En ängel vid din sida?

Så ofta jag har möjlighet försöker jag unna mig en timme på söndagarna och bege mig till min lokala kyrka. Tyvärr blir det alltför sällan men i söndags passade det utmärkt som ett naturligt avbrott i mitt skrivande och pluggande.

Vi brukar bara vara en handfull lokala invånare som unnar oss en timme i kyrkan på söndagarna så döm om min förvåning då parkeringen utanför kyrkan nästan var full. Eftersom det var den helige Mikaels dag, eller Mickelmäss som jag är mer van vid att det kallas, tänkte jag att det kanske är många som vill lyssna på sin ängel. Som av en händelse spelade jag lite Håkan Hellström i bilen på väg till kyrkan och precis innan jag vred om nyckeln då jag parkerat fylldes mitt inre av Håkans text.

Nu berodde den fullsatta parkeringen på att Linköpings gosskör underhöll oss underbart, vilket gjorde gudstjänsten ännu mer berikande. Då jag satt där längst bak i kyrkan och lyssnade på gosskören kunde jag ändå inte släppa min ursprungliga tanke om änglar. Den helige Mikael är ju en ärkeängel i Bibeln. Är det många människor som lyssnar på sin ängel? Är det många som reflekterar över att de har en ängel vid sin sida? Är det många som ens funderar i de här banorna?

När jag i mitt förra jobb händelsevis råkade i samtal med människor som hamnat i olyckliga situationer hände det inte alltför sällan att de sa liknande, ”Då kom XX in i mitt liv som en räddande ängel”. De hade således träffat en ängel i form av en mänsklig handling från en annan person. Det var helt enkelt en person i dennes närhet som plötsligt kom in i dennes liv och gjorde livet ljusare. När vederbörande behövde det som mest steg en person fram och gjorde livet lättare. Gör det denna personen till en ängel?

I min värld tänker jag att visserligen kan en ängel ta sig formen av en mänsklig gestalt men då jag hör ordet ängel tänker jag mer på en gestalt eller känsla som inte går att ta på, som leder en rätt, som leder en framåt, något oförklarligt som gör att jag i reflektion säger till mig själv att det måste ha varit den helige anden eller min beskyddande ängel som vägledde mig rätt. Det är en ängel för mig.

Nu sägs det att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, samtidigt som andra undersökningar visar att andligheten är stor i Sverige. Innebär det att tron på änglar och ”något andligt” är större än tron på Gud? Tror man på änglar men inte på Gud?

Ibland hamnar vi människor i situationer som gör att livet skakas om. Vi tappar fotfästet, råkar ut för olyckor, hamnar i svårigheter som vi inte ser hur vi ska överkomma. Tron på att en ängel eller någon osynlig hand ska komma till vår undsättning är stor samtidigt som KBT och ACT proklamerar för att jobba med acceptans och att allt hänger på hur ”du tar det”. Jag för min del ser gärna en samverkan mellan min ängel och mitt eget kognitiva arbete. Vore inte ett sådant samspel det ultimata – en ängel som tillsammans med mitt undermedvetna jobbar KBT-inriktat?

Nu verkar inte Bibelns änglar alltid vara de som människor ser framför sig när de hör ordet ängel. I bibeln verkar de mer skrämma människor då de uppenbarar sig. Inte alltför sällan läser jag att det första en ängel säger är, ”Var inte rädda”. Tob 12:17ff ekar i mitt huvud samtidigt som jag bläddrar fram psalm 256 och läser den underbara texten som Ylva Eggehorn skrivit. En biblisk ängel skrämmer visserligen men har alltid ett gott budskap. Det verkar alltid sluta lyckligt på något sätt.

Linköpings gosskör sjunger ännu en vacker hymn för oss och det slår mig att jag tänker kanske för mycket på hur jag vill att en ängel ska vara. Hur den bör gestalta sig. Hur den ska se ut. Kanske bör jag bara släppa den tanken och inse att oavsett vilken skepnad änglar har och oavsett situation fyller de våra liv med ljus, framtidstro och hopp. Våra änglar kommer in i våra liv på olika sätt och det spelar faktiskt ingen roll hur de ser ut eller i vilken skepnad de uttrycker sig. För även om vi inte tror på Gud, eller om vi tror på Gud, så finns änglarna runt omkring oss. Oavsett skepnad ger de oss hopp med sitt enkla budskap – var inte rädda. Det kanske bara är så enkelt.

/m

Att leva på hoppet

Nu har jag varit utan fast inkomst och stadigvarande arbete i två och ett halvt år. Helt otroligt egentligen. Tiden flyger iväg.

