Sisyfos

När meningslösheten tränger sig på tänker jag på Albert Camus och Sisyfos. Ni vet den där kända franska nobelpristagaren i litteratur som kanske mest är känd för sitt verk ”Pesten” och den där grekiska mytologikungen från Korinth. Camus slutord bär jag ofta med mig, ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”.

Bilden framför mig då Sisyfos för evigt släpar sin stora sten uppför kullen för att sedan ideligen få börja om kan för många ses som ett evighetsarbete som måste leda till oerhört negativ inställning till livet, det meningslösa måste för Sisyfos vara djupt depraverande. Kanske lever hoppet hos honom att stenen någon gång når sitt slutmål och han blir fri från detta evighetsarbete, men Camus påminner mig om att Sisyfos har inget hopp. Stenen kommer aldrig nå sitt mål men Sisyfos är lycklig ändå.

Meningslösheten i ett liv kan i många avseenden vara djupt deprimerande. Att ha ett liv med mening är på många sätt meningen med livet, men om man inte har ett liv med mening hur gör man då? Ja, det är då Camus och Sisyfos påminner mig om att man kan finna meningen i allt och bli lycklig görandes de mest banala sakerna. Camus förmodade svar är i två korta meningar genial, ”Sisyfos hade accepterat meningslösheten. Det var därför han kunde vara lycklig”.

Att acceptera en meningslöshet känns tungt men att finna en lycka i det till synes meningslösa är hoppingivande. Att något ska ha en mening, att något ska vara meningsfullt, hänger intimt ihop med att utföra något och att detta utförandet ska leda till ett resultat. Att Sisyfos släpar på sin sten från punkt A till punkt B där friheten väntar bygger på att hela syftet med släpandet är att han ska nå punkten B för där väntar den hett efterlängtade friheten. Det är därför naturligt att tänka sig att Sisyfos tycker arbetet är meningslöst eftersom han aldrig når punkten B.

För mig har jakten på utförande och nå delmål varit en stor del av mitt liv. Nu har Camus fått mig att tänka om, eller i alla fall ändrat min uppfattning en aning. Tänk om det är själva görandet som är grejen och inte målet? Tänk om det är släpandet av stenen som är det rika i livet, tänk om det är där meningen finns?

Om nu görandet är det viktiga bygger det på en annan viktig insikt som Camus också tar upp. I en värld utan mening vinner vi vårt värde i en medveten livsduglig hållning mot hopplösheten och samtidigt vinner vi en paradoxal kärlek till livet. Detta bygger på att vi finner ett nöje i själva görandet. Att Sisyfos till slut finner lyckan i att släpa en sten upp och ned för en kulle kan låta långsökt men det gör han faktiskt. Lyckan sitter i livet…..han lever!

När meningslösheten är som starkast, ser man inga vägar vidare. Allt känns tomt och innehållslöst. Kanske kan man, efter en tid (allt tar tid), börja betrakta meningslösheten så som existentialismen lärde oss, inte minst Kierkegaard. Här kommer en fri tolkning av Kierkegaard:

”Du är en människa och inte ett ting. Du är ingen stol eller ett bord. Du är alltid på väg att bli någon, någon annan än du är idag, någon annan än du var igår. Sökandet har ingen början och inget slut. Själva sökandet är detsamma som att vara människa. Vad skulle det vara för mening med att leva överhuvudtaget om du som liten fick en uppenbarelse och förstod allt och du därefter bara levde i det självklara livet ut?”

För mig brukar nyckeln i det meningslösa vara att läsa exempelvis Hammarskjöld, Kierkegaard, Bibeln men även att skriva ned egna tankar och försöka sätta ord på det där som skaver. Det finns alltid något att bygga livet på. Det lilla fröet du får fram genom ord kan vara det där lilla fröet som behövs för att återigen växa, återigen börja söka, återigen påbörja en resa.

”Det gör ont när knoppar brister”. Ibland läser jag hennes dikt bara för att läsa dessa ord och få tiden att vara min medicin. Jag lämnar mig dock inte vid knoppens brist. Hennes avslutande del i dikten är hoppfull och bär på ett av de finaste orden jag känner till. ”Då, när det är värst och inget hjälper………..känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit.” Ordet Tillit är ett palindrom och symboliken är slående. Tillit fås både framifrån och bakifrån, både när du befinner dig på toppen av berget eller i dess djupaste dal. Ha Tillit. Allt ordnar sig.

Att leva med bilden av Sisyfos har för mig blivit ett andligt uppvaknande. Meningslösheten som jag ibland känner är inget jag räds för längre. Den bär på en lycka i sig. Den bär på livet.

Om ni inte förstår mig kanske Camus kan hjälpa er…han är trots allt Nobelpristagare!

/m

Politiskt ledarskap – är det här det bästa vi har?

Jag är hemma, som vanligt. Slölyssnar på partiledardebatten på TV:n i bakgrunden medan jag läser det sista innan morgondagens tentamen i Systematisk teologi.

Först reagerar jag inte men sedan drar sig mitt intresse mer och mer till TV:n och partiledarnas budskap. Det är en märklig retorik vi som ser på detta får till oss. Det är ett fasligt tjat om att någon måste ta politiskt ansvar och visa politiskt ledarskap. Två-tre av partiledarna pratar om politiskt ledarskap och verkar syfta på massvaccineringen. De verkar inte förstå att politiken inte har något med det att göra utan att vaccineringen sköts av hårt arbetande tjänstemän i regionerna. En av partiledarna pratar om hur fel det är när ”IT-jättar” begränsar twittermöjligheter och sociala mediautspel för vissa politiker, utan att förstå att det är ”IT-jättarnas” skyldighet att begränsa informationsflödet från deras sida då lagbrott i form av exempelvis uppvigling sker på deras plattformar. Några andra partiledare försöker vinkla egna frågor för ointresserades öron, vilket närmast ter sig patetiskt.

Medan jag ser på skådespelet i riksdagen kommer en enda fråga upp i mitt huvud, är detta det bästa politiska ledarskap det här landet har att erbjuda? Retoriken om politiskt ledarskap hamnar ju hos dem själva, det är dessa 8 partiledare som är det politiska ledargarnityret i Sverige. Alla vet att vi för närvarande har en regering med svagt stöd i Riksdagen. Vad syftar då retoriska tal om ”avgå eller vissa ansvar” som en av partiledarna sa eller retoriken om att ”visa politiskt ledarskap”. Vad är syftet med sådana kommentarer? Blir det bättre? Om man är oppositionspolitiker t.ex. varför inte istället säga vad man själv vill förändra eller säga vad man själv tycker ska göras istället? Varför är det bara utspel åt andra som görs och varför lägger man inte själva fram skarpa förslag?

