Ett parti i kris

Precis som alla andra i världen följer jag efterspelet efter det amerikanska presidentvalet. Att Donald Trump agerar tjurig förlorare och vägrar erkänna sig besegrad var väntat. Hans ifrågasättande av valresultatet och mängden konspirationsteorier som haglar ur hans mun kom knappast som en överraskning för oss alla. Redan våren 2019 började han ju taktiken att ifrågasätta poströsterna. Jag har skrivit om det i ett tidigare blogginlägg som du hittar här.

Joe Biden har nu samlat minst 306 elektorsröster (se valresultat här) och han slår Trump med minst 6 miljoner röster, vilket med råge överträffar Barack Obamas segermarginal då han omvaldes år 2012 mot Romney. Hur ett sådant valresultat kan avfärdas är för samtliga utom Trump en gåta. Eller Trump kanske inte är ensam i den uppfattningen? Trump har dock inte lyckats påvisa några som helst bevis för sina påståenden och därmed borde saken egentligen vara utagerat och alla borde rätta in sig i ledet, men….

Det märkliga har inträffat och det är inte Trumps agerande utan det verkligt märkliga är att Trump backas i mångt och mycket upp med sina sedvanliga lögner och konspirationsteorier utav det republikanska partiet. Det finns undantag, Mitt Romney som förlorade mot Obama 2012, är en republikan som öppet gått ut och avfärdat Trumps efterspel som inget annat än lögner.  Den gamla presidenten, George Bush den yngre, är en annan republikan som snabbt gratulerade Biden till segern. Men alla andra?

När jag hade ett ”virtuellt afterwork” via videolänk med några av mina gamla vänner (Ja, man kan ha ett afterwork även om man är arbetslös) sa jag just att jag inte tyckte det var märkligt att Trump agerade som han gjorde, utan det märkliga låg just i att företrädare från det republikanska partiet backar upp hans agerande. Ta exempelvis senatens majoritetsledare Mitch McConell som direkt gjorde ett utspel om att Trump gjorde helt rätt som ifrågasatte valresultat. Är man majoritetsledare ska man nog istället agera och inte minst förespråka försoning och lite sans och vett efter ett demokratiskt val.

En av mina vänner svarade mig dock att det här var bara bra för äntligen visar det republikanska partiet sin rätta kostym. Efter min väns ord låg jag nästan sömnlös, eller ska jag vara helt sanningsenlig….ja, jag låg sömnlös. Har min vän rätt? Är det så här republikaner egentligen resonerar och tycker? Jag gick upp under natten och skrev ned några tankar. De kommer här.

Det går naturligtvis inte att förneka att kärnan i det republikanska partiet består av vita, äldre, medel- och höginkomsttagare i storstäderna tillsammans med låginkomsttagare på landsbygden. De är nu satta under hård press av bland annat yngre människor med blandad bakrund. Den här nya gruppen växer sig allt större och starkare och snart kommer dessa vara numerärt den större delen av Amerikas befolkning.

Historien ska dock det republikanska partiet ända vara stolta över. Partiet bildades från ett slaverimotstånd från dåvarande Whigpartiet och år 1860 blev Abraham Lincoln den första republikanska presidenten. Partiet var sedan i mångt och mycket motorn och drivkraften till hela den industriella utvecklingen i USA och la grunden till den stora massinvandringen som skedde, bland annat från Sverige. De var progressiva i att förespråka slaveriets bortgång medan Demokraterna var i mångt och mycket fast i sydstaternas tänk. Om jag räknar rätt så vann republikanska presidentkandidater 14 av de efterföljande 19 presidentvalen efter Abraham Lincoln fram till år 1932.

En viss förändring skedde under Kennedys och Johnsons era då dessa drev på för medborgerliga rättigheter för de svarta i landet medan republikanerna påbörjade en mer konservativ inriktning. En stor omorientering i partiet skedde efter Goldwaters förlust 1964. Nu blev inriktningen tydlig. Nixon sa det bäst i sitt berömda tal ”the silens majority”, ett tal som i mångt förutspådde den högerpopulistiska inriktningen. Ronald Reagen utvecklade partiet i både socialliberal riktning såsom mot tydlig konservatism med frågor såsom mot aborträtt, sänkta skatter, höjda försvarsutgifter och inte minst nedskärningar i den offentliga sektorn.

Den största förändringen skedde kanske år 2016 då Trump tog sig an detta anrika parti. Han gick inte i någon annans fotspår utan sneglade istället mot Putin och Le Pen istället för starka republikanska presidenter såsom Lincoln, Theodore Roosevelt och Ronald Reagen. Den omstrukturering av partiet mot en tydlig högerpopulistisk, lögnaktig och konspirationsfull inriktning som Trump sedan dess har lett in partiet i, trodde jag skulle bli en presidentparentes och inte ett genomsyrande av hela partiet. Den högervridning som nu skett och i och med att företrädare från partiets topp inte distanserar sig från Trumps uppenbara lögner gör mig benägen att säga att partiet gräver sin egen grav. I alla fall för ett tag….för hederligheten och sanningen måste väl så småningom ändå segra…även inom detta parti?

Jag har alltid varit historiskt intresserad och senast en presidentkandidat vägrade att erkänna sig besegrad var år 1868 då en sur Andrew Johnson vägrade att infinna sig vid segraren Ulysses S Grants installation i januari år 1869. Han lämnade dock Vita Huset…får vi uppleva en repris med Trump?

/m

Ledardag och Jesus

Det är ledardag för alla våra chefer. Cirka 450 personer trängs i salen. Hög stämning med förväntan och glädje i luften. En hel dag tillsammans med fokus på förbättring och framåtanda. Kan det bli bättre? Temat för dagens ledardag är ”Bemötande”. Jag inleder som vanligt. I kulisserna bakom scenen står jag och funderar på om jag ska våga öppna hela ledardagen med ett bibelcitat. Det är fem minuter kvar innan vi sätter igång. Igår kväll var det självklart att jag skulle använda mig av citatet. Nu, när det återstår några få minuter innan jag ska upp på scen, blir jag plötsligt osäker. Är det för djärvt? Bibelcitat har en tendens i vår sekulariserade värld att ses ned på, eller? När ljudteknikern ger mig tummen upp från sitt mixerbord längst bort i salen tänker jag att det är för sent för att utmana ödet med allt för mycket improvisation. Då jag går ut på scenen och blickar ut över länets duktiga chefer inser jag att det är inte bibelcitatet i sig jag är rädd för att leverera. Det är trots allt ett av de mest kända. Min rädsla ligger i orden jag kommer att fälla därefter. Orden jag med omsorg väljer att säga efter citatet. Jag kommer att säga att Jesus hade fel. Världshistoriens kanske bäste människa på ämnet ”Bemötande” kommer jag inom några sekunder säga hade fel.

Om vi lämnar ledardagen för ett ögonblick och går ungefär 2000 år tillbaka i tiden. Tullindrivaren Matthaion väljer att cirka 30-40 år efter Jesus död skriva ned några iakttagelser han tycker är värt att nedteckna från sin resa med Jesus. Matthaion Levi känner på slutet av sitt liv att det finns en hel del som han har sett som är värt att berättas och bevaras i nedtecknad form. Han var en av de mer osannolika lärjungarna. Tullindrivare och relativt välbärgad lämnar han allt då Jesus kommer förbi hans kontor i Kafarnaum. Året är runt 28 och efter den dagen lämnar Matthaion sitt tullkontor och följer Jesus på dennes resterande väg i livet. När han väljer att skriva ned sina ögonvittnesskildringar från den resa han gjorde med sin vän Jesus har han sannolikt läst det Kefas tolk, Markus, nedtecknat ett antal år innan. Matthaion tycker att Markus inte var ett ögonvittne till händelserna och han har därför av naturliga skäl utelämnat en hel del. Matthaion skrider till verket. Han vill få fram Jesus budskap, Jesus predikningar, Jesus ord. För Matthaion är det Jesu lära som står i centrum, inte beskrivningar över enskilda händelser. Han drar sig till minnes talen och predikningarna och skriver ned dessa. Det viktigaste för honom blir Jesus långa tal. Han skriver ned sex av de långa tal som Jesus hållit. Han väger orden på guldvåg. Han vill få dem rätt så som han minns dem. Han var trots allt där och om han får säga det själv så var han en av de bästa lyssnarna.

