Min tredje bok på gång

Då är den avslutande redigeringen och layoutframställningen av min nästkommande bok äntligen färdig. Det är alltid det där på slutet som jag tycker är känslomässigt svårast. Man går ständigt omkring med en inre känsla av att man missat något stavfel, färgen på baksidestexten blev fel eller layouten kunde ha gjorts på det eller det sättet istället….ja, nu är det i alla fall klart! Idag gick tryckfilen iväg till tryckeriet. Jag är otroligt nöjd och stolt!

Hela omslaget till Spår av dig

En boks väg från idé till färdigtryckt bok är alltid intressant tycker jag. Den här boken har tagit lite över två år att färdigställa. Det är en vårdag för två år sedan. Året innan har min älskade dotter kommit hem efter en längre utlandsvistelse i Australien. Jag njuter av att jag återfått min dotter, Isabelle, till Sverige och att jag återigen kan uppleva vårstunder i Sverige med henne. Vintern har släppt sitt grepp om vårt avlånga land, och även om sommarens värme fortfarande är avlägsen kan vi ana dess kontur. Jag och min dotter sitter ihopkrupna längs husväggen på baksidans terrass och försöker fånga de få solstrålar som finns. Vi diskuterar skrivande och kreativitet. Jag är mitt uppe i researcharbete för efterföljaren till den historiska spänningsromanen Viljans makt, och hon frågar om jag när en längtan efter att någon gång skriva något annat än historiska romaner. Vi båda vet att jag håller på att redigera manuset till Jag är paria, vilket vi båda ser mer som mitt terapeutiska projekt och därför kanske vi omedvetet båda två ser den boken mer som en parentes i mitt författarskap. Jag funderar en stund, och det dyker upp några andra författares romaner i huvudet, men inget klockrent. Mitt svar blir därför något kryptiskt att jag gärna någon gång skulle vilja skriva en bok som är en blandning mellan romantik, feelgood och svärta.
”Den skulle jag gärna vilja läsa”, säger hon.
Sagt och gjort. Den bok som nu är på väg till tryckeriet är således resultatet av samtalet som Isabelle och jag hade den där vårdagen. Jag lämnade uppföljaren till min historiska roman till ett senare tillfälle och lät lusten styra mina skrivsteg.

Framsidan!

Så här i efterhand ser jag bokens resa lite i ljuset av min egen resa under de här dryga två åren. Våren 2019 befinner jag mig på Backåkra och träffar Adam (så heter han i min autofiktiva bok Jag är paria) och jag bestämmer mig där och då för att söka in till Teologprogrammet och bli präst. Jag fortsätter med min konsultverksamhet i ledarskap men börjar samtidigt också studera på distans. Boken skrivs under nätter i Slaka och i Limhamn och under stunder av reflektion. Den skrivs på Espresso house i Limhamn och på Sankt Jakobs stenugnsbageri i Slottstaden, Malmö. Den skrivs i vår underbara sommarstuga i Karlsbo utanför Kalmar och den skrivs på tågresor i södra Sverige. Nu är den äntligen på väg till Er! Nu har den släppt sitt grepp om mig och jag hoppas att ni kommer att uppskatta den lika mycket som jag älskade att skriva den.

Boken är en fullt ut skönlitterär, påhittad berättelse. Jag håller vad jag sa till Isabelle den där vårdagen, boken är en blandning av feelgood, romantik och svärta. Handlingen utspelar sig i och kring Linköping, så ni som känner till Östgötaslätten kommer att känna igen er! Till slut enades förlag och jag om nedanstående baksidestext:

Livet är kort, alldeles för kort. Det får det skilda paret Magnus och Elisabeth erfara då de tvingas begrava sin enda dotter. Föräldrarna är så olika man kan vara, att trösta varandra är alltså inte aktuellt. Den uppslitande skilsmässan satte alltför djupa sår. De söker därför tröst på varsitt håll. Elisabeth vänder sig till sina väninnor och Magnus försöker desperat att bibehålla ett av dotterns fotavtryck. Ingenting verkar hjälpa.

Till slut får de instruktioner från oväntat håll. Dottern börjar skicka mail och saker börjar hända. Föräldrarna uppmanas att leva, testa sina gränser och försöka sluta fred. De har inget annat val än att lyda, hur skulle de kunna gå emot sin bortgångna dotters önskningar?

“Spår av dig” är en vacker, varm och kärleksfull historia som får dig att gråta och skratta på en och samma gång. En modern roman som speglar livets och kärlekens innersta väsen. Det är en historia om vänskap, föräldraskap och tillgivenhet. En historia man aldrig glömmer.

Tusen tack till Lava förlag, som var faktiskt ett av flera förlag som ville ge ut denna bok. Otroligt roligt! Nu hoppas vi att processen med tryckningen håller vad den utlovat, så finns den i bokhandeln efter den 18:e november. Troligtvis kommer jag att ha ett releasemingel den 27:e november någonstans i Linköping. Återkommer med detaljer kring releaseminglet men det kommer i så fall bli ett öppet releasemingel och alla som vill är således välkomna!

/m

Snabbkurs i ledarskap

En forcerad kvinna ringer mig då jag sitter på Espresso house. Hon har bråttom säger hon. Med en viss förvåning undrar jag lite försynt om hon har ringt rätt. Jodå, hon har definitivt ringt rätt bedyrar hon. Hennes mor var en av cheferna som gick en av alla otaliga chefskurser på landstinget som jag gjorde inhopp på lite då och då för att föreläsa om ledarskap. Hon hälsar till mig från sin mor. Jag tar emot hälsningen, fortfarande en aning förbryllad kring vad kvinnan egentligen vill.

