Vi har sista passet för dagen. Vår liturgilärare ska precis gå igenom handbokens steg kring Begravningsgudstjänst med nattvard för oss. J-P tar ordet och nämner att biskop emeritus Martin Lönnebo har avlidit. Vi tar en stund och låter biskop emeritus vara i våra tankar en stund.

När jag tar bussen hem från utbildningsinstitutet kan jag inte låta bli att låta tankarna vandra tillbaka till Lönnebo och vad han har betytt för mig och för oss alla. Införandet av ljusbärarna runt omkring i våra kyrkor samt frälsarkransen är naturligtvis två av de delar som vi bär vidare från Lönnebo. För egen del tänker jag på några av de möten jag haft förmånen att få möta biskop emeritus.

Första gången var hösten 1988 eller våren 1989. Jag hade flyttat till Linköping, sommaren -88, och påbörjat studier i ekonomi på Linköpings Universitet. Jag hade deltagit några ggr på gudstjänst i Sankt Lars kyrka några söndagar men jag var på den tiden inte en särskild frekvent gudstjänstbesökare. Vid ett tillfälle fick jag för mig att gå på gudstjänst i Domkyrkan. Guds försyn såg till att just vid den gudstjänsten så var biskop Lönnebo celebrant. Religionens fem språk var en klassiker redan då, så jag tror jag blev mer hänförd över att jag stod öga mot öga med författaren Lönnebo mer än det faktum att jag just då firade nattvard tillsammans med biskop Lönnebo. Hade jag vetat att det var enda tillfället jag kom att få fira nattvard med biskop Lönnebo hade jag antagligen bevarat själva nattvardsdelen högre i mitt hjärta.

Eftersom biskop Lönnebo var biskop i Linköping ända till 1995 har jag, som många andra Linköpingsbor, mött den ödmjuke biskopen vid ett flertalet tillfällen. När jag fick samtala en stund med biskop Lönnebo på tu man hand var han dock redan emeritus. Det var på Vårdnäs stiftsgård en kväll. Jag var där med ett gäng chefer från Landstinget som jag hade föreläsningar för kring ledarskap. Vid kvällens middag blev jag varse om att biskop emeritus fanns i lokalen. Han satt en bit bort och åt middag vid ett annat bord. Efter middagen smet jag in i kapellet. Jag satt en stund för mig själv, ensam i kapellet. Efter en stund hörde jag bakom mig att någon annan kom in genom dörren och jag vände mig försiktigt om för att se ifall det var någon av landstingets chefer som kom in. Döm om min förvåning när jag fick se en ensam biskop Lönnebo komma in.

Vi blev sittandes tysta en stund innan jag tog mod till mig och erkände att jag tyckte mycket om Religionens fem språk. Han log och kom och satte sig bredvid mig. Han undrade vad jag gjorde där. Jag berättade om mitt arbete och min föreläsning. Jag kommer inte riktigt ihåg men han var där för att det var någon slags stiftsgrupp som han var ditbjuden till. Vi pratade om mycket. Slaka kyrka kom upp som spörsmål och han sa att han älskade dess rosa fasadfärg om våren. Vi pratade skidåkning. Jag minns att det precis varit något mästerskap och vi pratade om hur det hade gått. Vi pratade om tro och naturligtvis om Hammarskjöld. Jag minns att han pratade om Schweitzer, som han sa att även Hammarskjöld var influerad av. Efter en stund var ögonblicket förbi och vi sa god natt till varandra.

Sista gången jag träffar, eller snarare ser biskop Lönnebo, är även det en tillfällighet. Jag besöker mina föräldrar i Flen några dagar i januari och på hemväg stannar jag naturligtvis till och träffar mina barn i Linköping. Återigen är det Guds försyn som gör att biskop emeritus och mina vägar ska korsas. En vän till mig som lånat några av mina teologiböcker och jag bestämmer träff vid Domkyrkan i Linköping den 21 januari. Det visar sig att det är högmässa med mottagande av biskop Marika Markovits den dagen.

Naturligtvis är det procession men det finns en person som ledsagas in i koret innan alla andra, nämligen biskop emeritus Martin Lönnebo. Med sin tydliga, vita mitra på plats, ledsagas han till sin plats. Min vän Annie och jag ser honom bara på avstånd. Han väcker sådan värme, empati och kärlek. Jag ler inombords. Nu när han är på plats – kan den nya biskopen hälsas välkommen.

Det blev sista gången jag såg biskop emeritus Lönnebo. Ikväll tar jag fram hans bok, Religionens fem språk. Tänder ett ljus och läser hans ord. Ljusbärarna, frälsarkransen och hans ord i alla dessa böcker kommer för evigt eka i våra hjärtan. I alla fall hos mig.

/m

”Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.” psaltarpsalm 139:9-10.

Vi har tema Döden på utbildningen just nu. Vi pratar om sorg och övar begravning. Vi pratar om egna erfarenheter, om hur vi bäst möter frågor kring sorg och död och inte minst danas vi till att bli präster som verkar i livets alla skeenden. För mig med alla mina erfarenheter kring sorg och inte minst med all den research jag gjorde inför min bok, Spår av dig, har det här temat fördjupat min andlighet ytterligare.

