För att se ljuset måste vi ibland gå in i mörkret

Jag avslutar ännu ett volontärpass på Mind. Idag var det mycket mörker i samtalen och jag reflekterar över det svåra och tuffa i livet som drabbar oss alla någon gång. Just nu läser jag inför min magisteruppsats mycket litteratur från Johannes av Korset och Dag Hammarskjöld. Den sistnämnda skrev några rader i sin dagbok som jag brukar bära med mig:

”Trons natt – så mörk att vi där icke ens få söka tro.”

En oerhört kraftig rad med ett innehåll som signalerar att när det är som mörkast i ens liv, då hjälper inte ens tron. Hammarskjöld citerar i samma avsnitt Johannes av Korsets dikt om ”trons natt”, den natt som vi identifierar med djup personlig kris. Hammarskjöld rör sig mycket kring natten och mörker. Det är år 1954 när han skriver raderna, hans andra år som Generalsekreterare, och utåt sätt verkar han inte gå igenom någon personlig kris just då.

Just det sistnämnda får mig att tänka på just resan till mörkret. Hammarskjöld har läst mycket teologisk litteratur när han skriver dessa rader och just Johannes av Korset skriver om ”trons natt” som ett uttryck för en rörelse, en resa, ett möte mellan den gudomlige och människan. Dock är människan ibland innesluten i sin egen dynamik, i sin egen uppfattning, i sin egen värld, vilket hindrar människan från att se något annat än mörker. Känner inget annat än ensamhet. Känner inget annat än övergivenhet. Det är där människan kan hamna och det är det jag tror Hammarskjöld menar när han skriver att ”trons natt – så mörk att där icke ens få söka tro.”

Hamnar vi inte alla där någon gång i våra liv? Där allt känns mörkt och meningslöst och du känner dig verkligen ensam. Jag avundas de som har en så stark tro att den räcker för att tända ett ljus i mörkret enbart genom att tro, men de jag samtalade med i morse, och utifrån egen erfarenhet, kan jag säga att när man är som djupast ned då känns det verkligen mörkt och det känns verkligen inte som att det finns något ljus. Då delar jag Hammarskjölds text: ”så mörk att där icke ens få söka tro”.

Kanske finns det dock en annan sida att se på saken? När människan inte är medveten om Gud styrs hon av sin egen livskraft och sin egen livsvilja. Denna binder dock människan till sina egna behov och önskningar, därför att hon inte har någon annan orienteringspunkt än sig själv. För Hammarskjöld är dock tro det som skiljer sig från allt som kan beskrivas objektivt. Han gör en klar distinktion mellan tron och allt som man kan bli medveten om rationellt. Tro är för Hammarskjöld inte en upplevelse av något i verkligheten, inte ens en åtföljande känsla vid upplevelsen, ty allt detta kan produceras av det mänskliga sinnet och då är det inte gudomligt. Tro har att göra med varat självt. Denna aning om livet självt kan man ofta endast bli medveten om då man är i mörkret, då man är i kris, då man är i en gränssituation. Det paradoxala blir därmed att i mörkret ser man plötsligt livet, en medvetenhet över livet som får ett slags evighetsvärde eftersom det i mörkret representerar något unikt och helt oupprepat ögonblick.

Denna natt, som först fyller människan med mörker, är på samma gång gudskärlekens födelse. Enbart Gud blir livets utgångspunkt för Hammarskjöld (och Johannes av Korset). Resan, rörelsen till mörkret blir därmed också resan till Gud, vilket innebär samtidigt ett återfinnande av människans inre väsen, när människan låter sig vägledas av trons inre ljus. Det tänds ett ljus i mörkret!

Oavsett hur du ser på livet och det andliga så finns alltid det ljusa och mörka runt omkring oss och inom oss. Allt kommer till syvende och sist att handla om hur vi hanterar dessa båda elementen i våra liv. Livet är inte alltid ljust men det jag har försökt att beskriva med Hammarskjölds och Johannes av Korsets djupa teologi är att det finns ljus även i mörkret. Det paradoxala kan ibland vara att för att kunna se ljuset måste vi gå in i mörkret eller som en annan klok uttryckte det…ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

/m

Om polarisering

Skriver en debattartikel i tidningen Dagen idag. Länk finns här! Artikeln behandlar den samtid vi idag har hamnat i där vi pratar illa om varandra och misskrediterar varandra helt medvetet. Jag ber nu i all ödmjukhet de politiska partierna att tänka till kring hur de i sina eftervalsanalyser kan tänka nytt och sluta polarisera. Jag ger i debattartikeln inget svar på varför vi har hamnat här, utan vill istället peka på att det finns en bättre väg framåt.

Ibland försvinner länkar till artiklar så jag bifogar min artikel här nedan i sin helhet:

Debattartikel införd i tidningen Dagen. Av Mats Uddin , organisationskonsult, frilansjournalist och prästkandidat i Lunds stift. 26 september 2022 05:00.

Sluta polarisera om du nu inte gillar polarisering!
Det heter att vi får de politiker vi förtjänar. Jag antar att detta således är en del av vårt samhälle just nu. Där vi pratar illa om varandra, misskrediterar varandra och gör allt för att framställa “den andre” så ofördelaktigt som möjligt, skriver Mats Uddin.

Nu väntar eftervalsanalys hos samtliga partier. Vissa partier gör det av nödvändighet, andra mer utifrån en positiv känsla. Oavsett vilket finns det några perspektiv som jag tycker samtliga bör väga in.

Jag är uppvuxen i en liten småstad under 1970- och 1980-talen. Att diskutera politik och samhällsutveckling har alltid varit både tillåtande och önskvärt i den miljö jag rört mig. För egen del har jag dock alltid sett Dag Hammarskjöld som ett slags förebild; någon för vilken det närmast är ett kall att inte vara politiskt aktiv utan tvärtom vinnlägga sig om att se fördelar hos alla partier. Att helt enkelt stå politiskt obunden.

Under mina uppväxtår upplevde jag de politiska spänningarna kring politikens innehåll som väldigt spännande. Också då var det jämt mellan blocken och maktskifte skedde efter flera val (inte minst 1976, jämviktsvalet 1979 och 1982). Jag uppskattade att höra vad politikerna hade att berätta om sin egen politik, om vad de själva ansåg vore bäst sakpolitiskt i olika frågor. Detta låter kanske främmande för någon som växer upp i dag, men tro det eller ej: När jag växte upp fanns det faktiskt politiker som berättade om sin egen politik utan att retoriskt kasta skit på andra.

Nu har pendeln helt vänt. När jag har lyssnat på partiledardebatterna, statsministerkandidatdebatterna eller enskilda politikerintervjuer är det få som pratar om sin egen politik. Tvärtom lyfter i stort sett alla upp den “andra sidans” upplevda politik och argumenterar för hur hemskt det är för oss alla om vi röstar på “fel” sida.

