I går kväll tog jag som vanligt en löprunda. Vi passade barnbarnen i Svedala så jag var tvungen att ta en runda när de hade gått och lagt sig. Det blev en fin månskensrunda. Jag sprang och tänkte på hur många rundor det egentligen har blivit i mitt liv? Omöjligt att veta. Otaliga har det i alla fall blivit sedan barndomens första löprundor runt elljusspåret i Flen. Det jag vet är dock att sedan jag började att hålla koll på mina löprundor så var denna löprunda min 4019:e i rad, eller uttryckt på annat sätt…jag fyllde 11 år i går!

Otaliga har även blogginläggen jag har skrivit om min run streak blivit så jag låter dessa rader tala för sig själv. En fråga jag fick härom dagen bär jag dock med mig:

”Varför gör du det? Varför springer du varje dag?”

Ur ett livsperspektiv är inte 11 år så långt men mycket kan hända ändå. Allt kan förändras under ett ögonblick och då är 11 år långt. För mig har nog löpningen varje dag varit det mest stabila jag har haft i mitt liv. Det är aldrig frågan om jag ska träna utan bara när. Benedict av Nursias ord för cirka 1500 år sedan bär jag alltid med mig:

”Bevara ordningen så ska ordningen bevara dig”.

I mitt liv handlar det om att även när jag inte orkar eller vill så gör jag det ändå, för det är förmodligen då jag behöver min löprunda som mest. Ordningen/rutinen bär mig även när jag inte orkar. Det är en bra regel och den har hjälpt mig många gånger.

En vårdag för många år sedan hade jag bestämt skulle bli min sista dag i livet. Då kan man tycka att ge sig ut på en löprunda samma dag kanske är det sista man tänker på…men jag gav mig iväg…det blev en löprunda även den dagen. Kanske räddade det mig?

Varför springer jag varje dag? Kanske för att jag behöver det, kanske för att det är välgörande för själen, kanske för att rutiner gör något med en? Kanske är det så enkelt att jag kan. Därför springer jag…för att jag kan…

…i morgon fortsätter jag att springa…för att jag kan…

/m

I helgen var jag med konfirmander på läger till Österlen. På vägen hem stannade vi till vid Backåkra och jag berättade om Hammarskjöld men tog dem även till PAX-monumentet där jag berättade om min livslinje som kunde ha tagit slut just där. Det blev en fin delad stund. När jag satte mig till rätta igen i bussen tänkte jag på Psaltaren 23, den söndagens psaltartext som jag verkligen har nära mitt hjärta.

För var det något Dag Hammarskjöld uttryckligen värnade om så var det ”respekt för ordet” och att det i sig var ett första krav för mänsklig mognad. Det finns texter och ord och det finns texter och ord. Vissa sätter sig och fastnar medan andra bara fladdrar förbi. Det finns texter som vi bär med oss genom livet. Ord som vi kanske lärde oss som barn, som viskas vid sjukhusbäddar och som läses vid begravningar. Psaltaren 23 är en sådan text.

”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.”

Så börjar den, med ett konstaterande. Gud beskrivs. Gud är herden. Han för mig i vall, låter mig vila, leder mig rätt. Allt är stilla, tryggt, nästan på avstånd. Som att tala ”om” Gud.

Men så händer något mitt i psalmen.

”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig.”

Plötsligt byter psalmisten språk. Från ”han” till ”du”. Från att tala ”om” Gud till att tala ”med” Gud.

Och det sker inte när livet är som lugnast. Det sker inte vid gröna ängar eller stilla vatten. Det sker i dödsskuggans dal. Det är som om avståndet försvinner just där.

Allt efter min vändpunkt i livet som skedde just vid Backåkra har jag tänkt att Psaltarens 23:s vändning av pronomet mitt i psalmen är ingen tillfällighet. Det är en djup andlig insikt, ju svårare vägen blir, desto närmare kommer Gud. Det förklarar bytet från ”han” till ”du”.

För ska vi reflektera lite över livet så är det nog så att när livet flyter på kan Gud ibland bli någon vi talar om. En tanke, en övertygelse, en del av vår världsbild men en distanserad sådan. Men när mörkret kommer, när vi inte längre har kontroll, när oron, sorgen eller rädslan griper tag, ja, då förändras relationen. Då blir Gud ett ”du”. Inte en idé, utan en närvaro.

