För några år sedan gav Regeringen ett uppdrag till Folkhälsomyndigheten (FHM) om att utveckla arbetet med existentiell hälsa. Ett oerhört välkommet initiativ och ett område som Sverige ligger långt efter andra länder inom. Läs gärna regeringsuppdraget HÄR.

Nu tar jag del av Aftonbladets artikel där handläggare inom FHM citeras med märkliga uttalanden om vad existentiell hälsa är. Det är klart att inkompetenta handläggare finns säkert inom alla myndigheter men det trodde jag inte om FHM, som ändå ska kalla sig expert inom området Folkhälsa. De torde mer än väl veta vad existentiell hälsa är och hur välbehövligt det är att utveckla området. Aftonbladet för ju ett drev just nu mot statsministerns fru så jag förstår att detta är en del av detta drev, men det undantar inte att själva ämnesområdet, existentiell hälsa, är ett oerhört angeläget område att utveckla.

Det finns mängder av sätt att beskriva existentiell hälsa på där forskare inom områden som filosofi, teologi, antropologi, psykologi, psykiatri, religionsbeteendevetenskap med flera har sina tydliga utgångspunkter med allt från hälsofrämjande aspekter till fokus på hur människor ska leva för att få ett meningsfullt liv. Idag finns det dock ett tydligt forskningsläge som visar att insatser som främjar existentiell hälsa är en undernyttjad resurs inom svensk hälso- och sjukvård och som samhället borde öka sina insatser kring.

Forskning som berikar

Vi behöver inte resa långt för att dra lärdom av andra länders framgångsrika insatser inom detta område. I Norge erbjuds alla som kommer till psykiatrin möjlighet att delta i en existentiell samtalsgrupp, som vanligtvis leds av en sjukhuspräst och en samtalsterapeut/psykolog från sjukvården. Dessa grupper utgår mycket från olika teoretiska inriktningar och behandlingsmodeller. I två norska studier som jag tog del av år 2021 visade det sig att samtal kring andliga frågor och meningsfullhet gav en signifikant minskning av psykiska besvär (Frökeldal et al 2021 samt Viftrup et al 2013). Egentligen finns det mängder med forskning som visar på ett samband mellan deltagande i existentiella samtalsgrupper/individuella samtal och hälsofrämjande variabler och upplevelse av mening/meningsfullhet. P.T.P Wong kom redan år 1998 ut med en integrativ modell för meningsterapi med utgångspunkt från existentiella samtal. Många är vi dessutom som berikats med kunskap kring Antonovskys modell KASAM om viktigheten av sammanhang, begriplighet och meningsfullhet för den psykiska hälsan. Många är vi även som tagit del av Victor Frankl och dennes bok Livet måste ha en mening.

Det forskningen slår fast är mycket att behandlingsmetoder inom existentiell hälsa utgår vanligtvis från människan i sin sociala kontext, att människor i relation till sin omgivning strävar efter att upprätthålla trygga relationer och skapa mening med sig själva och sina liv och att dessa processer ofta blir aktualiserade vid utmaningar och kriser. Detta skrev Johan Cullberg om redan år 1975 i sitt 12 kapitel i sin bok Kris och utveckling. Den samlade forskningen visar att upplevelsen av mening i livet som utgår från existentiella frågor har en rad positiva effekter på vår hälsa och utveckling som människor. I Sverige finns det goda exempel, exempelvis ”Livstilsverktyget” i Göteborg eller ”Strategin för ökad existentiell hälsa” i Jönköping men dessa känns mer som öar som flyter för sig själva. Den stora frågan är därför varför detta med existentiell hälsa fortfarande är ett ämnesområde som inte med naturlighet genomsyrar all form av samhällsinsats när det gäller psykisk hälsa?

Hur ser verkligheten ut?

I Sverige ser vi tyvärr att många siffror gällande den psykiska hälsan pekar åt fel håll. Om vi bara tar den senaste tidens statistik till hjälp så larmade Socialstyrelsen att utskrivningen av sömnmedel och lugnande åt unga har femfaldigats på 10 år, Folkhälsomyndigheten och MIND meddelade att självmorden bland unga ökar och det är långa väntetider till Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP). Antalet patienter till BUP har ökat med 14% de senaste 5 åren och besöken likaså (en ökning med 16%). Att det här är en samhällsförändrande trend visar analysföretaget Kairos senaste rapport, Svenskarna, samtiden, framtiden, där en fjärdedel av samtliga utfrågade beskrev sitt liv som meningslöst. Det är en rejäl ökning på tjugo år då samma fråga gav en svarsprocent på 6%. Det är ett tydligt genomgående mönster då liknande frågor i undersökningen ger liknande resultat. En fjärdedel svarar exempelvis att de lever ett innehållslöst liv, liknande svar hade 5% för tjugo år sedan. Vad beror detta på?

Som alltid när siffror som dessa visas upp finns det experter som har tvärsäkra svar medan andra ser en mer komplex orsaksbild. Jag tenderar att tillhöra den senare skaran. Jag tror att de senaste årens samhällsförändringar ger en rad olika faktorer som på olika sätt bidrar till psykisk ohälsa. Hit hör naturligtvis ekonomiska klyftor, arbetsmiljöfaktorer med ökad stress, , omvärldsfaktorer, den digitala tekniken med dess sociala medielandskap, ökad ensamhet och en minskad tilltro till samhällets förmåga att upprätthålla ett tryggt samhälle mm. Om vi till detta lägger till vår oförmåga att lyfta det existentiella samtalet med ett mer utarmat andligt språk, som forskningen visar att vi mår bra av, ja, då kanske det inte är så konstigt att vi mår som vi gör.

Hur ska vi lyfta det existentiella samtalet?

Just nu är det migrationsfrågor, kriminalitet och krigen i vår omvärld som upptar mediautrymmet och det politiska. Det är otroligt viktiga frågor och är en stor del av vår grundbult i samhället. Det jag dock vill tillföra är det där existentiella perspektivet utifrån hur vi upplever vår tid här på jorden. Vad betyder ett samhälle om vi som bor här upplever livet som meningslöst och innehållslöst? Tystnaden som jag upplever råder kring det existentiella perspektivet kan ha olika orsaker, en av de viktigaste orsakerna är säkert att vi är ovana att föra sådana samtal. När räntor och inflation skenar finns det visserligen nationalekonomer som ser olika på både orsak samt rätt åtgärdsinsatser men samtalet och åtgärdspaket sker med en viss naturlighet. Ifall en fjärdedel av befolkningen känner livet som meningslöst vad blir det då för frågor och åtgärdspaket som följer?