Regeringens sätt att leda vet vi ju hur den fungerar. Låt mig ta ett exempel. För några dagar sedan lyssnade jag på riksdagsdebatten kring den nya pandemilagen. Jag hade en hel del egna funderingar som jag hoppades skulle besvaras. Alla vet att det inte alltid är lätt att få det rätt från början i pandemitider. Det ska fattas snabba beslut under en kort tid och därför förstår jag att inte allt blev rätt med den tillfälliga pandemilagen i april. Nu hade ju dock både regering och opposition haft hela sommaren, hela hösten och december på sig att lägga fram en ny mer robust pandemilag, så alla antog att nu var den väl genomarbetad. Riksdagsdiskussionen skulle därför äntligen läggas på en högre intellektuell nivå….tänkte jag….ack så fel jag hade.

För det första. Det framgick inte alls vad det var för fel på den tillfälliga pandemilagen de la fram i april. Den förlängdes inte och sonderingar mellan regering och de andra riksdagspartierna gjordes men svaret uteblir fortfarande….vad var fel med den lagen?

För det andra. Om det nu var väldigt mycket fel på den tillfälliga pandemilagen, varför dröjde det ända till januari 2021 innan ny lag kom på tapeten? Om jag fattade rätt i debatten gjorde regeringen ingenting….verkligen ingenting….trots att hela världens övriga befolkning förstod att en andra våg är på gång. I debatten framgick det att Centerpartiet la fram i Riksdagen i oktober att utarbeta en ny tillfällig pandemilag. Sedan hände ingenting…..och nu i förra veckan las alltså en ny lag fram på bordet.

För det tredje…och det här har jag fortfarande inte fattat. Varför är lagen så viktig just nu? Den andra vågen trillade ju in i oktober. Den var alltså inte viktig i oktober, inte viktig i november, inte viktig i december men nu i januari år 2021…då är den viktig.

Dessutom tror jag den är tillfällig och gäller till september. Vilket leder in mig på den fjärde funderingen jag har. Varför löpa ut i september? Jag och alla andra i Sverige fattar att det krävs en grundlagsändring om en ny permanent lag ska införas som ger regeringen befogenheter i andra krislägen än krig. Detta innebär således två riksdagsbeslut med ett val emellan och således kan en sådan lag tidigast träda ikraft efter valet 2026. Varför då begränsa denna tillfälliga lag till september.

Jag återgår till dagens riksdagsdebatt mellan partiledarna. Oavsett om du är oppositionsparti eller regeringsparti, har inte vi svenska medborgare en rättighet att förvänta oss mera? Jag ser gärna skarpa frågor och skarpa svar, oavsett partitillhörighet. Just nu ser jag inget av det. Det politiska ledarskapet är inte skarpt för mig längre. Oppositionen försöker att ta billiga poänger genom retorik som verkar gå ut på att säga slagfärdiga ”oneliners” såsom ”avgå” eller ”ansvar” utan att de själva preciserar varför och vad de i så fall själva skall göra för att det ska bli bättre. Regeringspartierna verkar inte riktigt ha kontroll och ”styr” inte riktigt landet, exemplet med den tillfälliga pandemilagen som jag redogjorde för här ovanför är bara ett sådant exempel.

Vi som kan vår historia längtar tillbaka. Tillbaka till en annan tid. Varför inte gå tillbaka till 1919, då en annan pandemi härjade i Sverige. Politiskt är Nils Edén svensk statsminister och han leder en liberal-socialistisk koalitionsregering, uppbackad av socialdemokraternas Hjalmar Branting. Hela Sverige står inför randen av ett inbördeskrig samtidigt som man måste hantera en humanitär katastrof i form av Spanska sjukan. Politiskt genomdriver Edén/Branting under detta år den största politiska reformen under 1900-talet, i december driver regeringen igenom principbeslutet om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Så här i eftervärldens ögon är det ingen som ifrågasätter Edén/Brantings i många avseende handfallna strategi för att hantera spanska sjukan, utan istället hedras deras i många avseenden unika och framgångsrika beslutsamhet att driva igenom rösträttsreformen. Varför ifrågasattes inte deras handfallna strategi inom området spanska sjukan? Jo, för alla förstod att de var det bästa Sverige hade att komma med i rådande situation gällande politiskt ledarskap.

Firma Edén/Brantings spanska sjukan-strategi ifrågasattes inte, just för att det helt enkelt inte fanns bättre politiker att hantera krisen på ett annorlunda sätt än vad som redan gjordes. Ingen ifrågasatte deras fokus på rösträtt. De har nu gått till historien, som de svenska ledare som införde rösträttsreformen, mitt under en pandemi som dödade mångdubbelt fler människor i Sverige under bara december månad 1918 än under hela Covid-19.

Så min fråga kvarstår. Är det här det bästa vi politiskt har i Sverige just nu?

/m

Undanhöll sanningen…även denna gång

Det är nu många år sedan jag var i Lebanon och Hanover. Minnena därifrån är dock fortfarande starka och jag skaffade mig några vänner där som jag har fortsatt kontakt med. Det är säkert tio år sedan jag spenderade en del av min studietid inom hälso- och sjukvården på Dartmouth college och lärde känna omgivningen. Varje gång jag ser något oroväckande som hänt i USA brukar jag tänka på en av mina mentorer från New Hampshire som jag brukar ha sms kontakt med. Nu är det flera år sedan vi hörde av varandra per telefon men onsdagens oroligheter i Capitolium fick mig att ta mod och ringa till honom.

Han blev oerhört glatt överraskad. Tyvärr hade jag glömt sex timmars tidsomställningen så det blev ett tidigt samtal för hans del. Dessutom hade han varit uppe sent och kollat på när Steelers förlorade nattens wildcard game. Vi pratade en stund om allmänna familjespörsmål och som vanligt var han vänlig och återupprepade att jag borde åka till USA och föreläsa, med min erfarenhet. Jag tackade vänligt, som jag brukar göra, och svarade sanningsenligt att jag inte har de ekonomiska möjligheterna och dessutom i dessa tider är ju inte direkt resande aktuellt av andra orsaker, vilket ledde in samtalet på två aktuella frågor, pandemin och de politiska spänningarna i USA och naturligtvis vårt favoritspörsmål, förändringsmöjligheterna i hälso- och sjukvården.

