Bäddat sängen?

Sitter på ett försenat tåg till Stockholm. Jag är på väg till Umeå för framläggning och opponering för min kandidatuppsats i Teologi. Det ska bli fantastiskt att äntligen få komma till Umeå. Jag har nu läst tre år på Teologprogrammet i Umeå men det här är första gången jag behöver åka upp till Umeå. Alla föreläsningar, grupparbeten, seminarier och tentamina har hittills skett via nätet. Naturligtvis har det varit tråkigt att inte fysiskt kunna träffa sina kurskamrater men för mig har det varit ett litet pris att betala genom att få läsa ett helt program på distans. Dessutom förstklassigt arrangerat via den lärandeplattform och lärarupplägg som Umeå Universitet har haft. Väldigt bra och jag rekommenderar starkt läsning på Umeå Universitet via distans. Under dessa år har jag även läst sommarkurser på Linnéuniversitetet och på Lunds Universitet och dessa har inte alls varit lika professionellt upplagda för distansstudier.

Resan med tåget till Stockholm och sedan vidare till Umeå höll dock på att sluta redan i Åkarp, efter en restid på cirka 10 minuter. Vårt tåg stannade och tågvärden informerade via tågets högtalarsystem att en lastbil hade kört in i en bro lite längre fram och nu var det osäkert ifall vi ens fick fortsätta vår färd. Efter några minuter återkom tågvärden genom att säga att det var några broinspektörer som väntades komma till olycksplatsen och inspektera bron och bedöma ifall tåget fick passera eller ej. Efter 75 minuters väntan återkom till slut tågvärden och sa att allt gått bra och att vi nu fick färdas vidare. Tur för mig att jag tog till med gott om tid mellan ankomsten till Stockholm till nattågets avfärd för eventuella förseningar. Vis av erfarenhet – ett måste när man åker tåg i Sverige.

Mina reskamrater snett bredvid mig blev väldigt stressade över först det osäkra läget och sedan förseningen. Jag försökte coacha dem att tänka här och nu och att acceptera läget som det var. Det lyckades och jag fick ett tack från dem då de lite senare gick av i Linköping. Jag inser att mitt lugna sätt och förmågan att tänka ACT i alla lägen och inte stressa upp mig över saker och ting som jag ändå inte kan göra någonting åt är en gåva. Till synes kan jag förmedla det även till andra, vilket också är en liten gåva.

Jag har annars tänkt på att det idag är årets första sommardag. Det är den 1:a juni och då jag jobbade som HR-direktör hade jag en HR-stabschef som alltid gick ut i korridoren och läste Caj Lundgrens (Kajenn) fina dikt den 1:a juni varje år:

Lärodikt den första juni
”Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.
Ge noga akt på var du står,
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
imorgon är den andra.”

Den 1:a juni varje år minns jag därför tillbaka till de fantastiskt roliga åren på landstinget/regionen med denna dikt. En dikt som förtjänas att läsas varje år.

De senaste dagarna har jag annars gått och funderat på vad det är som definierar en människas innersta själ och om det har något samband med välmående. Utifrån Cajs första rad i dikten nämner även han själen med uppmaningen åt själen att glädjas åt det man har. Låter som en bra ingång in i en själs innersta väsen och välmående…var nöjd med det du har. Som en utgångspunkt.

Däremot stämmer den inte riktigt med samtidens fokus på att varje människa ska skaffa fler prylar, allt nyare bilar, allt större hus och tjäna allt mer pengar. Där handlar det inte om att vara glad åt det man har…man vill i alla fall hela tiden ha mer.

Samtidigt… är inte det en bra egenskap i människans utveckling att alltid vilja sträva framåt, vilja utvecklas och ha något mer än det som livet just nu ger? Vårt i många stycken moderna samhälle hade inte varit en realitet ifall vi hade nöjt oss med det vi har, utveckling bygger ju mycket på att inte vara nöjd med det man har.

Det är här paradoxen i att vara en människa kommer in. Att både vilja utvecklas och känna sig nöjd med det man har…samtidigt. Visst är det möjligt att känna så? Vi människor har förmånen att känna flera känslor samtidigt och parallellt med varandra. Både att vara tacksam över det man har men även vilja utvecklas framåt. Det jag har gått och funderat på ett tag är dock en människas syften med att göra olika saker i livet. Det kan låta märkligt, konstigt och djupt, men häng med mig ett tag så ska jag försöka att förklara.

Vad är det som driver en människa framåt? Vad är det som gör att vissa människor tenderar att i alla lägen hjälpa och stötta andra människor, medan andra nästintill alltid värjer sig i att hjälpa andra människor om det inte gynnar dem själva? Varför är vissa individualistiska ut i fingertopparna och tänker bara på sig själv medan andra nästan slår knut på sig själva för att möjliggöra att hjälpa andra? Jag har funnit att svaret i mångt definierar din själs innersta väsen och svaret sitter du inne på själv.

I min konsultroll och tidigare i min chefsroll betonar jag alltid att det är varje medarbetares inre motivation som driver företaget framåt. En chefs uppdrag är flerdimensionellt men ett av de viktigaste är att skapa förutsättningar för och att ta vara på sina medarbetares inre drivkrafter och motivation. En chef gör detta genom att vara närvarande, få medarbetarna att känna sig uppskattade, trygga och säkra i att deras idéer och engagemang tas tillvara i företaget. Kreativitet är ofta en social företeelse på ett företag eftersom det sker i en gemensam utveckling men bygger i princip alltid på medarbetarnas individuella drivkraft och motivation. Även här finner jag således att den inre drivkraften hos varje människa är avgörande.

En indikator på ditt innersta väsen är vad du gör när du är helt själv. När ingen står där och hejar på dig, eller när ingen säger åt dig vad du ska göra. Vem är du då? Vad gör du då? När det bara är du och Gud i rummet. Om vi tar några exempel. Du är i en relation, din sambo åker iväg några dagar och du är ensam hemma. Bäddar du sängen då på morgonen? Din sambo kommer inte se om den är bäddad fint eller ej. Du kommer inte få något beröm av någon. Du kommer överhuvudtaget inte få någon kommentar av någon ifall du bäddar eller ej. Det är enbart en sak mellan dig och Gud. Bäddar du eller ej? Ett annat exempel. Du är ensam kvar på kontoret. Det är sent och dina kollegor har missat papperskorgen då de kastat en hel del papper. Dessa papper ligger nu utspritt runt omkring på golvet men inte i papperskorgen där de hör hemma. Vad gör du? Du vet att lokalvårdaren kommer tidigt imorgon bitti och kommer att fixa det ändå. Det hänger inte på dig men naturligtvis ser det för taskigt ut. Papper utspritt över hela golvet. Ingen kommer att märka om du bara lämnar allt och ingen kommer att ge dig beröm ifall du städar upp. Det är enbart en sak mellan dig och Gud. Städar du upp efter dina kollegor eller ej?

Jag har kommit till tron att ett mått på ditt välmående är vad du gör då du är själv. En glad och välmående människa hade gladeligen bäddat och hade plockat upp papperna. En människa som inte för tillfället mår så bra hade kanske släpat sig upp ur sängen och låtit den vara obäddad under hela dagen och en sådan människa hade kanske svurit i sitt stilla sinne åt sina kollegor som inte lyckats kasta skräpet rätt men låtit det vara kvar på golvet. Jag definierar således välmående som hur jag ser på mig själv när jag är själv, när ingen är där som hejar på dig med påhejande rop eller ger dig komplimanger eller säger åt dig vad du ska göra. Välmåendet är således intimt förknippat med själens innersta väsen. Det du gör och känner när ingen är där. När det bara är du och Gud i rummet.

Tack för att du tog del av mina tankar denna den första sommardagen på tåget mellan Malmö och Stockholm. Njut nu av din bäddade säng och att du har ett arbete där du har förmånen att få kasta papper i en papperskorg.

/m

Vårens sista dag – en sökande Dirawi

Det är den 31:a maj år 2022 och min fars födelsedag. Min älskade far som likt många föräldrar har gjort sitt yttersta för att vi söner ska få det så bra som möjligt på vår färd genom alla dessa dagar i livet. Denna villkorslösa kärlek som jag hoppas att jag förmedlat vidare till mina barn och barnbarn.

Det är också vårens sista dag. Här i Skåne har både syrener och rapsfälten överblommat och jag som älskar naturens färgskiftningar blir en aning sentimental. Istället blommar rosor i de mest praktfulla nyanser så jag får njuta av det istället under mina löprundor och vandringar i Skånes natur.

Jag sitter och läser igenom den uppsats jag ska opponera på under torsdagens framläggningsseminarium i Umeå. En välskriven kandidatuppsats i teologi som granskar en ung kyrklig rörelse, bara 200 år på nacken, och jag tänker på den traditionstyngda världsvida kristna kyrkan med 2000 år på nacken och känner ödmjukhet inför orden om en ung rörelse som bara har 200 år bakom sig. Vår samtid har inte alltid bejakat tradition utan vill många gånger göra nytt. Så ska det kanske vara. Varje generation måste uppfinna och hitta sin egen väg framåt, även om jag tycker att det historiska och traditionsbundna arvet är väl värt att ta hänsyn till då dagens frågor diskuteras.