”Jag behöver din hjälp”, säger hon till slut.

”Vad kan jag hjälpa dig med”, svarar jag.

”Mamma säger att du är den bästa chefen som finns och att du höll den bästa bästa pedagogiska föreläsningen som hon har träffat på genom sitt liv, och nu behöver jag en snabbkurs i ledarskap.”

”Tack, men det är säkert 10 år sedan jag höll den där föreläsningen för din mor på Söderköpings brunn och dessutom är ledarskap något komplext och inget man kan få grepp om i en snabbkurs. Jag kan bli din coach istället och coacha dig genom ditt chefskap”, svarar jag.

Kvinnan berättar att hon är på väg in i ett chefskap och att det är till en arbetsgrupp där hon kommer att möta en hel del olika åsikter i en arbetsgrupp som är splittrad.

”Kul”, råkar jag häva ur mig.

”Tycker du?”

”Ja, det är oftast i sådana sammanhang en chef behövs som mest”, svarar jag

Vi hinner sedan inte så mycket längre i vårt samtal. Kvinnan har bråttom vidare och säger till slut, kan du inte skriva ihop några punkter om ledarskap och maila till mig. Jag skrattar och återgår till mitt ursprungssvar att ledarskap är komplext och….hon avbryter mig och säger ”Ja, jag fattar men gör ett försök.”

När vi har lagt på återgår jag till min dator och min uppsats som jag filar på. Efter en stund kommer ett mail från kvinnan som nyss ringde. Hon ber mig svara på hennes mail och hon skriver att hon fattar att ledarskap och chefskap är komplext men om jag bara skulle få 10 minuter på mig, vad skulle du då lyfta fram? Hennes mailfråga triggar mig så jag ger det 10 minuter. Här kommer därför min 10-minuterslista om ledarskap som jag tänker att inte bara hon som ringde och mailade kanske kan ha nytta av.

Tillitsbaserat ledarskap på 10 min

För mig är ledarskap i en chefsposition ett förtroendeuppdrag som bör förtjänas varje dag i samverkan mellan chef och medarbetare. Det utgår från två grundprinciper:

1, Vilken typ av organisation leder du och vad är det för chefskap som du har fått i uppdrag av din chef att leda. Är organisationen i en förvaltande fas – då är det ett förvaltande ledarskap som du ska anamma från början. Är det en organisation som befinner sig i en stark förändringsfas – ja, då är det ett sådant ledarskap du ska ha i början. Du måste snabbt lära känna ditt uppdrag från din chef, den organisation du är satt att leda och inte minst måste du lära känna dina medarbetares styrkor, svagheter, möjligheter och drömmar. Sedan kan du tillsammans med dina medarbetare leda er organisation framåt.

2, Som chef måste utgångspunkten vara att du har en god självkännedom. Du kan inte leda andra om du inte vet vem du själv är. Vad är dina egna styrkor och svagheter? Var någonstans befinner du dig i självkännedom kring det här med bekräftelse, kritik, trygg i dig själv och om du kan lyfta dig och inte gå igång på alla saker (smått som stort). Att vara chef handlar om att vara trygg i sig själv. Något som en människa vanligtvis brukar utveckla med livsåren, det vill säga en äldre människa har ofta lättare än yngre att inte behöva ha lika mycket bekräftelse från sin omgivning, man är oftare trygg i sig själv och litar på sina förmågor och de svagheter man har kompenserar man genom olika verktyg man lärt sig hantera eller människor runtomkring en. Man bryr sig inte så mycket om vad andra tycker och tänker lika mycket, det vill säga man tar inte åt sig lika mycket av kritik utan sätter kritiken in i ett större perspektiv och slutligen tar man inte lika allvarligt på saker och ting.

I själva chefsrollen gäller det sedan att hela tiden boosta medarbetarna så att de presterar på toppen av sin förmåga och att de utvecklas i takt med verksamheten. Som chef befinner du dig sällan i trygghetszonen utan är ständigt på väg, vilket innebär att du måste bejaka förändringar och lära dig leva med att den ena dagen är inte den andra lik. Du måste lära dig hantera kritik, skvaller och ibland lögner. Du måste lära dig att en medarbetargrupp är sällan en grupp där koncensus uppnås utan en grupp, om den är en bra arbetsgrupp, har högt i tak och därmed bejakar oliktänkande och oliktyckande, men då ni levererar, då ni presterar, ja, då ska ni göra det som en enad organisation.

Detta innebär att du som chef måste bejaka både de som tycker annorlunda än du och de som tycker likadant. Du som chef fattar beslut och i vissa lägen fattar man beslut som inte gillas av alla. Som chef är du chef över samtliga medarbetare och du måste även lyssna och bära besvikelsen hos de medarbetare som tyckte att du fattade ett felaktigt beslut. Det innebär att du ibland gör människor beskvikna och då gäller det att du som chef pratar mycket med dessa medarbetarna. En människa kan acceptera att inte allt blir som den personen vill men den personen vill i alla fall bli lyssnad på och respekterad för sin åsikt.

Som chef ska du därmed ha en bra beslutsprocess, beroende på beslutets art ha en medarbetarinvolvering, fatta beslutet, hantera alla medarbetarna tillitsfullt och respektfullt (även de oppositionella). Lita på processen. Som chef har du ofta några som alltid är med dig men du har dessutom ofta några som alltid är emot dig och så har du det stora flertalet medarbetare som litar på dig som chef och litar på processen. Där har du din spelplan.

