Det självklara

Det är några dagar innan jul. Snön har äntligen lagt sig efter en kylig decembermånad som dittills varit ett fiasko för skidentusiaster. Jag pulsar genom snön för ett tidigt morgonmöte uppe på US. Det är sådan där lätt snö som har fallit under minusgrader. Min längtan efter en vit jul kanske ändå håller på att besannas. Mörkret är fortfarande kompakt då jag går genom huvudentrén. Så här års gör inte solen entré förrän tidigast 08.45 och till dess återstår det några timmar.

Läkarmötet klockan 07.15 är hopkallat, utifrån vad jag har fått höra, ett massivt missnöje med lönesituationen. Läget är prekärt enligt Verksamhetschefen och ansvarig HR-chef. ”Du behöver komma och lugna ned stämningen”, säger de. Det får bli mitt uppdrag.

Jag har som vanligt förberett mig minutiöst och har tagit med mig diverse statistik och vår kompetensförsörjningsstrategi kan jag utantill. De powerpointbilder jag har förberett kommer förhoppningsvis att ge en hel del svar. Om det räcker för att ”lugna ned stämningen” vet jag inte men det kommer förhoppningsvis ge dem en mer nyanserad bild.

Jag träffar chefen och HR-chefen utanför lokalen. Dörren in till sammanträdesrummet är stängd. Chefen säger att läkarna sitter där inne och förbereder sig med frågor till mig. Jag sneglar på klockan och känner mig ändå i trygg förvissning om att jag kommer hinna att plugga in USB-minnet i datorn och få igång projektorn trots att jag får vänta utanför till precis innan mötet ska börja.

Klockan drar iväg och inte förrän 07.17 öppnas dörren. Jag får tillträde och vi kommer in i rummet. En stol står för sig själv mitt i en fyrkantig bordsformation. Runt omkring sitter ett 20-30-tal specialistläkare och ST-läkare. Det råder ingen tvekan om att stolen i mitten är avsedd för mig. Lokalen saknar projektor samt dator.

I all hast får jag tänka om. Jag går runt och handhälsar på samtliga och en liten glipa öppnas av två läkare och jag förstår att det är meningen att jag ska gå in i mitten och sätta mig där. De stänger bordrektangeln efter mig och jag är fångad i mitten. Samtliga sitter nu ned runt omkring med armarna i kors (i alla fall de flesta). Jag går fram till stolen och skjuter den åt sidan. Det får bli en stående presentation där jag själv kan styra stegen och ögonkontakterna.

Chefen som satt sig längs ena väggen hälsar mig välkommen kortfattat och sedan blir det tyst. Han lämnar över ordet till mig. Mitt tänkta upplägg med powerpoint och statistik är bara att glömma. Jag får improvisera. Bestämmer mig för att lägga upp en kort introduktion om mig själv, gå över till att övergripande beskriva hur den ekonomiska styrningen fungerar i vår organisation för att få en naturlig övergång till löneprocessen och sedan avsluta med deras specialitets löneutmaningar.

Upplägget går inledningsvis bra men då jag kommer till att beskriva den ekonomiska styrningen kommer första frågan. Visserligen en enkel fråga om hur verksamheten erhåller sina ekonomiska medel. Jag besvarar och fortsätter men då kommer nästa fråga. Denna gång är det någon som frågar om chefen själv får bestämma lönerna. Jag besvarar och gör en ny ansats. Då kommer en ny fråga om något kring den organisation verksamheten tillhör och om chefen får organisera verksamheten som vederbörande vill. Jag inser att jag helt enkelt får backa en hel del och ge dem en grundläggande introduktion i vår organisations styrning och ledning och om hur allt fungerar från politiska beslut till effektuering. Diskussionen och frågorna haglar. Jag märker att det gradvis blir en mer uppsluppen stämning och då klockan slår 08.00 och det är dags för mig att tacka för mig har vi ännu inte nått fram till den egentliga huvudfrågan – lönerna.