Jag har precis tittat klart på Gina Dirawis tv-serie ”Gina Dirawi lever och dör” på SVT play. Det är en existentiell resa som Gina tar med oss tittare på genom internationella religiösa rörelser. Dock inte det traditionsbundna svenska, den hederliga kristna kyrkan, den lyser med sin frånvaro och jag undrar varför?

För dig som inte har sett serien rekommenderar jag den starkt. Den handlar om Gina Dirawi, som jag tidigare har sett i en programledarroll för bland annat Melodifestivalen. I programmet får jag reda på att hon också är sångerska. I programmet ”Gina Dirawi lever och dör” ställer sig Gina frågan om hon ska fortsätta att leva eftersom hon upplever att det finns sådan ondska i världen, både i form av andra människors agerande men även, som jag tolkar det, att hon ser sig själv som ond. Alltså hederlig gammal kristen arvsynd med en ond djävul verkandes i vår samtid. I programmet säger hon att andra säger att hon lider av existentiell ångest medan jag kanske skulle mer benämna det som andlig och psykologisk sökande. I serien får vi sedan följa Gina då hon ger sig ut i världen för att finna lösningar på hur hon ska fortsätta att leva i en ond värld.

Det är enkelt att känna igen sig i Ginas tankar och känsloregister. Det är otroligt många människor, inklusive jag själv, som går och bär på existentiella frågor och bär på egna trauman utifrån livets upp- och nedgångar. Gina är fantastisk i att förmedla sina tankar, som det fullblodsproffs i TV-mediats tidsålder som hon är. Den stora frågan som genomsyrade det förra århundradet, om religioners äkthet, historicitet och Guds existens, lyser dock med sin frånvaro. Det ligger naturligtvis i tiden. Vi har exempelvis lämnat den historiska Jesus bakom oss och numer diskuterar vår samtid psykisk ohälsa och hur man får ett meningsfullt liv. Det sekulariserade har tagit över och Gina själv nämner nästan i förbifarten, så självklart är det för henne, att hennes astrolog har sagt till henne om någonting. Jag hajar till kring det naturliga med astrolog men jag är ju också från en annan generation och i mångt lever jag i en mer teologisk och till viss del mer upplyst värld. Det här programmet håller sig därför på ett väldigt ytligt teologiskt plan, vilket i sig är synd, för skrapar man bara lite på ytan inser man till exempel att kristendomen redan har svaret på samtidens och Ginas frågor.

Naturligtvis är jag lite subjektiv i detta men varför inte Gina sätter sig och diskuterar sina funderingar med en erfaren präst i Svenska kyrkan övergår mitt förnuft. För etiskt verkar ju Gina bära på de typiska eviga frågorna kring skuld och skam över att vara människa och om ens handlingar är onda. Här verkar hon således ha kvar en traditionsbunden etisk fråga sedan kristendomens begynnelse men insikten och svaret kring avlösning, förlåtelse och nåd kommer inte fram i programmet. Istället testar Gina de mest udda grenarna av spiritualitet, allt från tibetanska munkar, druider, wicca-häxor till dansande dervischer. Vad är det egentligen för fel med en hederlig präst i det här landets största religiösa samfund? Kunde inte SVT kostat på sig ett samtal kring den lösning som kristendomen ser med nåden? Kanske hade inte Dirawi förstått den poängen men det hade ändå varit en naturlig väg att gå eftersom vi trots allt lever i ett protestantiskt land, även om sekulariseringen är stark.

En annan fundering jag får är varför religion i serien utmålas som ett val som likt vilken produkt som helst som närmast kan köpas i en livsmedelsbutik. Dirawi testar friskt, utom redan nämnda kristendomen. Som om religiöst sökande handlar om att jag testar allt och ser vilken som är bäst för just mig och mina behov. Jag tänker på min egen resa och insikten att jag inte valde utan att jag kände mig utvald. Visserligen har jag ett helt liv (nästintill) av läsning från Dag Hammarskjölds Vägmärken och strofen, ”Vägen valde dig”, i ryggmärgen som präglat mig, men ändå. Att tro är ett val, det håller jag med om, men för mig är religion också ett sätt att leva, inte en tjänst eller vara man kan köpa.

Trots detta är serien sevärd. Naturligtvis blir avslutningen mer i takt med vår samtid och glider mer in i traumabearbetning än existentialistiska frågor. En amerikansk psykolog samt en amerikansk psykiatriker kommer med tipset om ”överlevnadsskam” och de två sista avsnitten handlar mer om det sekulariserade samhällets sätt att hantera psykisk ohälsa, vilket är otroligt viktigt, än om existentialistiska svar. Jag tycker att serien tappar lite i tempo då men det handlar nog egentligen om mig och mitt intresse för existentialistiska frågor. I alla fall försvinner mitt intresse en aning då terapi kring överlevnadsskam och traumabearbetning kommer fram i serien eftersom detta är väldigt vanligt förekommande och en självklarhet i all form av terapi. Det mest märkliga kring det är väl att Dirawi behövde åka till USA för att få höra de orden och den ingången på hennes sökande. Man undrar ju vilka terapeuter hon har haft i Sverige i så fall, eller så är det bara uppgjort i TV att det ska vara så, för det blir helt enkelt bättre TV. Hur som helst blir detta en ögonöppnare för Gina och jag är otroligt glad för hennes skull.

Se gärna serien och bilda dig en egen uppfattning. Gina Dirawi är fantastisk, som ung sökande människa. Vi alla känner nog igen oss i hennes grubblerier och var och en måste naturligtvis finna sin egen väg framåt. För mig är förlåtelse och nåden stark i mott liv, det hade varit roligt att se hur Dirawi reagerat på det, men det får vi aldrig veta.

/m

Post-sanningens tid

I förra veckan var det avslutning för mina studier på Kyrkans utbildningsinstitut för denna gång. Vi fick förmånen att träffa ärkebiskop Antje Jackelén den sista dagen som pratade för oss under temat ”kyrkan i samtiden”. Hon inledde sin presentation genom att säga ”att vi lever i post-sanningens tid” och jag tänkte direkt på att jag är gammal. Kanske för gammal? För visst har vi pratat om post-sanningens tid förut? För visst har vi väl levt länge i post-sanningens tid? Har vi inte det?

Jag tänker på Reagans stora politiska härdsmälta, Iran-Contras-affären och alla som då skrev i olika forum och tidningar att amerikanska medier generellt misslyckades med att granska affären. Jag vet att Steve Tesich skrev något i stil med att Iran-Contras visar att politiker inte behöver bry sig om sanningen. Detta fick begreppet post-sanning och då pratar vi tidigt -90 tal, kanske t.o.m. slutet av -80 talet. En av mina stora förebilder, den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt, betonar i sin berömda essä ”Lying in Politics”, tror den är från 1971, att bedrägeri och lögner använts som medel för att uppnå politiska mål sedan tidernas begynnelse.

Sedan hoppas jag att vi är fler än jag som har läst ”The post-truth era” av Ralph Keyes. Boken beskriver den politiska utvecklingen i USA efter Vietnamkriget. Tror boken kom ut inför valet år 2004. Då hade det ju dessutom varit en massiv diskussion kring det här med sanning och lögn i kölvattnet av Irakkriget 2003, som vi alla vet baserades på en lögn om att det fanns massförstörelsevapen i Irak. George W. Bush i sitt esse, för sin okunnighet, sin vana att agera på magkänsla och sin ­benägenhet att ljuga när helst det behövdes.

Så visst har levt länge i ”post-sanningens tid”. Eftersom vi just nu lever i en tid efter president Trump som använde lögner som ett verktyg i dennes politiska retorik och i en tid där Putin använder lögnen som vapen mot sina egna medborgare så kan jag förstå om ärkebiskopen kallar det att vi just nu lever i ”post-sanningens tid” (även om jag tycker att vi har levt i den tiden länge i så fall).

Men vad menas egentligen när man säger att vi lever i post-sanningens tid? För mig är ordet en aning svårbegripligt. Om jag gör en bokstavlig tolkning skulle ”post” kunna översättas med ”efter”, således skulle det betyda ”efter sanningen”. För mig blir det i så fall helt obegripligt. Vi kommer naturligtvis aldrig leva ”efter sanningen” för sanningen finns ju där vare sig vi vill det eller ej. Irak hade exempelvis inte massförstörelsevapen, hur än president Bush hävdade det motsatta. Sanningen fanns där för alla att se.

Således måste ”post” innebära något annat i detta sammanhang än ”efter”. Kan det istället handla om en värderingsförskjutning där ”post” i just ”post-sanning” avser att sanningen spelar egentligen ingen roll? Objektiva fakta är i ”post-sanningens tid” något som har mindre betydelse än allmänt tyckande och känslor. Är det definitionen av ”post-sanning”?