Under valdagen gick jag in på några Instagramkonton för att göra en egen liten analys. Jag tittade på reels från en socialdemokratisk minister, en statsministerkandidat på högerkanten och ett språkrör som enbart framförde “andra sidans” upplevda skevhet. En partiledare på högersidan gav ett antal exempel på hur fel det hade gått på grund av sittande regering, varav minst två som jag omedelbart kunde inse att inte S tagit beslut om, utan som var ett arv från tidigare borgerlig regering (exempelvis indelningen i elområden i Sverige). Detta är bara några exempel och då har jag ändå inte nämnt hur politikerna försöker smeta på varandra olika etiketter och färger. Hur har det blivit så här? Tror politikerna att vi väljare inte längre vill ha politiskt innehåll beskrivet för oss, utan i stället vill höra vilken deras uppfattning är om “den andra sidan”? Varför har politiker i hög grad gått från att framföra sin egen politik till att prata skit om andra?

Det är här eftervalsanalysen kommer in. Det heter ju att vi får de politiker vi förtjänar. Jag antar att detta således är en del av vårt samhälle just nu. Där vi pratar illa om varandra, sätter etiketter på varandra som egentligen inte stämmer, misskrediterar varandra och gör allt för att framställa “den andre” så ofördelaktigt som möjligt.

I en demokrati ska det vara högt i tak och man ska få tycka olika. Men när olikheterna inte ens framförs utan det i stället är pajkastning om “den andra” som blir det centrala, då har vi kommit en bra bit bort från det som gagnar politiken och vår älskade demokrati.

Den etiska modell med kärlek som grundbudskap som Jesus stod för är just nu långt borta. Ni vet, kärlek gentemot alla, oavsett om det är en fiende eller vän. I detta sammanhang är det värt att nämna Martin Luther King junior, som en juldagsmorgon år 1957 i en predikan framförde följande oförglömliga ord utifrån Jesus kärleksbudskap gentemot fiender: “Darkness cannot drive out darkness, only light can do that. Hate cannot drive out hate, only love can do that.”

Slutsatsen är egentligen ganska enkel, men just nu verkar få anamma dess praktikalitet. Om du inte gillar “den andra” sidans retoriska sätt om hat och polarisering, polarisera då inte själv. Hat sprider hat, attack sprider attack, och förakt genererar mer förakt. För mig handlar det därför om att om du vill undvika hat i ett samhälle så sprider du i stället kärlek.

Som gammal HR-direktör och chef vet jag att det fungerar att bekräfta bra beteenden och att det är mycket mer effektivt än att bestraffa dåliga beteenden. Detta är något samtliga partier bör ta med i sina eftervalsanalyser – det gäller båda sidor på den politiska skalan.

Ett ödmjukt medskick från mig till alla politiker är därför att fortsättningsvis, i de politiska utspel ni ämnar göra, låta ljuset leda er. Tryck inte ned era politiska motståndare genom etiketterande eller med ord som signalerar attack, idioti och förakt, utan prata i stället om er politik och sprid kärlek åt era politiska motståndare.

Respektera att andra tycker annorlunda och låt det stanna vid det. Det kallas demokrati. Om ni vill att människor ska tänka annorlunda, ja, då får ni vara annorlunda. Om ni vill att era politiska motståndare inte ska sprida hat, ja, då får ni sprida kärlek.

Lyssna på Jesus och Martin Luther King. De visste vad de pratade om. Var ljuset och inte mörkret!

/m

En sparv flyger genom rummet

Det är måndag och jag sitter och tittar på BBC:s sändning från Queen Elisabeths begravning. Det är en vacker ceremoni. Britterna kan verkligen det här med statsbegravningar. När de bär ut kistan från Westminster Hall för att dra kistan på en vagn de få hundra metrarna till Westminster Abbey kan jag inte låta bli att tänka på den första kungen som låg i Westminster Hall för allmän beskådan innan sin begravning.

Det är nu över 112 år sedan, nämligen maj 1910, då Edward VII låg tre dagar i Westminster Hall och sörjande kunde värdigt passera förbi kistan, precis som nu, och bedyra sin respekt till den avlidne. Jag har via BBC:s sändningar tidigare under veckan sett många buga, knäböja och en del göra korstecknet när de passerat förbi Queen Elisabeths kista. Kanske gjorde britterna likadant för 112 år sedan framför Edward VII:s kista?

Det berättas om att det mest anmärkningsvärda med Edward VII:s begravning var en predikan som professorn, kanon Henry Scott Holland (1847-1918), höll i St Pauls Cathedral i samband med Edward VII:s begravning. Du har säkert hört dess text, den omvandlades till en dikt. Inledningen går i alla fall så här,

”Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.”

Det är trösterika ord, en fin dikt, men samtidigt en väl förenklad gestaltning av döden. Historien efter dessa uttalade ord vet vi alla. Miljoner som dog i spanska sjukan och två världskrig. Då känns orden, ”Döden är ingenting alls”, närmast löjeväckande.

Samtidigt har jag nu erfarenhet av att få vara med på en hel del sorgesamtal och många nämner just att de vill att det ska vara en ljus och fin ceremoni och de gånger jag har haft förmånen att sitta hos döende är nästan det vanligaste som sägs att ”jag vill inte att gästerna på min kommande begravning ska vara ledsna”. Då kan Henry Scott Hollands ord finna sin rättmätiga plats. ”Döden betyder ingenting”.

För egen del har jag dock läst hela Henry Scott Hollands predikan som han höll den där maj-dagen år 1910. Lite längre ned i samma predikan över Henry VII:s död säger Holland så här,

”Vitt ljus bryter sig mot svärtan av en stängd kista, som slungas upp inför allas ögon, för att förkroppsliga den irreparable katastrofen av en död som har berört själva hjärtat av vårt nationella liv… Är detta allt som finns kvar? Är detta slutet på den kungliga livsglansen? Ah, då är döden en fruktansvärd sak. Den är blind. Det är dumt.”

Då är frasen ”Döden betyder ingenting” plötsligt långt borta. När man inte ser helheten kan det ibland vara svårt att närma sig det komplexa. Det Holland gjorde i sitt tal var att följa det klassiska retoriska knepet i form av tes, antites och syntes. ”Jag antar att vi alla svävar mellan två sätt att betrakta döden” är nämligen inledningen på hans predikan. Han fortsätter därefter med att uttrycka dessa två sätt. Först, ”Det gör allt vi gör här meningslöst och tomt.” Därefter kommer antitesen, som är ”Döden är ingenting alls”. Till sist kommer syntesen där både tes och antites möts i att vi är alla dödliga varelser och där både liv och död existerar, samtidigt.

Drottningens begravning har en fin underton men lite av ”Döden är ingenting alls” sentimentalitet över sig. Det är allvarligt, dystert och sorgligt men samtidigt, likt alla kristna begravningar, uttrycker den otvetydigt att döden är en realitet och i högsta grad en verklighet. Tes och antites möts i 1 Kor 15:22, där vi alla dör som Adam, enbart Gud är odödlig, men i uppståndelsen genom Kristus är Hollands predikan en fin sammanfattning, om man läser den i sin helhet.

Det extraordinära med drottningens begravning är att när vi tar bort det faktum att församlingen är full av monarker, statsministrar och presidenter och att den är i Westminster Abbey och predikan är av ärkebiskopen av Canterbury, men vad som sägs och den form av liturgi som används är anmärkningsvärt vanlig. Sånger, böner och tal kunde hållas vid vilken begravning som helst. Begravningen i sig är inte så lång och att Psaltaren 23 används, visar på ett sinnrikt sätt hur kallets tyngd på Drottningens axlar skedde genom en fiktiv oljesmörjelse och det löfte som Queen Elisabeth gav år 1953 både åt nationen och till Kristus.