Ytterligare en junidag – helhetssyn på människan

Om vi går ytterligare några junimånader bort i tiden, nämligen till den 5 juni år 2008, antog Riksdagen proposition 2007/08:110 om förnyad folkhälsopolitik. Där står det bland annat att ”Människan har såväl kroppsliga som själsliga och andliga behov”. Propositionen tog en helhetssyn på människans behov av folkhälsa och då inkluderas på ett naturligt sätt den existentiella dimensionen på folkhälsa. En fundering som jag har haft sedan dess är skillnaden mellan själsliga och andliga behov, vilket det står i propositionen. Vår syn på människan (den västerländska) som utvecklats genom historien har mycket gått från en helhetssyn med kropp, själ och ande (grekisk kontext sarx/soma, psyche och pneuma) till att allt mer bestå av olika delar där man separerade delarna, till att sedan återigen bli en helhet. Människan är i mångt och mycket bestående av en fysisk, psykisk och existentiell (body, mind and soul) helhet. Det engelska ordet Spirit har ibland utmanat möjligheten att inkludera den existentiella dimensionen inom området hälsa, inte minst i WHO:s olika hälsodokument genom årens lopp. Kanske är det där sistnämnda (Spirit/Ande) där en stor del av utmaningen ligger för oss i Sverige? Vi som befinner oss som det mest extrema landet i världen när det gäller värderingar. Ett av de mest välkända resultaten från WVS (World Value Survey) är den så kallade kulturkartan. Den kombinerar ett antal värderingar nedkokade i två dimensioner, traditionella mot sekulärrationella värderingar på ena axeln och överlevnads- mot självuttryckande värderingar på den andra. Enligt skaparna Inglehart och Welzel kan dessa två dimensioner förklara en stor del av skillnaden i värderingar mellan nationer. Vi i Sverige är i den undersökningen det mest individualistiska och sekulariserade landet i världen. Att då i ett sådant land prata om Spirit/Ande i existentiella samtal kanske blir en extra utmaning?

Allt är frågan om perspektiv

Även om WVS visar sin tydlighet tänker jag att existentiell hälsa och samtal kring existentiella frågor inom området psykisk ohälsa inte handlar om religion. Kanske är det dock många som gör den kopplingen, vilket kan vara ett hinder för att acceptera existentiella hälsoinsatser. Jag vilar mycket på de både professorerna inom folkhälsovetenskap på SydDansk Universitet (SDU), Nils Christian Hvidt och Peter la Cours definition av existentiellt meningsskapande i en sekulariserad kontext. Enligt deras forskning finns det två huvudspår inom området, nämligen den som utgår från det andliga, där religion och tro är en naturlighet och det andra spåret som är filosofi där det blir en stark psykologisk inriktning. Enligt Hvidt och la Cour går det att förena dessa båda spåren inom området existentiell hälsa. Det existentiellt meningsskapande utgår i deras forskning från tre delar där samtliga i befolkningen kan delas in i:

• Sekulärt meningsskapande som grundar sig till exempel i en filosofisk, politisk eller ideologisk inriktning. Här är det naturligt att tänka på existentialismen, liberalismen eller sekulär humanism.

• Personligt/privat andligt meningsskapande. Här är det naturligt att tänka på panteism, astrologi, naturens inneboende kraft eller personligt valda delar från exempelvis religion eller filosofiska rörelser. 

• Religiöst meningsskapande där en tro skapar mening. Exempelvis kristendom, islam, judendom eller buddhistisk tradition.

Oberoende av inriktning tror jag att det är dags för oss att på bred front börja införliva existentiell hälsa i vårt samhälle som en naturlig del av åtgärdspaketet kring psykisk hälsa. Vi har egentligen inte råd att inte lyfta in detta område längre, vi förlorar både liv och olycka om vi inte lyssnar på forskning och den kunskap som redan finns.

Det handlar om existentiell mognad

För egen del är jag präst och som sådan är det naturligt att befinna sig i gränslandet mellan liv och död. Det existentiella samtalet blir en naturlighet och att då ha en existentiell mognad är helt avgörande. Det finns så mycket som förenar oss människor, mer än som skiljer oss åt, inte minst i existentiella frågor. Det meningsfulla är något vi skapar varje dag och att ha en existentiell mognad handlar mycket om att ha en tydlighet i svar på frågor kring exempelvis,

• Vad är målet med mitt liv?

• Vad är viktigt för mig?

• I vilka sammanhang ingår jag i?

• Vad kan jag göra för dig?

Idag är suicid 94% av allt dödligt våld i Sverige. Tittar man på nyheterna eller lyssnar på politiker så verkar det dödliga våldet mest bestå av kriminella som dödar andra kriminella, vilka kräver mängder med åtgärdsplaner, men så är alltså inte fallet. Det dödliga våldet vi skapar mot oss själva är det område som borde ha störst uppmärksamhet och här är den existentiella hälsan helt avgörande. När jag arbetar som präst arbetar jag mycket med skälen till att leva, till skillnad från skälen till att ta sitt eget liv. Tyvärr skulle jag gärna vilja ordinera livsvilja eller ta över någon annans liv för att lätta på dennes börda men så är ju inte livet. Inom den existentiella hälsan handlar det mycket om att acceptera och respektera. Att inte ge upp. Det finns alltid skäl till att leva, ibland är mörkret och tunnelseendet till ett djupt hål det enda människor ser, då är det existentiella samtalet ofta något som kan vara en bit på väg att ändra riktning.

Den existentiella mognaden handlar också om sig själv och sitt eget sammanhang. Att lära sig mer om sig själv och sina egna reaktioner i möten med andra är en resa som aldrig tar slut. Dag Hammarskjöld kallade den resan ”den längsta resan”. Ibland handlar det om att ha förtröstan och ta in lite mer förundran i sitt liv. Är inte det ett osedvanligt vackert ord? Förundran! Varför inte ge en stund varje dag i ditt liv för att ta in lite mer förundran. Skapa en inre balans mellan det svåra och det glädjefulla. Var medveten om vad du utstrålar till andra. Det är okej att tycka om att prata mycket likväl som det är okej att vara tyst. Tyck om att uppskatta båda. Våga lyssna på andra och din inre röst och dela med dig till andra med respekt.

Jag har ofta sett min inre resa hela tiden som en källa till lärande. Jag är glad när kroppen säger ifrån ibland. Det är en tydlig signal. Jag säger ofta till mig själv, både i möte med andra och när jag är själv, ”Så intressant att jag reagerar så där…intressant att jag går igång så där på hens prat…intressant att jag….”. Jag tänker att jag går i Riksdagens folkhälsopropositions ledband från 5 juni 2008. Min fysiska, psykiska och existentiella dimension är en helhet. Min existentiella mognad följer mitt livs upp- och nedgångar.

Kanske borde FHM ta del av lite mer kring dessa tankegångar innan de ”dissar” hela området?

/m

Det finns texter som inte bara vill förklara något för oss, utan snarare stanna i oss och vandra med oss. 2 Mosebok 3:1–15 är en sådan text. Jag har i ett blogginlägg för cirka två år sedan skrivit om denna text (kan läsas här)…men som sagt…texten släpper en aldrig. På min födelsedag fick jag nåden att predika och celebrera mässa och då passade jag på att välja andra årgångens GT-text…om skorna och det heliga.

Mose är på väg, mitt i sitt liv, mitt i vardagen, när han plötsligt ser något som avbryter det vanliga, en buske som brinner utan att förtäras. Han går närmare, och där börjar allt. Inte med en teori, inte med en metod, utan med ett tilltal. “Mose! Mose!”

Och innan Mose får något uppdrag, innan han får höra något om Israels lidande eller sin egen kallelse, säger Gud: “Ta av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.”

Det är på ett sätt en märklig detalj…”ta av dig skorna”…men å andra sidan säger den allt. Ska du möta det heliga, ska du möta Gud måste du närma dig genom att vara utan distansen som en skosula är mellan din barfota fot och golvet, gräset…det heliga. Du måste närma dig utan distans, utan något som skyddar dig…du måste vara naken.

Det är lätt att läsa detta som en from detalj, men det är mer än så. Skorna symboliserar inte bara respekt. De symboliserar också vår mänskliga vana att alltid vara på väg, alltid vara lite förberedda, alltid ha ett lager mellan oss och verkligheten. Vi är så vana vid att förhålla oss till världen genom kontroll, analys och effektivitet att vi ibland glömmer hur det är att bara vara närvarande. Hur det är att bara vara jag-själv, utan prestationer eller försöka att vara någon annan för att förhäva mig själv.