Om vi i backspegeln granskar Trumps presidentperiod ligger det nog en del i den sistnämnda definitionen. Samtidigt kanske det är för långt att säga att sanningen inte spelar någon roll även om Trump tycks i ett utifrånperspektiv stå för den uppfattningen. I en viss mening har kanske sanningen istället som fenomen blivit allt viktigare. Alla, även Trump, hävdar ju att de står för sanningen. Jag menar att vi lever i en tid då alla plötsligt har bestämda åsikter om en hel massa saker som vi tidigare inte hade någon uppfattning om, eller i alla fall hade anständigheten att svara att just i den frågan har jag för lite kunskap för att ha en bestämd åsikt kring. Se bara på Corona-perioden. På sociala medier tycktes det ju som om alla satt inne med sanningen på sitt sätt. Alla verkade plötsligt ha en specialistläkarexamen i epidemiologi och alla satt inne med sanningen. Alla tror vi att vi står på sanningens sida, även när vi inte gör det. Inga människor skulle hävda att deras åsikter visserligen är falska men att de ändå håller fast vid dem. Rent filosofiskt vore en sådan position helt obegriplig. Att ha en övertygelse om något innebär ju just att man håller detta för sant. Kanske är det detta som ärkebiskopen menar är det nya perspektivet i just ”post-sanningens tid”?

Om jag fortsätter lite på det spåret innebär det således att postsanningens tid handlar inte om att vi som individer inte längre bryr oss om att tro vad som är sant. Däremot tror vi alla att vi bär på sanningen. Men kan det verkligen vara så när vi vet att lögnen är ett verktyg många använder sig av? När lögnen används i det politiska etablissemanget som en naturlighet? I så måtto verkar det ju som om sanningen har tappat sin relevans, även om det inte är något nytt i sig. Att politiker ljuger och ger löften de inte avser hålla är ju knappast en nyhet.

Det som kännetecknar samtiden är kanske att vi har accepterat lögnen. Om jag kommer ihåg nämnda Steve Tesich rätt så hävdar han att det skedde en viktig värderingsförskjutning kring lögnen under -80 talet. Enligt Tesich skedde det en värderingsförskjutning från -70 talets nej till lögner till ett accepterande under -80-talet. Kanske har han rätt. Jag tänker på Nixon som avslöjades som lögnare i samband med Watergateskandalen och fick avgå medans Reagans lögner om Iran–Contras-affären tolv år senare lät allmänheten passera. Detsamma gäller Bushs lögn om massförstörelsevapen i Irak. Han fick sitta kvar och omvaldes till och med. Presidentvalen 2016 och 2020 gjorde det också alldeles klart att Trumps väljare inte låtit sig avskräckas av hans många och uppenbara lögner. Inte ens under hans tid som president. Han fick till och med fler röster vid valet år 2020 än 2016.

Så när vi pratar om post-sanningens tid kanske det handlar om acceptans av lögnen och att man egentligen inte bryr sig om sanningen. Detta eftersom alla ändå säger att man står för sanningen, så dess värde saknar egentligen betydelse. Jag tänker att på -70 talet ville inte en politiker ertappas med en lögn och gjorde vad man kunde för att slingra sig. När det gäller dagens politiker, inte bara Trump och Putin, utan också politiker som Victor Orbán och Boris Johnson, tycks man oroa sig mycket litet för detta. Man säger en sak ena dagen, raka motsatsen nästa, och struntar fullständigt i om det man säger avslöjas vara falskt. Att dessa politiker skördar framgångar tyder på att vi bryr oss mindre om sanningen i dagens polariserade och hårdnade debattklimat än vad vi har gjort tidigare, och i den meningen har sanningen blivit irrelevant. Försöken att faktakontrollera kommer då inte att ha någon som helst effekt på våra politiska preferenser. Vad vi bryr oss om är att politiker är villiga att säga de saker som gynnar vår sida! Vår sanning!

Sanningen har på så sätt blivit individuell. Det finns helt enkelt ingen objektiv sanning. En lögn kan helt enkelt vara sanning, om jag tycker så. Ett berömt exempel som jag kommer ihåg var en reaktion av en användare på Facebook efter att det avslöjats att det var en fejkad nyhet att en elev tvingats till kvarsittning eftersom hon haft svenska flaggan på mobilskalet: ”Jag skiter i att det är fejk det är för jävligt ändå”.

Så här när det har gått någon vecka efter träffen med ärkebiskopen skulle jag naturligtvis ha frågat efter ärkebiskopens definition av ”post-sanningens tid”. Vem vet, kanske hade svaret låtit något åt det hållet jag har försökt att beskriva här ovan. För egen del tror jag det ligger en hel del i att post-sanningens tid handlar om en förskjutning i våra värderingar. Detta gör att det blir komplext att leva i post-sanningens tid. Det finns helt enkelt ingen objektiv sanning kvar. Det är ju inte heller så enkelt att alla håller med om vad som räknas som en lögn eller att alla faktakontroller accepteras. Tvärtom kännetecknas vår samtid av stor ­oenighet. Sanningens kris handlar inte bara om att vi inte längre bryr oss om sanningen, utan om att det blivit så förtvivlat svårt att enas om vad som är sant och vad som är falskt, och därmed i slutändan om vad som utgör kunskap och vad som utgör okunskap.

För egen del lovar jag dock att jag pratar sanning om att jag träffade ärkebiskopen härom veckan. Jag har bildbevis…men samtidigt vem vet…sanningen är relativ, eller? Vi lever ju trots allt i post-sanningens tid.

/m

Funderar på mästaren

Det pågår musikunderhållning på SVT. Efter Liverpools seger i FA-cupfinalen och dess dramatiska straffläggning är plötsligt allt accepterat för mig. Jag kan till och med vila ögonen på eurovision samtidigt som jag skriver predikan till imorgon och detta blogginlägg. För säkerhets skull skruvar jag dock bort ljudet. Jag befinner mig i sommarhuset utanför Kalmar. Låter tankarna fladdra fritt. Tänker på mäster Eckehart. I veckan gjorde jag ett besök vid Arlövs kyrka och satte mig ned en stund utanför kyrkporten under det underbara rosa körsbärsträdet.

Några rader ur Dag Hammarskjölds Vägmärken kom till mig och jag tänkte på mäster Eckeharts inflytande över generalsekreteraren. Ibland tänker jag på alla chefsuppdrag jag har haft och dessa komplexa adaptiva system som jag har försökt att rådda, kanske tänkte generalsekreteraren för FN likadant men så tänker jag på mäster Eckehart och enkelheten kommer tillbaka. För inte tänkte väl mästaren på komplexa adaptiva system för cirka 700 år sedan?

Förra veckan var jag några dagar i Erfurt. Efter att ha utforskat Erfurter Dom kunde jag inte låta bli att glida igenom de trånga gränderna och med några reskamrater närma mig Predigerkirche. Det var med en aning andäktighet jag öppnade porten till kyrkan.

Kyrkan är ytterligare en av stadens alla medeltida kyrkor, byggd i grå sandsten och rest av Dominikanerorden runt 1270 och framåt. Klostret är sedan länge raserat men kyrkan är intakt. Det var här mäster Eckehart verkade som Prior. Redan år 1275, som 15-åring, kommer Johannes Eckehart till Erfurt. Han ges en grundläggande utbildning innan han vigs till präst. Det blir sedan några år i Köln och Paris innan han år 1298 utnämns till Prior för klostret i Erfurt. Han får då cirka 60 kloster under sig och Predigerkirche i Erfurt blir hans bas. Med ungefär 60 kloster under sig kan jag tänka mig att även mäster Eckehart vid olika tillfällen ställde sig frågan kring att leda inom ramen för komplexa adaptiva system, ungefär 700 år innan CAS som begrepp uppfanns. Kanske var det hans ledarfilosofi som tvingade honom till att revolutionera både dåtidens teologi som utövandet av prästerskapet?

När jag går omkring i den ståtliga kyrkan och ser ljuset tränga in från de stora fönstren som öppnar upp sig genom takvalven tänker jag på att mäster Eckehart gick just här för cirka 700 år sedan. Han hade bekymmer. Hur skulle han nå fram till alla sina underställda i de olika klostren med sitt budskap. Vissa nunnekloster med dess bristande latinutbildning tvingade mäster Eckehart till något revolutionerande. Han översatte sin andliga vägledning till tyska och gick därmed ifrån latinet. Han tvingades att tänka utanför ramarna. För mäster Eckehart handlade det om att nå fram, att söka den mystiska gudsbilden, inte alltid att hålla på det intellektuella. Han tog sin utgångspunkt i filosofin, men landade i en inre och esoterisk verklighet. Mäster Eckeharts arbete är på många sätt en omöjlig kamp i att förena två oförenliga traditioner, det analytiska och resonerande tankesättet med det inre, mystiska.