För egen del kan jag inte låta bli att tänka att vi är alla lika inför döden. Drottningen höll sitt löfte och har nu lagt ned sitt ämbete. Monarkin går vidare till nästa generation, där även döden väntar någon gång i framtiden. Ingen är odödlig, endast monarkernas monark, nämligen Gud är odödlig. Vad som väntar på oss alla, det höljs i dunkelhet för oss alla. Det berättas att när Kung Edwin runt år 627 diskuterade med sina närmaste män om det här med kristendom var något för sitt folk, ja, då fick han berättat denna liknelse för sig,

”Det förefaller mig, o Kung, att detta nuvarande liv för människor på jorden, i jämförelse med den för oss okända tid, är som om du satt vid ditt middagsbord med dina adelsmän, med en uppvärmd sal, och att det regnade och det snöade och det haglade utanför och en sparv kom utifrån och flög snabbt genom hallen och den kom in genom ena dörren och flög ut genom den andra. Se! Under tiden som han var inne blev han inte berörd av vinterns storm. Men det är en blinkning och den kortaste tiden, men han kommer genast från vinter till vinter igen. Så då dyker dessa människors liv upp för en kort tid; vad som kom före eller vad som följer efter vet vi inte.”

Kanske är det så. Sparven flyger en kort stund genom rummet, liksom varje människas korta tid här på jorden. Vad som kommer före och vad som kommer efter….ja, det vet vi inte.

/m

Förlorarregering snart på plats

Ibland brukar jag slänga mig med uttryck som att ”det är märkligt att varje generation måste göra liknande misstag som tidigare generationer redan har gjort” eller ”varför lär vi oss inte av historien”. Självklart utvecklas samhällen och individer och förutsättningarna ser olika ut genom historien men jag tycker lärdomar från de som har gått före oss på denna jord borde trots allt vara lärdomar som även vi har nytta av idag. Eller?

Som jag i tidigare blogginlägg givit uttryck för så lever vi just nu i det som jag kallar post-sanningens tid, där sanningen har mindre betydelse i en värld där starkast åsiktsyttring tycks vara en vinnare (läs gärna tidigare blogginlägg här). Jag har formulerat det såsom att när vi pratar om post-sanningens tid handlar det om en acceptans av lögnen och att man egentligen inte bryr sig om sanningen. Detta eftersom alla ändå säger att man står för sanningen, så dess värde saknar egentligen betydelse.

Eftersom vi lever i en tid då vi inte lär av tidigare generationers erfarenheter och tar lätt på sanningen är vi ett lätt målbyte för enskilda individers tyckanden. Precis som Steve Tesich och Ralph Keyes har lärt oss kommer USA:s erfarenhet av post-sanningens tid så småningom också att speglas i ett valresultat. Så gjorde det exempelvis i presidentvalet 2016. Nu har det kommit till Sverige och det är egentligen inte så konstigt. Valet 2022 bekräftar, snarare än avfärdar, att vi nu lever i post-sanningens tid.

Jag tillhör dem som läser New York Times och Washington post dagligen. De båda tidningarna redogjorde för det svenska valresultatet genom att citera Reuters. Där skriver Reuters bland annat, ”The election marks a watershed in Swedish politics with the anti-immigration Sweden Democrats, a party with roots in the white supremacist fringe, on the threshold of gaining influence over government policy.” Visst är det så att valet är en vattendelare på många sätt, och inte minst genom att SD med sina rötter i vit-maktrörelsen, som Reuters skriver, blir valets stora vinnare. Man kan tycka att historien borde ha lärt oss att reducera vit-maktrörelser och inte se till att de växer och vi borde låta sanningsanspråket vägleda oss, inte lögnerna och starkast åsiktsyttranden, men icke. Post-sanningens tid har sannerligen visat sig i valresultatet.

När jag surfar omkring på Valmyndighetens hemsida inser jag att jag är i ett län där SD har gått fram mest i landet. Visserligen handlar det om de mindre kommunerna och inte i Malmö, där SD har backat med -1,5%, men det säger något om min egen omgivning och vår tid. Något annat slår mig också med årets valresultat, det är förlorarna som nu verkar ta plats i regeringen. Vi håller på att få en förlorarregering.

Regeringar brukar bildas efter val där partier som har erhållit ett ökat förtroende av valmanskåren vinner fler mandat och kan då bilda regering. Den regering som nu verkar vara på gång, om jag läser av talmansrundorna som citerats i media rätt, kommer en ny regering bestå av idel förlorare. Moderaterna backade med – 0,7%, Kristdemokraterna backade med – 1,0% och Liberalerna backade med 0,9%. Ihop samlar dessa tre 29% av rösterna, medan S ensamt samlar 30,3%. När den kommande regeringen lägger förslag i riksdagen kan således S ensamt samla mer röster emot det förslaget, det säger något om hur viktigt det är för denna förlorarregering att samverka, och då väljer man SD.

Trots att dessa tre förlorarpartier har befunnit sig i opposition i 8 år och således haft den retoriska makten att kunna skylla på regeringen för det mesta i vårt samhälle, vilket de också har gjort även om inte regeringen varit ansvarig för alla beslut (vi lever ju trots allt i post-sanningens tid), lyckades dessa tre inte få ökat förtroende. Faktum är att regeringsparterna de senaste 8 åren, S i alla 8 år och MP i 7 av åren, var vinnare i detta val. S ökade med 2% och MP med 0,7%. Trots det får vi således en förlorarregering efter detta val. Hur kommer det sig?

Ja, det är inte så svårt att räkna ut. Det stora vinnarpartiet, SD, ökade med 3% och alla som såg och läste DN-artikeln vid föregående val där Kristersson skakade hand med Hédi Fried, förintelseöverlevaren, som Kristersson gav löftet att hålla Sverigedemokraterna utanför makten, insåg att det löftet kan ju knappast Kristersson hålla ifall han vill bli statsminister. Alla med grundläggande matematiska kunskaper insåg att SD måste vara med i hans regeringsunderlag för att han skulle ha minsta möjlighet att bilda regering. Där är vi nu, 4 år senare. Meningarna går visserligen isär om vad Kristersson verkligen sade till Hédi Fried. Enligt Moderaterna lovade han att om den tidigare Alliansen kom till makten skulle den inte samarbeta med SD. Hédi Fried har tidigare meddelat DN att ”det stämmer som han säger”. DN-fotografen Paul Hansen, som fotade mötet mellan Kristersson och Fried, har dock skrivit att han var där och hörde löftet om att Ulf Kristersson ”aldrig, aldrig skulle gå med på något samröre med SD”. Vi lever ju trots allt post-sanningens tid så det där med vad som sades eller inte saknar kanske betydelse.

En annan förklaring är det självklara att de tre förlorarpartierna, M+KD+L, har knutit till sig en politisk samarbetspartner som blir det här årets valvinnare, SD, samtidigt som vinnarpartierna, S+MP, har knutit till sig de kvarvarande förlorarpartierna i detta val, nämligen C+V. Vem man väljer att ha som samverkande parti i sitt regeringsunderlag utanför regeringen är således helt avgörande.