Vi har precis lämnat 2 söndagen i påsktiden med en evangelitext om lärjungen Tomas som tvivlar kring den uppståndne Jesus. Det finns säkert många som känner igen sig i känslor kring tvivel och ifrågasättanden, speciellt när det ofattbara har hänt i sin närhet och sorgen överskuggar allt annat. Då är det lätt att tvivla och ropa ut ”varför?” i ens frustration över att både försöka förstå men även rikta sin inneboende ilska. Sorgen är inte en sjukdom utan livets reaktion på en smärtsam förlust. Där det har funnits mycket kärlek blir det naturligt mycket sorg. Därför behöver sorgen ta sin tid och det behöver få ta sin tid för att ge plats åt både mörka och ljusa minnen.

Allt som är viktigt i livet har ett pris och så är det även med sorgen. Det finns inget som sliter på en så mycket som när sorgen tar sig in i samtliga ens celler. I sorgens akuta fas är det viktigt att vi kanske får hjälp med att klara av det mest basala, såsom tillräckligt med sömn, frisk luft och mat. Vi måste kanske träna oss att be om hjälp. Kanske behöver vi få hjälp att gradvis kunna befinna oss på två platser samtidigt, nämligen sorgens mörka rum och glädjens ljusa rum. Utmaningen för alla som sörjer är att finna den balansen.

Jag tänker att sorgearbetet handlar mycket om att fokusera på det som har varit så att vi orkar vara i nuet och får livsmod och hopp inför det som kommer. Livet själv har en tunn hinna mellan glädje och sorg, mellan det goda och det onda, mellan lidande och njutning. Ingen av oss tycks kunna styra över livet. Det finns något motsägelsefullt kring livet. Du får akta dig för att leva för du kan dö utav det, samtidigt som det gör oss mer benägna att leva i nuet och leva när vi lever, älska när vi kan älska, tacka när vi kan tacka för att satsa på något liv långt fram i framtiden kan vara ett riskfyllt projekt.

Det finns något hoppfyllt i den psaltarpsalm jag började denna text med. Även om jag gick till yttersta vilan och allt är mörkt skulle Gud nå mig och gripa min hand. Gud som trycker min hand kan stundom tyckas vara fördold och te sig osynlig och orättfärdig för vissa i mörka stunder. Det finns dock inget löfte från Gud att ta bort lidandet från våra axlar, löftet är istället att vara där. Att vara med oss genom livets alla skeenden, både glädjefulla likväl som sorgsna. När Jesus kom var det inte för att lova oss att lidandet skulle försvinna, utan att han skulle vara med oss och nära oss i lidandet. Även för Jesus var livet motsägelsefullt. Han gladde sig åt naturen, vännerna, barnen, bröllopsfesten i Kana men kände även djup sorg vid Lasaros grav eller besvikelse på lärjungarna som bråkade om vem som var den främste eller hade svår bävan och ångest vid Getsemane.

Vi kommer aldrig finna ett svar på varför den allsmäktige Guden, av ett eller annat skäl, tillåter lidande eller olyckor att ske. Det vi vet är att Gud gråter med alla i världen som gråter och Gud är nära alla som ropar efter hjälp. Guds egen son fick uppleva glädje men även sorg. Jesus fick uppleva allt det mänskliga såsom svek, lidande, glädje, smärta och skratt. Jesus rop på korset om ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” har givit många människor genom historien modet att själva ropa ut sin frustration.

På många sätt finns det ett hopp i att också få ropa ut sin klagan. Det finns en kraft i att veta att Gud är nära, även när Gud känns frånvarande, och att Gud är så nära en själv när man ropar ut sin klagan att man inte kan se Gud. Vetskapen att Gud är där och sträcker ut sin hand är bevisligen stor kärlek. Guds smärta över mänsklighetens lidande och sorg var så stor att Gud sände sin ende son för att frälsa världen, ge oss ett evigt liv och bekräfta för oss att Gud själv är där. Att Gud själv lider. Att Gud har levt med våra villkor så nära oss inpå kroppen som man bara kan leva.

Påskdagarna i Jerusalem som slutar på korset men fortsätter med uppståndelsen har inte givit oss alla svar på våra frågor. De gav oss dock rätten att ropa ut vår klagan och fortsätta att ställa våra frågor. Världen är full av sorg och lidande men precis som Jesus gjorde när han drabbades av mänskligt oförstånd så får vi ropa ut vår klagan med vetskapen om att Gud är där. Gud har lovat att vara där i alla våra långfredagar i våra liv. Vår uppgift är att fortsätta att tro och leva, även om vi inte har alla svaren. Gud är Gud, även om allt land så vore borta. Gud är Gud, om så alla vi vore döda. En lidande Gud kan hjälpa lidande människor och en uppstånden Kristus kan gjuta mod i oss människor som tillfälligtvis saknar hopp.

Vi har ett löfte om en närvaro och en gemenskap som kan bära oss igenom tillfällen som känns tunga och bevara oss i tron på kroppens uppståndelse och ett evigt liv. Det finns en motsättning mellan långfredagens ”Min Gud, varför har du övergivit mig” till påskdagens ”Min Gud, varför har du inte övergivit mig”. Jesus, Guds ende son, fick erfara motsättningen mellan frånvaron och närvaron och det finns något trösterikt i att genom den paradoxen, i alla stunder, är Gud där med sin hand.

”Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.” psaltarpsalm 139:9-10

/m

Det är rejält med försommarväder i Skåne. Alldeles för varmt, skönt att det fläktar lite. Befinner mig i Skurup med sambo och bonusbarnbarn. Det är traditionsenligt kosläpp på Nils Holgerssongymnasiet. I min naiva värld tänkte jag att vi kanske skulle vara ett tjugotal personer som skulle se korna rusa ut på grönbete. Nu var det nästan lika mycket publik som under en Kalmarmatch på Guldfågeln. Sanslöst!