Här blir Martin Bubers tänkande hjälpsamt. I sin klassiska bok Ich und Du beskriver han hur människan kan förhålla sig till verkligheten på två grundläggande sätt. Det ena är relationen till “Det” – världen som något vi använder, granskar, mäter och hanterar. Det andra är relationen till “Du” – mötet där den andre inte reduceras till ett objekt, utan träder fram som någon verkligt närvarande. För Buber är det i Jag och Du-förhållandet som livet blir verkligt på ett djupare sätt.

Det är svårt att inte höra en sådan resonans i Moseberättelsen. Vid den brinnande busken möter Mose inte Gud som ett “Det”, inte som ett objekt för religiös observation, inte som något man kan hålla på avstånd och analysera färdigt. Gud kallar honom till ett möte. Inte ett tema, utan en närvaro. Inte en idé, utan en relation. Mose måste ta av sig skorna just därför att han står inför en verklighet som inte låter sig behandlas som något han kan ha kontroll över.

Bubers språk hjälper oss att se att helighet inte först och främst handlar om avskildhet i fysisk mening, utan om relationens kvalitet. Det heliga uppstår där vi inte längre bara använder, förklarar eller förbrukar, utan där vi verkligen möter. Och kanske är det därför Gud säger “ta av dig skorna”. För att Mose ska kunna gå från ett förhållningssätt av distans till ett förhållningssätt av närvaro. Från att vara den reserverade till att fullt ut vara…dig själv.

Detta är en mycket samtida fråga. Vi lever i en tid där nästan allt riskerar att bli ett “Det”. Människor blir profiler. Liv blir projekt. Erfarenheter blir innehåll. Även andlighet kan lätt reduceras till något vi konsumerar, producerar eller beskriver. Vi lyssnar på predikningar, läser texter, delar tankar men hur ofta står vi egentligen stilla inför den levande Guden? Hur ofta låter vi oss själva bli tilltalade i stället för att bara informera oss?

Det är här Mose blir en bild för vår egen längtan. Han går inte till Gud som en expert, utan som en människa som stannar upp inför ett mysterium. Han får inte börja med att definiera Gud. Han får börja med att lyssna. Och när Gud väl talar, sker det med en närhet som både tröstar och omkullkastar: “Jag har sett mitt folks lidande… Jag har hört deras rop…” Gud är inte avlägsen. Gud är inte ett religiöst begrepp. Gud är den som ser, hör och sänder.

Buber skulle säga att ett verkligt “Du” inte är något vi kontrollerar, utan någon som möter oss och gör anspråk på oss. Det är precis vad som sker här. Mose blir inte bara andligt inspirerad. Han blir kallad. Ett “Du” har riktats till honom, och därför kan hans liv inte längre fortsätta som förut.

Det här har också konsekvenser för hur vi förstår våra relationer med andra människor. Om Gud inte är ett “Det”, då är inte heller människan det. Om vi står inför Gud som Du, kan vi inte samtidigt behandla vår nästa som ett objekt. Den heliga marken vid busken blir en skola i mänsklighet. Där lär sig Mose att den som möter Gud också måste lära sig att möta sin nästa som en person, inte som ett medel, en funktion eller ett hinder.

I vår samtid är detta kanske en av de viktigaste andliga övningarna, nämligen att återupptäcka Duet. Att se den andra människan. Att inte genast kategorisera, diagnostisera eller nyttomaximera. Att i stället närma sig med lyhördhet, ödmjukhet och respekt. Det kräver att vi tar av oss skorna också i umgänget med varandra. Inte bokstavligt, förstås, men i den mening att vi lägger bort våra förutfattade meningar, våra snabba etiketter och vårt behov av att alltid ha rätt.

Och kanske är detta också den djupaste innebörden av Gudsnamnet “Jag är den jag är”. Gud låter sig inte fångas. Gud låter sig inte bli en sak bland andra saker. Gud är närvaro, frihet, liv, relation. Därför är varje verkligt möte med Gud också ett möte som förändrar vårt sätt att se på världen.

Att ta av sig skorna blir då en bild för omvändelse. Inte bara moralisk förbättring, utan ett nytt sätt att vara människa. Att leva mindre som herrar över tillvaron och mer som mottagare av liv. Att inte stå inför världen med stängda händer, utan med öppna. Att våga låta både Gud och nästan vara Du.

Det är en övning som aldrig blir färdig. Vi återgår ständigt till våra skor. Vi återvänder till kontrollen, distansen och rationaliseringen. Men texten från den brinnande busken påminner oss om att det finns en annan väg. Den heliga marken finns mitt i livet. Tilltalet kan komma mitt i vardagen. Och den Gud som ropar vårt namn kallar oss inte först till prestation, utan till närvaro.

Kanske är det där den verkliga revolutionen börjar, inte i att vi tar fler steg, utan i att vi stannar upp. Inte i att vi talar mer, utan i att vi lyssnar. Inte i att vi tar på oss skorna, utan i att vi vågar stå barfota inför det heliga.

/m

En trött och luttrad präst reflekterar lite…Hur har vi hamnat här? Det är frågan som rullar i mitt huvud när jag ser migrationsministern och MP:s talesperson i migrationsfrågor debattera i SVT och senare TV4. Hur har vi hamnat här?

Pajkastning på varandra utan något egenansvar. Det är där vi är. Alla dessa pajkastningar och jag anar att Tidö-sidan kommer att försöka göra sitt PR-maskineri i samma anda…skylla på andra. KD:s partiledare lägger sedan ut denna bild och jag inser att jag fick rätt.

Jag saknar politiker som vågar stå för sin politik, som vågar säga vad man själv vill genomföra för åtgärder och inte minst kan säga ”Ja, vi hade fel, därför rättar vi till det nu.” Var är dessa i svensk politik idag?

I ett West Wing avsnitt letar Josh Lyman desperat efter en kandidat han skulle kunna ställa sig bakom i det nästkommande presidentvalet. Han letar och letar och till slut hittar han det i en Guvernör vid namn Jed Bartlett som blir påhoppad vid ett kampanjmöte av en lokal bonde som beskyller honom för att ha fattat ett felaktigt beslut tidigare som skadade hans affärsverksamhet. Bartlet skruvar på sig och säger till slut: ”Yes, we screw you on that one”. Sedan förklarar han varför han tog beslutet…aldrig att han beskyllde någon annan eller duckade för ansvar…han stod där och svarade lugnt på beskyllningen…var finns sådana politiker idag?

Nu tar jag KD:s partiledare som exempel med denna bild men det skulle i princip kunna vara från vilket parti som helst. Man beskyller andra och sedan säger man att man ”rättar” till andras fel. Det är inte att redovisa hela bilden och det är definitivt inte att ta ansvar, det är en PR-paketering. De plockar ut den del av historien som passar just deras politiska agenda och lämnar resten utanför bilden. Det är inte fakta. Det är paketering.

Jag är kristen och följer evangeliernas beskrivningar över Jesu lära, liv och uppståndelse. Jag försöker i allt jag gör och står för vara Kristi lärjunge. I just detta med tonårsutvisningar värnar jag om medmänsklighet och har hela tiden haft svårt för den strama migrationspolitiken som företräds både från vänster till höger i den politiska skalan. Jesus liknelse kring ”den barmhärtige” samariten, Jesus budskap om att värna den mest utsatte samt 3:e Mosebok 19 om att flyktingen ska värnas som en infödd gör det svårt att föra en allt striktare migrationspolitik och samtidigt säga att man är Kristi lärjunge.