Jag får många tack för att jag kom och glada leenden då alla skingras. Verksamhetschefen, HR-chefen och jag blir till slut de enda som kvarstår i rummet. Jag är en aning missnöjd. Vi kom aldrig fram till det som jag var ditkallad för att diskutera. Istället blev det diskussion om enkla, självklara saker som organisation, ledning och styrning. Jag vädrar mitt missnöje med chefen och HR-chefen.

”Det blev ju bara massa frågor om självklarheter”, sa jag.

Verksamhetschefen ler och möter mina ögon. Det svar han ger mig bär jag med mig än idag. Det har säkert gått 8-10 år sedan det där morgonmötet. Ibland kommer jag på mig själv att minnas händelsen och det geniala svaret. Så enkelt. Han ger mig en lektion i att inte utgå från mig själv.

”Det som är självklart för dig är inte självklart för någon annan.”

/m

Ordet

Söndag och vi i mellersta sydsverige väntar in stormen. Vi känner det annalkande ovädret. Vi känner det komma men vi vet inte när. Jag söker mig till det trygga kyrkorummet. Det är Gudstjänst och jag vet att temat är Sexagesima och förväntar mig en predikan kring Johannesevangeliets 6:e kap över Jesu ord, ”De ord jag har talat till er är Ande och liv.”  

Jag är aningen försenad och får ta bilen till kyrkan. Döm om min förvåning men på parkeringsplatsen är det nästan fullt med bilar. Normalt sett brukar vi bara vara en handfull kyrkobesökare och jag förstår instinktivt att det är Gudstjänst med dop. Mycket riktigt så får jag uppleva ett dop för lilla Selma under Gudstjänsten och min förhoppning om prästens predikan kring Ordet grusas. Det gör nu inget då dop är ett av de mer underbara händelserna en människa kan få uppleva, även om det i det här fallet är dop för en familj som är mig främmande.

Medan jag sitter i bänkraden kan jag inte låta bli att tänka på Ordet. Jesus mötte ofta människor som tog anstöt kring hans ord. Han vacklade aldrig. Jag önskar att jag vore lika stark. I Johannesevangeliet säger Jesus: ”De ord jag har talat till er är Ande och liv” (Joh 6:63). Det handlar om tillit, det handlar om trygghet, det handlar om trohet till Ordet.

Jag erkänner att jag i många stycken har tvivlat till vissa delar av Ordet i Nya Testamentet. Då jag funderar på vilka passager det handlar om framträder en röd tråd. Det handlar om de delar där Gud tar aktiv del i utvecklingen. Den första är naturligtvis Bebådelsen, där Gud via en ängel förmodar jag, säkerställer att Maria blir gravid. Den andra är Jesu dop där en röst, förmodligen Guds röst, ljuder och säger att ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Den tredje är stunden på Förklaringsberget där Jesus innersta krets av lärjungar (ledningsgruppen som jag brukar kalla den, bestående av Petrus, Jakob och Johannes) beskådar hur Jesus diskuterar sitt exodus med profeterna Moses och Elia. Där vänder Gud sig direkt till lärjungarna. Det enda stället i Nya Testamentet där Gud går förbi Jesus och pratar direkt med lärjungarna. Den sistnämnda är naturligtvis Uppståndelsen.

I mångt och mycket har jag accepterat Ordet i Nya Testamentet och ovanstående delar med förklaringen att evangelierna och Ordet i Nya Testamentet är något som vi människor knappast kan tänka oss fram genom vårt vanliga förnuft. Det existerar bredvid vår vardag men ger oss en nådens och frälsningens gåva med framtidshopp och glädje.

Det kan knappast vara ovanligt att vi människor sätter oss över Ordet i Nya Testamentet och ”dömer” över de sanningar som finns där utifrån vår egen livserfarenhet. Jag kan inte vara ensam om detta och jag sitter där i min bänkrad och tänker att jag som människa är alltför begränsad i mina tankar för att ta in storheten i Ordet.