Det är just detta Jesus talar om i evangelietexten som jag läste under bussresan från Backåkra, den söndagens evangelietext, Johannes 10:22-30:

”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.”

Det är inte en relation på avstånd. Det är en relation av igenkänning, av röst, av närhet. Den gode herden står inte långt borta och ropar instruktioner. Han går med sina får. Han känner dem. Och kanske viktigast, han låter sig kännas igen.

Så säger Jesus något som bär rakt in i Psaltarens resonemang: ”Ingen skall rycka dem ur min hand.” Inte ens dödsskuggans dal. Det betyder inte att livet blir lätt. Psaltaren lovar inte att vi slipper mörka dalar. Tvärtom, de är en del av vandringen. Men det förändrar vad dalen är för något.

Den är inte en plats där Gud är frånvarande. Den är platsen där Gud kommer allra närmast. ”Du är med mig.”

Kanske är det så att vi först på allvar lär oss säga ”du” till Gud när vi inte längre klarar oss själva. När våra egna ord tar slut. När tron inte längre är teori utan blir ett rop, en viskning, en bön.

Och där i det mest utsatta möter oss den gode herden. Inte med förklaringar, utan med närvaro. Inte med avstånd, utan med sin hand. Jag vill tänka att så var det med mig den där dagen på Backåkra som jag hade bestämt skulle bli min sista. Guds hand var där.

Kanske är inte den djupaste tryggheten att livet alltid är grönt och stilla. Kanske är det att veta att oavsett var vi går, om det så också är genom dödsskuggans dal, så går vi aldrig ensamma. Och att det alltid finns ett ”du” att vända sig till!

/m

Det är några år sedan vi utropade ”Källa på det” så fort någon kom med något tvärsäkert uttalande som vi direkt tvivlade på. ”Kan jag få källa på det, tack.”

Nu för tiden har vi släppt det där med ”källa” och verkar mer tvärsäkra än någonsin utan någon källa – och om någon kommer med en källa så hör jag ibland svaret…”det där tror jag inte på i alla fall”…vi verkar mer tvärsäkra än någonsin…vi vet…

Jag kan inte låta bli att grubbla om vi inte missar något då…det där tvärsäkra…är det alltid bra?

I Johannesevangeliet möter vi Tomas tvillingen som uppenbarligen hade en tvilling men som i eftertidens ljus har fått ett smeknamn som mer kallas Tomas tvivlaren. Denna man symboliserar det där tvivlet som vi ofta försöker undvika. För egen del tycker jag ändå att det finns något mycket mänskligt över lärjungen Tomas. Vi känner honom ofta som den som inte kunde ta till sig berättelsen om den uppståndne så länge han inte fick se med egna ögon, röra vid såren, veta att det verkligen var sant. Men kanske är Tomas inte så mycket en symbol för bristande tro, som för en tro som vågar ta tvivlet på allvar.

Att tvivla för mig är något fint – då tar man frågor och ögonblick på allvar. Då vill man verkligen veta…då är man nyfiken på svaret. Man är öppen för att få veta.

När Jesus möter Tomas efter åtta dagar, ser vi hur öm denna berättelse egentligen är. Jesus tillrättavisar inte i vredesmod, han förkastar inte Tomas för hans tvivel. Han går honom till mötes – bokstavligen. Han låter Tomas röra vid såren. Han visar att tron inte betyder att vi måste stänga ute våra frågor, utan att Gud själv tar dem på allvar. Så blir mötet en upprättelse, inte bara för Tomas, utan för alla oss som ibland famlar mellan blind tro och tvivel.

För några år sedan, det börjar bli ganska många nu, så reste jag till Jerusalem för att skriva en bok och delta i en kurs. Jag flög från Kastrup och stod i kön vid incheckningen och började samspråka med de som stod bakom mig i kön. De visade sig vara ett danskt par som skulle semestra i Tel Aviv. Vi började samspråka om Jerusalem och kom in på spörsmål om Gud när jag berättade om mina boktankar och jag frågade om de trodde att Gud var närmare oss i Jerusalem än här i Köpenhamn?