Att vara arbetslös är inte detsamma som att vara sysslolös. Varje dag fyller jag med kreativa utmaningar och naturligtvis jobbsökande/uppdragssökande. Sedan några veckor tillbaka studerar jag dessutom på distans på Umeå universitet. Känns fantastiskt att utvecklingen har gått så långt att man kan ta del av föreläsningar via distansuppkopplingar. Högskolevärlden har sannerligen utvecklats sedan jag läste nationalekonomi på det goda -80 talet.

Mitt humör pendlar likt det svenska höstvädret. Solsken avbryts av mörka oväder tills molnen skingras. Höstluften är frisk och jag ser det som hoppet. Att kunna andas in den kyliga luften på morgonjoggarna eller kvällslöpningarna ger mig en känsla av förtröstan. Då lyssnar jag på själens röst som manar mig till tillförsikt. Den rösten är mjuk och lugn. Jag inbillar mig att själen har koll på läget.

När löpturen är över vaknar egot med sina oroliga tankar. Hur ska det gå? Finns det verkligen inte en enda arbetsgivare som är villig att anställa dig eller ge dig något konsultuppdrag? Har du gjort allt i din makt? Lika bra att ge upp.

I mitt inre förs kampen vidare mellan mitt ego och min själ. En strid som sker varje ögonblick och varje minut. Oklart vem som vinner…..man kan alltid hoppas….att hoppet vinner.

/m

Den kreativa själen

Det spelar ingen roll hur gammal du är eller hur ditt liv i övrigt ter sig. Kreativitet är aldrig för sent. Det är inte egoistiskt, dumt eller naivt att försöka att vara kreativ. Tvärtom. Jag tror att kreativiteten är en naturlig del av att vara människa och som genomsyrar allt liv. Det är helt enkelt Guds gåva till oss.

Kanske önskar du att du var bättre på att skriva, bättre på att måla eller att du tar snyggare foton. Kanske är du rädd för att våga visa upp din kreativitet för andra. Kanske är du rädd för att släkt och vänner ska tycka att du har blivit tokig. Kanske tycker du att kreativitet är lyx och inget du kan unna dig. Undanflykterna är många men jag vet i alla fall att jag älskar att vara kreativ oavsett vad andra tycker.

Självklart behöver man inte utsätta sig för andras tyckanden, om man tycker sådant är tärande. Man tar naturligtvis en risk genom att publicera en bok man har skrivit eller när man visar upp en tavla man har målat. Du kan naturligtvis vara kreativ och välja att leva i skuggsidan, långt borta från kritiska ögon. Idealet är naturligtvis att vi alltid får uppmuntran men vi vet att världen inte ser ut så. Valet är ditt – men kreativ kan du alltid vara. Hur öppet kreativ du vill vara väljer du själv.

Vi är komplexa och mångfacetterade. Vi tänker och reflekterar. Vi grubblar över döden. Vi söker lyckan i livet. Allt är vi. Medvetna varelser som självklart har begränsningar men också oändliga möjligheter. När jag så sakteligen vandrar genom livets upp- och nedgångar och försöker balansera mitt kreativa liv med allt annat försöker jag skilja på mitt ego och min själ. Det hjälper mig att navigera rätt.

Min själ är mitt sanna jag. Att förklara vad min själ är går inte. Den är för stor för det. Själen är mitt innersta väsen där själva livskraften finns, hemvist för kreativiteten och min visdom. Den vill mig aldrig något ont och den vet alltid bättre än mitt ego. Låter jag själen styra hamnar jag alltid rätt.

Sedan har jag mina tankar och känslor. De brukar jag kalla mitt ego. Mina tankar är oftast strukturerade och förnuftsmässiga medan känslorna mer impulsiva och starka. Både mina tankar och mina känslor har viktiga funktioner att fylla i mitt liv men ibland vägleder de mig fel.

Varför säger jag då detta – jo, jag försöker lyssna på min själ så mycket jag bara kan och den säger åt mig att vara kreativ. Jag har mitt egos tankar och känslor som verktyg men jag låter själen styra. Därför fotar jag, därför målar jag och därför skriver jag. Jag är en kreativ själ.

/m

Fortsätt simma

Tidigt i morse får jag ett sms. Klockan är innan soluppgång och jag befinner mig i mellanlandet mellan att bestämma mig för att fortsätta att leta efter John Blund eller gå upp och se morgonens första ljusstrålar. Mobilen ligger precis bredvid mig så jag låter bli att ta ett beslut om sömn eller solstrålar och istället ser jag på displayen vem som vill rikta min uppmärksamhet mot vederbörandes sms. Det är från ett okänt nummer med enbart två rader text.