Jag snubblar inte på orden då jag framför mitt budskap från scenen. Att vara förberedd är en chefs bästa redskap och jag har alltid varit förberedd. När jag kommer till punkten i mitt manus då jag ska förmedla bibelcitatet kör jag på det jag har tränat in. Bibelcitatet åker upp på storbildsskärmen och jag läser innantill:

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”

Jag fortsätter i mitt inledningstal och säger att det Jesus-citat jag nyss citerat kan vid en första anblick låta vettigt men det innehåller ett stort fel. Det sätter fokus på dig själv och vad du tycker och tänker. Om man sätter fokus på bemötande bör man istället skruva på Jesus citat och istället säga:

”Bemöt andra människor så som de vill bli bemötta. Behandla andra så som de vill bli behandlade.”

Jag fortsätter med att säga varför detta är bättre än Jesus citat. Ska man lyckas med detta måste man lära känna den andra individen och dennes vilja och önskemål, det flyttar fokus från dig själv och lägger tyngdpunkten på den andra samt att det inbjuder till en genuin vilja att bemöta andra människor på ”rätt” sätt. Jag avslutar den delen av inledningstalet på ledardagen med att således nämna att Jesus hade fel.

Matthaion skriver ned det som han tycker är Jesus viktigaste tal, den så kallade bergspredikan. Talet kommer först i hans nedtecknade historia av alla tal, vilket Matthaion tycker ytterligare förtydligar viktigheten av talet. För Matthaion är det viktigt att understryka att Jesus är mån om sitt judiska arv och att Jesus kan citera från den Hebreiska bibeln. En bit in i talet när Matthaion skriver om hur Jesus berättar om bemötande och om att be så skall man få och att gå igenom den trånga porten lägger han till att Jesus upprepar och ytterligare förtydligar 3:e Mos 19:18 om ”att älska din nästa som dig själv”. Matthaion är nöjd. Han skriver att Jesus säger att ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”.

Det är lunch på ledardagen. Allt har gått bra. Övningarna i stora salen är alltid en prövning med så många människor men det förtänkta upplägget håller. Inspirationsföreläsaren var också en positiv injektion. Jag är självkritisk och tänker att det och det kunde ha blivit bättre men i det stora hela är jag nöjd. En av verksamhetscheferna sneglar på mig. Jag ser att vederbörande tar sats. Verksamhetschefen vill mig något och mycket riktigt dröjer det inte länge innan chefen sluter upp vid min sida. Chefen tackar för en bra förmiddag innan en viss kritik infinner sig. Jag känner det på mig. Jag förbereder mig och tänker att nu kommer en svada om att det var fel att inleda dagen med ett bibelcitat, men jag har fel. Chefen tyckte att det var väldigt intressant och häftigt att någon vågar lyfta bibelcitat. Vederbörande vill dock poängtera att Jesus kanske ändå inte hade fel. Hur menar du, frågar jag. Chefen lägger då fram tre starka fördjupningsargument kring ämnet. Har du tänkt på följande säger chefen:

”1, Det kan uppfattas som fel att ta en enda mening ur ett helt tal och med den meningen som grund säga att Jesus hade fel. Om du istället ser på helheten så finns det gott om citat från övriga Bergspredikan där Jesus nämner hur kärleksfull och nådig man ska vara mot andra, hur man ska lära känna sina fiender så till den mildra grad att man älskar dem. Hela talet andas bemötande genom att lära känna andra.

2, Just det citatet som du lyfte upp på storbildsskärmen kan ju vara Jesus sätt att också säga att djupt inom er bor Gud och genom att lyssna inåt på vad just du känner vore det bästa för dig, innan du bemöter andra, är att lyssna på Guds inneboende röst i var och en av oss.

3, Några versrader innan ditt citat så säger Jesus att om någon slår dig ska du vända andra kinden till. Om man därför för samman ditt citat med helheten och speciellt tänker på citatet om att vända andra kinden till tycker jag nog Jesus budskap istället blir följande. ”Gör kärleksfulla handlingar mot andra, även om de behandlar dig illa. Bemöt andra med godhet, kärleksfullhet och empati”.”

Matthaion lägger pennan åt sidan. Han läser igenom det han har skrivit. Han är nöjd. Han har tydligt fått med budskapen till det judiska folket. Han har till och med inlett hela sin historia med Jesu stamtavla som börjar med Abraham och koncentrerar sig kring David, mer judiskt än så kan det väl inte bli? Jesu födelse beskrivs genom Josefs ögon och dennes dröm tycker Matthaion han lyckades beskriva på ett pedagogiskt bra sätt. Han läser igenom talen ännu en gång. Bergspredikan, utsändningstalet, liknelsebeskrivningarna, församlingsordningen, strafftalet mot de religiösa ledarna och avslutningsvis Jesus eskatologiska tal. Han har lyckats. Han har fått med allt. Matthaion läser ännu en gång igenom bergspredikan. Det måste bli rätt! Han fastnar vid meningen ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Sa verkligen Jesus så? Nu blir han plötsligt tveksam. Det var i alla fall ingen negation som Jesus använde ”det du inte vill att andra människor skall gör mot dig, det skall du inte göra mot dem”. Matthaion är säker, så sa Jesus inte. Jesus var ju tydlig med tolkningen av lagen och tydligt inriktad mot sitt judiska folk, tänker Matthaion. Det här är nog rätt citerat ändå, 3:e Mos 19:18 säger ju tydligt ”älska din nästa som dig själv” så då måste ju det här citatet vara det rätta. Jesus kunde ju den heliga skriften utantill så då är det ju inte konstigt att Jesus säger ”gör kärleksfulla handlingar mot andra”. Matthaion låter pennan vila. Han ändrar inget.

Det har nu gått några år sedan ledardagen. Jag funderar ibland på Matteusevangeliet och på kapitel 7 vers 12. Jag gör som Verksamhetschefen så klokt sa och kompletterar med exempelvis citat från Paulus brev, exempelvis Rom 12:10 eller 1 Kor 13:5 eller Fil 2:3-4 och har fått en ny ”gyllene regel” i mitt liv. Det är inte lätt att leva därefter men jag försöker…varje dag:

”Lär känna de du älskar och de du möter i ditt liv så till den milda grad att du vet när de vill bli bemötta på det sätt som du föredrar och när de vill bli bemötta på något annat sätt, och agera därefter”.

Det är måndag natt. Jag kliver upp och tar fram ”Novum Testamentum Graece” från bokhyllan. Jag håller på att lära mig koinegrekiska för att komma så nära originaltexterna som möjligt.

Jag slår för skojs skull upp ”Κατα Μαθθαιον 7:12”. Jag vill se vad egentligen Matthaion skrev på originalspråk den där gången för nästan 2000 år sedan. Till min förvåning ser jag att det står några andra ord innan ”allt vad ni vill…”. Så är det ju inte i de svenska Bibelöversättningarna. Nyfikenheten tar över. Matthaion skrev något som hängde ihop med stycket innan. Jag inser att jag återigen kanske måste tänka nytt då det gäller vad Jesus egentligen sa den där gången för länge sedan och inte minst vad Matthaion egentligen skrev. Jag måste översätta ord för ord, jag har hela natten på mig och inget jobb som väntar på mig imorgon. Just nu är jag ensam i vardagsrummet. Två varelser är dock med mig, för jag känner deras väsen. Jesus och Matthaion sneglar över min axel då jag försöker läsa bergspredikan på originalspråket. Det är mörkt utanför men ljust i mitt inre. Jag sätter mig i soffan och tar fram ett block och penna samt ett lexikon. Jag är redo.

”πάντα ουν οσα εάν Θελητε ίνα ποιςσιν….” 

/m

Jag har gått alla vägar

En vän ringer till mig och vill höra hur det är. Vi har inte hörts på flera år och min vän lyssnar tålmodigt då jag spyr ut galla över min egen samtid. Han är tålmodig. Blir förvånad över hur öppenhjärtig jag blir under samtalet. Det känns skönt. Jag frågar hur han har det och han beklagar sig också. Jag frågar om han har det stressigt, med tanke på Covid. Hans svar får mig ändå att dra en aning på mungipan. Min vän, som är ortopedläkare, beklagar sig för att han har haft ett alltför lugnt år. I våras ställdes alla ortopediska operationer in och min vän fick någon slags ledningsfunktion i en påhittad krisledningsstab, visserligen med extra ersättning, men med arbetsuppgifter som var konstruerade och i min väns ögon helt onödiga. Nu när operationerna återigen äntligen hade börjat öka efter sommaren börjar man nu återigen dra ned igen på grund av prioritering av annan vård. Min vän har förståelse för Covid-situationen naturligtvis men beklagar sig ändå för att han har haft ett år med ytterst lite att göra. Samtidigt som min vän säger detta rullar ett inslag på TV 4 om hur stressigt det är inom vården och en intervju med Vårdförbundets ordförande som spär på ännu mer. Det känns surrealistiskt.

