Mitt i sommaren och jag coachar på

Ibland förundras jag över chefer som verkar vara chefer för sin egen skull. Som om det skulle vara ett mål i sig, att bli chef. Sedan när någon väl har givit dem förtroendet att bli chef verkar de inte veta hur man gör. Visst är vi alla noviser från början men har man haft som mål att bli chef väldigt länge, ja då borde man ha tänkt igenom vad det innebär och varför man vill vara chef. Att vara chef är ett förtroendeuppdrag och själva chefsrollen i sig handlar om att coacha andra till att prestera maximalt. Så enkelt…och svårt är det.

Det är mitt i sommaren och jag coachar på distans ett antal personer. Det är så otroligt roligt. Det tycker både jag och mina adepter. En av de personer jag coachar har som mål att bli chef (hen är inte chef idag) och förra veckan ställde jag frågan om varför vederbörande vill bli chef. Idag kom svaret…”jag vill bli chef för att kunna coacha andra till stordåd”. Då kände jag att jag hade lyckats i min coachning.

För visst är det så att du behöver vara lika mycket coach som ledare och kunna lyssna och sätta dig in i varje människas förutsättningar. Som coach hjälper du andra att nå sina mål och därmed maximerar ni tillsammans företagets möjlighet att lyckas. Arbetet har nu för tiden för många blivit en livsstil. Gränsdragningen mellan arbete och fritid har gradvis suddats ut. Som chef står du hela tiden inför nya utmaningar som innefattar att se till dina anställdas hela livssituation. Om du förväntar dig full insats från dina medarbetare, måste du också veta vad som driver dem och hur de kan motiveras.

Därför fungerar coachning som ledarstil. Du måste lära känna dina medarbetare på djupet, precis som en coach. Att coacha någon har länge varit ett begrepp i idrottsvärlden där en coach tränar och stöttar teamet och varje individ i teamet. Allt för att prestera på topp när det gäller. I idrottens värld har det länge handlat om att coacha exempelvis fotbollsspelare individuellt men även som lag. Det gäller att lära känna varandra så varje spelare exakt vet hur sin medspelare vill ha bollen serverad till sig för att maximera just den andres prestation. Likadant är det i arbetslivet.

Det coachande ledarskapet fungerar väl utifrån det nya värderingsstyrda arbetsklimatet där den personliga utvecklingen ofta värderas högre än till exempel löneutvecklingen. Där utvecklingen mot mer flexibla och lärande organisationer med större individuellt ansvarstagande och förmåga att snabbt reagera på omvärldens och marknadens ändrade förutsättningar gör att coachandet sätter individens utveckling i fokus.

Fortfarande behövs den traditionella chefsuppgiften som innebär att fatta beslut, leda och fördela arbetsuppgifter, ge riktlinjer och tala om vad som gäller. Men det handlar ännu mer än när jag för trettio år sedan började mina chefssteg att leda andra genom visioner, helhetsperspektiv, individuell coachning som säkerställer att alla är med och inte minst att hjälpa medarbetarna att leda sig själva. Det klassiska medledarskap håller fortfarande.

/m

P.S. Vill även du ha en coach oavsett vad du nu har framför dig? Hör av dig! Jag coachar alla, oavsett roll och situation. D.S

Livet är skört – en mörk morgon

Efter många års erfarenhet från att ha upplevt både uppgångar och motgångar kan jag med emfas säga att det finns inget rätt eller fel sätt att reagera på när krisen/olyckan sker. Det är bara att acceptera att reaktionen kommer och att den är som den är och tillåt dig själv att reagera som du gör. Kanske kommer du inte känna igen dig själv, må så vara. Det är inte speciellt märkligt om vi agerar lite irrationellt och hamnar i en slags chock eller förnekelsefas kring vad som skett. Vi vet helt enkelt inte hur vi ska agera rationellt.

Igår eftermiddag skickade en vän till mig ett sms om att det ryktades om att det var Ing-Marie som var kvinnan som var offret för det vansinniga dådet i Almedalen. Jag hamnade omedelbart i någon slags förnekelsefas och sa till mig själv att det kan inte vara sant. Denna levnadsglada människa som sprudlade av liv och energi och som brann för att minska den psykiska ohälsan kan inte ha fallit offer för vad det verkar från en människa som uppenbarligen har psykiska besvär. Att falla offer för de man kämpar för.

Jag arbetade i Östergötland och Ing-Marie arbetade på det nationella planet på SKL (nuvarande SKR). Det slumpade sig så att det första nationella nätverk jag hamnade i som regional HR-strateg blev ett nätverk inom det psykiatriska området, med Ing-Marie som samordnare. Året måste ha varit 2006 eller 2007 och jag sög i mig allt som Ing-Marie bjöd mig på. Klokskap, erfarenhet och inte minst goda råd. Jag kom från Arbetsmarknadsverket och hade ytterst lite erfarenhet av psykiatrin som ämnesområde och som verksamhetsområde. Att i det läge få lotsas in av Ing-Marie var en ynnest.

När jag sedan blir HR-stabschef och HR-direktör fortsätter jag arbeta med psykiatrin kring bland annat kompetensförsörjningen. Det blir en hel del träffar med Ing-Marie kring dessa frågor. När jag sedan blir Regiondirektör kommer många andra frågor på min agenda och efter att jag lämnade Östergötland har Ing-Marie och jag enbart haft kontakt via sociala medier. Vi glider ifrån varandra.

Det finns dock ett tillfälle jag vill dela med mig av. Det är från Almedalen år 2016. Jag har precis avslutat en träff med mina kollegor i Kalmar (Krister) och Jönköping (Agneta) som träffades väldigt snabbt för att prata igenom den medverkan vi skulle ha dagen efter i Dagens Medicins program.

Jag har några timmar över och jag strosar runt kring de olika tälten och på de olika gatorna. En som vanligt leende Ing-Marie möter jag på en av gatorna. Vi stannar upp och pratar med varandra, mestadels om alla de programpunkter som Ing-Marie medverkar i. Hon beklagar sig över att hon inte har möjlighet att få gå runt och välja bland alla de kvalitativa seminarier som ges eftersom hon själv modererar eller står i panelen på många seminarier under detta års Almedal. Jag säger att jag har ett relativt luftigt program. ”Vad bra, då kan du hänga med på mitt nästa program”, säger Ing-Marie.