Ovanstående skriver jag ihop på 10 minuter och mailar till kvinnan. Jag ber om ursäkt för eventuella stavfel och annat men jag tog henne på orden och skrev ihop allt på 10 minuter. Hon återkommer med tre emoji i form av två tummar upp och ett hjärta.

Antar att det är positivt. Får hoppas att hon ringer igen och säger att hon behöver mig som coach. Kan bli roligt.

/m

Den inre och yttre kallelsen

Jag befinner mig på stiftsgården Åkersberg i Höör. Det är antagningsdagar för präst- och diakonaspiranter och jag är en av prästaspiranterna. Det är tester och prövningar i olika konstellationer hela dagen och nu när mörkret har lagt sig och middagen intagen skriver jag dessa rader, mer som en reflektion och något att göra, för sömnen är bristfällig denna natt. Det finns en aura av något stort i mitt lilla hotellrum och i det stora är det svårt att sova.

I minnet vandrar jag tillbaka till söndagarna hos farmor där släkten träffades i min barndom. Det var där jag lärde mig att läsa, i den stora familjebibeln. Farmors bibel. Så stor, underbar och full med sagor. Några år senare, runt 7-8 årsålder skriver jag på en papperslapp som jag fortfarande har i min ägo kring mitt framtida yrke. Två yrken verkade uppta mitt inre vid denna tid. På lappen står det att jag ska bli astronaut eller präst. Till himmelen skulle jag i alla fall verkar det som.

Åren går och idrott, studier och annat pockar på mitt intresse. Jag ser inte teologi som ett naturligt alternativ då universitetsstudier ska bestämmas, jag läser till nationalekonom och får en Ek kand, jag bestämmer mig för att viga mitt liv i den oberoende tjänstemannens livsgärning (inspirerad av Dag Hammarskjöld) och söker mig till arbeten i den offentliga sektorn. Det blir Invandrarverket, Arbetsförmedlingen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Landstinget och Regionen som blir mitt arbetsliv. Kompletterar mina studier med en fil mag i pedagogik i ledarskap från Dartmouth/Linnéuniversitetet. Får chefsuppdrag på alla nivåer man kan få genom årens lopp och då jag lämnar arbetslivet år 2017 som Regiondirektör för Region Östergötland tänker jag att jag söker mig vidare till något nytt chefsjobb i medborgarens tjänst någon annanstans.

Det är här den högre kraften i mitt liv, i alla våras liv, bryter med min uppgjorda plan, som jag själv tyckte var naturlig. Alla som har läst min bok Jag är paria vet vad som händer och att jag plötsligt befinner mig i ett grubblande, existentiellt mörker som Johannes av Korset så naturligt kallar ”själens mörka natt”. I min bok (huvudkaraktären Robert) och i verkligheten (jag) befinner vi oss till slut i Backåkra. Detta underbara ställe som Dag Hammarskjöld har lämnat efter sig till mänskligheten. I verkligheten är det nu maj 2019 och jag träffar en person där vid PAX-monumentet som helt kommer att förändra mitt liv. Vi är ensamma han och jag, inga andra syns till. Jag ger honom mitt slitna exemplar av Dag Hammarskjölds bok, Vägmärken, och han ger mig tillbaka kallet i mitt liv, drivet och ett mål. Dagen efter mötet anmäler jag mig till Teologprogrammet på distans vid Umeås universitet och i höst tar jag examen. I boken kallar jag denna man Adam som jag mötte den där dagen vid Pax-monumentet i Backåkra, i verkligheten vet jag inte vad han heter. Han medverkade i allra högsta grad till att skapa en inre kallelse hos mig!

Nu har det gått en dag efter att jag skrev ned ovanstående. Jag har precis lämnat ett möte med biskopen i Lunds stift. Det var minst sagt nervöst att sitta där utanför hans dörr och vänta på att han skulle kalla in mig. Nu skulle jag få hans beslut på om han tycker att det jag känner i form av en inre kallelse matchar det han och hans medarbetare sett genom min sommarpraktik, referenstagningar och inte minst alla prövningar under de två dagarna på Åkersberg skulle mynna ut i ett accepterande av den yttre kallelsen.

Några minuter senare och efter ett underbart möte med biskopen (mötets innehåll behåller jag för mig själv) går jag därifrån med ett leende. Den inre kallelsen matchar den yttre, jag är nu prästkandidat för Lunds stift och kommer med all sannolikhet att efter något års studie att vigas till präst.

Antagningsbrev

I minnet färdas jag tillbaka till min bibelläsning hos farmor under tidigt -70 tal. Bibeln har en hedersplats hemma hos mig nu för tiden. Den ärvde jag efter farmors bortgång. Jag läser fortfarande en del i den och efter mötet med ”Adam” i Bakåkra vet jag att jag åkte hem till Slaka där jag då bodde och slog upp den stora familjebibeln på måfå. Det här var bibelstycket jag då fick upp:

Luk 24:13-35
Sam­ma dag var två lärjung­ar på väg till en by som lig­ger en mil från Je­ru­sa­lem och som he­ter Em­maus. De ta­la­de med varand­ra om allt det som ha­de hänt. Me­dan de gick där och sam­ta­la­de och dis­ku­te­ra­de kom Je­sus själv och slog följe med dem. Men de­ras ögon var förblin­da­de och de kände in­te igen ho­nom.

Det här blogginlägget vill jag dedikera till min älskade farmor, Anna-Lisa Uddin.

/m

Ett ödmjukt tack!

