Idag firar jag min prästvigningsdag. Minnet är för evigt inristat i mitt kroppsminne. Det sitter fast förankrat och går inte att rubba. Jag är vigd till präst och det kan ingen ta ifrån mig.

Under morgonen har jag badat i minnesbilder som fladdrat förbi min näthinna från prästvigningsdagen. Jag vet att jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka när jag gick upp för Lunds domkyrkas trappor bredvid min prästassistent Tobias för att ta plats i koret. När jag kom upp såg jag mina föräldrar sitta i de gamla korstolarna tillsammans med mina söner och Anette. Allt förenades i stunden. Allt. Och det brast för mig.

Tårarna började att rinna. För det var inte själva prästvigningen i sig som jag grät över, utan resan dit och alla ögonblick som lett fram till stunden. När psalm 1 sjöngs stod jag och mest och torkade tårarna. Mina föräldrars möte, den där gången för länge sedan som ledde fram till min födelse, till alla uppväxtstunder, min barndom och ungdomstid, skolmiljöerna, mina val i livet kring flickvän, barnens mor, mina barns födslar och uppväxt, mina karriärsval…alla dessa ögonblick där jag kunde ha valt en annan väg, där jag kunde ha beslutat mig för något annat, alla de moment i livet där jag oförhappandes hamnat utifrån andras tyckanden, åsikter och handlingar, alla de vägval som lagts fram för mig men som jag inte tog…allt tog plats i min kropp där jag stod i koret i Lunds domkyrka. Alla dessa ögonblick.

Stunden var min men jag förenades med alla som gått före mig i historien, mina vigningskamrater och inte minst med evigheten och tårarna som rann var ett kroppsligt uttryck för tacksamheten.

När jag nu firar min prästvigningsdag några år senare förstår jag att alla ögonblick och alla stunder jag upplevt i mitt liv, både de goda likväl som de dåliga, ledde fram till just det ögonblicket där i Lunds domkyrka. Jag valde inte vägen, den valde mig, och den fortsätter att välja mig.

Livet är en resa och som sådan är den inte någon yttre resa, även om vi gör små nedslag i vägkanten. Livets resa är en vandring inåt och som Dag Hammarskjöld så klokt skriver: ”Den längsta resan är resan inåt” är även min och din resa en resa som sker varje dag, varje ögonblick, där evigheten ständigt finns närvarande.

För om tacksamhet fanns i mina tankar under prästvigningsdagen så är nåden att vara buren av något större än mig själv något jag bär med mig nu. Livet som resa betyder uppbrott och avsked men det betyder också nya bekantskaper på en resa som aldrig tar slut. Att öppet bejaka allt som sker och allt som händer bygger på att man bär en tillit på att det är ok att släppa taget. Att leva i full sanning med sig själv och i full transparens med evigheten. Jag vet att nåden att få tas i tjänst och brukas som ett redskap i evighetens tjänst är en tillitsbaserad relation som jag nu bär som mitt sigill.

Under förra veckans högmässa hade jag valt psalm 236 som gradualpsalm och texten säger mig mycket. Bo Setterlind har skrivit texten, ursprungligen som en tydlig doppsalm som tecknar en bild över Guds outtömliga livskälla där förlåtelse, nåd, frid och nytt liv ständigt erbjuds. Bo Setterlind hade kanske Psaltaren 65:10 om Guds vattenrika källa som inspiration.

Guds källa är en gåva till oss, och Setterlinds textrad om en gåva ”som räcker för dig och för mig” bär jag ofta med mig. För visst räcker Guds källa men som alla gåvor handlar det i vår värld om en inbjudan, en kallelse om att leva som Jesus lärjungar och tjänare…som sista versen i psalm 236 tar upp.

Så med ett klassiskt Hammarskjöld-citat vill jag avsluta denna text med känslor av tacksamhet och nåd:

”Det är nu, nu, du inte får släppa. Andras väg har rastplatser i solen där det mötas. Men detta är din väg, och det är nu, nu, nu, du inte får svika. Gråt, om du kan, gråt men klaga inte. Vägen valde dig – och du skall tacka”.

/m

Brevet från Trump till Jonas Gahr Stöhre är bara ett i mängden av märkligheter från USA:s president. När jag läste det, tänkte jag dock att det här är till och med dummare än vad han brukar leverera. En ytterligare nivå så att säga. Det verkar som om narcissismen inte har någon begränsning och märkligheterna lär väl fortgå tre år till…om inte det finns en annan väg?

Det positiva med detta brev är väl att alla nu (äntligen) inser att Amerikas president är ett skämt och att hela landet skämmer ut sig för övriga världen. Det faktum borde väl ändå sätta fart på några kloka republikanska politiker, för några borde det väl finnas kvar? Det kanske är läge för representanthuset att agera?

Om jag i all enkelhet börjar med att översätta brevet i sin helhet, ett brev som alltså USA:s president skickade i förrgår till Norges premiärminister, Jonas Gahr Støre. Texten vidarebefordrades av Vita husets nationella säkerhetsråd till ambassadörerna i Washington och var tydligt avsett att delas brett.

Kära Jonas:

Med tanke på att ditt land beslutade att inte ge mig Nobels fredspris för att ha stoppat 8 krig PLUS, känner jag inte längre en skyldighet att tänka enbart på fred, även om den alltid kommer att vara det dominerande, utan kan nu tänka på vad som är bra och lämpligt för USA. Danmark kan inte skydda det landet från Ryssland eller Kina, och varför har de egentligen ”äganderätt”? Det finns inga skriftliga dokument, det är bara en båt som landade där för hundratals år sedan, men vi hade också båtar som landade där. Jag har gjort mer för Nato än någon annan person sedan dess grundande, och nu borde Nato göra något för USA. Världen är inte säker om vi inte har fullständig och total kontroll över Grönland. Tack!

