I går satt jag på Kungliga biblioteket i Stockholm. De hade tagit fram originalmanuskriptet över Dag Hammarskjölds Vägmärken åt mig.

På blad nummer 42 läser jag:

Den längsta resan är resan inåt. Den som valt sitt öde, som anträtt färden mot sin egen botten /finns det någon botten/?

Ja, i originalet har han inga parenteser. Han jobbar med grön rättningspenna och ibland slår han till med / /. Jag försöker se honom framför mig, där han sitter där på 73:e gatan i New York och rättar.

Dag Hammarskjölds ord om ”den längst resan är resan inåt” har följt mig några dagar i Stockholm, Jag har varit på Sigtunastiftelsen och tagit del av Hjalmar Ekströms samlade böcker och även på KB och nördat ned i Dag Hammarskjölds värld. Det har varit några fantastiska dagar.

Jag fick förmånen att övernatta hos bror med familj i Sundbyberg och nyttjade både pendeltåg- och tunnelbanesystem. Något har hänt med Stockholm sedan jag jobbade här under åren 2001-2006. Det är vansinnigt med folk, överallt. På morgonen och efter jobbet är det naturligtvis flest människor i rörelse. Något har hänt med Stockholm, eller mig, men det är en märklig ensamhetskänsla att befinna sig på ett knökfullt pendeltåg från Sundbyberg till Stockholm City. Så märkligt.

Jag står mitt i gången eftersom det är fullt överallt. Runt mig i vagnen sitter människor. Täta, nära, men ändå var och en inneslutna i sin egen värld. Hörselkåpor, mobilskärmar, samtal om jobb och möten. Det är en annan tid än den jag minns från åren 2001–2006. Jag försöker minnas tillbaka före Iphones dagar. Visst fanns Sony Walkman och kasett/CD-skivor som gav en sorts analog distans till omvärlden men inte så här.

Nu är vi ständigt uppkopplade, ständigt tillgängliga men kanske också ständigt på flykt från det inre. Ingen verkar vara närvarande i nuet. När vi rör oss ut från tunnelbanan verkar alla rusa. Det går så snabbt. Är jag långsam och gammal, ja får man nog svara på båda dessa premisser.

Hammarskjöld skrev vidare i sitt manuskript:

Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Och blott den som hör kan tala.  

Hur många av dessa i tunnelbanan lyssnar verkligen inåt eller utåt?

När jag arbetade i Stockholm i början av 2000-talet hade kommunen cirka 750 000 invånare. Idag är det över en miljon. Om du räknar ytterområdena är det gigantiskt, lilla Malmö är ingenting. Tillväxten har varit snabb sedan 2006 med rekordår som 2009. Fler människor, fler möten, mer rörelse, men också en annan sorts närvaro. Tunnelbanan, som förr var en plats för korta möten och tysta blickar, har blivit en förlängning av kontoret. Här jobbas, rings det, streamas det och ingen verkar bry sig om de som står närmast. Brus överallt men ingen verkar lyssna, varken inåt eller utåt.

Hammarskjöld visste något om att leva i världens brus utan att förlora sig själv. Han skrev,

Den ’mystiska upplevelsen’. Alltid: här och nu – i den frihet som är ett med distans, i den tystnad som föds ur stillhet. Men – denna frihet är en frihet under handlande, denna stillhet är en stillhet bland människor.

År 2001 lyssnade vi på musik i våra Walkman. Det var en medveten paus, en vald distans. Idag är hörselkåpor och mobilskärmar inte längre ett val, de är en slags förlängning av oss själva. Vi skapar bubblor av ljud och ljus för att skydda oss från det yttre, men kanske också från det inre? Hammarskjöld skrev om att,

bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror – hur många som än i det torra dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm.

Hur bevarar vi den inre tystnaden när stojet inte längre bara kommer utifrån, utan också inifrån våra egna enheter men inte från vår medvetna val om att verkligen lyssna inåt eller finna stillheten i att titta utåt?

Hammarskjöld gav oss en vägledning,

Förstå – genom stillhet, Handla – ur stillhet, Vinna – i stillhet.

Och på ett annat ställe:

Understand – through the stillness, Act – out of the stillness, Conquer – in the stillness.

När jag sitter där på KB och läser det sistnämnda ur Hammarskjölds original slås jag över hur väl det överensstämmer med skomakaren från Helsingborg och hans tankegångar, Hjalmar Ekström.

Ekström, mystikern som år 1901, sexton år gammal, upplevde ett genombrott där ”alla ting och människor blev genomskinliga, ’liksom genomstrålade av gudomligt ljus. Guds rike spirade fram och blomstrade mitt igenom sten och bråte; allt blev levande, ja, fullt av liv, och allt och varje kom till mig såsom budbärare (änglar) från det översinnliga.”

Ekström beskrev denna tid som en ”beskådelsens tid” som varade i tre år: ”Allting låg bländande klart och likväl med ett milt sken framför mig, både andliga och himmelska och jordiska ting.”  Sedan blev det honom fråntaget. ”Vid detta fick jag ej tydligen stanna. Vägen ledde vidare.”

Ekström skrev också något som talar direkt till den som känner sig ensam och härjad: ”Inget ligger varandra så nära som det djupaste djup och den högsta höjd. O du ensamme som känner dig härjad av stormar som ett träd på en öde strand, du ödelagda och härjade – fårad och plöjd av många lidanden – salig är du, ty aldrig är du så nära himlen som i detta djup du ropar ur!”

Är det inte precis detta vi behöver höra när vi sitter i tunnelbanan, omgivna av människor men ändå ensamma? Att vårt djupaste lidande, vår djupaste ensamhet, kanske är den plats där vi är närmast himlen – och närmast varandra?

Ekström talade ävenom de ”vingskjutna fåglarna” – de som är ” av Gud vingskjutna och för Guds skull av denna världen vingskjutna.”  Hur många av människorna runt oss i tunnelbanan är vingskjutna – av Gud och för Guds skull – utan att veta om det?

Som präst och kristen mystiker söker jag en immanent Gud, jag vill tro på en immanent Gud, en Gud som finns i allt, i varje ögonblick, i varje människa. Men var är Gud i tunnelbanans brus? Kanske just där, i tystnaden mellan två notiser, i blicken som möter en annan människa trots skärmen, i det lilla valet att lägga ifrån sig mobilen och bara vara. 

Hammarskjöld skrev om detta centrum av stillhet som varje människa bär inom sig,

Varje människa bär på ’ett centrum av stillhet omgivet av tystnad’  

Och vidare några blad bort,

The Uncarved Block –. Förbli i Centrum, ditt eget och de mänskliga reaktionernas. Handla för de mål detta ger ditt liv i all utsträckning som detta i varje ögonblick är dig möjligt. Handla så utan tanke på följderna och utan att i något söka dig själv.

Att förbli i Centrum är kanske det svåraste vi kan göra i en värld som ständigt drar oss utåt, mot skärmar, mot prestation, mot att vara synliga. Hammarskjöld fortsatte,

Att förbli en mottagande –. Av ödmjukhet. Och för att rädda din mjukhet. Att förbli en mottagande – och att tacka. För detta: att få lyssna, se, förstå.

Och i en annan passage, en av mina favoriter,

Icke jag utan Gud i mig. Jag är kärlet. Guds är drycken. Och Gud den törstande. Bägarens stolthet är drycken, dess ödmjukhet tjänandets.

Hammarskjöld använde bilden av den tomma skålen,

Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –

Det är blott när skålen är tom som Centrum blir Gud. Men hur många av oss kommer till tunnelbanan med tomma skålar? Hur många av oss är fyllda av egna tankar, egna projekt, egna rädslor?

Ekström skrev om att ”Guds rike spirade fram och blomstrade mitt igenom det allra minsta lilla ting här i världen, t.o.m. genom sten och bråte.” Om Ekström kunde se Guds rike i sten och bråte i Helsingborgs gator – kan vi då inte se det i Stockholms tunnelbana år 2026? I de trötta ansiktena, i de snabba stegen, i de tysta suckarna?

Hammarskjöld skrev också

Vägen till helgelse går i vår tid med nödvändighet genom handling. 

Att se människan bredvid sig som mer än en silhuett, att våga en blick, ett leende, en gest av närvaro – det är handling. Det är helgelse.

Stockholm växer, men vi behöver inte växa ifrån oss själva. Hammarskjölds väg inåt är inte en flykt från världen det är ett sätt att möta den på djupet.  Han skrev

Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt.

 Och:

Never look down to test the ground before taking your next step: only he who keeps his eye fixed on the far horizon will find his right road.

Att ta sig tid till tystnad, att våga vara närvarande utan att göra något, att se människan bredvid sig som mer än en silhuett i en full vagn, det är kanske den mest andliga handlingen vi kan göra i en stad som aldrig sover.

Hammarskjöld skrev också:

We all have within us a center of stillness surrounded by silence. 

Vi har alla detta centrum, i oss, oavsett om vi sitter i tunnelbanan, på kontoret, eller hemma i soffan. Frågan är bara…vågar vi söka det? Vågar vi lyssna? Inåt?

Den längsta resan är fortfarande resan inåt. Men kanske är det just i tunnelbanans brus, i mobilens ljus, i stadens oavbrutna rörelse som vi får chansen att påminnas om att Gud inte är långt borta utan nära, immanent, väntande i det ögonblick när vi väljer att stanna upp och lyssna. Men hur många gör det?

Ekström skrev,

O du ensamme som känner dig härjad av stormar som ett träd på en öde strand […] salig är du, ty aldrig är du så nära himlen som i detta djup du ropar ur!

Och Hammarskjöld

För den som tror skall det sista undret bli större än det första.

Kanske är det sista undret inte något som sker bortom världen utan mitt i den. I tunnelbanan. I blicken. I tystnaden mellan två notiser. I valet att vara närvarande. Jag låter Hammarskjölds och Ekströms ord fylla mitt inre samtidigt som jag försöker se och möta de som är mig närmast.

Den längsta resan är resan inåt!

/m

Sitter på ett tåg till Stockholm och passar på att titta ikapp på några valdueller. För mig, för Sverige, för hela världen är nog klimatfrågan en av de viktigaste frågorna som finns för mänskligheten. Man kan säga vad man vill om klimatfrågans prioritet i en valrörelse men de som sitter på politiska mandat och företräder en nation har stor makt över denna fråga och således makt över inte minst mina barns och mina barnbarns framtid. Jag är därför en av dem som tycker att klimatfrågan är en ödesfråga för mänskligheten, för skapelsen, för oss alla.

Jag hade höga förväntningar när vi fick en ung liberal klimatminister när Tidöpartierna tog över makten för fyra år sedan. Visst såg jag det problematiska när väl Tidö-överenskommelsen släpptes och insåg att den nya regeringen la så stor vikt vid att få ned bränslepriset att detta skulle få negativ inverkan på utsläppen men samtidigt hoppades jag på att forskning, vetenskap och FN:s olika klimat- och miljörapporter skulle bli vägledande i det fortsatta arbetet. Nu har det blivit precis tvärtom och mina höga förväntningar har under dessa fyra år gradvis brutits ned till besvikelse efter besvikelse och är nu uppe i en irritationsnivå som jag med detta inlägg vill ge utlopp för. Jag måste helt enkelt få pysa lite.

Man kan tycka olika om klimatåtgärder och vad som ska prioriteras. Man kan kritisera den förra regeringens (S/MP:s) klimatprioriteringar men något som jag inte tycker om, snarare avskyr, är om man försöker via osanningar och nedvärderande kommentarer om andra politiker försöker framstå sig själv och sin egen förda politik som bättre än andras. Genom osanningar och genom att medvetet försöka vilseleda i utspel under en valrörelse ger man sig dessutom uttryck för att försöka manipulera och faktiskt se ned på oss som har en röstsedel. Det är inte seriöst. Jag tycker om valdebatter med högt i tak där man tycker olika om vilken väg ett land bör ta framöver men där man har sanningen och fakta som grund.