När jag läser mäster Eckeharts predikningar slås jag av att han målar upp en bild av att det inte finns några genvägar till Gud. Den enda vägen som står till buds för människan är den inre bönen och dialogen med sitt inre. Det handlar om kontemplation och hård inre andlig prövning (Eckehart var trots allt munk och styrde över 60 kloster). Han är på detta sätt starkt antiauktoritär och på så sätt en föregångare till Luthers antipåve-synsätt, cirka 200 före Luther. Eckehart försvarar visserligen kyrkan men i sina predikningar sätter han alltid den enskilda människan före varje kyrkligt kollektiv. Hans tankar måste ha varit svårsmälta för Rom och påven. Han predikar bland annat att han enbart erkänner en auktoritet, en som alla måste underordna och förhålla sig till, nämligen Gud. Även den som tar avstånd från Gud och intar en ateistisk hållning menar Eckehart har ett förhållande till Gud och det är alltid varje människas relation till Gud som är det viktigaste. I en av hans predikan läser jag ”även den som hädar Gud prisar Gud”.

För Dag Hammarskjöld är inflytandet från Eckehart total. Eckeharts aversion mot all form av materialism anar jag i Hammarskjölds livsföring och genom de tiotalet Eckehartsreferenserna i Vägmärken, återgivna på tyska, känns Eckeharts tankegångar som ingångar till Hammarskjölds ledarskap och liv. Hela bokens motto är egentligen ett enda inspirerande tal från Eckehart,

”Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta”.

Då jag sneglar upp på de rosa blommorna där jag sitter bredvid Arlövs kyrka tänker jag på det Hammarskjöld skriver den 22 april 1956:

”Förstå – genom stillhet. Handla – ur stillhet. Vinna – i stillhet.”

Hammarskjöld låter sedan Eckeharts citat, ”Ska ögat förnimma färgen så måste det först självt vara befriat från alla färger” ljuda som ett eko över hans mystiska syn på att stillheten är själens innersta och öga. Avklätt från alla färger och därmed seende, reflekterande Guds ljus.

År 1326 tvingas Eckehart resa till Köln för att försvara sina predikningar och läror inför ärkebiskopens inkvisation. Missnöjet har börjat att gro i Rom. Medan jag vandrar i Eckeharts kyrka tänker jag på hur Eckehart måste ha tänkt på vägen till Köln. Kanske förberedde han sig redan här i kyrkan? Jag har läst hans vittnesmål inför inkvisationsdomstolen. Han förnekar ingenting. Han medger istället att allt som de framför som anklagelser är sanna. Han vet att i grunden är brottet att han har predikat på tyska. Guds ord förmedlade på tyska och inte det stipulerade latinet. Ett brott som han som chef, ledare, förebild kan leva med.

Som chef kände jag mig ibland inte i takt med min egen samtid och min egen organisation. Så tänker jag att även Hammarskjöld kände det vid olika tillfällen och så tänker jag att även mäster Eckehart kände det på vägen till Köln. Vissa behöver gå före andra. Så enkelt är det. Jag låter mästaren själv genom sina ord till inkvisationsdomsolen åskådliggöra detta:

”Den som ej förstår detta tal, han må ej heller bekymra sitt hjärta därmed.”

Jag låter TV:n stå på men med ljudet fortsatt avstängt. Nyfiken som jag är vill jag veta vem som vinner men jag behöver inte lyssna på det hela. Istället tar jag fram boken om mäster Eckeharts predikningar. Jag lyssnar hellre på mästaren ikväll.

/m

Wittenbergs konungar

Jag sitter på bussen. Det är tidig söndag morgon och även om det stod i vårt schema att hemfärden från Tyskland till Sverige skulle påbörjas 08.00 trodde jag inte att tiden skulle hållas. När vi räknat oss samman och inser att vi alla är närvarande och sitter på våra platser uppstår ett spontant jubel i bussen, klockan är nämligen 07.59 och bussen börjar att rulla. Vi är före tidsschemat.

De här dagarna i Tyskland har bjudit på nya intryck, ny kunskap och en fantastisk gemenskap. En på många sätt minnesvärd resa gör sin sista start, med målet hem till Malmö. Vi har rest i Martin Luthers fotspår och besökt Luthers födelse- och dödsstad, Eisleben, där vi firade doppåminnelsemässa i kyrkan där Luther döptes. Vi har upplevt Erfurt där Luther verkade i Augustinerklostret, där han prästvigdes i Erfurter Dom och där han tog sina första teologiska steg. Vi har sedan avslutat resan i Wittenberg där Luther studerade och arbetade på Universitetet, spikade upp sina teser på Slottskyrkans sidoport och där han sedan levde sina dagar i samspel med andra teologer såsom Melanchton och inte minst med sin fru Katarina von Bora. Det är onekligen många intryck vi har varit med om, som dessutom fördjupats via underbara teologiska och livsrelaterade diskussioner under dygnets alla timmar med fantastiska reskamrater.

Att beskriva resans innehåll under några få rader i ett blogginlägg vore inte att göra resan rättvisa. Jag tänkte istället delge er en tankegång som har följt mig sedan resans början. Det pågår olika krig runt omkring i världen och som den pacifist jag är kunde jag inte undgå att tänka på det 30-åriga religionskriget som pågick i Europa under perioden 1618-1648 och som på många sätt hade sitt epicentrum i den delen av Europa som jag nu skulle komma att besöka. Resan vi gjorde gick i Luthers fotspår men jag har hela tiden haft en parallell tanke kring 30-åriga kriget. En parallell tankegång kring denna europeiska storkonflikt som i huvudsak utspelade sig på tysk mark. En parallell tankegång som har koppling till både Sverige och Luther.

När vi lämnade Danmark och gled upp på båten som skulle ta oss över till Rostock och tysk mark tänkte jag på den svenska storkonungen Gustav II Adolf som den 25 juni 1630 gjorde en liknande båtresa. Han landsteg inte i Rostock utan en aning längre österut, nämligen Usedom, utanför Pommerns kust. Han ville undvika Danmarks fientliga fartyg och reste därför längre österut än där vi färdades. Det berättas att han föll på knä och bad Gud om seger i detta stora religionskrig som vid denna stund rasat i Europa under tolv år. Den svenska konungen bad om en protestantisk seger, i att hålla samman Europa i en protestantisk rörelse med Luthers idéer som ledstjärna mot de katolska strömningarna. Kriget var ett tydligt religionskrig, i alla fall initialt, men hade även andra politiska orsaker. De stridande utgjordes av katoliker på ena sidan med den habsburgske kejsaren i Wien och merparten av furstarna inom det mäktiga tysk-romerska riket som utgjorde stommen i den katolska sidan medan den protestantiska sidan bestod mest av nordtyska protestantiska furstendömen.

De första tolv årens krigande hade inneburit att den habsburgske kejsaren i Wien försökt underlägga sig de protestantiska nordtyska staterna och till stora delar lyckats. Situationen var kritisk och protestantismen som rörelse såg ut att förlora inflytande. Luthers reformatoriska idéer riskerade nu att förpassas till en parentes. Det var nu en hand sträcktes ut till ”lejonet från Norden”, som Gustav II Adolf kallades, från några av de nordtyska protestantistiska furstarna. Vissa var dock tveksamma till Sveriges inblandning. De anade att den svenska konungen kanske inte enbart hade Luthers idéer som ledstjärna och som självuppoffrande orsak till att dra sitt land i krig i Europa utan även för att utöka sin egen makt.

De svenska förlusterna blev initialt väldigt stora. Halva armén eller cirka 15 000 svenska och finska män stupade eller dukade under, under de tre första åren. Förstärkningar måste hela tiden genomföras. De militära framgångarna var dock betydande. Gustav II Adolf är den enda svenska kungen som får mycket beröm i den internationella krigshistorien för de tekniska och strategiska förbättringar som han själv regisserade. Han införde bland annat lättrörliga förband som bröt upp den katolska kejsarens tunga, föråldrade truppformationer.

Under den blågula fanan marscherade nu en brokig samling soldater. Förutom svenskar och finnar var omkring femton procent utländska legoknektar. Tyskar, fransmän, engelsmän och skottar. Dessutom underställde de tyska protestantiska furstarna sig själva och sina landsmän den svenska konungen. Under den svenska flagan marscherade nu samtliga som stödde den protestantiska rörelsen. Martin Luthers idéer.

Då vi lämnar Predigerkirche i Erfurt, jag och några av mina reskamrater, efter att ha besökt Mäster Eckhardts kyrka, denna dominikanermunk och mystiker som bland annat var en stor inspirationskälla till Dag Hammarskjöld, och således även till mig, ser jag av en slump ett huvud på ett minnesmonument som står utanför kyrkan. Min initiala tanke kring att det kan vara ett minnesmonument över ”lejonet från Norden” visar sig stämma. På en gräsplätt på ena sidan av kyrkan, mitt i Erfurts gamla stadsdel, står ett minnesmonument över Sveriges konung. En svensk konung som för vissa kanske är bortglömd i Sverige, eller i alla fall på sin höjd ihågkommen som inspiration till Gustav Adolfbakelsen. Här nere är inte den svenska konungen en inspiratör till en bakelse, här är han räddaren av den protestantiska rörelsen. Monumentet har ett lejon på toppen, svärd och en Bibel avbildad längst ned. I mitten finns namnet Gustav Adolf tydligt ingraverat och konungens ansikte avbildat.