Sagt och gjort. Jag följer med på Ing-Maries nästa seminarie. Jag minns inte så mycket från själva seminariets innehåll mer än att det handlade om läkarprofessionen och om den kunde jämföras med förra tidens prästroll. Det var en diskussion där ärkebiskopen hade ett lättsamt samtal med Ing-Marie och någon mer (som hälsade välkommen) kring innehållet i de samtal som framkommer i mötena mellan människor och läkare respektive människor och präst. Med tanke på min nyfikenhet kring prästyrket önskar jag att jag minns bättre kring vad som sades.

Livet ville inte att vi skulle mötas någon mer gång i Almedalen, Ing-Marie. Detta var sex år sedan och jag har inte varit i Almedalen sedan dess. Nu sitter jag här och tänker att du fattas oss redan, samtidigt som himlen blivit en ängel rikare. Ingen av oss kan lämnas oberörda av detta vansinniga dåd. Det är en morgon som helt enkelt är lite mörkare och lite tyngre än andra morgnar. Den svenska demokratins yttersta kraft, det fria Almedalen, där vi alla i öppenhet kan mötas drabbas av detta illdåd. Låt oss innerligt hoppas att detta inte innebär framtida begränsningar i det öppna samhället.

Med dessa rader och minnen vill jag sända ett stort hjärta och tanke till Ing-Marie och hennes familj. Vi är många som är med er i denna sorg. I Ing-Maries anda vill jag uppmana alla att gå ut i livet och bemöt varandra med öppenhet, värme och tillit. Denna dag och alla andra dagar. Lyssna gärna på Ing-Maries kloka ”tankar för dagen” som hon förmedlade i SR. Det senaste bara några dagar efter Rysslands invasion i Ukraina. För egen del kommer jag ihåg de tankar hon förmedlade i februari 2019, tror jag det var. Så kloka tankar om varför vi människor vill göra andra människor illa.

Du hade så mycket mer att ge oss…morgonen är lite mörkare idag.

/m

Spara på ögonblick

Tåget är försenat och jag förstår att damen bredvid mig på Espresso House vid centralstationen ska med samma tåg. En djup suck kommer över hennes läppar när vi båda hör högtalarröstens meddelande om ytterligare förseningar. Vi börjar konversera och efter ytterligare några utrop i högtalaren inser vi att tåget är en timme försenat. Inget att göra någonting åt utan bara att bli kvar i stunden och invänta tåget.

Damen bredvid mig är pensionär och ska åka upp till en väninna i Uppsala. De ska sedan gå på någon slags frimärksmässa under helgen, om jag förstår henne rätt. Hon frågor om jag samlar på något och jag svarar att även jag samlade på frimärken när jag var yngre. Sedan hör jag mig själv lägga till orden, ”numer samlar jag bara på ögonblick. Du vet ögonblick av känslor och möten som dessa. Jag bevarar dem i min minnesbank”. Hon skrattar till och säger något i stil med att ”ja, man behöver ju inte samla på saker om man inte vill”.

Till slut kommer det försenade tåget och ögonblicket med damen är förbi. Jag träffar henne inte mer och nu har det gått väldigt många år sedan det mötet. Minnet av mötet poppar upp i mitt inre när jag i bilen hem efter att ha skjutsat min sambo till busshållplatsen vid Gårdstånga lyssnar på Peter leMarcs samlingsskiva från -92 som heter ”Fångade sånger och stulna ögonblick. Det är något med ordet ögonblick som fastnar.

Jag tänker på Viktor Frankl, ni vet den där österrikiska neurologen och psykiatrikern som efter att ha överlevt fyra koncentrationsläger under andra världskriget skrev boken ”Livet måste ha mening”. Jag har läst boken ett flertal gånger. Enligt Frankl är en viktig källa till mening i livet det vi skapar och det vi ger. Jag tolkar Frankl att det handlar om vad vi skapar och vad vi ger i vår vardag, till andra. Det handlar om ögonblick i relationer där vi ger av vår tid, vårt intresse, vår nyfikenhet och vår kärlek.

Människan mår helt enkelt bra att få skapa och ge något av sig själv till en annan människa. Själva grunden för ögonblick med andra i exempelvis arbetslivet handlar ju om ögonblick av samarbete och samverkan där alla bidrar med sin tid, sitt kunnande och sitt engagemang. Jag tänker att jag själv lider av altruism. Jag mår helt enkelt bra av osjälviskhet, av att ge till någon utan krav på motprestation eller utan krav på egen vinning. Hammarskjöld skulle säkert använt begreppet självutgivelse istället medan vi i nutid kanske mer kallar det självuppoffring. Visst är jag medveten om att det finns mycket egoism i vår samtid men det förändrar inte min syn på mening och på Frankls grundläggande budskap. Om jag möter en främling så ler jag och bjuder vad jag kan på mig själv. Jag tror nämligen godhet smittar. En egoistisk människa som varken bjuder på leenden eller vänlighet tror jag inte i grunden mår så bra eftersom känslor och beteenden smittar till andra så möter nog den egoistiska människan samma typ av beteenden från andra. Det man ger får man tillbaka.

Frankl har också ett annat begrepp. Han kallar det upplevelsevärden. Enligt min tolkning handlar det om de ögonblick vi får i livet, de upplevelser vi får vara med om. Det kan vara solnedgången över Öresund, likväl som den stressade stunden under morgonrusningen i tunnelbanan. För egen del värdesätter jag stort de ögonblick jag delar med andra. Visst har jag ibland behov av egen tid, exempelvis mina dagliga löprundor, men de bästa ögonblicken har jag nog tillsammans med andra. Nu när jag skriver det här tänker jag att det nog egentligen handlar om ögonblick av delande. Ögonblick av delande med andra. Jag delar helst upplevelsen med solnedgången över Öresund med exempelvis min sambo istället för att vara själv i stunden. Lika vacker solnedgång men inte samma känslomässiga meningsfullhet.

I helgen tog jag lokaltrafiktåget över till Köpenhamn och strosade runt några timmar på Köpenhamns gator, med vad som kändes som miljoner andra, för att se på första etappen av tour de France. Ett ögonblick som jag uppskattade mycket. En häftig ”once-in-a-lifetime” experience då touren knappast lär återkomma någon mer gång till Köpenhamn (?). Medan jag strosade omkring där och njöt av dessa världscyklister och tog in publikhavets glädje tänkte jag på Frankl. Det var verkligen ett häftigt ögonblick för mig att strosa omkring i Köpenhamn men det riktigt meningsfulla hade varit om jag fått dela upplevelsen med någon annan. Nu gick jag själv här och trots miljonpubliken kände jag mig stundtals ensam.

