Något är fel…

Jag går upp och tittar en stund på CNN. De sänder någon politisk analys om ”race to 270” samt från Trumps ”PA Rally”. Attackerna haglar från presidenten. Två ämnesområden återkommer han till. Ett handlar om hur han har hanterat pandemin. Ingen annan hade kunnat gjort det bättre, enligt honom. Han attackerar Fauci och media. Det andra området handlar om ledarskap. Även här är han bäst. Ingen annan har ett bättre, tydligare och effektivare ledarskap än honom. Jag sänker ljudet och slår på datorn istället.

Den senaste ekonomirapporten från SKR har släppts. Jag skumläser den. Blir nästan irriterad. Pandemin har gjort att vården har ställt om och under våren 2020 stoppades i princip all elektiv vård och vården tvingades öka antalet IVA-platser och öka labmedicin. För denna omställning och för merkostnader uppkomna i kommuner får regioner och kommuner pengar från staten. En slags kompensation, men staten ger inte bara kompensation, de strör pengar över kommuner och regioner….i överflöd!

Tänker på ledarskap då jag läser rapporten. År 2020 kommer att gå till historien som året då hela världen drabbades av en pandemi med katastrofala följder för såväl individer, företag och samhälle. Den har tydliggjort en vårdkedja som gör allt den kan för att hantera virussjukdomen med en i grunden förändrad förutsättning med ökad efterfrågan på intensivvård och laboratoriemedicin men jag kan ändå inte låta bli att se att denna utveckling har tydliggjort brister i hälso- och sjukvårdens ledarskap och förändringsbenägenhet.

För att klara omställningen inom sjukvården som inträdet av Covid-19 krävde var sjukvården tvungen att förändras. Sjukvården hade inget annat val. Covid-19 blev en förenad, gemensam fiende som alla kunde enas kring. Det blev drivkraften till förändrat arbetssätt, nya tankesätt och ifrågasättande av gamla sanningar. Digitalisering har för många setts som ett viktigt verktyg för att klara vårdens utmaningar, inte minst har SKR i tidigare rapporter tagit upp detta, men historiskt har det visat sig vara trögt att införa nya metoder och nya arbetssätt som baserats på digitala lösningar till gagn för medarbetare, patienter och anhöriga.

Plötsligt blev det med pandemin accepterat att exempelvis öka videobesök, egenprovtagning och införa distansmonitorering. Detta har införts med hjälp av redan existerade tekniklösningar som försökts införas under åratal. Den gamla klyschan att nya arbetssätt inte kan ”tänkas in” i en verksamhet utan måste ”ageras in” fick därmed sin sanning. Dessa nu införda digitallösningar, som naturligtvis både var effektiva, kostnadseffektiva och praktiska, har nu accepterats av både vårdens medarbetare såväl som patienter. Detta borde därmed ge oss alla en trygghet, men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över införandet av nya lösningar utifrån en pandemi. Varför krävs det en pandemi för att något ska förändras?

Jag har visserligen varit med om det förr. Många gånger. Då medarbetare har strejkat under arbetsrättsliga tvister fanns alltid en farhåga att verksamheten skulle komma att lida. Tvärtom farhågorna har det sedan i efterhand visat sig att samverkan under en sådan tvist fungerat bättre än vanligt och både patienter och medarbetare har haft stor förståelse för den rådande situationen och verksamheten har bedrivits under många gånger bättre förhållanden under en strejk än i vanliga fall.

Liknande kan jag känna då jag reflekterar över förändringen som skett inom vårdverksamheten under pandemin. Vården har tvingats in i en förändring, och utan att förringa de katastrofala individuella följderna som följt i virussjukdomens spår, tänker jag att det på ett sätt var bra att pandemin kom för utan den verkar inte vårdverksamheten av egen kraft haft förändringsmöjligheten och ledarskapet att förändra sin verksamhet. De har under lång tid haft verktygen, de har haft möjligheten men det har brustit i ledarskap och förmåga. Jag kan inte se på det ur något annat perspektiv. Att leda handlar om att förändra till gagn för både medarbetare, patienter och verksamhet. När en pandemi blir drivkraften för en förändring är det något som är fel. Dessutom får de nu pengar av staten….i överflöd.

Något är fel….

/m

Respekt för ordet

Det är tidig morgon. TV-utfrågningarna av Biden och Trump är precis avslutade. På typiskt amerikanskt vis där ingen samarbetar med varandra inom media gick utfrågningarna samtidigt. Hur korkat var inte det? Jag går fram till fönstret och tittar ut i mörkret. En ny dag väntar. Går fram till bokhyllan och tar fram boken. Jag läser några sidor ur ”Vägmärken”.

CNN sänder en av sina otaliga efteranalyser med sjuttioelva politiska kommentatorer som alla verkar vilja prata i mun på varandra. Drar ned ljudet och går in i Dag Hammarskjölds värld istället. Jag fastnar på år 1955 och läser följande:

”Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad intellektuellt, emotionellt och moraliskt.
Respekt för ordet dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek är också för samhället och släktet ett villkor för växt.
Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.”

Jag är född på -60-talet och uppvuxen på -70-talet. Respekten för ordet och sanningen var stor. Hammarskjölds ord i hans Haikudikt här ovanför kan för vissa läsas som en dikt utan reellt innehåll men för mig är det ord som jag fick med mig från födseln. Att respektera ord, att hålla sitt ord, att inte ljuga och att respektera sanningen var mer än en del i min uppfostran, det var själva grundfundamentet.

Det hände och har hänt att jag i svåra situationer i mitt liv har känt mig tvungen att undanhålla sanningen för någon eller skruva en aning på sanningen. Omedelbart efteråt har jag fått skamkänslor och skuldkänslorna har till slut tvingat fram sanningen, hur hårt än dess konsekvenser blivit för mig. ”Sanningen ska göra er fria” (Joh 8:32) är mer än ett citat för mig, den är ett levnadssätt.

Det är därför inte så konstigt att jag de senaste åren har känt mig vilsen och i otakt med min samtid. Respekt för ordet och sanningen verkar inte längre spela någon roll. Från det ögonblick Trump gav sig in i presidentvalet år 2016 släppte han lös retoriska lögner och osanningar som ingen annan kandidat någonsin hade gjort. Jag var chockad. Utifrån de amerikanska medier jag följer var de också en aning förbryllade, inte minst hur de skulle beskriva Trumps ord. Skulle orden beskrivas som grundlösa, osanningar, falska eller till och med som lögner? En unik situation uppstod i USA där sällan sådana epitet sammanflätats med något som en president sade, inte minst efter 8 år med Obama. New York Times började med att skriva ”Falskt” med ett frågetecken efteråt ”Falskt?”. Allt efter Trumps uppenbara lögner fortsatte började ordet ”Ljuga” förekomma på deras online-sida. Numer skriver de både i tidningsversionen samt online ordet ”Lögn”.

Det dröjde inte länge innan det uppstod något som CNN fortfarande håller på med, nämligen en så kallad faktakontroll infördes med en journalist som får kommentera vad vederbörande i efterhand kontrollerat efter ett politiskt utspel från Trump. Journalisten säger sedan om just detta var ”sanning” eller inte. Jag minns ett citat från en Harvard-professor inför den sista presidentvalsdebatten mellan Clinton och Trump då denna professor uttalade orden, ”Det här är en unik situation som vi befinner oss i som land och som journalister”. Samma professor läste jag om efter Trumps installation hade ytterligare förtydligat, ”Vi har nu en president som verkar hävda sin rätt till sin egen fakta och verkar varken vilja eller kunna lägga fram bevis för att stödja dessa påståenden”.

På den vägen är det. Epitetet ”alternativ sanning” myntades av Kellyanne Conway efter att Trump uttalat att flest åskådare i historien hade varit på just hans installation, när blotta ögat kunde se att det inte tillnärmelsevis var nära sanningen. Administrationen ville inte göra en egen faktakontroll och lägga fram för pressen utan tvärtom, överlät faktakontrollen åt pressen och sedan inte brydde sig om sanningshalten överhuvudtaget. Trump fortsatte med ett retoriskt grepp och kallade all media eller då han fick tuffa frågor med ett nytt begrepp ”Fake news” och världen verkar sedan dess ha vant sig. Numer är medvetna lögner och osanningar en del av vardagen i USA.