Att vara människa innebär att vara skör. De svårigheter vi går igenom i livet har vi mycket att lära av. Jag har gråtit många gånger över situationer, händelser, plötsliga nederlag som kommit längs min väg. Jag har dock alltid försökt att se gråten som en gudagåva. Tårarna är gåvan vi fått för att kunna luckra upp den tunga och torra jordskorpan i form av nedstämdhet som vi hamnar i ibland. Alla människor hamnar där, ingen skonas.

Tårarna i sig löser nog ingenting men de kan bidra till att nå fram till vårt innersta, till vår själs botten. Känslor vi förträngt kan tinas upp, stängda dörrar kan plötsligt få en glipa, människor som du sett som frånvarande kan plötsligt bli närvarande och din inbillade verklighet kan plötsligt te sig ännu mer verklig. Att kunna gråta när hjärtat går sönder är en gudagåva och en av mitt livs stora tillgång.

Livet lämnar alltid spår efter sig och jag har lärt mig, delvis den hårda vägen, att om jag bara vågar visa mitt sanna jag, vågar visa min sårbarhet, vågar stå för mina tillkortakommanden, våga blottlägga mina misstag så öppnar sig en ny möjlighet, ett nytt djup en ny livskraft. Även ett trasigt och skadat liv är ett vackert liv och ett liv som är värt att leva.

”I ett svagt ögonblick begår han sitt livs största misstag”

Orden är inte mina utan mitt förlags som ville ha med den meningen på baksidan av min bok Jag är paria. Jag var skeptisk till en början innan jag såg att de faktiskt är bokens kärna. Misstag är något vi människor inte kan undkomma, det gäller att se dem som lärtillfällen och som gåvor till att bli en bättre människa.

Nu har det gått några veckor sedan min bok släpptes och jag vill ödmjukt säga ett stort tack till er alla som köpt boken och många av er ger mig dessutom fin feedback. Jag lägger upp några mail som jag har fått här (Naturligtvis anonymiserat).

Idag vet jag att man kan komma vidare i livet hur tilltufsad man än blir. Hur hårt smällarna än tar. Det som krävs är att man står för sina fel och brister och står för att dessa kan användas som språngbräda till något nytt. Det blev inte som du hade tänkt dig, det blev något annat, och det är också bra.

Jag kan ärligt säga att mitt självförtroende är gott. Jag vet vad jag är bra på, vad jag kan och vad jag kan bidra med, det är självkänslan som ibland vacklar. Ni vet, den där djupt rotade känslan av att du ska inte tro att du är något, eller att inte duga till som du är oberoende av prestation. Steget till självförakt är nära då.

Numer lever jag dock efter devisen att jag är god som jag är, jag behöver inte tävla eller jämföra mig med någon annan, jag behöver inte bevisa någonting och jag har mina gåvor i livet och de räcker till för att mitt liv ska vara ett vackert liv.

Ett ödmjukt liv!

/m

Åldersrasism

Igår kväll fick jag ett mail från en gammal medarbetare som jag var med att anställa för 15 år sedan. Vederbörande lämnade regionen för länge sedan efter väl utfört arbete för en ny karriärväg och vi har sedan dess enbart följt varandra via sociala medier. Nu visade det sig att den arbetsgivaren som min vän arbetar för hade omorganiserat och låtit alla sina chefer söka om sina tjänster, min vän som är över 60 år fick då det överraskande och obekväma samtalet att ”efter sommaren är det en ny chef på din chefsstol”. Min vän fick välja på att frivilligt lämna med ett avgångsvederlag eller vara kvar i företaget men att omplaceras till en ny skapad tjänst.

Min första reaktion då jag läste mailet var att så här får det inte gå till. Idag ringde jag därför upp min vän då jag cyklade iväg på ett ärende och vi hade ett långt coachande samtal. Rent arbetsrättsligt verkade allt ha gått rätt till, vad jag som gammal HR-direktör kunde bedöma. Hela omorganisationen hade förhandlats fram med de fackliga parterna i vederbörlig ordning, de fackliga parterna hade varit med genom hela processen och även i tillsättningsprocessen av de nya cheferna och även vid erbjudandet kring den nya tjänsten alternativt avgångsvederlag. Hela processen verkar därför arbetsrättslig hållbar.

Med cykel genom Malmö

När vi hade lagt på efter att jag givit en del råd kring hur min vän ska tänka framöver funderade jag länge på ett begrepp som min vän återkom hela tiden till. Begreppet ”åldersrasism” satte min vän sina känslor på genom hela samtalet. Frustrationen, besvikelsen och inte minst den diskriminerande känslan som åt upp min vän inifrån upptog större delen av min förmiddag.

Att göra allt rätt i en omorganisation är en sak men det finns något i den här historien som jag känner skaver och det är synen på oss erfarna som genomsyrar mycket av svenskt arbetsliv just nu. Ni vet alla vad jag tycker om centerns ungdomsförbunds hemska utspel gällande Britt-Marie 45 år (se detta blogginlägg). Det är åldersdiskriminering så det skriker om.

Jag är föga förvånande, tvärt emot CUF och i det här fallet min väns arbetsgivare, för en stark åldersspridning i en arbetsgrupp. Man kompletterar varandra med sina olika personligheter och olika erfarenheter vilket inte minst kan ge olika perspektiv på gemensamma frågor som dyker upp vilket utvecklar verksamheten. Åldern är den faktorn som jag brukar tänka minst på som chef för en arbetsgrupp. Erfarenhet brukar visserligen generera en större minnesbank och större möjligheter att lösa problem utifrån tidigare upplevda liknande situationer samtidigt som vid en förändring kan det vara ovärderligt att en icke-erfaren person kommer in och ser på problemet med nya, fräscha ögon.