Jag beklagade det som hänt i Washington. Min vän sa, något förvånande, att det här kanske var det bästa som kunde ha hänt. Han beklagade naturligtvis dödsfallen men fyllde i att nu vet ju båda sidor på den politiska skalan vad en inhemsk, lögnaktig retorik leder till. Det här kan mycket väl bli väckarklockan som leder till något bättre. Han fortsatte att berätta att han inte varit med om så djupa splittringar politiskt som det nu är i USA. Det splittrar till och med familjer, sa han, och gav något närstående exempel.

Jag stannade upp och tog in det han sa. Vi berörde de olika partiernas mittenfalanger som borde enas lite bättre och inte låta respektive ultrafalang styra taktpinnen. Detta kan vara den händelsen som enar de mer sansade politikerna i respektive parti. Han var dock genuint orolig inför ”Inauguration-day” den 20:e januari och menade att de mest ”skruvade” Trump-anhängarna håller på att planera något, vilket naturligtvis lät extremt oroväckande.

Vårt samtal gled över till pandemin och hälso- och sjukvården. Inte så konstigt eftersom det är där vi förenas, min vän och jag. Jag berättade om hur jag tycker förändringstakten i svensk sjukvård går alldeles för sakta. Hur microsystemet inte hänger ihop med macrosystemet. Hur knepigt det är att förbättringsarbete lokalt inte får spridning nationellt. Hur dåligt det här landet hanterar de äldre. Om Coronakommissionnes rapport och om de små positiva förändringarna som borde vara fler. Vi resonerade om varför förändringarna går så sakta och som vanligt var han skarp i sin analys och ifrågasatte varför vi svenskar inte använder bättre de fantastiska nationella register vi har i vårt förändringsarbete. Svårt att inte hålla med honom.

Vi pratade mycket mer om sjukvård, pandemi och annat men det behåller jag för mig själv. Då vi avslutade vårt samtal går jag och sätter på kaffebryggaren. Det blippar till i min mobil och medan vattnet bubblar i bryggaren tar jag fram meddelandet i mobilen. Min vän från New Hampshire har skickat några länkar till olika lokala mediekanaler i New Hampshire och Vermount med artiklar om pandemi, politik och förändringsarbete inom hälso- och sjukvården. Några länkar är till IHI i Boston.

Jag får dåligt samvete. Min vän avslutar sitt meddelande med orden, ”keep up the good work for a better healthcare in Sweden”. Orden sätter sig i magtrakten. Jag undanhöll han sanningen…..även denna gång. Svensk sjukvård är inte del av mig längre. Nästa gång kanske jag klarar av att berätta för honom, tänker jag. Nästa gång.

/m

Lögnens väg

Då har Trump och hans vita arga män återigen visat deras sanna ansikte. Jag skrev ett blogginlägg om dessa anhängare en vecka innan valet och varnade för det som nu skedde i Washington med invasionen av Capitolium. Inlägget seglade återigen upp och blev ett av förra veckans mest lästa, lite otippat. För er som missat det finns det här. Det som förvånar mig mest är dock att om ”lilla jag” från Sverige såg detta komma, varför blev då USA:s polis och etablissemang tagna på sängen?

Många säger att det är historiskt unikt det som nu händer i USA, där en sittande president vägrar erkänna sig besegrad, som dessutom hävdar att han har blivit bestulen på valsegern och som uppviglar. Det är dock en sanning med viss modifikation. Att som politisk ledare fara med osanning i syfte att så tvivel bland sina anhängare eller för att få sin vilja fram är en farlig väg att ta men en väg som flera har tagit i historien. Här kommer en annan presidents agerande från historiens skattkammare som alla amerikaner väl känner till och borde ha varit underlag för att ses som en varningsflagg.

Washington år 1860 – förbittring över en valförlust

President James Buchanan sitter i Vita huset och förbereder sitt sista stora tal till kongressen innan den tillträdande presidenten Abraham Lincoln kommer att ta över presidentämbetet några månader in på det nya året. Det är den 2:a december år 1860 och medan Vita huset i Washington piffas upp för julfirande är president Buchanan ångerfull. Han tänker tillbaka på löftet han gav vid installationstalet. Det var inte så här han hade tänkt sig att det skulle sluta. Att lämna över makten till en illegitim president var det sista han ville göra.

James Buchanan

1860 års presidentval blev olikt något annat presidentval i historien. För första gången stod inte valet mellan två kandidater som representerade varsitt parti, denna gång stod valet mellan fyra kandidater eftersom det demokratiska partiet inte lyckades enas kring en gemensam kandidat. Det relativt nybildade Republikanska partiet nominerade Abraham Lincoln från Illinois medan det Demokratiska partiet var djupt splittrat i frågan om delstaters självbestämmande över slaverifrågan. Demokraterna i norra USA gick till val på att delstaterna själva skulle få bestämma om de ville tillåta slaveri eller ej och nominerade Stephen A. Douglas, även han från Illinois, medan demokraterna i södra USA hade en motsatt uppfattning och tyckte att ingen förändring skulle ske gällande slaverifrågan och stöttade istället vicepresidenten från Kentucky, John C. Breckinridge. För att ytterligare komplicera för de amerikanska väljarna ställde John Bell från Tennessee upp för det nya partiet Constitutional Union Party med anhängare från gamla Knownothings samt Whigpartiet.
Efter att ha lovat i installationstalet år 1857 att inte ställa upp i nästa presidentval hade president Buchanan satsat allt på att hans vicepresident, Jonn C. Breckinridge, skulle vinna valet. Det hade då blivit en naturlig efterföljare till Buchanan, samtidigt visste han att senator Douglas, som besegrat Lincoln två år tidigare i senatorsvalet efter häftiga debatter, var en allt för kontroversiell senator för sydstaterna att acceptera som sin kandidat. Nu ångrade han sig. Han skulle naturligtvis ha ställt upp i valet, partiet hade då inte varit splittrat och den, i hans ögon illegitima och oerfarna, Abraham Lincoln, hade inte blivit vald. Buchanan suckade. Republikanerna fick knappt 40 procent av rösterna medan Demokraterna fick nästan 48 procent fördelat på Douglas och Breckinridge, det borde därför vara naturligt att en Demokratisk president efterträdde honom. Han hade hela södern med sig då han kallade Lincoln en illegitim president, det visste han.
Nu satt han i Vita huset och förberedde sitt sista stora tal till kongressen. Fanns det något han kunde göra åt valresultatet? Kanske inte, men nog kunde han säga en hel del under morgondagens tal som kunde göra hans eftermäle starkt och sända en tydlig signal till hans illegitime efterträdare, eller?