Att säga att någon har ljugit är samtidigt att distansera sig från personen. Ordet lögn är ett substantiv men att påvisa att någon ljuger då blir det plötsligt ett verb och då kommer handlingen in i situationen. Var det en medveten lögn? Var det omedvetet? Handlade det om okunskap?  För mig som följer amerikansk politik på avstånd ser tydligt hur orden, lögnerna och retoriken blivit en vattendelare. Båda sidor av den politiska skalan använder ordet ”lögn” samt anklagelsen ”ni ljuger” då de beskriver den andra politiska sidan. Det är även här jag känner att media i USA går fel. Genom att sätta epitetet ”lögn” eller att använda terminologin ”vederbörande ljög” väljer man medvetet sida. Man distanserar sig från den man granskar och det uppstår ett ”vi och dom” istället för att bara rapportera om vad vederbörande sagt utan att lägga till egen sanningshaltsanalys.

Ord har betydelse. Respekt för ordet har gått förlorat i USA, nu sprider det sig till övriga världen. Jag ser på sociala medier hur metoden att ta till en lögn eller osanning har blivit ett sätt att både distansera sig från den man anklagar men också används det som en arbetsmetod. Lögnen håller på att bli accepterad. Gränsen mellan sanning och lögn suddas ut och det sprids nu snabbare än Covid-19.

I Sverige känner jag att klimatet gällande kommentarer på sociala medier har länge liknat det vi ser i USA. Utan att veta sanningen ger man sig in och kommenterar andras sätt att vara eller göranden. Detta utan att man kanske ej ens har träffat vederbörande eller ens bryr sig om sanningen bakom någon annans påstående. Den gamla hederliga ”ryktesspridningen” och ”prata illa om någon annan” som egentligen alltid har funnits har flyttat in på sociala medieplattformar. En självklar polarisering uppstår även där som en naturlig följd.

Även politiker i Sverige använder numer Trumps grepp om ”anfall är bästa försvar” när man blir påkommen med en lögn. Ebba Busch var tydligen på något födelsedagskalas hos en vän och det började spridas rykten om detta kalas. Ebba Busch sa först att hon visst hade hållit social distansering vid festen men då bilder spreds som visade många kramar anföll Busch istället en gammal socialdemokratisk minister för att ljuga för att hon var en av de första att uttala sig om festen. Trumps grepp om att inte besvara en lögn med att man gjorde fel eller hade fel eller be om ursäkt utan istället slå till med greppet om att distansera sig och vända sökarljuset åt ett annat håll har därmed spridit sig till Sverige. Att anklaga någon för att ljuga är detsamma som att retoriskt vilja distansera sig själv, i detta fall distansera sig själv från sanningen.

Jag måste erkänna att då jag först blev bekant med Trumps retorik i valrörelsen 2016 var jag chockad, det är jag inte längre. Lögnen har blivit vardagsmat. Vetskapen över att svenska politiker använder samma retoriska grepp som Trump borde göra mig ordentligt upprörd men samtidigt är det ju en del av denna samtid. Jag behöver inte acceptera samtiden men jag måste förhålla mig till den och det är kanske där någonstans jag befinner mig nu.

För om inte media gör sin faktakontroll ock struntar i att skriva ”lögn” i en analys över exempelvis ett Trump-utspel för att på så sätt inte distansera sig från presidenten och enbart vara oberoende och beskriva vad Trump enbart sa har vi en situation där det blir upp till oss människor att avgöra ifall Trump pratar sanning eller ej. Det blir upp till oss att avgöra, via bilder att avgöra ifall Busch höll social distansering eller inte vid en fest och om vi ska bry oss om det eller inte. För mig låter det ändå som en bättre värld än den vi lever i idag.

För egen del lever jag därför enligt en enkel devis, prata alltid sanning och anklaga aldrig någon annan för att ljuga hur uppenbart det än må vara.

/m

2000

Jag springer ned till stranden. Insuper den friska luften. Tångdoften slår emot mig och vågornas skvalp får mina sinnen att vidgas. Det är en underbar höstdag. Löper längs vattnet tills jag kommer till platsen. Det är min 2000:e löpdag i rad (RSD# 2000). Jag har planerat den här löpturen sedan den 1:a april då jag flyttade till Malmö. Har inte tagit den för given utan mer längtat och önskat. Nu är den här.

Min förprogrammerade spellista på Spotify med låtar som inspirerat och förhöjt mina löpturer genom åren flödar genom mitt inre. Har räknat ut att springer jag i 5.30-tempo kommer Queens nya live-skiva med Adam Lambert att nå mina öron vid exakt rätt ställe. Då kommer jag att fyllas med ”We Are The Champions”.

Minnen från alla löpturer jag har haft på den här 5-åriga, 5 månaders samt 21 dagars-resan fladdrar förbi. Min egen livsresa som minst sagt varit turbulent kommer upp. Den här runstreaken har gjort att jag har orkat, att jag har överlevt, att jag till slut har förlåtit allas medvetna lögner. Jag njuter. Höstvädret är precis så krispigt och underbart som jag har drömt om.

Tänker på år 2000. Minns tillbaka. Min äldsta son föds. En underbar människa. Det här är också året då presidentvalet i USA blir spännande. Al Gore ger till slut upp kampen då USA:s högsta domstol säger nej till en ny omräkning av rösterna i presidentvalet, och därmed står det klart att George W. Bush blir USA:s näste president. Jag minns OS i Sydney med dess storslagna invigning. Ariel Sharons besök på Tempelberget och den efterföljande Al-Aqsa-intifadan. De stackars 115 besättningsmän som blir instängda i den förlista ryska ubåten K-141 Kursk. Oktoberrevolutionen i Jugoslavien vilket till slut leder till Slobodan Milošević avgång som Jugoslaviens president. Den spektakulära stölden av tre Rembrandt-tavlor från Nationalmuseum. Den kraftiga snöstormen dagen innan nyårsafton. Jag minns tågolyckan vid Rörosbanan i Norge. Elisabeth Hesselblads saligförklarande av påve Johannes Paulus II. Justitieminister Laila Freivalds avgång efter hård kritik på grund av ett lägenhetsköp. Telias börsintroduktion och tidningen Arbetet som går i konkurs. Den nya, moderniserade, Bibel 2000 utkommer och branden som gör att Bäckaby kyrka brinner ned i Jönköping. Concordeflygplanet som havererar utanför Paris, Frankrike och alla 109 ombord förolyckas. Jag minns allt och lite till.

Jag återgår till platsen för min löprunda. Den plats som jag medvetet har undvikit sedan jag flyttade hit. Har sparat platsen till denna dag. Höjdpunkten under min runda. Det är invigning för denna bro den 1 juli år 2000. Denna bro som jag nästan ser varje dag på mina löprundor. Denna bro, vars vy, jag inte kan se nog av. Här, där bron lämnar det svenska fastlandet stannar jag och njuter. Reflekterar. När ni läser det här kanske jag står kvar, mitt under min 2000:e löprunda i rad….

/m

Barret vs Ginsburg år 2059

Jag kom ihåg då Clinton nominerade Ruth Bader Ginsburg till domare i Högsta domstolen. För alla oss som företräder uppfattningen om jämställdhet, jämlikhet, lika rättigheter och rättvisa var det en glädjens dag. För egen del hade jag följt Ginsburg ett tag då Clinton utsåg henne, sedan dess har jag läst två biografier, sett en dokumentär och en spelfilm om henne. Hon var en sann förebild för mig och jag håller henne väldigt högt.

Tragiskt nog avled Ginsburg innan presidentvalet, vilket möjliggjorde att Trump kunde nominera ”en av de sina” som efterträdare på Ginsburgs stol. Min vana trogen kan jag inte sova och ser därför på senatens utfrågning av Amy Coney Barret och försöker bilda mig en uppfattning vad det här kan få för konsekvenser. När Clinton utsåg Ginsburg 1993 kände jag tillförsikt, det gör jag inte riktigt nu.