Malmö bjöd idag på perfekt cykelväder

För egen del har jag nu varit arbetslös i över 4 år och självklart råkat ut för dold åldersrasism då jag har sökt arbete eller konsultuppdrag. Jag la av att söka jobb för något år sedan efter att ha sökt 112 tjänster eller uppdrag och jag la in en skyddsbarriär för mig själv att nu räcker det med förnedring. I mitt fall kunde rekryteraren alltid skylla på att jag var överkvalificerad eller tidningsskriverier eller något annat men i minst två fall kände jag att rekryteraren egentligen ville säga detta:

”Styrelsen har förbjudit mig att rekrytera någon över XX ålder.”

Cykeln tar mig allt närmare Malmö stadsbibliotek. Jag färdas dit för att hämta ut några reserverade böcker. Det är ett underbart väder för cykling, varken för varmt eller kallt. Inte heller någon större vind att tala om. Cykeln går nästan av sig själv. När jag cyklar in i slottsparken kommer ett annat minne upp i mitt huvud. Vi får nog backa många år tillbaka i tiden. Jag är rekryterande chef och jag slåss för att vi ska rekrytera den bäst lämpade till en tjänst vi har utlyst. En väl kvalificerad person som både är den mest lämpade och den med bäst erfarenhet söker tjänsten. Vederbörande gör en utomordentlig intervju och referenstagningen bekräftar bilden. Detta är rätt person för tjänsten. Jag är dock den enda i rekryteringsgruppen, där både representanter från fack samt verksamhet sitter med, som delar min åsikt om att det är självklart att vi ska välja denna kandidat. Alla delar visserligen min bild att vederbörande är den mest kvalificerade och att vederbörande slår ut alla andra kandidater. Problemet satt inte där, problemet satt i att vederbörande åldersmässigt var 63 år.

Jag har antagligen någon form av köns-, hudfärgs- och ålderslöst seende. Det är en defekt jag har. Jag ser rätt person på rätt plats framför mig, oavsett kön, hudfärg eller ålder. Det här blogginlägget handlar om ålder och jag tycker ”årsrik” är en persons största tillgång. Varför inte arbetsgivare tar bättre vara på det övergår mitt förnuft. Som gammal HR-direktör vet jag också att det finns en beteendekänsla som sprids i ett företag som har med hur man hanterar medarbetare kring ålder. Sysslar man med medveten åldersdiskriminering urholkar man det företagets kultur och image.

I min väns företag tänker säkert de som får vara kvar på sina chefsstolar efter omorganiseringen:

”Nästa gång är det min tur.”

Om man istället skulle göra tvärt om och ha en aktiv HR-strategi som bygger på att satsa på kompetensutveckling för redan anställda och anställa medarbetare som även är årsvisa känner dessa medarbetare så här:

”Här värderas erfarenhet och kunnande, lika bra att ge allt i mitt nuvarande arbete så att även jag blir uppmärksammad.”

Jag tror nämligen stenhårt på att skapa en god HR-kultur i ett företag. HR-strategin ska bygga på tillit, trygghet och där alla behövs. Ett inkluderande förhållningssätt istället för exkluderande. Som jag kanske sagt tidigare är jag inte förtjust i begrepp som ”Nöjda medarbetare” för det kan man vara utan att behöva prestera någonting på ett arbete. För mig handlar allt om kommunikation och beteenden. Jag vill ha aktiva medarbetare och ett tillitsfullt chefskap som skapar förutsättningar för en arbetsplats där engagemanget saknar ålder. Man ska känna sig trygg på sitt arbete, oavsett om man är medarbetare eller chef. I ett företag där åldersdiskriminering är en del av företagskulturen är dessvärre rädsla också en del av företagskulturen.

På Malmö stadsbibliotek råder det fortfarande strikt coronarestriktion. Du får enbart komma in och låna böcker, inte sitta och läsa eller göra annat. Dessutom måste det vara relativt få i huset, annars får man vänta utanför. Jag fick grönt ljus. Tänker på allegorin kring grönt och rött ljus. Här råder ingen åldersrasism, alla är välkomna. Det enda som ger rött ljus är om det är för många människor på plats samtidigt, inte hur gammal du är.

Rött eller grönt?

Avslutningsvis kanske ni undrar hur det gick i den där rekryteringen för många år sedan då rätt person till tjänsten var 63 år? Självklart anställde vi vederbörande och ingen av oss ångrade det. En av våra bästa rekryteringar.

/m

Riktade skitbidrag

Går mot mitt favorithak här i Limhamn för att sätta mig och skriva och plugga. Försöker att tänka efter när jag senast var där med det här syftet. Måste ha varit förra hösten innan den svenska större nedsstängningen skedde. Det är fortfarande långt mellan borden, så det känns coronasäkert.

På vägen träffar jag på en ytligt bekant från min Regiondirektörstid. Vi tar oss båda tid att stanna upp och prata lite med varandra. Hon arbetar på ledningsstaben här i Region Skåne och efter att vi har avhandlat gårdagens vinstmatcher i form av Kalmar FF:s vinst i svenska cupen och Malmö FF:s vinst i första matchen i avgörande Champions leaguekvalet kom vi in på nuläget i regionerna. Jag frågade vad som upptog hennes största tid just nu. Frustrerad berättade hon att hon höll på med administrativt arbete för att regionen skulle få ta del av riktade statsbidrag. Jag berättade om min inställning om att riktade statsbidrag enbart är av ondo i styrning och ledningsperspektiv. Hon höll med. Tydligen strör regeringen pengar över regionerna i nuläget och inte minst förra året. Irritationen växer inom mig. Varför används inte skattepengar bättre?