I denna fråga om tonårsutvisningarna som nu Tidö hävdar att de ”rättar till utifrån Socialdemokraternas tidigare beslut” så inser vi väl alla att detta är PR och inget annat. Frågan är varför måste de hålla på så här, kan de inte bara stå för sin förda politik istället för att hela tiden beskylla varandra. Har vi inte kommit längre?

Ja, Socialdemokraterna har ett tungt ansvar. Den hårdare migrationspolitiken med tillfälliga uppehållstillstånd och förändringarna 2016 och 2021 har absolut bidragit till att unga människor hamnat i den här fruktansvärda situationen. S ska inte komma undan det ansvaret men samtidigt var ju samtliga Tidö-partier med på den hårdare migrationspolitiken, både 2016 och 2021.

Tidöpartierna kan ju inte ställa sig bredvid och låtsas som att de bara råkade hitta ett färdigt problem i en gammal socialdemokratisk beslutshög som de nu har fixat till. De har ju medvetet skruvat åt ännu hårdare och det är ju den politiken som fått så mycket kritik och som de nu försöker PR-mässigt leda bort uppmärksamheten ifrån. Väljarna är ju dock smartare än en valaffish eller migrationsministerns försök att leda bort politiken åt ett annat håll. Gårdagens beslut innebär ju egentligen enbart att istället för 18 år så blir utvisningen efter 21 år istället…den hårda migrationspolitiken står ju fast och dessutom infördes ju igår de höjda lönekraven på 33 900 kr i månadslön (både Tidö och S röstade för detta).

Migrationsverket beskriver själva bakgrunden som Tidö gjort med flera successiva förändringar i lagstiftningen. De nämner inte bara övergången från permanenta till tidsbegränsade uppehållstillstånd 2021, utan också ändringen 2023 när “särskilt ömmande omständigheter” togs bort och ersattes med det betydligt striktare “synnerligen ömmande omständigheter”.

Tidöregeringens egen proposition från 2023 handlade om skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl. Där föreslogs att bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter skulle tas bort och ersättas med striktare regler.

Så när Ebba skriver “sossarnas orättvisa tonårsutvisningar” är det en politisk förenkling som gränsar till historieförfalskning. Inte för att S är utan ansvar, det är de inte, utan för att KD, M, SD och L också har varit med och skärpt, försvarat och förvaltat systemet som nu har lett oss hit.

För egen del blir det särskilt magstarkt när regeringen vill ha applåder för att de nu inför en “ventil”. En ventil kan vara bra. Självklart är det bättre att unga människor får en ny möjlighet än att de kastas ut från det land där de vuxit upp men en ventil är inte något att applådera, en ventil betyder att systemet redan blivit så hårt, så stelt och så omänskligt att man måste borra ett litet hål i väggen för att människor inte ska kvävas där inne. En ventil är inget annat än konstgjord andning ett tag.

Tidöpartierna är överens om att höja åldersgränsen från 18 till 21 år och införa en ventil för vissa unga som riskerar utvisning. Förslaget har kritiserats för att inte lösa grundproblemet, utan riskerar att skjuta delar av problemet framför sig. I ärlighetens namn…och det inser de flesta…hade inte kritiken blivit så stark, hade inte enskilda ungdomars berättelser fått sådan spridning och hade inte opinionen vänt sig mot detta, då hade regeringen knappast stått där nu och pratat varmt om unga som “gjort rätt för sig”.

För inte så länge sedan var samma unga människor en del av den hårda migrationslinjen som var helt rätt. Som Tidöpolitiker stod och försvarade i TV-sändningar. Nu, när det blev politiskt obekvämt, ska de plötsligt användas som bevis på regeringens medmänsklighet.

Det är både cyniskt och oetiskt och inte minst vittnar det om bristande medmänsklighet, något som varje kristen bär högt i sitt hjärta.

Rubriken på Ebbas inlägg säger mer om dagens politiker än om den politik som förs. Var kan vi åter få politiker som står för den politik som förs och som erkänner att just det här beslutet blev fel…nu backar vi och tar nya tag…det skulle i alla fall ge mig en viss form av respekt, oavsett var på vänster eller högerskalan man befinner sig.

Fakta i just det här med tonårsutvisningar vet alla. S har ett visst ansvar. Tidöregeringen har ett visst ansvar. Fakta är att 2023 års skärpningar gjorde regelverket hårdare. Fakta är att unga människor hamnade i kläm medan partierna tävlade om vem som kunde låta strängast i migrationspolitiken. Det här är ett migrationspolitiskt haveri med flera partiers fingeravtryck.

Jag tycker att unga människor som vuxit upp här, gått i skolan här, lärt sig språket här, fått vänner här och byggt sina liv här förtjänar mer än att reduceras till rekvisita i en valrörelse. Det är bra att regeringen backar…men stå för att ni också gör det! Det är bra att en ventil införs…men stå också upp för att det är en ventil!

Kom inte och kalla det hela sanningen när ni samtidigt försöker tvätta bort ert eget ansvar och när ni fortfarande står för en migrationspolitik som är allt annat än medmänsklig. Stå för er förda politik istället och om jag fick önskedrömma…våga pröva modellen som Jed Bartlet hade i West Wing…stå för att ni ibland har fel…och rätta till det som blev fel. Är det så svårt?

/m

Vissa av oss människor är rutinmänniskor. Går upp exakt liknande tid varje dag. Har liknande morgonrutiner och liknande färdsätt till arbetet. Varje dag. Oavsett väder och årstid. Jag tillhör dessa människor.

05:30 ringer klockan och sedan har jag en halvtimme på mig innan jag lämnar lägenheten. Beroende på gårdagskvällens tid när läggning skedde eller hur nattens sömn har varit kan jag känna mig mer eller mindre trött men 05:30 sker alltid uppstigning. Alltid. Utan undantag.

När jag låser om mig och går ut från lägenheten bär jag med mig samma ryggsäck som jag ända sedan 2016 burit till och från de arbeten och uppdrag jag har haft. Den börjar bli sliten nu, likt en trött gammal vän. Ibland packas något upp under kvällen, ibland står den på samma ställe där jag lämnade den när jag kom hem. Den står där och väntar på mig. Igår sa jag till min fru att jag nog behöver en ny ryggsäck, det tog emot att säga orden. Som om jag gjorde något svekfullt mot min vän. Jag ljudar ordet ”förlåt” till ryggsäcken när jag greppar den och sveper den upp på ryggen och går ut.

Idag sveper en sommarvärme in över vår stad. Jag trivs bäst i skuggan. Rör mig längs byggnadernas skuggsida. Känner ett visst vemod när jag ser att trädens blomningar nu övergått i olika nyanser av grönt. Sommarens intrång är både välkommen samtidigt som den bär något slags definitivt över sig. Nu får jag vänta till nästa vår att se trädens prakt igen.

Han står och väntar på mig på samma ställe som vanligt. Min nyfunna vän. Det började för några månader sedan när vi möttes längs min väg till busshållplatsen. Vi sa ”God morgon” till varandra och sedan dess har våra mornar blivit korta ögonblick av samtal och samvaro. Min prästskjorta hade nog betydelse i sammanhanget. Jag har märkt att dess blotta existens är en vattendelare, vissa människor börjar direkt öppna upp sitt liv för mig medan andra ser med förskräckelse på mig. Min nyfunna vän är av den första kategorin människor. Han öppnade direkt upp sitt liv. Kändes fint.