Min vän, ortopeden, övergår i samtalet till att återigen tacka för att jag hjälpte hans vän för många år sedan att gå vidare efter att vederbörande förlorat sitt jobb och sitt äktenskap. Det hade löst sig väl och ortopedens vän hade återfått livslusten och nu fått ett nytt, bättre jobb, samt landat i sig själv på ett mycket bättre sätt än förut. Min ortopedvän skämtar att jag borde ringa till en viss president Trump och erbjuda mina tjänster. ”Han borde få hjälp att gå vidare i livet”, säger min vän.

Då vi avslutat samtalet försöker jag rekapitulera stödet jag gav till den vän till ortopeden som jag hjälpte för några år sedan. Mina anteckningar är nedpackade i ett förråd i Landskrona men jag drar mig till minnes en vårdag i april för några år sedan. Min ortopedvän ringde mig och bad mig att ta kontakt med en vän till honom som kraschat totalt. Jag bestämmer träff med mannen i fråga och utan att avslöja för mycket blir det ett första samtal som sedan leder till två ytterligare telefonsamtal och så här några år senare får jag således reda på att det gått bra för honom. Här kommer några allmängiltiga tankegångar som jag vet fungerar, då man kraschat totalt, kanske något för Trump……? Det bästa är naturligtvis att lyssna och stötta individuellt, men här och nu, kan jag bara lyfta tre allmängiltiga punkter. Dessa tre punkter var definitivt med i samtalet jag hade för några år sedan.

1, Acceptera nuläget

Att gå vidare från något som drabbat en är aldrig lätt. Exempelvis då man förlorat ett presidentval :-). Att inse att ett kapitel i livet är avslutat är en smärtsam process och kan på många sätt vara svårt att överkomma på ett personligt plan. Att gå vidare innebär på många sätt att man ”föds på nytt”. Man måste finna nya vägar, återskapa sig själv och växa upp till en ny människa på många sätt. Det finns människor som har svårt att inse att detta är en naturlig del av ett avslut, en slags naturlig sorgbearbetning, och vägrar att avsluta ett kapitel för att påbörja ett nytt på rätt sätt. Det finns de som tror att ett uppbrott är slutet på deras liv, tro mig, jag själv har varit där. Vi måste dock göra allt som står i vår makt för att undvika att fastna i destruktiva tankemönster och fortsätta i en ny positiv riktning. Om det krävs, bryt helt med ditt gamla liv och börja om. Efter ett avslut kommer det alltid ett tomrum, som vi kan fylla med reflektion och finna nya vägar, nya önskningar, nya möjligheter och till slut en ny väg till lycka.

2, Andras tyckande och målsättningar – får stå för dem

Det händer att andras förväntningar på dig eller andra individers tyckanden, får ta alltför stor plats i ditt liv. Förlorar du fotfästet, sök inåt, inte utåt. Det är inte alla relationer eller arbeten i livet som blir som man har tänkt sig. Tvärtom, det händer ofta att något inträffar som du inte har förväntat dig eller att du får en reaktion från någon annan människa som du tar illa vid dig av. Försök att se detta som omständigheter du ej kan kontrollera, du kan enbart kontrollera dina egna tankar och dina egna reaktioner på din omvärld. Låt andra vara huvudpersonen i deras film, du är huvudpersonen i din film och låt alla andra vara birollsinnehavare. Du är producenten, regissören och huvudrollsinnehavaren i din film. Lär av motgångar, lyssna på andras tyckanden, bejaka dina erfarenheter men stanna inte där. Lyssna, lär och gå vidare utifrån vad du och ingen annan tycker.

3, Ditt hjärta vet bäst men ibland stannar vi kvar för länge i drömmen

I vårt innersta, i vårt hjärta, finns alltid bilden av det perfekta livet. Den perfekta kärleken, det perfekta jobbet, det perfekta huset eller vad det nu än må vara. Inget av det betyder något i nuet. Det är en inre bild som du gärna får ha som en drömbild men den drömbilden kan också få dig att förlora fotfästet när du känner att nuet är alltför långt ifrån din inre drömbild. Det är aldrig fel att skapa inte drömbilder eller bygga upp häftiga målbilder men utgå alltid från nuet. Ditt hjärta och ditt inre ser båda delarna, din drömbild och nuet, samtidigt. Gör istället en tankevurpa. Gå förbi drömbilden i ditt inre och lyssna på ditt innersta istället. Vad känner du längst in? Allra längst in, om du tar bort alla drömbilder och alla råd från andra? Kanske är drömbilden inte ens din drömbild? Kanske är det återigen andras förväntningar som avspeglas i en dröm? Vad känner du…..längst in? Koncentrera dig på dig själv, lyssna på din inre röst. Ingen bestämmer över ditt öde, och ingen har rätt att bli en avslutare i ditt liv, oavsett om det är en kraschad relation eller ett avslutat arbete. Att gå vidare innebär att du har ett tomrum som du kan fylla med nya och bättre saker. Lyssna till ditt inre och gradvis bestäm dig. Det viktigaste är att acceptera saker som de är och bygg upp en plan och handla därefter. Ditt inre vet bäst – lyssna.

Ge inte upp då du har bestämt dig. Din väg kanske inte blir den rakaste, den kanske fylls med gropar och hinder, men det är din väg och den är absolut den vackraste! Tro mig, jag vet…..jag har gått alla vägar.

/m

Trumps plan leder till skärselden

Jag är i karantän och förpassad till soffan. Min älskade sambo har konstaterad Covid-19 och jag får sova på sofflocket så länge. Det gör mig inte så mycket. Att sova har jag ändå ett problematiskt förhållande till och från soffan kan jag ha CNN på hela tiden medan jag bläddrar i olika tidningar eller böcker. En vän till mig mailade till mig tidigare under dagen och tackade för ett bra blogginlägg (gårdagens inlägg) och la till att Trump nu måste lida helvetets alla kval, ungefär som Bibelns skärseld (purgatory) la han till. Jag tackade honom men svarade att skärseld nämns inte i Bibeln utan är ett mänskligt påfund, troligtvis startat av Gregorius den store runt 600 efter Kristus. Han svarade med en smiley.

Hans ord fick mig dock att bläddra lite i min sons konfirmationsbibel i jakt på ”helvetets kval”. Det närmaste man kommer är väl Johannes beskrivning i Uppenbarelseboken om ”en andra död” (Upp 20:5-7) och det kanske är det Trump med näbbar och klor vill undvika nu. Hans rådgivare måste lida fruktansvärt, tänker jag, för han själv kanske inte har förmågan att känna något sådant. I bakgrunden då jag bläddrar i Bibeln hör jag CNN:s kommentatorer och de pratar just om rådgivarna som just nu försöker övertyga Trump om att det pågående räknande enbart leder åt ett håll.

Bibeln hamnar på golvet och CNN i bakgrunden tar över mitt intresse och jag hör Jim Acosta säga att ”President Trump reagerar inte som en vanlig ledare när vederbörande inser att spelet är förlorat”. Dagens understatement hinner jag tänka innan Acosta fortsätter med en annan klassiker, ”Med ord från en rådgivare som jag pratade med för en kort tid sedan är Pennsylvania ”is the fat lady singing for President Trump” och rådgivarna har just nu ett helvete bakom kulisserna att försöka övertyga presidenten att detta glider bort från honom”. Acosta fortsätter sedan att rapportera att detta leder till ”kaos och det måste vara ett helvete inne i Vita huset just nu”.

Där kom begreppet helvetet således även från CNN. Allt eftersom hela världen väntar på att räkningen ska vara klar och med efterföljande rättsprocesser för att en narcissistisk, egoistisk människa inte vill gå ut ur Vita huset utan måste släpas ut ur huset kan jag inte låta bli att tänka att det ändå finns en slags poetisk rättvisa över det här. Rättvisan kommer till slut att segra.

Politik är svårt, både att vara politiker och ställa upp i politiska val men även att vara rådgivare. Det är väldigt smärtsamt att följa ett val när den kandidat du stödjer, en vars kampanj du följt och levt med i många månader och lagt en hel del intellektuella och känslomässiga investeringar i, sakta och till slut ouppnåeligt måste se sig förlorad.
Om du själv är människan som står i centrum, det vill säga kandidaten, måste detta vara extra svårt. Du måste rannsaka dig själv något oerhört och om Trump nu rannsakar sig själv inser han nog att han har sig själv att skylla, även för hur röstandet gått till och därmed i vilken ordning valresultaten levereras, för allt har gått enligt hans plan.