President DJT

Man kan observera många saker i detta dokument. En är den barnsliga grammatiken, inklusive de märkliga versalerna (”fullständig och total kontroll”). En annan är det lösa greppet om historien. Donald Trump har inte avslutat åtta krig. Grönland har varit danskt territorium i århundraden. Dess invånare är danska medborgare som röstar i danska val. Det finns många ”skriftliga dokument” som fastställer dansk suveränitet på Grönland, inklusive flera undertecknade av USA.

Under sin andra mandatperiod har Trump inte gjort någonting för NATO, en organisation som USA skapade och teoretiskt leder, och som alltid har använts för att försvara amerikanska intressen. Om de europeiska NATO-medlemmarna har börjat spendera mer på sitt eget försvar beror det på hotet de känner från Ryssland.

Ändå är det inte de specifika fraserna som spelar roll, utan det övergripande budskapet. Donald Trump lever i en helt annan verklighet, en där varken grammatik eller historia eller de normala reglerna för mänsklig interaktion påverkar honom. Dessutom är han maniskt, ohälsosamt besatt av Nobelpriset. Den norska Nobelkommittén, inte den norska regeringen och definitivt inte den danska regeringen, avgör vem som ska få priset. Ändå skyller Trump nu inte bara Norge för att de inte gav honom det, utan använder det också som rättfärdigande för en invasion av Grönland.

Tänk på vart detta leder. Dels ett skadligt handelskrig. En annan är en amerikansk militär ockupation av Grönland. Försök att föreställa er det…de amerikanska marinkårssoldaterna anländer till Nuuk. Kanske dödar de några danskar, kanske dör också några amerikanska soldater. Och vad händer sedan? Kommer de arrestera alla politiker, sätta kriminella i styrningen av ön, skjuta folk på gatan för att de talar danska, ändra skolornas läroplaner och genomföra en falsk folkomröstning för att godkänna erövringen? Är det den amerikanska planen? Om inte, vad är det då? Detta skulle inte vara ockupation av Irak eller Afghanistan, vilket var svårt nog. Amerikanska trupper skulle behöva tvinga grönlänningar, medborgare i en fördragsallierad, att bli amerikaner mot sin vilja.

Under det senaste året har amerikanska allierade runt om i världen försökt mycket hårt att hitta en teori som förklarar Trumps beteende. Isolationism, neoimperialism och patrimonialism är alla ord som har använts. Men i slutändan handlar det bara om ”affärer” och ”tävlingar”. Han är fastlåst i en egen värld, fast besluten att ”vinna” varje möte, oavsett om det är i en imaginär tävling om Nobels fredspris eller en protest från en småbarnsmamma som motsätter sig hans maskerade, beväpnade paramilitär i Minneapolis. Dessa tävlingar är viktigare för honom än någon långsiktig strategi och USA:s anseende. Naturligtvis är behovet av att verka gå segrande ur märkliga ”tävlingar eller affärer” mycket viktigare än amerikanernas välstånd och välbefinnande.

Människorna runt Trump skulle kunna hitta sätt att stoppa honom, som vissa gjorde under hans första mandatperiod, men de verkar för korrupta eller för makthungriga för att försöka under denna mandatperiod, eller?

Min fundering är helt enkelt om det inte är dags att ta till demokratiska medel för att få stopp på eländet men inser att det bara är två sätt detta kan göras på.

1, Riksrätt är den klassiska vägen att avsätta en president och regleras i själva konstitutionens första artikel. Representanthuset väcker åtal: En enkel majoritet i representanthuset röstar om så kallade “articles of impeachment”, alltså formella anklagelsepunkter (t.ex. förräderi, mutbrott eller “andra allvarliga brott och förseelser”) och Senaten dömer. Frågan är hur riksrätt kan väckas mot Trump och på vilka grunder?

2, Det 25:e tillägget reglerar vad som händer om en president inte kan fullgöra sina uppgifter, till exempel på grund av allvarlig sjukdom eller annan faktisk oförmåga, inte enbart politisk impopularitet. Vicepresident och kabinett agerar: Vicepresidenten tillsammans med en majoritet av ministrarna lämnar en skriftlig förklaring till kongressens ledning att presidenten är oförmögen att sköta sitt ämbete. Ser i nuläget svårt att få till stånd då alla dessa är Trumps kompisar. Eller?

USA är ju inte riktigt på samma demokratiska nivå som vi i Europa är vana vid. Till skillnad från många parlamentariska system finns ju ingen möjlighet för kongressen att genom en vanlig politisk misstroendeomröstning avsätta presidenten enbart för att han eller hon är impopulär eller har förlorat stöd, så den vägen är ju stängd. Eller?

Så är det någon av er som ser en annan demokratisk väg för detta?

Kommer republikanerna i kongressen någonsin att ingripa?

/m

Limhamn bjuder på ett tunt lager med snö och jag är sååå avundsjuk på alla som visar bilder från skidspår eller gator med mängder med snö från övriga landet…men så är livet…inte alltid rättvist. Mitt arbete är dock i Höör, långt norrut upp i landet, och där får jag njuta lite av snö.