Nu har jag under morgonen snabbspolat mig igenom den klimatdebatt som var på TV. Sveriges klimatminister, Romina Pourmokhtari, inledde klimatdebatten med en lögn direkt och jag började att sucka högljutt här på tåget. Sen bara fortsatte det på den linjen och jag var helt mållös. Jag var helt slut faktiskt. Detta är en minister som fullt medvetet ljuger oss rakt upp i ansiktet. Ju längre Romina Pourmokhtari talade om klimat och energi, desto tydligare blev ett återkommande mönster, ett försök att vilseleda oss alla genom att ge ett påstående som är en politisk åsikt och som sedan försöker stödjas av en sanning…som tyvärr är rena lögner. Min irritation steg för varje uttalande hon gjorde och till slut blev det bara för mycket. Här kommer en lista på några delar hon sa, ni får ursäkta, det blir ett långt inlägg:

”Kärnkraft kan bidra till klimatomställningen” vreds till att ”IPCC säger att Sverige måste bygga ny kärnkraft”. Vilken källa har hon fått det ifrån? Jag har läst väldigt många IPCC-rapporter och ingenstans framgår det. Visa gärna var IPCC säger detta för IPCC säger inte det. I IPCC:s AR6 Working Group III finns till och med ett avsnitt med detta som gäller hur länder tänker kring kärnkraft och klimatomställningen:

”Nuclear Power Is Considered Strategic for Some Countries, While Others Plan to Reach Their Mitigation Targets Without Additional Nuclear Power.” Kärnkraft betraktas således som strategisk av vissa länder, medan andra planerar att nå sina klimatmål utan att ytterligare kärnkraft behövs. I rapporten skriver IPCC om länder som planerar att nå sina klimatmål utan ytterligare kärnkraft. IPCC konstaterar att de modellerade banorna mot 1,5–2 grader innehåller olika kombinationer av kärnkraft, förnybart, biomassa och fossil energi med CCS. Nästan all el måste på sikt bli låg- eller nollutsläppande. Det betyder inte att en bestämd teknik är obligatorisk i varje land. Inte ens för Sverige, som vår klimatminister hävdar.

IPCC skriver att elsystem som huvudsakligen drivs av förnybar energi blir allt mer vanliga och att stora andelar vind och sol kan integreras med bland annat batterier, vätgas och annan lagring, transmission, flexibel produktion, avancerad styrning och efterfrågeflexibilitet. IPCC säger samtidigt att mycket höga andelar variabel produktion innebär tekniska, ekonomiska och institutionella utmaningar. Det är en seriös systembeskrivning. Kärnkraft kan således vara en del av omställningen i Sverige, men måste inte vara det som klimatministern hävdar. 

Jag hittar således inget stöd någonstans för klimatministerns uttalande om att ”IPCC säger att Sverige måste bygga ny kärnkraft”. Kan hon ha menat någon annan rapport och sagt fel? Möjligt men jag hittar inget om detta i Klimatpolitiska rådet, departementets egna underlag eller i andra vetenskapliga rapporter. Kan det vara så att klimatministern vill i ord ge stöd för hennes åsikt genom att hävda att IPCC säger detta för att på så sätt ge legitimitet och vetenskaplig auktoritet till det hon säger? Ja, det verkar så men blir ju svårt att ta seriöst när IPCC inte säger detta.

”Vindkraftens produktion varierar” blir till att ”vindkraft behöver reservkraft vilket inte kärnkraft behöver”. Stämmer inte alls, självklart behöver både vindkraft och kärnkraft reservkraft ifall något skulle hända. Känns jättemärkligt att Sveriges klimatminister säger detta för det fattar väl alla att reservkraft behövs oavsett kraftkälla?

Vindens påverkan på vindkraft är ungefär som att prata om vattnets betydelse för sjöfarten. Det är klart att det har betydelse. Det vet vi. Inget nytt där. Ett system med mycket vind behöver prognoser, nät, reglering, flexibilitet, lagring, efterfrågeflexibilitet och annan produktion som kan anpassa sig. Problemet med att vinden varierar är dock sedan länge löst.

Kärnkraftsreaktorer har dock flera andra problem, och då pratar jag inte om härdsmältor som i Tjernobyl eller Fukushima Daiichi, utan om oplanerade stopp vilket kräver reservkraft. Då pratar vi dessutom om reservkraft i en helt annan nivå än vindkraftens. Om ni inte har sovit under semestern utan hängt med i olika rapportsläpp så vet ni att Svenska kraftnät skrev under sommaren att det maximala behovet av FCR-D (reservkraft) dimensioneras upp utifrån Oskarshamn 3 i full drift, nämligen 1450 MW. Reservkraften måste således dimensioneras för att Oskarshamn 3 skulle kunna sluta producera och att omkring 1400 MW då kan försvinna ”på ett enda bräde”. Hela produktionen kan försvinna.

Så nästa gång klimatministern säger att vindkraft behöver backup så är det bara att hålla med, men om hon lägger till att kärnkraften inte behöver det så är det att fara med osanning. Jag som nu ändå försöker ge alla människor en slags ärlig chans och försäker läsa in goda avsikter i människors ord. Kan klimatministern mena att de behöver olika reservkraftstyper? Eller reservkraft för olika stopp? Vindkraft skapar ju framför allt ett variabilitets- och prognosproblem och behöver reservkraft för det och kärnkraftens reservkraft handlar ju om att hantera ett stopp i produktionen utifrån ett bortfall som är gigantiskt. Kan hon därför mena att de behöver olika reservkrafter?

”Skatter bidrog till dålig lönsamhet i äldre reaktorer” blir till att ”Miljöpartiet lade ned kärnkraften”. Jag antar att hon menar effektskatten och det var ju i princip alla partier, utom SD och V med på olika överenskommelser under 2010-talet med att hantera. Det här är dessutom ett mantra som jag hör ifrån många av Tidöligans partier. Om vi ska försöka se detta utifrån en snabb historisk tillbaka blick.

När Vattenfall den 28 april 2015 meddelade att Ringhals 1 och 2 kunde stängas tidigare än planerat skrev bolaget uttryckligen:

”Vattenfall’s decision is business driven.”

Vattenfall pekade på vikande lönsamhet, fortsatt låga elpriser och stigande produktionskostnader. Det slutliga stängningsbeslutet skulle fattas av Ringhals styrelse och krävde enighet mellan ägarna Vattenfall och E.ON. Den dåvarande effektskatten på kärnkraft försämrade ekonomin. S/MP-regeringen höjde den. Innan dess hade även alliansen höjt den. S/MP tog bort den innan verken stängdes. Allt detta är fakta och politiska beslut om hur man har hanterat effektskatten. Det har naturligtvis påverkat Vattenfalls och E.ON:s beslut.

År 2016, slöt MP tillsammans med S, M, C och KD, den blocköverskridande energiöverenskommelsen. Där står uttryckligen att målet om 100 procent förnybar elproduktion 2040 var ”ett mål, inte ett stoppdatum som förbjuder kärnkraft” och att det inte innebar stängning av kärnkraft genom politiska beslut. De partier som stod utanför var V, L och SD. Energiöverenskommelsen sprack senare i december 2019 när M och KD valde att lämna samarbetet pga av oenigheter kring kärnkraftens framtid. Även detta är fakta och något som alla vet.

Jag nämnde Ringhals 1 och 2, men hur var det med Oskarshamn 1 och 2? Även där fattades beslutet om förtida stängning av ägarna år 2015. OKG skriver själva att dåvarande majoritetsägaren fattade beslutet. O2 befann sig mitt i en omfattande modernisering när beslutet fattades.

Hur man än vänder och vrider på detta så har alla dessa politiska beslut påverkat ägarnas möjlighet till att driva kärnkraftsreaktorer på affärsmässiga villkor. Man kan tycka olika om kärnkraftens vara eller inte vara men ytterst så är det väl enbart V och SD som kan sägas vara utan skuld i påverkan kring effektskatt och energiöverenskommelser som har haft påverkan över hur ägarna sedan har fattat affärsmässiga beslut. Det är svårt att efter detta få det till att ett enskilt parti la ned kärnkraften. Ska jag vara ärlig så fattar jag inte var klimatministern får det ifrån? Det verkar mer vara ett mantra som hon vill ge oss väljare än något som faktamässigt stämmer.

För egen del tycker jag att det borde mer ha lyfts i debatten de beslut som den här regeringen faktiskt har tagit och hur det har påverkat och kommer att påverka oss framöver. Den här regeringen återkommer ständigt till de fyra äldre reaktorer som ägarna stängde (Oskarshamn och Ringhals) och dess konsekvenser men nämner inte så ofta de beslut de faktiskt har tagit om att exempelvis säga nej till olika havsbaserade vindkraftsparker.

Ringhals 1 och 2 hade en normal årsproduktion på omkring 6 TWh vardera. Oskarshamn 1:s bästa år gav 3,5 TWh och Oskarshamn 2:s bästa år 5 TWh. I storleksordning talar vi alltså om omkring 20 TWh årlig produktion från de fyra reaktorerna när de fungerade väl. Jämför det med vad Tidöregeringen har sagt nej till.

Den 4 november 2024 nekade regeringen tillstånd till 13 havsbaserade vindkraftsprojekt i Östersjön. Regeringens motivering var försvarsintresset och vår lands försvarsförmåga är ett legitimt allmänintresse men andra länder bygger. Vad kan de som inte vi kan?

För energivolymen de sa nej till är hisnande. De 13 projekten omfattade enligt branschsammanställningar cirka 30 GW och hade en planerad möjlig årsproduktion på omkring 140 TWh. Det är således ungefär sju gånger den storleksordning av årlig elproduktion som de fyra stängda reaktorerna tillsammans representerade. Mycket skulle ha kunnat hänt. Alla vindprojekt kanske inte skulle ha byggts eller annat skulle kunna ha kommit i vägen, det vet man inte. Faktum kvarstår dock. 140 TWh var projektens sammanlagda potential, inte garanterad framtida produktion, men det är väldigt mycket TWh som den här regeringen sa nej till.

Nu stannade inte klimatministern och regeringen vid detta. Den 16 juli 2026 sade regeringen nej till ytterligare 11 havsvindsansökningar. I samma andetag ska det dock sägas att två godkändes, Fyrskeppet och Vidar, med möjlig produktion på sammanlagt upp till knappt 19 TWh per år. Under mandatperioden har regeringen även godkänt Kattegatt Syd, Galene och Poseidon. Samtidigt har regeringen försämrat villkoren för havsvind vilket gör att dessa bolag inte kommer att bygga i Sverige. De bygger i andra länder istället. 

Så nästa gång Romina säger att MP la ned kärnkraften kan man ju dels ifrågasätta det uttalandet utifrån faktisk historiebeskrivning över politiska beslut och vem som egentligen tog olika beslut men man kan ju också fundera över de beslut som klimatministern faktiskt har tagit och vilken effekt Sverige har gått miste om.

”Industrin behöver mer el” blir till ”industrin söker sig inte till Sverige eftersom MP la ner kärnkraft”. Nu var det ju som sagt inte ett enskilt riksdagsparti som la ned kärnkraften, som jag nämnt här ovan. Alla vi som var något så när vuxna år 2015 vet det. Som också nämnts här ovan så har denna regering medvetet försämrat villkoren för företag att bedriva havsvindsbaserad vindkraft. Dessa bolag söker sig inte till Sverige eftersom denna regering försämrat villkoren. Om klimatministerns uttalande om att företag väljer bort Sverige så verkar den rimliga förklaringen vara att det är ett betyg på den egna regeringens agerande under denna mandatperiod och inget annat.