Sitter i TV-soffan och räknar till år 2059. Om Barrett blir godkänd och hon blir lika gammal som Ginsburg kommer hon således sitta till år 2059. En fundering i mitt huvud kommer upp…vad kan hon åstadkomma eller medverka till fram till dess?

Jag ser på CNN:s sändning från utfrågningen. Hon ser samlad ut. Svarar säkert och förtroendeingivande på frågorna. Hon anstränger sig för att betona att hon varken är sakkunnig eller partisk, hon framhåller att som domare kan man inte ha en agenda utan man måste hålla sig till lagen och rättsstatens principer och avgöra ärendet från dem. Låter klokt. Har jag egentligen något att oroas över?

Precis som hennes mentor, domare Antonin Scalia, är domare Barrett en varm anhängare av en rättsvetenskapsteori där domare hävdar att de tolkar konstitutionen som folk förstod den vid tidpunkten för ratificeringen/tillkomsten. Jag läste någonstans att hon sagt, ”Vissa beslut som ansågs vara oförenliga med konstitutionens ursprungliga offentliga betydelse är så väl bakade i regeringen att omvända dem skulle utlösa kaos”. Konservatismen lyser igenom.

Då jag googlar lite på hennes tidigare uttalanden/domar kan jag inte göra annat än att tycka att hon skulle bli en av domstolens mest tillförlitliga högerdomare. Hon verkar ha en tydlig konservativ inriktning i fall som berör abort, vapenrättigheter, diskriminering och invandring. Detta innebär att rent ideologiskt skulle hon flytta Högsta Domstolen något mer åt höger, vilket naturligtvis försvårar eventuella kompromisser.

Jag fortsätter att titta på utfrågningen och återgår till år 2059. Inom några viktiga områden, skulle hon kunna förändra något? Jag tänker på abortfrågan (Roe vs Wade), jag tänker på Presidentvalet, jag tänker på Obamacare (Affordable Care Act), jag tänker på Klimatförändringarna och jag tänker på USA:s näringsliv.

Abortfrågan (Roe vs Wade)

Aborträttigheter är en av anledningarna till att domare Barretts syn på prejudikat har framträtt så tydligt i hennes bekräftelseprocess. Där hon står i frågan har länge varit glasklart. 2006 undertecknade hon en tidningsannons som motsatte sig ”abort på begäran” och försvarade ”rätten till liv från befruktning till naturlig död”. Även om domare Barrett har lovat att sätta sina personliga åsikter på bänken, har varken hennes anhängare eller hennes motståndare någon anledning att tvivla på att hennes utnämning skulle hota tillgången till aborter, vilket under Trump-administrationen har blivit allt svårare att erhålla på många ställen sedan förfarandet legaliserades för nästan 50 år sedan. I sina skrifter har hon pekat på arvet från Roe vs Wade som bevis på ett ”offentligt avslag” och hon verkar inte se Roe vs Wade bland orörliga högsta domstolsbeslut.

Jag tänker också att Högsta domstolen behöver inte upphäva Roe vs Wade för att abortåtkomst ska begränsas ytterligare. Under sin tid vid Seventh Circuit Court of Appeals har domare Barrett övervägt tre lagar som begränsar aborter från sin hemstat Indiana och i alla tre fall uttryckt oro över tidigare beslut som fattats av överklagandomare att blockera dem. År 2001 höll hon ett tal där hon sa att även om Roe vs Wade förblir orörlig från Högsta domstolen skulle lagar som reglerar aborter kunna förändras.
Med andra ord säger detta mig att Barrett kanske tvekar att välta Roe och dess avkomma direkt som domare i HD, men hon skulle gärna låta stater införa så många hinder att miljoner kvinnor tappar tillgång till det praktiska.

Hur kan hennes utnämning påverka valet?

Strax innan Trump nominerade domare Barrett i september sa presidenten att han var angelägen om att ”sätta rättvisa åt Ruth Bader Ginsburgs ersättare”. Jag tolkar honom som att ersättaren måste vara på plats före den 3 november eftersom han förväntar sig att valet ska ifrågasättas och vill ha en ny rättvisa som skulle regera till hans fördel. Jag kommer ihåg valet år 2000 där HD till slut valde Bush före Gore. Senatdemokrater har sagt att Trumps uttalanden avslöjar en tydlig intressekonflikt och har uppmanat domare Barrett att lova att säga upp sig från alla fall som rör presidentvalet. Domare Barrett avböjde att svara på detta och gav istället en försäkran om att hon troget skulle arbeta igenom beslutet och följa lagen. Eftersom hon nominerades av Trump, är tydligt konservativ i sina värderingar, ser jag ingen möjlighet att hon skulle rösta på något annat än en en republikansk president om frågan kommer upp till HD.

Kommer Barrett att slå ner på Obamacare?

Om republikanerna får sin vilja igenom kommer domare Barrett att vara vid domstolen för att höra argumenenten om den senaste utvecklingen av Affordable Care Act, en vecka efter valet. Domare Barrett kritiserade överdomaren John Roberts beslut från 2012 om att upprätthålla lagen genom att tolka dess straff för människor som avstår från sjukförsäkring som en skatt och argumenterar för att han har ”drivit den överkomliga vårdlagen bortom dess troliga betydelse för att spara stadgan”. Med detta argument i åtanke föreslog senatdemokraterna i går att domare Barrett var ”en rättslig torped” som lanserades för att förstöra Affordable Care Act. Jag är dock inte så säker på att hennes utnämning skulle innebära lagens slut. Om jag lusläser hennes kritik mot Affordable Care Act så handlar det mer om John Roberts beslut om att upprätthålla lagen än själva innehållet i lagen. Hur hon ställer sig till lagens innehåll är därför fortfarande ett oskrivet blad.

Klimatförändringarna?

Redan innan domare Barretts nominering förutspådde juridiska forskare att HD troligen skulle döma en hård lagstiftning mot lagar som begränsar klimatförändringar, delvis genom att begränsa myndigheternas förmåga att genomdriva miljöregler. Även om domare Barrett inte har en lång erfarenhet av miljölagstiftningen verkar hon vara redo att gå med i den nuvarande domstolens skepsis gentemot den breda regleringsmyndigheten. Här ser det därför ut som om HD:s redan skeptiska inriktning mot utökade miljöregleringar fortsätter.

Hur skulle Barrett påverka näringslivet?

På företags- och arbetsrättsrättliga området har domare Barretts vid flera tillfällen röstat för chefer och affärer istället för fackliga och enskilda medarbetare. År 2017 röstade hon till exempel emot omprövning av ett ärende där Equal Employment Opportunity Commission anklagade ett företag för att tilldela arbetare till särskilda butiker baserat på ras och etnicitet. År 2019 bestämde hon att en handledare som kallade en svart anställd ”en allvarlig rasepitel” inte bevisade att det fanns en fientlig arbetsmiljö. (Intressant nog hade domare Brett Kavanaugh motsatt uppfattning när han tjänade som en domare för federala överklagandomstol 2013.) Så sent som i augusti i år dömde hon mot en Grubhub-förare och hävdade att vederbörande inte hade rätt att stämma företaget för övertidsersättning.

Då utfrågningen ser ut att avslutas för dagen summerar även jag min nattliga fundering över domare Barretts påverkan fram till år 2059. Det råder nog inga tveksamheter om att domstolens beslut kommer att skjutas ännu mer åt höger, åt det konservativare hållet. Många beslut riskerar att därför bli mer konservativa än vad allmänheten kanske önskar. Detta kanske dock skulle leda till en debatt om HD:s roll och hela rättsväsendets roll i USA och då är det ju plötsligt en välkommen utveckling. Eller?

Med det sagt går jag och lägger mig.

/m

Dags för andra halvlek….

Jag har som vanligt svårt att sova och går upp och tittar på sena fotbollsmatchen. Det är Seahawks som möter Vikings. Wilson mot Cousins. Låter matchen bli en kuliss framför mina ögon medan jag låter tankarna vandra fritt. Landar efter en stund hos dagens partiledardebatt. Den var också en kuliss framför mina ögon medan jag ägnade mig åt grekiskan. Inlämningsuppgift måndag morgon.