Igår var det åter till ordningen med första personalmötet för året. Jag njöt av att i princip alla var tillbaka igen och alla vittnade om att de haft en bra jul- och nyårshelg.

Varje personalmöte inleds med en liten kort andakt och denna gång var det min tur. Jag tänkte först ha en kort betraktelse kring något med snö men när jag kom till församlingshemmet och sneglade upp mot Höörs kyrka kom psalm 134 upp i mitt huvud. Inte så konstigt, den är en tydlig Trettondedag psalm och som sådan hade jag sjungit den dagen innan. Jag stod en lång stund och njöt av morgonljuset över kyrkan och nynnade första versen. Det fick bli en betraktelse över psalm 134 istället för snö!

Psalm 134 heter ”Gläns över sjö och strand” i vår Svenska psalmbok och jag har alltid tyckt om den väldigt mycket, först och främst för texten. Melodislingan går från låg till hög i lugnt tempo så den kräver en del, men slingan är naturlig och sätter sig snabbt. Dock kan den bli lite långsam i församlingssammanhang. Går ofta och nynnar på den ändå (även om 1937 års melodislinga är bättre i mina ögon).

I oktober var jag i Jönköping och fick lite tid över och gick till Jönköpings stadsbibliotek för jag visste att de hade en utställning om Rydberg. Han är född i Jönköping men dog i Djursholm. Får ni någon tid över och är i Jönköping, slink gärna in till biblioteket och njut av den lilla Rydbergsutställningen.

När vi sjunger ”Gläns över sjö och strand” rör vi vid en av de djupaste bilderna i den kristna tron, ljuset som leder hem. Viktor Rydberg låter stjärnan ”ej bort, men hem” leda genom jordelivets ökenstormar. Det är en ovanlig formulering. Ofta tänker vi att Gud ska ta oss bort. Lyfta bort oss från kaoset, bort från sorgen, bort från ångesten, bort från oron och bort från kampen. Men i julens och trettondagens berättelser går Gud en annan väg. Han går inte runt livet. Han går in i det. In i det svåra, och det är hem.

Det är så jag vill tänka att Rydberg tänkte den där gången han skrev ned dikten som sedan blev psalm 134. Han är lite över 60 år och skriver sin sista stora roman, Vapensmeden, som kommer ut år 1891. I romanen sjungs dikten av vapensmedens dotter under en stilla, förtrollad sommarkväll ute på Vättern. Kan vara svårt att tänka sig in i det faktum att texten är ursprungligen en sommardikt, så här när vi många år senare förknippar den med Trettondedag jul.

Dikten hade först ingen egen titel men döptes i folkmun till Betlehems stjärna och där började den förknippas med jul. Inte så konstigt. Textmässigt bygger den ju helt på berättelserna om Betlehemsstjärnan och Jesus födelse i Matteus 2:1-12 och Lukas 2:1-20.

Betlehemsstjärnan leder de vise männen inte ut ur världen, utan djupare in i den – till ett stall, till ett barn, till den Gud som blivit människa. Ljuset visar inte en flyktväg, utan en mötesplats. I det mörker som fanns då, politiskt, socialt och andligt, tändes ett ljus som inte utplånade natten, men som gjorde det möjligt att gå, att söka, att hitta. Så är det också med Guds ljus i dag. Det lovar oss inte ett liv utan natt, men det lovar att natten aldrig ska vara utan stjärna.

1893 tonsatte Alice Tegner dikten och gjorde mindre ändringar i Rydbergs dikt. Den största ändringen var en flytt av en strof, ”Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem”. I ursprungliga versionen var den utspridd i sista versen, men nu flyttades den och fick en sammanhängande egen rad. Jag är väldigt glad för det. Tegner visste vilken tyngd det fanns i de orden.

”Leder ej bort, men hem.”

Orden bär en hemlängtan. Inte bara efter en avlägsen himmel, utan efter att få vara hel, få vila, få veta vart man är på väg. Många människor bär den hemlängtan utan att kunna sätta ord på den. De anar att livet borde hänga ihop bättre än det gör. De anar att det borde finnas en punkt där allt inte faller isär. I min värld och det evangeliet säger är att den punkten inte är en idé, utan en person. Hemmet är inte först och främst en plats, utan en relation, till den Gud som i Kristus går oss till mötes.

När Alice Tegner skulle spela upp sin melodi och sjunga för första gången det som skulle bli psalm 134 för Viktor Rydberg så berättas det att de var hemma hos Rydberg i hans hem på Djursholm. De hade delat en middag tillsammans med andra men när det var dags för att få framföra psalmen för första gången gick de båda avsides. Tegner spelade upp och sjöng psalmen för Viktor. Hon var väldigt nervös, inte så mycket för melodislingan, utan mer för vad Rydberg skulle säga om textändringarna och förflyttningarna av ord. När hon hade sjungit klart satt hon i spänd förväntan och väntade på vad Rydberg skulle säga. Svaret var ungefär så här:

”Kära fru Tegner, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt aldrig blir folkets egendom förrän den tonsätts och kan sjungas.”

För mig finns det en rörelse i orden om att stjärnan leder ej bort, men hem. Å ena sidan att peka på just stjärnan och vittna om ljuset, tala om Kristus där orden ännu saknas. Å andra sidan att själv leva som människor som låter sig ledas hemåt. Inte genom att fly världen, utan genom att mitt i världen söka Guds vilja, dela Guds kärlek, spegla Guds ljus. I ett land av skärmar och strålkastare behöver människor inte fler bländande ljus, jag tror vi behöver ett milt, trofast ljus som går att följa.