Har under dagen gått och tänkt på Kierkegaard och hans sinnlighet, innerlighet och andlighet. Jag har under de senaste månaderna nördat ned i Sören Kierkegaards värld. Filosofen, teologen och författaren som levde i Köpenhamn under 1800-talets första hälft och som startade en värld av existentiella tankegångar. Så till den grad att man brukar kalla honom en av grundarna till existentialismen.

Kierkegaard bröt mot den rådande konventionen genom att bland annat ifrågasätta auktoriteter, kritisera kyrkan, inte bli präst som pappa ville, klä sig efter eget huvud och bryta förlovningen med sin stora kärlek Regine. Allt detta för att följa sin inre sanning som alla hade en enda utgångspunkt – vad är meningen med livet.

När jag ser korna skutta omkring kan jag inte låta bli att bli upprymd inombords. Det är en sådan otrolig glädje som kossorna förmedlar. Inga tankar på livets mening där inte, utan bara njuta av stunden. Eller så är det just meningen med livet de förmedlar – att skutta runt på en äng en vårdag.

Kierkegaard trodde att människan är konstruerad så att hon måste söka efter livets mening och han menade att det finns tre stadier som människan kan ta sig igenom för att nå dit. Det första stadiet, det sinnliga, är materiellt och attraherar våra sinnen. Vi samlar på oss saker, berusar oss med ting och mår bra av det. Men till slut känns det tomt och vi börjar se inåt i oss själva och där hittar vi vår inre röst, vår egen sanning. Vårt autentiska jag. Då har vi nått det andra stadiet, det innerliga. Kierkegaard menade att innerlighet är att vara närvarande i sig själv. Att vara här och nu. Här gäller det att våga göra val och handla efter sin inre röst. I det sista stadiet, det andliga, ser vi utanför oss själva och söker efter något mer, något som kanske inte kan förklaras, alltet eller en Gud.

Jag lever I det innerliga numer med en stark dragning åt det andliga. Jag har släppt det sinnliga, Kanske med ålderns rätt. Gud är drivkraften i mitt liv och jag hänger bara med. Jag tömmer min skål varje morgon och ber Gud fylla den med innehåll. Jag vet inte riktigt vad Kierkegaard hade sagt om det. Kanske hade han sagt att man måste pröva sig fram och hitta sina egna steg mot meningen med livet för just mig. Var och en vill och längtar ju efter olika saker. Kierkegaard menar att det bara är du själv som kan hitta din sanning genom att titta inåt i dig själv. Men det finns ingen moral i att vi alla ska komma lika långt eller finna samma mening.

För Kierkegaard är det viktigt att människan gör egna val. Jag tänker också så. Själva väljandet är det mänskliga livets storhet. Dock består valet inte i ett val mellan det ena eller det andra utan i att välja eller att inte välja. Att välja det etiska och moralistiska eller att inte välja det etiska och moralistiska. Ty den som väljer det etiska väljer det goda och står på så sätt i ett absolut förhållande till tillvaron till skillnad från den som inte väljer det etiska och sålunda fortfar med sin relativa hållning genom livet och därmed förlorar sig själv. Den som väljer det etiska väljer det goda därför att hen väljer det absoluta men därav följer ingalunda att den som så väljer inte, på nytt kan välja det onda.

Varje ögonblick betyder ett nytt val, men för den som valt det etiska sker alla val hädanefter utifrån en helt ny utgångspunkt. Människan handlar istället för att något bara händer henne, hon medverkar själv genom sina val till sin egen bestämmelse. Att välja det etiska är, enligt Kierkegaard, att välja sig själv i sin eviga giltighet. Därför är varje ögonblick viktigt, ty varje ögonblick är evighetens nedslag i tiden. I varje ögonblick finns det en möjlighet att välja. Inte ett val mellan det ena eller det andra utan mellan att välja och att inte välja. Att människan har en evig giltighet beror på att hon är bestämd som ande, det vill säga människan kännetecknas av sin frihet och sin medvetenhet. Denna medvetenhet är människan inte alltid medveten om, utan anden kan så att säga finnas ”slumrande” i människan. Anden pockar på att få uppmärksamhet. Därför lyckas inte estetikern att finna ro, eftersom han lever ett oegentligt liv helt upptaget av sinnesnjutningar.

Kanske är det detta med den inre resan och finna sig själv som jag tycker så mycket om hos Kierkegaard. Jag finner det sedan tidigare hos mystikerna på 1300-talet i form av Mäster Eckhardt och Thomas af Kempis och 1500-talets Johannes av Korset. I modern tid är det Dag Hammarskjöld som närmast beskriver den inre resan och att tömma skålen varje dag. Inte hos så många andra nutidsmänniskor. Nu är det mer ”likes” i sociala medier eller selfies eller ytliga instagrambilder som gäller. Karriär med mycket pengar, det är nutidsmänniskans skål.

När jag ser korna skutta omkring på grönbettet tror jag att de är lyckligare än många nutidsmänniskor. Korna kanske har förstått Kierkegaards vision om att njuta innerligt av varje ögonblick. Jag låter det stanna vid dessa tankar för denna gång. Jag är inte klar med Kierkegaard, inte på långa vägar, det inser jag. Däremot är ögonblicket när korna skuttar över för denna gång. Nu går de omkring i hagen och mår bra. Ögonblicket av eufori är förbi, nu är det födointag som gäller i sakta mak.