Invasionen av Capitolium 2021

Om vi för en kort stund återgår till nutid och reflekterar lite kring den händelse som nu skedde i onsdags, så är inte händelsen i sig speciellt unik i ett internationellt perspektiv om det inte vore för två saker. Att se arga demonstranter storma byggnader och bråka med ordningsvakter och polis har vi sett förut. Det räcker med att jag nämner arabiska våren, Hong Kong, Prag, Bukarest, Ukraina, Belarus….ja, det finns många tillfällen och stunder i historien att lyfta fram. Det som drabbade USA i onsdagens efterspel efter en demonstration i Washington är inte speciellt unik i ett internationellt perspektiv, om det således inte vore för två saker. Dels är orsaken att den sittande presidenten i ett land uppviglar till detta och dels är platsen Capitolium, Washington, USA:s huvudstad. Det var alltså ingen främmande makt som angrepp ett demokratiskt land, det var en inhemsk pöbel, påhejad av sittande president, som på ett utstuderat sätt ville sudda ut den demokratiska processen. Platsen var dessutom folkstyrets centrum i detta land som många ser som världens mäktigaste. Att denna invasion dessutom skedde under rådande pandemi visar ju bara ännu mer hur mycket den sittande presidenten trots allt har hunnit förstöra under sina snart 4 år som president.

Förbittringen, den redigerade sanningen och legenden förändrar historien

President Buchanan bestämmer sig i sista stund för att skriva in något extra i sitt tal till kongressen den 3:e december år 1860 som han vet kommer att göra livet surt för sin efterträdare Abraham Lincoln. Föga anar han den ödesdigra konsekvensen av sitt tal. Han skriver in några meningar som direkt vänder sig till Söderns slavstater. Han nämner att ”dessa åsidosatta stater, har rätt att göra revolutionärt motstånd mot unionsregeringen”. President Buchanan tycker egentligen inte detta, men förbittringen efter valförlusten gör dessa rader nödvändiga. Tre månader efter att president Buchanan hållit sitt kongresstal har flera stater brutit sig loss och ett halvår efter talet har elva delstater bildat Amerikas konfedererade stater. Det amerikanska inbördeskriget är ett oundvikligt faktum med den blodigaste konflikten i Amerikas historia som följd.

Skör demokrati

Jag lyssnade lite på Joe Biden då han gjorde ett uttalande mitt under pågående upplopp. Han var tydlig med att detta är en varning för oss alla med budskapet att vi lever i en skör demokrati. Även om Jefferson var starkt influerad av maktdelningen i Frankrike så går det inte att komma ifrån att många länder har sett USA som ett demokratiskt föregångsland. Om det på fyra år kan falla ned till den här sköra demokrati vi nu ser i världens mäktigaste land måste vi nog se detta som en varningsflagg till alla öppna, demokratiska länder i världen, inklusive Sverige. Det kanske finns två länders ledare som nu sitter där och ler…Ryssland och Kina…men vi andra känner nog att historien påminner oss alla att vi kan inte ta något för givet. Vi måste kämpa och värna om demokratin. Varje dag.

/m

Blå dörren och söndagarna

Det går mot kvällens middag. Jag har som ordförande för personaldirektörsföreningen haft en dag fullt med ordförandeuppdrag, både under eftermiddagens storgrupp men även små enstaka grupper under förmiddagen. Roligt men tärande. Som vanligt har vi personaldirektörer våra möten längst ned i SKL:s gigantiska skeppsbyggnad. Där trivs vi som bäst. Då mötet går mot sitt slut och alla mina kollegor drar sig mot tolvan och kvällens middag dröjer jag mig kvar en stund för att rensa undan lite papper och förbereda mig inför morgondagen. I ögonvrån ser jag en person komma in i lokalen som går fram till mig vid bordet längst fram i lokalen.

”Söker du någon?” får jag fram och möter främlingens blick.

”Ja, dig”, svarar hen.

Det finns något bekant över hen. Jag har en svag aning om att vederbörande är direktör i ett annat län och således med i ett annat direktörsnätverk här på SKL. Mycket riktigt. Hen presenterar sig som XX-direktör för XX-län. Jag måste fortfarande ha sett villrådig ut efter presentationen för direktören säger något i stil med att hen har kommit rätt.

”Ok?”, svarar jag.

”Både er grupp och vår ska ju äta strax men har du tid efteråt och ta en öl på Blå dörren?”

Det är säkert 8-10 år sedan vi träffades den där första gången längst ned i SKL:s byggnad.

Jag har hunnit att lägga min karriär på hyllan och SKL har bytt namn till SKR. Min direktörsvän jobbar dock på. Hen skickar mig en jul- och nyårshälsning varje år, så även i år. Detta år avslutas med ”tack för Blå dörren och alla söndagarna. Du är bäst”. Jag tackar och sänder en nyårshälsning tillbaka. Jag tänker tillbaka på vårt första möte och vår gemensamma resa därefter. Skickar en fråga tillbaka efter en stund om jag får skriva några rader på bloggen om oss med det självklara tillägget att inte avslöja identiteten på hen. Får tillbaka en stor tumme upp.

För er som inte kan ert Södermalm så ligger SKL/SKR:s huvudkontor på Hornsgatan. I samma hus ligger pub och restaurangen Akkurat. Att min nyfunna direktörsvän föreslog en öl efter middagsbuffén på Blå dörren, indikerade direkt för mig att vederbörande inte ville skylta så öppet med vår träff, annars hade nämligen Akkurat varit ett givet val. Nu ligger inte Blå dörren så särdeles långt därifrån. Om man fortsätter ned mot Slussen så ligger Blå dörren vid Södermalmstorg. Då jag klev in genom restaurangens dörrar satt min nyfunna direktörsvän vid en av de blå sittmöblerna under ett av valven. Det fick bli en ”Blå dörren lager” för min del.

”Jag har ett problem som jag hoppas att du kan hjälpa mig med”, säger hen efter sedvanlig introduktion.

”Och vad får dig att tro att jag kan hjälpa dig?” svarar jag.

Hen svarar att hen gjort efterforskningar och mitt namn dyker alltid upp i olika sammanhang som en som kan coacha en chef igenom kniviga situationer. Jag tackar för feedbacken och blir direkt nyfiken på vad hen menar med ”problem” och ”kniviga situationer”. Hen fortsätter berätta att de har problem i sin ledningsgrupp. Hens ansvarsfrågor lyfts inte alltid upp i gruppen, eller tas på tillräckligt stort allvar. Det finns en dysfunktionalitet i ledningsgruppen och hen berättar mycket mer som jag här väljer att hålla för mig själv. Hen avslutar med en fråga. ”Kan du hjälpa mig?”