”Social acceptans är viktig i klimatpolitiken” blir i klimatministerns vokabulär ”att låga fossilbränslepriser presenteras som klimatpolitik” och att ”Kina är världens största utsläppare” nämns utan att samtidigt nämna att Kina samtidigt genomför den största utbyggnaden av förnybar energi som världen skådat

Ja, jag skulle faktiskt kunna kommentera varenda utspel som klimatministern gjorde under denna debatt med olika kommentarer men jag tänker att det får bero. Ni fattar poängen. Klimatministern har enligt mig en liten poäng när hon säger att kärnkraft och låga bensinpriser ska bygga förtroendet för klimatpolitiken. Ja, klimatpolitiken måste vara både socialt och ekonomisk hållbar. Människor måste kunna ta sig till och från arbetet och få ihop vardagen på ett rimligt sätt samtidigt som vi värnar om klimatet. Jag har tidigare hört klimatministern gång på gång påpeka att höga bensinpriser skadar förtroendet för klimatomställning. Det kan man naturligtvis tycka olika om men för egen del har jag svårt att få till mig att billigare fossila insatser är klimatpolitik.

Visst har vi fått billigare bensin men allt har ett pris. När regeringen kraftigt sänkte reduktionsplikten ökade Sveriges territoriella växthusgasutsläpp 2024 med drygt 7%. Nuvarande klimatpolitiska styrmedel verkar således leda till försämrat klimat. Nuvarande styrmedel räcker inte för att nå Sveriges klimatmål eller EU-åtagandet inom ESR. Myndigheten räknar i sitt scenario med ett sammanlagt underskott på 13,1 miljoner ton till ESR-åtagandet 2021–2030.

Klimatpolitiska rådet skrev i sin rapport 2026:

”Mandatperiodens politik har varit otillräcklig” och att ”utrymmet att skjuta beslut på framtiden är uttömt.”

Så för mig handlar förtroende mer om att ta ansvar och genomföra strategiska beslut som tar ansvar både för människors vardag samtidigt som vi värnar om klimatomställningen. Allt grundar sig i att vi har politiker som tar seriöst på sitt ansvar och inte försöker vilseleda när vi alla kan ta fram fakta. Beslut på nationella nivåer är ofta komplexa och då behövs politiker som kan ta beslut utifrån den komplexitet som verkligen ger. Ingen förväntar síg enkla svar på komplexa frågor men jag tror nog att vi alla förväntar oss ansvarstagande politiker med erfarenhet och intelligens som leder oss framåt. Det förväntar jag mig i alla fall.

/m

Några av källorna jag har använt mig av (finns fler naturligtvis):

IPCC AR6 Working Group III, kapitel 4 – avsnitt 4.2.5.5: ”Nuclear Power Is Considered Strategic for Some Countries, While Others Plan to Reach Their Mitigation Targets Without Additional Nuclear Power.”

www.ipcc.ch/report/ar6/wg3/chapter/chapter-4/

IPCC AR6 Working Group III, Technical Summary – olika möjliga teknikmixar i klimatscenarierna och förnybara elsystem.

www.ipcc.ch/report/ar6/wg3/chapter/technical-summary/

IPCC AR6 Working Group III, kapitel 6 – stora andelar vind och sol kan integreras med bland annat lagring, transmission, flexibel produktion och efterfrågeflexibilitet.

www.ipcc.ch/report/ar6/wg3/chapter/chapter-6/

Svenska kraftnät – FCR-D upp. Det maximala volymkravet baseras på Oskarshamn 3 i full drift, vilket innebär ett dimensionerande fel på 1 450 MW.

www.svk.se/aktorsportalen/bidra-med-reserver/om-olika-reserver/fcr-d-upp/

Svenska kraftnät, 2026 – beskrivning av hur stödtjänster dimensioneras för att bland annat kunna hantera ett plötsligt bortfall av Oskarshamn 3.

www.svk.se/press-och-nyheter/nyheter/allmanna-nyheter/2026/sa-sakrar-svenska-kraftnat-elsystemet-under-sommaren/

Finskt exempel: Fingrid – Olkiluoto 3 och behovet av reserver och särskilda skyddssystem. OL3 är cirka 1 600 MW och systemskyddet begränsar den obalans som elsystemet behöver hantera.

www.fingrid.fi/en/news/news/2022/scarcity-expected-in-the-availability-of-reserves-for-the-power-system/

Finskt exempel: TVO – 90 MW batterilager vid Olkiluoto, vid byggbeslutet beskrivet som ett av Europas största. Batteriet ska bland annat hantera produktionsstörningar vid OL3.

www.tvo.fi/en/index/news/pressreleasesstockexchangereleases/2021/oneofeuropeslargestbatteryenergystoragesystemswillbebuiltinolkiluoto.html

Finskt exempel: TVO – batterilagret kan leverera effekt i omkring 45 minuter och dess huvudsakliga funktion är reservkapacitet vid oväntat produktionsbortfall från OL3.

www.tvo.fi/en/index/news/pressreleasesstockexchangereleases/2022/theoperationofthebatteryenergystoragesystemtostartduringthesummer.html

SVT/Vattenfall – beslutet om Ringhals 1 och 2 fattades på affärsmässiga grunder. Vattenfall såg inte lönsamhet i fortsatt drift med de investeringar som skulle krävas.

www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/vattenfall-beslutet-att-stanga-ringhals-1-och-2-ligger-fast

SVT, april 2015 – Vattenfalls ursprungliga besked om Ringhals 1 och 2. Låga elpriser och ökande produktionskostnader angavs som orsaker.

www.svt.se/nyheter/inrikes/ringhals-reaktorer-kan-stangas-tidigare

Sveriges riksdag – energiöverenskommelsen 2016. Målet om 100 procent förnybar el 2040 var ”ett mål, inte ett stoppdatum som förbjuder kärnkraft” och innebar inte politiskt beslutad stängning av kärnkraft.

www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/betankande/energipolitik_h401nu14/

Uniper – Oskarshamn 1 och 2. Uniper anger låga elmarknadspriser och hög beskattning som bakgrund till besluten om förtida stängning.

www.uniper.energy/sweden/power-supply-delivers/nuclear-power-sweden

Regeringen, 4 november 2024 – regeringen avslog 13 ansökningar om havsbaserad vindkraft i Östersjön med hänvisning till försvarsintresset.

www.regeringen.se/pressmeddelanden/2024/11/avslag-pa-13-havsbaserade-vindkraftparker-i-ostersjon/

Regeringen – samlad information om regeringens beslut om havsbaserad vindkraft under mandatperioden.

www.regeringen.se/regeringens-politik/miljo-och-klimat/havsbaserad-vindkraft/

Regeringen, 16 juli 2026 – ytterligare beslut om havsbaserad vindkraft: två tillstånd och elva avslag.

www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/07/nya-beslut-om-havsbaserad-vindkraft/

Tidningen Energi – de 13 projekt som avslogs i november 2024 uppgavs tillsammans motsvara cirka 30 GW installerad effekt och potentiellt omkring 140 TWh årsproduktion om samtliga hade byggts fullt ut.

www.energi.se/artiklar/2024/november—2024/regeringen-stoppar-13-vindkraftsparker-i-ostersjon/

Svenska kraftnät – pågående anslutningsärenden. Den 10 augusti 2026 fanns bland annat 10 201 MW industri och 6 984 MW datacenter i anslutningskön. Totalt ansökt ny elanvändning var 24 924 MW.

www.svk.se/aktorsportalen/anslut-till-transmissionsnatet/information-om-pagaende-anslutningsarenden/

Naturvårdsverket – Sveriges territoriella växthusgasutsläpp ökade med drygt 7 procent 2024. Den viktigaste förklaringen var sänkt reduktionsplikt och ökad användning av fossila drivmedel.

www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/klimat/sveriges-utslapp-och-upptag-av-vaxthusgaser/

Naturvårdsverket, juni 2026 – utsläppen minskade 2025, men avståndet till klimatmålen ökade och nuvarande styrmedel bedöms inte räcka.

www.naturvardsverket.se/om-oss/aktuellt/nyheter-och-pressmeddelanden/2026/juni/sveriges-klimatutslapp-minskade-2025-men-avstanden-till-klimatmalen-okar/

 Klimatpolitiska rådet, Rapport 2026 – ”Mandatperiodens politik har varit otillräcklig” och ”utrymmet att skjuta beslut på framtiden är uttömt”.

www.klimatpolitiskaradet.se/pressrummet/klimatpolitiska-radets-rapport-2026-klimatmalen-kan-fortfarande-nas-men-kraftfulla-beslut-bradskar/

Sveriges riksdag – särskild klimatpolitisk debatt där Romina Pourmokhtari bland annat argumenterar om kärnkraft, bränslepriser och förtroendet för klimatpolitiken.

www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/sarskild-debatt/sarskild-debatt-med-anledning-av-klimatpolitiska_hcc120250509sd/

Carbon Brief/CREA – analys av Kinas utsläpp. Kinas CO₂-utsläpp var plana eller fallande under 21 månader från mars 2024 och 2025 bedömdes innebära en liten minskning.

www.carbonbrief.org/analysis-chinas-co2-emissions-have-now-been-flat-or-falling-for-21-months

International Energy Agency, World Energy Investment 2025 – Kina investerade mer än 625 miljarder dollar i ren energi 2024 och nådde sitt nationella 2030-mål för installerad vind- och solkraft redan 2024.

www.iea.org/reports/world-energy-investment-2025/china

International Energy Agency, Energy Technology Perspectives 2026 – Kina har en mycket stor andel av den globala produktionskapaciteten för bland annat solceller och batterier.

www.iea.org/reports/energy-technology-perspectives-2026/supply-chain-risks-and-industrial-competitiveness

International Energy Agency – tillverkningskapacitet, handel och överkapacitet inom bland annat solceller och batterier.

www.iea.org/reports/energy-technology-perspectives-2026/energy-technology-manufacturing-and-trade

OECD Environmental Performance Reviews: Sweden 2025 – Sverige hade 2022 lägst territoriella växthusgasutsläpp per capita i EU. Detta är den precisa formuleringen; ”Sverige har lägst utsläpp i Europa” är ett betydligt bredare påstående.

www.oecd.org/en/publications/oecd-environmental-performance-reviews-sweden-2025_91dcc109-en.html

Har de senaste dagarna gått och funderat på Estland och Robert F Kennedy. Det är svårt att i dessa valtider inte gå och tänka på våra politikers beslut och inriktningar de senaste åren. Jag tar del av en anmärkningsvärd placering av en moderat valaffisch och kan inte låta bli att fördjupas i reflektion kring vår svenska kriminalpolitik.

Sverige har nu börjat skicka dömda till Estland för att avtjäna sina straff. De första svenska intagna har anlänt till Tartu, visserligen enbart 4 personer men avtalet kan på sikt omfatta upp till 600 platser. Den estländska kriminalvården ansvarar för driften och verkställigheten enligt estnisk lag, medan svensk kriminalvård bland annat ska ansvara för utbildning, programverksamhet och administration.

Det är en historisk och på många sätt märklig situation Har vi egentligen diskuterat dess konsekvenser tillräckligt? Ur en aspekt så handlar det om en politik som nu genomförs där Sverige har så många dömda att våra egna anstalter inte räcker till. Jag funderar dock på det omvända. Estland har nämligen det motsatta problemet, många fängelseplatser står tomma. Vid början av 2026 var omkring 1 618 personer intagna i estniska fängelser, medan landets totala kapacitet var ungefär 3 000 platser. I Tartu var bara drygt 30 procent av platserna belagda.

Det är svårt att inte stanna upp inför denna bild. Sverige hyr fängelseplatser av Estland. Men borde vi inte också fråga oss varför Estland har fått tomma platser? Stanna upp och reflektera lite kring det omvända perspektivet.

Två olika vägar

Det är viktigt att inte romantisera Estland. Landet saknar inte kriminalitet och dess kriminalpolitik är varken enkel eller felfri. Inte heller kan den estländska utvecklingen förklaras av en enda reform eller en enda metod men faktum kvarstår, Estlands fångpopulation har minskat kraftigt under det senaste decenniet. I den estländska kriminalvårdens utveckling har bland annat kortare frihetsberövanden, fler alternativa påföljder, elektronisk övervakning och ökad användning av villkorlig frigivning spelat en viss betydelse. För minderåriga har alternativa åtgärder fått större betydelse. Ja, ni läste rätt, minderåriga har alternativa åtgärder. Sverige för en omvänd politik och sätter minderåriga i fängelse.