Efter att den svenska konungen landstigit utanför Pommern rör sig hans armé söderut. Armén gick från seger till seger. Triumfen vid Breitenfeld i september 1631 gjorde Gustav II Adolf till protestanternas störste härförare och fick honom att fundera på allt större planer. Det är troligt att han såg Sveriges framtid i en allians med de nordtyska staterna och sig själv som protestantismens ledare. Han var ju just nu i krigets mitt och som sådan protestantismens naturliga härförare. Höjdpunkten för framgångarna kom i maj 1632 då den segrande Gustav II Adolf tågade in i München. Av olika strategiska skäl tvingades svenska armén efter några månader norrut och mötte den 6 november katolikernas härförare Wallenstein vid Lützen. Drabbningen som där följde blev en av de blodigaste i Sveriges historia. Kungen råkade ut för den förrädiska dimman och red av misstag rakt in i fiendens led där han kom i närstrid och stupade. Svenskarna lyckades ändå slutföra slaget till seger, men halva styrkan låg kvar på slagfältet. Över 5000 sårade och döda.

Då vi har tagit oss till Wittenberg, efter studiebesöken i Eisleben och Erfurt, deltar vi i veckoslutets Bachkonsert i Stadskyrkan i Wittenberg. Jag sitter och njuter av musiken och vilar ögonen på altartavlan. Altaruppsatsen är från Luthers speciella målare, Cranach, och hans målarverkstad. Målningen, som säkerligen Luther själv har varit med och diskuterar dess innehåll kring, kom på plats året efter Luthers död. Bilden på sockeln visar hur Guds ord förkunnas. Det är Luther själv som är i predikostolen och med vänstra handen på Bibeln och med den högra handen pekandes på Jesus är det tydligt att det är Kristus som Luther förkunnar om. I den församling som lyssnar på Luther noterar jag Katarina von Bora och troligtvis några av deras gemensamma barn. Även Lukas Cranach, målaren själv, är avbildad. Jag och min bänkkamrat resonerar lite kring var Gustav Adolfs minnesplatta finns. Efter slaget vid Lützen och konungens död låg nämligen konungens lik i denna kyrka några dagar för att Wittenbergs medborgare kunde säga farväl en sista gång till dess ledare och härförare. Under sista musikstycket ser jag ned på marken bredvid altaruppsatsen och noterar det svarta korset. Även om avståndet från där jag sitter är betydande anar jag texten i nederkanten. Det är minnesplattan, placerad precis bredvid altaruppsatsen.

Det tog över en månad för budet om kungens död att nå Stockholm. Nyheten kom med ordinarie post.
Under åren som följde gjorde Axel Oxenstierna vad han kunde för att så ärofyllt som möjligt dra ut Sverige ur kriget. Gustav II Adolfs dotter, Kristina, ärvde tronen men var alltför ung ännu. Freden dröjde ända till 1648, men innan dess hade Sverige anfallit Danmark och under krigets sista strider stormat och erövrat halva Prag, den rika halvan.

Under lördagen är vi på besök i en församling utanför Wittenberg, Globis. Till skillnad från den storslagna Dom Erfurst eller den pråliga Slottskyrkan i Wittenberg är det här en liten, genuin landsortskyrka. Globis pastor hälsar oss välkomna och håller i en kort andakt i kyrkan. Han berättar att han sett fram emot vårt besök, inte minst för att vi kommer från Sverige. Sedan lägger han till,

”landet där Gustav II Adolf kom ifrån som räddade oss från att förlora protestantismen”.

Då jag tar min sista morgonjogg måste jag naturligtvis springa förbi porten på Slottskyrkan där Luther spikade upp sina katekeser den 31 okt 1517. En stund i vår världshistoria som många definierar som startpunkten för reformationen. Det berättas i boken ”Gustav II Adolf. Hans liv och bragder. Berättade för barn och ungdom”, Anna Maria Roos fascinerande berättelse från 1916 som jag just nu har i en flyttlåda i ett förråd i Landskrona, att när Gustav II Adolf drog fram genom Europa från fältslag till fältslag var han ju tvungen, som den protestantiska härföraren han var, att besöka denna plats. Han var tvungen att se porten där allt började. Han var tvungen att för sina bundsförvanter förmedla att den protestantiska enheten var stark och att han var dess ledare och var kunde detta bedyras, om inte i Wittenberg vid porten där allt började.

Efter att ha förhandlat med kurfursten Arnheim om Wittenbergs säkerhet under den svenske konungens beskydd gjorde Gustav II Adolf ett besök i Wittenberg. Då konungen närmade sig staden möttes han upp av skaror med främst ungdomar och studenter. De var ivriga att se den konung som kommit från det avlånga landet i norr för att kämpa för deras skull, för evangeliets skull. Konungen hälsade på dem och som Roos beskriver lär han han ha sagt:

”Från eder hava vi svenskar fått evangeliets ljus. Till att visa vår tacksamhet komma vi nu för att hos eder beskydda mot mörkrets makt.”

När den svenska konungen stod på den plats, som jag nu ungefär 390 år senare står och stirrar på porten (originalporten har dock förstörts i en brand) där Luther spikade upp sina teser, funderar jag på vad konungen egentligen kände kring tesernas innehåll, Luthers teologi och reformationen som sådan. I min värld var konungen en krigare, en soldat, en härförare, en maktfaktor som ville nå ära och berömmelse och vinna utökade landvinningar åt hans fosterland. Kanske tänkte han just i den stunden då han tittade på porten och såg korset på kyrkan eller ovanför portalen att det ändå är ett religionskrig han strider för och att det handlar om evangeliet och människans förhållningssätt till Kristus? Enligt Anna Maria Roos är det i alla fall det här han lär ha sagt:

”Hur modig var icke den mannen (Luther), då han gick att kämpa mot en hel värld. Att för sanningens skull ställa sig allena och trotsa förföljelserna, det är väl så dristigt och ärofullt som att på slagfältet våga liv och blod.”

När jag står i egna tankar och tar den bild under morgonjoggen som nu är här ovanför kommer en förbipasserande man med hund och frågar om jag vill att han ska ta en bild med min Iphone med mig framför porten. Jag tackar vänligt att det inte behövs. Vi kommer i samspråk en kort stund och det visar sig att mannen är en invånare från Wittenberg som gör sin morgonritual med familjens hund. Jag passar på att fråga om han har hört talas om den svenska konungen Gustav II Adolf. Mannen lyser upp och säger,

”Naturligtvis. Alla här vet vem det är. Han är kungen av Wittenberg som räddade oss från att återgå till katolisismen.”

Jag springer den sista biten till hotellet och funderar på Gustav II Adolfs arv. Han har sannerligen lyckats sätta sina spår här i Wittenberg. Vem vet var protestantismen varit om inte Gustav II Adolf varit så framgångsrik. Eftersom han var så benhård i sin övertygelse kring reformationen och Luther, eftersom han sågs som protestantismen ledare, kan det te sig märkligt att förstå hur hans enda dotter valde att gå emot sin far och Sveriges religiösa inriktning och konvertera till katolicismen. Kanske handlade det helt enkelt om att hon var trött på ett religionskrig som förstört Europas enhet, kanske handlade det om en dotters vilja att trotsa sin far, kanske handlade det om en kvinnas frigörelse eller något helt annat. Det jag nu vet och fått uppleva är bekräftelser på att Gustav II Adolf räddade, på sitt sätt, protestantismen. Nu reser jag hem efter att ha följt både Luther och Gustav II Adolf fotspår. Tacksam för dem båda och jag tänker att båda var på sina speciella sätt ”kungarna av Wittenberg”.

/m

Alfons på väg ut i Europa

Jag är på resande fot genom Europa. Så fantastiskt privilegierad att återigen ha möjlighet att resa och denna gång dessutom med 30 andra medresenärer som delar mitt intresse. Vi är på väg på en studieresa arrangerad av Lunds stift ned till Erfurt och Wittenberg för att följa i Martin Luthers fotspår. En resa med syfte att öka vår kunskap kring protestantismens ursprung och fördjupa oss i Luthers tankar. Kan det bli bättre?

I skrivande stund har vi precis lämnat Rostock efter båtturen från Danmark. Det är varmt i bussen och på bussens videoskärmar visas filmen Luther från 2003. Ni vet den där filmen där katoliker framstår som de onda och Luther framställs som den gode. Jag har sett filmen två gånger förut och slötittar därför samtidigt som jag nedtecknar dessa rader.

Tänker istället på Alfons Åberg. På en sådan här resa blir det en del svarande på frågan, ”Hur är läget?” då man återser gamla kamrater och goda vänner. Jag svarar att allt är bra med mig. Lite som man brukar göra. Lite av lättja kanske, för att undvika att ge ett mer utvecklande svar då sanningen egentligen är mer komplex och man vill skona frågeställaren ett alltför osammanhängande svar. Egentligen känner jag mig som Alfons…”jag ska bara”.