Därför är det en särskild poäng att komma ihåg Jesus ord, ”mina ord är Ande och liv”. Jag kan logiskt försöka hålla mig ifrån Ordet men Guds ord förmedlar inte enbart kunskap och logik utan är så mycket mer. Det är en skapande kraft med en ande som väcker liv. Något händer med en läsare som lyssnar till orden. Likt mig själv var det många under Jesu tid som försökte förhindra hans ord, likväl som det sker idag. Vi människor kan försöka hindra Ordet men det underbara sker först då vi släpper det vi tror är det mest logiska utifrån vår begränsade livserfarenhet och öppnar upp oss helhjärtat, utan filter.

Då Gudstjänsten är slut går jag ut ur kyrkorummet och möter den vindpinade stormen. Jag njuter. Känner mig fri. Bejakar allt. Mumlar på ett annat klassiskt Johannesevangeliecitat och går mot bilen:

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh 1:1)

/m

Open Space och feedback

Av alla ställen som finns i världen så träffar jag på en av mina gamla medarbetare på Ribbersborgs cykelbana i Malmö. Vi har inte setts på flera år och det blir ett kärt återseende. Jag åker rullskidor och medarbetaren möter mig på sin cykel. Vi stannar upp och pratar en stund.

Jag har alltid svårt att ta emot beröm men medarbetaren strör lovord över mig och mitt chefskap och med rodnande hals hasplar jag ur mig ett tack. Vi pratar om gamla minnen och jag frågar vad medarbetaren gör nu och hen svarar att hen faktiskt vågat sig på en chefkarriär. Mycket tack vare mig som pushade och gav hen självförtroende.

”Kommer du inte ihåg feedback/återkopplingskulturen du införde”, säger medarbetaren.

Jag medger att den hade jag förträngt. Vi skiljs åt och jag lovar att höra av mig vid tillfälle nu när jag vet var medarbetaren arbetar. Rullar vidare på mina rullskidor. Det går lättare efter vårt spontana möte. Tänk vad lite beröm kan skänka en annan människa. Som alltid då man får positiv feedback går hjärnans belöningssystem igång och mitt dopamin rusar i höjden. De sista kilometrarna går lätt.

Då jag sätter mig i bilen och rullar hem till Limhamn kommer ett annat minne upp gällande beröm kontra negativ feedback. Kvällen innan hade jag, min sambo och mina svärföräldrar varit i Södra Sandby på en Open-spaceövning som Lunds kommun arrangerade för de som bor i Södra Sandby (Min svärmor har hus där.)

Mitt minne är från en liknande Open-space övning som jag var moderator för. Måste ha varit i början av 2000-talet och jag arrangerade en övning för cirka 1000 medarbetare.

För er som inte vet vad Open-space är så är det kortfattade svaret att det är en mötesteknik som Harrison Owen hittade på i mitten av 1980-talet. Hans idé var enkel. Han arrangerade många seminarier och det som många deltagare på dessa möten återkopplade var att det visserligen hade varit ett givande seminarium men det allra bästa under hela dagen hade varit pratstunderna med de andra deltagarna vid kafferasterna. Harrison bestämde sig därför för att skapa en konferensform där deltagarna själva utformar programmet och organiserar konferensen. En hel dags kreativt kafferep.

Jag har arrangerat många sådana övningar och det som man har som grundregler är fyra till antalet och så har man en så kallad lag. Det egna engagemanget och ansvarstagandet är hela tiden nyckeln till ett engagerat deltagande. De fyra grundreglerna är:

  • Vilka som än kommer är rätt personer (kunskapen att finna lösningar finns i rummet)
  • Vad som än händer är det enda som kunde hända (fokus på bästa möjliga insats i nuet. Att inte oroa sig för vad vi “skulle ha gjort om…”)
  • När det än börjar är det rätt tid (kreativitet kan inte styras)
  • När det är slut så är det slut (allt har ett slut men när det är slut vet vi inte. Ett ämne kan behandlas på kortare eller längre tid än planerat)

Så finns det en lag också:

  • Använd fötterna. Du som deltagare har ett ansvar för att flytta dig till annan plats och du varken lär dig eller bidrar där du för tillfället sitter.