På sätt och vis handlar kanske även de ögonblicken om ett delande. Hammarskjöld skriver om ”den inre resan” och på något sätt är även de upplevelser och ögonblick jag hade på Köpenhamns gator som ett delande med mig själv. Mitt ”yttre jag” som tar in allt jag upplever får dela ögonblicket med mitt ”inre jag”. Kanske är det därför jag älskar att jogga och löpträna varje dag? Det handlar om att dela ett ögonblick med naturen där jag känner mig ett med skapelsen och delar en stund mellan mitt yttre jag och mitt inre jag.

Jag svänger in med bilen på baksidan av huset samtidigt som leMarc sjunger en vers ur ”Ett troget hjärta”. Versraderna gjorde att jag gick in och skrev denna bloggtext:

”Du vet att aldrig, aldrig, aldrig
Kommer ett ögonblick igen
Nej aldrig, aldrig aldrig, som dom var just då, min vän
Men upp med hakan, sorgsen, vi lever än
Jag kan ta på mej allt, du kan beskylla mej
Jag är så bra på att förgöra dej
Men du ska få min allra bästa lögn
Ett löfte jag vill ge”

Visst är det så som leMarc sjunger. ”Aldrig kommer ett ögonblick igen”. Det kan kännas stressande i sig men samtidigt går jag tillbaka till mitt möte med damen på Espresso house. Samlar jag varje ögonblick i minnesbanken så har jag dem bevarade. Ögonblickssamlande ska inte vara stressrelaterat utan mer njutningsfullt och meningsfullt.

Gå därför ut och ta vara på ögonblicken, ta vara på stunderna, samla på ögonblicken. De är livets gåva till dig och kanske kan du ge dem vidare till någon annan vid tillfälle. Då blir det som leMarc sjunger i en annan av hans odödliga låtar:

”När vi blir gamla och kanske glömda
Ger jag dig de ögonblick jag sparat på
Detta blir ett av de sätt jag åtrår dig på
Bara ett av de sätt jag åtrår dig på”

/m

Med folkrättens rätt att förhindra krig

Vi åker till biblioteket i Södra Sandby. De har ”meröppet” så vi kan sitta där och jobba likväl som i stugan. Här är vi ju dessutom omgivna av böcker och tidningar, något jag älskar. Min sambo behöver dessutom utskriftsmöjligheter så då fungerar ”meröppet” perfekt.

För egen del har jag skrivit det jag ska göra från mina uppdragsgivare för denna vecka (ge mig gärna mer uppdrag – ni som läser detta :-)). Känner mig rastlös och tar fram böcker ur den historiska sektionen. Bläddrar förstrött i olika faktaböcker kring första världskriget. Bläddrar sedan i någon bok kring Balkanländernas historia och fastnar för ett kapitel om den internationella tribunalen i Haag (ICC). Tydligen firade tribunalen 20 år i förra veckan.  

Jag tänker att den ryska invasionen har blåst nytt liv i ett internationellt rättssystem som allmänt setts som tandlöst och ineffektivt. I centrum står just tribunalen i Haag. Domstolen inrättades för att åtala de mest allvarliga internationella brotten, inklusive folkmord. På två decennier har tribunalen fått kritik för att de bara fällt tre krigsförbrytelser och fem för att ha stört rättvisan. Det har, föga förvånande, visat sig vara utmanande att få misstänkta till domstolens säte i Haag. Ledare i Afrika har dessutom i flera år anklagat domstolen för partiskhet. Stormakterna, dvs, Ryssland, Kina och USA, har dessutom vägrat att acceptera domstolens jurisdiktion. Detta har naturligtvis inte hjälpt att effektivt skapa ett internationellt rättssystem eftersom rättssystemet därmed släpper de mäktigaste länderna.

Kriget i Ukraina har dock satt fokus på detta med folkrätt högt på agendan igen. Om jag förstår saken rätt har en aldrig tidigare skådad global ansträngning för att undersöka och åtala krigsförbrytelser satts igång. Detta med hjälp av både lokala och internationella utredare som reser ut över det krigshärjade landet för att samla bevis på ryska illdåd, även när striderna fortsätter.

Fokus på krigsförbrytelser har också förnyat intresset för frågor om styrkor och begränsningar av internationell rätt när det gäller att begränsa aggression och ålägga ansvar.

Tre ryska soldater har redan dömts i ukrainska domstolar. Pengar och resurser har strömmat in för att hjälpa den ukrainska riksåklagaren, Iryna Venediktova, att utreda de nästan 20 000 påstådda brotten mot krigslagarna som hennes team har registrerat. Internationella brottmålsdomstolen i Haag, som öppnade sin egen undersökning i mars, skickade sin största fältutplacering någonsin till Ukraina. I sammanhanget är det värt att nämna att USA skickade sin justitieminister, Merrick Garland, till Ukraina, där han tillkännagav skapandet av justitiedepartementets ansvarsgrupp för krigsförbrytelser, som ska styras av den amerikanske ”nazistjägaren” Eli Rosenbaum. 

Den internationella uppmärksamheten återspeglar det fräcka i Rysslands kränkningar av krigets lagar. Bilder av massgravar, bombade sjukhus och barn som saknar lemmar, i kombination med upprörande berättelser om våldtäkt, tortyr och tvångsdeportation, har väckt utbredd moralisk upprördhet. Min fundering gäller dock också i sammanhanget de konflikter där västvärlden är medskyldig, då är inte den internationella uppmärksamheten kring folkrätt så utbredd.

Ni minns väl George W. Bush-administrationen och hur de drog tillbaka USA:s underskrift från domstolens grundfördrag, med hänvisning till farhågor för att amerikanska tjänstemän, militärer eller trupper skulle kunna ställas inför rätta. ”Internationella brottmålsdomstolen är oroande för USA,” sa Bush till reportrar i juli 2002, när hans krig i Afghanistan var nästan ett år gammalt och när han lade grunden för en invasion av Irak. Denna invasion förverkligades sedan, av flera klassad som omotiverad och olaglig. 

Jag tänker också på när USA stoppade ett försök från tribunalen i Haag år 2003 i att utreda brott som begåtts i Afghanistan. Även Trump-administrationen hindrade tidigare ICC-åklagaren Fatou Bensouda för hennes försök att undersöka möjliga amerikanska krigsförbrytelser i den konflikten. Även om Biden-administrationen hävde sanktionerna, valde den nuvarande åklagaren Karim Khan förra året att inte fokusera på eventuella brott av amerikanska trupper där.

När det gäller Rysslands invasion har dock USA vänt sig till Haag, utan att gå så långt som att bli part i den. Det känns som om att nu då hela övriga världen fördömer Ryssland, då är en internationell tribunal ok, men inte om det gäller konflikter där USA själv är inblandade i. Jag kan känna en viss dubbelmoral i det tänket.