Trump började attackera poströstning med ord som bedrägeri på allvar förra våren. Vi pratar således redan våren 2019. Detta avskräckte naturligtvis hans egna väljare från att använda just den röstningsmetoden. Oklart dock om Trumps rådgivare sa till honom att ”det här kan vara en del av vårt röstsystem där du kan strida juridiskt ifall valet går dig emot”, eller om Trump själv kom på planen. Det är naturligtvis en synisk bild jag målar upp, men samtidigt kan det vara så att redan våren -19, då Trump låg långt efter alla demokratiska presidentkandidater i olika mätningar, såg en enda möjlighet att vinna, nämligen att hitta en svag punkt i USA:s röstsystem och slå hårt mot den.

Åter till min soffa. CNN fortsätter sin sändning med att lägga ut en slags tidslinje över Pennsylvanias rösträkning, timme för timme. Det syns tydligt att så länge de röster som räknades först, de som inkom under själva valdagen, hade Trump ett rejält övertag över Biden. Sedan började gapet mellan Biden och Trump gradvis minska då rösterna från valdagen var färdigräknade och valkontoret övergick till att räkna de röster som förtidsröstat på valkontoret. Då slutligen alla poströster skulle räknas övergick Trumps övertag till underläge och i skrivande stund ser det således ut som om Biden kommer att ta hem Pennsylvania.

Taktiken från Trumps utspel från förra våren och sommaren börjar således framstå som tydlig för alla och envar. Han skulle få alla sina anhängare att rösta personligen på valdagen och sedan skulle han försöka ogiltigförklara miljontals och åter miljontals poströster med motiveringen att de inte borde räknas eftersom de inkommit för sent (läs…de har inkommit innan valdagen men börjar inte räknas förrän efter de röster som lagts i vallokalen).

Trump skulle förlita sig på GOP:s juridiska ombud på platser som Pennsylvania och Wisconsin, som vägrade att tillåta räkning av poströster före valdagen, vilket skulle hjälpa till att skapa de förseningar som Trump sedan skulle utnyttja. Han skulle njuta av en stor ledning när röstningarna på valdagen räknades först, så att han kunde förklara seger och sedan insistera på att räkningen av miljontals andra röster utgjorde ett försök att stjäla valet från honom.

Allt utvecklades exakt enligt plan. Trumps twittrande och retorik av hans strategiska tänk hjälpte säkert till att övertyga miljontals av hans anhängare att bestämma sig för att rösta på valdagen och det hjälpte säkert till för att miljontals demokrater bestämma sig för poströstning. När Trump sedan underblåste denna taktik ytterligare med att i pandemins fotspår negligera den och säga att det är ingen fara att rösta på valdagen, ”de som nyttjar posträttssystemet är rädda och inget att bry sig om”, då stärktes taktiken ytterligare.

Några dagar innan valet underströk han via Twitter att en ”jätteröd våg” skulle komma och trots att opinionsmätningar såg ut att vara till hans nackdel skulle denna ”jätteröda våg” synas på valdagen. Planen fortskred och på valdagen gick det enligt plan i Pennsylvania, Michigan och Wisconsin. Trump förklarade seger tidigt nästa morgon. Den ”jätteröda vågen” hade sagt sitt. De hade sagt sitt på valdagen och det är de röster som enligt Trump är de röster som ska räknas. Han kallar dessa ”de lagliga rösterna”. Planen fortskred även då det gäller det naturliga efterspelet. Poströsterna började räknas och Trump slog till med sitt vapen, han inledde olika rättsliga kamper för att försöka ogiltigförklara poströsterna.

Hittills har allt således planenligt avlöpt i enlighet med hans förtänkta strategi men det är nu planen kommer ikapp verkligheten. Hur naiv än Trump var kan han väl ändå inte tänkt sig att alla de utskickade röstsedlarna som sedan blev poströster faktiskt inte skulle räknas? Trodde han verkligen att han juridiskt kunde stoppa valräkningen efter sin ”jätteröda våg”, eller var det en from förhoppning och det vi ser nu är en poetisk rättvisa där Trumps förvalda plan håller på att köra i diket?

Systemet verkar än så länge fungera. Alla röster räknas. Valtjänstemän och volontärer över hela landet tror på demokratin och är villiga att arbeta utomordentligt hårt för att få det att fungera på uppdrag av det amerikanska folket, på uppdrag av dem alla. Hur illvillig Trumps plan än må ha varit, kan han inte få demokratins naturliga hjul att sluta snurra. Han kan inte helt enkelt få allt detta att försvinna.

De rättsliga fallen verkar också falla Trump ur händerna. Detta eftersom de är grundlösa och för att de riktar in sig i enskilda fall på delar som saknar betydelse i det stora hela. Trump hade antagligen i sin enfaldiga plan tänkt sig att HD skulle rycka in till hans försvar under valnatten och säga att nu ”stoppar vi räkningen efter den jätteröda vågen”. Problemet, och en stor brist i Trumps plan, är att det saknas författningshänvisning kring att stoppa räkning av röster som avlagts under en demokratisk process. Trump kunde antagligen inte föreställa sig att detta skulle hända. Han har länge sett på stora delar av regeringen och juridiska domstolar som mer eller mindre färdiga verktyg för att tjäna hans egna personliga och politiska intressen. Och Trump antog att domstolarna bara skulle genomföra hans utropade åsikt. Han trodde helt enkelt att Amy Coney Barrett, hans nominerade till högsta domstolen, skulle hjälpa honom genom att ogiltigförklara vissa oräknade röster.

Men det är nu verkligheten kommer ikapp Trump och det är just på grund av hur han själv sålde in hela denna plan till sina anhängare som han nu lider den långsammaste av kval. Gradvis ser han sin ledning i Pennsylvania blöda bort under loppet av några dagar, för att ersättas av Joe Biden. Det måste vara en speciell skärseld för honom.

Jag tar upp min sons konfirmationsbibel från golvet igen och sänker ljudet på CNN. Den poetiska rättvisan hinner ikapp Trump och hans plan och jag slår upp ett av Paulus brev och läser tyst för mig själv i min ensamhet. Brevet är skrivet i Efesos omkring år 56-57.

”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
(1 Kor 13:4-7, 13)

/m

Ett tal han måste hålla…

Som vanligt har jag svårt med sömnen. Det är tidigt fredag morgon här i Sverige. Jag slår på CNN som jag har gjort mängder med gånger under de senaste dagarna. Det visar sig att det är precis lagom till att se när Amerikas president ska göra ett framträdande i ”the briefing room” i Vita huset. CNN sänder naturligtvis direkt. Det blir en monolog från denna president som lämnar mig chockad. Jag trodde att det mesta redan var sagt och gjort av denna man så att inget längre överraskade mig, men så fel jag hade. Det var nog det värsta jag har hört en president uttrycka från ”the briefing room” någonsin. Alla såg nog tecknen komma och borde inte ha blivit lika chockade som jag, för tecknen var många.

Vi går tillbaka ett dygn i tiden. På torsdag morgon var president Trump arg och trotsig. Valröstandet hade avslutats mer än ett helt dygn innan, och eftersom flera nyckelstater fortsatte att uppdatera sina omröstningar, kändes valet alltmer som om det gled honom ur händerna. Han kände till slut ett behov av att uttrycka sig och använde sig av sitt favoritverktyg, Twitter.

”Stoppa räknandet!”, skrev han med versaler. Någon timme senare retweetar han med budskapet, ”Någon röst som inkommer efter valdagen räknas inte”. 

Om räknandet avslutats där, hade det tvärtemot vad Trump kanske trott, varit en tydlig Biden-seger. Jag antar att en Trump-rådgivare i det här läget säger till Trump att om du ska uttala dig på det där sättet borde du nog vara tydligare med vilka stater och röster presidenten menar inte ska3 räknas.

Trump tänkte till. Lät geniknölarna växa och efter en stund twittrade han ut nästa budskap, ”Stop the Fraud!”

Nu finns det inget bevis för något valfusk, så Twitter flaggade direkt tweeten som ”vilseledande om valet”. För Trumpanhängare var dock budskapet tydligt. Deras upphöjda ledare hade uttalat sig om ett omfattande valfusk och protester började omedelbart synas runtomkring i landet.

Jag går ytterligare ett dygn bakom i tiden. Det är valnatt och Trump och hans närmaste är instängda i Vita huset. Trump har tidigare under dagen uttalat sig huruvida han förberett två tal, ett för att hållas i händelse av förlust och ett i händelse av vinst. Han säger,

”Förhoppningsvis kommer vi bara att göra en av dessa två. Och du vet, att vinna är enkelt. Att förlora är aldrig lätt. Inte för mig, det är det inte.”