Det finns en mängd ”jag ska bara” på min ”att-göra-lista” som aldrig verkar att ta slut. Så är mitt liv just nu, samtidigt som jag känner de vanliga känslorna av framtidsoro och andra ångestkänslor. Jag är ju inte mer än människa och trots att jag lever efter Jesus ord om att ”känn ingen oro” är det lättare att säga än att leva efter. Jag är således i ett Alfons-tillstånd just nu med en känsla av att ”jag ska bara” hela tiden. Frågan är dock vad det är jag ska göra efter att jag har bockat av alla mina ”jag ska bara”-saker? För jag är nämligen expert på att hela tiden hitta på nya saker att göra, tacka mer JA än NEJ, leva i egen förnekelse i att tro att jag som arbetslös inte har något att göra…samtidigt som min Alfons-ådra hela tiden pockar på att jag ska vara en duglig man som gör saker hela tiden.

Färden går längs Tysklands många rapsfält och mina tankar övergår till den fantastiska Karin Boye. Istället för att tänka att jag bara ska göra saker för att någon gång bli klar, tänker jag att Boye hade en stor poäng. Även min resa ska vara mödan värd, inte bara att nå slutdestinationen. Jag har tidigare skrivit om Sisyfos och den till synes meningslösa stenförflyttningen som aldrig blir klar. Jag är av den uppfattningen att det är mödan värt att flytta den där stenen, oavsett om man kommer till mål eller inte. Det är resan i sig som skapar meningen, det meningsfulla.

I min egen kamp med frågan om det meningsfulla i livet växer några tankar inom mig under resan. Inte som plötsliga insikter utan mer som punkter som jag som erfaren, äldre man, kanske skulle vilja säga till Alfons då han stressar fram i livet Med Karin Boye, Sisyfos, Dag Hammarskjölds ”den inre resan är den längsta resan” i bakhuvudet skriver jag dessa punkter.

Jag tänker att mening och lycka är två olika saker men vi tror att de är intimt sammankopplade. Meningen med mitt liv är kanske inte att jag ska vara lycklig just här och just nu, att all min längtan ska tillfredsställas i just detta ögonblick. En svår insikt men ack så nyttig.

En annan del är att det trots allt finns meningslöshet i världen och i mitt liv. Hur mycket jag än skulle vilja att allt hade en mening, ett syfte, ett mål så är det helt enkelt så att vissa saker är helt meningslösa. Att säga till någon som lider exempelvis att ”det är säkert någon mening med det ska du se…” är som att spotta vederbörande i ansiktet. Ondskan är aldrig meningsfull. Därför kan meningslöshet och tomhet vara en sann beskrivning av verkligheten och att säga att man lider är ett tecken på att man vågar se sanningen i vitögat och inte lever i en illusion.

Min tredje fundering är att hur jag än väljer att leva mitt liv och hur jag tar hand om mig själv och min hälsa har stor betydelse för min upplevelse av livet. Hur jag helt enkelt väljer att se på framgångar och misslyckanden i mitt liv har stor betydelse. Om jag tror att jag ska hitta livets mening bakom nästa krök så lurar jag helt enkelt mig själv. Jag måste leva i nuet och inse realiteten. Predikaren 3 konstaterar att det finns en tid för allt. Ät, drick och var glad, njut av livet mitt i all min möda! Sluta söka efter meningen ”någon annanstans”, lev här och nu. Träna mig själv i att försöka finna det stora i det lilla, träna mig i att ta vara på de möjligheter som Gud lagt ner för mig just i denna dag, just i denna stund. För mig har detta blivit viktigt. Jag har fått ett nytt och spännande perspektiv på livet!

Utveckling i form av förändringar tar oftast längre tid än vad man vill. Ofta är det dock små saker i vårt inre som vi behöver få korn på och gradvis ändra. Vi lär oss kanske att säga NEJ oftare till sådant som vi egentligen inte vill och gradvis inser vi att vi med detta säger mer JA till livet som vi vill leva. Egentligen kanske det är så enkelt att en lång resa börjar med att ta ett första steg. Att våga ta det där första steget. 

Innan jag börjar…med det där första steget…”ska jag bara”…

/m

P.S. Om ni blev sugen på att läsa Predikaren 3 om att ”allt har sin tid” så kommer några verser här…som inspiration.

Predikaren 3:1-8:

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

D.S

Jag tillhör de få

Är volontär på Mind och kör mitt pass tidigt idag. Det blir därför en tidig morgon här på landet. Vi flyttade ut hit i förrgår och de tidiga mornarna då solen bryter igenom morgondiset tillhör alltid något av livets rofyllda ögonblick då man känner sig ett med naturen, ett med skapelsen. Försöker därför alltid att möta soluppgången, idag gick den upp 05.31 här i Södra Sandby. Landsvägen här utanför brukar under vardagarna vara vältrafikerad men då solen vandrar upp är tystnaden total och jag känner mig som en av de få som får uppleva skådespelet.

Efter mitt volontärjobb scrollar jag igenom nyhetsflödet och naturligtvis upptar det hemska kriget i Ukraina mycket av nyhetsrubrikerna. Noterar att Vänsterpartiets partiledare uttalar sitt stöd för en folkomröstning om svenskt medlemskap i NATO, något jag kan förstå med utgångspunkt i att det är ett viktigt beslut och att beslutet bör ha en bred folklig acceptans men för egen del förordar jag inte en folkomröstning. Frågan är komplex och i sann demokratisk anda har vi valt våra företrädare till Riksdagen och dessa bör kunna fatta ett klokt beslut å våra vägnar. Detta säger jag även om jag är pacifist och motståndare till militärallianser, en av de få kvarvarande skulle jag tro av opinionsläget.

Som vad det verkar av den allmänna opinionen, politiker och medias nyhetsrapportering verkar jag vara en av de få som ser NATO-medlemskapet med skepsis och oro. Då jag läser Washington Posts eller New York Times nätupplagor slås jag av hur enkelt vi i Sverige verkar ha köpt den amerikanska militärstrategiska retoriken om att den amerikanska militarismen är god och att ju fler länder som är med i NATO, desto bättre. I några artiklar i de båda amerikanska tidningarna som jag följer problematiseras visserligen president Bidens uttalande om att regimskifte i Ryssland vore det bästa (något han sedan tog tillbaka) men flertalet artiklar, de flesta, för en kompromisslös hållning mot omvärlden, inklusive Ryssland, och gärna ser ett svagt Ryssland utan en uns av vilja till kompromisser.

Det är Amerikanska världsbilden som dominerar just nu, både här i Sverige men även i övriga västvärlden. NATO är de goda och det känns lite som en återgång till State of the Union i september 2001 då president Bush deklarerade, ”Every nation, in every region, now has a decision to make. Either you are with us, or you are with the terrorists.” För mig ter sig detta perspektiv märkligt. Även i den svenska debatten låter det som om den amerikanska bilden är den ”rätta” och någon större diskussion/debatt om vad mer som kunde ha gjorts för att förhindra Putins idiotiska krig mot Tjetjenien, Georgien och nu i 8 år mot Ukraina verkar inte diskuteras. Vad är det för intressen som driver Putin och hur kan internationell folkrätt undermineras gång på gång av uppblåsta manliga ledare så att de tillåts få göra lite som de vill? Putins krig mot näraliggande stater har ju pågått länge, för egen del är jag ute efter komplexa analyser som bättre svarar upp mot vad vi tillsammans kan göra för att vi ska skapa en bättre stabilitet i världen, inte blint anamma den enkla amerikanska världsbilden om att ”vi är de goda och om ni inte är med oss är ni de onda”.

Det finns otroligt mycket behjärtansvärt engagemang som sker runt omkring vårt avlånga land för Ukraina och dess lidande folk. För mig ter det sig dock märkligt hur vi jämför olika krigshandlingar som om det fanns en skala. Krig för mig är krig och inte acceptabla på något sätt oavsett var de utförs och av vem som än håller i vapnet. Rysslands krig mot de näraliggande staterna är vansinniga men hur skulle ett krig som initieras av NATO på den här skalan vara mycket bättre? Bara för att vi plötsligt är med i de godas gäng, eller?

Det är ju inte så länge sedan FN kom ut med sina rapporter kring hur USA begick krigsbrott på krigsbrott i Gulfkriget under 1990-talet. Hur USA torterat krigsfångar, hur förbjudna vapen används illegalt, hur infrastrukturer i olika länder där USA:s krigsmaskin verkat plötsligt slagits sönder. Hur kan dessa krig på en moralistisk skala vara ”bättre” och ”mer motiverat” än andra? För mig är det så att våld föder våld och USA och NATO har skapat mer fiender än vänner genom årens lopp och hur vi i Sverige nu plötsligt bara ska glömma historien, gå med i NATO förbehållslöst och bli en del av en våldsallians övergår mitt förnuft. Jag verkar dock vara en av de få som tycker så här.