Vi bestämmer att vi ska höras per telefon på söndag kväll. Jag behöver smälta det jag har fått höra och även få höra mer på söndag om mer detaljer. Under söndagens telefonkontakt blir det tydligt att hens ledningsgrupp sysslar mest med ”bråttom/akutfrågor” och att gruppen saknar strategiskt tänk samt ägnar sig mycket åt interna relationsfrågor istället för själva uppgifterna som de borde lägga fokus på. Jag tipsar hen om Susan Wheelans forskning kring ledningsgruppsutveckling men min nyfunna vän säger bara att hen inte hinner ta till sig av forskning utan ber mig istället om konkreta tips. Jag ger några omedelbara tips och sedan bestämmer vi att vi ska höras per telefon nästa söndag igen.

Under veckan händer mycket i mitt eget län så jag hinner inte tänka så mycket på XX-län men då söndagen närmar sig kan jag inte låta bli att se fram emot telefonsamtalet. Precis på förutbestämd tid ringer hen. Vi har ett fantastiskt utbyte av tankar och idéer. Vi skrattar till och med åt Schutz FIRO-modell då det kommer upp under samtalet. Jag coachar så gott jag kan. Inser att den här ledningsgruppen behöver mycket Susan Wheelan. Hen tackar och vi bestämmer ny träff via telefon söndagen därefter.

Jag blir tvungen att fördjupa mig i olika teorier och forskningsrapporter kring ledningsgruppsutveckling. Det blir en rolig vecka. Jag sitter uppe under vissa nätter och läser och läser och läser. Då söndagen kommer och jag får höra om hur hen haft det under veckans ledningsgruppsmöte ger jag snabbt nya tips med nya forskningshänvisningar. Det känns otroligt stimulerande.

Vi avslutar söndagens samtal med att bestämma ny träff efter nästa nätverksmöte…..på Blå dörren.

Det blev några roliga år där vi stöttade varandra. I början hördes vi varje söndag och alltid träff efter buffén på torsdag kväll på restaurang Blå dörren. I början var jag den som coachade men allt eftersom vår vänskap utvecklades coachade vi varandra. Tipsade om olika ledarlitteraturer, om olika forskningsrön, om personlig utveckling….ja, det fanns till slut inget vi inte pratade om. Jag väljer här att inte berätta mer om alla härliga tips och förbättringar vi tog oss an för att inte avslöja för mycket.

Då jag lämnade mitt jobb för snart 4 år sedan upphörde vår kontakt. Den stannade helt upp. Vi hade hjälpt varandra så mycket men att en av oss skulle lämna sitt uppdrag hade nog varken hen eller jag tänkt på. För två år sedan ringde jag upp hen och vi återknöt vår kontakt. Jag är så otroligt tacksam att hen tog kontakt med mig den där gången längst ned i SKL:s skeppsbyggnad. Att vara coach och mentor innebär också att man får minst lika mycket tillbaka av den man coachar. Tveka aldrig att coacha någon om du får chansen. Tveka aldrig att ta kontakt med någon du tror kan coacha dig. Det berikar er båda så evinnerligt!

/m

 

En annorlunda nyårsafton

Det är en timme innan midnatt. Millenieskiftet står inför dörren och -99 ska vändas till -00. Alla är rädda för att samtliga elektroniska prylar ska sluta att fungera. På Arbetsförmedlingen har vi lagt ned enormt mycket tid och resurser på att säkra allt. Redan fem år tidigare hade vi börjat med riskanalyser då hela vårt operativa system skulle bytas till ett nytt, kallat AIS-95. Trots det nya systemet var programmerarna osäkra ifall systemet verkligen skulle klara Y2K-problemet.

Nu stod jag hemma i vårt kök och svarade i mobiltelefonen då det återstod en timma till midnatt. På den tiden var en mobiltelefon inte alltid var mans eller kvinnas egendom men som chef hade jag möjlighet att hämta ut en Ericsson-telefon från Telia. Jag var en av dem som undvek Nokia och således också snake-spelet. Då det ringde i jobbtelefonen och inte på vår fasta telefon tänkte jag därför att nu är det något om Y2K-problemet. Mycket riktigt. Min ingivelse stämde men kanske inte på det sättet jag hade trott.

I andra änden hör jag en välbekant röst som pratar ivrigt. Jag förstår dock ingenting. Mannen är arbetsförmedlingschef och  pratar med en hög röst och med en intensitet som gör det svårt för mig att bryta in och stoppa svadan. Jag har lärt känna chefen under de senaste två åren. Jag har coachat honom så gott jag har kunnat, trots våra olika förutsättningar. Han har ett tufft uppdrag med 10 medarbetare och med en ytmässigt stor kommun med relativt få invånare med en officiell arbetslöshet på närmare 35%. Vad den inofficiella är, törs varken han eller jag spekulera kring.

Under de år vi lärt känna varandra har vi blivit goda vänner. Trots åldersskillnaden och min vid den här tiden begränsade  chefserfarenhet tycker jag att han tar till sig av de råd jag och min kollega ger. Förmedlingsmässigt har kontoret utvecklats och de få lediga tjänsterna som finns på arbetsmarknaden har alltmer synliggjorts för vem som helst att söka, något som inte direkt varit självklart tidigare. Ledarmässigt tar han till sig av råden om tillit och medarbetarskap, även om det är svårt för honom att förstå.

Nu är det nyårsafton år 1999 och min chefsvän pratar om något som är ”netsrada”. Jag ber honom prata långsammare, vet egentligen inte varför, för jag förstår honom ändå inte och han förstår inte mig. Min vän pratar nämligen bara lettiska och jag försöker tolka enstaka ord och besvarar honom med enstaka engelska respektive tyska ord. Jag är en av två arbetsförmedlingschefer som arbetar med att bygga upp tre modellkontor i Lettland. Vi arbetar i ett SIDA-finansierat projekt för att stötta lettisk arbetsmarknadspolitik. Ett av dem viktigaste ingredienserna i vårt projekt är att skapa tre arbetsförmedlingskontor som får stå som modeller för övriga landet. Min vän är chef för Arbetsförmedlingskontoret i Ludza, längst bort mot ryska gränsen, cirka 24 mil från Riga.

Jag förstår av min väns intensivitet i rösten att något har hänt. Jag sneglar på klockan och inser att millenieskiftet nyss har skett i Lettland. Till slut efter att ha sagt några få lettiska ord jag besitter….”zvana vēlu”….som jag tror betyder ”ringer senare”  får jag min vän att avsluta samtalet. Medan jag letar upp telefonnumret till Generaldirektör Vitols funderar jag på vad min vän i Ludza egentligen ville. Under alla år vi har jobbat tillsammans har han aldrig tidigare ringt till mig i Sverige. Just det faktumet får mig att ana det värsta.