Kvinnan tror jag responderade lite som att ifall Gud finns så vore det märkligt om inte Gud fanns överallt. Mannen stod tyst men svarade sedan snabbt:

”Gud finns varken här eller där, så enkelt är det. Jag känner helt enkelt inte Gud och då finns inte Gud. Om Gud skulle finnas skulle det inte finnas några krig.”

Jag tog till mig bådas resonemang och lät det sjunka in. Efter en stund responderade jag mannen ungefär så här:

”Jag kan ha sympati med ditt resonemang om det här med krig…men det andra…att du känner inte Gud och då finns inte Gud…begränsar du dig då inte en allsmäktig kraft som övergår allt förnuft till att bara finnas ifall vår mänskliga erfarenhet kan förnimma Gud? Är inte tro något som övergår allt, oavsett om du kan erfara Gud eller ej?”

Jag fick direkt en skarp blick från kvinnan och mannen vände bort sitt ansikte…jag insåg att samtalet var över…det blev några pinsamma minuter fram till incheckningen…

Någon timme senare sitter vi på samma plan. Det slumpar sig så att jag hamnar bredvid en norsk missionär som är på väg till det heliga landet för att guida ett gäng glada norska pensionärer. Missionären är vad man kan kalla motsatsen till den danska ateisten jag mötte lite tidigare vid incheckningen. Han pratar om Gud som om han verkligen var en människa av kött och blod, en kompis som han genom livet haft med sig. ”Då sa Gud att jag skulle göra det…och jag gjorde det…då frågade jag Gud om vad jag skulle göra…och då sa Gud att jag skulle flytta dit…och så vidare”

Jag sneglade bort några rader framför oss och såg hjässan på den danska ateisten och för ett ögonblick tänkte jag vad roligt det hade varit att sammanföra dessa med varandra…men landade i att ytterligheter är svåra att förena. För de var bortom tvivlet…de var bortom nyfikenheten på den andre…de var bortom det här omöjliga…de var bortom mysteriet och mellanrummet där emellan…

Mysteriet Gud var löst för dem båda. Den ena ur en ateistisk ståndpunkt och den andra ur en religiös fundamentalistisk syn på Gud som en vän…för egen del känns det märkligt att se mysteriet kring Gud som avklarat. Likt Maria måste vi vara tålmodiga och uthålliga i tron. Om nu beviset…källan för Guds existens låg helt öppet för alla och helt åtkomligt att ta del av utifrån människans begränsade erfarenhet…skulle det då behövas någon tro? Kanske är det viktigt att vi har det där mellanrummet…där tvivel och tro brottas mot varandra hela tiden?

Kanske är det just där – i mellanrummet mellan visshet och tvekan – som tron verkligen lever. Tron är inte motsatsen till tvivel, utan dess följeslagare. Tron är att våga fortsätta söka, tala, lyssna, och ibland också luta sig mot andras tro när vår egen vacklar.

För Jesus säger inte bara ”Saliga är de som inte har sett”, han säger det till en människa som har fått se – för att vi ska förstå att båda vägarna ryms i Guds nåd.

I bibeln refuseras inte tvivlet bort. Det finns mitt ibland lärjungarna. I slutet av Matteusevangeliet när missionsbefallningen ges från Jesus till oss alla:

”Åt mig har getts all makt…gå ut och gör alla folk till lärjungar… döp dem i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn…” står det att några föll ned på knä och hyllade honom men några tvivlade…några tvivlade.

Det är mänskligt svårt att ta till sig av det underbara att Jesus uppstår och trotsar döden…att livet segrar. Att tro är en gåva till oss alla som övergår mänskligt förnuft.

Påsktiden påminner oss om detta: att livets Gud tar oss på allvar också när dörrarna är stängda, när rädslan och tvivlet finns kvar. Han står mitt ibland oss och säger: ”Frid åt er alla.” Tron föds inte ur bevis, utan ur mötet med den levande.

Kanske ska vi vända på det och tänka att oavsett om vi bär på tvivel eller har vissheten i oss så handlar det mer om att vara sedd för den vi är istället för att vi verkligen ska se.