Vi vet varandras namn men det är inte det viktiga. Vi vet om varandras arbeten, men det är inte det viktiga. Det viktiga är de få minutrarna vi får per dag där vi får dela för varandra vad hjärtat har närmast. Jag måste erkänna att min vän är oftast den som får verbalt utrymme, min närvaro räcker.

Min vän är Malmö FF-fan så just idag var det en oro kring lagets situation i Allsvenskan och spekulationer om vem som nu kommer som huvudtränare istället för den sparkade spanjoren som var närmast hans hjärta. Jag frågade om det var ok att jag bloggade lite om våra möten. Han svarade att det var helt i sin ordning,

”Det är ändå ingen som känner mig.”

Orden slog mig hårt. Det fanns något sorgligt över dess innehåll. Något ensamt. Jag hann inte beröra spörsmålet vidare eftersom våra minuter var slut och han fortsatte med sitt och jag fortsatte ned till hållplatsen.

Jag blir nästan omsprungen av den unga killen med Nike-skor. Han har bråttom för att kunna ställa sig och röka några minuter nere vid hållplatsen. Idag hade han nya skor, samma märke som tidigare.

Byggnadsarbetaren som kommer ut från en portuppgång nära mig har alltid en annan taktik än den unga killen. Båda är rökare men byggnadsarbetaren har en tänd cigarett redan när han kommer ut på gatan från sin lägenhet. Bolmandet sker gåendes medan den unga killen låter stunden äga sin tonalitet nere vid busshållplatsen. Jag har aldrig sett att han rökt i farten.

Nere vid busshållplatsen står redan kvinnan med det mörka håret som också är rökare. Vi nickar till varandra när jag passerar. Det gör vi varje morgon. Mannen med e-cigaretten som sprider sin fruktdoft är lite sen idag. Jag blir orolig att han ska missa bussen men plötsligt ser jag honom komma runt hörnet. Ordningen återställd.

Jag läste i en artikel att Sverige nu får anses vara ett rökfritt land eftersom mindre än 5% av befolkningen är rökare. Jag ser mig omkring och ler lite inombords eftersom jag varje morgon verkar hamna med de fåtalet människor som försöker upprätthålla arten rökare från att dö sotdöden. Några måste ju hålla arten vid liv för kommande generationers skull och de står runt omkring mig.

Den blinda mannen imponerar som vanligt. Han rör sig fortast av oss alla till busshållplatsen på andra sidan vägen. Han åker motsatt håll varje morgon. Nu har restaurangen på andra sidan satt ut sitt uteserveringsmöblemang. En av stolarna står oroväckande långt ut på trottoaren och jag blir lite orolig för ett ögonblick. Det behöver jag inte vara. Den blinda mannen sveper sin vita käpp från sida till sida som om det vore förlängda armar och noterar stolen med ett kling och går runt den utan att tappa fart.

Bussen är några minuter sen och det är alltid byggnadsarbetaren som snabbast tar fram sin mobil och ser hur det går för bussen. Det är som om vi alla fortfarande bär hölster men det är alltid han som drar snabbast. Han lägger ned mobilen i fickan direkt vilket är en tyst signal till oss andra att allt är i sin ordning. Bussen kommer snart. Hade han fortsatt att scrolla hade vi andra blivit orolig och till slut tvingats dra i våra hölster. Nu slapp vi det. Den tysta vetskapen sprids mellan oss. Mycket riktigt, längre bort skymtar bussens siluett bakom trädet.

Vi går på och sprids ut i den långa bussen. Vår stund tillsammans på morgonen är slut. Vi stiger av vid Hyllie och sedan rör vi oss åt olika håll. Nästa morgon ses vi igen.

Pax/m

Det sägs att vårt historiska minne varar ett par generationer, så länge det finns en farmor, farfar, mormor, morfar som är av den berättande sorten som kan berätta på ett fängslande sätt det de har upplevt. Efter det blir det svårare. För även om du av eget intresse kan söka och ta till dig via historiska källor och böcker blir det aldrig riktigt den nerv och genuitet som du får ifall du hör någon berätta något som de själv har upplevt.

1983 kom Etty Hillesums dagböcker ut på svenska och dessa böcker tycker jag är nästan som om hon satt bredvid mig och berättade om det hon upplever. När jag i början av -90 talet kom i kontakt med dagböckerna blev det som ett uppvaknande för mig. Dels det språkliga som bar ett flöde som nästan kan karaktäriseras som odödligt och dels innehållet som bar den där äktheten, nerven och inte minst känslan av att befinna sig där, mitt i andra världskrigets lidande vardag.

När jag läste dagböckerna för första gången var jag en ung man med ideal och egna ambitioner, nu bär jag erfarenhetens och en åldrande mans brustenhet där strålglansen är någon annans. Det gör något med mig, men det gör också något med min läsning av Etty Hillesum.

Den 11 juli 1942 kl. 11 skriver hon så här i sin dagbok,

”Om Gud anser att jag ännu har mycket att uträtta, skall jag väl försöka göra det sedan jag har utstått allt vad andra kan utstå. Och om jag är en värdefull människa kommer det att visa sig först i mitt sätt att förhålla mig under de förändrade omständigheterna. Och även om jag inte överlever kommer det sätt varpå jag dör att vara utslagsgivande för vetskapen om vem jag var. Det är inte längre fråga om att till varje pris hålla sig utanför en viss situation utan om hur man uppför sig och lever i vilken situation som helst. Jag skall göra det som är rimligt att jag gör.”

De två sistnämnda meningarna har jag burit med mig under många år nu och jag har försökt att värja mig. Jag har försökt att hålla mig utanför exempelvis politiska ställningstaganden i olika frågor, inte för att jag inte har en åsikt i frågan, utan helt enkelt för att jag inte tycker att polariseringar i olika frågor leder framåt. I den värld vi nu lever i har Ettys två meningar etsat sig fast på min näthinna och jag inser att jag det finns en anledning till att dessa meningar etsat sig fast hos mig – de ligger helt enkelt där och skaver i mig för att jag ska förändra mig.

”Det är inte längre fråga om att till varje pris hålla sig utanför en viss situation utan om hur man uppför sig och lever i vilken situation som helst. Jag skall göra det som är rimligt att jag gör.”

Etty påminner mig om att det spelar roll hur jag lever, uppför mig och verkar, oavsett situation. Jag ska alltid, i varje ögonblick, göra det som jag tycker är det rimligaste att göra.

Etty påminner mig också om att jag är viktig och att det visar sig i mitt sätt att förhålla mig i olika situationer. Du kan helt enkelt inte råda över omständigheterna, i Ettys fall ett världskrig och i mitt fall en polariserad värld där sociala medier och lögner och misstro äger en stor del av narrativet. Kontexten finns där och du kan alltid önska något annat, men allt hänger på hur du lever i varje situation, oavsett omständighet.

När jag nu läser om Ettys dagböcker är det en röst från en svunnen tid som jag hör i mitt inre men samtidigt är budskapet evigt. Hon bär en insikt som fördjupas allt efter mörkret tätnar runt omkring henne ju längre kriget varar att Gud kan inte ställas till svars för dessa grymheter,

”Gud är inte skyldig oss någon redovisning för de meningslösa saker vi själva ställer till med. Vi bär hela ansvaret.”

Med Ettys ord ringande i öronen tänker jag på alla de konflikter som pågår i vår värld, alla de politiska beslut som tas för att inleda ett krig eller invadera ett annat land. Alla de politiska beslut som tas för att minska biståndet till krigsdrabbade länder eller politiska beslut för att öka utvisningstakten från vårt land. I mitt tycke, alla dessa meningslösa saker vi själva ställer till med…vi bär hela ansvaret.