Men under valnatten blir det tydligt att Trump inte kommer att hålla något vanligt tal. Jag kan se dem framför mig hur de sitter i Vita huset. Trump-family och Pence-family tillsammans med Kellyanne Conway, kampanjrådgivare Corey Lewandowski, stabschef Mark Meadows och säkerligen Vita husets tidigare presssekreterare Sarah Sanders. De börjar kanske i Vita husets bostadsdel för att ju mer tiden går dra sig nedåt kartrummet. Trump blir nog mer och mer upprörd.

När Fox News, TV-kanalen som är mest vänlig mot presidenten, utropar att Arizona lutar åt Biden, som Trump vann 2016, kan jag tänka mig att presidenten ber sitt team att ringa upp TV-kanalen. ”Så här får det inte gå till!” FOX news måste omedelbart rätta det här. Som om en TV-kanal kan bestämma vem som vunnit en delstats elektorsröster. Att det här hände vet vi som följde twitter den aktuella natten. Kampanjrådgivaren Jason Miller tog nämligen till Twitter för att klaga på Fox news angående Arizona.

Trots att Trump-medhjälpare säkerligen försökt förbereda Trump på att poströster troligen skulle gynna Biden i det långa loppet, blev han ”verkligen förvånad”, enligt en kampanjrådgivare när rösterna rullade in för hans rival. I stället för att göra en egen reflektion över huruvida hans retorik under hela kampanjen som demoliserat poströster kunde ha hjälpt till att kosta honom valet, har presidenten tagit resultaten som ett rättfärdigande av hans egen syn på saken.

”Presidentens ståndpunkt är att de bara kommer att fortsätta hitta omröstningarna tills de har tillräckligt”, sa en rådgivare som talade med presidenten på onsdagen enligt Washington post.

Trump började antagligen klaga på väljarbedrägeri och ett val som stulits från honom så när han dök upp i East Wing runt klockan två på onsdagsnatten för att göra sin första kommentarer under valnatten var han fast besluten att förklara sig som en segrare, även om hans förberedda anteckningarna sa något annat.

”Uppriktigt sagt, vi vann det här valet”, sade Trump i kommentarer som så här i efterhand kritiserats hårt, inklusive från många av hans allierade. Några av de allierade satt i rummet och jag såg inte att varken Lewandowski eller Meadows klappade i händerna efter vad jag antar var ett improviserat tal av Trump. Vice president, Pence, som slog in en annan ton direkt från scenen, gjorde inga ytterligare framträdanden senare varken onsdag eller torsdag, även om han på torsdag kväll tweetade,

”Jag står bakom president @realDonaldTrump. Vi måste räkna varje RÄTTSLIG röst. ”

Stämningen bland Trump-allierade förblev antagligen både stridslysten och hoppfull under en stor del av onsdagen, med minnesbilden från år 2016 klart för dem då Trump verkade utslagen av Clinton flera gånger men ändå reste sig och vann till slut. Ju längre onsdagen gled in i torsdagen antar jag att stämningen blev allt sämre. På sitt sätt antar jag att det är som att vänja sig att arbeta med kaos och dramatik om man arbetar nära Trump. Hela hans livsnerv verkar ju vara dramatik och det skulle naturligtvis kännas lite ”otrumpskt” om han inte levde med kaos ända in i slutet. Att vinna stort eller förlora med mycket är inte Trumpskt, att slåss för överlevnad och hävda valfusk är mer Trumpskt.

Enligt Washington post hade Trump på onsdagskvällen emellertid börjat berätta för allierade att han trodde att han kanske kunde komma att förlora – men bara för att valet ”stulits från honom”, sade en kampanjtjänsteman. Och när han vaknade på torsdag var han arg igen och ivrig att ta till en ännu mer trotsig ton.

Jag kan tänka mig att rådgivarna fick hejda honom en aning. De försökte nog förmå honom att tänka till kring budskapet om han skulle framträda igen. Tänk igenom strategin! Tänk igenom ditt budskap! På torsdag kväll klockan 06.45 och klockan 00.45 svensk tid möts vi båda. Jag sätter precis på TV:n i lägenheten på Limhamn, Trump äntrar scenen i ”the briefing room”. Han gjorde direkt klart för alla att hans rättmätiga seger stulits från honom. Att stater konspirerade mot honom. Han hånade poströsterna, anklagade delstater för att lägga till falska röster och något som han kallade väljarbedrägeri. Han lovade att fortsätta kampen genom juridiska kanaler och fortsatte sedan med ett antal obefogade och icke-underbyggda anklagelser innan han lämnade rummet utan att besvara en enda fråga. Något uttalande som tog heder åt de republikanska vinster i kammarvalet och för republikanska segrar i senatvalet gjorde han inte, kanske för att det naturligtvis också var delar av röster som han precis misskrediterat.

Ensam i min soffa på Limhamn låg jag och var närmast chockad. Jag gick igenom allt det ni nu har läst här ovan i mitt huvud och insåg att tecknen funnits där. Det här var typiskt Trump, om än ytterligare skruvat. Om något så visar det här vilken dålig förlorare Trump är. I skrivande stund är valresultatet inte klart ännu men just nu lutar det åt Biden och innerst inne vet Trump det, frågan är om hans uttalande om valfusk är något han innerligt tror på eller om det är ett strategiskt spel. Om det är det förstnämnda är ju presidenten inte psykiskt frisk, låt oss därför hoppas att det hela är ett strategiskt spel från presidentens sida. Detta spel är inte över ännu. Med den jämna marginal som nu existerar i ett antal delstater lär juridiska strider följa och vi får vänta på det berömda ”concessional speech”, som den förlorande presidentkandidaten håller till sin vinnande rival. Jag går tillbaka i tiden och minns de flesta. Jag minns Hillarys ord till Trump år 2016,

”Donald Trump kommer att bli vår president. Vi är skyldiga honom ett öppet sinne och möjligheten att leda.”

Jag minns Mondale efter att han ringt Reagen 1984,

”He has won. We are all Americans. He is our president, and we honor him tonight.”

Donald Trump måste snart förbereda sig, oavsett om det kommer att ske i nutid eller i januari, ett concessional speech måste han hålla. Om det finns något tal han kan använda som förlaga så är det hans partiväns John McCains concessional speech han höll i november år 2008 då han förlorat presidentvalet mot Obama. Jag vet exakt var jag var då jag hörde hans tal. Det sitter djupt. Ett tal från en förlorare som i mina ögon vann något i den stunden. Något sådant tal kommer Trump aldrig hålla….men han borde…Ett tal som för mig visar upp det Amerika som jag vill återgå till. Där ödmjukheten segrar! Läs det gärna här nedanför, eller googla fram ett videoklipp. En republikansk ödmjukhet där en förlorare vinner en världs respekt.

John McCain, 4 november 2008:

”My friends, we have come to the end of a long journey. The American people have spoken, and they have spoken clearly. A little while ago, I had the honor of calling Sen. Barack Obama — to congratulate him on being elected the next president of the country that we both love. In a contest as long and difficult as this campaign has been, his success alone commands my respect for his ability and perseverance. But that he managed to do so by inspiring the hopes of so many millions of Americans, who had once wrongly believed that they had little at stake or little influence in the election of an American president, is something I deeply admire and commend him for achieving. This is an historic election, and I recognize the special significance it has for African-Americans and for the special pride that must be theirs tonight. I’ve always believed that America offers opportunities to all who have the industry and will to seize it. Sen. Obama believes that, too. But we both recognize that though we have come a long way from the old injustices that once stained our nation’s reputation and denied some Americans the full blessings of American citizenship, the memory of them still had the power to wound. A century ago, President Theodore Roosevelt’s invitation of Booker T. Washington to visit — to dine at the White House — was taken as an outrage in many quarters. America today is a world away from the cruel and prideful bigotry of that time. There is no better evidence of this than the election of an African-American to the presidency of the United States. Let there be no reason now for any American to fail to cherish their citizenship in this, the greatest nation on Earth. Sen. Obama has achieved a great thing for himself and for his country. I applaud him for it, and offer my sincere sympathy that his beloved grandmother did not live to see this day — though our faith assures us she is at rest in the presence of her Creator and so very proud of the good man she helped raise. I urge all Americans who supported me to join me in not just congratulating him, but offering our next president our goodwill and earnest effort to find ways to come together, to find the necessary compromises, to bridge our differences and help restore our prosperity, defend our security in a dangerous world, and leave our children and grandchildren a stronger, better country than we inherited. Whatever our differences, we are fellow Americans. And please believe me when I say no association has ever meant more to me than that. It is natural tonight to feel some disappointment, but tomorrow we must move beyond it and work together to get our country moving again. We fought — we fought as hard as we could. And though we fell short, the failure is mine, not yours. I am so deeply grateful to all of you for the great honor of your support and for all you have done for me. I wish the outcome had been different, my friends. The road was a difficult one from the outset. But your support and friendship never wavered. I cannot adequately express how deeply indebted I am to you. I am especially grateful to my wife, Cindy, my children, my dear mother and all my family and to the many old and dear friends who have stood by my side through the many ups and downs of this long campaign. I have always been a fortunate man, and never more so for the love and encouragement you have given me. Sen. Obama and I have had and argued our differences, and he has prevailed. No doubt many of those differences remain. These are difficult times for our country, and I pledge to him tonight to do all in my power to help him lead us through the many challenges we face. You know, campaigns are often harder on a candidate’s family than on the candidate, and that’s been true in this campaign. All I can offer in compensation is my love and gratitude, and the promise of more peaceful years ahead. I am also, of course, very thankful to Gov. Sarah Palin, one of the best campaigners I have ever seen and an impressive new voice in our party for reform and the principles that have always been our greatest strength. Her husband, Todd, and their five beautiful children, with their tireless dedication to our cause, and the courage and grace they showed in the rough-and-tumble of a presidential campaign. We can all look forward with great interest to her future service to Alaska, the Republican Party and our country. To all my campaign comrades, from Rick Davis and Steve Schmidt and Mark Salter, to every last volunteer who fought so hard and valiantly month after month in what at times seemed to be the most challenged campaign in modern times — thank you so much. A lost election will never mean more to me than the privilege of your faith and friendship. I don’t know what more we could have done to try to win this election. I’ll leave that to others to determine. Every candidate makes mistakes, and I’m sure I made my share of them. But I won’t spend a moment of the future regretting what might have been. This campaign was and will remain the great honor of my life. And my heart is filled with nothing but gratitude for the experience and to the American people for giving me a fair hearing before deciding that Sen. Obama and my old friend, Sen. Joe Biden, should have the honor of leading us for the next four years. I would not be an American worthy of the name, should I regret a fate that has allowed me the extraordinary privilege of serving this country for a half a century. Today, I was a candidate for the highest office in the country I love so much. And tonight, I remain her servant. That is blessing enough for anyone and I thank the people of Arizona for it. Tonight — tonight, more than any night, I hold in my heart nothing but love for this country and for all its citizens, whether they supported me or Sen. Obama, I wish Godspeed to the man who was my former opponent and will be my president. And I call on all Americans, as I have often in this campaign, to not despair of our present difficulties but to believe always in the promise and greatness of America, because nothing is inevitable here. Americans never quit. We never surrender. We never hide from history. We make history. Thank you, and God bless you, and God bless America.”

/m

Demokrati?

Som de flesta i denna värld har även jag följt amerikanska presidentvalet. För egen del har jag som ritual att alltid göra valvaka och inte sova något från tisdagen till onsdagen. År 2016 har jag för mig att runt 5-6 tiden på morgonen (svensk tid) var det klart att Trump skulle få de elektorsröster som behövdes för att vinna över Clinton, i år är det i skrivande stund (torsdag kväll/natt), ännu inte klart. De flesta minns naturligtvis år 2000 då avgörandet dröjde ända till 12:e december innan HD deklarerade omräkningen som icke konstitutionell. Det beslutades även med 5 röster mot 4 att Florida kunde certifiera sina röster vilket resulterade i att omräkningen stoppades och Bush fick Floridas elektorsröster vilket gav honom de nödvändiga rösterna för att nå över 270. Detta kan naturligtvis hända även i år och då får vi vänta med spänning några veckor till.

För mig är ett val ett slags verklighetskontroll, ett slags temperaturmätning över en nations nuläge. Det slutgiltiga beslutet, efter att politiska debatter och argument vägts fram och tillbaka, viker för ett visst resultat en viss dag. Oavsett kandidater, oavsett debatter, oavsett smutskastningar kommer ett valresultat vara obestridbart just den dagen. Just den stunden. Allt det här har dock fått mig att fundera över hur Amerika egentligen mår och jag gör dessutom en kvalificerad gissning över hur denna nations val kommer att te sig framöver.

Enligt The Economists demokrati-index ligger visserligen USA redan långt ned på demokratilistan över världens länder (plats 25 i jämförelse med Sverige på plats 3) men jag kan ändå inte låta bli att tänka på att detta land håller på att sjunka ännu längre ned, både i demokrati-indexligan men ännu värre, i omvärldens ögon. Detta land håller på att bli ett riktigt ”pajasland”. Detta en gång så stolta land som så många andra sett upp till. Nu hoppas jag att ingen ser upp till detta land längre. Här följer några högst personliga iakttagelser om varför.

En faktor är den alltmer uppslukande kraften i ideologiska berättelser och virtuella verkligheter. Om du kan reagera på en valförlust genom att omedelbart dra dig tillbaka till en egen sfär där valresultatet ses som valfusk, som genomfördes med hjälp av väljarbedrägeri (eller rysk inblandning), kommer oundvikligen avgörandet och legitimiteten som ett demokratiskt land har för ett givet valresultat att minska.

En annan faktor är samspelet mellan politisk polarisering och Amerikas tvåpartisystem och konstitutionella utformning. Ett land med två partier som i allt högre grad konsolideras ideologiskt och med allt färre väljare som växlar däremellan kommer detta land att producera allt färre jordskred och fler nagelbitare i de kommande valen. Systemet segmenteras. Om dessutom landets valsystem också tillåter kandidater att vinna statens högsta ämbete med en minoritet av folkets röster, kommer detta scenario under polariserade förhållanden att bli allt vanligare och frikoppla det officiella beslutet i valet från den uppenbara preferensen hos den röstande majoriteten.

Om vi utöver allt ovan lägger till att den nuvarande presidenten för detta land gör skillnad på viktning då det gäller röster, och vill avsluta rösträkning då det just är som mest fördelaktigast för honom, ja, då börjar vi närma oss ett ”pajasland”. Faktum är nog att vi redan är där. Med en president som agerar som en diktator och klamrar sig fast vid makten och inte bryr sig om att räkna alla röster, med elektorssystem där det inte spelar någon roll vem som får flest antal röster, med ett tvåpartisystem som alltmer segmenterar än öppnar upp och med en retorik där fakta och lögner är lika mycket värda i en medborgares ögon, ja, då har vi fått ett pajasland. Det vill säga nuvarande United States of America!

Jag tippar därför att vi för lång tid framöver kommer att ha en minde grad av demokrati i USA där elektorsystemet kommer att nyttjas till fullo och därmed undvika en röstreform där varje röst väger lika mycket och att den som får flest röster vinner. Jag tippar att den polarisering som nu uppstått mellan dessa båda partier kommer att fortsätta, oavsett vem som blir president. Detta innebär att det kommer att fortsättningsvis bli få som ”byter sida” vid val. Detta innebär att vi kommer även fortsättningsvis att se fram emot nagelbitare till val.

Uttrycket ”The Land of the free and the home of the brave” kommer från en dikt av Francis Scott Key skriven efter bombningen av Fort McHenry. Key var en fånge av britterna som såg på när hans landsmän attackerades. Han såg den amerikanska flaggan i ljuset av explosioner som visade att hans folk inte hade kapitulerat. Detta gav honom utan tvekan hopp om framtiden. Kanske tänkte han på sig själv som en fånge och sina landsmän som ”de fria”. Om sig själv som ”feg”, men hans landsmän som ”de modiga” för deras fortsatta kamp. Mer än ett sekel senare blev det en sång av hans dikt och det blev nationalsången för Amerikas förenta stater. Key var en kontroversiell figur för att han publicerade den här dikten om frihet medan han ägde slavar. Som advokat försvarade han ibland slavägare, men andra gånger försvarade han de bortrivna slavarna. Som politiker kämpade han inledningsvis mot avskaffningsrörelsen. Senare i livet gick han med i rörelsen och frigjorde några av sina slavar.

För många i modern tid illustrerar låten stolthet över prestationer för nationen USA. Att avlägsna förflutna synder och sträcka sig efter och hoppas på en bättre framtid. För den cyniska framkallar det en bitterhet att USA inte har förändrats ännu mer under den tid som har gått. Sammantaget tenderar sången att framkalla enighet mellan amerikaner och deras tankar om patriotism. Något som är långt ifrån dagens polariserade USA och från dagens diktatorslika president. Långt ifrån Francis Scott Keys ord… ”land of the free”.

