Ibland läser jag hennes dikt bara för att läsa dessa ord och få tiden att vara min medicin. Jag lämnar mig dock inte vid knoppens brist. Hennes avslutande del i dikten är hoppfull och bär på ett av de finaste orden jag känner till. ”Då, när det är värst och inget hjälper………..känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit.” Ordet Tillit är ett palindrom och symboliken är slående. Tillit fås både framifrån och bakifrån, både när du befinner dig på toppen av berget eller i dess djupaste dal. Ha Tillit. Allt ordnar sig.

Att leva med bilden av Sisyfos har för mig blivit ett andligt uppvaknande. Meningslösheten som jag ibland känner är inget jag räds för längre. Den bär på en lycka i sig. Den bär på livet.

Om ni inte förstår mig kanske Camus kan hjälpa er…han är trots allt Nobelpristagare!

/m

Politiskt ledarskap – är det här det bästa vi har?

Jag är hemma, som vanligt. Slölyssnar på partiledardebatten på TV:n i bakgrunden medan jag läser det sista innan morgondagens tentamen i Systematisk teologi.

Först reagerar jag inte men sedan drar sig mitt intresse mer och mer till TV:n och partiledarnas budskap. Det är en märklig retorik vi som ser på detta får till oss. Det är ett fasligt tjat om att någon måste ta politiskt ansvar och visa politiskt ledarskap. Två-tre av partiledarna pratar om politiskt ledarskap och verkar syfta på massvaccineringen. De verkar inte förstå att politiken inte har något med det att göra utan att vaccineringen sköts av hårt arbetande tjänstemän i regionerna. En av partiledarna pratar om hur fel det är när ”IT-jättar” begränsar twittermöjligheter och sociala mediautspel för vissa politiker, utan att förstå att det är ”IT-jättarnas” skyldighet att begränsa informationsflödet från deras sida då lagbrott i form av exempelvis uppvigling sker på deras plattformar. Några andra partiledare försöker vinkla egna frågor för ointresserades öron, vilket närmast ter sig patetiskt.

Medan jag ser på skådespelet i riksdagen kommer en enda fråga upp i mitt huvud, är detta det bästa politiska ledarskap det här landet har att erbjuda? Retoriken om politiskt ledarskap hamnar ju hos dem själva, det är dessa 8 partiledare som är det politiska ledargarnityret i Sverige. Alla vet att vi för närvarande har en regering med svagt stöd i Riksdagen. Vad syftar då retoriska tal om ”avgå eller vissa ansvar” som en av partiledarna sa eller retoriken om att ”visa politiskt ledarskap”. Vad är syftet med sådana kommentarer? Blir det bättre? Om man är oppositionspolitiker t.ex. varför inte istället säga vad man själv vill förändra eller säga vad man själv tycker ska göras istället? Varför är det bara utspel åt andra som görs och varför lägger man inte själva fram skarpa förslag?

Regeringens sätt att leda vet vi ju hur den fungerar. Låt mig ta ett exempel. För några dagar sedan lyssnade jag på riksdagsdebatten kring den nya pandemilagen. Jag hade en hel del egna funderingar som jag hoppades skulle besvaras. Alla vet att det inte alltid är lätt att få det rätt från början i pandemitider. Det ska fattas snabba beslut under en kort tid och därför förstår jag att inte allt blev rätt med den tillfälliga pandemilagen i april. Nu hade ju dock både regering och opposition haft hela sommaren, hela hösten och december på sig att lägga fram en ny mer robust pandemilag, så alla antog att nu var den väl genomarbetad. Riksdagsdiskussionen skulle därför äntligen läggas på en högre intellektuell nivå….tänkte jag….ack så fel jag hade.

För det första. Det framgick inte alls vad det var för fel på den tillfälliga pandemilagen de la fram i april. Den förlängdes inte och sonderingar mellan regering och de andra riksdagspartierna gjordes men svaret uteblir fortfarande….vad var fel med den lagen?

För det andra. Om det nu var väldigt mycket fel på den tillfälliga pandemilagen, varför dröjde det ända till januari 2021 innan ny lag kom på tapeten? Om jag fattade rätt i debatten gjorde regeringen ingenting….verkligen ingenting….trots att hela världens övriga befolkning förstod att en andra våg är på gång. I debatten framgick det att Centerpartiet la fram i Riksdagen i oktober att utarbeta en ny tillfällig pandemilag. Sedan hände ingenting…..och nu i förra veckan las alltså en ny lag fram på bordet.

För det tredje…och det här har jag fortfarande inte fattat. Varför är lagen så viktig just nu? Den andra vågen trillade ju in i oktober. Den var alltså inte viktig i oktober, inte viktig i november, inte viktig i december men nu i januari år 2021…då är den viktig.