Så får vi, med Tomas, säga: ”Min Herre och min Gud.” Inte därför att vi ser allt klart, utan därför att vi har blivit sedda.

/m

Jag är kristen. Det är inte så svårt att räkna ut med tanke på mitt arbete. Jag har nog alltid haft en stark inre kristen kompass som bygger mycket på en nära personlig gudsrelation. Den personliga gudsrelationen är viktig för mig och jag har därför stor respekt för andra som också säger sig ha en stark personlig gudsrelation. Det kan låta konstigt men jag respekterar alla, oavsett bekännande religion, som säger sig tro på Gud. Vem är jag att döma andras möten med Gud, domens är alltid Guds.

Jag har dock svårt för religion ibland. Kan också låta konstigt med tanke på mitt yrke men det här med religion kan lätt bli att människor ställs mot varandra och då lämnas Gud utanför, eller så ser man sig själv som särstående med en speciell relation till Gud och då exkluderas andra. Långt ifrån min gudsrelation och långt ifrån mina kristna värderingar. Nu används religion som ett verktyg av världsledare runt om i vår värld.

Jag anser exempelvis att Irans Ayatollah använder sin muslimska religion för att förtrycka sin egen befolkning, att den kristna högern i USA driver en vedervärdig, hatisk linje som förstör människors liv och att den romersk-katolska kyrkan och även den protestantiska kyrkan i Sverige har gjort mycket fel i historien.

Jag skulle aldrig påstå att jag vet ”hur kristna är”. Gud möter oss på olika sätt. En viktig del av min övertygelse är att ingen skall dömas för vad andra av samma religion, etnisk bakgrund eller kön gör. Så är även min politiska uppfattning – att den moderna demokratin bygger på respekt för alla människor och allas lika rättigheter och rätt att ses som egna individer. Vi är alla skapade utifrån Guds avbild och som sådana ska vi mötas.

Att religion nu används av maktens korridorer som ett slags maktpolitiskt medel är inget nytt. Luther och hans ”tvåregementslära” är ju välkänd. Att säga att man exempelvis är kristen har jag inget att invända mot, men utger man sig för att ha tolkningsföreträde och säga vad kristna värderingar är och att man lever efter dessa så finns det dock en tydlig måttstock och det är Jesus. Ingen annan.

I helgen såg jag en dokumentär på TV där partiledaren för SD säger att han har rätt att avgöra hur varje muslim tänker och tycker. Han är fast i att kategorisera, generalisera och döma andra. Han säger att man inte kan vara både svensk och muslim. Hans politiska livsluft är att skapa konflikter mellan ”vi och dom”. Peka ut ”de andra” som dåliga för han vet minsann hur de andra är. Han är dessutom så fast i vad jag skulle tolka som nynazistiskt tänk att för honom är det normalt att prata om att judar har en särskild skallform.

I dokumentären pratar han också om att hans parti står för ”kristna värderingar” och att det är dessa de värnar. Något partiet delar med exempelvis Kristdemokraterna och många så kallade kristna nationalister. I mitt huvud handlar det således om Jesus och ”kristna värderingar” borde således stå för det som Jesus stod för.

Det viktigaste budet för Jesus är ”att älska Gud och älska din nästa som dig själv”. På en direkt fråga från de som är runt omkring honom om ”vem som är din nästa” så svarar han med liknelsen om den barmhärtige samariten. Ni kan säkert berättelsen, en israelit blir misshandlad av rövare men räddas av en samarier. Poängen Jesus gör är inte enbart att vi ska ta hand om varandra utan även de som vi inte känner tillhör vårt folk. Israeliter och samarier var två folkslag som var i luven på varandra, som inte tålde varandra med två olika religioner. Jesus poäng är således att den du ska älska är inte bara den som är dig mest lik utan den som behöver din hjälp, oavsett ursprung.