Estlands riksrevision har pekat på att öppna anstalter, där intagna kan arbeta, sköta ärenden och gradvis återvända till samhället, kan vara mer rehabiliterande och kostnadseffektiva än slutna fängelser. Det är inte ett argument för att avskaffa fängelser. Ett samhälle måste kunna skydda människor från den som är farlig. Grova brott måste få tydliga och kännbara konsekvenser men frågan är vad vi tror att ett straff ska åstadkomma.

Är straffets främsta uppgift att uttrycka vår vrede och ett slags pris som ska betalas för att vederbörande gjort fel? Handlar det om att ge en känsla av handlingskraftiga politiker? Jag tror båda dessa spelar in men jag tänker även på en annan aspekt, att kriminalpolitiken framför allt ska göra samhället tryggare och att det inbegriper efter den dag då fängelsedörren öppnas.

Hur unga kan vi låsa in?

Samtidigt som Sverige bygger ut fängelsekapaciteten diskuteras lägre straffålder, längre straff och hårdare reaktioner mot allt yngre personer. För egen del vet jag att en viss sida av politiken tycker detta är bra, för egen del tycker jag det är vansinnigt. Kanske har Estland ett alternativt sätt att se på saken och kanske hade Robert F Kennedy en poäng i sitt tal i Cleveland 1968? Om vi börjar med frågan kring barn/ungdomar i fängelse. Är det vettigt att sätta dessa i fängelse?

Om jag googlar rätt och ser på erfarenheter från andra länder och även läser utskottshandlingarna från riksdagsbeslutet så ger forskningen inget stöd för tanken att längre frihetsberövanden automatiskt minskar ungdomars återfall i brott. En metaanalys av unga som begått allvarliga vålds- eller sexualbrott fann ingen statistiskt säkerställd koppling mellan längre frihetsberövanden och minskad återfallsrisk. Forskarna konstaterade att det saknas belägg för att längre straff i sig påverkar återfallen i någon tydlig riktning.

Detta betyder inte att frihetsberövande aldrig behövs. Det betyder dock att inlåsning inte kan vara hela svaret. Den kan skydda samhället under en begränsad tid, men den skapar inte automatiskt ansvarstagande, mognad, utbildning, empati eller en väg bort från kriminaliteten.

Tvärtom finns det risker. En forskningsöversikt om ungdomars frihetsberövande pekar på möjliga negativa konsekvenser för utbildning, arbete, hälsa och fortsatt utveckling.  En ung människa kan gå in genom fängelseporten med en kriminell identitet som ännu inte är färdigformad och komma ut med ett starkare kriminellt nätverk, sämre skolbakgrund och färre lagliga möjligheter.

Det är här jag sneglar lite på Estland som verkar tänka så här i stället. En 14-åring som rekryteras av ett kriminellt nätverk behöver möta ett samhälle som är starkare än gängen:

– en skola som ser vederbörande innan rekryteraren gör det,
– en socialtjänst som har tid och mandat att ingripa,
– en fungerande barn- och ungdomspsykiatri när livet rasar,
– fritidsverksamhet och vuxna som finns kvar,
– polis som kan stoppa brottsligheten tidigt,
– och efter ett brott: tydliga konsekvenser, behandling, utbildning och en verklig väg tillbaka.

Jag tycker inte att det är att vara naiv eller ”snäll mot kriminella”. Det är istället att vara kompromisslös mot kriminaliteten.

När jag tar del av Estland samt många andra länders tänk funderar jag på varför våra politiker går åt ett helt annat håll? Är det inte så att den verkligt hårda kriminalpolitiken är inte den som producerar flest fängelseår utan den som producerar färre brottsoffer? Det är här jag går tillbaka till Robert F Kennedy.

Den långsamma våldsamheten

I ett tal i Cleveland 1968 talade Robert F Kennedy om våldet i det amerikanska samhället. Han gjorde en skillnad mellan det synliga våldet, skotten, bomben, mordet, och en annan form av våld, nämligen institutionernas likgiltighet, passivitet och långsamma förfall.

Han nämnde barn som förstörs av hunger, skolor utan böcker och hem utan värme. Han talade om hur människors liv bryts sönder när de förvägras möjligheten att leva som fäder, mödrar och medborgare. Kennedy kallade detta ”våldet från institutionerna”.

Jag tänker att han kunde lika gärna hållit talet idag, dess innehåll tycker jag känns igen i vår samtid. För visst ser vi våldet när en människa skjuts. Vi ser det när en familj förlorar en son. Vi ser det när ett barn rekryteras och ett område präglas av rädsla. Men ser vi också det långsamma våld som består i att samhället inte upptäcker barnet i tid? Att skolan saknar resurser? Att vården inte hinner möta den unge? Att socialtjänsten arbetar med för stora ärenden och för små möjligheter?

Det är inte samma sak som att säga att samhället bär skulden för varje brott. Människor har ansvar för sina handlingar. Brottsoffer får aldrig försvinna ur bilden. Men om vi enbart talar om individens skuld och aldrig om samhällets ansvar så blir vår analys för enkel.

Det var ett tag sedan jag läste talet men om jag minns rätt sa även Kennedy något i stil med att våld föder våld och att förtryck föder motreaktioner. Jag tror inte att han menade att rättsstaten skulle ge upp. Han efterlyste nog i stället en rättvisa som erkänner människors gemensamma värde och vägrar bygga den enes framtid på den andres olycka.

Här finns en viktig existentiell insikt, nämligen att ett samhälle blir också det som det gör med den människa som har misslyckats. För mig är det viktigt att hur vi behandlar oss alla som misslyckats i livet är ett mått på hur väl vårt samhälle fungerar. Det finns en människa bakom alla våldsdåd.

Människan bakom domen

I den kristna människosynen är människan aldrig identisk med sin värsta handling. Det betyder inte att handlingen förnekas eller att skulden försvinner. Det betyder att även den som har gjort något fruktansvärt fortfarande är en människa och att varje människa är mer än den etikett samhället har satt på henne.

I Bibeln finns ingen sentimental föreställning om att ondskan inte spelar någon roll. Profeterna talar skarpt om våld, förtryck och blodspillan. Jesus möter inte synden med likgiltighet. Men den bibliska rättvisan har aldrig enbart med vedergällning att göra. Den söker även sanning, upprättelse, omvändelse och återställda relationer.

Det är skillnad mellan att förlåta och att låtsas att inget har hänt. Det är skillnad mellan nåd och ansvarslöshet. Nåd innebär inte att ondskan förminskas, utan att människan inte överges åt den.

Kanske är det detta som är kriminalpolitikens djupaste fråga: Tror vi att människor kan förändras? Det är här jag tänker att nuvarande regering har missat en viktig poäng. För jag ser egentligen att deras politik bygger på att svara Nej på den frågan. För då återstår egentligen bara längre straff, högre murar och allt fler låsta dörrar. Precis den politik som nu förs. Men om människor istället kan förändras måste rättssystemet utformas så att förändring blir möjlig. Fängelset måste då vara mer än en förvaring. Det måste, där det är möjligt, också vara en plats för ansvar, behandling, utbildning och förberedelse för det liv som kommer efteråt.

Ett fängelse kan skydda samhället från en människa så länge dörren är låst. Men det långsiktiga samhällsbygget handlar om vad som händer innan dörren behöver låsas och vad som händer när den en dag öppnas igen.

Vilken väg vill vi gå?

Den nya kriminalpolitiken som Tidö lagt fast är att värna brottsoffern mer än gärningspersonen. En sund omläggning kan tyckas. Även S står bakom den omläggningen. Och ingen kan bortse från att Sverige har ett akut problem. Det behövs platser för människor som har dömts till fängelse. Avtalet med Estland är ett försök att hantera platsbristen, och det finns säkerhetsmässiga och rättsliga frågor som måste tas på allvar.

Men det jag är rädd för är att en akut lösning blir en långsiktig vision.

Det vore tragiskt om vi började betrakta fulla fängelser som ett tecken på en framgångsrik kriminalpolitik. Fulla fängelser kan lika gärna vara ett tecken på att skolan, vården, socialtjänsten, bostadspolitiken och det förebyggande arbetet har misslyckats långt tidigare.

Estland har inte gett Sverige ett färdigt recept. Men de tomma cellerna i Tartu kan fungera som en spegel. De visar att ett land kan hamna i en situation där fängelsekapaciteten minskar därför att färre människor sitter inlåsta.

Den viktigaste frågan är därför inte hur många platser Sverige kan hyra utomlands. Den är vilket samhälle vi vill bygga här hemma. Ett samhälle där det kriminella nätverket är den första vuxna gemenskap som ser barnet? Eller ett samhälle där skolan, föreningslivet, kyrkan, vården, socialtjänsten och närvarande vuxna finns där först?

Nog borde vi väl kunna skapa ett samhälle som håller fast vid både rättvisa och hopp?

För mig blir Estland ingången till att målet kan aldrig vara fulla fängelser. Målet måste vara färre brott, färre brottsoffer och färre barn som går förlorade. Målet måste vara tommare fängelser, inte därför att vi har blivit mindre allvarliga inför ondskan och våldet utan därför att vi har blivit bättre på att förebygga den, ingripa mot den och hjälpa människor bort från den.

Det är kanske det som är den verkligt hårda vägen och den synen saknar jag idag hos våra politiker. För mig är den vägen också den mest mänskliga. För alla.

/m

Jag har hög respekt för mina vänner och deras åsikter. Vi lever i en demokrati och vi har både yttrandefrihet och tryckfrihet som jag håller högt. Nu när valet närmar sig märker jag dock en sak som eskalerar och det är normaliseringen av lögnen, även bland mina vänner, och jag vägrar att acceptera det. Jag vägrar.

Vi lever i en tid där lögner sprids snabbare än sanningar, och där medvetna misskrediteringar av politiska motståndare blivit en del av det politiska spelet. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, alla politiker som medvetet misskrediterar den andre sidan tycker jag gör fel. Nu tycker jag det har eskalerat, så till den milda grad att det i sociala mediers ekokammare inte enbart handlar om politikers utspel utan här väljer även vänner till mig att medvetet sprida förenklade OCH förljugna bilder om partiföreträdare som man ej sympatiserar med. I sociala medier förstärks förenklade narrativ, medan komplexitet och nyans försvinner ur debatten. För mig som vill leva i sanningens värld blir detta inte bara en politisk fråga utan en existentiell och en etisk utmaning.

Jag ser bilder som sprids på Magdalena Andersson med texter som att hon slarvat bort 88 miljarder på Northvolt eller bilder på Ulf Kristersson med texter att alla skattesänkningar han gjort varit för att gynna egna plånboken. Det här är medvetna nidbilder som sprids, allt för att misskreditera den andra sidan. Alla vet att det är inte sanningsbilder, långt därifrån, men ändå väljer folk att sprida dessa bilder vidare. Helt utan reflektion.

Självklart vet jag att desinformation inte längre bara är ett marginellt fenomen. Den är industrialiserad, automatiserad och ibland styrd av främmande makter med syfte att polarisera och försvaga demokratin. AI-genererade videor, falska nyhetsflöden och botnätverk skapar parallella verkligheter där fakta ersätts av känslor och propaganda. Men det här är något annat. Det här är når lögnen normaliseras.

I Sverige har vi dessutom sett hur politiska aktörer systematiskt misstänkliggör journalistik, forskning och myndigheter. När institutioner som ska bära samhällets tillit målas ut som partiska, urholkas grunden för en gemensam verklighetsuppfattning.

För egen del som alltid har värnat om sanningen, som aldrig vill sprida någon lögn, så blir denna samtid svår för mig att hantera. Ska jag bemöta varje medveten misskreditering i kommentarsfälten? Ska jag scrolla vidare? Ska jag se ned på min vän som lagt upp något lögnaktigt om en politiker, eller låtsas som ingenting?

Är jag den enda som har det så här?