Det är i princip det du behöver veta för att förstå det här blogginläggets poäng.

Då går vi tillbaka till i början av 2000-talet. Jag arrangerar ett Open-space seminarium under en eftermiddag för cirka 1000 personer. Det är full aktivitet i rummet. Lokalen är väl anpassad för seminariet. Bra högtalarsystem. Stor öppen yta. Långväggar. Perfekt miljö helt enkelt.

Jag är i mitt esse och leder seminariet som planerat. Allt går bra. Jag minns att jag tyckte det var otroligt roligt. Kreativiteten flödar och vi får många listor att sedan ta med oss för vidare arbete. Då seminariet är slut får jag mycket beröm av deltagarna för min tydlighet och mitt engagemang. Arrangemangets välorganisering imponerar och jag är otroligt dopaminfylld då jag går därifrån.

På kvällen öppnar jag min mail och överst ligger ett mail med rubriken ”Tack för idag!”. Jag förstår att det således kan vara ytterligare en deltagare från dagens Open-space möte som vill ge mig feedback. Jag öppnar mailet och istället för positivism möter jag en lång svada med negativ kritik. Allt från kritik gällande mitt sätt att leda övning, till arrangemanget som sådant och att det var det larvigaste vederbörande varit på. Mailskrivaren kommer aldrig mer gå på någon Open-spaceövning i hela sitt liv.

Än idag, cirka tjugo år senare, ser jag mailets innehåll framför mig. Det var så oväntat. Jag har alltid varit förberedd på negativ kritik då man arrangerar olika seminarier men det var ändå något som stack hål i min självbild då jag läste mailet. Min dopamin försvann snabbt. Då jag lusläste kritiken handlade det mest om Open-space som mötesform än kritik till mig men ni vet hur det är med negativ kritik…allt blir personligt.

Vad vill jag säga med det här. Jo, det här med feedback/återkoppling är inte alltid lätt. Jag har alltid sagt till mina chefer att de ska slösa med beröm och se kritik som en gåva. Det är dessutom så att det var säkert ett 100-tal som gav mig positiv feedback efter min Open-space övning men det jag minns bäst är mailet från den missnöjde mailskrivaren. Negativ återkoppling är en gåva men den sätter sig hårt.

/m

P.S. Jag och den missnöjde mailskrivaren träffades någon vecka efter hans mail. Vi blev sedan mycket goda arbetskollegor. D.S.

Olof Pettersson från Örebro

Jag har alltid varit svag för ögonblick i historien. Dels då man ser tillbaka på sitt eget liv och i en återblick kan definiera ögonblick som olika vändpunkter eller minnesvärda händelser. Dels då man inbegrips i en dialog med någon annan person om något ögonblick som förändrat dennes liv och slutligen ögonblick som man läser om som har upplevts av historiska personer.

Min far släktforskar och ibland fladdrar många ögonblick ur mina anfäders öden förbi min minnesbank. Ögonblick då jag gärna velat vara en fluga och på avstånd fått bevittna händelsen. Kanske båtturen på Mellösasjön som på 1800-talet tar några av mina släktingars liv eller beslutstillfällena då några av mina släktingar tar det slutgiltiga beslutet att lämna Sverige för att pröva lyckan i Amerika.