Sverige kommer därför få en förlorarregering. Om vi går några val bort i tiden, till valet år 2010, så samlade dessa tre förlorarpartier 43% av rösterna. Tillsammans har de således tappat 14% (en tredjedel av deras röster) till årets val. De är alltså inte enbart en förlorare i årets val, utan även över tid. Att de får bilda regering har således enbart ett enda svar, de släpper in SD i maktens korridorer.

Det inflytande som SD kommer att få på denna förlorarregering är svårt att säga men eftersom SD:s valframgång är det enda skälet till att dessa tre partier får bilda regering borde inflytandet bli enormt. För egen del grubblar jag vidare kring om vi inte borde lämna post-sanningens tid snart och dessutom börja lära oss av historien. Kan vi finna en ny väg framåt genom att börja återta sanningen och lära av historien?

Valet 2026 kan kännas avlägset men för egen del ser jag fram emot det valet. Kanske har vi då lärt oss att vi måste lämna post-sanningen och kanske har vi dessutom lärt oss att det finns erfarenheter från historien vi kan ha nytta av. Kanske vägleder en av mina största förebilder oss in i framtiden. För egen del hoppas jag i alla fall det,

”Sanningen skall göra eder fria”

/m

Livsmod

Ni är några personer som har hört av er angående min artikel och föreläsning kring livsmod. Jag bifogar länken till Lund östras församlingsblad här. Jag kopierar in hela artikeln i detta blogginlägg dessutom. Om ni är intresserade av föreläsning kring temat livsmod så utgår den naturligtvis från innehållet i artikeln men ursprunget är egentligen min bok Jag är paria. Är ni intresserad av en föreläsning – skicka DM – jag kommer gärna!

Artikeln i sin helhet:

Modet att leva
Jag sitter på ett tåg som ska ta mig från Malmö till Stockholm. Vi har precis lämnat stationen när tåget bromsar in för att sekunderna senare helt stanna. Konduktören ropar ut att en lastbil har kört in i en bro strax innan Lunds centralstation och nu får vi sitta still och invänta några inspektörers dom över om bron håller för överfart eller ej. Damen mitt emot mig börjar direkt att spy okvädesord om allt och alla och målar högljutt upp en bild över att det var väl ändå typiskt. Precis som hon anade innan resan skulle allt gå fel. Nu kommer hon aldrig att komma upp till systern i Stockholm. Jag försöker att lugna henne genom att säga att vi får avvakta och se. Det finns ju ändå inget vi som sitter här på tåget kan göra åt saken just nu i alla fall. Hon tystnar. Efter en stund säger hon till mig, ”Du är en sådan där som alltid ser nuet i ett annat perspektiv, va?”


Det är några månader sedan jag företog mig den där tågresan. Min medresenärs fråga till mig kommer upp som en påminnelse till mig lite då och då om att det mesta i livet handlar om perspektiv. Ett talesätt som finns är att perspektivet gör all skillnad i världen och jag är benägen att hålla med. Hur man bemöter uppkomna problem på jobbet, utmaningar hemma eller problem med sin hälsa beror mycket på vilket perspektiv man väljer att inta. Paulus säger att vi som är kristna kan glädja oss även när vi har det svårt, eftersom vi bär på en vetskap och ett hopp om att Gud arbetar i våra liv. För egen del kanske jag inte riktigt kan instämma i Paulus lite väl stoiska uttalande om att lidande kan vara glädjefullt men onekligen bär vi kristna på ett annat perspektiv.


När allt rullar på i livet och inga större bekymmer kommer upp längs ens livsväg är det lätt att leva. Begreppet livsmod blir då ett innehållslöst begrepp eftersom du egentligen inte behöver reflektera över modet att ta dig an livet. Däremot när det är tungt i livet, när problemen hopar sig, då är det bra med att ta till sig det här med perspektiv och reflektera över modet att leva. När jag tänker på livsmod och när meningslösheten tränger sig på tänker jag på Albert Camus och Sisyfos. Ni vet den där kända franska nobelpristagaren i litteratur som kanske mest är känd för sitt verk ”Pesten” och den där grekiska mytologikungen från Korinth. Camus slutord bär jag ofta med mig, ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”. Bilden när Sisyfos släpar sin stora sten uppför kullen för att sedan ideligen få börja om kan för många ses som ett evighetsarbete som måste leda till en oerhört negativ inställning till livet, det meningslösa måste för Sisyfos vara djupt depraverande. Kanske lever hoppet hos honom att stenen någon gång når sitt slutmål och han blir fri från detta evighetsarbete, men Camus påminner mig om att Sisyfos har inget hopp. Stenen kommer aldrig att nå sitt mål men Sisyfos är lycklig ändå. Sisyfos bär ändå på ett livsmod.


Meningslösheten i ett liv kan i många avseenden vara djupt deprimerande. Att ha ett liv med mening är på många sätt meningen med livet, men om man inte har ett liv med mening hur gör man då? Ja, det är då Camus och Sisyfos påminner mig om att man kan finna meningen i allt och bli lycklig görandes de mest banala sakerna. Du kan finna livsmod även i det mest meningslösa. Camus förmodade svar är i två korta meningar genial, ”Sisyfos hade accepterat meningslösheten. Det var därför han kunde vara lycklig”.
Att acceptera en meningslöshet känns tungt men att finna en lycka i det till synes meningslösa är hoppingivande. Att något ska ha en mening, att något ska vara meningsfullt, hänger intimt ihop med att utföra något och att detta utförandet ska leda till ett resultat. Att Sisyfos släpar på sin sten från punkt A till punkt B där friheten väntar bygger på att hela syftet med släpandet är att han ska nå punkten B för där väntar den hett efterlängtade friheten. Det är därför naturligt att tänka sig att Sisyfos tycker arbetet är meningslöst eftersom han aldrig når punkten B.


Det är nog också en vanlig tanke hos oss människor att tänka att bara vi når dit eller dit, bara vi får det där eller gör det där blir vi lyckliga. Camus har fått mig att tänka om, eller i alla fall ändrat min uppfattning en aning. Tänk om det är själva görandet som är grejen och inte målet? Tänk om det är släpandet av stenen som är det rika i livet, tänk om det är där meningen finns? Livsmod ligger i görandet inte i själva resultatet.
Om nu görandet är det viktiga bygger det på en annan viktig insikt som Camus också tar upp. I en värld utan mening vinner vi vårt värde i en medveten livsduglig hållning mot hopplösheten och samtidigt vinner vi en paradoxal kärlek till livet. Detta bygger på att vi finner ett nöje i själva görandet. Att Sisyfos till slut finner lyckan i att släpa en sten upp och ned för en kulle kan låta långsökt men det gör han faktiskt. Lyckan sitter i livet, han lever!


För mig brukar en del i mitt livsmod vara att läsa exempelvis Hammarskjöld, Kierkegaard, Bibeln men även att skriva ned egna tankar och försöka sätta ord på det där som skaver. Det finns alltid något att bygga livet på. Det lilla fröet du får fram genom ord kan vara det där lilla fröet som behövs för att återigen växa, återigen börja söka, återigen påbörja en resa.