Dessutom tror jag den är tillfällig och gäller till september. Vilket leder in mig på den fjärde funderingen jag har. Varför löpa ut i september? Jag och alla andra i Sverige fattar att det krävs en grundlagsändring om en ny permanent lag ska införas som ger regeringen befogenheter i andra krislägen än krig. Detta innebär således två riksdagsbeslut med ett val emellan och således kan en sådan lag tidigast träda ikraft efter valet 2026. Varför då begränsa denna tillfälliga lag till september.

Jag återgår till dagens riksdagsdebatt mellan partiledarna. Oavsett om du är oppositionsparti eller regeringsparti, har inte vi svenska medborgare en rättighet att förvänta oss mera? Jag ser gärna skarpa frågor och skarpa svar, oavsett partitillhörighet. Just nu ser jag inget av det. Det politiska ledarskapet är inte skarpt för mig längre. Oppositionen försöker att ta billiga poänger genom retorik som verkar gå ut på att säga slagfärdiga ”oneliners” såsom ”avgå” eller ”ansvar” utan att de själva preciserar varför och vad de i så fall själva skall göra för att det ska bli bättre. Regeringspartierna verkar inte riktigt ha kontroll och ”styr” inte riktigt landet, exemplet med den tillfälliga pandemilagen som jag redogjorde för här ovanför är bara ett sådant exempel.

Vi som kan vår historia längtar tillbaka. Tillbaka till en annan tid. Varför inte gå tillbaka till 1919, då en annan pandemi härjade i Sverige. Politiskt är Nils Edén svensk statsminister och han leder en liberal-socialistisk koalitionsregering, uppbackad av socialdemokraternas Hjalmar Branting. Hela Sverige står inför randen av ett inbördeskrig samtidigt som man måste hantera en humanitär katastrof i form av Spanska sjukan. Politiskt genomdriver Edén/Branting under detta år den största politiska reformen under 1900-talet, i december driver regeringen igenom principbeslutet om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Så här i eftervärldens ögon är det ingen som ifrågasätter Edén/Brantings i många avseende handfallna strategi för att hantera spanska sjukan, utan istället hedras deras i många avseenden unika och framgångsrika beslutsamhet att driva igenom rösträttsreformen. Varför ifrågasattes inte deras handfallna strategi inom området spanska sjukan? Jo, för alla förstod att de var det bästa Sverige hade att komma med i rådande situation gällande politiskt ledarskap.

Firma Edén/Brantings spanska sjukan-strategi ifrågasattes inte, just för att det helt enkelt inte fanns bättre politiker att hantera krisen på ett annorlunda sätt än vad som redan gjordes. Ingen ifrågasatte deras fokus på rösträtt. De har nu gått till historien, som de svenska ledare som införde rösträttsreformen, mitt under en pandemi som dödade mångdubbelt fler människor i Sverige under bara december månad 1918 än under hela Covid-19.

Så min fråga kvarstår. Är det här det bästa vi politiskt har i Sverige just nu?

/m

Undanhöll sanningen…även denna gång

Det är nu många år sedan jag var i Lebanon och Hanover. Minnena därifrån är dock fortfarande starka och jag skaffade mig några vänner där som jag har fortsatt kontakt med. Det är säkert tio år sedan jag spenderade en del av min studietid inom hälso- och sjukvården på Dartmouth college och lärde känna omgivningen. Varje gång jag ser något oroväckande som hänt i USA brukar jag tänka på en av mina mentorer från New Hampshire som jag brukar ha sms kontakt med. Nu är det flera år sedan vi hörde av varandra per telefon men onsdagens oroligheter i Capitolium fick mig att ta mod och ringa till honom.

Han blev oerhört glatt överraskad. Tyvärr hade jag glömt sex timmars tidsomställningen så det blev ett tidigt samtal för hans del. Dessutom hade han varit uppe sent och kollat på när Steelers förlorade nattens wildcard game. Vi pratade en stund om allmänna familjespörsmål och som vanligt var han vänlig och återupprepade att jag borde åka till USA och föreläsa, med min erfarenhet. Jag tackade vänligt, som jag brukar göra, och svarade sanningsenligt att jag inte har de ekonomiska möjligheterna och dessutom i dessa tider är ju inte direkt resande aktuellt av andra orsaker, vilket ledde in samtalet på två aktuella frågor, pandemin och de politiska spänningarna i USA och naturligtvis vårt favoritspörsmål, förändringsmöjligheterna i hälso- och sjukvården.