/m

Jag sitter ute och dricker mitt förmiddagskaffe. Solen steker. Uppkrupen mot väggen kommer inte den skånska vinden åt mig. Det känns som om sommaren är här. Nu är det några år sedan jag flyttade ned till landets sydligaste län och jag slås varje år av hur tidigt varje årstid kommer. Eftersom vintern saknas och att vi har en enda lång höst kommer våren tidigt och likaså sommaren.

Har precis avslutat en tidig morgon med volontärsarbete i Självmordslinjen. Många tuffa samtal idag. Precis när jag hade avslutat passet ringde en god vän från en region. Vi har arbetat tillsammans som direktörskollegor för många år sedan. Jag blir numer en aning nedstämd när jag pratar med gamla kollegor, de vittnar nämligen om en svensk hälso- och sjukvård med mängder med problem – och frustration. En hälso- och sjukvård, som jag i min naiva bild, tänkte fortsatte att utvecklas efter att jag lämnade den.

Samtalet handlade om omorganisationer, stuprörstänk, väntetider, överbelagda sjukhus, upplevd otillgänglighet i både primärvård och slutenvård, ohållbar arbetsmiljö och inte minst rekryteringsutmaningar. Samtalsämnet gled över till politikens inflytande och dess möjlighet att förändra. Min vän var närmast håglös i sin beskrivning över dagens rikspolitiker inom hälso- och sjukvården som ger uttryck i partiprogram att omorganisation och huvudmannaförändring låter som den heliga graalen. Så långt har vi kommit. Politiker på riksplan som är amatörer inom hälso- och sjukvårdsfrågor är nu på ministerposter.

Jag försökte ändå säga till min vän att något måste ju hända för så här kan det ju inte fortsätta. När jag lämnade regiondirektörsjobbet år 2017 fanns det många positiva tecken och vi hade trots allt en kvalitativ sjukvård på många sätt. Min vän tar upp exempel på exempel där det gått åt fel håll sedan dess.

Efter vårt samtal satte jag på en kopp kaffe och sitter nu här med solen i ansiktet och funderar. Det är 5 år sedan jag skrev en artikel i Dagens Medicin med rubriken att man måste förändra arbetssättet i Hälso- och sjukvården, inte omorganisera, när alltmer digitaliseras. Nyttja digitaliseringen som en språngbräda in till att ändra både arbetssätt och beteende. Det var mitt budskap. Ytterst lite verkar ha hänt, trots möjligheten kring den hemska pandemin, som trots allt tvingade verksamheter att tänka nytt.

Vi har 21 regioner som är ansvariga för sjukvården i detta land. Med facit från de senaste åren går det inte att förneka att deras förmåga att förändra och utveckla vården är begränsat. För mig är det svårt att förstå att alla de möjligheter kring medicinteknisk utveckling, digitaliseringens naturliga intrång och allmänt högre medicinkunskapsutveckling inte har fått större genomslagskraft. Vi borde inte ha långa väntetider, överbelagda sjukhus, otillgänglig vård och rekryteringsbekymmer om vi ändrat arbetssätt. Med detta som grund kan jag förstå att vissa rikspolitiker gör den enkla analysen, att bara vi överstatligar så löser vi problemet. Då har man sannerligen inte förstått någonting.

Låt mig ta ett exempel. Exemplet kring digitalisering. Det finns mängder med möjligheter kring digitalisering och AI. Trots detta underpresterar regionerna något våldsamt. Allt inom prevention, vårdkontinuitet, patientinvolvering och tillgänglighet kan och bör använda den nya tekniken. Här är det just den samlade kraften som dessa 21 regioner utgör som skulle gemensamt kunna dra nytta av exempelvis egenmonitorering hos alla patienter i en viss patientgrupp. Enkelt, eller hur? Slå ihop dessa 21 så kör vi gemensamt!

Så enkelt är det inte, för det handlar om arbetssätt, det handlar om ökande användning av ny teknik för att förbättra vården för personer med kroniska sjukdomar. Det handlar om daglig stöd i sin hemmiljö få vård genom bland annat digitalt stöd till egenvård vid exempelvis hjärtsvikt, artros, diabetes, högt- och lågt blodtryck. Allt detta leder till mindre komplikationer och färre fysiska besök. Varför görs inte detta i större utsträckning idag?

Jo, för att fokus ligger inte på att införliva ny teknik och ändra arbetssätten från dagens system till att arbeta mer proaktivt. Att styra vården mot förändrade arbetssätt är tungt, det vet alla som håller på med utvecklingsarbete, även om alla vet att det skulle vitalisera hela systemet. Fokus för många ligger tyvärr på organisationsutveckling, tänka på hur vården bäst styrs, tänka på vilka målparametrar vi ska styra på, tänka ut bra mätvärden som vi kan införa ersättningssystem kring mm. Allt detta är säkert jättebra men tar bort fokuset från det som ger verklig effekt, nämligen att arbeta upp nya arbetssätt!

Det räcker inte att varje region har egna projekt kring exempelvis egenmonitorering i hemmet. Det blir inga större synliga effekter. Då blir det enstaka projekt och enstaka besök som syns men på helheten lyser det stillastående i utvecklingskurvan. Den nya tekniken har en otrolig fördel, den kan nyttjas på bredden. Dock krävs det att vi ändrar arbetssätt. Det kravet kräver modiga chefer och inte minst att hålla emot när många tycker att det blir för jobbigt. En ändrad organisation som förändras på en organisationskarta genom att flytta några rutor ter sig enklare.