För jag är fullt medveten om att sanningen är sällan enkel. Den kräver tid, eftertanke och vilja att se flera sidor av en fråga. Men i en debattkultur där snabba svar värderas högre än genomtänkta resonemang, blir komplexitet ett hot mot den som vill vinna kortsiktiga poänger och för mig blir det ytterligare ett kvitto på hur vi håller på att ”dumifiera” vår samtid. När seriösa politiker, till och med ministrar eller höga oppositionspolitiker, medvetet lägger ut lögner i förhoppning att vi väljare inte ska läsa utskottshandlingarna i Riksdagen eller se Riksdagsdebatten eller läsa underlagen till motionen gör vi oss dummare än vad vi är. Vår verklighet är komplex och bör behandlas med respekt för komplexiteten och inte visa förenklingar som dessutom skruvas på för att misskreditera den andra sidan..

Att trycka på komplexitetens värde är därför inte ett tecken på svaghet i vårt samhälle tycker jag utan tvärtom. Det är ett tecken på mognad. Det är att säga: ”Det här är viktigt. Det förtjänar att vi stannar upp, lyssnar och tänker efter.”

För mig är frågan om sanning inte bara en intellektuell övning. Den är rotad i en djupare övertygelse: att sanningen har en andlig dimension som bär både frihet och ansvar. När jag ber om ”led oss icke i frestelse” ber jag också om styrka att stå emot frestelsen att förenkla det som är komplext, att döma ut människor jag inte förstår, att sprida det som känns rätt men saknar grund.

Den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer, som levde i en tid när lögner blev statsbärande, skrev att ”lögn är först och främst en förnekelse av Gud”.  För honom var sanning inte bara korrekt information utan ett sätt att leva i överensstämmelse med den verklighet Gud har skapat. När vi ljuger, sprider medvetet lögnaktiga bilder förstör vi inte bara förtroendet mellan människor utan vi förnekar också den grundläggande ordning som håller världen samman.

Bonhoeffer skrev också: ”Lüge zerstört die Gemeinschaft. Wahrheit aber zerschneidet falsche Gemeinschaft.” (Lögnen förstör gemenskapen. Sanningen däremot genomskär den falska gemenskapen.)  I en tid där politiska gemenskaper byggs på fiendebilder och där tillhörighet köps med lojalitet mot partilinjen, är detta en påminnelse om att sann gemenskap kräver ärlighet även när den gör ont.

För egen del har jag stärkts i min övertygelse att jag ska inte sprida en enda lögn. Jag har själv känt frestelsen att välja sida i debatter, att förenkla för att bli hörd, att använda retorik som träffar hårt men inte nödvändigtvis sant. Men ju mer jag läser och ber, desto tydligare blir det för mig att sanningen är inte ett vapen. Den är en väg.

När Bonhoeffer frågade: ”Hur ska Kristus bli även de religionslösas Herre?”  pekade han på en sanning som inte stänger ute, utan söker upp. En sanning som inte dömer, utan befriar. I en politisk debatt som alltmer liknar ett skyttegravskrig, är detta en radikal tanke: att sanningen inte vinner genom att krossa motståndaren, utan genom att visa en annan väg.

Demokratin är inte bara ett system för att fördela makt. Den är också ett sanningssökande projekt, ett försök att låta många röster, många perspektiv och många erfarenheter få forma en gemensam bild av verkligheten. När lögner sprids och komplexitet försvinner, urholkas demokratin inifrån.

Som den svenska kyrkans forskning om teologins demokratiska bidrag visar, kan teologisk reflektion hjälpa oss att tänka kring hur vi lever tillsammans i en mångfaldig värld. Teologin påminner oss om att varje människa bär på en del av sanningen och att ingen ensam äger hela sanningen. Vi är bara människor och vi gör fel. Vi kan omedvetet sprida lögner men då får vi alltid en chans att be om förlåtelse när sanningen sedan visar på lögnen. Så är vår kristna tro och ”sanningen gör oss alltid fria”.

Bonhoeffer skrev: ”God’s truth judges created things out of love, and Satan’s truth judges them out of envy and hatred.”  (Guds sanning dömer det skapade av kärlek, och Satans sanning dömer det av avund och hat.) I en politisk debatt där motståndare målas ut som fiender, är detta en påminnelse om att sanningen utan kärlek inte är sann sanning.[

Jag vill verkligen leva i sanningens värld och inser att det då finns ett etiskt ansvar, både som privatperson och som offentlig röst. De cirka 8 000 bloggläsare jag har gör att jag inser att jag inte enbart är en privatperson. För egen del har jag landat i detta:

– Värdera källor och inte sprida det som känns bra men saknar grund. 
– Uthärda ovisshet och inte ge vika för frestelsen att förenkla det som är svårt. 
– Möta de som tycker annorlunda med respekt och se dem som medmänniskor, inte fiender eller motståndare. 
– Våga säga ”jag vet inte” när svaret kräver mer efterforskning.

Jag är fullt medveten om att varken jag eller vi kan inte stoppa alla lögner. Men vi kan välja att inte sprida dem. Vi kan välja att stanna upp innan vi delar. Vi kan välja att lyssna mer än vi talar. Och vi kan välja att tro att sanningen, i all sin komplexitet, är den grund vi behöver bygga vidare på.

För jag är övertygad om att i slutändan är det inte vinnarna i debatten som formar framtiden utan de som vågar leva i sanningens värld.

/m

Är på resande fot. Igen. Denna gång lämnar jag Malmö för att spendera några dagar tillsammans med mor och far i Flen. Byter tåg i Linköping och minnet färdas tillbaka till alla ögonblick som jag fått uppleva i denna stad. När ett av Östgötatrafikens tåg kommer in på motsatt perrong inser jag att det är ett av de tåg jag var med och fattade beslut om att inköpa. Hoppas östgötarna uppskattar tåget.

En annan tid men när jag passerar Linköping påminns jag varje gång om alla de beslut jag som Regiondirektör fattade och alla de år som del i landstings- och regionledningen. ”Allt har sin tid”. Predikarens ord ekar i mitt huvud när jag går på Mälartåget.

Visst var det en annan tid men å andra sidan inte så länge sedan rent tidsmässigt. Jag minns det som en fin tid. Jag minns mycket men om jag ska lyfta fram en sak som helt går emot dagens politiska värld så är det den ansvarskänsla som präglade de politiska besluten i regionen. Ifall majoriteten la fram ett förslag så kunde oppositionen i samförstånd diskutera med majoritetssidan och finna ett gemensamt förslag som blev det bästa för östgötarna. Visst tyckte man olika i frågor men där man kunde enas såg man en fördel i att enas, inte försöka peka finger åt varandra. Allt för östgötarnas bästa.

Tänker på det när jag ser efterspelet utifrån riksdagens beslut i torsdags om den stora straffreformen som Tidö fört fram. Lagrådet har tidigare kritiserat denna proposition för att vara ett hastverk. Nu förde ändå Tidö denna i hamn. Hade det varit i Östergötland hade man enats. Majoritet och opposition. Allt för östgötarnas bästa. Det är jag säker på.

För om jag läser underlagen rätt på riksdagens hemsida så vill ju både Tidö samt sossarna ”slopa” straffrabatten. Socialdemokraterna verkar vara helt överens med regeringen om att genomföra detta om man läser underlaget. Men problemen med det stora reformpaketet var flera menar sossarna. Den har tidigare i år dömts ut av Lagrådet, som kallade den ett hastverk och skrev att förslagen ”inte har förutsättningar att bli ny lag” på grund av bristerna.

Om jag tyder propositionen rätt så beräknas hela reformen resultera i 16 000 fler fängelseår döms ut varje år. Detta är nästan en dubblering jämfört med de 18 700 förra året. Propositionen är ju dessutom helt ofinansierad och kan inte verkställas förrän år 2040. Om jag förstår underlagen rätt vill därför Socialdemokraterna i stället börja med slopad straffrabatt för vålds- och sexualbrott, och sedan utöka förslaget i takt med att resurserna räcker till. Samma politik men finansierad och från min synvinkel verkar den mer realistisk och dessutom genomförbar innan år 2040. Varför kunde man inte göra en östgötsk modell på detta och enas? Allt för svenskarnas bästa?

Jo, för just nu är det pajkastningens tid vi lever i. Istället för att ha det bästa för Sverige för ögonen så verkar Tidö ha ögonen på att försöka PR-mässigt framstå den andres sida som om de var emot slopandet. Alla som kan läsa kan ju dock gå in på underlagen och se själva vad sossarna vill och därmed inse att Tidöpartierna sprider lögner.

Nu låter det i stället på Tidös sociala medier som att en S-regering vill ha ”rabatt på våldtäkter”. Det är ju en ren lögn. För mig blir det en gåta varför de gör så här? Det blir särskilt märkligt eftersom Socialdemokraterna faktiskt vill genomföra exakt samma sak som Tidöpartierna. Vad vinner de på detta? Varför inte enas över en av de största straffrättsreformerna som först fram? Allt för medborgarnas bästa.

Företrädarna för Tidöpartierna tappar det helt på sociala medier. Språket är hårt, nedsättande och bygger på rena lögner. På en bild, som Ulf Kristersson själv lagt ut på sin Instagram, syns Magdalena Andersson trycka på nej-knappen under voteringen i riksdagen. Bilden är smygfotad med lögnaktig text. Känns ju inte direkt ansvarsfullt av en statsminister. Min statsminister!

Det hela påminner mig om en av Sorkins filmer, ni vet han som skapade serien ”The West Wing”. Innan han gjorde serien skapade han filmen, ”Presidenten och miss Wade”. En romantisk historia där oppositionsledaren Rumson försöker slå ned på presidenten för att han förälskar sig i en lobbyist. Han påstår än det ena, än det andra, men det handlar verkligen inte om seriös politik.

En mening i filmen sitter jag tänker på när jag läser alla utspel från Tidö:

”We’ve got serious problems, and we need serious people.” 
(”Vi har allvarliga problem, och vi behöver allvarliga människor.”)

President Andrew Shepherd säger detta i pressrummet när han svarar på senator Bob Rumsons attacker. Han fortsätter med att säga att Rumson inte är intresserad av att lösa problemen, utan bara av att göra folk rädda och peka ut syndabockar – för att vinna val.

Hela passagen lyder i översättning ungefär så här:

”Vi har allvarliga problem att lösa, och vi behöver allvarliga människor för att lösa dem. Och oavsett vad ditt särskilda problem är, så lovar jag er att Bob Rumson inte är det minsta intresserad av att lösa det. Han är intresserad av två saker, och två saker bara: att göra er rädda för det, och att tala om för er vem som är att skylla. Så vinner man val.”

Sen avslutar han med den berömda repliken:

”This is a time for serious people, Bob – and your fifteen minutes are up.” 
(”Det här är en tid för allvarliga människor, Bob – och dina femton minuter är slut.”)

Ett kraftfullt försvarstal för sakpolitik och mot personangrepp i politiken.

Önskar att vi fick lite mer seriositet i riksdagspolitiken och att de tog efter östgötapolitikerna. Allt för medborgarnas bästa. Kanske borde Tidöpartiernas företrädare titta på Sorkins film – kanske skulle de bli lite mer seriösa därefter…

/m

Vi har varit i väntans tider efter att ett nytt barnbarn till min fru ska se dagens ljus. Nu äntligen har det skett och vi fick möjlighet att hålla det lilla undret och fira hans ”en dags dag” igår.

Jag har på sistone reflekterat lite över det här med väntan. Jag läser i Per Svenssons sista bok När jag dog som precis har kommit ut att han också reflekterar över fenomenet. Han skriver på följande sätt:

”Jag har bestämt mig för att tålamod ska vara mitt modus. Väntan är ju inte det värsta som kan drabba en. Tvärtom skulle jag säga. Jag väntar gärna länge på det oundvikliga.”

Per skriver detta när han väntar på att få en stent inopererad precis när han har fått besked om att han har en obotlig cancerform och vet att han har kort tid kvar i livet. Man kan tycka att väntan då skulle vara det sista man vill ha, men Per beskriver istället väntan som en gåva.

För egen del måste jag erkänna att jag har omvärderat det här med väntan fullständigt. Mitt unga vuxna jag hatade väntan. Jag förstod inte syftet. Valde jag en kö på ICA som tog längre tid än den andra så kunde jag till och med bli irriterad på mig själv att jag valde fel kö. Nu är jag precis tvärtom. Tacksam för att jag fick ytterligare tid i väntan.