Jag efterlyser grundliga diskussioner kring den komplicerade och komplexa världsbild som för närvarande är vår spelplan. Att enkelspårigt enbart köpa amerikanska synsättet är för mig alldeles för naivt. Kommer ni ihåg då USA under Gulfkriget bombade sönder Irak för att sedan lägga sanktion mot sanktion mot landet för att skapa lidande mot befolkningen så att man sedan, år 2003, kunde invadera landet och detta utan att landet inte hade något med 9/11 att göra? Bush försvarade detta handlande med att ”vi agerar i förebyggande syfte. För att rädda landet”. Nästan likt Putins retorik kring Ukraina-invasionen…”för att rädda landet”.

För egen del känns det redan som vi i Sverige är med i NATO. Vi har accepterat den världsbild som förmedlas av NATO och USA. De är de goda och så fort kritiska röster som efterlyser en debatt/diskussion kring hur vi kan ha hamnat i denna situation och vill ha en djupare diskussion, ja, då kommer åsikten om att man går i Putins ledband. Jag tillhör dem, kanske de få, som skäms över alla de mänskliga handlingar, både från väst och från öst, som orsakat andra människors lidande. Vi överger våra ideal ideligen och gång på gång försöker vi inordna oss i vem som är den gode och vem som är den onde…vem vi ska tillhöra och vem vi ska hata…vem som är vän och vem som är fiende. Sanningen är att vi värderar krigshandlingar olika, vi värderar människoliv olika och vi värderar olika vem som begår dessa hemska brott.

För mig som nu har levt i efterföljderna av Andra världskrigets fasansfullhet och gått igenom Kalla krigets dagar och alla terrorhandlingar som skett och sker runtomkring världen sedan dess efterlyser en mer sansad diskussion i Sverige och världen. En diskussion som tar avstamp i hur vi alla människor som lever på denna planet är sammanflätade med varandra i ett komplicerat system där vi alla bär både godhet och ondska inom oss. Ondskan finns inte alltid hos den andra sidan, den vi kallar fienden, även vi bär ondskan inom oss och när vi går med i NATO…för det verkar snarare bli NÄR än OM vi går med i NATO…ja, då bär vi i allra högsta grad ondskan och dess historia med oss i form av diverse krigsbrott.

Jag går ut i vår trädgård och noterar fåglarna. Kanske är jag en av de få som tror att det finns en väg framåt utan att tillhöra någon krigsallians. En ensam fågel sätter sig i min närhet och sjunger sin drill. Det är vår och jag inser att det är sista våren här innan Sverige är med i NATO. Jag blir vemodig och fågeln tycks känna av mitt tillstånd och sjunger ännu högre. Det är vackert.

/m

Ingen sjuårskris

Då firar jag sju år med dagliga löprundor. Den 26:e april 2015 påbörjade jag den första löprundan på en resa som har hållit i sig sedan dess. Löpning varje dag är en livsstil och jag bejakar den fullt ut. Det är något med runstreakens avsaknad av krav på tempo, distans eller tid på en viss sträcka som tilltalar mig. Prestationen ligger istället på att varje dag komma ut en stund och få lite frisk luft, oavsett väder. Att vara en stund med sig själv och reflektera över dagen och livet. Att låta tid och rum stanna upp och jogga en stund i den ibland hetsiga vardagen är egentligen inget annat än ren njutning och ska jag vara helt ärlig förstår jag inte varför inte fler håller på med runstreak.

I skrivande stund har runstreak dock exploderat som fenomen och på nätet. Det har till och med skrivits böcker om fenomenet. Den ursprungliga svenska gruppen på Facebook, som bara var några få, har exploderat till en grupp på över 10 000 medlemmar. Sverige har till och med fått en egen lista i statistiken på den internationella föreningen (http://www.runeveryday.com). Jag följer utvecklingen med glädje. Otroligt roligt att se att fenomenet växer. Jag ligger visserligen sexa på den svenska listan över längst streak men jag har alltid sett det här med run streak som något personligt. Du tävlar inte mot någon, du gör det för din egen skull. Därför är det så roligt att peppa andra som också genomför sin run streak. Låta sig inspireras av andras berättelser och delge sina erfarenheter.

Jag är fullständigt övertygad om att kroppen är skapad för att vara i rörelse och att vi är beroende av fysisk aktivitet för att vi ska må bra. Utifrån våra levnadsvanor är det många människor, både vuxna och barn, som inte når upp till de globala rekommendationerna om fysisk aktivitet. Att genomföra en run streak är på många sätt ett universalpiller för god hälsa och gott humör. Jag rekommenderar det till alla.
För egen del har det här blivit en livsstil. Det är ingen belastning utan bara något jag gör varje dag, som att borsta tänderna. Jag ger mig bara ut på en daglig runda någon gång då det passar under dagen. Jag har också hittat mina rutiner då jag exempelvis genomför Vasaloppet. Numer joggar jag mina två kilometer innan start längs startgärdet innan start. Det blir som en slags uppvärmning och jag får in min dagliga run streak samtidigt.

En stor utmaning är dock att variera sig. Av naturliga skäl sker de mesta löpturerna till och från mitt hem. Både tempo och runda tenderar att bli samma varje dag. Även här finns det en mental utmaning i att tänka nytt och genomföra något nytt. Att springa varje dag i sju år innehåller naturligtvis en del utmaningar i övrigt. Tidigt märkte jag att den utmaning jag nu påbörjade var något helt annat än att träna inför ett maratonlopp. Några hela vilodagar var naturligtvis inte att tänka på men med variation i tempo och längd kunde korta pass i lågt tempo närmast beskrivas som vilodagar. Mitt dåvarande arbete krävde ibland 16-18 timmars arbetsdagar, vilket naturligtvis påverkade mina dagliga löpturer och ibland var jag på resande fot väldigt tidigt med långa arbetsdagar samt kvällsarbete vilket fick till följd att jag fick gå upp runt 3 på morgonen vissa dagar för att få till en löptur den dagen. Det som underlättade var att det fanns ingen press på snabbhet under löpturerna eller någon speciell längd utöver one mile. Snabbt började jag vänja mig vid 2-3 kilometerspass då jag hade ett pressat jobbschema och runt 5-10 kilometerspass andra dagar.

Fysiskt var det därför ingen större svårighet för mig att få till passen, däremot mentalt. Vissa dagar då jag kom hem från jobbet efter en lång och hård arbetsdag kunde klockan närma sig 23 och då var jag inte så jättesugen på att snöra på mig löparskorna och ge mig ut men det var bara att slå bort negativa tankar och köra en runda.

Några andra utmaningar jag hamnade i under det första årets run streak handlade om andra fysiska utmaningar som krockade med min streak. I augusti 2015 körde jag Ironman i Kalmar (3.86 km simning, 18,2 mil cykel och slutligen 42,2 km löpning). Dagen efter en sådan genomkörare var det således bara att stylta iväg på stela ben på en 2 kilometers löptur. Det var minst sagt en utmaning. En annan handlade om Vasaloppet i mars 2016. Jag bestämde mig för att genomföra min dagliga löptur i Mora efter att jag hade gått i mål. Sagt och gjort. Löparskorna var nedpackade i väskan som åkte med lastbilen från Sälen till Mora och som väntade på mig på planen utanför omklädningsrummet. Tanken var god men att efter ett genomfört Vasalopp, ta sig till omklädningsrummet via arrangörens buss, hämta upp sin väska utanför, gå in i omklädningsrummet (stor gympasal), snöra på sig löparskorna och sedan ut i snön igen och jogga två kilometer utanför omklädningsrummet var inte det lättaste, men det gick.

Utmaningarna fortsatte mestadels kring logistiken. Ibland blev det väldigt sena löpturer, nära midnatt, och ibland blev det väldigt tidiga mornar. Hösten 2016 fick jag däremot några dagars maginfluensa och det blev naturligtvis en försvårande omständighet men jag lyckades springa mina kilometrar mellan kräkattackerna. Våren 2017 händer en stor smäll i mitt liv. Jag väljer att lämna mitt jobb efter mycket tvekan. Det är ett tufft beslut för mig men de dagliga löpturerna håller mitt humör uppe. Lite terapeutiskt rensar jag både huvud och kropp. Hösten samma år skrivs det lögner om mig i massmedia och jag gräver ned mig i självömkan. Det är ytterst nära att jag ger upp min streak men på något sätt är det här med att hålla igång en kontinuerlighet, vad det än må handla om, en omständighet som påverkar mig starkt. Det ska mycket till att bryta, inte ens lögner i media ska få mig på fall. Under mina löpturer bestämmer jag mig för att förlåta dem alla som gjort mig orätt istället för att stämma för förtal och gå till motattack. Den löprundan jag bestämmer mig för den strategin kommer jag fortfarande ihåg som en av mina bästa rundor. Det är också under den rundan jag bestämmer mig för att skriva en bok om allt (”Jag är paria”).