Kanske är detta dock chansen världen får, för att se och skapa ett ökat värde, som nästan alla länder kan acceptera kring en internationell folkrättsdomstol. Kina och Ryssland lär väl även fortsättningsvis stå utanför ICC men kanske kan kriget i Ukraina möjliggöra en större acceptans hos exempelvis USA.

För egen del måste jag nog tillstå, som den pacifist jag är, att det största brottet i alla konflikter bör väl rimligen vara igångsättandet av själva kriget som sådant. Här saknar tribunalen jurisdiktion överhuvudtaget, nämligen för själva krigsutbrottet i sig. Vore inte det något som en internationell folkdomstol eller FN-organ borde ha som det absolut viktigaste mål, att förhindra och lagföra de som inleder en konflikt? 

Några tisdagsfunderingar från ett bibliotek i södra Skåne.

/m 

Livsresan från stillhet till frid

Jag sitter ensam på landet i en stuga utanför Södra Sandby. Om man undantar den bitvis hårt trafikerade landsvägen utmed husets framsida är det stillheten som råder i den trädgård som breder ut sig på baksidan. Det är långt från stadens myller eller hetsens och stressens Almedal just nu.

Minnet går tillbaka till alla de åren jag var ansvarig för våra arrangemang i Almedalen eller alla de panelsamtal och debatter jag medverkade i. Det känns avlägset nu när stillheten växer i mitt inre här på landet.

Visst var det roliga år men samtidigt en ytlig värld som enbart handlade om att synas. Jag vet att jag uttalade mig i lokalmedia varje år och svarade på journalisternas frågor om varför vi satsade skattepengar på att åka till Almedalen. Jag blev bättre och bättre på att finna hållbara argument. Samtidigt är det svårt att bortse ifrån att nyttan i att synas på Almedalen är en kortvarig ögonblicksföreteelse som sällan skapar långvariga värden.

Det största värdet är nog att det är lätt att mötas i Almedalen. Alla är ju där inom samhälle, politik och affärsliv. Att mingla och skapa värdefulla möten är lätt och det är där du kan skapa värdena, de bestående intrycken, de bestående mötena mellan personer som kan leda till något stort. Jag minns knappt någon av våra tältaktiviteter men jag minns mötena. Jag minns människorna. Många har jag fortfarande kontakt med.

Jag läser ofta ur Vägmärken, Dag Hammarskjölds bok. Stillheten är ett ofta förekommande begrepp i hans värld. Jag kan förstå det. Stunder av stillhet har alltid haft väldigt positiv effekt på mitt sätt att vara effektiv och beslutsfähig. För Dag Hammarskjöld var stillheten en nödvändighet för att han skulle klara av sitt tuffa uppdrag. Stillheten och tystnaden var en nödvändig motvikt till den intensiva FN-verksamheten och en förutsättning för att han kunde fatta kloka beslut i konflikter med freden som ledstjärna.

När Dag Hammarskjöld invigde meditationsrummet i FN sa han:

”Inom oss alla finns en kärna av stillhet omgiven av tystnad. Här i denna byggnad, där så många arbetar och debatterar för fred, behövs ett rum, som är avskilt för tystnad i yttre mening och stillhet i inre mening. Här finns inga andra symboler, inget som distraherar eller stör stillheten i vårt inre … Enligt ett urgammalt ordspråk karaktäriseras ett kärl av sitt tomrum och inte av sina väggar. Det ankommer på var och en av oss, som besöker detta rum, att fylla tomrummet med det som vi själva finner i vår kärna av stillhet.”

För Dag Hammarskjöld, likväl som för mig, spelar de medeltida mystikerna och deras tänkande en stor roll för mig. Deras tid och värld var en helt annan men de landade i många sanningar som vi i dagens självupptagna värld har förträngt eller inte velat ta till oss. Just stillheten är jag säker på att Dag ”lånade” från Johannes av Korset, Thomas af Kempis och Mäster Eckhart. Samtliga tre nämner stillhet och frid i vördnadsfulla termer.

För egen del går jag ett steg längre än Dag och jag tänker även på frid, inte bara stillhet. Det är möjligt att även Dag såg på resan från stillhet till frid. Han benämnde ju den längsta resan som resan inåt och då kanske han tänkte på resan från stillhet till frid. När ni tänker på stillhet och frid kanske ni ser dem som synonymer, som utbytbara begrepp som beskriver samma sak. För mig är det stor skillnad på dem, egentligen ett livs erfarenheter och upplevelser emellan. Ungefär som skillnaden mellan att vara på Almedalen och i en stuga utanför Södra Sandby.

Inspirerad av de medeltida mystikerna som levde ett inrutat liv med bön och reflektion kan jag tänka mig att även de separerade begreppen. Frid var målet och stillheten ett medel. Liknande känner jag. Kanske är det det som är mödan värd med vår strävan här på jorden, att finna frid. Mystikerna hade säkert delat upp det i fem steg och sagt att stillhetens frukt är bönen, det första viktiga steget där du pratar med Gud. Det andra steget är resultatet av bönen, nämligen tro. Har du tro når du det tredje steget som är kärlek, både att ge och ta emot kärlek. Du går då in i det fjärde steget som är tjänande, du tjänar och utför kärlekens handlingar och resultatet av ditt tjänande är frid. Du har därmed vandrat från stillhet till frid genom fem steg.

För mig är det en livslång resa att färdas från stillhet till frid. Kanske når jag aldrig fram? Till alla de som är stressade och befinner sig på Almedalen just nu, i en ytlig värld, ser de säkert ingen skillnad på stillhet och frid. För dessa är de synonymer som kan liknas vid ett modernt begrepp som semester. För mig är det så långt därifrån det bara kan gå att komma. Jag tänker att många människor nöjer sig med stillheten, på sin höjd under semestern, men de når aldrig längre. Frid finns inte för dem. Stillheten kan de ordna själva och jag delar den bilden. Stillheten kan du själv frambringa genom lugn och stilla harmoni men den verkliga friden kan du bara ta emot från Gud. Den kan du inte själv erhålla. Den blir ett resultat av din strävan. Vägen kan vara svår, ogenomtränglig och bitvis hård men den är väl värd att vandra.

För har vi egentligen något val? Att vandra mellan stillhet och frid ser jag som det mest naturliga att göra med stillhet, kärlek och tjänande som ledstjärnor. Finns det någon annan väg?