– Bra att du följde mitt råd. Nu är det bara att fortsätta simma.

Jag får skylla på den okristligt tidiga morgontimmen men jag fattar först ingenting. Fortsätta simma?  Ny anmälan till Ironman, eller? Någon behagar helt enkelt att skämta med mig. Jag skriver först ihop ett något sarkastiskt svar men hindrar mig själv precis då jag ska trycka på reply-knappen. En insikt i mig växer starkare om vem den mystiska avsändaren kan vara. Fortfarande med en viss osäkerhet skickar jag iväg mitt svar.

– Tack för ditt råd. Jag ska fortsätta…men simma?

Svaret jag får bekräftar min insikt. Det är min kollega från Kalmar som nu läst mitt förra blogginlägg.

– Ja, fortsätt simma. Kommer du inte ihåg rådet du gav till mig för många år sedan. Jag var ny som chef och hade ett rent helvete. Funderade på att hoppa av och du lyssnade på mig och gav mig flera matnyttiga råd men det som fastnat mest var ett fantastiskt tips du fått från din dotter. Hon gick tydligen omkring hemma hos er och sa fortsätt simma så fort något var jobbigt. Du vet, från filmen.

Visst minns jag. I alla fall min dotters period av citatrabblande från Doris. Min vän från Kalmar fortsatte.

– Så fortsätt simma. Varje dag…

Jag förstår vad han menar och tackar honom. Så därför kommer här ett nytt blogginlägg och det är lika bra att förvarna er…jag kommer att försöka lyda min kollega och skriva blogginlägg oftare framöver.

Efter min lilla sms-trafik med den före detta kollegan från Kalmar fanns det ingen anledning att leta efter John Blund. Min sol-app visade på att solen strax skulle gå upp (ja, jag har en sol-app vars enda syfte är att visa vid vilken tid solen går upp och ned).

Tyvärr en aning molnigt i morse men jag gav mig ändå chansen att njuta av de kyliga höstvindarna och gick ut på tomten. Medan jag står där och njuter av den spröda morgonens första ljusstrålar och huttrar av höstens entré kommer några fantastiska meningar till mig. Spröda, delikata och som gjorda för att sättas på pränt. Jag förbannar mig själv att jag inte har med mig papper och penna.

Goda tankar har oftast en tendens att komma till en då man minst anar det. I alla fall är det så för mig. Man borde alltid bära med sig ett anteckningsblock och en penna. Nu i denna morgonstund låter jag meningarna som kommit till mig bara försvinna. Jag bestämmer att de får stanna i ögonblicket. När jag går tillbaka till huset är de borta.

Medan morgonrutinen sedan tar över funderar jag vidare på tankar och insikter som plötsligt kommer till en. Kan det vara så att de viktigaste tankarna man får och sedan bär med sig i livet kommer till en då man minst anar det? Det vill säga att dessa inte är ett resultat av långa tankebanor eller resonerande med sig själv eller någon annan. Tillfällen då man förväntar sig nya insikter. Kan det vara så?

Jag läser ibland några rader ur någon Henri Nouwen-bok. Han skrev många böcker men jag slås allt som oftast över hur han nästan alltid återkommer till hur han ser på de till synes obetydliga tillfällena i livet. Hur insikterna kommer till honom då han minst anar det. Hur hans ”kallelse” når honom vid tillfällen han inte förväntat sig något speciellt. Ibland förhastar han sig och inser att det där inte var någon ”kallelse” eller någon viktig tanke. Det jag gillar är ihärdigheten hos honom. Han ger aldrig upp. Han fortsätter hela tiden. Med hopp om att nya insikter, nya tankar och nya ”kallelser” kommer till honom när han minst anar det. Man kan säga att han fortsatte simma…hela livet.

Jag avslutar med några rader från en av hans bästa böcker, ”Aging”, från 1974.

”Även om vi bara har en livscykel att leva, även om det bara är en liten del av mänsklighetens historia som vi får vara med om, är det vår största kallelse att göra detta så vackert och riktigt som vi kan. Utmaningen med att åldras är att vänta med ett stort tålamod och en allt starkare förhoppning. Det är att leva med ett ständigt hopp.”

/m

 

 

 

Du måste skärpa dig

– Du måste skärpa dig.