Det finns naturligtvis många beslutstillfällen i historien man gärna velat vara närvarande och bevittna/lyssnat på. Några exempel följer här. 10:e januari år 49 f.v.t utanför floden Rubicon. Golgata en påsk ungefär år 33. Varför inte den 6:e november år 1632 utanför den tyska staden Lutzen. Fords theatre i Washington den 14:e april 1865 eller varför inte Stockholms slott den 13:e mars år 1809. Vid Latinska bron i Sarajevo den 28:e juni år 1914 är naturligtvis ett annat historiskt ögonblick.

Ja, historiska ögonblick är det inte ont om. Vi i lilla Sverige har dock få ögonblick som kan kallas Världsomspännande ögonblick. Som har påverkat en hel värld, liknande Gavrilo Princip. En svensk Örebroare fick dock bevittna något stort som har påverkat oss alla mer eller mindre. Jag har fascinerats länge över både ögonblicket och svenskens liv och öde. Ögonblicket är ett av Världshistoriens vattendelare. En sådan där händelse som alla efter att det skedde vet om att det hände. Ett sådant där ögonblick där du som läser det här har påverkats ofantligt mycket av, vare sig du vill det eller inte. Det fanns minst en svensk som var på plats. Han hette Olof Pettersson och kom från Örebro.

Olof föddes som sagt var i Örebro. Hans pappa, Peter, var smed och mamman hette Kristina. Olof fick tidigt gå i trivialskola i Örebro och då han var ungefär 23 år påbörjade han teologistudier i Leipzig i Tyskland. Där blev han dock kortvarig. Redan efter några månader bytte han studieort. Kanske influerad av att det fanns bättre lärare i den nya studieorten eller kanske var det något annat som lockade. Det får vi aldrig veta. Olof tog i alla fall sitt lilla bohag och flyttade.

Ögonblicket som den här texten berör sker den 31:a oktober. Hösten har intagit hela staden. Löven ligger delvis på marken och de som fortfarande är kvar på träden väntar in nästa månads vind. Olof och hans studiekamrater går på de stenbelagda gatorna och diskuterar ett rykte. Någon råkade överhöra ett samtal som utspelade sig mellan två av deras lärare. Studiekamraterna, och naturligtvis även Olof, inspireras mycket av den ena läraren, deras teologie doktor, som i samtalet var upprörd över arbetsgivarens agerande. Den upprörda läraren hade fått nog. Han skulle skicka ett brev till sin arbetsgivare, Albrekt, och skicka med sin avhandling. Nu fick det bära eller brista. Det hade gått för långt. Han skulle dessutom spika upp avhandlingen på kyrkporten.

Det tisslades och tasslades mycket den här dagen bland teologistudenterna. Var det verkligen sant. Skulle han våga att skicka brevet och bifoga avhandlingen? Skulle han dessutom göra det hela offentligt genom att spika upp avhandlingen på kyrkporten, ja, då visste alla studenter att det skulle ta hus i helsicke. Arbetsgivaren skulle inte bli nöjd och naturligtvis riskerade den populära läraren både sitt rykte men även sitt arbete på Universitetet.

Eftermiddagen infaller och det börjar samlas en hel del studenter och lärare vid kyrkporten. Kommer han våga? Är ryktet falskt? Olof och hans studiekamrater är i spänd förväntan. Några oroar sig för att det här kommer att vara slutet för deras populära lärare medan andra ser ögonblicket som något spännande oavsett konsekvenserna. Efter en stunds väntan kommer så huvudpersonen själv. Han bär vad som troligtvis är hans avhandling i ena handen och hammare och spik i den andra handen. Med rak rygg och tydligt fokuserad blick går han rakt igenom folkhavet som samlats utanför porten. Olof är så nära att han nästan kan känna sin lärares kåpa. Läraren är enbart tio år äldre än Olof men för Olof är teologie doktorn den mest erfarna och inspirerande människan han har träffat. Då läraren lyfter upp pappret och spikar fast det i ekdörren läser Olof rubriken. ”Disputatio pro declaratione virtutis indulgentiarum”.