Efter att ha letat reda på numret till Vitols slår jag numret medan min fru och vänner som är mitt i nyårsfirandet undrar vad jag håller på med. När jag på stapplig tyska börjar prata med Alvis Vitols noterar jag hur min fru tar fram den lettiska champagnen från kylskåpet inför tolvslaget. Jag försöker förklara för Vitols om min vän från Ludza och dennes mystiska telefonsamtal. Vitols börjar skratta. Han förklarar att han har bett samtliga hans Af-chefer att vara på plats på deras respektive kontor när tolvslaget inträffar för att säkerställa att all utrustning fungerar då år 1999 blev år 2000. Han säger att han ska ringa till Ludza-chefen och höra vad han ville och sedan önskar han mig ett Gott Nytt Millenium.

Jag låter därefter saken bero och firar in det nya året med min familj och närmaste vänner. Millenieskiftet går utmärkt och allt verkar fungera, både hemma och vad vi förstår även hos både myndigheter och företag. Jag går och lägger mig vid två-tiden på natten. Klockan 4 eller 5 vaknar jag av att min mobiltelefon ringer. Jag går snabbt ut ur sovrummet för att inte störa sömnen hos min gravida fru. Det är Vitols i andra änden. Han ville bara återkoppla att allt gått bra med chefen i Ludza. Tydligen var det så att de datorskärmar som vi levererat från AMS (ett antal mycket gamla utrangerade skärmar) slutade att fungera vid tolvtiden och chefen för Ludza-kontoret ville säga det till mig innan det hände oss i Sverige. Han ville alltså ringa till mig och förvarna om att alla skärmar i Sverige skulle sluta att fungera. Därför ringde han mig på nyårsafton.

Tre veckor senare i ett kylslaget Ludza, när vintern intagit staden, återser jag och min kollega Arbetsförmedlingschefen. Det är en fråga som har hängt sig kvar i mitt huvud sedan nyårsnattens alla samtal från Lettland. Var det verkligen en milleniebugg i skärmarna som gjorde att de slutade fungera i Ludza? Och om det var det, varför slutade inte skärmarna att fungera på andra Af-kontor i landet dit vi också levererat ett antal skärmar?

Den här gången har vi en lettisk-engelsk tolk med oss så äntligen kan vi kommunicera med varandra. Jag tackar chefen för att han ringde mig på nyårsnatten och förvarnade oss om datorskärmarna. Jag ser att han blir lite obekväm då tolken översätter. Han ler lite stelt och svarar att han ber om ursäkt. Jag frågar varför. Han håller sedan en lång utläggning på lettiska innan vår tolk får chansen att översätta. När väl tolken översätter kan jag ändå inte låta bli att skratta, vilket får min vän att göra detsamma.

Svaret med de nedsläckta datorerna hade ingenting med milleniebuggen att göra. Tydligen släckte kommunen ned elen efter tolvslaget för vissa delar av stadens invånare i Ludza för att spara pengar. Detta visste inte min vän, arbetsförmedlingschefen i Ludza. Därför fungerade inte datorerna på Af-kontoret i Ludza…..

/m

Ske din vilja, inte min

Rastlösheten tär. Tänker på det då jag springer min dagliga löprunda, denna gång längs Ribbersborgs strand. År 2021 närmar sig med stormsteg och det blir då mitt fjärde år som arbetslös. Helt otroligt egentligen. Har någon gång räknat ut hur många dagar jag har varit arbetsbefriad men slutade vid 1200 dagar. Känner mig outnyttjad och tärande, inte nyttjande och givare. Känner mig utanför, inte innanför. Känner mig nedstämd, inte upprymd. Jag springer med tunga steg idag. Känner mig klumpig och motstår frestelserna att gå under hela rundan. Slår helt enkelt bort tankarna.

I bönen ”Fader vår” som jag rabblat sedan barnsben finns frasen ”Ske din vilja”. Utanför bönen lägger jag till Jesus kända ord, ”Ske din vilja Gud, inte min”. Det är inte lätt. Jag har alltid velat styra mitt eget liv och framtiden vill jag gärna ha kontroll över. De senaste åren har jag inte haft kontroll över någonting och jag brottas med den insikten varje dag. Jag vill skapa min egen framtid. Låta mina egna planer få råda. Helt enkelt ha makten i mina egna händer. Att ha någon annan som dikterar villkoren för mitt liv är inte så tilltalande. Att andra styr över mitt liv är minst sagt frustrerande. Maktlöshet är en väldigt bra beskrivning över det jag känner.

Bibeltexterna visar dock på en hållning att låta Guds vilja ske och inte min egen. Jag frivilligt backar min egen vilja till förmån för Guds vilja. Att ha den hållningen är en helt annan livsstil. Att ha en bön om att Guds vilja över mitt liv är den bästa vägen. Allt bygger på att jag tror att Gud har en god idé för mitt liv. Jag sätter därför min tillit till att just den planen är bra för mig.

Att vända sig till en större och bättre kraft utanför mig och be om hjälp och stöd känns ändå bra. Jag erkänner mina begränsningar och erkänner att det finns något större som ser till en helhet som jag aldrig kommer att förstå. Jag kan lägga upp världens planer om hur jag skulle vilja att min framtid blir men till slut tvingas jag inse mina begränsningar. Jag har helt enkelt bara en önskan om en viss framtid medan Gud har en vetskap, däri ligger skillnaden.

Jag har ingen aning om varför jag måste gå igenom detta stålbad men Gud har en plan som jag litar på. Att våga säga orden ”ske din vilja, inte min”, är en utmaning. Det kan ju mycket väl vara så att Guds vilja går rakt emot min egen vilja, de senaste tre åren är uppenbarligen bevis för det. Jag vill inget hellre än att ha ett utmanande arbete och det är precis det som Gud inte ger mig. Jag måste därför backa, jag inser det. Jag ber om något utifrån mina själviska motiv och ur min egen inre längtan då jag istället ska ha tillit och förtröstan…Gud har en plan.

Jag tänker ofta på Jesus i Getsemane trädgård. Han ville inte själv gå mot korset och möta döden i den där stunden. Han bad att det skulle kunna ske på något annat sätt. Men sedan kapitulerade han och bad “men inte som jag vill, utan som du vill”. Det är den djupaste insikten jag kan göra. Orden är en bön som verkligen kan förvandla och förändra mig. Det är en bön som leder till svar och insikt. Inte alltid som jag själv hade tänkt det, men att det blir till det bästa för mig ändå. Gud vet. Gud har ett större perspektiv. Ibland är det sådant som ser svårt, tufft, omöjligt och jobbigt ut, som leder till det bästa resultatet.