Nu har jag givit dig färdbeskrivningen. Fem steg på vägen mellan stillhet och frid. Vägen är lång så min uppmaning är…att ta första steget. Börja gå.

/m

Göra det omöjliga

Jag sitter i stugan och pustar ut efter en dag med olika frilansjobb, kurs i att restaurera gamla hus med lera och naturligtvis läsande och skrivande. Slår på TV:n och det är friidrott från stadion. Tror förresten att mitt personliga 3000 meter banrekord är från stadion. Vi pratar -80 tal och en sen kväll med löpning i stadionlyse. Jag minns fortfarande mjölksyran som sprutade sista varvet.

Tänker på det omöjliga och att göra det möjligt. Oxford den 6:e maj 1954. Läktarna fullsatta. Solen spred en varm värme. Friidrott i världsklass. Höjdhopp, häcklöpning, kulstötning med fantastiska deltagare och fantastiska resultat. Alla åskådare väntade dock på ett enda lopp. Den klassiska ”engelska milen” skulle avgöras i slutet av tävlingarna. Sju löpare skulle ställa sig på startlinjen, dock anlände Miller som åskådare och förstod först på plats att han var anmäld och gav walk over.

Sex löpare ställde sig på startlinjen. Det hade tävlats i grenen ”den engelska milen” länge och det var många som sa att det var omöjligt att komma under 4.00 minuter. Ingen hade någonsin lyckats springa under 4.00 minuter. Det var helt enkelt en magisk gräns, omöjlig att passera.Mängder med tävlingar hade passerat och mängder med lopp hade slutat med resultat mellan 4.01-4.10. Det verkade helt enkelt vara en fysiskt omöjlig gräns, i alla fall skrev tidningarna det.

Startskottet gick och löparna var iväg. Två farthållare hade anlitats. Dels Cris Brasher och dels Chris Chataway. Trots dessa farthållare tog Roger Bannister ledningen redan det första varvet. Det gick fort. Väldigt fort. Tempot skulle inte hålla, det tänkte nog alla som satt i publiken. Drömgränsen var ju omöjlig. Bannister skulle tvingas att minska farten.

När Bannister närmade sig upploppet var dock publiken i extas. Skulle det omöjliga trots allt vara möjligt. När Bannister passerade mållinjen stannade klockan på 3:59,4. Det omöjliga hade hänt. Drömgränsen var krossad!

Efter detta lopp blev det stora löpsedelsrubriker. Det omöjliga hade hänt. Det som varit så svårt visade sig nu vara möjligt och redan veckan efter var det ytterligare en löpare som sprang under drömgränsen. Efter några månader hade faktiskt ett tiotal löpare sprungit den omöjliga ”engelska milen” under 4 minuter. Alla visste ju nu att det inte var omöjligt. Den omöjliga gränsen verkade mer finnas i löparnas huvud som tankar mer än i deras fysiska kroppar.

Varför skriver jag detta? Jo, jag tänker att i oss alla finns det omöjliga gränser. Vi målar upp omöjliga tankar som säger till oss att just det där är en omöjlighet, eller att just det där kommer aldrig att funka. Gränserna är olika för olika människor men det är mänskligt att sätta upp gränser för vad man tror är möjligt. Det kanske handlar om att det är omöjligt att få det där yrket man drömmer om. För någon annan kanske det handlar om att det är omöjligt att bli tillsammans med den där personen som man drömmer om att bli tillsammans med. För någon annan kanske det handlar om att det är omöjligt att bli frisk från den sjukdom man lider av. För någon verkar det omöjligt att Gud finns eller att Gud älskar varje människa så som den är. Det finns mängder med olika skäl som bekräftar hur omöjligt det är. Det största hindret finns dock inom oss själva. För ingenting gör något möjligt ifall vi har föreställningen och inbillar oss att det är omöjligt. Fråga Roger Bannister. Han trodde att det omöjliga var möjligt och plötsligt trodde många att det var möjligt.

Behöver du en coach i livet? Hör av dig så gör vi upp en plan tillsammans. Tillsammans göra vi det omöjliga möjligt!

/m

Förändringsvilja

Jag befinner mig i vår sommarstuga utanför Kalmar. Det är årets varmaste dag och jag håller på att krevera. Det är dock bara att gilla läget. Det finns ingen kyla någonstans helt enkelt, varken inne eller ute. Det är olidligt varmt och jag accepterar förutsättningarna. Ingen idé att göra motstånd mot vädrets vilja till förändring.

Värmen påminner mig om förändringar och en varm sommardag för några år sedan när jag var kallad till ett personalmöte på en klinik. Jag hade uttalat mig i media om förändringsarbete och den lokala tidningen hade ett citat som jag tydligen hade sagt som var i stil med, ”arbetar man i hälso- och sjukvårdsbranschen är förändring det nya normaltillståndet”. Citatet/uttalandet hade retat upp en del på just den här kliniken som upplevde att förändring var absolut det sista de behövde utan de längtade efter arbetsro efter ett tufft år med en tuff personalsituation. Ett ytterst mänskligt och förstående sätt att se på det hela efter en tuff period.

Jag vet att jag funderade på förändringsvilja när jag gick genom sjukhusets kulvert innan jag kom fram till sammanträdesrummet. När jag kom in i sammanträdesrummet och mötte personalen fick jag först berätta bakgrunden kring mitt uttalande. Om att förändring är något eftersträvansvärt. Att det visst finns perioder av lugn även i en förändringsresa. Att förändring inte är något tillfälligt. Jag mötte en hel del motstånd i form av åsikter kring att det var arbetsro som just den här kliniken behövde. Att förändring inte alls var något eftersträvansvärt.

Medan jag lyssnade på medarbetare som vittnade om deras motstånd till förändring började jag ställa frågor till dem om det inte var något som de innerst inne ville förändra. Funkade allt egentligen perfekt på kliniken? Gradvis smög det fram mängder av idéer och så småningom hade vi en fantastisk stund tillsammans där förändring var i fokus. Några veckor senare fick jag ett mail från en av de mest kritiska läkarna som varit som mest högljudd på mötet som tackade mig för att jag hade kommit och lyckats vända på viljan till förändring. Så uttryckte han sig…viljan till förändring.

När jag gick därifrån vet jag att jag tänkte på något som en av sjuksköterskorna sagt. ”Att här i regionen är det cheferna som vet bäst och att det är de som planerar all form av förändring”. Med den åsikten förstod jag bättre den till viss mån berättigad kritik som personalen initialt kände. Det motstånd jag upplevde härstammade således ur en upplevd avsaknad av delaktighet i beslutsprocessen kring förändring.