Det finns naturligtvis mycket mer att säga och många lärdomar att dra från den här dagen, den 31:a oktober år 1517. Exakt hur det gick till och vad exempelvis Olof tänkte kommer vi aldrig att få veta. Kritik mot en arbetsgivare finns på alla arbetsplatser och att just den här kritiken ska bli det som splittrar hela arbetsgivarens idé och värdegrund i två delar kunde nog knappast någon ana den där höstdagen år 1517. Knappast Olof och inte huvudpersonen heller skulle jag tro.

Är det inte så med ögonblick? Det är sällan man förstår storheten förrän efteråt och ögonblick som vi tror ska bli stora bleknar oftast bort med tiden eller fördunklas i skenet av andra händelser som istället blir viktiga ögonblick i ens liv. Vi kommer aldrig få veta vad Olof tänkte då han bevittnade sin lärares handling att spika upp sin avhandling på kyrkporten vid Slottskyrkan i Wittenberg. Själva handlingen i sig var nog inte särskilt unik eftersom det tydligen var kutym vid universitetet i Wittenberg att offentliggöra disputationer genom att sätta upp dem på kyrkporten.

För Olof själv blev åren i Wittenberg livsavgörande. Sin läromästares idéer och kritik mot sin arbetsgivare, den katolska kyrkan, tog han med sig till Sverige. Där träffade han en annan svensk, vid namn Gustav Eriksson i Stockholm. Olof Pettersson blev Olaus Petri och Gustav Eriksson blev Gustav Vasa. Resten är historia som man brukar säga.

/m

Nöjda medarbetare

Fick ett mail ifrån en HR-konsult i ett av Norrlandslänen. Vederbörande hade hört talas om att jag hade en bra strategi då jag som HR-direktör arbetade för att få Nöjda medarbetare. Jag svarade kortfattat med en uppmaning om att skippa ordet Nöjd och istället byta ut det till Engagerad. Det var det jag gjorde som HR-direktör.

Vederbörande tackade för svaret. Det dröjde någon vecka och sedan återkom HR-konsulten med ett nytt mail där hon fortsatte att tacka för mitt råd men att det inte hade slagit rot i hennes organisation. Där var Nöjd ett så pass etablerat begrepp att både fack och arbetsgivare tyckte det lät märkligt att byta ut ordet. De ville ju ha Nöjda medarbetare.

Jag tog fasta på den sista meningen i hennes mail och gav ett längre svar. Alla arbetsgivare vill ha nöjda medarbetare. Det är inget konstigt med det. Man vill ha medarbetare som tycker om sitt arbete, pratar väl om sin arbetsgivare och är tillfreds med sina arbetsuppgifter. Jag ville dock ha något mer. Jag ville ha medarbetare som utmanade, som var engagerade, som testade gränser och som gav dig som chef/arbetsgivare möjligheten att se eventuella lösningar ur flera aspekter/infallsvinklar. Jag ville ha medarbetare som ökade engagemanget i organisationen, som ville vara en del av en framgångsrik organisation, som ville vara med och förbättra varje dag, som är organisationens främsta ambassadörer och som ger sina kollegor möjligheten att växa. Nöjda medarbetare är inte densamma som prestation, däremot är engagerade medarbetare alltid något som är förknippat med aktivitet eller prestation. Nöjd kan man vara genom att bara gå in genom dörren till sin arbetsplats. Engagemang kräver något mer. Jag är fullständigt övertygad om att det är engagerade medarbetare som ger nöjda medarbetare, inte tvärtom.

Mitt mailsvar gick iväg och den här gången dröjde det bara någon timme innan HR-konsulten svarade med det som egentligen är den kluriga frågan. Den som alla arbetsgivare brottas med. Den som är den viktigaste att ställa.

”Ok, men hur gör man för att få engagerade medarbetare?”

Det mina vänner tar jag betalt för att besvara. Jag är nämligen arbetslös men jag har svaret!