Var egentligen bara intresserad av att höra resonemanget kring arbetsrätten. Tycker egentligen det är absurt att vi har en regeringskris mitt i en pandemi men jag kanske är ensam om den uppfattningen. Man kan ju förstå om en kris hotade ifall det var förändringar av oerhörda mått eller förändringar som rubbade hela arbetsmarknaden, men något sådant kan i alla fall inte jag utläsa från Gudmund Toijers utredning.

Jag har naturligtvis läst utredningen, som den gamla HR-direktör och Arbetsförmedlingschef jag är. I början av sommaren lade justitierådet fram sitt utredningsförslag och jag kan ha missat något väldigt väsentligt i förslaget men det jag antar att man inte kommer överens om härrör sig från de föreslagna justeringarna av LAS, som förresten är från 1973. Enligt förslaget ska arbetsgivare få undanta fem medarbetare från turordningsregeln ”sist in, först ut” vid uppsägningar. Idag gäller undantaget två personer för företag med högst tio anställda. Dessutom finns ett förslag om ett slopande av möjligheten att ogiltigförklara uppsägningar av personliga skäl i företag med färre anställda än femton personer. Känns det som punkter som vi borde ha en regeringskris för? 

Tycker egentligen att detta borde klaras upp utanför politiken. Klarade Lindberg och Elfström att komma överens 1938 borde man komma överens nu. Depressionens efterskalv eller ett förestående världskrig hindrade inte parterna att komma överens om betydligt svårare arbetsrättsliga knivigheter än vad som nu ligger på bordet. Såväl fack som arbetsgivare har ända sedan 1938 och det berömda Saltsjöbadsavtalet hyllat den svenska modellen. Avtalet från 1938 blev mönsterbildande. Normen är nu att arbetsmarknadens parter ska sluta avtal, utan inblandning av politik. 

Undantaget från den svenska modellen, vilket i sig är en aning ironiskt i sammanhanget, är just LAS från 1973. Inför beslutet om LAS fanns från fackligt håll samt även från arbetsgivarna en tvekan i det kloka att lyfta anställningsskyddsfrågan till politisk beslutsnivå. Nu blev det så och det är väl ingen hemlighet att facken, främst LO, sedan dess har värnat om LAS-textens orubblighet. Jag antar att det var därför förhandlingarna mellan parterna sprack, turordningsreglerna och uppsägningsskälsförändringarna gick LO inte med på.

Det finns ju dock fortfarande möjlighet för parterna att komma överens. För egen del tycker jag att medling av oberoende part, som tillförts den svenska modellen under senare tid, har glömts bort i sammanhanget. Medlingsinstitutet finns att ta till eller annan oberoende part om så parterna vill. Jag själv har agerat medlare i många olika tvister och det har alltid varit fruktsamt att komma in med nya ögon vid en låst konflikt. Med nya ögon kan man som medlare ge parterna nya perspektiv och är medlaren skicklig kan till slut båda parter komma ifrån förhandlingsbordet och känna sig som vinnare. Båda parter måste ju dock ha en vilja till att komma överens…saknas den är det svårt även för en skicklig medlare.

För egen del tycker jag nog att vissa politiker och arbetsmarknadens parter borde värna om modellen mer än om små justeringar i en LAS-text från 1973. Som så många gånger förr tycker jag att dagens människor inte tar lärdom av historien och tar sig själva och sin egen tid på för stort allvar. Mellankrigstiden var en stökig period i svensk politik. Många regeringsbyten och många tvister på arbetsmarknaden. Regeringar avgick på grund av arbetstvister och det var allmänt stökigt på arbetsmarknaden. Visst minns man skotten i Ådalen 1931 som en stor händelse vilket till slut ledde fram till många gemensamma viljor att Sverige borde kunna uppnå någon form av arbetsfred på arbetsmarknaden. Då var vägvalet om det var via den politiska beslutsvägen arbetsfreden skulle uppkomma eller om det skulle vara via arbetsmarknadens parter.

Politikerna gick i början av 1936 alltmer ut och förespråkade en lagstiftning för att reglera arbetsmarknaden. Detta motsatte sig LO och SAF och med hotet om lagstiftning hängande över sig började de träffas under år 1936. Avtalet blev sedan klart två år senare. Den 20:e december år 1938 undertecknade LO-ordföranden August Lindberg och SAF-basen Sigfrid Edström det historiska avtalet som sedan dess bär namnet Saltsjöbadsavtalet. Båda sidor gjorde eftergifter, vilket i grunden förändrade arbetsmarknaden men även stabiliserade den.

Om nu dessa båda herrar kunde komma överens år 1938, med mycket värre förutsättningar och med betydligt mycket mer än några små justeringar i turordning och uppsägninsgskäl på bordet, vore det väl märkligt om parterna inte kunde kunna komma överens år 2020. Den svenska modellen är värd att kämpa för och väl värd att vårda. Om parterna inte kan komma överens denna gång så väntar lagstiftning, det står tydligt i punkt 20 i den januariöverenskommelse som regeringspartierna kommit överens med Centern och Liberalerna om. Där står det t.o.m. att utredningen som aviserades skulle komma med förslag om justeringar för en bättre arbetsmarknad, inklusive justeringar i LAS. Det är precis det jag tycker justitierådet har gjort. 

Jag återgår till fotbollen. Vikings har dragit ifrån Seahawks, det är halvtidspaus. Jag antar att coacherna lägger upp taktiken och peppar sina spelare på bästa sätt inför den andra halvleken. Just nu hoppas jag att det är precis det arbetsmarknadens parter gör. De har halvtidspaus sedan de senast sa adjö till varandra. Remisstiden för Toijers förslag går ut den 26:e oktober. Då är matchen slut….dags att mötas igen efter att coacherna sagt sitt i pausen. Lycka till!

/m 

Ett andetag i taget

Vi besöker barnbarnet Isabelle. Hon är fyra veckor gammal och jag är helt förstummad över det lilla livets andetag som får hennes body att röra sig upp och ned med jämna mellanrum. Insikten slår mig att vi förenas i andetagen. Ända sedan vi föddes andas vi. Vi andas då vi cyklar, springer, går eller sover. Vi andas då vi ligger i TV-soffan och vi andas på väg till bussen. Andetagen är den förenande kraften mellan människor, oavsett ålder. Tunga eller lätta. Djupa eller ytliga.

Medan jag noterar Isabelles andetag tänker jag på att vi kan styra våra andetag, eller i alla fall en stund. Jag kan välja att hålla andan eller välja att andas snabbt. Vi kan välja att nonchalera andetagen och vi kan välja att tänka på dem. De existerar oavsett.

Mitt liv är som andningen. Det finns där oavsett omständighet. Livet finns där som en möjlighet eller katastrof. Det finns där så länge jag andas. Antingen lever jag eller så är jag död, antingen andas jag eller inte. Jag har under alltför lång tid tagit ett andetag i taget och sett verkligheten för vad den är. Hård och orättvis men samtidigt full med möjligheter. Jag har provat att följa med strömmen och jag har provat att släppa taget. Jag har provat att ta kontroll och jag har provat att styra. Det kan låta fatalistiskt men jag tycker egentligen ingen strategi har varit bra.

Ibland kan ett ögonblick behöva berättas om och om igen, ibland kan ett ögonblick försvinna utan reflektion. Jag är medveten om svårigheten att i svåra stunder beskriva med ord vad jag känner men det gäller även det omvända. Kanske är orden för fattiga ibland. Stunderna gör oss mållösa och stumma. Jag behöver ett språk som kan förmedla det ofattbara, den sorg och smärta men även glädje jag stundom känner. Då hemskheter händer ska det synliggöras. Likaså glädjestunder. För egen del lever jag för närvarande i en tystnad, ordlöshet och delvis stumhet. Det är inte bra och ger inte hopp för framtiden.