I Ettys värld är hon upprörd över människor som in i det sista är mer rädda för att missta sina ”silverskedar och gafflar” än om Gud. I detta formulerar hon något vitalt. I det ögonblick när människan tänker mer på egen vinnings skull, egna ägodelar, egenmakt, då förlorar människan Gud och då förlorar människan också möjligheten att se Guds boning hos andra människor. Det blir som Nietzche säger, ”Människan har dödat Gud”.

Två månader innan hon deporteras till Auschwitz skriver Etty i ett brev till sina vänner i Amsterdam,

”Vi måste bygga en helt ny värld efteråt – och mot varje illdåd, varje skändlighet ställer vi lite av den kärlek och godhet som vi måste producera inom oss själva.”

Tänk om hennes ord fått större verkan i den värld vi nu lever i. Att vi sprider kärlek som vi själva producerat inifrån – inte hat och misstro, att vi sprider godhet – inte misstänkliggörande och att vi låter historiens lärdomar ta plats i vår samtid. För är det något som historien lärt oss, oavsett om vi har hört farfar, farmor, mormor, morfar berättat det för oss eller om vi har läst det i någon historisk skrift så är det kärlek och öppenhet för varandra och medmänsklighet som alltid vinner över krig, misstroende och protektionism.

Pax/m

Om jag säger ”det fördolda” vad tänker du på då? Det fördolda!

I exakt 40 år har jag burit med mig begreppet ”det fördolda”. Jag är 17 år och ropar in Vägmärken av Dag Hammarskjöld på en auktion och har en förhoppning om att lära mig mer om FN och hur det är att vara generalsekreterare. När jag läser några sidor så inser jag att det här är något annat – jag fattar ingenting. Men på ett ställe citerar Hammarskjöld Mäster Eckhard där Eckhard skriver att själen har två ögon: ”Ett som kan se inåt…det är där du möter Gud i det fördolda…och ett som du kan se utåt…där du möter Guds skapelse.” Det här satte sig hos mig och sedan dess har jag grubblat på det fördolda.

Hjalmar Ekström kom jag tidigt i kontakt med, denna skomakare som skrev underbara, själavårdande brev till vänner och som författade några skrifter. Jag har tidigare inte haft tiden att fördjupa mig i hans värld, förrän nu. Det är som om mästaren kommer till eleven när eleven är mogen…nu är det tydligen dags för mig.

Hjalmar Ekström använder begreppet ”det fördolda” mycket. Som en osynlig värld som öppnas för den som söker. I ett av hans brev till en vän skriver Ekström om Jesus ord om bönen, ord som är både enkla och utmanande:

Jesus säger: “När du ber, gå in i din kammare, stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda.”

Jag kan förstå varför Hjalmar Ekström fastnar där. Det är som att Jesus flyttar bönen bort från scenen och in i stillheten. Bort från det som syns till det som är dolt. Ekströms liv kan beskrivas som en väg in i det fördolda. Från att från början valt en kyrklig bana och arbetade ett tag som diakon till att söka sig bort från allt det offentliga. Han hade sett ljuset och därmed valde han ett liv i det fördolda.

Vi lever i en tid där mycket handlar om att synas. Att visa upp sig, formulera sig väl, göra intryck. Det gäller också det religiösa livet. Men Jesus pekar i en helt annan riktning, det viktigaste i bönen sker inte där någon annan ser. Det sker i det fördolda. Hela Ekströms livsväg handlar om det fördolda.

Vad är då detta “fördolda”? Det är inte bara en fysisk plats, ett rum med stängd dörr. Det är också hjärtats rum. Den plats där vi inte längre behöver prestera. Där vi inte behöver formulera oss perfekt. Där vi inte behöver imponera, inte ens på Gud. För Gud ser ändå.

Och det är just det Jesus säger: “Din Fader, som ser i det fördolda…”
Det är en märklig formulering. För vi tänker ofta att det som är dolt inte syns. Men för Gud är det tvärtom, det som är dolt för andra är synligt för honom.

Gud ser det som ingen annan ser:
– den tysta bönen som aldrig blev färdigformulerad
– sucken som inte blev till ord
– oron som vi bär inom oss
– längtan efter tro, även när tron känns svag
Gud ser det. Och han lyssnar.

Det betyder att bön inte i första hand handlar om våra ord. Jesus varnar ju till och med för de många orden – som om Gud skulle behöva övertalas eller informeras.
“Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber honom om det.”
Så varför be?
Inte för att tala om för Gud hur det är. Utan för att vara inför Gud sådan jag är.
Bönen i det fördolda blir då inte en prestation, utan en relation. Inte en uppvisning, utan ett möte.
Ett möte där jag får vara sann.

Och kanske är det just där, i det fördolda, som något viktigt händer med oss. När vi inte längre spelar en roll, när vi inte längre behöver visa upp något, då kan vi också börja höra.
Inte bara våra egna ord. Utan Guds stilla tilltal.

Det är lätt att tro att det som räknas är det som syns, de stora orden, de offentliga sammanhangen, de tydliga uttrycken. Men i Guds rike verkar det ofta vara tvärtom.

Det som sker i det fördolda bär frukt i det synliga.
Den stilla bönen kan ge mod.
Den enkla bönen kan ge riktning.
Den ärliga bönen kan ge liv.
Så Jesu ord och Ekströms livshållning är inte en tillrättavisning i första hand – utan en inbjudan.
En inbjudan att gå in i det fördolda.
Att stänga dörren om allt det som distraherar.
Att vara inför Gud, som redan vet, redan ser, redan älskar.
Och där, i det fördolda,
får vi leva.

/m

Jag sitter på ett tåg. Bredvid mig sitter en muslim. Vi diskuterar Jesus. Min prästkrage gör det enkelt för oss båda att närma oss med relativ lätthet djupa teologiska frågor. Jag uppskattar samtalet, jag hoppas han gör likadant. Vi skiljs åt när han kliver av i en småländsk mindre ort medan min färd går vidare.

Precis innan han lämnar mig säger han att han uppskattade att få vara ”tillfällig gäst i någon annans verklighet”. Jag ler och nickar som respons.

Sitter och tänker på religionsfrihet i vårt land efter mötet med mitt tillfälliga resesällskap. Religionsfrihet är ett av de där orden som lätt blir högtidliga och lite avlägsna. Vi möter det i regeringsformen, i Europakonventionen och i olika högtidstal. Där står det som en självklar princip: varje människa har rätt att tro, eller att inte tro, att utöva sin religion och att uttrycka sin övertygelse. Men frågan är vad som händer när vi flyttar religionsfriheten från dokumentens värld in i vardagen. In i våra möten med varandra?

För i grunden är religionsfrihet för mig inte enbart en rättighet att försvara, det är en hållning att leva efter.
Att ta religionsfriheten på allvar innebär att vi erkänner något djupt mänskligt hos varandra, nämligen att tron, övertygelsen och sökandet efter mening hör till livets innersta väsen. Det gäller inte bara min egen tro, utan också din. Religionsfrihet betyder därför inte bara att jag får tro som jag vill, utan att jag också är beredd att ge samma utrymme till andra, även när deras övertygelser skiljer sig från mina egna.

Här blir religionsfriheten en praktisk ledstjärna. Den vägleder hur vi talar om och med varandra, hur vi möts i det offentliga rummet och hur vi bygger vårt samhälle tillsammans. Den påminner oss om att vi inte behöver vara överens för att visa respekt. Och den utmanar oss att stå upp för andras frihet, inte bara vår egen.