Den största fysiska utmaningen som drabbar mig är en tredagarsfeber jag drabbas av i juli 2019. En dag når termometern över 39 grader. Jag genomför mina dagliga löprundor med febernedsättande tabletter i kroppen och med min sambo löpandes bredvid mig. Det går mycket sakta men två kilometers löpning varje dag genomförs och jag känner mig märkligt nog inte rädd, utan snarare tvärtom, oövervinnerlig. När feberdimmorna och smärtan lagt sig känner jag mig stärkt av att ha klarat av även denna pärs, med streaken intakt.

En av de vanligaste frågorna kring min ”streak” handlar just om det här med sjukdomar och om jag aldrig blir sjuk. Jag blir sällan sjuk och jag tror att jag har mina dagliga löpturer att tacka för det. Ägnar man sig åt fysisk aktivitet varje dag så fungerar det som ett slags vaccin mot förkylningar och andra sjukdomar. Jag har under dessa fem år haft en maginfluensa och en tredagarsfeber. Jag tror också att min streak är skadeförebyggande. Innan min streak hade jag i omgångar problem med både knä och hälsenor. Numer känner jag inget sådant. Sedan barnsben har jag astma- och pollenallergi. Under vissa dagar när vädret är emot oss allergiker är det tungt men den dagliga aktiviteten är också något som mildrar min astma.

En stor utmaning är dock att variera sig. Av naturliga skäl sker de mesta löpturerna till och från sitt hem. Både tempo och runda tenderar att bli samma varje dag. Även här finns det en mental utmaning i att tänka nytt och genomföra något nytt.

För er som har frågor eller andra funderingar är ni välkomna att höra av er. Bilderna som jag lagt in här och där i detta blogginlägg är hämtade från mina löprundor. Egentligen är det hela ganska enkelt. Ut och spring, varje dag och glöm inte att njuta av dina rundor. Det gör jag!

/m

Det ljusa i mörkret

Sitter på Horse and House i Linköping och tar en gravöl…det har varit en tung dag.

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Vi har lämnat påsken, en passionsvecka som inrymmer både mörker och ljus, där Jesus är världens ljus. Livets ljus. Idag bär jag sorgens färg både på utsidan och insidan, en av mina närmaste och bästa vänner begravdes idag. En bortgång allt för tidigt. Prästen börjar sitt griftetal med Jesu uppståndelse under påsken…jag hade inte börjat med det.

Kan inte låta bli att känna mig som om jag vore mellan ljus och mörker just idag, som att vara i en skärningspunkt mellan livets dynamiska sidor. Dessa två sidor för livet som omsluter oss. Vid hennes kista är jag mitt i den skärningspunkten, mellan mörker och ljus. Påskens berättelser är en resa som till sist låter ljuset övervinna mörkret, där ljuset och hoppet segrar. För mig är det svårt att inte annat än att se mörker idag.

För ljuset var det gemensamma liv vi delade. Alla stunder på arbetet, alla fester, de sena kvällarna, alla upprymda middagarna, bilturerna och inte minst samtalen, alla dessa samtal, som alltid inleddes med en kram. Det var ljust även om samtalen inte alltid handlade om glädje. Det var ljust även om livet bjöd på upp- och nedgångar. Det var ljust för vi levde i nuet, i presens, inte i imperfekt som idag.

Två starka minnen poppar upp. 2008 och jag genomgår en tuff skilsmässa. Jag befinner mig i mörkret. Susanne är där, som ljuset som lyser i mörkret, trots att hon också genomgår en tuff skilsmässa. 2017 och jag lämnar mitt arbete och genomgår en tuff period. Jag är i mörkret. Susanne ringer, ringer och ringer. Hon är ljuset, jag svarar inte för jag är i mörkret.

Johannescitatet i början av detta inlägg vevas runt i mitt huvud under hela begravningsakten,

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Ljuset lyser även i mörker”

Minnena får bli ljusstrimman där ljuset sipprar in även i mörkret. Jag låter minnena vara ljuset kring allt det vi delade tillsammans och allt det du betydde för mig och för så många andra. Låta minnena vara ljuset, likväl som stearinljusets låga vittnar om att ljuset lyser i mörker. Sorgen och saknaden kan bli något fint där minnena är precis som ljuset som övervinner mörkret. Hela begravningsgudstjänsten är ju en enda stor önskan om att låta hoppets ljus få sista ordet, där minnena är i centrum och där vi önskar att den gryende morgonen bär ett ljus som öppnar evigheten.

I alla fall jag bär en tro att minnena och ljuset blir ett hopp om att vi efter livet får finnas till i en gemenskap med Gud, som är annorlunda än det vi upplevt här. Vad som finns bortom detta liv, vet ingen, när evigheten omsluter oss och vi vilar tryggt i Guds famn. Liksom påskens berättelser leder till ljus och hopp vilar jag nu i förvissningen om en evighet utan tid och rum där Guds trygghet omsluter min vän och mig på alla sidor. Kanske var det så prästen menade men inte sa då vederbörande höll sitt griftetal.

Jag höjer mitt glas för dig Susanne idag! Love you!

/m

Lätt att vara kritiker

Jag och min sambo njuter av en påskmorgon då vi faktiskt inte har något inplanerat. Vi ser på Bodil Malmstens dokumentär på SVT play, ”Ett jävla liv”. Dokumentären tar avstamp från den enkla vardagen i Jämtländska Bjärme, den osäkra tillvaron som fosterbarn i Vällingby, följt av poetens författarskap till flytten till Finistère vid franska Atlantkusten. Som en röd tråd genom hela dokumentären ligger Malmstens kamp mot sitt inre mörker, vilket ofta kom till henne i samband med kritikers recensioner eller tyckanden.

För egen del har jag bara läst en enda bok av Malmsten, det är romanen ”Sista boken från Finistère” som jag tror utkom runt 2007-2008. Den är fantastisk. Framför allt uppskattar jag parallellspåret med Jobs bok som genomsyrar ”Sista boken från Finistère”. Dokumentären nämner inte så mycket innehållet i Malmstens böcker utan mer hennes svårigheter att leva med kritikers granskande ögon.

Då jag och min sambo senare under dagen gör en konstrunda i det Skånska landskapet kan vi inte låta bli att reflektera lite kring dokumentären och Malmsten. Av naturliga skäl kommer vi in på demonerna som genomsyrade Malmstens liv, kritikernas tuffa recensioner. Man kan tycka att om man väljer att arbeta med ett författarskap får man tåla att ens alster blir kritiskt granskade, samtidigt kan jag tycka att drivkraften hos en författare är inte alltid att publicera en roman utan det handlar mer om passionen att skriva. Säljandet och därtill hörande av kritik är en baksida av passionen. Så är det i alla fall för mig. Jag älskar att skriva. Där ligger min passion, och så kanske det även var för Bodil Malmsten.

Läser Aftonbladets nätupplaga på nätet och ledarartikeln från Lena Mellins hårda dom över Liberalernas förra partiledare Nyamko Sabuni. Artikeln har rubriken ”Sabuni var en usel partiledare för Liberalerna”. Jag tänker på hur lätt det är som journalist att kritisera andra genom någon minuts recensionsartikel som sedan får följder i ett helt liv för den som berörs. Jag tycker verkligen att maktens ledare ska granskas och bedömas, jag tycker att författares alster ska kritiseras, jag tycker att vi ska ha fri journalistik som innebär att man får tycka som man vill…det jag slås av är hur sociala mediedömande kring det personliga har slagit över till allmän journalistisk retorik. Numer är det svårt att i exempelvis Aftonbladet skilja på sak och person då man läser en artikel. Vad dessa artiklars innehåll gör för en människa är lätt att förstå. Fråga Bodil Malmsten, fråga Anna Kinberg Batra, fråga Nyamko Sabuni….fråga mig. Då vi hängs ut, med tvivelaktig sanningshalt, då är det inte det sakliga som är i första rummet utan det är personen. Det är lätt att sitta på åskådarläktaren och vara kritiker idag. Spy galla över någon känd person och sedan trycka på enter.

Jag skrev min bok ”Jag är paria” efter att ha blivit uthängd av en journalist där lögner genomsyrade artiklarna. Det handlade om lättköpta ideér från en journalist istället för att göra sitt jobb och ta reda på den komplexa sanningen. Det handlar numer om att göra det enkelt för sig som kritiker och så snabbt som möjligt tycka till om en person, sällan separeras sak och person längre.

För egen del kan jag förstå att Bodil Malmsten flydde långt bort från recensioner i Sverige och bosatte sig vid Atlantkusten. Ett slags flykt som också var ett sätt att rädda sig själv från en annars oundviklig undergång. För egen del flydde jag från Östergötland till Skåne, något som räddat mig. För egen del skulle jag gärna se ett större ansvarstagande från journalister istället för att deras objekt ser sig tvingade att fly. Kanske är det en önskedröm, vi bevittnar numer en ny medialogik där påhopp är tillåtet.

Se gärna Bodil Malmsten-dokumentären på SVT play. Den är tänkvärd. Ett annat alternativ är att köpa min bok, ”Jag är paria”…den är också tänkvärd…om jag får säga det själv.

/m