Isabelle föds till en värld där människor borde ge hopp om framtiden till varandra. En önskan om en hoppfull framtid. En sådan har jag, mer luttrad och sliten, sedan länge lämnat bakom mig men Isabelle borde få både en önskan och ett hopp om en bättre framtid. En bättre värld. Kanske kan de inte förenas, hopp och önskan? Det hoppfulla lämnar oss ibland, så har det gjort för mig, men önskan lever kvar. Jag lever fortfarande med en önskan om en bättre framtid. Kanske en aning naivt men önskan för mig är starkare än hoppet.

Det sägs att det sista som överger en är hoppet, jag har aldrig förstått det. Om det vore sant skulle jag vara död sedan länge. Jag brukar istället vända på meningen och säga att människan behöver hopp för att inte känna sig övergiven, för att inte känna sig utelämnad, för att inte känna sig ensam. Jag har förlorat allt men ändå lever jag vidare. Jag orkar resa mig trots att hoppet har försvunnit. Jag ser ljuset i allt det mörka. Det handlar mer om min tro på önskan än hopp. Det handlar mer om min tro.

Mitt första andetag var ett JA till livet, så även Isabelles. Vi vet inte hur många andetag vi har kvar. Hur långt sandkornen räcker ovanför midjan i timglaset men det jag vet är att mitt andra andetag var en utandning. Först kom inandningen sedan kom utandningen, så fortsätter det till timglaset är tomt. Kanske kan det även symbolisera livet? Ett andetag i taget är också en inandning och en utandning följt efter varandra. Det är inget vi kan bryta och bestämma oss för att nu kör jag istället två inandningar på varandra för att sedan låta tre utandningar följa. Vi kan helt enkelt inte styra det. Så även med livet. Vi kan inte alltid styra och bestämma, vi får leva på en önskan och i Isabelles fall även ett hopp.

Livet och livets mening har för mig de senaste tre åren försvunnit. Livet är utan mening och jag låter det förbli så. För många kanske det låter som om jag har givit upp men som jag sa här ovanför, min önskan finns kvar, det är livets mening som har försvunnit. För mig är det problematiskt att tro på livets mening med allt som har hänt mig. Hur kan det finnas en livets mening då jag ser katastrofer runtomkring i världen? Barn som lider? Övergrepp och fattigdom? Jag ställer egentligen en enkel fråga, Varför?, och jag saknar svar.

Kanske ställer jag helt enkelt fel fråga? Jag letar efter ett meningsfullt liv när jag egentligen ska låta andetagen bara flyta på. Jag kan ändå inte styra. Det kommer alltid en vår. Efter en natt gryr dagen. Nya frön slår rot och en ny dag skapar nya möjligheter. Kanske är det enklare än vad jag tror. Meningen med livet är inte given utan blir till då jag flyter med i andetagens rytm, då livet händer mig, en ny mening varje dag, varje stund. 

Jag sneglar på Isabelle och hör hennes jollrande. Av hela mitt hjärta önskar jag henne en lättare livsresa än vad jag har fått. Kanske är det dock givet för både henne och mig och alla andra som lever på denna planet att vi aldrig kommer att vara nöjda. Det är inbyggt i våra gener att vi alltid kommer att skjuta över målet. Vi sätter upp höga förväntningar på våra liv och skjuter skarpt men vi missar och sedan lever vi våra liv med känslor av brist och otillräcklighet. Livet kanske handlar om att acceptera och lära sig leva med känslan av otillräcklighet. Jag önskar Isabelle ett lyckligt och framgångsrikt liv när jag kanske egentligen ska önska henne verktyg att hantera livets otillräcklighet.

När vi är med om något sorgligt eller skrämmande är det som om vi stannar i nuet. Det finns alltid en risk att vi upplever ögonblicket som en loop i våra huvuden och inte kommer vidare. I mångt och mycket gäller det att finna verktyg som gör att vi inte stannar i loopen, att vi inte stannar vid händelsen, att vi inte har möjligheten att gå vidare. Där kan andetagen hjälpa. Ett andetag i taget. Det är så jag lever vidare. Det är så jag lever mina dagar. Jag saknar språk och ord för det ofattbara men det jag har är mina andetag och det är gott nog. 

/m

Längtar tillbaka till Jimmy Carter

Det är kväll i sommarhuset. Jag har värme-elementen redo men behöver ännu inte ha dem igång. Det känns fortfarande varmt. Hösten har gjort sitt intrång men jag förlänger sommaren med någon vecka i sommarhuset.

I natt är det första debatten mellan Trump och Biden. Sätter alarmet på min Iphone till 02.55. Vi har CNN och BBC world. Båda sänder debatten.

Tänker på Jimmy Carter. Kommer på mig själv att jag gör det ganska ofta nuförtiden. Ni vet den där demokratiska politikern, guvernören och presidenten i USA. År 1976, då relativt okänd, valdes han till USA:s president efter att ha besegrat den sittande republikanska presidenten Gerald Ford i presidentvalet. Hans kanske största framgång som president var Camp David-avtalen 1978 som innebar ett fredsavtal mellan Egypten och Israel. Carters sista år som president tyngdes av gisslandramat 1979 på amerikanska ambassaden i Iran, ett misslyckat försök att fritaga gisslan, bensinkris, och den sovjetiska invasionen av Afghanistan. Efter att ha haft höga opinionssiffror under de första åren dalade Carters popularitet starkt under 1980. Den första politiska kampen, nomineringen i demokraternas interna val, mot Ted Kennedy, klarade han, men han förlorade presidentvalet mot republikanernas kandidat Ronald Reagan. Den 20 januari 1981, bara minuter sedan Carter lämnat Vita huset, släpptes de 52 amerikanska medborgare som hållits som gisslan i amerikanska ambassaden i Teheran, Iran, vilket var slutet på det 444 dagar långa gisslandramat i Iran.

Efter sin presidentperiod blir Carter internationell medlare. Han har varit medlare i olika militära konflikter och valbevakare i latinamerikanska och afrikanska stater. Dessutom var hälsovård en huvuduppgift för honom. Han bidrog till att miljoner människor blev av med parasiten guineamask.Världskända blev Carters medlingsinsatser i Haiti och Bosnien och Hercegovina 1994. För sina ansträngningar för fred och mänskliga rättigheter fick Carter 2002 Nobels fredspris.

Jag har alltid varit imponerad av denna man. Han fick inte de bästa förutsättningarna under sitt presidentskap med en motsträvig kongress och han hade inte den bästa PR-mässiga framtoning under valet 1980 men hans innehållsmässiga budskap har alltid varit fyllt av intellektuell, hög nivå. Känns långt ifrån dagens president i USA.

För egen del läste jag år 2006 (kan ha varit år 2007 också) Carters bok, ”Palestine: Peace Not Apartheid”. Hans analys om att Israels fortsatta expansion av bosättningar på Västbanken är det viktigaste hindret för fred i Mellanöstern delar jag. Naturligtvis blir boken hårt kritiserat i Israel. Den blir extra hårt kritiserad då han i boken lyfter att situationen i Västbanken påminner om Sydafrika under apartheid, bland annat eftersom israeler och palestinier lever under olika juridisk reglering. Boken, och särskilt anklagelsen om apartheid, har lett till kraftiga reaktioner från israelvänner i USA. Organisationen Anti-Defamation League har anklagat honom för antisemitism och ledande demokrater har distanserat sig från Carter.

Utan att försöka släta över kritiken mot Carters argument i boken eller hans presidentskap så medger jag att jag ibland längtar tillbaka till en tid då Amerikas president trots allt förmedlade budskap med en viss intellektuell nivå. Jag längtar tillbaka till Jimmy Carter. Ett av problemen eller jag kanske ska säga utmaningen med att leva i denna tid är att intellektuell nivå och erfarenhet inte premieras. Jag känner mig som ett levande exempel på det. Jimmy Carter – ett annat. Ett av Jimmy Carters mest vågade och djärva tal höll han i juli 1979. Jag har sett det många gånger och imponerats av tydligheten, framsyntheten och att en politiker så tydligt säger vad som måste göras, trots att det skadar honom som politiker.