”Det gör ont när knoppar brister”. Ibland läser jag Boyes dikt bara för att läsa dessa ord och få tiden att vara min medicin. Jag brukar dock inte alltid stanna vid knopparnas bristande. Hennes avslutande del i dikten är hoppfull och bär på ett av de finaste orden jag känner till. ”Då, när det är värst och inget hjälper…känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit.” Ordet Tillit är ett palindrom och symboliken är slående. Tillit fås både framifrån och bakifrån, både när du befinner dig på toppen av berget eller i dess djupaste dal. Ha tillit. Allt ordnar sig. Att leva med bilden av Sisyfos har för mig blivit ett andligt uppvaknande. Meningslösheten som jag ibland känner är inget jag räds för längre. Den bär på en lycka i sig. Den bär på livet. Den bär på livsmod.

/m

Vad en tidig morgon vid en brasa kan göra…

Spenderar helgen i stugan utanför Kalmar. Vi har precis installerat en enkel liten vedkamin. Jag är så lycklig. Ni anar inte. Nu sitter jag här, trots den tidiga morgonen, innan solen har gått upp och jag har tänt min kamin. Egentligen bara för att jag kan. Kanske för att jag måste. Jag vet inte. Att ha en kamin och se glöden i vedträden är en lisa för själen.

Efter att jag höll en gudstjänst i Gårdstånga kyrka i somras var det en äldre dam som dröjde sig kvar ett tag. Hon kom fram till mig och tackade mig för gudstjänsten och predikan. Jag minns att jag hade pratat i min predikan bland annat om vårt mänskliga behov av det andliga. Jag pratade om att känna Gud är att bli uppfylld av Gud, inte informerad om Gud. Det är hjärtat som förnimmer Gud inte vårt förnuft. I vårt samhälle som är uppbyggt så mycket på att kunna förklara allt rationellt kan det uppfattas som naivt att nämna det transcendenta, det immateriella, det vi inte kan ta på. Samtidigt finns det ett samspel mellan kropp, psyke och själ som de flesta av oss förstår. För egen del är jag övertygad om att det finns ett tomrum i varje själ som är reserverat för Gud, eller som Hammarskjöld säger, ”Icke jag utan Gud i mig”.

Damen berättade att hon råkat ut för något (kommer inte nedteckna vad det var) som satte hennes liv på spel. Hon omvärderade livet. Hon hade aldrig varit särskilt troende, som hon uttryckte det, men alltid lite andligt sökande. Nu gick hon i kyrkan på en gudstjänst för första gången sedan sin egen konfirmation, för 70 år sedan. Vi satte oss ned i en av bänkarna och jag lyssnade på hennes berättelse. Vid några enstaka tillfällen bekräftade jag henne men i övrigt lyssnade jag bara. Vi hade en fin stund tillsammans och när vi skiljdes åt tackade hon mig minst ett tiotal gånger, för vad är fortfarande oklart. För att jag lyssnade eller för att jag höll gudstjänsten?

Tron växer fram ur en brist, detta tomrum i själen, därför är det också en närvaro i dig, men en närvaro som är svår att beskriva. Det är en tro helt enkelt, omöjlig att beskriva och vi får ofta kämpa mellan tro och tvivel men ibland sker klara stunder av andlig klarsyn. Livet består av mängder med möten, inte minst med oss själva, men naturligtvis också med andra, med vår omvärld, med skapelsen, och om vi tillåter det…om vi accepterar det…ja, då finns det även ett möte med Gud. Om vi vill kan vi röra oss smidigt mellan alla dessa möten, men det bygger på att du accepterar samspelet mellan kropp, psyke och själ som en naturlig del av livet. Kanske var det den andliga klarsynen den äldre damen tackade mig för? Kanske hade hon nått sitt inre tomrum?

Att utveckla vår andliga klarsyn är i sig en resa, den längsta resan. På ett sätt är det att lära känna sig själv bättre, att lära känna ditt eget tomrum, din närvaro med Gud. Att mogna i andlig klarsyn är att inse att de möten jag har, oavsett om det är med mig själv eller med andra, är att du bär Gud med dig i allt och inse att du både är en förgänglig del av skapelsen men du är också bärare av evigheten och de eviga värden som det transcendenta bär med sig. Andlig klarsyn bär alltid frukt och du bär efter det alltid med dig en klarsynthet som leder till goda handlingar. Det är ”icke jag utan Gud i mig”, vilket för mig leder till insikten att det är Gud som tar över när du väl når den andliga klarsynen.

Kanske är det naturligt att frågor kring andlighet kommer ju längre upp i åren man kommer. Då blir en smalare livsväg naturlig för du ser ett slut som närmar sig. Att då fundera på det immateriella, det andliga, det som du känner men inte kan varken förklara eller ta på, blir mer konkret och har kanske mer personlig betydelse än när man är i 20-30-årsåldern. Här sitter jag framför min brasa och hör sprakandet från vedträden och känner lugnet. Jag tänker att funderingar kring andlighet kräver kanske dessutom en miljö av lugn och ro. Varje väg till andligheten är naturligtvis unik men för egen del är jag övertygad om att för att kunna lyssna inåt måste det finnas förutsättningar för det och då är en tidig morgon framför en brasa en fantastisk sådan stund.

Jag tror dock de flesta av oss har upplevt stunder då det hugger till i hjärtat, då vi är med om saker vi inte kan förklara, eller stunder då vi påminns om vad som egentligen är viktigt i livet. För den äldre damen jag träffade i Gårdstånga var det verkligen så. Ett uppvaknande som sker när vi noterar en hittillsvarande obevakad eller nedtryckt möjlighet och när vi beslutar oss för att följa den möjligheten. Plötsligt ser man världen med nya ögon och det är inte alltid som andra i din närhet förstår vad som sker med dig, men du vet, du förstår, du känner omläggningen.

Jag tycker så mycket om Hammarskjölds sätt att beskriva den andliga resan som en resa från perifin till mitten av oss själva. Pelle Bengtsson har fångat denna resan väl i sin skrift ”Mot enkelhetens punkt”, utifrån Hammarskjölds tankar. Pelle skriver så fint om att resan från periferi till centrum, trots titeln på Pelles skrift, inte är en enkel resa utan en resa med många omvägar. Når du centrum och punkten, ja, då skriver Pelle att du har kommit till en slags ”vara-punkt”. Den kan också kallas för vilopunkt. Där ditt inre inte är behärskat av den ängslan som vill lamslå och kontrollera, faller du i ett slags viloläge. Och då faller allt annat också i läge. Du lyssnar ostört och ser obrutet. Du kommer till verklig ro i denna punkt, du vidgar den ännu mer och den blir mer av en genomgångspunkt. Den öppnar sig inåt mot de egna djupen och utåt mot världen. I vissa ögonblick kan du erfara att det inte finns någon skillnad mellan inåt och utåt. Det finns bara Ett. Ett enda centrum – utan periferi.

Det är detta som Pelle kalla enkelhet – ditt centrum, eller som jag kallar det i detta blogginlägg, ditt tomrum för själen. En upplevelse av ”Ett-het med Gud”. Du kan också karaktärisera upplevelsen som en upplevelse av förbundenhet med allt som är. Paradoxalt nog är detta samtidigt ett tillstånd i vilket du är helt dig själv, en egen individ intensivt levande. En sådan upplevelse äger en universell struktur, enligt Pelle. Samtidigt är den ”strängt personlig”. Att få tillträde till denna punkt är något av det viktigaste i livet.