Hon berättade vidare att just nu håller hon på att ringa runt till olika verksamheter i Skåne för att kunna skicka in ett underlag till departementet kring ett projekt där medlen måste användas före den 31 december 2021, men projekten kan inte påbörjas innan ansökan om bidrag kommit in till Socialstyrelsen. Sista ansökningsdag för medlen är den 1 september och utlysningen kom den 29 juni. Innan 1 september behöver hon alltså få fram idéer samt inte att förglömma få in detta i Region Skånes beslutsprocess där beslut måste fattas innan 31 augusti. Verkar helt vansinnigt!

Då jag var Regiondirektör riktade jag skarp kritik mot alla dessa riktade statsbidrag. Nu verkar det ha eskalerat ytterligare. Regeringen strör ut pengar men till vilken nytta? Påhittade projekt som knappast gynnar kärnverksamheten och medborgarna/patienterna på lång sikt. Det värsta är att partiledare över olika politiska partier verkar vara överens om att det är så här man vill agera. Jag lyssnade i somras på P1:s partiledarutfrågningar och flera nämnde att de ville öka exempelvis riktade statsbidrag till skolorna, en verksamhet som jag upplever redan nu är alltför detaljreglerad från statsmakten.

Vore det inte bättre om man arbetade mer med tillit och skapade långsiktiga tydliga förutsättningar för kommuner och regioner som innebär ramhöjningar? Naturligtvis baserat på demografi och helt ta bort kortsiktigheten. Som Regiondirektör vet jag att kommuner och regioner behöver få långsiktiga och stabila planeringsförutsättningar och hela sektorn behöver tillsammans med staten komma överens om inriktning och vilka insatser som bör göras för att på sikt förbättra kvaliteten i välfärden, och det är inte med kortsiktiga riktade statsbidrag. Med nuvarande arbetssätt från regeringen blir det inga långsiktiga förbättringar utan enbart administrativt merarbete för kommuner och regioner. I vissa fall säkert lidande ute i våra kärnverksamheter för att de ska verkställa några påhittade projekt bara för att pengar finns.

Egentligen tycker jag regeringen ska helt hålla sig borta från kommuner och regioner, om man inte politiskt vill satsa långsiktigt på välfärden förstås, och då är det ramhöjningar som gäller. Vi har ju regional och kommunalt styre i vårt land, där dessa har bemyndigande att själva sätta sina egna skattenivåer. Jag håller mig ifrån själva styrningsfrågan i nuläget där jag noterar KD:s utspel om att helt förstatliga sjukvården. Jag pratar istället att utifrån nuvarande roller och förutsättningar arbeta så effektivt som möjligt då det gäller ekonomin. För egen del blir jag bara irriterad då jag hör regionföreträdare, som trots att de tar upp skatt och leder sin verksamhet, ropar på mer pengar från staten då det dyker upp nya behov eller då nya förutsättningar skapas.

SKR förstår jag inte heller. Jag hörde en intervju med deras chefsekonom och hon uppmanade kommuner och regioner att söka dessa kortsiktiga riktade medel men samtidigt höll hon med om att de riktade statsbidragen inte är bra. Snacka om att prata med delad tunga! Egentligen tycker jag det är märkligt då ordföranden för SKR:s sjukvårdsdelegation på presskonferenser står bredvid ministern och pratar om exempelvis nya riktade satsningar i sektorn. För mig sänder det ut helt felaktiga signaler. Vem styr och leder egentligen och ur ett medborgarperspektiv kan det verka förvirrat om det är regering, riksdag, SKR, enskilda regioner eller kommuner som styr och leder sjukvården.

EH Limhamn

När jag landar på Espresso House här i Limhamn har irritationen lugnat sig en aning. Jag är inte längre en del av maktstrukturen som Regiondirektör eller HR-direktör i sektorn men jag är något viktigare…medborgare och patient! Ni som är kvar i sektorn – snälla, försök att göra ett bättre jobb än vad ni gör idag! Ni är viktiga för oss alla.

/m

Leda post-covid

Hon ringer mig för att tacka mig och ge sin läsupplevelse efter att ha läst min bok, Jag är paria. Det är säkert tio år sedan vi träffades första gången. Hon deltog i en av mina chefsutbildningar och sedan coachade jag henne individuellt några gånger i början av hennes chefsbana. Jag är glad att hon återknyter kontakten efter att vi de senaste fyra-fem år sedan inte hört av varandra.

Hon ber om ursäkt för att hon inte hörde av sig då drevet gick.

”Ingen fara”, svarar jag. ”Du hörde ju av dig nu.”

Efter att ha diskuterat min bok gled samtalet in på hur arbetslivet är just nu när vi sakteligen glider in i post-covid. Hon berättade om det kaos hon uppfattar råder i organisationen. Jag ifrågasatte inte, det är ju hennes upplevelse och hon är ju trots allt mitt i det. Medan jag lyssnade på henne slog det mig hur mycket HR-relaterat och beteenderelaterat frågorna tenderar att handla om. Jag gav henne tips om att läsa en gammal artikel från Harvard Business Review som jag själv tyckte var bra då den kom ut för något år sedan.

Då vi avslutade vårt samtal med orden att vi inte fick låta fem år gå till nästa gång vi hörs igen la hon till:

”Nästa gång vi hörs har kanske allt återgått till det vanliga igen, men jag tvivlar.”