Jag pratar naturligtvis om Carters så kallade “crisis of confidence”-tal. Både historiker och statsvetare är överens om att talet skadade Carters presidentskap men för egen del tycker jag att vi alla, och inte minst de som nu försöker bli presidenter i USA, borde ta lärdom från talet. För demokraterna kan talets tydlighet i sin uppriktighet och villighet att undersöka rötterna till allmän oenighet och missnöje och para ihop ärlig analys med tydliga handlingsplaner kunna hjälpa demokraterna att komma i kontakt med desillusionerade väljare.

Det var sommaren 1979. Mitt bland striderna om gasledningarna och en våldsam strejk av oberoende lastbilsförare ville Carter inte bara hålla ett nytt tal om den pågående energikrisen. Istället drog han sig tillbaka till Camp David i tio dagar, där han träffade ledare från den politiska, affärsmässiga, religiösa, ekonomiska och akademiska sektorn. Hans mål? Att diagnostisera de bakomliggande hindren som gjorde det så svårt för landet att samlas för att lösa energiproblemet.
Carter var djupt påverkad av sin 29-åriga medarbetare, Patrick Caddell. Med stöd av dennes egna undersökningsdata och hans tolkningar av verk som Christopher Laschs 1979-bästsäljare, ”The Culture of Narcissism”, hade Caddell drivit tanken att landets problem i stort sett var andliga och existentiella. Historikern Kevin Mattson förklarar att i ett långt aprilmemo, ”Caddell hade gjort en sak för presidenten att leverera en jeremiad till nationen, för att berätta för sina landsmän hur de hade fallit från bättre tider men kunde återvända till nationell storhet.”

Carter inledde sitt ovanliga tal med att läsa en lista med kritik som han hade fått från externa rådgivare och vanliga amerikaner. En av hans anonyma kritiker hävdade: ”Du ser inte folket tillräckligt längre.” En annan uppmanade honom att ”prata med oss ​​… om en förståelse för vårt gemensamma bästa.” Ytterligare en annan klagade: ”Jag känner mig så långt från regeringen. Jag känner att vanliga människor utesluts från politisk makt. ” Många av kommentarerna, sa Carter, avslöjade en känsla av ”moralisk och … andlig kris” bland amerikaner.

Presidenten, en engagerad baptist och någon gång söndagsskolelärare, tog denna ”förtroendekris” på allvar. Han vann valet 1976 med löften om att läka landets sår på 60-talet och återställa tillförlitligheten för presidentskapet efter Watergate-skandalen. Så 1979 klagade han över att ”i en nation som var stolt över hårt arbete, starka familjer, nära sammanslutna samhällen och vår tro på Gud, för många av oss tenderar nu att dyrka självförlåtelse och konsumtion.” Den enda gångbara vägen framåt, som Carter såg det, var mot ett ”gemensamt syfte och återställandet av amerikanska värden.”
Förutom att tukta personlig eftergivenhet hävdade Carter att de politiska ledarnas oförmåga att agera och arbeta för det allmänna bästa bidrog till att andan förlorades. ”Det du ser för ofta i Washington och på andra håll runt om i landet,” sade han, ”är ett regeringssystem som verkar oförmöget att agera. Du ser en kongress vriden och dras åt alla håll av hundratals välfinansierade och kraftfulla specialintressen. ”

Till en början fungerade denna uppriktighet. Talet berörde omedelbart en gemensam röst med det amerikanska folket, som översvämmade Vita huset med positiva samtal och bokstäver. En undersökning från New York Times/CBS News som togs kvällen efter adressen visade ett 11-poängs hopp i presidentens jobbgodkännande (från 26 till 37 procent).
Tidningsredaktörer över hela landet var mer splittrade. Birmingham News ansåg till exempel att talet ”saknade … seghet.” Republiken Arizona beklagade: ”Nationen ställde inte in Carter för att höra en predikan. Det ville ha svar. Det fick dem inte. ” Ytterligare andra berömde honom för hans ärlighet. ”Jimmy Carter gör sitt bästa för att tala obehagliga sanningar och visa oss vägen ut ur en period av nationell fara”, menade Kansas City Star.
Carters misslyckande kom inte från själva talet utan från den passivitet (och dåligt rekommenderade åtgärder) som följde. Först försummade han att skissera en plan för att fixa den påstådda förtroendekrisen. Han klargjorde till exempel inte hur man kan begränsa USA: s överdrivna konsumtion utan att ytterligare äventyra en ekonomi med hög arbetslöshet och inflation. Sedan, i ett försök att utrota illojalitet i sin administration, drev han ut flera medlemmar av sitt kabinett, vilket signalerade svaghet.

Sådan oro bleknade i jämförelse med kaoset som kom nästan fyra månader senare i form av gisslan i Iran. Iranska studenter stormade USA: s ambassad i Teheran och tog 52 amerikanska diplomater och medborgare fångna. För varje dag som gick utan en resolution (totalt 444) verkade Carter och hans rådgivare mer och mer belägrade.

Då började Carters kritiker att beväpna idén om ”sjukdom” som hade cirkulerat bland journalister före hans tal. Termen blev en förödande epitel när den tillämpades på hans påstådda misslyckade presidentskap. Siffror som var så olika som demokraten Ted Kennedy och republikanen Ronald Reagan stärkte en nu dominerande berättelse om adressens nedslående ton och dess skyldighet för det amerikanska folket för svårigheter som faktiskt härrörde från Carters egen brist på ledarskap.
Till hösten blev talet kampanjfoder för Reagan. ”Jag finner inget nationellt sjukdomstillstånd”, sa han när han började sitt försök att avlägsna Carter. ”Jag finner inget fel med det amerikanska folket.” Istället använde Reagan soliga bilder och retorik för att föreslå det största hindret för att ”göra [Amerika] stort igen”, som hans slogan för kampanjen uttryckte det, var den olyckliga och döda ”jordnötsbonden” i Vita huset. Reagan visade hur politiskt effektivt det kan vara att uppmuntra amerikaner att ignorera djupare kulturella problem och att sätta sitt blinda förtroende för deras lands storhet. Reagen gjorde ingen hemlighet att han var intellektuellt svagare än Carter, han var dock mer rapp i munnen och hade mycket bättre PR-folk.

Ändå har denna strategi, även om den var effektiv, gjort lite för att lösa de politiska och moraliska frågor som Carter uppmanade nationen att möta. Dilemma som polarisering och förlust av förtroende för regeringen har bara försämrats sedan år 1979. När amerikanerna ser fram emot valet 2020 är det värt att tänka på Carters försäkran om att ”vi kan återfå vår enhet” som mer än en tom plattform. Det kan ta någon som är villig, som Carter var sommaren 1979, att berätta det amerikanska folket vad de behöver höra, även om det gör ont.

Grundläggande, hårda frågor -Vilken typ av nation vill vi vara? Vad måste vi göra individuellt och kollektivt för att komma dit? Blir vi lyckligare av konsumtion? Däri ligger i kärnan i Carters ofta felaktiga och missförstådda tal. Det är också frågor som hans demokratiska efterträdare, Biden och hans demokratiska ledarstab, borde omvandla till ett nytt tal och inte minst med frågor ställda till sin republikanska motståndare, Trump, och till det amerikanska folket. Dessa demokrater kan också lära något av Carters misstag. Framgångsrika ledare måste våga ställa de tuffa frågorna men sedan förbinda sig att hjälpa sina väljare att hitta svaren på dem.

Då jag förbereder mig för att se nattens debatt hoppas jag på en viss intellektuell nivå. Är jag naiv? Kanske, men samtidigt kan jag inte låta bli att hoppas på en repris. En ny Jimmy Carter, ett nytt unikt tal….med efterföljande handlingsplan. Det vore något.

/m

Är vi kvar i 20-talet?

Då har vi kommit halvvägs in i mandatperioden och det börjar väl bli dags att så smått börja ladda upp inför valet 2022. De senaste årens utdragna regeringsbildning efter valet 2018, den till facto expeditionsministär som tvingades genomföra borgerlig budget och det så kallade januariavtalets 73 punktsprogram har gjort mig en aning besviken över det här landets oförmåga att hantera politik i praktiken. Samtidigt är det naturligtvis inte politikerna jag främst är besviken på utan det självklara i en demokrati att valresultatet inte alltid skapar en beslutsfähighet med tydlig majoritetsstyre för fyra år framåt, oavsett politisk åsikt.