Jag brukar tänka att andlighet går bortom specifik religion. Hammarskjöld har lärt mig det. Ibland sammanfaller naturligtvis andlighet med religiös tillhörighet, men inte alltid. I den tid vi nu lever i känner jag att människor är i behov av andlig vägledning men kan bli skrämda av religiösa samfund och dess tillhörighet. Detta är djupt olyckligt eftersom Gud i viss mening då har försvunnit ut ur samhället. Jag bär en förhoppning om att det här inre tomrummet och längtan efter något mer i människors liv leder till allt mer andlig klarsynthet och det kan till slut ändå leda till att människor, såsom den äldre damen, vågar gå in i en kyrka och besöker en gudstjänst för första gången på 70 år.

Om inte, så hoppas jag ändå att fler vågar sig på att gå den inre resan, visserligen är det den längsta resan, resan inåt till enkelhetens punkt, till det inre tomrummet där närvaron av Gud väntar, men värt all möda i världen. Kanske gör du det vid en brasa, eller vid något annat ställe, det avgör du.

Lycka till på resan!

/m

Ingen vet vad du går igenom

Det är min dag nr 2 700. Jag har idag sprungit 2 700 dagar i rad, eller varje dag i 7 år, 4 månader och 22 dagar. Ibland får jag frågan om hur jag orkar springa varje dag, då brukar jag tänka hur jag skulle ha orkat leva vidare om jag inte hade sprungit varje dag.

För att springa varje dag är nämligen min medicin. Det är klart att de gånger man känner sig trött, sliten och vid ett tillfälle under alla dessa år hade jag feber, skulle man nog inte egentligen sprungit, men med långsam jogg i 2 km var run-streaken intakt. Run-streaken i sig är väl egentligen ingenting utan det handlar om det psykiska måendet för mig. Med allt skit jag har gått igenom så har löpningen verkligen varit min ”life-saver”. Alla ni som har läst min bok, Jag är paria, vet vad jag pratar om.

Ingen människa vet vad en annan människa tänker och går igenom. Jag tänker på det idag. Mina löprundor är tillfällen för mig att föra en dialog mellan mig och Gud om allt jag går och bär på. Du kan ju inte ljuga eller dölja något för dig själv och Gud, utan det är bara att öppna upp och bejaka dialogen. Helt underbart.

Under dagens löprunda resonerade vi mycket om valrörelsen och dess efterspel förstås men på något underligt sätt kom vi in på engelska konungahuset och den nyligen bortgångne Queen Elisabeth. Hela England och minst 15 andra länder har sorg. För egen del reflekterar jag bland annat kring längden hon satt som Drottning. Som 21-åring gav hon sitt berömda tal med orden ”I declare before you all that my whole life, whether it be long or short, shall be devoted to your service.” För mig säger det mycket om henne men också mycket om att det är viktigt för oss alla att sätta kallelsen före egot. Sätta andra före sig själv helt enkelt. Det här kan man ju tycka lite olika om, hennes farbror valde ju att sätta sin kärlek till sin kvinna före att tjäna som kung för England.

När Queen Elisabeth upplevdes som kyligast mot sina medborgare var nog efter princess Dianas tragiska bortgång. Även jag tyckte att hon borde ha visat sig lite mer öppen gentemot en sörjande nations befolkning. Det var dock flera år senare, tror det var en dokumentär 10 år senare (dvs år 2007) som jag förstod att jag och flera med mig kan ha missförstått Queen Elisabeth. I den här dokumentären spelades nämligen Queen Elisabeths tal upp när hon är åter i Buckingham palace efter att ha lämnat Skottland precis innan Dianas begravning. Hon säger där meningen ”as your Queen and as a grandmother”. Nyckeln för mig blev det sistnämnda….”grandmother”.

Hon stannade helt enkelt kvar i hemmets vrå och tog hand om sina sörjande barnbarn. Ingen vet vad en annan människa går igenom och här är ett sådant klassiskt exempel där hon prioriterade familjen före folket, på så sätt blev hon öppen för kritik men samtidigt diskuterade hon säkert med Gud om vad som var bäst för sina nära och kära och det var att stanna nära dem. Mänskligt och ödmjukt.

När jag avslutar min 2 700:e runda är det meningen, ”Ingen vet vad du går igenom”, som stannar kvar i mitt huvud. Går in i bokhyllan och tar fram en Fröding. Det får bli dagens avslutande tanke…imorgon är det dags för dag 2 701 🙂

Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och ingen vet, vad livet är
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod,
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.

/m

En ödmjuk text till politiker

Det har gått någon dag sedan valsöndagen. Jag hade en del att göra igår, vilket inte gjorde någonting för då fick jag chansen att reflektera en del över valet. I skrivande stund vet vi fortfarande inte hur det slutgiltiga valresultatet kommer att bli, men för detta blogginlägg saknar det betydelse. Min reflektion handlar istället om den polarisering och förskjutning från egen politik till aktiv pajkastning som nu blivit segmenterad hos politikerna, där inte minst den senaste valrörelsen är ett bra exempel.

Jag är uppvuxen i en liten småstad under -70 och -80 talet. Jag kommer från ett hem med arbetarklassrötter där politik och samhällsintresset kom med bröstmjölken. Att diskutera politik och samhällsutveckling har alltid varit både tillåtande och önskvärt i min familj. För egen del har jag dock sett Dag Hammarskjöld som en förebild. Ni vet en sådan där förebild som många tycker är tråkig, där intresset för politik finns men där det är närmast ett kall att inte vara politisk aktiv utan se fördelar hos alla partier. Att helt enkelt stå politisk obunden.

Under mina uppväxtår upplevde jag de politiska spänningarna kring politikens innehåll som väldigt spännande. Det var också under en tid då det var jämt mellan blocken och maktskifte skedde efter flera val (inte minst 1976, jämviktsvalet 1979 och 1982). Jag är också uppvuxen med att vilja höra vad politikerna har att berätta om sin egen förda politik. Om sin egen tro och uppfattning. Om sina egna tyckanden om vad som vore bäst politiskt. Detta låter kanske främmande för någon som växer upp idag, men tro det eller ej, när jag växte upp fanns det faktiskt politiker som berättade om sin egen politik och kastade inte retoriskt skit på andra.

Nu har pendeln helt vänt. När jag har lyssnat på partiledardebatterna, statsministerkandidatdebatterna eller enskilda politikerintervjuer under den här valrörelsen är det få som pratar om sin egen politik utan i stort sett alla lyfter upp ”andra sidans” upplevda politik och hur hemskt det är för oss alla om vi röstade på ”fel” sida. Under valdagen gick jag in på några Instagramkonton bara för att göra en liten egen analys. Jag tittade då på en reel från Lena Hallengren (S), som enbart berättade hur illa det skulle gå i samhället om vi röstade på (SD). Jag tittade på en reel från Ebba Busch (KD) som enbart innehöll retorik hur fel det gått i Sverige med S vid makten och gav ett antal exempel på det, varav minst två av dessa exempel kunde jag omedelbart inse att de exemplen hade ju inte S tagit beslut om utan var ett arv från tidigare borgerlig regering (exempelvis indelningen i elområden i Sverige). Jag tittade på en reel från Märta Stenevi (Mp) där det framfördes hur illa högerns klimatpolitik är. Jag tittade på en reel från Ulf Kristersson (M) som framförde hur illa det varit inom kriminalpolitiken de senaste åtta åren, men gav inga exempel på hur M skulle göra det bättre. Detta är bara några exempel och då har jag ändå inte nämnt hur politikerna försöker smeta på varandra olika etiketter och färger. Hur har det blivit så här? Tror politikerna att vi väljare inte längre vill ha politiskt innehåll beskrivet för oss utan istället vill höra hur deras uppfattning är om ”den andra sidan”? Varför har det gått från att ha varit att framföra sin egen politik till att prata skit om andra?