Kruxet med mitt uttalande var egentligen, ungefär som jag befinner mig nu i tillståndet kring det olidligt varma vädret, det gäller bara att förstå och acceptera. Det kan säkert skapa ett mått av förståelse för den aktuella förändringen, men den skapar samtidigt en uppgivenhet som kommer ta sig uttryck i reducerad inre motivation. Utmaningen ligger inte i att medarbetare gör motstånd mot förändringar utan utmaningen ligger i att chefer och organisationer har skapat förutsättningar som ger upphov till förändringsmotstånd hos medarbetarna. Så länge det finns arbetsplatser med chefer som tror att de alltid vet bäst, så länge kommer det också finnas ett behov av kontraproduktiva metoder. Så länge det finns medarbetare som upplever att förändringarna kommer uppifrån utan deras delaktighet i beslutsprocessen, ja, då får man som chef räkna med ett visst motstånd.

För egen del är jag en varm anhängare av att se medarbetare som kapabla att själva bidra med ansvarstagande förändringsvilja. Då blir inte förändringsmotståndet en stor fråga. Tvärtom blir krav på förändring ett tillfälle att dra nytta av hela verksamhetens samlade kompetens och skapa utrymme för engagemang och medinflytande och samtidigt höja kvaliteten i besluten. Självklart kräver detta ett närmast totalt transparent ledarskap, långtgående delegering och hela tiden uppmuntran och feedback kring hur verksamhetsutvecklingen fortskrider.

Se där…då hade jag inte fel…. ”arbetar man i hälso- och sjukvårdsbranschen är förändring det nya normaltillståndet”. Normaltillståndet ska väl vara en chef som är duktig på kommunikation, delegerar långtgående och hela tiden ger konstruktiv feedback! Som på vilken arbetsplats som helst!

Om nu bara värmen kunde minska…puh…

/m

Själens läkande

Jag älskade att spela fotboll när jag var yngre. Otaliga är minnena från diverse grusplaner och gräsplaner runt omkring i Sörmland där jag växte upp. Eftersom jag var en uppoffrande och löpvillig grabb som hade en otrolig passningsförmåga var mittfältare mitt naturliga element. Därifrån kunde jag både vara en del av anfallet men även en del av försvaret. Likt Frank Vercauteren i Anderlecht kunde jag slå dessa precisa inlägg eller likt Kevin Keegan i Liverpool kunde jag springa och kontrollera det mesta som skedde på plan. Naturligtvis minns jag med välbehag all den kamratskap som följde med laget men jag minns också alla dessa blodiga knän.

Antingen var det sår på det högra eller det vänstra knät, ibland lite sår på båda samtidigt. Blod övergick till en stark sårskorpa och hade jag tur slog jag inte upp sårskorpan innan den försvunnit av sig själv. Ibland kunde jag till och med pilla bort sårskorpan och det var läkt under den. Vilken känsla. De vita blodkropparna hade gjort sitt. Jag slutade aldrig att förundras över kroppens fantastiska läkeförmåga. På bara några minuter kunde ett uppkommet sår levra sig och omedelbart börja läka. Kvar sedan denna tid är några ärr som jag bär likt påtagliga minnen från en svunnen tid.

Även om detta är ett exempel på kroppens fantastiska läkeförmåga tror jag att själens fungerar på samma sätt. I alla fall när det gäller skador. Den stora skillnaden är att ärren syns inte efter de sår som bildas i själen. När något skadas i själen, när något jobbigt sker, när det gör ont, blir det som ett blödande sår i själen. Omedelbart börjar själen att försöka laga sig själv. Kroppens vita blodkroppar gav sig omedelbart iväg till mitt knä för att starta processen med att levra blodet, på liknande sätt tänker jag att koaguleringen kring själens sår sker. Själens vita blodkroppar sätter omedelbart igång.

Livet är inte likt en rak, flack väg som hela tiden flyter på utan varken kurvor eller backar. Vägen utanför vår sommarstuga går rakt fram i flera kilometrar. Vissa bildårar får då för sig, att likt när livet bara rullar på, att gasa på som om det inte fanns någon fartrestriktion. Även om vägen ser ut att gå rakt fram uppstår ibland hinder. Ett dött rådjur ligger i dikeskanten mitt emot vårt hus som ett monument för att visa på hur snabbt något oväntat kan uppkomma på en till synes rak väg.

När allt i livet bara rullar på, likt en rak väg, och inga sår varken på kroppen eller i själen uppkommer, är det lätt att tänka att det är så här livet är. Vi tänker att det är så här livet ska vara för att göra oss lyckliga. Vi målar upp den raka vägen som aldrig böjer sig, där rådjur aldrig hoppar upp, där minsta backe saknas men en sak är säker…det blir aldrig som vi har tänkt oss. En kurva uppstår alltid, en uppförsbacke kommer och rådjur eller andra liv ställer sig plötsligt framför oss. Vissa kallar dessa misslyckanden eller motgångar, jag kallar dem lärtillfällen.

Jag ser dessa sår som uppstår i själen som lärtillfällen där jag behöver växa och läka. Dessa misslyckanden eller motgångar är i många stycken mer lärorika än framgångarna du har i ditt liv. Efter att ha varit med på en lång framgångsrik väg så kan ett plötsligt gupp i den till synes spikraka vägen vara ett ovälkommet tillskott i den till synes uppgjorda, spikraka vägen. Läromässigt finns det där guppet där som en möjlighet för dig, en möjlighet till att lära sig något, ta vara på den möjligheten.

Livet blir inte sämre ifall man saktar ned lite och inte kör raksträckan det fortaste man kan, livet blir inte sämre för att man får ett eller flera misslyckanden längs ens livsväg, livet blir inte sämre för att man ibland behöver stanna upp för gupp eller gropar längs ens livsväg. De sår som bildas, kanske både på kropp och själ, visar att du lever och att du lär dig något nytt hela tiden. Likt kroppens sår ibland behöver omplåstras och kanske sys av någon behöver även själens sår ibland plåstras om av någon annan. Själens sjuksköterska/läkare kan vara vem som helst. Någon som lyssnar, tröstar, finns där. Någon som är där i de mörka stunderna, som inte säger de där klichéartade orden som ”du ska se att allt blir bra” utan istället stannar med dig i det mörka. Kanske ger dig nya perspektiv. Så småningom läker såret och blir till ett ärr. Det kommer en tid då det inte gör lika ont längre. Likt sårskorpan har du pillat bort det koagulerade men ärret är kvar.