Visst kan vi ha politiker som ropar efter en större omorganisation och vill se förstatligande av hälso- och sjukvården, precis som man gjort i Danmark och Norge. Dock missar man då en vital del, nämligen att det är inte där förändringen ger utslag i mer effektiv hälso- och sjukvård. En förändring syns först då ändrade arbetssätt inom vården genomförs. Att vara politiker och chefer handlar inte om att ta de enkla besluten, det handlar om att leda komplexa organisationer med ständiga beslut i förändringsutvecklingens tecken. Det handlar om att leda i förändring. Att aldrig nöja sig. Att aldrig stå still. Att hantera de resurser du har till ditt förfogande med de knappa resurser som finns men ändå genomföra genomgripande förändringar, utan att göra minsta lilla omorganisation eller ropa efter mer resurser.

Så istället för att ropa efter nya organisationsformer, som skulle ta både kraft och tid och leda till ännu högre risk för överbeläggningar mm, satsa på lösningar som gör att ändrade arbetssätt stimuleras i vården. Ge ersättningssystem som stimulerar till ökad användning av preventiva lösningar där digitala lösningar ger möjlighet i form av exempelvis egenvård i hemmet. Den nya tekniken har sin otroliga fördel i möjligheten att just förändra arbetssätten i grunden. Detta till gagn för både patienter, vårdens medarbetare men även för alla invånare i detta land.

För en kvalitativ hälso- och sjukvård vill vi väl alla ha!

/m

Då är det påskafton år 2023. Årets fasteperiod som inleddes under Askonsdagen är nu till ända. Som ni säkert vet innebär den kristna fastan att avstå från något för att vinna något annat. Fastan ger tid för eftertanke, och tid att växa i tron. Fastetiden började den 22 feb i år (på askonsdagen), knappt sju veckor före påsk. Fastan avslutas idag (på påskafton). Fastan är 40 dagar och den bryts varje söndag, men jag har valt att inte bryta den, vilket således innebär mer än 40 dagar.

Under en fasta avstår du från något. De flesta tänker direkt på att det handlar om att du avstår från att äta, men en kristen fasta kan lika gärna vara att avstå från tv-tittande, godis, alkohol, kött, eller något annat som du själv väljer. Jag valde att avstå från sociala medier. Jag har avstått från att gå in och läsa samt lägga upp någon uppdatering på Instagram och Facebook, för att få möjlighet att ägna mig åt annat men också för att reflektera över mitt eget beteende i relation till sociala medier.

Jag måste medge att det var lite svårt i början. Beteendet att öppna apparna och scrolla lite satt djupare i mig än vad jag trodde. Efter någon vecka hade jag dock lagt av med det beteendet och sedan dess har det egentligen inte varit något problem. Några reflektioner som jag väljer att dela med er:

• Jag noterade att jag verkar tycka om att lägga uppdateringar på Stories på Instagram, vilket gjorde att jag under fastan tog mycket färre bilder med min Iphone. Då kan man ju verkligen fundera kring frågan om varför jag lägger ut bilder på Stories på Instagram? För vems skull? Skulle jag ta dessa bilder som en minnesbank för min egen skull, borde jag ju ha tagit bilder även under fastan. Alltså verkar jag ta bilder vars syfte är att hamna på Stories…
• Efter en tid märkte jag att jag inte riktigt var med i olika diskussioner i min närhet, helt enkelt för att jag inte vetat om att olika händelser hade skett. Även om många klagar på att Facebook blivit allt mer av en annons/reklam kanal så var jag ibland helt ovetande om händelser som släkt/vänner/andra informerats via Facebook/Instagram men som jag totalt hade missat.
• Min blogg tänkte jag skulle vara som vanligt, men jag upptäckte att jag skrev mycket färre inlägg under fastetiden än vad som jag under normala omständigheter gör. Det här förvånade mig en aning. Det verkade precis som att mitt bloggande på något sätt hänger ihop med mina sociala medier, i alla fall i mitt huvud. Varför vet jag inte. Har egentligen ingen förklaring till det.
• Jag fick i början ganska många DM om att de saknade mig på Facebook/Instagram. Detta var nyhetens behag. Man är trots allt alltid en statist i en annan människas liv och att jag var borta från FB eller Insta – det brydde sig inte så många om efter ett tag. Däremot får jag fortfarande en hel del DM som hänger ihop med mitt författarskap och mitt bloggande – här märkte jag att det kom fler DM än tidigare. Kan berott på att jag inte fanns på Insta eller min författar-FB-sida?
• Varför uppdaterar jag mina sociala mediekanaler och vad är det jag lägger ut? Jag har funderat mycket på detta under den här fasteperioden. Vissa använder ju sina kanaler i princip enbart för att scrolla och få info om andra. För egen del gör jag nog precis tvärtom. Lägger ut relativt mycket, men scrollar inte så mycket. Undrar varför? Jag brukar heller ej notera hur många som gillar mina inlägg, däremot läser jag alla kommentarer och försöker besvara dem ifall jag tycker ett svar behövs. Det här med likes är därför en kultur som jag aldrig har varit en del av…jag förstår den helt enkelt inte. Det handlar nog om att jag är till åren kommen….
• Jag märkte att vissa företag/affärer/verksamheter hänvisar till Facebookinformation. Denna information kunde jag således ej ta del av och därmed blev deras verksamhet inte intressant för mig.