Vi behöver den här rörelsen, inte bara ett accepterande av julens budskap, utan mer som att vi reser oss, vi söker, vi leds…ej bort men hem…precis som de vise männen en gång för länge sedan. De följde ljuset.

Tack Alice och Viktor!

/m

Färdas hem från Höör i ett pågatåg som stannar vid alla småstationer man kan tänka sig. Gör mig inget. Att färdas genom det vintriga, skånska landskapet under en längre tid än ifall jag skulle ha tagit Expresståg/Öresundståg innebär bara längre reflektionstid. Kvalitetstid med mig själv!

Sitter och tänker på ljus och mörker, så här när solens ljustimmar börja lämna vår dagtid. Det brukar jag visserligen ofta göra men den här gången handlar det om Trettondedagens ljus. Det där ljuset som vi ibland tar för givet och ibland missar.

För det börjar med en rörelse i mörkret. Några okända män från öster ser ett ljus på himlen och börjar att gå, inte för att de vet vart vägen leder, utan för att ljuset väcker något inom dem. De ser inte bara en stjärna, de anar en mening, en rörelse från Gud.

Så vill jag tänka mig in i de vise män som söker det heliga hos makten i Jerusalem, där kungar brukar födas. Men Guds ljus leder dem vidare, bort från palatsens trygghet, till ett barn i ett enkelt hem. Guds uppenbarelse visar sig inte som makt och prakt, utan som närvaro mitt i det sköra och i det mänskliga.

Epifania betyder uppenbarelse, och det handlar just om detta, att Gud låter sig ses. Inte alltid där vi väntar oss det, inte alltid på det sätt vi har tänkt oss.

Herodes blir orolig. Ljuset som uppenbarar Gud avslöjar också mörkret. Epifania handlar därför inte bara om att se Gud, utan också om vad som sker när Guds ljus tänds i världen, det tränger undan det falska, det som bygger på rädsla, egenintresse och kontroll. Ljuset väcker rörelse, bryter stillaståendet, öppnar nya vägar. Ljuset börjar som en rörelse i mörkret.

De vise männen faller ned och tillber barnet. Före stjärnan kanske de hade svar på mycket, nu böjer de sig i tillbedjan, med gåvor som rymmer både mysterium och profetia. Traditionen säger guld för kungligheten, rökelse för gudomligheten och myrra för lidandet. Allt detta speglar barnet som är både Gud och människa, kung och tjänare, liv och död i ett.

När de återvänder hem går de en annan väg. Ljuset de sett förändrar riktningen också i deras liv. Det är så uppenbarelsen fungerar. När Gud visar sig blir vi själva synliga på nytt. Vi ser annorlunda, vi går annorlunda, vi lever annorlunda.

Kanske är det så Epifania också vill tala in i vår värld och våra liv. Mitt i mörkret och oron söker Gud fortfarande vägen in. Ljuset kallar oss att följa, inte till kontroll eller bekvämlighet, utan till mötet där det heliga oväntat bryter fram. I det svaga och i det lilla.

/m

Kan inte sova. Går upp och slötittar på en hockeymatch som sänds på TV där ungdomar spelar. Vilken annan idrott sänder ungdomslandskamper på TV? Märkligt. Det är inte ens Sverige som spelar. Kanada möter Tjeckien.

Funderar på den nya världsordningen, den regelbaserade världsordningen som nu är borta.

Säga vad man vill om Nicolás Maduro, de allra flesta drar nog en lättnadens suck över att han är borta. Få i Venezuela kommer att sakna honom som president. Han var hänsynslös och anklagades för brott mot mänskligheten i sin jakt på oppositionella. Politiska motståndare och människorättsaktivister har fängslats, misshandlats och torterats eller helt försvunnit. Han misstänks för grovt valfusk och om demokratin hade fungerat i Venezuela hade han varit borta från makten för länge sedan.

Men det finns ett men, ett stort sådant. Han föll inte för trycket inifrån, presidenten fördes med våld bort från makten, av en annan stats militärmakt. Utan jämförelse, men ungefär som om Norges militär skulle flyga in till Rosenbad och kidnappa Ulf Kristersson och fru, och sedan flyga dem till Oslo. Jämförelsen haltar betänkligt eftersom Norge inte är en stormakt, men ändå. Jag funderar på hur vi kan ha hamnat här?

För historiskt har ju liknande manövrar av stormakter knappast varit lyckosamma, eller? Det är klart att vi exempelvis inte saknar Saddam Hussein i Irak. Men att bara störta en president och hoppas på frid och fröjd är inte alltid lätt. Vi har ännu inte sett USA:s plan för fortsättningen för Venezuela men USA:s invasion av Irak och störtandet av Saddam Hussein är ett snarlikt exempel där det inte gick så bra på sikt.

När de amerikanska styrkorna “befriade” Irak från decennium av tyranniskt styre utbröt istället ett blodigt inbördeskrig och grogrunden till terrorsekten IS såddes. I Libyen störtades diktatorn Muammar Khadaffi. Ett kortvarigt glädjerus övergick snabbt i motsättningar, inbördeskrig och ett laglöst land med konkurrerande regeringar. Talibanregimen störtades i Afghanistan i svallvågorna av 11/9-attackerna. Någon trygghet och demokrati ledde det aldrig till och nu är talibanerna tillbaka vid makten igen.