Så när vi pratar om ”kristna värderingar” handlar det om att visa solidaritet i praktiken. Ta hand om och värna de mest utsatta. Att inte låta gränser sättas upp för vem som vi ska hjälpa. Det här är nyckeln i den kristna tron. Det är på många sätt det som är det unika med ”kristna värderingar” kontra andra religioner. Att du inte ska stjäla, ljuga eller mörda har många andra religioner men att du ska ta hand och värna, till och med älska, de som är som längst bort ifrån dig, som är dig mest olik, eller som har helt andra åsikter och värderingar än du…det är ”kristna värderingar”.

Så när partiföreträdare och världsledare säger att de är kristna så har jag inte mycket att säga emot det. Det handlar om tro, men när man säger att man drivs av ”kristna värderingar” då är måttstocken tydlig. Jesus är vägen, sanningen och livet och står man för en politik där människor utvisas, man inför en stram migrationspolitik, man bortser från klimatmål och står för något där det blir ett ”vi och dom”-samhälle…ja, då är det långt ifrån ”kristna värderingar”.

Pax!

Idag vill man gärna önska varandra glad påsk och vara tacksam för att livet vann. Vi lever i glädjens tid och i evangelietexten idag möter vi lärjungarna som för första gången möter den uppståndne Jesus. Han säger ”Frid åt er alla”. Hoppet segrade och friden bär vi kristna med oss sedan dess.

Dock kan jag inte påminna mig om en annandag påskdag när världsläget sett dystrare ut än idag, i alla fall inte under min livstid. Det är klart att det var dystert under annandag påsk 1942 eller 1918 men då rasade ju världskrig och när vi får leva i uppståndelseljusets verkan får vi hoppas att även förnuftet återuppstår hos världsledarna.

Med helgens utspel från presidenten i USA på Truth social måste man ju dock fråga sig ifall förnuftet någonsin kommer att infinna sig där.

”Tuesday will be Power Plant Day, and Bridge Day, all wrapped up in one, in Iran. There will be nothing like it!! Open the f-g Strait, you crazy bastards, or you´ll be living in Hell – just WATCH! Praise be to Allah. President DJT”

Vid den här tidpunkten spelar det ingen roll om du har stöttat Trump tidigare, om du avskydde Biden eller om du under hela ditt liv alltid röstat höger och stöttat republikanerna i USA. Oavsett om det var inflationen, ekonomiska bekymmer, migrationspolitik eller något annat som gjorde att Trump verkade bra i dina ögon…om du kan läsa detta senaste meddelande från presidenten i USA…jag betonar gärna…presidenten, och inte mår illa av meddelandets innehåll, dess retorik och budskap, tror jag dessvärre att du inte är sanningsenlig (eller hjärntvättad eller en psykopat).

Även om man kan bortse från tonårsspråket i meddelandet eller det opresidentlikna så är det en direkt intention av krigsbrott. USA:s militär har redan dödat flera 100 oskyldiga barn i en missriktad missilattack mot en flickskola, men den attacken var missriktad och berodde sannolikt på undermålig underättelsetjänst. Det vi ser här är hur presidenten i USA förbereder sitt folk, sina medborgare, på ett avsiktligt krigsbrott med krig mot civil infrastruktur. Allt medan han ger ”pris åt Allah”.

Jag kommer aldrig supporta den iranska regimens ledning. De har gjort sig skyldiga och gör fortfarande sig skyldiga till hemska våldsbrott mot den egna befolkningen och terrorbrott mot andra stater men de är en totalitär regim och inte en demokrati. De är ledda av en fanatisk sektledare och oavsett om man mördar en sektledare kommer alltid en ny. Det iranska folket är de som lider och kommer i kläm, hur man än ser på detta. Just nu, både från sin egen regim, men även från bomber från USA/Isreal.

Att bomba civil infrastruktur kommer inte ändra det iranska ledningsgarnityret eller öppna Hormuz. Det kommer inte heller göra så att försvarsviljan och terrorviljan hos den iranska regimen och dess underalierade terrororganisationer kommer att minska.

Faktum är att kriget i Mellanöstern har förvandlat en korrupt religiös diktatur till en ekonomisk terrororganisation. När det desperata Iran tar världshandeln som gisslan står övriga världen, inklusive supermakten USA handfallen.