Det heter ju att vi får de politiker vi förtjänar. Jag antar att detta således är en del av vårt samhälle just nu. Där vi pratar illa om varandra, sätter etiketter på varandra som egentligen inte stämmer, hur vi misskrediterar varandra och hur vi gör allt för att framställa ”den andra” så ofördelaktigt som möjligt. För egen del vill jag inte ha ett sådant samhälle. I en demokrati tycker jag att det ska vara högt i tak och att man ska få tycka olika men när olikheterna inte ens framförs utan det är istället pajkastningen om ”den andra” som är det centrala, då har vi kommit en bra bit bort ifrån vår älskade demokrati.

Som ni vet brukar jag tänka på Jesus och den etiska modell med kärlek som budskap som han stod för. Kärlek åt alla, oavsett om du är fiende eller vän. Naturligtvis är det en ledstjärna för mig men även andra har haft Jesus som förebild. I detta sammanhang är det värt att nämna Martin Luther King jr som en juldagsmorgon år 1957 i en predikan framförde följande oförglömliga ord utifrån Jesus och hans kärleksbudskap gentemot fiender:

”Darkness cannot drive out darkness, only light can do that. Hate cannot drive out hate, only love can do that.”

Slutsaten är egentligen ganska enkel men just nu verkar få anamma dess praktikalitet. Om du inte gillar ”den andra” sidans retoriska sätt om hat och polarisering, polarisera då inte själv. Hat sprider hat, attack sprider attack och förakt genererar mer förakt.

För mig handlar det därför om att om du vill undvika hat i ett samhälle så sprider du istället kärlek. Jag har exempelvis läst om att politiker, oavsett partifärg, fått mängder med hat levererade till sig från politiska motståndare. Då handlar det dessutom sällan om hat utifrån ett politiskt retoriskt levererat innehåll utan mer utifrån en etikett man utläser på politikerns panna. Ett av de viktigaste områden för en politiker borde vara förståelse. Varför gör någon som den gör? Varför har den personen den och den uppfattningen? Det finns ofta skäl till varför en person har den eller den uppfattningen och för en politiker vore det vara det som är drivkraften istället för att kasta ”skit” på varandra.

Eftersom jag är en gammal HR-direktör och chef vet jag att det fungerar med att bekräfta bra beteenden och att det är mycket mer effektivt än att bestraffa dåliga beteenden. Tyvärr verkar det sistnämnda vara en del av denna samtid och denna valrörelse, eftersom effekten oftast är omedelbar men också kortsiktig. Att bekräfta bra beteenden ger en senare effekt och är mer långvarig och våra politiker är antagligen en produkt av sin egen samtid och därför styrs de av kortsiktiga konsekvenser.

För egen del är Martin Luther Kings ord, som han naturligtvis hämtat från Johannesevangeliet, en ledstjärna och jag tycker att det borde det vara även för vår samtids politiker. Nu kommer det naturligtvis ske eftervalsanalyser runt omkring landet hos de olika politikerna och ett ödmjukt medskick från mig är att fortsättningsvis i de politiska utspel ni ämnar göra, låt ljuset leda er. Tryck inte ned era politiska motståndare med ord som indikerar attack, idioti, utsmetade etiketter, förakt mm utan prata istället om er politik och sprid kärlek åt era politiska motståndare. Ha respekt för att andra tycker annorlunda och låt det stanna vid det. Det kallas demokrati. Om du vill att människor ska tänka annorlunda, ja då får du vara annorlunda. Om du vill att dina politiska motståndare inte ska sprida hat, ja, då får du sprida kärlek.

Lyssna på Jesus och Martin Luther King. De visste vad de pratade om.

Var ljuset och inte mörkret!

/m

Demokratins nationaldag

Det är val idag. Nu för tiden inträffar demokratins nationaldag var fjärde år. När jag växte upp var det val var tredje år och kanske är denna förändring synonymt med det som kallas erfarenhet och att bli äldre, mycket ändras.

Jag är uppvuxen med tron att du berättar inte om vilket parti du röstar på men du diskuterar flitigt med nära och kära om politikens innehåll. Jag är uppvuxen med tron att det är viktigt att du får ventilera dina tyckanden och åsikter gentemot andra och att du på så sätt formar din egen uppfattning men dina egna tankar om det slutgiltiga politiska valet du gör behåller du inom dig. Jag är uppvuxen med värderingen att demokrati är viktigt och att du ska göra din röst hörd, den är värd att respektera och inget som är givet. Politik och dess innehåll är viktigt för oss alla, men vem och vad du röstar på är jag uppvuxen med att det är en privat sak och det håller du för dig själv.

Allt förändras och då jag med stort intresse följde min första valdebatt som jag kommer ihåg, mellan Palme och Fälldin, det måste ha varit inför 1976 års val, ni vet den där berömda Tv-valduellen i Scandinavium i september 1976 mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Tror det förresten var i samma veva som Tre Kronor laddade upp för premiären av Canada Cup med att besegra det mäktiga sovjetiska landslaget med 4–1. Ni som var med då kommer ihåg att när Sverige spurtade mot valet i september 1976 var det med en känsla att det smått omöjliga skulle kunna inträffa. Det skulle kunna bli ett maktskifte. I decennier hade Sverige varit en märklig kombination av utvecklad demokrati och enpartistat. Socialdemokraterna hade, möjligen undantaget sommaren 1936 och under samlingsregeringen, haft statsministerposten i 44 år. Så sent som 1968 nådde Socialdemokraterna över 50 procent av rösterna. Jag kommer ihåg hur det kändes lite som ett ödesval. Jag var visserligen bara ett barn men kände ändå av atmosfären. Kanske är det därför jag minns TV-debatten så starkt.

Jag har i vuxen ålder sett TV-debatten 1976. Palme är skicklig, så skicklig som historien givit honom. Fälldin svamlar och är inte alls lika retoriskt slipad. Varje inlägg är ett enda stort segerinlägg retoriskt för Palme vs Fälldin. Ändå vinner Fälldin mest sympatier. Jag har svårt att se denna TV-debatt i efterhand och förstå hur Fälldin kunde uppfattas som en segrare men så var det. Kanske var det så att Palmes belåtna leende då han fått in en smäll på Fälldin förstärktes i rutan och uppfattades som ett hångrin och intensiteten i blicken blev till ett vilt stirrande. Tittarna fick intrycket av att Palme var elak och Fälldin framstod som sympatisk. Jag har tagit lärdom av denna TV-debatt och tänkt mycket på den genom händelser i mitt liv. Palme förlorade debatten för att han var så mycket skickligare, vilket är en lärdom för oss alla. Det är inte alltid skicklighet, duktighet och den som vet mest som uppfattas som den bäste.