Med tiden kanske du till och med kan känna att det där jobbiga, det där misslyckandet, det där själsliga såret som du helst skulle velat slippa, det där hålet längs den spikraka vägen som du inte förutsåg…var inte meningslöst. Det fyllde en funktion. Det gjorde att du växte som människa, det kanske till och med gav dig en oanad styrka. Dina själsliga ärr kan bli din tillgång.

Andra människor kan inte se dina själsliga ärr och dina inre sår. Ibland förstår de när du vittnar om det du gått igenom. Skadan fick inte sista ordet, det fick du. Nu är du en ny människa. Så är det för mig. Jag bär alla mina sår, både de kroppsliga och själsliga med mig. De finns där som en påminnelse om att livet är inte en rak, utstakad väg…och tur är väl det, även om det gör otroligt ont ibland.

/m

P.S. Hör av dig om du behöver en coach i livet eller behöver stöd inom något annat. Läs mer på www.matsuddin.com D.S

Hur många har jag tappat?

Jag vet inte hur många jag har räddat livet på. I alla fall för en stund. Däremot tror jag mig veta exakt hur många jag har tappat. Det är midsommardagen år 2022 och jag sitter på landet under ett träd. Skriver olika texter åt företag medan min sambo trimmar det höga gräset i tomtens utkant. Det är olidligt varmt. Tar en paus i mitt frilansliv och företagens texter och läser istället MIND:s temperaturmätning över den psykiska hälsan i landet. Har inte haft tillfälle förut. Rapporten kom i oktober förra året och jag deltog på länk vid seminariet då rapporten släpptes.

Rapporten innehåller 35 nyckelindikatorer som ger en bred bild över hur befolkningen i detta land mår. Det är en fascinerande och samtidigt skrämmande läsning. Jag råder er alla som har möjlighet att ta er tid att läsa rapporten. För mig är psykisk hälsa och mående ingen isolerad fråga som enbart hälso- och sjukvården hanterar. Det är en viktig fråga för hela samhället och för var och en av oss. Inom hälso- och sjukvården är symptombehandling i fokus snarare än på vad som orsakar det psykiska lidandet och hur det kan förebyggas. Jag vill slå ett slag, liksom MIND, för en helhetssyn på vår hälsa och med ett gemensamt ansvarstagande är jag övertygad om att vi kan vända trenden med ökande psykiska besvär och främja det psykiska välbefinnandet.

Jag tänker inte återupprepa det som står i rapporten utan det kan ni ta del av själva. En länk till rapporten finns längst ned i detta blogginlägg. Istället sitter jag här och reflekterar allmänt över mina egna erfarenheter utifrån mitt arbete som volontär i MIND:s självmordslinje. Jag har naturligtvis tystnadsplikt över samtalen och dess art men några allmänna funderingar tänkte jag dela med mig av. Alla ni som har läst min bok, Jag är paria, kanske förstår varför jag sitter som volontär. Naturligtvis ett otroligt påfrestande volontärsarbete men ack så viktigt.

Ibland misströstar jag något kopiöst. Jag känner att den psykiska ohälsan hos unga eskalerar för var dag som går, för varje volontärpass som passerar. Statistiken visar sitt tydliga språk med en suicidökning bland unga varje år sedan millenieskiftet. Numer är den vanligaste dödsorsaken hos unga just självmord.

Ett pass på MIND:s självmordslinje innebär att du möter unga som hatar sig själva, som skadar sig själva, som har svåra ätstörningsproblem och som har svårt i sina relationer med sina föräldrar, skola och sjukvård. Fantastiska ungdomar som har hela livet framför sig men som av olika anledningar känner att de inte duger till, så till den mildra grad att de är beredda att ta sina liv.

Ibland när jag scrollar på Instagram och går in på funktionen med det där förstoringsglaset. Då kommer populära konton, så kallade influencerkonton upp, som blandas med konton om kyrkor, fotboll, Jesus, författare och konstnärer….konton jag tycker om. Dessa populära konton märker jag handlar ofta om ytlighet, om skönhetsideal, kläder och smink. Jag läste en artikel i New York Times för något år sedan där en psykolog uttalat sig om att ungdomar skulle må bäst av att inte ha Instagram alls men om man vill ha det skulle man följa ett selfietestindex. Man skulle enbart följa konton som hade vänt på kameran och inte visade bilder på kontots innehavare (selfiebilder). När jag scrollar och tittar på populära svenska influensers konton är i princip varje upplagd bild en bild på dem själva.

Det här med att duga som man är har försvunnit. I mina samtal på MIND möter jag unga som mobbas och kränks i skolan för deras utseende. Som möter en skönhetsindustri som gör miljoner på dessa ungdomars skam över sin egen kropp. Som möter influensers som enbart promotar yta. Att försöka föra ett samtal där ingången är att ”du duger precis som du är” och att ”du är värdefull precis utifrån den unika person som du är” kan många gånger kännas tröstlöst men vi får aldrig ge upp.

Att arbeta med ungas självmedkänsla och välmående måste vara en otroligt prioriterad fråga för oss alla. Samtidigt hör jag hur många unga som jag pratar med för initierade diskussioner om depressiva tabletter, sömntabletter och andra farmaceutiska substanser som om det vore en vardaglig grej för alla ungdomar, något som jag tycker en ungdom aldrig skulle behöva befatta sig med. Nu möter jag till allra största delen unga som mår väldigt psykiskt dåligt. Psykisk hälsa för mig är ett brett område. Jag har ju märkt i samhället i stort att unga med lättare former av psykisk ohälsa (oro och ängslan) har också ökat. Här borde ju den förebyggande delen sättas in starkt. Utifrån mitt arbete som Regiondirektör läste jag många forskningsrapporter som lyfte upp att det lönade sig både ur ett mänskligt och samhälleligt perspektiv att sätta in förebyggande insatser innan unga hunnit utveckla allvarligare psykiatriska tillstånd.