För det här med väntan hör till det mänskliga livet. Vi väntar på besked, på bussen, på att kaffet ska rinna ner, på att någon ska höra av sig. Vi väntar på förändring, på läkedom, på klarhet. Ibland väntar vi med förväntan, ibland med oro och ibland utan att riktigt veta vad det är vi väntar på.

Det finns en naturlig rastlöshet i väntan. Vi vill gärna att det som ännu inte har hänt ska börja hända. Framtiden drar i oss. Den lockar oss med möjligheter men påminner oss också om allt som ännu saknas. Därför kan väntan kännas som ett tomrum. En tid mellan det som varit och det som ska komma, en plats där vi ännu inte är framme.

Men jag tänker att väntan är inte alltid tom. Den kan vara en särskild sorts närvaro. En särskild sorts existentiell plattform. Jag har börjat att älska väntan.

När vi väntar på en vän vid ett kafébord kanske vi först tar upp telefonen. Vi kontrollerar meddelanden, läser nyheter, låter minuterna fyllas av sådant som egentligen inte behöver fylla dem. Men så händer något om vi lägger undan telefonen. Vi ser människorna omkring oss. Vi hör porslinet klirra, dörren som öppnas, samtalet vid bordet bredvid. Kanske upptäcker vi ljuset över husfasaden eller en fågel som hoppar fram på trottoaren. Det som nyss var fördröjning blir en stund av liv.

Jag har helt enkelt lärt mig att ta tillvara på väntans möjligheter och inte fylla den med annat. Passa på att vara maximalt i nuet. Att ta vara på väntan betyder att vi inte måste göra varje ledig minut produktiv. Också det kan bli en form av otålighet, nämligen att ständigt vilja förbättra sig, hinna mer och omvandla varje paus till prestation. Att ta vara på väntan kan i stället vara att låta tiden vara vad den är. Att andas. Att lyssna. Att inte genast fly från det obestämda.

I väntan möter vi något viktigt om oss själva. Vi är inte fullständigt självbestämmande. Vi kan planera, arbeta och påverka, men vi kan inte bestämma över allting. Vi kan inte skynda på andras beslut, årstidernas växlingar eller den tid det tar för ett sår att läka. Väntan påminner oss om vårt beroende, av andra människor, av tiden, av kroppen och av livet självt.

Det kan vara smärtsamt. Vi vill gärna vara den som handlar, ordnar och löser. Men det finns skeenden där vår uppgift inte är att göra mer, utan att hålla ut. Ibland är väntan det enda sättet att ge något möjlighet att mogna. En tanke behöver tid innan den blir en insikt. Ett samtal behöver tystnad innan de riktiga orden kan komma. En människa behöver få vara på väg utan att genast bli färdig.

Jag tänker att det finns också en förtröstan i väntan. Inte en säkerhet om att allt kommer att bli som vi önskar, men en tillit till att det ännu inte är avgjort. Så länge vi väntar finns en öppning. Framtiden är inte helt sluten. Det kan komma ett mail, ett möte, en oväntad möjlighet. Men även när det vi hoppas på inte infrias kan väntan ha förändrat oss. Den har kanske gjort oss mer uppmärksam på det vi tidigare tog för givet. Den har lärt oss tålamod eller visat oss vad som verkligen betyder något.

I vardagen försöker jag numer öva mig i att inte betrakta väntetid som bortkastad tid. Jag låter promenaden till affären bli en promenad och inte bara en transportsträcka. Jag kan stanna kvar en stund i samtalet efter att det praktiska är sagt. Jag kan dricka mitt kaffe utan att samtidigt försöka hinna med tre andra saker. Jag kan ge mig själv några minuter där inget särskilt ska åstadkommas.

Kanske är det just där, i de små mellanrummen, som livet ofta visar sig tydligast. Inte bara i det stora som vi planerar och längtar efter, utan i det som redan händer medan vi väntar.

För vi väntar aldrig helt utanför livet. Vi väntar inne i det. Medan vi väntar förändras ljuset, kroppen åldras, relationer tar form och världen fortsätter att kalla på vår uppmärksamhet. Väntan är inte en paus från tillvaron. Den är en del av tillvaron.

Och kanske är frågan inte enbart när ska det som jag väntar på komma? Kanske är frågan också ”Vad händer här och nu, medan jag väntar?”

/m

Det är den 58:e sommaren i rad jag befinner mig en stund på paradiset på jorden. Det kanske finns fler men för mig är det här platsen där mitt hjärta alltid befinner sig, oavsett var jag än är i världen, i en avlägsen skogsmiljö utanför Kalmar. Här växte min mor upp i min morfars hus som han byggde på 1930-talet. Här har jag spenderat samtliga somrar i mitt liv. Här trivs jag som bäst.

Under morgonens löptur slås jag över alla dessa ”bo” som jag springer igenom. Jag börjar vid stugan i Karlsbo, springer igenom Tombo, vid Tokebo viker jag ut på 125:an mot Bäckebo, svänger av och springer genom Knarrebo, Gelebo och Nickebo, innan jag återvänder till Tombo och Karlsbo. Alla dessa bo. Bygden bor verkligen i mitt hjärta. Den är svår att ta ifrån mig. Den bär jag alltid med mig.

Under löpturen tänker jag på allt som har förändrats sedan jag som barn sprang omkring längs grusvägarna. Alla dessa människor som befolkat bygden och som nu har lämnat oss. Alla dessa ögonblick där möten har skett. Här möttes min mormor och morfar för ungefär 100 år sedan och allt efter det är historia som man brukar säga.

Här kan man inte ha bråttom. Det finns ett lugn i hela atmosfären som gör det enkelt att befinna sig i nuet. I stugan hugger man ved i vedboden och bär vatten från brunnen. Så enkelt är det. Så underbart.

I mitten av -90 talet försökte jag ta till mig mycket av Dalai Lamas budskap. Det här med enkelhet lockade mig samtidigt som mitt liv gick på högvarv. Några år senare såg jag filmen ”Sju år i Tibet” och det här med att ta till sig och bejaka det enkla hade jag svårt att ta till mig då, nu 30 år senare bejakar jag det fullt ut. Ja, jag missionerar helt enkelt det enkla som vägen och livet. För 30 år sedan läste jag om en terminologi som jag hade svårt att ta till mig, nu tänker jag ofta på det.

“Chop wood, carry water.”

Orden är enkla, nästan prosalika. De talar om det mest vardagliga som finns, nämligen att hugga ved, att bära vatten, att göra det som måste göras för att livet ska fortgå. Ändå har just dessa ord blivit ett uttryck för något djupt mänskligt och andligt. I zenbuddhismen brukar de förknippas med insikten att det inte finns någon enkel flykt från vardagen när man når “upplysning”. Efter upplysningen hugger man fortfarande ved och bär vatten. Skillnaden ligger inte i vad man gör, utan i hur man förhåller sig till det man gör. Ursprunget brukar kopplas till den kinesiske chan-buddhisten Layman Pang, som beskrev sin “mirakulösa kraft” just i de vardagliga sysslorna, nämligen att hämta vatten och bära ved.

Här i Karlsbo och med ålderns rätt förstår jag exakt dess budskap. Det är en slående tanke. Inte därför att den är exotisk, utan därför att den är så nära livet självt. De flesta av oss lever inte i det extraordinära. Vi lever i det upprepade, det nödvändiga och ibland det tröttsamma. Vi diskar, handlar, skriver, kör, väntar, bär, lyssnar, svarar, planerar, oroar oss, tar nya tag. Och just där, i det som verkar så obetydligt, kan en hel livshållning bli synlig. Här i Karlsbo och det som budskapet försöker säga är att låt inte det vardagliga lura dig att tro att livet är tomt, det kan vara platsen där du verkligen är närvarande.

För mig, som har läst Bibeln många gånger och har den som ett arbetsredskap möter man inte riktigt samma formulering, men man möter en slående liknande rörelse. Bibeln drar inte en skarp gräns mellan det heliga och det vardagliga. Tvärtom, skapelsen, arbetet, relationerna och ansvaret hör ihop. I Kolosserbrevet heter det: “Vad ni än gör, gör det av hjärtat, så som ni tjänar Herren och inte människor”. Och i Första Korinthierbrevet läser vi: “Ät eller drick eller vad ni än gör, gör allt till Guds ära”. Det är en djup kristen ansats att det finns inget område i livet som automatiskt står utanför Gud.

Det betyder inte att allt blir religiöst i den ytliga meningen. Det betyder att vardagen kan bli genomlyst. Den kan bli platsen där kärleken visar sig, där trofasthet får kropp, där arbetet inte bara är produktion utan tjänst. Jakobsbrevet sammanfattar samma riktning när det uppmanar oss att vara “ordets görare” och inte bara dess hörare. Tron blir verklig när den tar form i liv.

Jesus själv levde i en värld där arbete, kropp, mat, vägar, damm, hem och måltider var själva scenen för Guds rike. Han stannade inte vid det abstrakta. I mötet med Marta och Maria finns en viktig påminnelse. Marta är upptagen, stressad, splittrad av allt som måste ordnas. Maria sitter vid Jesu fötter och lyssnar. Jesus föraktar inte tjänandet, men han avslöjar hur lätt även goda sysslor kan bli fyllda av oro och inre splittring. Det är inte “görandet” i sig som är problemet, utan att hjärtat förlorar sitt centrum.

Det finns en viktig skillnad mellan zenuttrycket och den bibliska vägen. “Chop wood, carry water” kan i sin zenform peka mot närvaro i det som är. Den kristna tron går längre och djupare genom att säga att det vardagliga är inte bara en plats för medveten närvaro utan för gemenskap med den levande Guden. Vi arbetar inte för att skapa mening ur tomheten, utan för att vi redan är burna av en mening som föregår oss. Vi tjänar inte för att bli värdefulla, utan därför att vi redan är älskade.

Det gör något med synen på vardagen. När vi byter blöjor, skriver protokoll, plockar disk, åker buss, lägger en hand på någons axel, lyssnar färdigt på en människa, svarar vänligt i ett mejl eller tar en promenad trots trötthet, då är det inte bara “förberedelser” inför livet. Det är det som är livet och det är där tron prövas. Det kristna livet består inte bara av högtider och stora upplevelser, utan av sådant som upprepas tills det nästan blir osynligt. Just där formas karaktären.

Detta blir särskilt viktigt i vår samtid, där många lever under trycket att allt måste vara effektivt, synligt och meningsfullt på en gång. Vi jämför oss, mäter oss, optimerar oss. Men både Bibeln och den gamla zenvisdomen påminner oss om att det som verkligen bär livet ofta är det långsamma, det trogna och det upprepade. Skillnaden är att Bibeln inte bara säger, “Var närvarande.” Den säger också: “Se Herren i det du gör.” Då blir inte vardagen mindre vardaglig, men den blir genomlyst av mening.

När jag springer där genom alla ”bo” kan jag inte låta bli att fundera på vad det här betyder för oss i nuet. Kanske att vi behöver återupprätta det enkla som heligt. Inte genom att romantisera slit, utan genom att sluta förakta det. En vanlig arbetsdag, en trogen föräldravecka, ett återkommande ansvar i sitt arbete, en stilla vana av bön och bibelläsning, en promenad med någon som behöver lyssnas på, allt detta kan vara “chop wood, carry water” i en kristen tappning. Inte som tom rutin, utan som trofast kärlek i det lilla.

Det handlar om att leva långsammare inombords, även när livet går snabbt utanför. Att inte låta varje uppgift bli ett krav på självhävdelse. Att göra det som behöver göras utan att hela tiden fråga om det är stort nog för att räknas. Den kristne behöver inte bevisa sig genom en ständig synlighet. Det räcker att vara trofast där man står. “Vad ni än gör, gör det av hjärtat”, där finns en frihet som vår samtid hungrar efter.