Finns det alternativ? Där icke välfungerande demokratier störtar den sittande presidenten inifrån kan det gå blodigt till men ändå brukar dessa stater gå stärkta ur prövningen, utan annan stats inblandning. Den rumänska revolutionen är ett sådant exempel där paret Nicolae och Elena Ceaușescu fråntogs makten och i en snabb domstolsprövning dömdes till döden, allt utanför extern makts påverkan. Rumänien måste man väl ändå säga ha lyckats komma ur den tiden på ett bra sätt, eller?

Så att störta en diktator är inte det stora hindret. Svårigheterna och utmaningarna kommer sedan. Frågan är hur Venezuelas väg framåt ser ut nu?

Jag låter ungdomsmatchen mellan Kanada och Tjeckien vara och googlar istället fram presskonferensen med Trump och dennes kompisar efter kidnappningen av Maduro.

”Det mäktigaste ögonblicket i amerikansk historia. Ingen militär kan åstadkomma vad vår militär kan”, sa president Trump.

Det är klart att det finns många andra tillfällen i amerikansk historia som i alla fall jag håller högre, men låt så vara. Trump har ihärdigt sedan han svors in för drygt ett år sedan undan för undan nött ner den rådande världsordningen. Han har övergett FN-organ, infört sanktioner mot internationella brottmålsdomstolens åklagare och visat liten eller ingen respekt för internationella principer, regler och lagar. Han lever efter en ordning där ”affärer” är allt och det är därför inte så konstigt att en stor del av presskonferensen handlar om Olja.

Venezuela besitter världens största oljereserver, hittills utom räckhåll för amerikanska oljejättar. Det lär det ju bli ändring på nu. Trump förklarar hur de amerikanska oljebolagen kommer att investera och styra upp de venezuelanska oljereserverna och göra Venezuela rikt. Samtidigt kommer landet att styras av USA, oklart hur, till det på ett säkert sätt kan överlämnas till venezuelanernas egen makt.

Vi har sett det förrut. En diktators fall är inget att beklaga men det är alltid oroligt i efterspelet. För egen del är jag nu ännu mer orolig för den nya världsordningen som nu är satt. En stormakt som inte låter sig utmanas militärt kan nu uppenbarligen agera helt fritt. Det verkar vara helt ok för USA, Kina och Ryssland att låta internationell folkrätt ligga åt sidan och agera som man vill, för vem kommer säga emot?

Grönland, Taiwan, andra forna Sovjetstater…andra mindre länder som är rika på naturtillgångar men svaga militärt…se upp…det är en ny världsordning där folkrätten är satt ur spel. Den starkes rätt över alla andra. Ska vi verkligen ha det så här? Vill vi verkligen ha kolonialismen tillbaka?

Slår på TV:n igen. Tjeckien gör mål och jag går och lägger mig.

/m

Sitter och tittar på grodan jag fick under årets julklappspel med släkten. Jag får inte riktigt kläm på ifall grodan ber eller om det är en yoga-position. Glad och tacksam verkar den ändå vara.

Tacksamhet är något jag bär med mig in i det nya året. Det är märkligt med år som går och går. ”Det rullar på”, som en av mina söner brukar säga när jag frågar hur det är. Det är nyårsafton och om någon timma ska vi vara hos våra vänner för ett gemensamt nyårsfirande. Jag sitter och tittar på grodan och tänker på nyårslöften medan min fru gör sig färdig.

Nytt år, fullt med förväntan. Nya årslöften. Ett ögonblick som känns lite som att få börja om på nytt. Man vill bli en ny, bättre människa, en bättre version av sig själv. Träna mer, äta hälsosammare och inte minst nå högre uppsatta mål. Man sätter ribban högt och lovar att hålla alla dessa högt satta målsättningar, Vissa kommer man sedan hålla och vissa kommer man bryta. Sedan börjar det om igen, nästa år. Ifall man har nåden att få vara med ett år till.

Varje nyår är det samma sak. Vi ska prestera mer och vara bättre nästa år. När misslyckandet sedan kommer smyger sig känslan på, varför klarade jag inte det här?

Det är här jag sitter och tänker att grodans bedjande position påminner mig om en annan väg. Ett annat fokus. För du behöver ju inte prestera för att lyckas eller bli älskad, det handlar inte om prestation, du är redan älskad för den du är.

Du är älskad, inte för att du har gjort något speciellt, utan för att just du är den du är. Det finns bara en av dig i hela världshistorien och kommer att så vara i all evig tid, så var dig själv, det finns bara en av dig. Gud gillar inga kopior, Gud gillar original med alla dess styrkor och svagheter.

För att gå in i ett nytt år för mig handlar mindre om att jag ska lova att bli bättre utan mer att tillåta mig att låta Gud bära mig mer. Att släppa lite taget om mitt kontrollbehov och inse att det är någon annan kraft som bär mig. Att tillåta sig själv att acceptera att allt vilar inte i mina händer.

Jag behöver inte sätta höga mål för att bli en bättre människa, sätta upp omöjliga målsättningar, ge mig själv högre krav. Det nya året kommer oavsett. Jag är välkommen in i det nya året oavsett alla dessa prestationer för jag är älskad för den jag är…och det räcker.

Så jag sneglar på den bedjande grodan som ser så där tacksam ut att jag tänker att jag ska gå in i nya året på samma sätt.

Tacksam, leende och bedjande.

Det duger gott!

Gott nytt år!