I en tid när jag upplever att samhällsdebatten ofta blir polariserad kan religionsfriheten fungera som ett slags andlig kompass. Den hjälper oss att hålla fast vid både övertygelse och ödmjukhet. Jag får tro men jag får inte tvinga någon annan. Jag får vittna men inte förminska någon annan. Jag får stå stadigt men inte stänga dörren för den andre.

Krister Stendals tre gyllene regler för religionsdialog bär jag ofta med mig i mitt inre, också som en praktisk vägledning vid möten med andra. Biskop Krister engagerade sig tidigt i religionsdialogens tjänst, framför allt dialogen mellan judar och kristna, och förmedlade en ny syn på Paulus i boken ”Paulus bland judar och hedningar”. Han formulerade tre ”regler för religionsdialog”:

• Ge utrymme för helig avund!

• Om du vill veta något om en annan religion ska du fråga dess anhängare, inte dess motståndare.

• Jämför inte din egen traditions bästa ideal med den andres värsta praktik.

Det sistnämnda tänker jag ofta på när jämförelser görs mellan olika åsikter. Inte bara i religionsdialoger, det är en bra regel att ha med sig överhuvudtaget.

För mig som varje dag lever och verkar i trons sfär är det tydligt att kyrkan lever i frihet fullt ut. En tro kan aldrig påtvingas, den måste få tas emot. Därför är religionsfriheten inte ett hot mot tron, utan en förutsättning för att tron ska vara äkta.

Kanske är det just här religionsfriheten blir som mest konkret, i det lilla mötet, i de små ögonblicken. När vi lyssnar och tillåter oss att lyssna färdigt. När vi avstår från att misstänkliggöra och döma andra. När vi vågar stå för vår tro men också respektera andras vilja att tro på något annat eller inte tro alls.

I Sverige garanteras denna frihet i grundlagen. Friheten innebär inte enbart att ha en religiös övertygelse utan också friheten att inte ha en övertygelse alls. Friheten att utöva sin tro i gemenskap med andra eller friheten att göra det i ensamhet. Frihet innebär också att slippa religiös påverkan från staten. Det är därför skolan ska undervisa om religioner, inte predika.

När jag efter några timmar går av tåget i Malmö känner jag att religionsdialog för mig är ett raster över min grundläggande uppfattning att oliktänkande berikar. I en värld där vi alltmer försöker sluta oss till de som är lika oss, tycker lika som oss tänker jag att sotdöden är nära. Jag står istället upp för det multikulturella, i att lyssna och lära av de som tycker och är olika oss.

Inom religionen är det dessutom grundlagsskyddat!

/m

I går kväll tog jag som vanligt en löprunda. Vi passade barnbarnen i Svedala så jag var tvungen att ta en runda när de hade gått och lagt sig. Det blev en fin månskensrunda. Jag sprang och tänkte på hur många rundor det egentligen har blivit i mitt liv? Omöjligt att veta. Otaliga har det i alla fall blivit sedan barndomens första löprundor runt elljusspåret i Flen. Det jag vet är dock att sedan jag började att hålla koll på mina löprundor så var denna löprunda min 4019:e i rad, eller uttryckt på annat sätt…jag fyllde 11 år i går!

Otaliga har även blogginläggen jag har skrivit om min run streak blivit så jag låter dessa rader tala för sig själv. En fråga jag fick härom dagen bär jag dock med mig:

”Varför gör du det? Varför springer du varje dag?”

Ur ett livsperspektiv är inte 11 år så långt men mycket kan hända ändå. Allt kan förändras under ett ögonblick och då är 11 år långt. För mig har nog löpningen varje dag varit det mest stabila jag har haft i mitt liv. Det är aldrig frågan om jag ska träna utan bara när. Benedict av Nursias ord för cirka 1500 år sedan bär jag alltid med mig:

”Bevara ordningen så ska ordningen bevara dig”.

I mitt liv handlar det om att även när jag inte orkar eller vill så gör jag det ändå, för det är förmodligen då jag behöver min löprunda som mest. Ordningen/rutinen bär mig även när jag inte orkar. Det är en bra regel och den har hjälpt mig många gånger.

En vårdag för många år sedan hade jag bestämt skulle bli min sista dag i livet. Då kan man tycka att ge sig ut på en löprunda samma dag kanske är det sista man tänker på…men jag gav mig iväg…det blev en löprunda även den dagen. Kanske räddade det mig?

Varför springer jag varje dag? Kanske för att jag behöver det, kanske för att det är välgörande för själen, kanske för att rutiner gör något med en? Kanske är det så enkelt att jag kan. Därför springer jag…för att jag kan…

…i morgon fortsätter jag att springa…för att jag kan…

/m

I helgen var jag med konfirmander på läger till Österlen. På vägen hem stannade vi till vid Backåkra och jag berättade om Hammarskjöld men tog dem även till PAX-monumentet där jag berättade om min livslinje som kunde ha tagit slut just där. Det blev en fin delad stund. När jag satte mig till rätta igen i bussen tänkte jag på Psaltaren 23, den söndagens psaltartext som jag verkligen har nära mitt hjärta.

För var det något Dag Hammarskjöld uttryckligen värnade om så var det ”respekt för ordet” och att det i sig var ett första krav för mänsklig mognad. Det finns texter och ord och det finns texter och ord. Vissa sätter sig och fastnar medan andra bara fladdrar förbi. Det finns texter som vi bär med oss genom livet. Ord som vi kanske lärde oss som barn, som viskas vid sjukhusbäddar och som läses vid begravningar. Psaltaren 23 är en sådan text.

”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.”

Så börjar den, med ett konstaterande. Gud beskrivs. Gud är herden. Han för mig i vall, låter mig vila, leder mig rätt. Allt är stilla, tryggt, nästan på avstånd. Som att tala ”om” Gud.

Men så händer något mitt i psalmen.

”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig.”

Plötsligt byter psalmisten språk. Från ”han” till ”du”. Från att tala ”om” Gud till att tala ”med” Gud.

Och det sker inte när livet är som lugnast. Det sker inte vid gröna ängar eller stilla vatten. Det sker i dödsskuggans dal. Det är som om avståndet försvinner just där.

Allt efter min vändpunkt i livet som skedde just vid Backåkra har jag tänkt att Psaltarens 23:s vändning av pronomet mitt i psalmen är ingen tillfällighet. Det är en djup andlig insikt, ju svårare vägen blir, desto närmare kommer Gud. Det förklarar bytet från ”han” till ”du”.

För ska vi reflektera lite över livet så är det nog så att när livet flyter på kan Gud ibland bli någon vi talar om. En tanke, en övertygelse, en del av vår världsbild men en distanserad sådan. Men när mörkret kommer, när vi inte längre har kontroll, när oron, sorgen eller rädslan griper tag, ja, då förändras relationen. Då blir Gud ett ”du”. Inte en idé, utan en närvaro.

Det är just detta Jesus talar om i evangelietexten som jag läste under bussresan från Backåkra, den söndagens evangelietext, Johannes 10:22-30:

”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.”

Det är inte en relation på avstånd. Det är en relation av igenkänning, av röst, av närhet. Den gode herden står inte långt borta och ropar instruktioner. Han går med sina får. Han känner dem. Och kanske viktigast, han låter sig kännas igen.

Så säger Jesus något som bär rakt in i Psaltarens resonemang: ”Ingen skall rycka dem ur min hand.” Inte ens dödsskuggans dal. Det betyder inte att livet blir lätt. Psaltaren lovar inte att vi slipper mörka dalar. Tvärtom, de är en del av vandringen. Men det förändrar vad dalen är för något.