Och kanske är det just detta som är den verkliga förbindelsen mellan uttrycket och evangeliet, att de stora sanningarna ofta visar sig i de små handlingarna. Att det heliga inte alltid kommer med dramatik. Att Gud inte bara möter oss i det ovanliga, utan i det återkommande. I köket, vid skrivbordet, på väg till arbetet, i samtalet, i tjänsten, i det vi bär utan att någon annan ser det. I löpturen en morgon i augusti genom ett antal ”bo”.

För när allt kommer omkring kanske livet mestadels består av att hugga ved och bära vatten. Vardagens processer är livet. Frågan är om vi gör det som människor om vi är splittrade och jagar mening, eller som människor som redan fått ta emot meningens källa? Där, i den frågan, möts zenordens stilla allvar och det kristna hoppets ljus. Där befinner jag mig, vid Karlsbos enkelhet.

/m

På söndag läser alla Sveriges kyrkor texten från Matteus 7:13-14 om den trånga porten. En fantastisk text. För dig som inte har läst den så kommer den här:

”Jesus sade: ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Det är lätt att se den vida porten som vår tids motorväg, som de flesta åker på. Den vida porten är en bekväm likriktning där algoritmens flöde i sociala medier lockar, där konsumtionens lockrop hörsammas, där prestationskravets ekorrhjul rullar på. Här ryms allt som åsikter utan fakta, moral utan offervilja, spiritualitet utan omvändelse. Egots vinst över allas bästa.

Vi ser inte ens den trånga porten. Vi stressar förbi den lilla avtagsvägen från motorvägen, vi ser den inte ens. Rätt som det är har vi susat förbi vägen där medmänsklighet, kärlek och Gud bor. Bort från kärleken och Gud, egentligen inte genom så medvetet val eller genom grova synder utan genom att följa med alla andra på den breda portens motorväg. Den breda portens väg erbjuder ett slags frihet från val, men priset är frihet från mening.

Kanske är det likgiltigheten som Jesus vänder sig emot i sitt fördömande över den breda porten. Att inte ens aktivt göra ett val och välja den trånga porten, att inte ens tänka sig den vägen som ett alternativ i ens liv. Att helt enkelt inte förvalta sitt pund utan bara hänga med i den breda portens alla möjligheter utan att reflektera över varför.

Det är precis här jag stannar upp varje dag, varje ögonblick och försöker att leva den trånga portens väg. Det är inte lätt, den kräver sin människa, den kräver att man arbetar hårt. Porten är trång inte för att Gud vill stänga ute, utan för att kärleken inte kan bäras med mitt ego som bagage. Vi kommer inte igenom om vi inte först lägger ned vårt stora, egoistiska, ömtåliga, märkliga, ibland osäkra lilla jag. Där ligger det svåra, det jobbiga, det som många tycker är att försaka sig själv men jag ser det mer som att Jesus tar hand om allt vårt eget, innan han ger oss allt sitt.

I en tid där självförverkligande blivit religion, är den trånga porten ett radikalt motdrag, nämligen att helt ge upp rätten att vara centrum. Att aktivt välja perifin. Att välja ödmjukhet framför bekräftelse, sanning framför popularitet, kärlek framför strävan att ha alltid ha rätt. Detta är inte en engångshändelse utan en daglig övning. Varje morgon ett nytt val att gå in genom den trånga porten innan vi möter världen.

Om nu den breda vägen är motorvägen, är den smala vägen skogsstigen. Den kräver uppmärksamhet, steg för steg. Här finns inga filer att växla mellan, ingen autopilot. Här blir du lugn. Här andas du. Den trånga porten är att välja närvaro före distraktion, tacksamhet före otålighet, gemenskap före isolering. Det är att bygga livet på ord som håller när stormen kommer.

Jesus sa dessa ord för ungefär 2000 år sedan men de pratar väl in i vår samtid. Den breda portens motorväg låter oss scrolla oändligt. Den trånga porten lär oss att stanna i nuet, stanna i bön, i tystnad, i det oväntade mötet. Den vida porten mäter värde i likes, konsumtion, prylar och levererade resultat. Den trånga porten viskar att ”Du är älskad precis som du är, innan du presterat något alls”. På ett sätt är nutidens frihetsideal att slippa välja mellan alla val som finns men för egen del är nog sann frihet att välja det som binder oss till det goda. Att frivilligt begränsa mig för att få plats med kärleken. Få plats med det goda.

De som verkligen har gått in genom den trånga porten brukar vara mer bekymrade över sin egen ofullkomlighet än över andras vägval. Kanske är det själva nyckeln, att sluta snegla på andra, sluta peka finger åt andra och istället börja att gå tillsammans i ödmjukhet och sprida kärlek och godhet. Det är den trånga porten – pröva gärna att välja den vägen. Den berikar.

/m

Predikarens tredje kapitel och dess första åtta verser hör till ett av mina favoritstycken i den Hebreiska bibeln. ”Allt har sin tid” är de inledande orden och de sätter sig djupt i ens inre. Allt har verkligen sin tid. Nu har vi dock kommit till en tid, vår samtid, när jag är mer alienerad än någonsin när det gäller våra politiker.

Det fanns en tid som nu är svunnen och förbi. Det fanns en tid när politiker argumenterade för sin egen sakpolitik. Där vi väljare kunde jämföra olika politikers ståndpunkter om vad de ville med sin egen politik. De satte inte klisterlappar på andras politik, de hittade inte på lögner om andras partiers sakpolitik, de höll god ton i debatter och de var respektfulla mot varandra även om de tyckte diametralt motsatt varandras ståndpunkter i det sakpolitiska. De målade upp en bild av hur deras politik kunde förändra det ena eller det andra, inte säga hur illa det skulle gå om ”andra” sidan vann. Jag saknar den tiden.

Jag vet att jag börjar att bli gammal men jag saknar helt enkelt politiker från förr. Oavsett politisk färg. Jag saknar tiden när politiker kunde vara skarpa i sak, men ändå visa respekt för sina politiska motståndare. Jag saknar tiden när man kände att det fanns klokskap, erfarenhet och visdom inom politikens värld. Det fanns en tid när jag blev imponerad av politiker och dess kunskap och kompetens. Jag har inte alltid tyckt lika i sak med olika politiska företrädare men så är det i en demokrati, man tycker olika, men respekt har alltid funnits. Den tiden är nu förbi. ”Allt har sin tid”.

Det fanns en tid när Per T Ohlsson (krönikör på Sydsvenskan), en av mina absoluta förebilder när det gäller det journalistiska arbetet, kunde förklara världen för mig och det politiska spelet. Han kunde förklara det sakpolitiska och utspel från olika företrädare som varandes just utspel och inte sakpolitik. Jag saknar honom. Han varnade för det som vi nu ser och det är ofta jag faller in i tankar kring en undran om vad han hade haft att säga om dagens politiker.

I en av sina sista krönikor innan han gick bort skrev han ned en dikt av Tranströmer i sin krönika, en av mina favoritdikter. Om det oförutsägbara, om att ständigt möta, parera och förhålla sig till det oväntade, överraskande och osäkra.

”Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta”.

Den första söndagskrönikan publicerades i Sydsvenskan i januari 1988, vid hans hemkomst från New York och några år som tidningens USA-korrespondent. Lika lite som någon annan var han förberedd på att allt snart skulle förändras i och med Berlinmurens fall och kalla krigets slut. Tiden vände.

Drygt trettio år senare vände den igen, med Trump och mitt i en eskalerande klimatkris och en envist grasserande coronapandemi beskrev Per T Ohlsson förklaringar som jag kunde förstå. En era tynade dock bort och övergick i något annat. Dagens politikers utspel känns inte som något jag kan förstå. Per T Ohlsson hade kunnat förklara för mig varför dagens politiker gör som de gör. Jag saknar honom.

För när jag ser och hör hur dagens politiker, till och med hur ministrar uttrycker sig, kunde jag först slå bort det med argument som att de inte är så erfarna, de kommer nog att växa in i sina roller, de lär sig nog men jag var naiv. Jag slog bort det med att deras oerfarenhet hängde ihop med ålder, hängde ihop med att de inte fått tillräcklig formell utbildning eller att de inte formats under en statsförvaltning som bygger på en rättsstats principer. Men jag hade fel.

För när ministrar slänger ut sig uppenbara lögner och epiteter på andra politiker så blir det vi väljare som blir förlorarna. När ett oppositionsparti säger nej till en föreslagen proposition för att de anser att det är en undermålig proposition när den inte anger igångkraftträdandedatum och således inte kan bli verklighet förrän 2040 så förstår vi väljare, eftersom vi kan läsa allt underlag, att det är detta det handlar om. Vi väljare är då intresserad av hur regeringen har tänkt att lösa det. I en demokrati kan en sakpolitisk proposition bli bättre om man stöter den ett antal gånger mellan partierna. Vi väljare vill dessutom veta det sakpolitiska.

Istället får vi höra, från ministrar, att den andra sidan är är för straffrabatter på våldtäkter, förnedringsrån och bedrägerier mot äldre. Det står ingenstans i den andras sidans motförslag och vi väljare kan läsa. Tror socialministern att det verkligen finns en enda politiker, oavsett partitillhörighet, som vill tillåta bedrägerier mot äldre?

När Sveriges justitieminister dessutom går ut och säger att det är ett svek mot brottsoffer att S vill behålla mängdrabatten faller min tes om att det är ungdomligt oförnuft som gör att dessa lögner spelas ut. För justitieministern är visserligen några år yngre än mig men ingen ungdom som många av de andra ministrarna är.

När oppositionens finansministerkandidat går ut och på sina sociala medier och friserar siffror och budskap för att det ska låta värre än vad det är med nuvarande regerings politik, ja då faller även det platt, för vi väljare kan ta reda på underlagen själva. Vi kan se hur överdrivet utspelet är och jag blir bara så trött.

Det fanns en tid när jag efter en sakpolitisk debatt kunde höra på visdomen som las fram och så kunde jag ändra min ståndpunkt. Goda sakargument i vårt demokratiska samhälle vinner alltid men just nu när lögner om andra sidans politik framförs så öppet känner jag att det är något som jag inte förstår som sker. För inte är socialministern och justitieministern så korkade att de inte förstår att vi väljare kan läsa och se att den andra sidan inte vill slopa straffrabatten? För inte är det väl så att de kanske inte har något svar på varför de inte satt något igångkraftsdatum på propositionen för att de helt enkelt inte har något svar på det och istället försöker avleda alla genom att istället sprida lögner om andra sidan? Och inte är det väl så att ledande oppositionspolitiker tänker att vi måste också ljuga för att hänga med i den andra sidans utspel?

Jag kan helt enkelt inte förstå att svenska ministrar väljer att uttrycka sig så här när de vet sanningen. Jag kan helt enkelt inte acceptera att man klistrar in så grova anklagelser på sina politiska motståndare. Är det bara jag som tycker att något har gått sönder i den politiska debatten?

Det som bekymrar mig mest är inte att vi människor tycker olika. Det ska man göra i en demokrati. Det är dessutom så att ärenden kan bli bättre ju mer sakargumenten möts mot varandra och jag ser med respekt mot människor som säger att de ändrat sig i sak efter att de hört att andra sidan hade bättre argument. Så gör jag. Tonen har dock blivit så rå att ministrar verkar tycka att den här typen av budskap är en rimlig del av den politiska debatten.

Jag saknar tiden när man kunde vara skarp i sak, men ändå visa respekt för sina politiska motståndare.
Sverige verkar ha drabbats av en pandemi av politiska dumheter. Det värsta är att den har nått ända in i regeringen.

Det fanns en tid när Per T Ohlsson kunde förklara det här för mig, men å andra sidan, dumhet är svårt att förklara på något annat sätt än att bara att konstatera att det är dumt. I sin sista krönika citerade Per T Ohlsson Tranströmer och jag tänker på raderna att döden kommer på natten och tar mått men att livet fortsätter och att allt glöms. Kanske hoppas politikerna på att vi väljare kommer att glömma att söka sanningen och enbart se deras utspel, men vi väljare är smartare än så. Vi syr kostymen i det tysta och glömmer aldrig!