Tiden och dess förgänglighet håller på att lämna 2025 bakom sig och nu närmar vi oss 2026. Jag har några dagar ledigt innan årets alla nya måsten tar vid. Jag vill passa på att tacka er ungefär 9500 personer som läser min blogg. Inte alla läser varje inlägg men det gör inget. Jag är så tacksam, oavsett om ni är trogna bloggläsare som läser varje inlägg och de av er som bara läser några enstaka. Tusen tack till er alla!

Jag har varit några dagar i min barndomsstad, Flen. Under en av mina löprundor så ropar en man till mig att han följer min blogg. Jag hinner ropa tack och han svarar att han gillar när jag ”nördar ned mig i något”. Så den här bloggen är till dig, min okända bloggläsare från Flen.

För min vana trogen håller jag på att nörda ned mig i något varje gång jag får någon dag ledigt. Just nu håller jag på att fundera kring parallellerna mellan 1924 års demokratiska konvent och Trumps inflytande vid de republikanska konventen 2016 och 2024. Det bjuder på både historiskt och sociologiskt nörderi, verkligen. Häng med!

Jag har alltid varit historiskt intresserad och 1924 års demokratiska konvent har alltid fascinerat mig. När det demokratiska partiet samlades till sitt konvent i New York 1924 stod USA i en brytningstid. Urbanisering, kvinnlig rösträtt och ekonomisk modernisering utmanade den gamla samhällsordningen, särskilt i södern och mellanvästern. Mitt i detta pressade Ku Klux Klan på för att dominera partiet. Rörelsen hade växt till miljontals medlemmar och klanen försökte få sitt inflytande inskrivet i konventets plattform. Striden blev brutal och splittrade delegaterna längs moraliska och regionala linjer, och resulterade i ett rekordlångt dödläge. 103 omröstningar krävdes innan kompromisskandidaten John W. Davis slutligen nominerades. I praktiken hade klanen visat att den kunde tvinga partiet att förhålla sig till dess ideologi, även om den inte formellt segrade.

Det här är intressant – klanen försökte tvinga partiet till dess ideologi men lyckades inte. Parallellen till vår samtid går här när MAGA-rörelsen 2016 och 2024 försökte tvinga det republikanska partiet till att låta dess ideologi genomsyra partiet…och de lyckades. Det KKK misslyckades med 1924 lyckades MAGA med cirka 90 år senare.

För drygt 92 år efter 1924 års demokratiska konvent upprepades något liknande på den republikanska sidan. Donald Trumps uppgång under 2016 års primärval avslöjade hur ett missnöje mot globalisering, elitstyre och social förändring kunde samla folk till en politisk massrörelse med kultliknande lojalitet. Vid konventet i Cleveland samma år hade den traditionella partiledningen redan förlorat kontrollen, plattformen anpassades till Trumps nationalistiska och populistiska retorik. År 2024, när han återigen dominerade det republikanska konventet, var partiet i praktiken helt omformat efter “Make America Great Again”-rörelsens världsbild.

Likheten mellan 1924 och 2016–2024 ligger inte i de exakta ideologiska innehållen, utan i rörelsernas funktion, båda uttryckte en reaktionär kamp mot kulturell och demografisk förändring. Klanen representerade en vit protestantisk majoritets oförmåga att acceptera ett mer pluralistiskt Amerika. MAGA-rörelsen bär på en liknande symbolik, nämligen en längtan tillbaka till en förlorad nationell identitet, förstärkt av ekonomiska orättvisor och mediala ekokammare.

I båda fallen vinner inte rörelsen bara genom personer eller paroller, utan genom att sätta den politiska ramen för hela partiet. 1924 års konvent visade att intolerans kunde forma dagordningen även utan att segra öppet. 2016 och 2024 visade att en karismatisk folkrörelse kunde ta samma mekanism och vända den till seger. Skillnaden är att där 1924 års Klan föll samman några år senare, består MAGA som ett nydefinierat republikanskt credo.

Frågan är om detta är ett tecken inför framtiden?

/m

Vill ni läsa mer om 1924 års demokratiska konvent rekommenderar jag Robert K Murray och dennes bok ”The 103rd Ballot: The legendary 1924 democratic convention that forever changed politics”.

Är på väg genom södra Sverige i ett renoverat X2000 där korglutningen är ur funktion. Solnedgången följer med oss och jag njuter av landskapets skiftningar. Mitt livs kärlek och jag har varit på besök i min barndomsstad och hälsat på mina föräldrar. Det är svårt att sätta ord på allt där jag vandrar i känslor, minnen, tacksamhet, vemod och kärlek under några dagar. Tidens tand ligger som en ton och dallrar i bakhuvudet hela tiden med dess förgänglighet som membran.

I söndags gick vi på Högmässa i Flens kyrka. Det var dags för söndagen efter jul och temat var ”Guds barn” och prästen hjälpte mig att tänka tillbaka på ett citat från nobelpristagaren Louise Glück som i en dikt skriver något i stil med:

”livet är barndomen, resten är minne” (eller varianter som ”en gång betraktar vi världen, i barndomen. Resten är minne”)

Louise Glück, som ofta i sina dikter lyfter fram barndomen och dess förlust får mig via citatet att tänka ifall det är så att barndomen representerar en renare, mer omedelbar syn på världen innan den förmedlas genom minnets lins? Dikten fångar en känsla av nostalgi och insikten att livet som upplevs i nuet förvandlas till just minnen och att barndomen ofta ses som en guldålder. Kanske är det så?