Hennes ord satte sig i mitt huvud och under eftermiddagen funderade jag på det här med begreppet ”återgång”. Egentligen är jag inte förtjust i ordet eftersom det signalerar något bakåtsträvande, något som en organisation har haft och något som man går tillbaka till. Ingen tror väl att organisationer och de som arbetar ska gå tillbaka till något som var innan covid, kanske finns det dem som vill det, men bakåt ska vi inte, alla organisationer måste framåt.

Det nya arbetslivet post-covid är något nytt. Det är naturligtvis lätt att fokusera på allt det negativa som blivit men samtidigt finns det ju massor av positiva delar som är väl värt att lyfta upp. Jag tänker på verksamhetsutvecklingen som sannerligen blivit mer effektiv med den ökade digitaliseringen, kundbemötande digitalt för de som kan, medarbetare som fått utvecklade arbetsuppgifter, som kanske fått utökade ansvarsområden som man löst med bravur och inte minst effektivare möten. Naturligtvis är man svältfödd efter fikastunder IRL och fysiska möten på plats men det är det som blir det nya ledarskapets utmaningar.

För samtidigt som en ledare vill bibehålla det som utvecklats positivt under covid måste man nu tänka på den utmaning som finns i medarbetares ”återgång” till den fysiska arbetsplatsen. För egen del tycker jag det verkar lite väl sent att tänka på det nu men som min chefskollega upplyste mig om verkar det inte finnas någon plan alls hos just hennes organisation.

För egen del tänker jag som alltid på att den goda chefen/ledaren är den stabilitet och trygghet som en organisation behöver för att navigera rätt i det nya post-covid arbetslivet. En chef som har tänkt igenom och diskuterat igenom med sakkunniga i sin närhet kring vad gör vi med medarbetare som vill fortsätta arbeta hemifrån exempelvis minst tre dagar i veckan? Vad gör vi om vissa måste vara på plats full tid för deras arbetsuppgifter kräver det och vissa arbetar på distans och det blir psykiska slitningar däremellan? Om det som vi nu upplever som normalt och det som vi uppskattar, det vill säga att arbeta på distans, försvinner igen, hur kommer medarbetarna må då?

Som gammal HR-direktör vet jag mycket väl att efter kriser, vad det än må vara för kris, brukar en återhämtningsfas vara nödvändig. Efter en strejk exempelvis där vissa har arbetat mycket för att klara verksamheten med begränsad kapacitet är medarbetare trötta och vid dessa tillfällen behövs ett tydligt och förstående ledarskap. Likaså borde det vara nu, om vi ser det som nu pågår som att vi håller på att lämna en längre pandemikris och övergå i något nytt.

För en ledare i en organisation kommer det att ställas nya utmanande frågor i post-covid arbetslivet. Hybridarbetsplatser kommer att bli det nya, det digitala kommer ses som något som är den nya grundnivån och möten kommer ske i fysisk form, hybridform och enbart digitalt. Tiden har sprungit iväg och gruppdynamiken i olika konstellationer kommer att ställas på prov. Nya medarbetare har säkert inte setts IRL även om de anställts för något år sedan och underliggande konflikter som legat och pyrt under covidtiden kanske blossar upp under de fysiska mötena som nu återigen börjar fungera.

Som ledare tänker jag därför att du måste var lyhörd och involverande i ditt ledarskap den här tiden men samtidigt tydlig då det exempelvis gäller vissa detaljer såsom hur fysisk distans ändå kan upprätthållas på en arbetsplats eftersom vi fortfarande har riktlinjer kring detta inom covid-hanteringen. Du måste tänka in vad som ni på arbetsplatsen har lärt er under covid-tiden, vad vill ni ha kvar, vad vill ni förändra och hur ska det fungera efter covid. Fokusera så mycket som möjligt på alla fördelar som kommit med covid, de vill du både behålla och utveckla.

Samtidigt som du gör detta tänker jag att du ska vara ödmjuk i din ledarstil. Pröva er fram och involvera dina medarbetare i att testa saker, utvärdera och sedan ta ett beslut. Av erfarenhet brukar ett sådant förhållningssätt minska ett eventuellt medarbetarmotstånd vid förändringsarbete. Det möjliggör också för dig som ledare att du kan backa lättare om det blir fel.

Allt det här ovan nämnda kanske är självklart för er som numer är i arbetslivet. För egen del har jag ju lämnat det sedan länge men jag hoppas att det är en stimulerande och rolig tid att vara ledare och medarbetare i en organisation som utvecklas. Det hade jag tyckt.

/m

Releasehelgen avklarad

Då är min nya bok Jag är paria ute i handeln. Det känns underbart!

I helgen hade jag en releasehelg för mina närmaste vänner och släktingar i sommarhuset utanför Kalmar. Vi hade verkligen tur med vädret. Det blev en solig och varm eftermiddag och kväll. Dagen efter svepte ett häftigt regnväder in över området och dränkte det mesta. Då tänkte jag på Paulus berömda rad i Romarbrevet, Om Gud är med dig, vem kan då vara emot dig.

Här kommer några bilder från helgen:

Försäljningen av boken har tagit fart och jag har nu sålt slut på de 100 exemplar jag som författare erhöll. Som tur är har jag 100 nya exemplar som dimper ned hemma hos mig i veckan. Tusen tack till alla som köper. Vill ni ha ett signerat exemplar så kan ni följa denna länk så ombesörjer jag signering och frakt. Om ni vill köpa direkt av bokhandeln eller näthandlarna finns boken att köpa överallt där böcker säljs. Länkar till några inköpsställen finns i högermenyn i denna blogg.