Därför ber jag bönen ”Fader vår”, därför lägger jag till ”ske din vilja, inte min”, därför har jag tillit till ett nytt år där Guds vilja sker i mitt liv, inte min.

Det kommer att bli ett fantastiskt år!

/m

 

 

 

Jag är paria – ny bok

Det är julafton år 2020. Jag går upp tidigt och gör min dagliga löprunda. Springer ned till hamnen och blickar ut över Öresund. Bron är så där majestätisk och vacker som bara en snedkabelbro som är gjord av stål och betong kan vara ibland. Tänker på allt jag är tacksam för, tänker en extra tanke på mina barn som jag dessvärre inte får krama idag och tänker på mina älskade föräldrar.

Idag är det en speciell dag för mig. Jag tänkte nämligen passa på att berätta för er att nu är det klart att jag nästa år släpper min nästa bok som för närvarande har arbetstitelnJag är paria”. Boken släpps på förlaget Ekström & Garay och kommer ut under våren 2021.

Jag tar en tillfällig paus från mitt historiska spänningsförfattarskap och ger ut en samtidsroman. Boken utspelar sig år 2017 och idén till manuset kom till under våren 2018 då en journalist ringde till mig och vi hade en diskussion som slutade med journalistens tydliga budskap, ”en journalist eller tidning kan inte be om ursäkt eller säga att vi gjorde fel, även om det är sanningen”. En tidning kan aldrig säga ”Förlåt, vi hade fel”. Där och då kläcktes idén till denna bok. Manuset har jag således haft i mina tankar i snart tre år. Levt med det. Förkastat det. Lyft upp det igen. Skrivit om det. Förkastat det igen. Ändrat tempus. Tagit bort karaktärer. Lagt till karaktärer. Låtit ortsnamn försvinna. Lagt till miljöer. Tagit bort miljöer. Kastat det. Börjat helt om……..osv. Jag tror att ni förstår att jag har lagt ned mycket tid på detta manus. Allt för att det ska bli så realistiskt och spännande som möjligt, allt för att göra den bästa samtidsromanen som bara är möjligt.

Arbetet har varit som en enda lång terapisession. Jag har ömsom gråtit och ömsom skrattat. Jag har i perioder älskat det och i perioder hatat det. Förra året bestämde jag mig dock för att det är så pass klart att förlaget får slutprodukten. Nu är det dags för andra att läsa. Det är naturligtvis då det skrämmande uppkommer. För det är steget från att det är ”mitt” till att låta någon annan läsa som är det svåraste. Speciellt ett sådant här manus. Alla manus är väl ”en författares baby” på många sätt och vis men är innehållet väldigt utlämnande känns det som om man blottlägger sin själ på ett djupare sätt och då känns det extra speciellt i stunder när man överlåter ”sin baby” till andra att få läsa. Så känns det med detta manuset. Det är en stor del av min själ jag blottlägger och låter er få ta del av.

Jag har nämligen skrivit ett manus om förlåtelse som underliggande tema. Ett begrepp som har fascinerat mig under hela mitt liv. Vem kan egentligen ge förlåtelse och vad innebär det att ta emot förlåtelse? I mitt manus får vi följa en hög chef för en politiskt styrd organisation som är väldigt massmedialt intressant. I kölvattnet av en sådan organisation finns det många intressenter som drivs av egna och andras ambitioner.

Vi får följa fyra huvudkaraktärer. En maktgalen politiker som inte drar sig för att ta till lögner för att få medialt strålkastarljus på sig eller behålla sin maktposition. En hårt arbetande journalist som alltid sätter en bra story först. Frågan är om storyn är viktigare än sanningen? En hög chef som brottas mellan att ge allt för sitt uppdrag och släppa sitt uppdrag då omgivningens lögner kontra sanningens vitöga hinner ikapp honom. Till slut har vi en vän till chefen som låter sin beundran bli en besatthet och så är en stalker född. Som ni förstår är det en hederlig klassisk historia om det goda som möter det onda men med en liten annorlunda tvist. De som förefaller göra rätt, kanske gör fel? Den som förefaller vara god, kanske är ond? Finns det ljus även i de mörkaste av personliga handlingar? Kan en människa både vara god och ond? Vad driver oss människor att ibland vilja söka oss till medialjuset och ibland vilja fjärma oss? Många historier kan nog stoltsera med att beröra liknande ämnen men min historia baseras på verkliga händelser vilket gör den unik på mer än ett sätt.

Jag hoppas att ni kommer att uppskatta att läsa min bok. Den kommer ut under våren 2021 och jag kommer delge er fortlöpande under våren hur arbetet med redigering och layout fortskrider. Ska bli så spännande….och lite läskigt….att släppa denna bok.

Vill så här på julaftons morgon skicka ett extra stort tack och en önskan om God Jul och Gott Nytt År till er alla som har skickat personliga uppmuntrande hälsningar till mig det här året. Det värmer gott i mitt hjärta att ni tänker på mig och saknar mig som chef. Tänk på att era chefer gör så gott de kan.

God Jul!

/m

All förändring börjar inåt

Jag får en God Jul hälsning via sms från en av mina gamla chefer. Hon lägger till ett stort tack för alla de gånger jag coachade henne. Det värmer mig. Jag tror att det har gått bra för henne. Hon har bytt chefsuppdrag sedan jag coachade henne och vad jag förstått trivs hon i sin chefsroll.

Drar mig till minnes den allra första gången vi träffades. Det var på en ”ny chefsutbildning” där jag höll en föreläsning om ledarskap. Efter min föredragning undrade hon om jag kunde tänka mig att träffa henne för att ”bolla” lite utmaningar hon stod inför och som hon uttryckte det, en hel del problem hon hade att hantera. Naturligtvis kunde jag tänka mig att träffa henne, om hon först checkade och fick godkänt av sin chef förstås. Sagt och gjort, vi träffades en eftermiddag några veckor senare.

Som den erfarna chef jag var märkte jag direkt den höga ambitionen och ivern att åstadkomma mycket hos henne. Hon ville förändra allt verkade det som. Nu hade hon stött på en del problem, sa hon. Jag förstod det utifrån hennes inledande berättelse. Höga ambitioner och en driven chef kan ibland innebära krock med en del av medarbetargruppen som gärna vill att saker och ting ska vara som det är och alltid har varit. Så också här.