När jag på kvällen är ute och springer min dagliga löprunda tänker jag på att det i all fall för egen del handlar om hur mina upplevelser under barndomen formade mig och hur jag nu, många år senare i livet ser tillbaka på dessa upplevelser som minnen, vilka ofta är färgade av förlusten av barndomens omedelbarhet och som ger mig en annan typ av klarhet.

Att resa hem till barndomens stad är som att stiga in i en gammal favoritlåt du nästan glömt melodin till, men som kroppen ändå minns. Allt finns kvar där, dofterna, ljuset genom gardinen, den slitna blåvita badrumsmattan som legat på samma plats i årtionden. Den känns nästan helig nu, som en väv av alla dagar som varit. Jag anar enbart dess kontur för mina föräldrar har lagt en nyare matta ovanför, som om det nya läggs på det gamla, men det gamla finns ändå kvar, under lager på lager.

Mina föräldrar är till åren kommen. Deras händer bär spår av ett helt liv av omsorg, arbete och kärlek. Vi sitter i köket där tiden står stilla, dricker kaffe ur de gamla kopparna och pratar om allt och inget. Samtidigt finns där en stilla vetskap, den där tysta tanken som ingen säger högt, att varje gång vi ses kan vara den sista.

Men just därför blir allt så levande. Varje skratt, varje ögonblick, varje doft och ton träder fram klarare än någonsin. Det är som att hjärtat försöker memorera allt, inte bara vad som hände, utan hur det kändes att vara där, tillsammans.

Och när jag nu reser därifrån bär jag med mig både sorg och tacksamhet. Sorg över tidens gång, men oändlig tacksamhet över att ha haft ett hem där kärleken varit självklar, så stark att till och med badrumsmattan kan föra mig tillbaka till den.

/m

För cirka 11 år sedan när jag blev Regiondirektör kommer jag ihåg att en förtroendevald approcherade mig och sa att vederbörande hade noterat att jag bar ett kors som halssmycke. Vederbörande tyckte inte att det passade att en Regiondirektör visade sin tro så där öppet för allmän beskådan. Det var okey för hen att jag privat hade en viss tro, men jag skulle absolut inte visa mitt smycke så öppet. Jag svarade något i stil med att min tro var privat.

Jag minns detta ögonblick varje Annandag jul när jag läser vad Matteus beskriver vad Jesus säger i 10:e kapitlet. För det är snabba och tvära kast i vårt kyrkoår. Igår firade vi Jesus födelse, starten för julfirandet, när ljuset tog kroppslig gestalt och med Jesajas ord: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus…verkligen gav människor hopp.

Då är det en aning magstarkt att lyssna till dagens kyrkoårstexter. Det finns ord i Bibeln som väcker motstånd, även hos oss som vill tro, och man vill gärna ”tippexa” bort vissa delar, men sanningen är som den är. Den får stå där för öppen beskådan: ”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Hur kan Jesus, som vi bekänner som fredens furste, tala så? Den som vi under gårdagens texter fick höra var fridsfursten. Kanske har det med min rätt att bära mitt kors att göra?

För Jesus har plötsligt inte blivit en krigsherre utan är fortfarande den där fridsfursten och orden han säger är inte för att sprida våld, utan för att synliggöra sprickan som uppstår när sanning möter falskhet, när ljus träffar mörker. De där ögonblicken när disharmoni uppstår, när vi verkligen får bekänna färg, när ett ord skiljer mellan det som är sant och det som bara verkar gott. Tron frigör verkligen, men den frigörelsen skakar strukturer, ja hela vår existens och då skakar ibland även våra egna relationer, även med våra närmaste…ja, då börjar vi kanske ana varför Jesus tar till så stora ord.

För evangeliet är inte något som man kan säga ”ja, det tror jag på men enbart när det går bra för mig eller när omständigheterna i livet passar mig”. Nej, evangeliet är något vi alltid bär med oss och dess innehåll får livskonsekvenser för oss. För mig!

I Mikas ord i Hebreiska bibeln hör vi smärtan av en värld där lojaliteter upplöses: son mot far, dotter mot mor, vän mot vän. Jesus går längre och säger: ”Den som älskar far eller mor mer än mig är mig inte värdig.” Det låter hårt, nästan obarmhärtigt men kärnan är inte förakt för familj eller gemenskap. Det handlar om centrum. Det handlar om vem vi bär närmast, alltid. Vem är grundtonen i mitt liv, mitt livs centrum, mitt livs ljus? Alltid.

Jesus talar om en lojalitet som går djupare än alla andra, en lojalitet som inte längre kan kompromissas bort. Martyrskapets grund finns här, inte i våld, utan i prioritet.  

När Jesus ger sitt evangelium och dess lärjungeuppmaning till oss och våra förväntningar om ett helt annat liv ställs mot varandra, då uppstår kampen. Och i den kampen avslöjas tron inte bara som tanke, utan som en livsprincip. Som en grundhållning i livet, oavsett vad vi arbetar med eller hur våra familjerelationer ser ut.

Lärjungarna hade det inte lätt när Jesus lämnat dem. De famlade. I apostlagärningarna finns det en berättelse när Petrus och Johannes förbjuds att tala i Jesu namn. De kunde enkelt ha uppfyllt kravet, fortsatt sina liv, undvikit kamp och rättsprocess men istället svarar de: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”  

Den meningen är själva hjärtat i vad jag kallar martyrens liv. Den som vittnar om sin tro, som står för sitt vittnesbörd, sin tro. Det handlar inte om att söka uppror eller våld, utan om att vägra förneka sanningen. Bekännelsen till tron på Kristus är alltid offentlig i någon mening, inte för att bevisa något, utan därför att sanningen inte kan kapslas in.  