Den viktigaste frågan kanske återstår…hur kommer jag med den här erfarenheten ta mig an sociala medier i framtiden? Jag kommer helt klart att reflektera mer kring varför jag gör olika saker på sociala media – vara mer medveten helt enkelt. Vad det innebär jämfört med tidigare återstår att se.

Pax

/m

Under ett coachsamtal jag hade med en klinikchef för någon vecka sedan kom frågan upp kring att vara ödmjuk som chef/ledare. Jag bejakade detta och sa att det var en av de viktigaste egenskaperna jag tycker alla ledare ska ha. Det finns mycket forskning kring att ödmjuka chefer får verksamheter att blomma. Jag skickade denna artikel till chefen som kan vara en bra utgångspunkt i ämnesområdet. Klinikchefen ställde då en motfråga

”Om nu ödmjukhet är en så bra egenskap hos en chef, varför är det så få som framhåller det och lever efter dess devis?”

Det är en mycket bra fråga. Vi lever i en värld där ego får uppmärksamhet och ödmjukhet, som visserligen skapar goda verksamheter, får mindre uppmärksamhet. Trots all vetenskap kring ödmjuka chefer är det få chefer, speciellt de vi känner igen i medierna, som vi skulle beskriva som just ödmjuka. Egot och know-it-all-ledarstilen segrar ofta.

Vad detta kan bero på har Harvard två förklaringar till:

• Många chefer tror felaktigt att ödmjukhet inte går att kombinera med ambitioner och framgång.​

• Ödmjukhet kan upplevas som svagt och sårbart, när svårigheter och problem krävs chefen på snabba svar och lugnande besked om att allt kommer att bli bra. Men det är precis det som är ödmjukhetens kraft. De mest produktiva cheferna låtsas inte ha alla svar. De förstår att deras jobb är att söka de bästa idéerna från rätt människor, oavsett vem och var de människorna är.

Det kan väl egentligen inte ha undgått någon hur osedvanligt dåligt ledarskap KD:s partiledare tillika näringsminister har visat upp under sin tid som partiledare. Om vi använder oss av det ledarskapet som exempel så handlar det väldigt mycket om just ego och know-it-all. Precis den ledarstilen som forskningen säger att du inte ska ha.

Som chef kan du inte alltid rå för de omständigheter du måste hantera. Det tillhör chefsrollen. Oavsett omständighet så bör du som chef alltid hantera din omgivning med ödmjukhet. Det inger förtroende. Partiledaren för KD tycks mena att ett gott ledarskap är precis tvärtom. Det finns mängder med olika exempel att lyfta upp från partiledarens tid, men om vi bara tar upp ett så kan vi ta detta. KD:s partisekreterare får lämna sin post. Oavsett skäl så innebär detta att en medarbetare faller, en medarbetare måste dessutom genomgå ett mediadrev – vad gör då en ödmjuk chef. Tackar naturligtvis medarbetaren för den tid som varit och pratar gott om medarbetaren utåt, både till media och till omgivningen. Dessutom stöttar chefen medarbetaren med dagliga samtal under den tid som behövs – du är i första hand en vän och i andra hand en fd kollega och fd chef.

Vad gjorde partiledaren i KD inför den samlade pressen när faktumet om avgången hade hänt? Egot tog över och know-it all perspektivet fick råda. Inför en förvånad press sa vederbörande att inte nog med att kollegan förlorat sitt jobb under förödmjukande former, hon la dessutom till ett antal slag genom att tillägga att vederbörande varit osedvanligt dålig i sitt arbete och hade ändå behövt lämna jobbet. När en medarbetare ligger ned, slår man inte ytterligare slag, så enkelt är det. Oavsett om partiledaren hade haft synpunkter och velat byta ut vederbörande senare, finns det ingen som helst anledning att nämna det för pressen och oss andra. Varför slå på en som redan ligger ned?

Nu är inte partiledaren för KD den enda chefen som agerar utifrån ego och know-it-all perspektiv. Det tycks som om trenden är åt det hållet, inte minst inom det politiska ledarskapet. Jag lever dock i en annan föreställningsvärld, nämligen att som chef handlar det allt mindre om att du själv ska försöka bli framgångsrik eller visa på egen förträfflighet och mer om att ha bra människor runt omkring dig. Din uppgift som chef är att ödmjukt lyfta fram dina medarbetare och ge dem de bästa förutsättningarna för att blomma ut i deras fulla potential.

Går det att förändra sitt chefsbeteende? Jag brukar ta Amazons vd Jeff Bezos som ett levande exempel på detta. Han har tidigare haft ett rykte om sig att vara arrogant inför andras idéer. Men det senaste året har hans medarbetare vittnat om att han har blivit en ledare som går in i möten med betydligt mer öppna ögon. Jag såg ett uttalande han gjort för några månader sedan som var så här:

”Att tro att du vet exakt var du är på väg är brist på ödmjukhet. Det hindrar dig från att uppfinna nya lösningar!”

Ett gammalt grekiskt ordspråk som härstammar från antiken lyder så här, ”Det finns inget beständigt utom förändring”. Och till viss del gäller det även chefskap och ledarskap. Vi lever i dag i en värld som förändras snabbt och att som ledare sitta på alla svar är omöjligt. I stället bör en ledare ha ett öppet sinne för nya idéer och vara beredd att omvärdera gamla sanningar.