Jag beklagade det som hänt i Washington. Min vän sa, något förvånande, att det här kanske var det bästa som kunde ha hänt. Han beklagade naturligtvis dödsfallen men fyllde i att nu vet ju båda sidor på den politiska skalan vad en inhemsk, lögnaktig retorik leder till. Det här kan mycket väl bli väckarklockan som leder till något bättre. Han fortsatte att berätta att han inte varit med om så djupa splittringar politiskt som det nu är i USA. Det splittrar till och med familjer, sa han, och gav något närstående exempel.

Jag stannade upp och tog in det han sa. Vi berörde de olika partiernas mittenfalanger som borde enas lite bättre och inte låta respektive ultrafalang styra taktpinnen. Detta kan vara den händelsen som enar de mer sansade politikerna i respektive parti. Han var dock genuint orolig inför ”Inauguration-day” den 20:e januari och menade att de mest ”skruvade” Trump-anhängarna håller på att planera något, vilket naturligtvis lät extremt oroväckande.

Vårt samtal gled över till pandemin och hälso- och sjukvården. Inte så konstigt eftersom det är där vi förenas, min vän och jag. Jag berättade om hur jag tycker förändringstakten i svensk sjukvård går alldeles för sakta. Hur microsystemet inte hänger ihop med macrosystemet. Hur knepigt det är att förbättringsarbete lokalt inte får spridning nationellt. Hur dåligt det här landet hanterar de äldre. Om Coronakommissionnes rapport och om de små positiva förändringarna som borde vara fler. Vi resonerade om varför förändringarna går så sakta och som vanligt var han skarp i sin analys och ifrågasatte varför vi svenskar inte använder bättre de fantastiska nationella register vi har i vårt förändringsarbete. Svårt att inte hålla med honom.

Vi pratade mycket mer om sjukvård, pandemi och annat men det behåller jag för mig själv. Då vi avslutade vårt samtal går jag och sätter på kaffebryggaren. Det blippar till i min mobil och medan vattnet bubblar i bryggaren tar jag fram meddelandet i mobilen. Min vän från New Hampshire har skickat några länkar till olika lokala mediekanaler i New Hampshire och Vermount med artiklar om pandemi, politik och förändringsarbete inom hälso- och sjukvården. Några länkar är till IHI i Boston.

Jag får dåligt samvete. Min vän avslutar sitt meddelande med orden, ”keep up the good work for a better healthcare in Sweden”. Orden sätter sig i magtrakten. Jag undanhöll han sanningen…..även denna gång. Svensk sjukvård är inte del av mig längre. Nästa gång kanske jag klarar av att berätta för honom, tänker jag. Nästa gång.

/m

Lögnens väg

Då har Trump och hans vita arga män återigen visat deras sanna ansikte. Jag skrev ett blogginlägg om dessa anhängare en vecka innan valet och varnade för det som nu skedde i Washington med invasionen av Capitolium. Inlägget seglade återigen upp och blev ett av förra veckans mest lästa, lite otippat. För er som missat det finns det här. Det som förvånar mig mest är dock att om ”lilla jag” från Sverige såg detta komma, varför blev då USA:s polis och etablissemang tagna på sängen?

Många säger att det är historiskt unikt det som nu händer i USA, där en sittande president vägrar erkänna sig besegrad, som dessutom hävdar att han har blivit bestulen på valsegern och som uppviglar. Det är dock en sanning med viss modifikation. Att som politisk ledare fara med osanning i syfte att så tvivel bland sina anhängare eller för att få sin vilja fram är en farlig väg att ta men en väg som flera har tagit i historien. Här kommer en annan presidents agerande från historiens skattkammare som alla amerikaner väl känner till och borde ha varit underlag för att ses som en varningsflagg.

Washington år 1860 – förbittring över en valförlust

President James Buchanan sitter i Vita huset och förbereder sitt sista stora tal till kongressen innan den tillträdande presidenten Abraham Lincoln kommer att ta över presidentämbetet några månader in på det nya året. Det är den 2:a december år 1860 och medan Vita huset i Washington piffas upp för julfirande är president Buchanan ångerfull. Han tänker tillbaka på löftet han gav vid installationstalet. Det var inte så här han hade tänkt sig att det skulle sluta. Att lämna över makten till en illegitim president var det sista han ville göra.