Den är inte en plats där Gud är frånvarande. Den är platsen där Gud kommer allra närmast. ”Du är med mig.”

Kanske är det så att vi först på allvar lär oss säga ”du” till Gud när vi inte längre klarar oss själva. När våra egna ord tar slut. När tron inte längre är teori utan blir ett rop, en viskning, en bön.

Och där i det mest utsatta möter oss den gode herden. Inte med förklaringar, utan med närvaro. Inte med avstånd, utan med sin hand. Jag vill tänka att så var det med mig den där dagen på Backåkra som jag hade bestämt skulle bli min sista. Guds hand var där.

Kanske är inte den djupaste tryggheten att livet alltid är grönt och stilla. Kanske är det att veta att oavsett var vi går, om det så också är genom dödsskuggans dal, så går vi aldrig ensamma. Och att det alltid finns ett ”du” att vända sig till!

/m

Det är några år sedan vi utropade ”Källa på det” så fort någon kom med något tvärsäkert uttalande som vi direkt tvivlade på. ”Kan jag få källa på det, tack.”

Nu för tiden har vi släppt det där med ”källa” och verkar mer tvärsäkra än någonsin utan någon källa – och om någon kommer med en källa så hör jag ibland svaret…”det där tror jag inte på i alla fall”…vi verkar mer tvärsäkra än någonsin…vi vet…

Jag kan inte låta bli att grubbla om vi inte missar något då…det där tvärsäkra…är det alltid bra?

I Johannesevangeliet möter vi Tomas tvillingen som uppenbarligen hade en tvilling men som i eftertidens ljus har fått ett smeknamn som mer kallas Tomas tvivlaren. Denna man symboliserar det där tvivlet som vi ofta försöker undvika. För egen del tycker jag ändå att det finns något mycket mänskligt över lärjungen Tomas. Vi känner honom ofta som den som inte kunde ta till sig berättelsen om den uppståndne så länge han inte fick se med egna ögon, röra vid såren, veta att det verkligen var sant. Men kanske är Tomas inte så mycket en symbol för bristande tro, som för en tro som vågar ta tvivlet på allvar.

Att tvivla för mig är något fint – då tar man frågor och ögonblick på allvar. Då vill man verkligen veta…då är man nyfiken på svaret. Man är öppen för att få veta.

När Jesus möter Tomas efter åtta dagar, ser vi hur öm denna berättelse egentligen är. Jesus tillrättavisar inte i vredesmod, han förkastar inte Tomas för hans tvivel. Han går honom till mötes – bokstavligen. Han låter Tomas röra vid såren. Han visar att tron inte betyder att vi måste stänga ute våra frågor, utan att Gud själv tar dem på allvar. Så blir mötet en upprättelse, inte bara för Tomas, utan för alla oss som ibland famlar mellan blind tro och tvivel.

För några år sedan, det börjar bli ganska många nu, så reste jag till Jerusalem för att skriva en bok och delta i en kurs. Jag flög från Kastrup och stod i kön vid incheckningen och började samspråka med de som stod bakom mig i kön. De visade sig vara ett danskt par som skulle semestra i Tel Aviv. Vi började samspråka om Jerusalem och kom in på spörsmål om Gud när jag berättade om mina boktankar och jag frågade om de trodde att Gud var närmare oss i Jerusalem än här i Köpenhamn?

Kvinnan tror jag responderade lite som att ifall Gud finns så vore det märkligt om inte Gud fanns överallt. Mannen stod tyst men svarade sedan snabbt:

”Gud finns varken här eller där, så enkelt är det. Jag känner helt enkelt inte Gud och då finns inte Gud. Om Gud skulle finnas skulle det inte finnas några krig.”

Jag tog till mig bådas resonemang och lät det sjunka in. Efter en stund responderade jag mannen ungefär så här:

”Jag kan ha sympati med ditt resonemang om det här med krig…men det andra…att du känner inte Gud och då finns inte Gud…begränsar du dig då inte en allsmäktig kraft som övergår allt förnuft till att bara finnas ifall vår mänskliga erfarenhet kan förnimma Gud? Är inte tro något som övergår allt, oavsett om du kan erfara Gud eller ej?”

Jag fick direkt en skarp blick från kvinnan och mannen vände bort sitt ansikte…jag insåg att samtalet var över…det blev några pinsamma minuter fram till incheckningen…

Någon timme senare sitter vi på samma plan. Det slumpar sig så att jag hamnar bredvid en norsk missionär som är på väg till det heliga landet för att guida ett gäng glada norska pensionärer. Missionären är vad man kan kalla motsatsen till den danska ateisten jag mötte lite tidigare vid incheckningen. Han pratar om Gud som om han verkligen var en människa av kött och blod, en kompis som han genom livet haft med sig. ”Då sa Gud att jag skulle göra det…och jag gjorde det…då frågade jag Gud om vad jag skulle göra…och då sa Gud att jag skulle flytta dit…och så vidare”

Jag sneglade bort några rader framför oss och såg hjässan på den danska ateisten och för ett ögonblick tänkte jag vad roligt det hade varit att sammanföra dessa med varandra…men landade i att ytterligheter är svåra att förena. För de var bortom tvivlet…de var bortom nyfikenheten på den andre…de var bortom det här omöjliga…de var bortom mysteriet och mellanrummet där emellan…

Mysteriet Gud var löst för dem båda. Den ena ur en ateistisk ståndpunkt och den andra ur en religiös fundamentalistisk syn på Gud som en vän…för egen del känns det märkligt att se mysteriet kring Gud som avklarat. Likt Maria måste vi vara tålmodiga och uthålliga i tron. Om nu beviset…källan för Guds existens låg helt öppet för alla och helt åtkomligt att ta del av utifrån människans begränsade erfarenhet…skulle det då behövas någon tro? Kanske är det viktigt att vi har det där mellanrummet…där tvivel och tro brottas mot varandra hela tiden?

Kanske är det just där – i mellanrummet mellan visshet och tvekan – som tron verkligen lever. Tron är inte motsatsen till tvivel, utan dess följeslagare. Tron är att våga fortsätta söka, tala, lyssna, och ibland också luta sig mot andras tro när vår egen vacklar.

För Jesus säger inte bara ”Saliga är de som inte har sett”, han säger det till en människa som har fått se – för att vi ska förstå att båda vägarna ryms i Guds nåd.

I bibeln refuseras inte tvivlet bort. Det finns mitt ibland lärjungarna. I slutet av Matteusevangeliet när missionsbefallningen ges från Jesus till oss alla:

”Åt mig har getts all makt…gå ut och gör alla folk till lärjungar… döp dem i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn…” står det att några föll ned på knä och hyllade honom men några tvivlade…några tvivlade.

Det är mänskligt svårt att ta till sig av det underbara att Jesus uppstår och trotsar döden…att livet segrar. Att tro är en gåva till oss alla som övergår mänskligt förnuft.

Påsktiden påminner oss om detta: att livets Gud tar oss på allvar också när dörrarna är stängda, när rädslan och tvivlet finns kvar. Han står mitt ibland oss och säger: ”Frid åt er alla.” Tron föds inte ur bevis, utan ur mötet med den levande.

Kanske ska vi vända på det och tänka att oavsett om vi bär på tvivel eller har vissheten i oss så handlar det mer om att vara sedd för den vi är istället för att vi verkligen ska se.

Så får vi, med Tomas, säga: ”Min Herre och min Gud.” Inte därför att vi ser allt klart, utan därför att vi har blivit sedda.

/m