Om jag gör en jämförelse med nutida valrörelse så är det en milsvid skillnad. Då var debatten sakpolitik, nu handlar det mest om att prata illa om varandra och sätta etiketter på politiska motståndare som egentligen inte existerar. Jag har svårt för politiska debatter nu för tiden. Partiledarna framstår för mig som människor som medvetet levererar osanningar om andra för att förstärka sig själva. Som medvetet tar upp sakfrågor och förvränger dessa när de pratar om andra partiledares politik. Det har inte blivit sakfrågornas debatt längre utan pajkastningens val.

För mig är det därför bättre att läsa partiernas partiprogram än att lyssna på dagens partiledare. De kommer ändå aldrig ge mig saklig information utan kommer bara slänga ur sig etiketter om sina motståndare som sina motståndare ändå ej står för. Partiledarna må vara retoriskt slipade idag men i mina ögon amatörer när det handlar om att berätta om sitt eget partis sakpolitik.

Hela landskapet har förändrats på många sätt sedan min uppväxt. Om jag tar ett exempel. När jag växte upp var det en extrem åsikt att tycka att Sverige skulle tillhöra en militärallians (NATO), nu tycker nästan alla partier det och jag som är kvar i min uppfattning sedan barnsben står kvar i min uppfattning och då plötsligt är det jag som blivit extrem. Det finns mängder med frågor där jag står kvar i mina värderingar men då jag läser mina uppfattningar utifrån partiernas beskrivna sakpolitiska så inser jag att jag börjar bli utanför den politiska skalan. Jag har alltid värnat om Guds skapelse och att vi ska ta hand om vår natur och våra gåvor på bästa sätt, i den här valrörelsen känns det dock som en extrem åsikt.

Med det sagt så tänker jag ändå komma med en uppmaning. Gå och rösta. Våra förutsättningar i denna värld ser väldigt olika ut. Livet kan kännas djupt orättvist och är så också när vi föds in i ett liv med olika förutsättningar och olika privilegier. Vissa av oss bär på en livsresa som till synes verkar gå på en räkmacka, medan andras liv är till synes kantat av utmaningar och personliga problem. En del kan vi påverka själva, andra delar är vi i stort sett bara offer utifrån de omständigheter som sker. Vissas röster hörs tydligt i den offentliga debatten medan andras röster förblir utsagda i det tysta. Det är så livet är.

På valdagen är det dock så att alla våra röster hörs lika mycket. Det är det som är det fina med demokratin. Varje röst är lika mycket värd och ingen människa har fler röster än någon annan. Det går att påverka. Med det sagt vill jag slå ett slag för röster på partier som inte har odemokratiska värderingar, partier som inte gör åtskillnad på folk och folk. Jag vill slå ett slag för partier som värnar om våra demokratiska rättigheter, som värnar om Guds skapelse, vår natur och klimat och som är måna om att vi alla människor som lever här är lika mycket värda.

Gå och rösta på demokratins nationaldag!

/m

Okänt land

Jag vaknar tidigt. Relativt dålig sömn. Ger mig därför ut och springer istället för att fortsätta att ligga och vrida mig i sängen. Är vid en stuga över helgen i Haverdal. Oändliga sanddynor och härliga vågor som slår in mot stranden. Solen håller på att gå upp bakom trädtopparna.

Som vanligt ger jag mig ut med ett Hammarskjöld-citat i huvudet.

”Vidare drives jag in i ett okänt land.”

Hammarskjölds bok börjar med den här meningen. Han är mellan 20-25 år när han skriver detta. Även om han kallar det okänt land var han redan från tidig ålder inriktad mot den uppgift som skulle bli hans kall. Inriktningen var tydlig men samtidigt visste han inte exakt vilken denna uppgift skulle bli. Kanske var det detta han kallade okänt land?

För många var det i alla fall okänt att Hammarskjöld parallellt med sin ämbetsmannautövning brottades med existentiella frågor, den egna jag-upplevelsen, förhållandet mellan honom och Gud och det egna ansvaret för andra. Med en märklig exakthet ledde dessa existentiella grubblerier till att Hammarskjöld fick en klarhet i sitt sökande enbart några månader innan han utsågs till FN:s generalsekreterare. Han sade JA till någon eller något (som han senare skulle beskriva det).

Dag Hammarskjöld var verksam i den politiska världen även om han aldrig var politiker. Han såg sig själv som partipolitiskt obunden. Det offentliga uppdraget för Dag Hammarskjöld var helt enkelt personligt och inte förankrat i något partiprogram eller beslutat i någon partikongress. Han hade enbart sin egen övertygelse med sin egen livsåskådning, sin egen värderingskala, sin egen tro som grund. Här tänker jag att vi alla har något att lära från Hammarskjöld.

Oavsett om du är politiker eller ämbetsman eller arbetar i det privata näringslivet så är uppdraget just personligt. Mats Svegfors beskrev just detta i sin bok om Hammarskjöld, ”Den förste moderne svensken”, från 2005. Alla är vi människor av kött och blod och alla vi styrs och frestas i vår utövning av de krafter som omvärlden ger. Frågorna ställs hela tiden till politikern, ämbetsmannen eller den som arbetar i det privata om vad som driver en? Vilka värden omfattar just du? Är du i detta jobb för att berika dig själv, materiellt eller symboliskt? Har du bara förpliktelser mot dig själv och möjligen dina nära i familjen eller anser du dig ha förpliktelser mot din nästa varhelst du möter henne i arbetsliv eller ute i samhället i stort? Jag tror att dessa stora frågor som Dag brottades med varje dag, bör ställas varje dag även hos var och en av oss. Vad tror Du på? Varför söker Du människors förtroende? Vad vill Du förverkliga i andra människors tjänst?

När jag springer längs Haverdals kust kan jag inte låta bli att reflektera över Hammarskjöld och hans dagliga grubblerier kontra vår egen samtid. Vi lever i en alltmer individualiserad och egofixerad tid. I mångt och mycket är jag inte bekväm i den samtid som nu existerar där Hammarskjölds terminologi om okänt land efterföljs av meningen ”marken blir hårdare, luften mer eggande kall” är verklighet just nu. Med de inspel som förs i årets valrörelse med tydligt ”vi och dom” perspektiv och inspel om hur mitt perspektiv är det rätta och ditt är fel, så drives jag ut i ett okänt land som både är hårt och kallt.

Jag för en egen kampanj för ökad lyhördhet, ökad öppenhet, tolerans för allas olikheter och inte minst att vi alla bör hjälpa varandra, oavsett om det ger mig fördelar eller inte. Jag vill bort från egoism och in med det osjälviska. Hur kan jag navigera i detta okända land och bidra på bästa sätt med ett osjälviskt perspektiv?

Dag Hammarskjöld brottades med just dessa frågor livet igenom. Han besvarade dem i sin bok, ”Vägmärken”. I slutet av augusti 1961 skrev han den sista noteringen som finns i boken. Märkligt nog har då det okända landet bytts till säker mark. Dag Hammarskjöld avslutar sin bok så här:

”Men det är samma land. Och jag börjar känna kartan och väderstrecken”.

Kanske kan även jag så småningom säga att jag känner tillit till kartan och väderstrecken och har kommit förbi det okända. Hoppas kan man ju alltid!

/m