Jag slötittar i soffan på den regeringsförklaring som vår statsminister lägger fram. Tänker att jag borde göra något annat men arbetslösheten har en tendens att göra mig inaktiv, rent av slö. En vän till mig påtalade dock att det kan jag gott unna mig med tanke på mina tidigare arbetsdagar på 16-18 timmar per dag i flera år. Han sa det i all välmening men jag tog det inte så.

Funderar på vad vi kommer att få se under de kommande två åren utifrån regeringsförklaringen. Mats Knutson kommenterar direkt att det kommer att bli två turbulenta politiska år…..som om det hittills varit lugnt, tänker jag. Medger dock att han har rätt. Statsministern betonar januariavtalet och att den är grunden för regeringens politik. För egen del funderar jag då hur frågorna kring arbetsrätt, turordningsreglerna och Preems utbyggnad på Lysekil ska lotsas igenom en svag regeringskoalition och en alltmer högljudd opposition både på vänster såsom högerflanken.

Naturligtvis lyfter statsministern pandemin och betonar det självklara att varje människa behöver ta ett sort ansvar i denna tid. Överhuvudtaget är det mycket självklarheter som kommer upp i regeringsförklaringen. Han betonar starkt att vi tillsammans ska jobba Sverige ut ur pandemin, ut ur krisen och bygga ett nytt, bättre Sverige. Är det någon som tycker tvärtom, funderar jag.

Januariavtalet har hittills hållit för alla prövningar men mycket har hänt sedan det slöts. På många sätt var det en annan tid då. Det kan låta märkligt men då var politiska frågor inriktad på skatter och välfärd nu handlar det om så mycket mer. Gängkriminalitet, det märkliga begreppet ”klaner”, migration, klimatkris, pandemi och ekonomisk återhämtning. Överlever samarbetet ända fram till valet år 2022 med de frågorna på bordet?

För att skåda framåt i kristallkulan brukar jag göra det märkliga att titta bakåt och lära av historien. Finns det någon tid i den svenska, politiska historien som liknar dagens? Jag skulle närmast vilja hänvisa till 1920-talets epok. Det var en tid då inget parti hade en dominerande makt inom svensk politik och därför brukar tiden kallas ”minoritetsparlamentarismens tid”. Om inte jag missminner mig hade Sverige under perioden som sträckte sig från 1920 till 1932 inte mindre än åtta olika regeringar och ingen av konstellationerna överlevde några val. Stabiliteten upprättades först då Per Albin Hansson fick ett bra valresultat för Socialdemokraterna vid andrakammarvalet år 1932. Han kunde då bilda en något så när stabil pakt med Bondeförbundet efter det och blockpolitiken föddes.

Idag känns det lite som om blockpolitikens dagar är borta. Under många år då jag växte upp hade Sverige fem partier i Riksdagen med tydliga uppdelningar i block, ett rött och ett blått. Nu är det åtta partier med en färgskala som jag mer ser som en palett än skarp och blocken skiftar mellan två-fyra beroende på fråga. Det lär ta tid innan en stabilitet uppnås igen.

Hur såg man då på 1920-talets politik? Kan vi lära oss något av denna epok av osäkerhet? Ja, det tycker jag. Medborgarna blev trötta på alla skiften och instabilitet i regeringsfrågan vilket till slut ledde till ett tydligare valresultat år 1932. Trots instabiliteten lyckades politikerna med en hel del reformer, inte minst inom skolområdet, ny skattereform, beslut inom arbetsmarknadsområdet och inrättandet av arbetsdomstol och nya kollektivavtal för att nämna några områden. Detta krävde en hel del smidighet och på många sätt nytänkande för att få igenom dessa reformer i det snåriga politiska landskapet.

Det som sedan ändrade allt var då Per Albin Hansson ”lånade” begreppet folkhemmet från högerpolitikern och statsvetaren Rudolf Kjellén. Denne hade i sin tur lånat begreppet från Tyskland. Efter Hanssons radiotal 1928 och de efterföljande åren med förtydliganden kring retoriken gällande begreppet blev det en tydlig vinst i valet år 1932. Utifrån dagens politiska läge då jag ligger här i soffan och ser regeringsförklaringen läsas upp tänker jag på 1920-talets instabila politiska landskap och Per Albin Hanssons sätt att bryta instabiliteten. Finns det något dagens politiker kan lära av historien? Det tycker jag. Det politiska landskap som fanns under 1920-talet liknar inte dagens men situationen kring ett svagt parlamentariskt läge är detsamma. Både hur reformer genomfördes och hur man tog sig bort från instabiliteten har nutida politiker mycket att lära av – cirka 90 år senare.

Det blir två spännande år framöver – för egen del vet jag hur det går. Titta på 1920-talet och lär…..

/m

Varje generation borde lära av varandra

Varannan natt sover jag inte. Ligger och vänder och vrider till jag antingen utmattad somnar till någon timme vid 5-tiden eller går upp och gör något. I natt valde jag det sistnämnda.

Surfar runt och tänker att jag måste lära mig lite om sjukvården i mitt nya hemlän. För mig har Skåne alltid varit ett bakåtsträvande län då det gäller förbättringsarbete inom hälso- och sjukvården. Otaliga är de möten man haft i gemensamma projekt där attityden varit, ”det där kommer aldrig att fungera hos oss, vi har så speciella förutsättningar förstår du”. I vissa genombrottsprojekt där några län erhållit statliga medel för att testa nya saker har det nästan alltid slutat med att skåningarna hoppat av eller gjort något annorlunda.

Jag tänker att mycket har säkert hänt sedan jag pensionerades från sjukvårdsbranschen år 2017. Hittar en rapport från McKinsey som tydligen ska vara något slags förslag till Alf och regionledningen kring framtida organisering av sjukvården. Jag skumläser de elva rapporterna. De är fulla med typisk McKinsey-konsulteri. Stapeldiagram på stapeldiagram och en textmassa som har ingångsvärdet att sjukvården borde kunna hanteras som vilken industri som helst. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Här har Region Skåne lagt ut miljoner på McKinsey-konsulter som, visserligen verkar ha gjort mängder med intervjuer och haft en hög ambitionsnivå, i slutändan kommit fram till samma slutsatser som alla McKinsey-rapporter gjort i årtionden. Jag har säkert läst ett femtiotal liknande rapporter i mina dagar – här kommer carbonsammanfattningen som alla liknande rapporter har, oavsett tid och oavsett organisation de har belyst.

1, Det behövs en strukturell omorganisation på ett övergripande plan – flytta olika verksamheter till olika delar av länet

2, Det behövs interna förändringar i varje verksamhet – se över varje verksamhets uppdrag

3, Inför bemanningstal så ledningen kan jämföra om varje verksamhet har rätt bemanning

4, Det blöder i inköpen till organisationen – se över dessa

Dessa fyra punkter har varje McKinsey rapport kommit fram till under de senaste 30 åren. Förvånad att Skåne betalat miljoner för detta. Jag kunde ha levererat detsamma på en kvart till en bråkdel av kostnaden.

Allt det här kunde ha varit roligt om det inte är så att detta handlar om livsviktig verksamhet. Alla vet att medarbetarkostnaden överstiger produktionskostnaden, och har så gjort under flera år. Varje legitimerad i vården träffar allt färre patienter, trots att patientflödet ökar på många ställen. Det här är en ekvation som inte går ihop och att något behöver göras inser nog alla. Jag är mycket förvånad att skåningarna inte har kommit längre i omställningsarbetet än vad som verkar vara fallet, det här är liksom ingen ny materia att hantera.