/m

Har bott i natten

De senaste åren har jag levt och bott i natten. Det är där jag har känt mig hemma och det är där jag har funnit vila. Nattens brist på ljus liknar sorgens avsaknad av nyanser och det finns något trösterikt i det. Natten är min, bara min. Den är svart som sammet eller siden och det är här jag finner balsam och ro i min själ.

Mörkret gör mig inte illa, den kan inte skada mig. Den annalkande kvällsskymningen tar jag emot med glädje. Försöker att se solens nedgång och mumlar ett tyst tack. Nu väntar en natt och jag vet att den är min och ingen annans. Jag ska vårda den ömt, jag ska njuta för jag vet att gryningen kommer snart.

Snart fylls gravarna med ljuslyktor, snart kommer färgerna tillbaka och jag får svårt att sortera begreppen igen. Är världen varm eller kall? Har jag medmänniskor runt omkring mig eller vill de mig illa? I mörkret existerar inga tveksamheter, där finns det bara självklarheter, där finns det bara tröst.

Jag tänder ljuset och placerar det tätt intill gravstenen. Några meter bort står en dam nedsänkt över en annan grav. Regnvädret gör ingen av oss illa. Det vill bara påkalla vår uppmärksamhet men det blir svårt att tända ljuslågan. Till slut lyckas det och jag tänker att idag kanske det är gryningen då ljuset ska komma åter. Då värmen ska fylla var och en av oss. Då tårdroppar blandas med regnvatten och ingen ser skillnaden. Det här kanske är dagen då dag och natt blir ett. Då smärta finner tröst och då gryningstimmen möter lika mycket tacksamhet som solnedgången.

Jag gnuggar mina ögon och ser mig omkring. Olika gravstenar, olika gravljus, olika människoöden. Försöker hålla kvar bilden att det ljusa och mörka förenas idag. Att det är Guds nåd och himmelens mening att just jag får gå här och känna tacksamhet över att få uppleva skiftningarna, att just jag får känna både smärta och njutning, att just jag får bära både sorg och glädje och att solens strålar väntar bakom de regntunga molnen.

Lyktornas ljus lyser upp kyrkogården som om gryningstimmen vore här oavsett tid på dygnet. Här är det ljust, här är det värme, här är det kärlek. De vackra trädens lövverk dansar ned ett efter ett och fyller grusgångar och gräs med höstens alla färger. I bilen hem känner jag att jag vill hålla kvar ljuset i mitt liv även när nattens timmar omsluter mig. Ett ljus står därför och väntar på mig mitt på vardagsrumsbordet då sömnen inte infaller och natten kallar på mig.

Det är Alla Helgona helg år 2020 och jag tänder ett ljus på mitt bord. Det är mörkt runt omkring mig och så vill jag ha det. Det är i natten jag bor men då jag sneglar in i ljuslågan längtar jag för första gången efter något annat än mörker. Jag vet att det är gryning på alla kyrkogårdar i hela Sverige just nu och mina minnen gör att alla de som har gått före mig är mig närmare än någonsin förut, känns det som. Jag ser konturerna av mormor, farmor och svärfar. De hälsar på mig, så där artigt som äldre människor gör. De är verkliga och beredda att med sina ljus visa mig rätt väg. Jag ler tillbaka och fylls både med en saknad och en mättnad samtidigt.

I mitt inre förändras plötsligt det svarta till en ljus himmel. Inget varar för evigt och explosionen i ljus övergår till olika färgnyanser. Rosa, rött och blått. Jag ser gröna nyanser som blandas med gult. Dagsljuset, det obarmhärtiga, det skarpa, det distinkta, tränger sig på. Ljuslågan på mitt bord fortsätter sin kamp men behöver inte längre kämpa lika mycket. Gryningstimmen är här och med den kommer ett löfte. En ny dag väntar och kanske, bara kanske, innehåller den ett löfte om ett nytt hopp.

Jag vet att efter gryningen kommer en dag och efter dagen kommer en solnedgång och sedan kommer natten. En sluten cirkel utan avsteg. Jag är beredd. Mer redo än någonsin. Mitt svagaste kan nu bli mitt starkaste. Är det något natten har lärt mig så är det att mörker vill mig inget illa. Kanske kan jag lära mig känna detsamma om ljuset.

Gravljusen påminner mig om att tacka för ljuset och tacka för det mörka. Att bejaka dem båda och se fram emot nyanserna. Efter dagen väntar natten och jag hoppas att min värld kommer att bli lite mindre mörkare framöver. I natt kommer det gravljus jag nyss tände lysa upp någon annans natt och om förhoppningsvis många år kommer någon tända ett gravljus vid min gravsten och lysa upp mitt liv. Lysa upp dennes liv, lysa upp allas liv!

Om det är Guds nåd och mening.

/m

Det nya är inte dem, det nya är jag!

Jag läste någonstans att de av oss som kände oss säkra på Hillary Clintons seger år 2016 litade för mycket på opinionsmätningar innan valet. För egen del har jag nu efter några år kommit fram till en annan slutsats, jag litade för mycket på amerikaner!

Jag hade sett dem göra fel. Jag hade sett dem gå vilse. Jag hade sett deras politiska ledare ljuga öppet för FN för att berättiga ett krig. Jag hade sett Kissinger, Nixon och andra ledare besluta om massmord och inte alls dolt det. Jag kan min amerikanska historia före president Trump. Jag raderar inte hundratals år av slaveri, interneringen av japanska amerikaner, de många typer av diskriminering som har blomstrat under min egen livstid, men inte minst innan. Alla dessa beslut och val som amerikaner har gjort, ibland i okunskap men ibland med full vetskap om konsekvenserna, såsom exempelvis bombningen av Hanoi. De är ett ofullkomligt land, komplext land där beteendet ibland står i strid med deras eget ideal. Allt det här visste jag innan Trump men ändå trodde jag att det självklara valet med Clinton före Trump var uppenbart för de flesta amerikaner. Så fel jag hade och så fel jag haft sedan dess.

Jag var djupt naiv och trodde inte att amerikaner skulle välja en uppenbart odräglig person som president. De var bättre än så. De var bättre än Trump. Efter valet har jag förstått att en viss del av befolkningen känner jag inte igen, eller ännu hellre kanske, vill inte känna igen. Kraftig ekonomisk ångest och djup besvikelse över tidigare politik kan dock driva många till märkliga tankegångar. Jag vet det. Tro mig, jag vet av egen erfarenhet. Nu har jag varit arbetslös i över tre år och mina tankegångar leder mig fel ibland.

Dessa amerikaner som drivs av en ångest älskar Trump. Även om Trump ger dem ”falskt hopp” stödjer de honom och det finns väl något förståeligt bakom det. Ett hopp, även om det är falskt, är ändå ett hopp. Dessa amerikaner känner att dess historia är ett stolt kapitel där Trump står upp för det ”rätta” idealet. Kanske har de rätt, det kanske är jag som har fel om amerikanerna?

Jag trodde inte att amerikaner skulle kunna falla djupare än vad de gjorde vid det förra presidentvalet. Jag hade fel. Beviset för det är att Trump har en stor chans att bli omvald så här fyra år senare då det inte längre råder minsta tvivel om vad denna man är för en man. Alla vet det. Jag trodde att amerikanerna nu skulle inneha en genuin längtan efter något ärligt, efter något att vara stolt över, en längtan efter öppenhet och efter generositet och ödmjukhet hos en ledare. Så fel jag hade.

Allt detta leder fram till en enda slutsats. Det är jag som har fel om USA! Det är jag som har fel bild om amerikaner. Det är jag som har fel om vad jag tror de behöver och längtar efter. Det är ett djupt polariserat och diversifierat land, jag vet det, men det har de varit i evinnerliga tider. Det nya är kanske inte Trump och amerikanerna som stödjer honom, det nya är att jag äntligen har vaknat upp och ser den sanna själen hos amerikanerna och Trump som kulmen av en smutsig amerikansk historia.

Det nya är inte dem, det nya är jag!

/m

Trumps arga vita män

I morgon är det en vecka kvar till det amerikanska presidentvalet. Detta val kommer att testa landets kärna, testa dess själ. Ställa frågor om vilka medborgare som USA för närvarande har och hur det kommer sig att man befinner sig i den situation man gör? En fråga som i princip varje dag har följt mig sedan november 2016 är hur det kommer sig att detta land valde Donald Trump till deras folkvalda president? Den frågan har gradvis fått ett svar för mig men fortfarande ter det sig häpnadsväckande för någon som mig att även om Joe Biden leder i mätningarna som nu föregår valet så finns det fortfarande en chans att Donald Trump blir omvald…hur otroligt det än låter. Här nedan kommer en del av svaret.