James Buchanan

1860 års presidentval blev olikt något annat presidentval i historien. För första gången stod inte valet mellan två kandidater som representerade varsitt parti, denna gång stod valet mellan fyra kandidater eftersom det demokratiska partiet inte lyckades enas kring en gemensam kandidat. Det relativt nybildade Republikanska partiet nominerade Abraham Lincoln från Illinois medan det Demokratiska partiet var djupt splittrat i frågan om delstaters självbestämmande över slaverifrågan. Demokraterna i norra USA gick till val på att delstaterna själva skulle få bestämma om de ville tillåta slaveri eller ej och nominerade Stephen A. Douglas, även han från Illinois, medan demokraterna i södra USA hade en motsatt uppfattning och tyckte att ingen förändring skulle ske gällande slaverifrågan och stöttade istället vicepresidenten från Kentucky, John C. Breckinridge. För att ytterligare komplicera för de amerikanska väljarna ställde John Bell från Tennessee upp för det nya partiet Constitutional Union Party med anhängare från gamla Knownothings samt Whigpartiet.
Efter att ha lovat i installationstalet år 1857 att inte ställa upp i nästa presidentval hade president Buchanan satsat allt på att hans vicepresident, Jonn C. Breckinridge, skulle vinna valet. Det hade då blivit en naturlig efterföljare till Buchanan, samtidigt visste han att senator Douglas, som besegrat Lincoln två år tidigare i senatorsvalet efter häftiga debatter, var en allt för kontroversiell senator för sydstaterna att acceptera som sin kandidat. Nu ångrade han sig. Han skulle naturligtvis ha ställt upp i valet, partiet hade då inte varit splittrat och den, i hans ögon illegitima och oerfarna, Abraham Lincoln, hade inte blivit vald. Buchanan suckade. Republikanerna fick knappt 40 procent av rösterna medan Demokraterna fick nästan 48 procent fördelat på Douglas och Breckinridge, det borde därför vara naturligt att en Demokratisk president efterträdde honom. Han hade hela södern med sig då han kallade Lincoln en illegitim president, det visste han.
Nu satt han i Vita huset och förberedde sitt sista stora tal till kongressen. Fanns det något han kunde göra åt valresultatet? Kanske inte, men nog kunde han säga en hel del under morgondagens tal som kunde göra hans eftermäle starkt och sända en tydlig signal till hans illegitime efterträdare, eller?

Invasionen av Capitolium 2021

Om vi för en kort stund återgår till nutid och reflekterar lite kring den händelse som nu skedde i onsdags, så är inte händelsen i sig speciellt unik i ett internationellt perspektiv om det inte vore för två saker. Att se arga demonstranter storma byggnader och bråka med ordningsvakter och polis har vi sett förut. Det räcker med att jag nämner arabiska våren, Hong Kong, Prag, Bukarest, Ukraina, Belarus….ja, det finns många tillfällen och stunder i historien att lyfta fram. Det som drabbade USA i onsdagens efterspel efter en demonstration i Washington är inte speciellt unik i ett internationellt perspektiv, om det således inte vore för två saker. Dels är orsaken att den sittande presidenten i ett land uppviglar till detta och dels är platsen Capitolium, Washington, USA:s huvudstad. Det var alltså ingen främmande makt som angrepp ett demokratiskt land, det var en inhemsk pöbel, påhejad av sittande president, som på ett utstuderat sätt ville sudda ut den demokratiska processen. Platsen var dessutom folkstyrets centrum i detta land som många ser som världens mäktigaste. Att denna invasion dessutom skedde under rådande pandemi visar ju bara ännu mer hur mycket den sittande presidenten trots allt har hunnit förstöra under sina snart 4 år som president.

Förbittringen, den redigerade sanningen och legenden förändrar historien

President Buchanan bestämmer sig i sista stund för att skriva in något extra i sitt tal till kongressen den 3:e december år 1860 som han vet kommer att göra livet surt för sin efterträdare Abraham Lincoln. Föga anar han den ödesdigra konsekvensen av sitt tal. Han skriver in några meningar som direkt vänder sig till Söderns slavstater. Han nämner att ”dessa åsidosatta stater, har rätt att göra revolutionärt motstånd mot unionsregeringen”. President Buchanan tycker egentligen inte detta, men förbittringen efter valförlusten gör dessa rader nödvändiga. Tre månader efter att president Buchanan hållit sitt kongresstal har flera stater brutit sig loss och ett halvår efter talet har elva delstater bildat Amerikas konfedererade stater. Det amerikanska inbördeskriget är ett oundvikligt faktum med den blodigaste konflikten i Amerikas historia som följd.

Skör demokrati

Jag lyssnade lite på Joe Biden då han gjorde ett uttalande mitt under pågående upplopp. Han var tydlig med att detta är en varning för oss alla med budskapet att vi lever i en skör demokrati. Även om Jefferson var starkt influerad av maktdelningen i Frankrike så går det inte att komma ifrån att många länder har sett USA som ett demokratiskt föregångsland. Om det på fyra år kan falla ned till den här sköra demokrati vi nu ser i världens mäktigaste land måste vi nog se detta som en varningsflagg till alla öppna, demokratiska länder i världen, inklusive Sverige. Det kanske finns två länders ledare som nu sitter där och ler…Ryssland och Kina…men vi andra känner nog att historien påminner oss alla att vi kan inte ta något för givet. Vi måste kämpa och värna om demokratin. Varje dag.

/m