/m

Alienerad med min egen samtid

Sitter på Espresso House i Limhamn. Har en inlämningsuppgift på tre sidor om komparativ ecklesiologi som ska vara inne senast under morgondagen. Känner mig inte stressad men vore bra att få uppgiften överstökad.

Bredvid mig sitter två väninnor och pratar intensivt. Den ena väninnan har varit på apoteket och inhandlat munskydd. Hon berättar högljutt för alla att hon hade turen att få tag i de sista munskydden inför viruset som kommer hit. Hon har sannerligen läst både tidningar och sett på TV att viruset snart är här. Hon kommer att klara sig för hon är förberedd.

Jag häpnar och funderar ett ögonblick om jag sitter på ett café i södra Sverige och inte i Kina. Snor åt mig en Sydsvenskan som ligger i stolsätet bredvid och tänker att jag bläddrar i den medan jag låter ecklesiologin i mitt huvud vila lite. Artklar om brottslighet och människor som känner sig otrygga fladdrar förbi. Jag får en ingivelse att kolla lite fakta och går in på Brottsförebyggande rådets hemsida och Polisens hemsidor. Noterar att statistiken säger att brottsligheten i Malmö aldrig varit så låg på tjugo år.

Lägger ifrån mig tidningen. Känner mig alienerad i min egen samtid. Det är inte bara ytliga reflektioner över att melodifestivalen för mig börjar bli en icke-händelse för att den är så generande undermålig, sociala mediers banala värld eller frustrationen över att ledarskapet inom hälso- och sjukvården i det här landet börjar närma sig pinsamhetsnivåer. Media spär på oskyldiga medborgares naiva bild över verkligheten. Jag har visserligen alltid varit kritisk åt journalistkåren men det här börjar gå överstyr. Kanske har det med min ålder att göra, försöker jag muntra bort min ingivelse.

Kvinnan bredvid har skärrat upp sin väninna. Båda lämnar Espresso House. Jag skulle ha velat stoppa dem och sagt det jag tycker att massmedia borde ha sagt till dem. De borde ha sagt att visst kan det se hemskt ut att se människor i heltäckande vita skyddskläder från TV-inslagen från Kina. Visst kan det se ut som om munskydd hjälper då TV-bilder pumpar ut bilder på människor från Japan och Kina som alla bär munskydd. Visst kan det se ut som om Uppenbarelseboken apokalyps är här men sanningen är en annan. En helt annan.

Sanningen är att vanliga munskydd hjälper inte mot smittan. Risken att coronaviruset ska nå till Espresso House i Limhamn är ytterst liten. Har vi inte lärt oss något från hysterin kring Sars år 2003 eller Mers år 2012? Lugna ned er. Ska ni vara oroliga för något ska ni vara det för antibiotikaresidensen istället, inte för Coronaviruset. Det är den som media borde resonera kring. Penicillinet har räddat miljontals men snart är den tiden förbi. FN:s rapport från samordningsgruppen mot antimikrobiell resistens, Interagency Coordination Group on Antimicrobial Resistance (IACG) larmade förra året om att om inte länderna agerar snabbt och gör kraftiga åtgärder kommer antibiotikaresistenta infektioner att kosta omkring tio miljoner människor livet varje år omkring 2050. De samhällsekonomiska skadorna kommer att bli lika stora som den finanskrisen 2008-2009 åsamkade världen. Redan 2030 kan antibiotikaresistens ha tvingat in 24 miljoner människor i extrem fattigdom.

Massmedia borde vara som hökar på livsmedelsindustrin att tänka om och inte göda djuren fulla med antibiotika för att få dem att växa snabbare. Massmedia borde vara som hökar på läkemedelsindustrin att finna nya antibiotikamediciner. Massmedia borde vara som hökar på läkare och på de nya nättjänsterna att inte skriva ut mer antibiotika än nödvändigt. Massmedia borde vara som hökar på politiker världen över för att efterhöra vad de gör för att öka forskningen kring antibiotikaresidens och att ny antibiotika produceras.