Trump är USA: s president eftersom en majoritet av vita människor i landet ville att han skulle vara det. Kanske stödde vissa honom trots hans uppenbara brister, men andra såg utan tvekan dessa brister som prisvärda attribut, och stödde honom ändå. För vissa var Trumps rasism till och med ett välkommet inslag. Enligt den senaste ”Quinnipiac-undersökningen” stöder fortfarande fler vita människor Trump än Biden. De flesta vita kvinnor stöder Biden, vilket är en vändning från det senaste valet, där ett flertal röstade på Trump. Det vita rasistiska, sexistiska, främlingsfientliga patriarkatet och alla dem som drar nytta av eller strävar efter det är i en kamp med alla andra, för inte bara nuet utan också för framtiden.

Official portrait of President Donald J. Trump, Friday, October 6, 2017. (Official White House photo by Shealah Craighead)

Det republikanska partiet, som nu utan tvekan är Trumps parti, har blivit en strukturell reflektion av honom själv. Liksom Trump ser det republikanska partiet en framtid där det enda sättet de kan vinna är att fuska. Det är därför de försöker få majoriteter i domstolarna där nomineringprocesser avverkas snabbt ifall de ser en möjlighet att runda författningen. Det är därför de öppet anammar författningstekniska kryphål som är välkända för att resultera i elektorsröster i starka högerfästen men som inte leder till majoritet i valmanskåren. Det är därför de starkt motsätter sig invandring, för de vet att invandringen oftast inte består av arga vita män.

Trumps bas av mestadels vita män, mestadels utan högskoleexamen, ser honom som ambassadör för deras ilska, en som betjänar deras rädsla, tröstar deras förluster och mäter deras offer. Trump är den arga vita mannen som leder striden för alla andra arga vita män.
De mest optimistiska bland oss andra ser Trump-eran som någon form av tillfällig galenskap där hälften av nationen står under en slags trollkarls trollformel. De mest optimistiska tror att landet åter kan återförenas. Jag är inte en av dem.

Statsvetaren Thomas Schaller sa till Bloomberg-kolumnisten Francis Wilkinson år 2018: ”Jag tror att vi är i början av ett mjukt inbördeskrig”. Om 2018 var början på det är vi nu mitt inne i kriget. Trump bygger en armé av de förfärade. Det är en armé med egna legosoldater, människor som Trump inte personligen måste leda, men sådana som han absolut har vägrat att fördöma.

När det gäller den tidigare Ku Klux Klan-ledaren David Duke, de unga nynazisterna som marscherade i Charlottesville och den högerextrema kampklubben ”Proud Boys” hittar Trump ett sätt att undvika en fullständig fördömelse, som ofta försvinner i okunnighet.
”Jag vet ingenting om David Duke,” sa Trump i presidentvalet 2016. Det var naturligtvis en lögn. År 1991, när Duke framgångsrikt bedrev sin kampanj för att bli guvernör i Louisiana, sa Trump till CNN: s Larry King: ”Jag hatar att se vad han representerar, men jag antar att det bara visar att det finns mycket fientlighet i detta land. Det finns en enorm mängd fientlighet i USA”.
King svarade: ”Ilska?”
Då förklarade Trump: ”Det är ilska. Jag menar, det är en ilska. Människor är arga över vad som har hänt. Människor är arga över jobben”.

Det är just den ilskan som Trump utnyttjade för att vinna presidentskapet. Ilska över rasförskjutningen förklädd till ekonomisk ångest. Trump kämpar för vit makt och vitt arv – han sörjer förlusten av ”vackra” monument för rasister medan han attackerar raskänslighetsträning. Han kämpar för att hålla utlänningar borta, såvida de inte kommer från länder som är ett överväldigande vitt land. Han kämpar för att människor ska vara dumma, som att inte bära en mask mitt i en global pandemi orsakad av ett luftburet virus i folksamlingar där man står som ”packade sillar”.

Trump kämpar för dessa människor och de kommer att fortsätta att kämpa för honom. Trump vet det. Och han håller dem arga eftersom han behöver dem arga. Det finns en stor chans att Trump inte vinner det kommande valet, men det finns också en stor chans att han vinner en majoritet av vita män. Frågan är då hur en arg Trump och de arga männen kommer att reagera på nederlaget och förödmjukelsen?

/m

Något är fel…

Jag går upp och tittar en stund på CNN. De sänder någon politisk analys om ”race to 270” samt från Trumps ”PA Rally”. Attackerna haglar från presidenten. Två ämnesområden återkommer han till. Ett handlar om hur han har hanterat pandemin. Ingen annan hade kunnat gjort det bättre, enligt honom. Han attackerar Fauci och media. Det andra området handlar om ledarskap. Även här är han bäst. Ingen annan har ett bättre, tydligare och effektivare ledarskap än honom. Jag sänker ljudet och slår på datorn istället.

Den senaste ekonomirapporten från SKR har släppts. Jag skumläser den. Blir nästan irriterad. Pandemin har gjort att vården har ställt om och under våren 2020 stoppades i princip all elektiv vård och vården tvingades öka antalet IVA-platser och öka labmedicin. För denna omställning och för merkostnader uppkomna i kommuner får regioner och kommuner pengar från staten. En slags kompensation, men staten ger inte bara kompensation, de strör pengar över kommuner och regioner….i överflöd!

Tänker på ledarskap då jag läser rapporten. År 2020 kommer att gå till historien som året då hela världen drabbades av en pandemi med katastrofala följder för såväl individer, företag och samhälle. Den har tydliggjort en vårdkedja som gör allt den kan för att hantera virussjukdomen med en i grunden förändrad förutsättning med ökad efterfrågan på intensivvård och laboratoriemedicin men jag kan ändå inte låta bli att se att denna utveckling har tydliggjort brister i hälso- och sjukvårdens ledarskap och förändringsbenägenhet.

För att klara omställningen inom sjukvården som inträdet av Covid-19 krävde var sjukvården tvungen att förändras. Sjukvården hade inget annat val. Covid-19 blev en förenad, gemensam fiende som alla kunde enas kring. Det blev drivkraften till förändrat arbetssätt, nya tankesätt och ifrågasättande av gamla sanningar. Digitalisering har för många setts som ett viktigt verktyg för att klara vårdens utmaningar, inte minst har SKR i tidigare rapporter tagit upp detta, men historiskt har det visat sig vara trögt att införa nya metoder och nya arbetssätt som baserats på digitala lösningar till gagn för medarbetare, patienter och anhöriga.

Plötsligt blev det med pandemin accepterat att exempelvis öka videobesök, egenprovtagning och införa distansmonitorering. Detta har införts med hjälp av redan existerade tekniklösningar som försökts införas under åratal. Den gamla klyschan att nya arbetssätt inte kan ”tänkas in” i en verksamhet utan måste ”ageras in” fick därmed sin sanning. Dessa nu införda digitallösningar, som naturligtvis både var effektiva, kostnadseffektiva och praktiska, har nu accepterats av både vårdens medarbetare såväl som patienter. Detta borde därmed ge oss alla en trygghet, men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över införandet av nya lösningar utifrån en pandemi. Varför krävs det en pandemi för att något ska förändras?

Jag har visserligen varit med om det förr. Många gånger. Då medarbetare har strejkat under arbetsrättsliga tvister fanns alltid en farhåga att verksamheten skulle komma att lida. Tvärtom farhågorna har det sedan i efterhand visat sig att samverkan under en sådan tvist fungerat bättre än vanligt och både patienter och medarbetare har haft stor förståelse för den rådande situationen och verksamheten har bedrivits under många gånger bättre förhållanden under en strejk än i vanliga fall.

Liknande kan jag känna då jag reflekterar över förändringen som skett inom vårdverksamheten under pandemin. Vården har tvingats in i en förändring, och utan att förringa de katastrofala individuella följderna som följt i virussjukdomens spår, tänker jag att det på ett sätt var bra att pandemin kom för utan den verkar inte vårdverksamheten av egen kraft haft förändringsmöjligheten och ledarskapet att förändra sin verksamhet. De har under lång tid haft verktygen, de har haft möjligheten men det har brustit i ledarskap och förmåga. Jag kan inte se på det ur något annat perspektiv. Att leda handlar om att förändra till gagn för både medarbetare, patienter och verksamhet. När en pandemi blir drivkraften för en förändring är det något som är fel. Dessutom får de nu pengar av staten….i överflöd.

Något är fel….

/m