Det är där jag står i min kristna tro. Som en grundläggande princip och livshållning i mitt liv. Som mitt livs centrum. Där är mitt martyrskap, där är mitt vittnesmål. Martyrskap i vår del av världen handlar mycket om att stå upp för de kristna värdena och följa Kristus i vår tid. Att stå upp för ärlighet, sanning, kärlek, uppriktighet, rättvisa, barmhärtighet. Inte minst när egoism och cynism säger att det inte lönar sig. Det handlar om föräldern som vägrar ge upp tron när barnet vänder sig bort, eller den unga människan som vågar bära sitt kors bland vänner som inte förstår, eller skolungdomar som står upp för sin tro även om de blir nedtryckta för sin trosuppfattning.  

Att bekänna Kristus i vår tid handlar sällan om fängelse eller förföljelse, i alla fall inte i den här delen av världen, men om att våga vara hel. I ett samhälle där tron lätt reduceras till en privat känsla, blir det en kamp att låta den forma ens val, värderingar och röst. Ja, hela ens existens. 

”Den som finner sitt liv ska mista det, och den som mister sitt liv för min skull ska finna det”, säger Jesus. Det är inte ett löfte om lidande, utan ett löfte om sanningens djup. Livet blir helt först när det inte längre behöver skydda sig självt. De första martyrerna dog inte för att visa sin tro, utan för att kärleken till Kristus hade gjort det omöjligt att förneka honom. Martyr betyder ”vittne” – någon som berättar sanningen oavsett pris. Deras vittnesbörd blev kyrkans näring, för i deras trofasthet såg världen något som inte kunde dödas.  

Tron samlar, men den kan också skilja. Den befriar, men den avslöjar. Jag bär mitt kors oavsett och jag gör mitt vittnesmål i mitt levnadssätt. Jag har ändrat mig sedan den dagen för 11 år sedan då jag fick frågan om mitt kors. Min tro är definitivt inte enbart privat, den är hela mitt livselixir, och jag lever det fullt ut. Tro, hopp och kärlek. Alltid. Och mitt i allt detta står naturligtvis Jesus själv, den som bar korset först, och som inte ger oss fred i betydelsen stillhet, utan i betydelsen helhet.

/m  

Bibelhänvisningar i denna text: Mika 7:1-6, Apg 4:18-31 och Matt 10:32-39  

Är på väg hem från Höör. Är ensam i den tysta kupén som vanligtvis huserar mängder med människor till och från sina arbeten eller universitet. Det är ett otroligt väder. Utanför tågfönstret målas ett landskap upp i varma toner. Det är lilljulafton och det sista arbetspasset i församlingshemmet är gjort.

Jag låter min bok ligga kvar i ryggsäcken och låter mina hörlurar få komma på plats istället. Min vana trogen lyssnar jag på Leonard Cohen och Chris Rea så här dagen innan julafton. Det har jag gjort i många år nu, det har blivit en tradition. För mig blir det ingen jul utan ”Driving home for Christmas” och ”Hallelujah”. Med åren har denna repertoar utökats med andra låtar från dessa båda artister. I år är det ”Julia” och ”You want it darker” som går på repeat under min tågfärd.

Läste att Chris Rea lämnade oss igår och naturligtvis var jag tvungen att omedelbart lyssna igenom hans senaste julskiva igår kväll. När jag fick besked om att Cohen lämnat oss gjorde jag något liknande, då var jag tvungen att lyssna på hans senast släppta skiva samma kväll. 

Har funderat en del på varför dessa båda artisters produktion har fått mig att skapa en egen liten lilljulaftonstradition. Jag har landat i att de båda står för djupa, existentiella klanger som passar perfekt i en julkontext.

Det finns en särskild stillhet i julens skymning, där orden får vila och melodierna tala. I det gränslandet mellan tro och tvivel, längtan och försoning, möts Leonard Cohen och Chris Rea som två olika röster ur samma djupa källa. Cohen med sitt karga evangelium om brusten tro och helig längtan, Rea med sin varma, slitna blues om vägar hem och möten som betyder något.

Cohen lär mig att mörkret inte är Guds frånvaro, utan en annan slags närvaro — en där ljuset filtreras genom sprickorna, där ”halleluja” viskas snarare än ropas. Hans sånger är som nattvard för de ofullkomliga, en liturgi för dem som famlar efter mening bland minnets skuggor. I hans värld blir kärlekens förlust också en plats för nåd.

Chris Rea ger julen en annan ton, mer jordisk men inte mindre helig för det. När han sjunger om vägen hem genom snö och nattvägar, handlar det inte bara om bilresor, för mig blir det som en slags själens resa mot försoning. I varje ton av hans gitarr och röst hörs både trötthet och hopp, som när man återvänder till barndomens tro för att upptäcka att den fortfarande lever, om än med nya konturer.

Tillsammans påminner de mig om att julen inte kräver perfektion, utan öppenhet. Om att stjärnan inte föll för de färdiga utan för de sökande. Mellan Cohens lågmälda bön och Reas varma blues finns en plats där människan får vila, där hoppet kommer in tyst, som snö över gatorna, som sången över Betlehem.

Nu saknas mig bara snön där jag färdas vidare i det skånska landskapet, lyssnandes på ”You want it darker” och textraden ”I am ready, my lord.”

Nu kan julen komma!

/m