Jag är väldigt ödmjuk över att ni är så många som berörs av min berättelse. Många av er tar er dessutom tid att skriva personliga meddelanden till mig om era läsupplevelser. Jag är synnerligen tacksam för all feedback.

Tills vi hörs i nästa blogginlägg – läs och njut!

/m

I dag släpps min bok

Då har datumet den 6:e augusti 2021 äntligen kommit och min bok Jag är paria släpps. En bok som jag har kastat, skrivit om flera gånger och många gånger ångrat att jag har skrivit. Nu är den ute på marknaden och jag kan inte påverka den något mer. Nu får den leva sitt eget liv. Lev väl!

Det är mars 2018. Det är dagen efter Benny Fredrikssons tragiska död. En journalist ringer mig och undrar hur jag mår. Först tycker jag det är en märklig fråga men efter en stund glider samtalet in på att journalisten är ångerfull för det mediadrev jag utsattes för under hösten 2017. ”Oförskyllt”, säger journalisten.

”Om ni tycker så kan ni väl gå ut och säga att ni gjorde fel”, säger jag.

Vederbörande svarar:

”Det förstår du väl att en tidning aldrig kan erkänna att den har gjort fel.”

Då jag avslutar samtalet börjar jag skriva. Jag har journalistens ord ringande i mina öron samtidigt som jag terapeutiskt bearbetar mitt år 2017. Jag låter tangenterna tala och jag skriver ett första utkast relativt snabbt. Min älskade sambo, Anette, samt min före detta regiondirektörskollega i Halland, Catarina Dahlöf, får läsa ett första utkast. De ger mig värdefull input och jag skriver om. Nu ber jag min sambo samt min barndomsvän Ronny att läsa manuset efter bearbetningen. Båda blir chockade och undrar hur jag mår. Jag inser att arbetet med manuset kanske snarare är terapeutiskt än litterärt och jag drar hela min fil till min Mac:s papperskorg.

Där ligger nu manuset och det hade säkert legat kvar i papperskorgen om inte min sambo börjat fråga efter det. Jag erkänner för henne att jag har kastat det och hon blir upprörd.

”Du kan väl inte kasta ett helt manus?”

Säga vad man vill om en Mac men jag trycker på papperskorgen och där ligger manuset. Jag drar tillbaka det till hårddisken, börjar läsa det ånyo, reviderar det igen och känner att det finns en viss potential. Mitt förlag, Hoi förlag, som gav ut min första bok Viljans makt blir de första inom förlagsbranschen som får läsa det. De svarar först att det är intressant men sedan svarar de att de hellre vill ha uppföljaren till Viljans makt. Jag står därmed utan förlag.

Efter diverse letande säger Ekström & Garay att de gärna ger ut mitt manus. Manuset bearbetas ytterligare och efter en social media-förfrågan om vilken framsida boken skall ha är vi så framme vid dagens release.

Boken har kunnat förhandsköpas via mig och det var med stor vånda jag släppte iväg de första exemplaren till andra läsare. Det känns som att en hel del av min själ blottläggs i denna bok så fortfarande fanns det en viss motvilja att låta andra ta del av min berättelse.

Jag kan nu andas ut. Den har mottagits över förväntan. Nästan översvallande. Jag är oerhört rörd och vill med detta tacka alla som givit mig feedback.

Till er andra som är nyfikna – köp boken!

Tack / m

Release 6:e augusti

Då är det klart att min kommande bok, Jag är paria, släpps den 6:e augusti. Då kommer den att finnas tillgänglig som fysisk bok samt e-bok där böcker säljs.

Jag är evinnerligt tacksam att det nu äntligen blir en realitet. Min text kommer att möta nya ögon och med det följer en annan typ av anspänning. Nu kommer texten att nagelfaras, berättelsen att bedömas och historien att leva sitt eget liv. Det var till slut meningen att texten och historien skulle möta läsarens känsliga sinnen och jag känner trots allt en glädje i det samtidigt som jag medger att det är med en viss nervositet den nu lämnar min trygga famn för att leva sitt eget liv.

För visst är det så med oss människor. Vi bär inom oss både en tacksamhet och nervositet samtidigt. Det gäller att vara sann mot sig själv och värdesätta alla sina känslor, oavsett om de känns jobbiga eller lätta. Den här boken är ett slags statement över mitt livs beslut att leva i sann ärlighet med mig själv och mina känslor. Det betyder att jag lever inte efter någon annans norm eller försöka leva upp till någon annan människas tyckande, utan jag är i varje stund ärlig med mina egna känslor och bejakar dem utifrån mitt naturliga jag. Är det lätt? Nej, det är det inte och min bok vittnar om svårigheterna.

Ibland spelar vi olika roller, både hemma och på arbetet. Man försöker leva upp till den perfekta föräldern, den perfekta maken/makan, den perfekta arbetskollegan eller den perfekta sonen/dottern. Många är de som gör sig till för att bejaka andra och det är absolut inget fel med det, så länge inte diskrepansen blir alltför stor mot vad man själv vill och sin egen sannkänsla om sig själv.

Min bok heter Jag är paria och titeln säger mycket om dess innehåll men den säger inte allt. Det är en existentiell berättelse men också en berättelse om hopp. Ni vet det där hoppet om att leva ett lyckligt liv, sann mot sig själv i lycklig kongruens med sin omgivning. För mig är det här en bok om att misslyckas men inte vara misslyckad. Det här är en bok om att ge och ta emot förlåtelse. Det här är en bok om att lita på sina egna känslor och inte bejaka andras tyckanden. Kanske låter det djupt men jag lovar er…den är läsvärd!

/m