– Du sa på ny chefsutbildningen att en bra chef lyssnar på sina medarbetare och förändrar så att de är med på resan. Ja till och med att det är medarbetarna som driver förändringsarbetet. Jag har svårigheter med det. Jag vill förändra men jag får inte med mig mina medarbetare…eller i alla fall inte alla, sa hon.

Jag frågade hur länge hon hade varit chef och hon svarade ett antal månader. Efter att hon fortsatt att berätta om vad hon upplevde som förändringsovilja hos sina medarbetare började jag ställa ett antal kontrollfrågor och så småningom kom vi in på det väsentliga.

– Den längsta resan är resan inåt, sa jag.

Hon förstod inte och jag började förklara. Jag sa att jag var övertygad om att verklig förändring börjar med en resa inåt. Att lära känna sig själv, sin verksamhet och sina medarbetare. Inte minst att lära känna sina medarbetare på djupet. Lära känna deras personligheter, lära känna var deras preferenser är och var deras gränser går. Allt det här måste man som chef göra INNAN man kan påbörja en verklig förändringsresa. Utmaningen i en förändringsresa är att ge sig ut i det okända. Att inte komma undan och fly undan. Att inte negligera sina brister och inre obekvämligheter just för det kan smärta att erkänna för sig själv. Att försvara nuet och inte våga se möjligheterna. En sådan resa vill man inte göra med okända.

Först blev hon en aning besviken och raljerade i stil med att bara för att man är ny chef borde man ändå kunna åstadkomma förändring. Jag höll med henne men la till att hon måste göra hemläxan om att göra en inre resa först. Först då den inre resan är gjord kan vi, chefer och medarbetare, sluta att skydda oss och istället våga att öppna upp oss och få en delaktighet i förändringsarbetet. Vi skiljdes åt och vi följde varandra genom några år och det gick bra för henne. Hennes förändringsresa tog fart tillsammans med sina medarbetare.

För ett halvår sedan fick jag ett annat sms från henne med en bild på Dag Hammarskjöld. Ingen förklarande text under bilden, bara en bild, men jag förstod budskapet. Hon hade förstått min hemlighet.

Väl hemma i lägenheten slog jag upp sidan 49 i min slitna pocketupplaga av ”Vägmärken”. I slutet av hans dagboksanteckningar från år 1950 läser jag:

”Den längsta resan är resan inåt.”

Dag Hammarskjölds inre resa handlar inte så mycket om att sluta sig, inte om att grubbla över livets gåtor, inte heller om att tillfälligt söka avkoppling för att sedan stressa vidare som vanligt. Den handlar i stället om att få ihop det inre med det yttre, om att bli mer öppen för den helhet som vi lever i. Den inre resan är ett viktigt första steg i en förändringsresa. Som chef bör du göra en egen inre resa först och lära känna dina medarbetare och din verksamhet, sedan kan du göra den yttre resan och då blir det en ny helhet.

Om du inte är chef…..gör resan inåt ändå. Det är den längsta resan du någonsin kommer att göra.

/m

Ogrumlat öga

Det är årets mörkaste dag. För egen del ser jag ljuset i tunneln. En hemtenta har hållit mig inlåst dygnet runt några dagar nu. Är som vanligt inte nöjd men skickar in ändå. Det finns ett begrepp som heter ”good enough” som jag alltid haft ett komplicerat förhållande till. I min värld kan det alltid bli bättre men till slut får man bara ge sig och gå vidare i livet. I min ålder vore det kanske patetiskt att tenta överhuvudtaget men jag följer inte strömmen.

Får ett sms från min bror med en bild på Tomaskorset. Min bror heter Tomas och han skickar det som svar på namnsdagsgrattiset jag skickade i morse. Han har alltid namnsdag på årets kortaste dag eller som andra säger, årets längsta natt. Nu vänder det, nu lämnar vi det mörka och välkomnar det ljusa. Jag tänker på ljus och mörker. Naturligtvis går tankarna till Johannesevangeliet. Det gör det alltid den här tiden på året. Hans första 18 verser är som ett förord till ljuset. Att lämna det mörka och upplyftas av det ljusa.

Det är lustigt det här med mörker och ljus. Få saker saknar jag från mitt gamla liv i Östergötland men jag saknar mörkret. De där stjärnklara, krispiga, iskalla nätterna då man gick ut på tomten och bara njöt av himlens skådespel. Långt ifrån stadens ljus, långt ifrån gator och torg, långt ifrån gråheten. Här i Skåne är mörker en bristvara. Naturligtvis är gatubelysning en säkerhetsfråga men jag saknar det totala mörkret. De där stunderna då du omsluts av det totala mörkret med enbart en myriad av stjärnor omkring dig. Det saknar jag.

Jag läser några rader ur ”Vägmärken” och den inre resan, som är den längsta, får mig att tänka på mörkret inom mig och ögat som kroppens lampa. Där sipprar ljuset in och fyller mitt inre med lust och liv. Seendet är verkligen en gudagåva i vissa sammanhang. Inte minst för att se både mörker och ljus, inte minst för att kunna skilja gott från ont, inte minst för att njuta av det obeskrivliga. Jesus bergspredikan, som Matteus beskriver för oss, innehåller så mycket men de två verserna han väljer att lägga in efter att Jesus talat om skatterna på jorden och i himmelen är nog väl valda. Precis efter orden om var ens hjärta bör vara står det:

”Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.” (Matt 6:22-23)

Jag bär en längtan efter att mitt öga inte ska vara ogrumlat längre. Att jag ska se och uppmärksamma de små sakerna i livet, se det fördolda som uppenbarar sig framför mig, se de problemfyllda sakerna som blir till klarhet och inte minst att tvivel blir till fast övertygelse. Det drömmer jag om, det längtar jag efter, det får bli min julönskan.

Min kropp och själ är trött. Upprepningar är monotona. Ledsen och arg. Irriterad och i otakt med min egen samtid. Förtvivlan växer och blandas med tristess. Dagarna går och dyrbar tid går förlorad. Sakta ser jag dock ljuset. Ett moln på himlen, en stjärna på natten, en stråle av solen. Ögonen är inte längre grumliga. I det klara blickfånget ser du möjligheterna bakom molnet, styrkan bakom stjärnan och inte minst kärleken i solens strålar. Det är nu du är som starkast, det är nu du skiner, det är nu du ser det lilla med sådan klarsynthet att allt blir en del av det större. Hungern är väckt och den mättas aldrig.

Ditt öga ser ljuset med ogrumlad blick.

/m