Istället ser jag massmedia skriva spaltmeter om en undermålig sångtävling en lördag på bästa sändningstid, om hur Coronaviruset gör att vi ska akta oss och absolut inte resa någonstans och om hur hemskt det blivit i Malmö utifrån brottslighetens eskalerande.

Jag känner mig alienerad med min samtid och återgår till ecklesiologin.

/m

12:e november 1983

Det är den 12:e november år 1983. Jag befinner mig på konfirmationsläger på Stjärnholms slott utanför Oxelösund. Långt från trygga föräldrahemmet. Spökhistorier berättades kvällen innan och jag har en natt bakom mig där jag har haft svårt att sova. Nu sitter jag och övriga konfirmationsdeltagare i en stor sal och vår konfirmationsledare ställer frågan till oss om vi har en sista fråga innan maten väntar. Jag ska precis räcka upp handen då min kamrat på ena sidan håller ned min arm, vänligt men bestämt.

”Uddin! Inte en enda fråga till från dig. Jag är hungrig.”

Jag fattar vinken och lägger ned min ambition. Strax efteråt bryter vi alla upp och vissa är redan i matsalen då jag skjuter in min stol. Prästen har på något sätt ändå noterat att jag ville ställa en fråga så hon sluter upp vid min sida då vi lämnar den stora salen och frågar.

”Vad var det du ville fråga mig om?”

Först blir jag lite paff att hon noterat min föresats att ställa en fråga men finner mig snabbt. Jag ställer frågan, eller snarare min fundering, som jag har skrivit upp på baksidan av det stencilerade materialet vi under gårdagen fått ut.

Jag håller er lite på halster innan ni får reda på min fundering. För några veckor sedan var mina föräldrar på besök hos mig. Min mor hade med sig min gamla konfirmationsbok hon sparat åt mig under alla dessa år. Jag kände igen framsidan och några av bilderna då jag bläddrade i boken.

Längst bak låg några stencilerade papper, bland annat det material vi tog del av på Stjärnholms slott. När jag sagt farväl till mina föräldrar satte jag mig tillrätta i min soffa och bläddrade i boken. Det var en otrolig tidsresa att läsa sina egna anteckningar och bokens text. Jag vände på det stencilerade pappret och såg min fundering. Så här stod det:

”Bibeln verkar skriva om två olika Jesus på korset. Vilken är rätt? Matteus och Markus som berättar om Jesus som är desperat och vänder sig uppåt till sin Gud med frågan, ”Min Gud varför har du övergivit mig” medan Lukas berättar om en lugnare Jesus som hängande på korset säger ”Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”. Vilken Jesus är den riktiga?”  

Min fundering har sedan följt mig i livet. Ibland känner jag att det är en förmån att ha fått lära känna två olika varianter av Jesus på korset. Den mer desperata som ropar efter hjälp och den andra mer trygga som förlåter alla, även de som dödar honom.

Likt den desperata Jesus som Matteus och Markus beskriver honom ropar jag ibland efter hjälp även om jag inte får något svar. Jag vill så gärna att Gud ska komma till min undsättning. Hjälpa mig från orättvisor. Befria mig från bekymmer, men det händer inte. Jag fortsätter ändå att ropa.

Likt den lugna Jesus som Lukasevangeliet beskriver honom är nog ändå den Jesus som jag känner mig närmast besläktad med. Det är en otroligt svår livsresa att göra. Ständigt förlåta dem som gör dig orätt. Att alltid vara ödmjuk och att aldrig låta egoismen segra. Det är så jag vill se Jesus framför mig. Det är så jag vill leva.

Längre ned på stencilen ser jag till slut några nedkrafsade krusiduller. Har inte sett dem förut men nu lyser de starkt. Med en 14 årings spretiga handstil på väg till matsalen gåendes bredvid en präst har jag tydligen nedtecknat prästens svar.

”Båda är rätt.”

/m