Det är ödmjukheten inför lärandet som skapar en chefs framgång. Ledare med stor framgång i snabbrörliga branscher lägger mindre tid på saker de redan visste och mer tid på att utforska nya koncept och idéer. Det är ödmjukheten att lyfta sina medarbetare, även när de lämnat din organisation, som skapar framgångsrika team. Vem vill exempelvis arbeta tillsammans med partiledaren för KD efter hennes hantering av sina medarbetare?

Låt ödmjukheten bli din ledstjärna istället – alltid.

/m

Det är askonsdag och början på fastan. Jag har bestämt mig för att under årets fasteperiod helt avhålla mig från sociala medier. Sagt och gjort. Jag loggar ut från både Facebook och Instagram. Nästa gång dessa öppnas är efter påsk. Det kan vara därför jag är lite sen med att få kännedom om Lövings bortgång. Jag läser om det tragiska först på torsdag morgon via en nyhetsrubrik på en kvällstidnings hemsida. Jag blir så arg, ledsen, besviken och upprörd. Ännu ett liv offras i den samvetslösa journalistikens spår.

Redan när den här historien började rulla i media kände jag obehag i magen. Återigen såg jag scenariot framför mig. Smaskiga rubriker, journalister med vittring och mitt i allt detta människor av kött och blod, som du och jag, som försöker skilja på sak och person i sina liv. Något som media är obenägen att göra. Allt eftersom historien började rullas upp inför öppen ridå och den ”oberoende” utredaren tillsattes tänkte jag, med min HR-direktörsbakgrund, om varför detta arbetsrättsliga spel tillåts ske via media? Låt arbetsrätten inom en myndighet ha sin gång och ta allt sedan efteråt. Flera gånger tänkte jag så.

Jag såg presskonferensen från utredaren och rikspolischefens intervjusvar med en samvetslös journalist från Expressen i onsdags kväll där Rikspolischefen till slut tvingades via journalistisk hets medge att han saknade förtroende för Löving och att han först måste prata med Löving innan nästa steg kunde ske. Han sa så i media, INNAN han pratat med Löving. Ungefär samtidigt intervjuas en svensk justitieminister som kommenterar att han som justitieminister ”ser mycket allvarligt på det som kommit fram i den interna polisutredningen”. Lägg märke på begreppet den INTERNA polisutredningen. Här har vi alltså en justitieminister som direkt och går in och kommenterar ett arbetsrättsligt utredningsarbete inom en statlig myndighet innan ens den högste chefen har avgjort ärendet.

Man ska skilja på sak och person och justitieministern i Sverige har säkert sina förtjänster, men att ge sig ut i media och kommentera arbetsrättsliga ärenden inom en myndighet i ett pågående ärende är inte annat än inkompetent. Likaså de journalister som med sina hetsiga frågor, tvingar ut dessa aktörer i hela denna affär att kölhalas i media för att locka fler läsare/lyssnare är för mig något som visar på brister i journalistisk etik. En myndighetschef ska dessutom naturligtvis hellre ge svaret ”Inga kommentarer” än att hänga ut medarbetare via media innan man pratat med de inblandade.

Kanske är det så att jag blir så här upprörd över detta för att jag har egen erfarenhet av liknande eller kanske är det min HR ådra kring arbetsrätt som gör att jag reagerar så starkt. Jag tror egentligen inte det. Anledningen är nog en sund medmänsklig omsorg. Något som jag uppfattar har fattats här. Vi är alla människor och vi ska inte hantera varandra på det här sättet. Så enkelt är det. Vi ska kunna skilja på sak och person, vi ska kunna ge människor i motgång stöd även om vi är arbetsgivare för vederbörande, vi borde kunna vänta med journalistiska frågor till en saklig arbetsrättslig utredning är klar, vi borde förvänta oss av ministrar i en svensk regering lite mer och inte minst vi borde kunna visa varandra respekt och medmänsklighet.

Oavsett vad som är rätt eller fel i de interna frågorna kring Polismyndigheten så kommer inte detta vara den sista myndigheten där rätt eller fel utreds. Jag själv som gammal myndighetschef och HR-direktör vet mycket väl hur det alltid pågår olika utredningar och granskningar i verksamheter och organisationer. Så ska det också vara. Vi är människor, vi gör rätt och vi gör fel. Ibland blir ärenden föremål för arbetsrättsliga granskningar. Låt då saken ha sin gång. Skilj på sak och person i samhällsdebatten. Låt den arbetsrättsliga processen ha sin gång först. Låt inte massmedia få blomma ut i fritt spelutrymme kring spekulationer och med smaskiga rubriker. Låt inte olika så kallade ”experter” få ge sin syn på saken innan ärendet är arbetsrättsligt prövat och för Guds skull ta hand om och värna de inblandade med ett medmänskligt förhållningssätt, inte minst från arbetsgivarhåll.