Jag hör rösten bakom mig men tror inte vederbörande vänder sig till mig med sin tydliga uppmaning. Att jag befinner mig i min älskade sommarort, Kalmar, där få om ens någon torde känna igen mig stärker mig i min uppfattning. Kön fram till Espresso house utlämning av beställda kaffevarianter är inte så lång. Det är faktiskt enbart jag och mannen bakom. Det faktumet gör till slut att jag nyfiket vänder mig om och ser in i en gammal jobbarkollegas ögon.

Efter sedvanliga återseendehälsningar återkommer kollegan till att jag måste skärpa mig. Han säger det i skämtsam ton. Av min förvånade uppsyn att döma gör kollegan en riktig tolkning och fortsätter med en förklaring.

– Du måste ta dig tillbaka till hälso- och sjukvården. Du behövs. Det går åt helvete utan dig. Skärp dig.

Jag tackar för vänligheten för att kollegan tycker att hela Sveriges sjukvård brakar ihop utan mig. Innan jag responderar med det naturliga svaret att det går nog alldeles utmärkt utan mig fortsätter han.

– Även om du inte kommer tillbaka så kan du väl ändå skärpa dig och skriva fler blogginlägg. De är jävligt bra men alldeles för få.

Jag tackar för hans uppriktighet och allt eftersom samtalet går vidare och till slut dör ut då vi fått varsin latte glider jag vidare mot Larmtorget. Jag funderar på uppmaningen om att skärpa mig. Solen skickar glödheta strålar mot mitt ansikte. Det är snart höst men det märks inte på vädret. Jag går en lång omväg för att till slut återse bilen vid Baronens parkering.

Under min gångtur har jag pratat med mig själv. Inte högt, för det skulle nog ha dragit till sig en viss uppmärksamhet, utan stilla resonerande i mitt huvud mellan mitt ego och min själ. Vad jag vill med mitt liv och vart det är på väg. En uppmaning om att skärpa mig gör att jag till slut vrider på frågan ”Vad skall jag göra med mitt liv?” till ”Vad vill livet göra med mig?”. Kanske en simpel förändring vid en första anblick men innehållsmässigt en gigantisk förändring.

I Bibeln finns en rad om att vi är skapade för att utföra de gärningar som Gud bestämt oss till. När vi levererar något i våra liv gör vi det således utifrån något vi är skapade för att göra. En trösterik tanke. Dag Hammarskjöld beskrev det som ”bejakelse av ödet”. Det kan ju lätt uppfattas som fatalism och här någonstans går jag vilse i mina egna tankegångar.

Väl tillbaka i bilen är latten sedan länge utdrucken och med förvirrade tankar lämnar jag parkeringen med destination sommarstugan. Jag bestämmer mig till slut för att ändå följa min kollegas uppmaning. Jag skärper mig härmed och levererar ännu ett blogginlägg!

/m

Ålderdomen

Jag och min väckarklocka har bytt plats. Då jag hade ett jobb vaknade jag före den ettriga ringsignalen och steg upp genom att som första handling på dagen trycka bort alarmtiden. Nu är det väckarklockan som väcker mig och jag som är dess slav. Förr upplevde jag ingen trötthet, nu tycker jag att jag är konstant i ett sömnaktigt stadium. Förr kunde jag hålla tio olika tankar i huvudet samtidigt, nu får jag vara nöjd om en enda tanke stannar kvar i mitt huvud.

”Välkommen till ålderdomen”, sa en släkting till mig då jag beklagade mig. Han sa det i en skämtsam ton och med en lätt retfull anspelning på min passering av 50-årsstrecket för ett antal månader sedan. Jag bara log som svar.

Det hela har ändå fått mig att fundera lite på det här med ålderdomen. I en av Psaltarens texter står det något i stil med: ”Stöt inte bort mig på min ålderdom, överge mig inte när krafterna sviker.” Jag vill tro att det här med ålderdom inger en viss respekt och att årstidsringarna även skapar erfarenhet och kunskap som är till gagn både för en själv såväl som andra.

Åby kyrka

Jag är ju inte enbart den person jag är nu. Till åldrandets fördel ligger att jag samtidigt är den sjuåriga killen som cyklade omkull i barndomsstaden, den tjugoåriga ynglingen som pluggade häcken av sig på Universitetet, den tjugotreåriga killen som vann skyttemästerskapet i lumpen eller den fyrtiofyraåriga HR-direktören som gav råd åt vilsna chefer. Jag är alla jag som jag någonsin har varit…samtidigt.

Ser man det så är åldrandet en fantastisk källa att ösa ur. Erfarenhet läggs på erfarenhet och ödmjukt kan jag bemöta och ge råd åt yngre för jag har varit där. Jag har varit i deras skor. Lika ödmjukt vill jag ta emot de som är äldre än mig. De har något jag inte har. Fler årtidsringar, ännu mer upplevelser, ännu fler reflektioner.