Lösningen finns dock inte i McKinseys rapport. Ta bara exemplet med bemanningstal som de föreslår och brukar alltid göra. Jag läser ett uttalande som HR-direktören i Skåne har gjort om att de troligen är först i landet med att jobba med bemanningstal. Tyvärr verkar inte vederbörande vara speciellt erfaren men uttalandet är häpnadsväckande. Det har ju försökt införas runt omkring i olika regioner där konsulter gått fram sedan -80 talet. Allt handlar om att finna optimal bemanning per vårdplats och det kan ju låta klokt men man glömmer en viktig sak, medarbetare är sjukvårdens tillgång och inte dess kostnad. Det finns inget som heter jämförbara verksamheter och då kan det vara svårt med trubbiga mått som bemanningstal. Fråga Gävleborg år 2005 efter Ledningsbolagets framfart där, eller Västernorrlands försök med bemanningstal vid deras stålbad år 2014. Ingen hänsyn tas till medarbetarnas erfarenhet eller avdelningarnas och sjukhusens verksamhetsmässiga förutsättningar med olika vårdtyngd etc. Normalbemanningen blir efter ett tag en underbemanning och skulle då någon av medarbetarna bli sjuk drabbar det kollegerna i form av extrapass eller ökad arbetsbelastning då inga vikarier finns att tillgå. Överbeläggningar ökar den redan höga arbetsbelastningen och i slutändan minskar patientsäkerheten. Tro mig, kära Skåne, det finns de som har testat detta före – lär av dem!

Varför är det så svårt att ta lärdom av tidigare chefer och medarbetares lärdomar eller andra läns erfarenheter vid ett förändringsarbete? Istället tar man in dyra konsulter som kommer med en carbonlösning….tror man. Jag har alltid tyckt att större genomgripande förändringar såsom regionövergripande gemensamma projekt skadar mer än tillför och det är det som McKinsey alltid föreslår varje gång. Gör en omorganisation så löser sig det mesta.

Jag slår igen min dator och släpper det här med hälso- och sjukvårdsarbetet i Skåne. Inser dock att jag inte kan göra det för då skjuter jag mig själv i foten. Det här är mitt nya hemlän och jag kommer förr eller senare drabbas av dess organisation, som patient. Tänk om de kunde lära av tidigare generationer. Tänk om……. En region är komplex och svår att leda och styra. Specifika verksamheters förbättringsarbete bör alltid utgå från den kunskap som står verksamheten nära…… Skapa inte övergripande projekt utan ställ istället verksamhetsspecifika krav……. Låt proffsen få vara proffs……. Förstärk därför de kritiska frågorna och ställ krav på verksamhetsspecifika förbättringsarbeten istället för gemensamma regionövergripande projekt……. Förbättra i vardagen……. Ha tillitsbaserat ledarskap med fokus på ständiga förbättringar…….. Allt som tekniken kan göra, låt den göra det……. Minimera fysiska besök, jobba med prevention (mota ”olle i grind)……..jag inser att jag aldrig kommer att släppa det här. Jag går och lägger mig igen.

/m

Möjligheternas horisont

September är här och de brandgula solnedgångarnas tid. Jag försöker att följa så många jag har tid till. Förmånen att bo vid Öresund med en canvas över Öresundsbron och det skymtande Köpenhamn bara ett stenkast från vår lägenhet underlättar naturligtvis. En annan är min app som jag nu har använt ett antal år där solens upp- och nedgångstider syns för varje dag.

Ibland är vädret inte till min fördel och då skymmer mörka moln solens färd nedför kustlinjen. Innerst inne vet jag att solen finns där bakom molnen och gör sin resa i alla fall men känslan är att jag har förlorat en dag eller att de mörka molnen tagit över och besegrat det ljusa. Ibland kommer en tanke upp i mitt huvud, tänk om ändå molnen kunde försvinna, men lika snabbt den uppstår, lika snabbt försvinner den för jag äger inte verktyget att få molnen att försvinna.

De senaste 25-30 åren har jag närt en tanke om att acceptera det faktum som presenteras för mig, oavsett presentationens ljus eller mörker. Det ljusa finns där bakom och verkar i det dolda, även om jag inte ser det verka. Jag får acceptera det som finns och det som presenteras för mig även om jag vet att det finns ljusare skyar bakom. Det är inget jag varken kan eller vill lägga någon energi på. Jag jobbar med acceptans och accepterar vädrets makter.

Det här har gjort att jag i mångt och mycket applicerar samma tankemodell på livet i övrigt. Jag lägger inte energi eller bedömer om saker som läggs fram för mig som varandes bra eller dåligt. Jag accepterar dem och utgår från dem då jag fattar beslut men jag lägger ingen energi på att önska att de lagts fram på ett annat sätt, ett bättre sätt, ett ljusare sätt, för det kan jag inte påverka och lägga energi och tankemöda på. Sådana tankar är onödiga och i mångt och mycket önskedrömmar.

Jag hade en underchef en gång som listade väldigt många hinder i vardagen för att hans verksamhet och han själv skulle kunna göra ett bra jobb. Vid varje månadsavstämning med mig som hans chef kom han med sin lista och vi gick igenom listan och kunde nästan alltid konstatera efter genomgången att ungefär 8 av 10 punkter på hans lista var ändå något varken han eller jag kunde göra någonting åt. Det kunde handla om ökade patientinflöden, ekonomiska förutsättningar, lokalbegränsningar eller utrustning som visserligen fungerade som de skulle men önskan om nyare och modernare system pockade på. Efter våra möten enades vi om att nästa månadsavstämning skulle listan enbart innehålla punkter som vi kunde göra någonting åt. Den här chefen tenderade dock alltid att återkomma med samma typ av lista.

Jag har funderat mycket på om jag lever ett mer begränsat liv eftersom jag sällan bedömer saker och ting som bra eller dåligt för mig, utan jag ser det mer som att nu hände det här, nu blev det så här, nu hamnade jag i den här situationen och då funderar jag istället på vad jag kan lära av den här situationen och hur jag kan agera utifrån det här. Jag tror innerligt på gåvan som ges till dig vid varje händelse eller personligt möte att det som händer dig händer dig av en orsak och du har vid varje situation en möjlighet att lära dig något. Jag lägger inte energi på att önska att situationen varit annorlunda eller önskat att det här inte inträffat, för sådana tankar är sällan fruktsamma och leder sällan framåt.

Det finns en trend på sociala medier med att ständigt visa upp sig själv i fördelaktig situation. Jag har svårt för konton på Instagram som är alltför ytliga och som visar upp bilder på sig själv. De flesta unga (i jämförelse med mig) så kallade influensers visar bilder på sig själv har jag förstått och jag hade gärna sett att de hade vänt på kameran och istället visat vad de ser. Är det en solnedgång? Är det ett köpcentrum? Är det en dator? Jag hade gärna sett människors begränsningar och hur de tacklar det. Människor som är beredda att investera tid och kraft i möten och relationer istället för att ifrågasätta den så fort ett problem dyker upp. Människor som är villiga att uthärda nedgångar, ångestattacker och sorg och låta den ingå som en naturlig del av livet. Visa upp det. Visa upp molnen, inte alltid en selfie i fördelaktig klädsel.

Igår sprang jag som vanligt längs Limhamns hamn och Sibbarps stränder, sneglandes ut mot Öresund och brons pontoner. Köpenhamn syntes knappt i det disiga och regntunga vädret som plötsligt kom in från väster. En timme tidigare hade det varit strålande väder men nu intog de mörka molnen min canvas. Jag vet att solen finns där bakom och verkar i det dolda. Den gör sin resa ändå. Så även jag. Jag gör min livsresa ändå, oavsett alla makter som vill mig illa, oavsett omständigheter, oavsett alla nedslagningar. Jag kan endast uppleva livet i dess helhet om jag är öppen för alla sidor av livet. Till livet hör både soluppgångar och solnedgångar, soliga dagar och regniga dagar, arbete och fritid, ungdomens dagar såsom ålderdomens dagar, skratt och gråt och medan jag springer längs stranden och regnet strilar ned tänker jag på att det är möjligt att det finns så mycket ångest för närvarande i vårt samhälle för att vi alla gör vårt bästa och yttersta, även i sociala medier, att försöka kväva och förskjuta vissa sidor av livet.

Jag stannar upp och sneglar bort mot horisonten. Det är en horisont med möjligheter även om den just nu är mörk och regntung. Jag tänker på att jag måste bejaka både glädje och sorg. Inte förskjuta den ena utan innerligt bejaka dem båda. För möjligheten finns om vi bejakar livet som det är och inte som i vår önskedröm.

/m