Det är nu flera år sedan jag blev uppringd av en journalist, dagen efter Benny Fredrikssons tragiska bortgång, där hen medgav att de gjort fel i rapporteringen kring mitt ärende i Östergötland, men kunde naturligtvis inte göra något åt det. Jag ska inte ta mer utrymme i anspråk kring det. Ni kan läsa om det via det här blogginlägget från våren 2019. Jag kunde ha gått samma öde till mötes som flera av dessa kölhalade personer men jag skrev istället boken ”Jag är paria”, blogginlägg från releasedagen augusti 2021, som just handlar om det vi nu har fått bevittna inom Polismyndigheten. Jag är den första att beklaga att böcker liknande min egen ens behöver skrivas. Det ska inte behöva upplevas ytterligare en gång. Det märkliga är att vi alla tillsammans, hänger ihop i en samhällsgemensam funktion, och vi verkar inte kunna lära oss.

Hur många böcker ska egentligen behöva skrivas innan någon förändring sker?

/m

Står bredvid en parkeringsplats i ett industriområde i Lund. Väntar på buss 171 som ska ta mig från denna asfaltsfulla plats till hemmets vrå i Limhamn. Jag tänker på det absurda att detta, denna asfaltsplan, kommer att vara en stor del av mitt liv under år 2023. Jag sluter mina ögon och tänker mig in i att vara i en botanisk trädgård med mängder med dahlior och gröna gräsytor istället. Inombords är jag där med grönska och liv, även om utsidan är ful och grå. Så är mitt liv just nu. Inombords är jag i fas med det gröna medan utsidan känns mer som att vara i ofas.

Jag surfar in på en kvällstidnings websida och läser rubrikerna. Som vanligt har jag svårt att klicka på en rubrik och ta mig tid att läsa deras artiklar. Ser inte riktigt poängen med att läsa artiklar som är vinklade utifrån ett viss syfte. Jag är i ofas med utsidan. Några exempel som jag ser från rubrikerna:

Vår statsminister verkar oroa oss i onödan. Ulf Kristersson har på kort tid sammankallat till ett antal presskonferenser där han försökt inskärpa situationens allvar genom att säga ”det är allvar nu – på riktigt” och att Sveriges befinner sig i det ”värsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget”. Vet inte vilken värld han lever i men menar han klimathotet eller handlar det om någon ekonomisk krissituation som inte går att hantera? Jag lärde känna Ulf Kristersson när jag arbetade i Stockholm i början av 2000-talet när han var socialborgarråd i Stockholm. ”Fort och fel” var väl epitetet som jag tyckte kring hans ledarskap från den tiden. Han verkar inte ha lärt sig mycket sedan dess.

Jag tycker han framför sina budskap på ett onödigt alarmistiskt sätt. Jag har inte noterat mängder av oroliga svenskar gå ut på gatan för att demonstrera mot att vi ännu inte blivit medlemmar i Nato eller orosdemonstrationer för att ryssen kommer snart. Jag har hört betydligt fler som oroar sig för att Sverige varit alltför undfallande gentemot Turkiet. Jag uppfattar inte att den ständiga oro som Kristersson ger uttryck för finns varken hos mig eller hos det svenska folket i allmänhet men jag kan ha fel gällande det sistnämnda. Jag tycker den svenska regeringen driver på oron snarare än lugnar.

Släpp det här med NATO. Även om jag tycker det är helt vansinnigt att gå med i en kärnvapenallians så är vi i praktiken redan med i NATO. Skippa några enskilda förhandlingar med en diktator från Turkiet. Känns ju ganska poänglöst. För egen del har jag svårt att se vitsen med att vara med i den där NATO-familjen. Om både Finland och Sverige ska behöva sänka sin nivå på mänskliga rättigheter, asylrätt, oberoende domstolar och fri yttrandefrihet för att få komma med i NATO, vad är då poängen med NATO, och vad är det för ett sällskap vi slåss för att få komma in i?

Läser en annan rubrik om att i el-kaosets kölvatten tycker många att el-stödet kommer sent från den nya regeringen. Jag läser som sagt inte artikeln men kan inte låta bli att tycka det är märkligt att vi så lättvindigt snedvrider debatten till el-pris och blandar ihop det med el-produktion. Nu har samtliga timvärden för elbalansen redovisats av Svenska kraftnät för år 2022 och bilden är urtydlig. Sverige exporterade el som den största exportören av el i hela Europa. Sverige exporterade el samtliga 52 veckor under året och den enda gången då Sverige hade nettodeficit var då Oskarshamn 3 stängdes ned för reparation den 9-18 december samtidigt som Ringhals 4 var nere, också för reparation. Resultatet blev 152 timmars nettoimport, resten av årets timmar var det enbart nettoexport. Vi pratar således om 5-6 promille av år 2022 års el där vi tvingades importera el.

Det råder således inte elbrist i Sverige. Varför då prata om att bygga nya farliga kärnkraftverk är för mig en gåta. Ska vi exportera mer el? Hur Sveriges media och den nya regeringen har gått på det Trumpistiska sättet med alternativ fakta och fake news är en sak, men att vi medborgare köper det resonemanget när det finns obeskrivlig sanningsfakta, är för mig också en gåta. Vi har skapat en marknad för det här med el och på den marknaden, liksom alla andra marknader, finns det utbud och efterfrågan. Priset trissas naturligtvis upp när efterfrågekurvan stiger, så enkelt är det. Vi i Sverige har företag som exporterar el till andra länder där efterfrågan just nu är stor och då följer priset med. Diskutera gärna marknadsmekanismerna och Sveriges indelning i elprisområden istället för att diskutera införandet av farliga kärnkraftverk. Men som sagt, jag är i ofas med utsidan.

Jag lämnar parkeringsplatsen. Bussen kommer. Vi ses imorgon igen, min gröna och dahliafyllda parkeringsplats.

/m