I princip hela mitt vuxna liv har jag varit chef och jag kan naturligtvis inte låta bli att se även på denna fråga ur ett chefs- och ledarperspektiv. Som alla chefer som närmar sig en fråga så inser man att frågan är komplex, vilket gör att det ofta inte finns ett svar på hur man ska hantera en fråga. På frågan om vad som krävs för att öka ungas välmående finns det naturligtvis mängder med svar men ur ett ledarperspektiv vore det bra om man såg på detta så som man brukar se på andra komplexa frågor. Många samverkande aktörer måste samverka och för mig vore det bra om man tog dessa självklara steg:

  • Kartlägga problemets omfattning och orsaker. Detta ger oss bättre kunskaper om var det är bäst att sätta in olika åtgärder.
  • Utifrån kartläggningen…prioritera. Här tänker jag att det förebyggande arbetet är otroligt viktigt. Det finns mängder med forskning inom området. Den gamla devisen, ”rätt insats, till rätt individ i rätt tid”, håller alltid.
  • En stor del av de samtal jag för med unga är att de tappat framtidstron. Ett av de viktigaste åtgärderna måste därför vara att återupprätta något form av hopp inför framtiden. Jag brukar tänka på Antonovsky i dessa sammanhang och KASAM. Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.
  • Samverkan. Det känns som om många aktörer är i farten men eftersom psykisk hälsa är ett komplext område med många olika påverkande faktorer vore det på sin plats om aktörerna kunde samverka mer. Jag märker på samtalen jag för med unga att de faller ofta mellan stolarna mellan hem, skola och omsorg.
  • Avslutningsvis vill jag slå ett slag för min käpphäst som chef. Ständiga uppföljningar och utvärderingar löpande för att se att insatserna leder åt rätt håll. Ständigt vara beredd på att ompröva och ta nya beslut.

Se där. Nu har min sambo slutat trimma och lagt sig i solstolen för att läsa. För egen del måste jag återgå till mitt arbete med olika texter. Hoppas jag har väckt en viss nyfikenhet kring frågan om psykisk hälsa. Klockan tickar och vi behöver hjälpas åt för att bryta trenden. Om ni vill får ni gärna ta del av rapporten. Ha nu en fortsatt härlig midsommarhelg.

Länk till MIND:s rapport.

/m

Uppdrag?

Landar i Stockholm med tidiga nattåget från Umeå. Tar det lugnt och ligger kvar i nederslafen medan mina tillfälliga kupékamrater stökar omkring för att snabbt gå av tåget. Ligger och funderar på vart de ska vidare efter denna färd eftersom de har så bråttom. Klockan är strax efter 05.00 på morgonen. Ligger och målar upp för mitt inre att killen som snarkade och störde hela kupéns nattsömn vill nog snabbt därifrån för att undvika ögonkontakt med oss andra. Han smyger iväg först. Den ljushåriga 30-åriga killen med Asics-skor ska säkert tävla under dagens Stockholm marathon och vill kanske snabbt till något hotell eller till någon kompis för att vila ut efter nattens rumlande i överslafen. Mannen från Luleå som låg med jacka på och struntade i att bädda ler lite åt mig då han lämnar kupén. Kanske kände han att han ångrade att han inte bäddade in sig lika mysigt som det jag förmedlar denna arla morgonstund.

Efter morgontoalett i det minimala utrymmet lämnar jag kupén efter att ha vikt ihop mina sängkläder. Inser att jag troligtvis är den enda på tåget som viker prydligt ihop mina sängkläder och lägger dem ihopvikta vid fotändan. Känns ändå bra. Jag gillar ordning. När jag lämnar kupén ligger en nattgäst kvar och sover med öppen mun i nederslafen på andra sidan om min. Han var den enda av oss nattgäster som kom med sin respackning i olika påsar. Hans skor, kläder och hörlurar ligger huller om buller både i hans slaf men även på golvet. Det här med ordning verkar inte vara hans tillgång i livet, undrar vad hans gudagåvor är? Han kanske egentligen är den mest strukturerade av oss och den tillfälliga oordning som nu omger hans nattliga sömn kanske är en skimär. Där vissa ser kaos kan en annan se ett tydligt mönster.

Tar en frukost på Espresso house efter att de har öppnat, vill inte klockan 05.45 glida hem till min bror med familj denna lördag morgon. Tänker att jag ger dem några timmar först. I sammanhanget tänker jag på en underchef jag hade när jag var regiondirektör i Östergötland som ofta kommenterade något jag sagt eller gjort med orden, ”Du, Mats, ligger alltid före oss. Ge oss några dagar eller i alla fall timmar så att vi kommer ikapp dig.” Jag tolkade det som en komplimang men nu är jag osäker.

Har lite småfix med uppsatsen kvar att göra men sedan är Teologprogrammet färdigt. Återigen är jag sysslolös och utan uppdrag. Det är svårt med konsultuppdrag. Måste finna några kunder för sysslolös vill jag inte vara. Har nu inget större att göra under sommaren och hösten. Arbetar några timmar på olika gudstjänster i Eslövs pastorat i sommar och har en kund som jag producerar olika texter till (jag är ju trots allt även författare). I övrigt är det dött. Så du som läser detta, om du vill anlita en gammal regiondirektör, hr-direktör, föreläsare, författare och nybliven teolog så hör av dig.

Jag listar på min hemsida olika områden jag kan erbjuda som konsult. Hör av dig. Om du vill anlita mig för något annat än det som uppges där så…hör av dig. Vill du bolla något annat så…hör av dig!

Här kommer i sammanfattning något av det jag kan bidra med:

  • Individuell coach
  • Kvalificerade utredningsarbeten
  • Förändringsarbete/ledningsgruppsutveckling/HR-insatser
  • Föreläsningar
  • Skrivuppdrag

För närmare presentation, följ denna länk eller till mitt företags hemsida.

Nu börjar morgontidiga resenärer komma in på Espresso house här på centralen. Jag är inte längre ensam. Det gör mig inget. Ett café ska myllra av folk men det är få som kommer i par. De som kommer in slår sig ned med de inköpta dryckerna och öppnar upp sin laptop eller scrollar på mobilen. Högtalarens musik och espressomaskinens ångande ljud är den ljudkuliss som omger mig.

När jag ser hur min tillfällige nattkamrat från kupén på nattåget rumlar in på caféet bärandes på sina påsar och med håret i ett enda yrväder misstänker jag att min första ingivelse om dennes oförmåga till att hålla ordning omkring sig inte enbart var en ingivelse. När ena påsen glöms bort vid beställningsdelen av caféet medan min tillfällige reskamrat själv lugnt slår sig ned med resterande påsar i en fåtölj kan jag inte annat än att le. När en av cafébaristorna ropar ut över lokalen och frågar vems påse det är så är mannen med påsarna insjunken i sin egen värld med sina hörlurar som tidigare under morgonen låg på kupégolvet och noterar ej baristan. Jag hjälper därför till och visar med min högerhand till påsens ägare så baristan kan lämna påsen i rätta händer. Mannen med påsarna blir tacksam och reser sig för att ta emot påsen och råkar i hastigheten stötta till bordet så att dryckesmuggen faller…ja, det är tidig morgon i Stockholm, även för oss som färdats i samma liggvagnskupé från Umeå.

/m