/m

Året är 1861 och det är en stilla vårdag i Uppsala. Snön har dragit sig tillbaka från slottsbacken, lämnat jorden mörk och fuktig, den är redo att bära nytt liv. Luften är sval, men fylld av något som nästan inte låter sig sägas, en föraning om sång.

Han går där, Jacob Axel Josephson, mellan domkyrkans skuggor och Fyrisåns långsamma vatten. Stegen är inte hastiga utan snarare prövande, som om varje steg lyssnar. Kanske har han nyss lämnat orgeln, eller kanske är det precis dit han är på väg. Nu är det inte tangenterna som bär melodin utan det är staden själv. Han går och nynnar på strofer ur en av Mozarts stycken. Melodislingan biter tag i honom och släpper honom inte. Det vill han inte heller.

Ungefär 165 år senare vandrar jag ned mot Hallaröds Sankt Olofskälla och nynnar på en melodislinga av Mozart. Jag har nördat ned i Mozarts musik på sistone. Inte så konstigt, det finns mängder av vackra verk som detta geni har skapat. Inte blev det bättre när jag av min musikerkollega, Danny, fick upp ögonen för att Mozart faktiskt hade bidragit med musiken till en psalm. Det hade mig helt gått förbi.

Nu var inte det heller så konstigt. Den här psalmen är psalm 751 i psalmboken och tillkom således år 2003 när Verbums tilläggspsalmer tillkom i vår psalmbok. För egen del som är konfirmerad på -80 talet så är tilläggen inget som sitter i nervsystemet.

O, vad världen nu är skön är en psalm med text skriven 1861 av tonsättaren och organisten Jacob Axel Josephson. Musiken är skriven år 1776 av Wolfgang Amadeus Mozart. Psalmen utgavs för första gången i boken En- och flerstämmiga sångstycken till begagnade vid undervisningen i elementera- och folkskolor, 2 år 1861.

Det är en tydlig sommarpsalm med vackra toner men det är texten som jag som teolog dras till. Jag ser visserligen ganska snabbt att Första Moseboken kapitel 1 och Psaltaren 65:10-14 har använts som underlag men det är helheten som jag försöker förstå, försöker begripa för texten förmedlar en hel del oanat som jag inte har reflekterat över innan. Jag blir nyfiken på textförfattaren och varför de ord han har valt sätter sig innanför skinnet på mig.

Jag sitter vid källan i Hallaröd och omges av naturens skönhet. Här finns inte Uppsalas domkyrka eller fyrisåns porlande. Ett vittnesbörd finns om skapelsens skönhet. Jag sitter på det själv. Undrar hur Josephson såg på det i stadens myller? Domkyrkans torn reser sig mot himlen i Uppsala, inte bara som sten, utan också som ett vittnesbörd. Kanske är det vittnesbörd som Josephson går och tänker på och undrar vems vittnesbörd. Hans eget vittnesbörd eller Guds?

Ljuset faller märkligt denna dag, som om det inte bara belyser, utan uppenbarar. Teglet, vattnet och träden, allt tycks säga samma sak, om och om igen, i stillhet, ”O, vad världen nu är skön”.

Det är dock inte en skönhet som bländar. Det är en skönhet som bär. En skönhet som kommer ur det genomlevda, vintern, mörkret och väntan. Han känner det i kroppen, som en tonart som funnit sitt hem. Det är inte bara naturen som öppnar sig utan det är skapelsen som andas.

Kanske stannar han till vid kanten av fyrisån som ringlar sig mitt igenom staden. Vattnet rör sig, obevekligt och ändå mjukt. Som tiden. Som nåden. Och i det rinnande finns något tröstande i att allt får fortsätta, att allt får börja om. Kanske är det där orden börjar formas, inte som en tanke, utan som ett svar. Inte att världen är skön utan att världen är skön just nu. Nuet verkar vara viktigt för Josephson och det får bli hans utgångspunkt, det får stanna i titeln.

När jag söker efter Jacob Axel Josephsons bakgrund visar det sig att han var jude sedan födseln men konverterade i början av 1840-talet till kristendomen. Han var född I Stockholm men verkade större delen av sitt liv i Uppsala. Han skriver egna verk, främst som tonsättare. Det här med textförfattande går i andra hand för honom.

När jag tänker mig att Josephson gick där i Uppsala år 1861 och fann vädret och livet osedvanligt bra vet jag inte hur sommarvädret faktiskt var år 1861 och jag vet naturligtvis inte om hur han tänkte men jag inbillar mig ändå att han gick där och tänkte på skapelsen i 1 Mos och Psaltarens text om hur Gud verkar i skapelsen. Allt blandas med Mozarts ljuvliga toner och en psalmtext föds.

”O, vad världen nu är skön” — så börjar psalmen. Och bara i den första raden finns något av det mest grundläggande i den kristna tron: att världen inte är tom, slumpartad eller meningslös, utan bär spår av Guds godhet. Att se skönheten i skapelsen är inte bara att vara naturälskare. Det är också att ana Skaparens hand.

Som om skönheten inte bara är ett faktum, utan en händelse. Något som ges, i detta ögonblick.
Jag ser framför mig hur han går vidare och i träden skimrar det första gröna. Inte fullbordat, inte färdigt men levande. I denna bräckliga början anar han något större. Inte bara vårens återkomst, utan en skapelse som ännu är i rörelse, ännu blir till.

Kanske är det därför tonen bär så varsamt. Inte triumferande, utan förundrad. Som en människa som ser på världen och plötsligt förstår att den är älskad. I Uppsala denna dag år 1861 bland kullerstenar, kyrkvalv och spirande grenar föds inte bara en psalm, utan en blick. En blick som ser jorden inte alltid som den är, utan som den kan bli, när den betraktas i ljuset.

Psalmen leder oss nämligen in i ett sätt att se. Den säger att vi ska se skogen, se ängen, se sjön, känn den milda fläkten, höra fågelsången, känna dofterna och att vi ska göra det fullt ut. Inte bara som en tillfällighet när vi har tid, utan alltid. Allt detta är så vardagligt och ändå så stort. För ofta är det just det nära och enkla vi inte längre lägger märke till. Jag tänker att Josephson vill väcka oss. Psalmen vill öppna ögat för det som redan är oss givet. Och när människan ser rätt, då föds också lovsången. Här delar Josephson sin text med Psaltaren 65:14.

Det är därför psalmen inte stannar vid naturbeskrivning. Den går vidare: ”Mänska, höj ock du din sång!” Det är en kallelse. Skapelsen har redan börjat sjunga, och nu får människan stämma in. Tron är inte först och främst att vi producerar något religiöst, utan att vi svarar på det Gud redan gjort. När världen är fylld av skönhet, blir lovsången det naturliga svaret.

Sedan kommer en stark bild: ”Jorden, smyckad som en brud.” Det är ett vackert och rikt ordval. Jorden framställs inte som kall och neutral, utan som högtidlig, prydd och festklädd. Det är som om hela skapelsen är i brudskrud. Det påminner oss om att världen inte bara är materia, utan en stor gåva till oss. Den är inte bara något vi använder, utan något vi får ta emot med vördnad. Brudbilden ger också en aning om en relation, nämligen att skapelsen hör ihop med Gud, och dess skönhet är ett uttryck för hans omsorg.

Sedan nämns något mycket intressant, lite av en subtil vändning som jag först hade svårt för, men kanske handlar detta om Josephsons judiska arv eller så vill han helt enkelt vidga vårt synsätt. Jorden smyckad får i texten som effekt att ”Herren lovsjunger”. Vanligtvis sjunger vi människor lov åt Herren för skapelsen, men här är det omvänt. En inte helt vanlig tanke ur det kristna perspektivet…att vi namnger att ”Herren lovsjunger”. I Moseboken svarar ju Herren hela tiden efter sin skapelse ”att det var gott” men att brista ut i lovsång… men varför inte egentligen? Kanske tänker Josephson att det helt enkelt är så att när skapelsen visar sin skönhet svarar Gud i bekräftelse. Skapelsen och Gud sammanvävs i en lovsång.

Psalmen säger vidare att Guds Ande skapar nytt. Det är en mycket viktig rad. Här blir psalmen mer än en sommarpsalm. Den blir också en psalm om förnyelse. Guds Ande är inte en frånvarande kraft, utan den som verkar med liv där det tidigare varit trötthet, tyngd och vinter. Vinterns välde har flytt. Det är en bild för allt det som binder och kyler ner livet. Sorg, hopplöshet, skuld, andlig torka. Och där säger psalmen att Gud skapar nytt.

Det är en mycket trösterik tanke för oss som lever i en värld där mycket kan kännas tungt. Vi vet att livet inte alltid är som sommardagen. Det finns vintrar i själen, årstider av mörker, oro och kamp. Men psalmen påminner oss om att vintern inte har sista ordet. Gud gör nytt. Guds Ande verkar stilla men verkligt. Därför finns det hopp även när livet känns fruset.

I psalmens tredje vers blir tonen mer personlig: ”Skulle ej min själ, min mun honom offer bringa.” Här går texten från skapelsens lov till människans svar. Det är som om psalmen säger att när jag ser allt detta, när jag hör skapelsen sjunga, hur skulle jag då kunna tiga? Lovsången blir ett offer, inte ett tungt och kravfyllt offer, utan ett frimodigt och tacksamt gensvar. Vi lovar inte Gud för att förtjäna Guds kärlek, utan för att vi redan fått den.

Det är här jag tänker att det blir personligt för Josephson. Han vill verkligen att psalmens text ska förena själ och mun. Tron är inte bara en inre känsla, och den är inte bara yttre ord. Den kommer från hjärtats grund och får klinga till Guds ära. Det är en vacker påminnelse om att äktheten rör hela människan. Hjärtat tror, munnen bekänner, kroppen stämmer in, och livet riktas mot Gud.

Och så avslutar han psalmen med en underbar fråga: ”Är vår jord så rik på fröjd, o, hur blir då himlens höjd!” Det är en rörelse från det synliga till det osynliga, från det tillfälliga till det eviga. Om jorden redan kan vara så rik på fröjd, hur mycket större är då inte den fullhet som väntar hos Gud? Här öppnas ett hopp som sträcker sig bortom årstiderna, bortom vår nuvarande värld, bortom all blandning av glädje och sorg. Himlen är inte mindre verklig än jorden, men större. Jordens skönhet blir en försmak av Guds fullhet.

Så vad säger denna psalm oss idag? Kan vi vara med i Josephsons tankegångar från 1861 och se dem som universella över tid? Ja, varför inte. Psalmtexten säger att vi får se världen som Guds gåva. Den säger att vi får svara med lovsång. Den säger att Guds Ande förnyar det som blivit trött och fruset och den säger att det som vi här bara anar i skönhet en dag ska fullbordas i himlens höjd.

Därför tänker jag att Josephson vill inte låta oss gå genom skapelsen med stängda ögon. Han vill att vi ska öppna ögonen och att vi ska se. Att vi ska höra. Att vi ska dofta. Inte bara gå förbi det vardagliga. Vi ska förundras och vi ska tacka. Vi ska sjunga med i den lovsång som redan ljuder från världen/naturen/skapelsen omkring oss och skaparen sjunger med oss.

Nu återstår två frågor…undrar vad Mozart tyckte om Josephsons text och vad skulle Josephson tycka om min tolkning av psalmens text? Här kommer i alla fall texten i sin helhet:

Musik efter W.A. Mozart
Text: J.A. Josephsson

O vad världen nu är skön
klädd i sommardräkten.
Känn i skog, på äng, på sjön
milda, friska fläkten,
ljuva dofter, fågelsång.
Mänska, höj ock du din sång!

Jorden smyckad som en brud
högt lovsjunger Herren.
Jubla, lund i vårlig skrud,
ängder när och fjärran.
Allt hans Ande skapat nytt,
vintern tunga välde flytt.

Skulle ej min själ, min mun
honom offer bringa,
helig sång av hjärtats gund
till Guds ära klinga?
Är vår jord så rik på fröjd,
o, hur blir då himlens höjd!

/m