Min dopskål

Åldrandet är något fantastiskt. Något att värna. Ögonblick läggs på ögonblick. Insikt läggs på insikt och varje gång växer jag som människa. Vilken ynnest att få bli gammal. Att få vara med en dag till, en vecka till, ytterligare en månad och ännu ett.

Jag ska tänka på det nästa gång väckarklockan ringer.

/m

 

 

Att vara mottagande

Jag sitter på trappan i sommarhuset utanför Kalmar. Den tidiga morgonjoggen är utförd och uteduschens strålar har brutit av regnets droppar. Löpturen var dagens enda punkt på min ”att-göra lista”. Har inget annat inplanerat, vilket är en märklig känsla. Funderar på om jag ska läsa något, skriva något eller gå och väcka yngsta sonen. Alla dessa beslut.

Det är tyst och fridfullt. Regndropparna är det enda sällskapet. Solen lovas till eftermiddagen. Jag bestämmer mig för att sitta kvar och inte göra något. En förvirrad spindel börjar sin upptäcksfärd på mitt ben. Jag låter den hållas. Iakttar de långa benen och den ludna kroppen. Låter ögonblicket sjunka in. Tar stunden som den kommer och låter tankarna virvla fritt.

I huvudet poppar Kolmårdsbesöket härom dagen upp. Vi var där med barnbarnet med familj. Många besökare. Härlig dag med Wildfire, Linbana och mängder med djur. Minnet stannar dock vid alla stressade föräldrar som skrek åt sina barn och åt sina respektive. Besökare som inget annat ville ha än en lugn och stressfri dag men som fick något annat. Alla hade nog som ambition att  försöka maximera sitt besök med att hålla sina barn glada samtidigt som de ville uppleva allt. Det blev inte direkt en lugn semesterdag för dem.

Mina tankar vandrar vidare i en reflektion. Det är inte direkt första gången jag är på Kolmården men första gången jag noterar all denna stress. Var jag själv en sådan där stressad förälder som hade tunnelseende? Är det först nu då jag själv inte har semester som jag ser dessa människor? Har semester gått från att ta dagen som den kommer och ha roligt med nära och kära till att bli ”måsten” med barnen och maximera allt? Stillheten, lugnet och att bara vara – har det försvunnit?

Spindeln glider av mitt ben och fortsätter nedför trappan. Kanske uppskattade den inte all min hårväxt på mitt smalben? Jag andas in stillheten och tar på tystnaden.

Som så ofta leder mina tankar till ett citat av Dag Hammarskjöld:

”The Uncarved Block. Förbli i centrum, ditt eget och de mänskliga reaktionernas. Handla för de mål detta ger ditt liv i all utsträckning som detta i varje ögonblick är dig möjligt. Handla så utan tanke på följderna och utan att i något söka dig själv.”

Jag tycker om citatet. Det säger så mycket om hans livshållning.

I april 1957 invigdes meditationsrummet i FN-byggnaden på Manhattan i New York. I samband med invigningen uttalade Hammarskjöld att byggnaden, som var ägnad åt arbete i fredens tjänst, ”borde ha ett rum ägnat åt tystnad i yttre mening och stillhet i inre mening”. Det kan låta både fridfullt och skönt att ha ett sådant rum att kliva in i. En fysisk plats att gå undan till där stillheten och tystnaden råder. Tänk att ha ett sådant rum att glida in i på sin arbetsplats eller under sin semester.

Jag tror dock han tänkte djupare än en fysisk plats. Dags tankar gick säkerligen från det yttre rummet i FN-byggnaden till varje människas inre rum. Varje människa bär på ”ett centrum av stillhet omgivet av tystnad”. Detta människans centrum visualiseras i meditationsrummet av det stora järnmalmsblock som ligger mitt i rummet som också innehåller en nonfigurativ målning av Bo Beskow. Stenblocket är uthugget, ”carved” på engelska, ett resultat av människors vilja och förmåga. När Hammarskjöld några månader efter invigningen formulerar sina tankar i Vägmärken kretsar dessa kring det som är ”uncarved”, inte skapat av människohand. Det handlar om det stillhetens centrum i varje människa där det rena mottagandet är möjligt.

Att förbli i centrum betyder således att förbli mottagande. Finna stillheten är därför en huvuduppgift för mig oavsett om jag är på Kolmården eller sitter på stentrappan i sommarstugan. Oavsett fysiska plats. Då är jag mottaglig. Då är jag redo.

Hoppas även du finner stillheten idag!

/m