Just nu verkar idiotin på våra världsledare vara nutidens mantra. Kanske tycker du att jag är hård, men är det inte det vi möts av just nu? Idioterna i ledningen för Iran har fått konkurrens. Vladimir Putin hade visserligen tydliga krigsmål i Ukraina, att kväsa landets frihet och återupprätta ett stort Sovjet, men fyra år och hundratusentals dödsoffer senare återstår bara idiotin.

Och USA:s bombkrig mot Iran saknade både genomtänkt syfte och strategi.

”Vem behöver kaos med planering som denna?” skrev Edward Luce i Financial Times, och jag har svårt att inte hålla med honom.

DJT tycks mest ha varit motiverad av sin vänskap med Israels Benjamin Netanyahu, och av fåfänga. Utspelet att döpa om Hormuzsundet till Trumpsundet, och berömandet för överraskningsattacken Pearl Harbor (där 2 400 amerikaner dog) inför en mållös japansk premiärminister säger väl det mesta.

Nu är vi där vi är. I händerna på dessa män. Ayatollahn i Iran, presidenten i USA och Ryssland. Män som drivs av fanatism och fåfänga. Regimen i Teheran har länge sponsrat terrorism och nu består den av terrorister som slåss för sitt liv, med grepp om världens viktigaste handelsvägar genom Persiska viken och Röda havet. Mellan alla hot återkommer dessutom Donald Trump till hoppet om en ”deal” som öppnar handelsvägarna. En ”deal” om Hormuz, där dess stängning var en konsekvens av hans eget anfallskrig. Varför ska de iranska ledare, de som finns kvar, nu ännu extremare, göra upp med en motpart som två gånger attackerat under pågående förhandlingar?

Ayatollan fick vad han förtjänade, men djungelns lag tenderar att sprida sig. Om världens enda supermakt gör vad som faller den in, mot Venezuela, Kuba, Iran, Grönland, varför ska någon förhandla med USA i god tro eller komma till dess undsättning? Jag kan bara se att det finns två sätt att bryta strypgreppet om Hormuzsundet och Röda havet: antingen diplomati eller vapenmakt. Det förstnämnda kräver en återgång till förtroende och folkrätt. Det sistnämnda kräver massiva militära insatser med hjälp från USA:s allierade. Donald Trump har gjort sitt bästa för att stänga bägge vägarna.

Så Jesus ord om ”Frid åt er alla” är mer aktuell än någonsin. Lärjungarna blev glada när de såg honom. Han återupprepade orden ”Frid åt er alla”…som om det verkligen behövde inpräntas i oss alla kristna lärjungar. Under dagen har jag gått och funderat mycket på orden ”Frid åt er alla”. Jesus vill att vi ska leva i frid och fred…att vara Jesus lärjunge är att sprida frid och fred. För när Jesus sagt dessa berömda ord sänder han ut lärjungarna, precis som Fadern sände honom.

De ord som Jesus sedan yttrar kring förlåtelse och synd ger en fingervisning om att vissa människor kommer att vara bundna vid synden…ungefär som jag kan se vissa världsledare i nutid…

”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” Johannes 20:22-23

Pax!

Det här hände mig för några dagar sedan. En del av bussarna åker omkring i Malmö med skylten ”Glad påsk”. Det är onsdag kväll och under morgondagen är det skärtorsdag. Jag tar bussen från Anna Lindhs plats bort mot Packhusgatan för att sedan gå hem till lägenheten. När jag ser bussens glada budskap om ”Glad påsk” tänker jag att det är väl fint men alldeles för tidigt.

Vi går på bussen och möter en väldigt upprymd busschaufför som med det bredaste leendet glatt säger ”Glad påsk” till alla som går ombord och blippar sin biljett.

Man kan inte se på människor vilka som är kristna eller inte. Det syns inte på oss (om man inte har en prästkrage :-)) men jag förstår att mannen framför mig går med liknande tankegångar som jag gällande bussen och busschaufförens glada budskap om ”Glad påsk”. När jag går på bussen tänker jag i mitt stilla sinne att jag ska ändå le och nicka åt busschaufförens glada budskap, men mannen framför verbaliserar sina känslor. Med tydlig röst säger han:

”Låt honom dö först.”

Jag blir lika överraskad som busschauffören som frågar mannen:

”Vad, sa du?”

Mannen framför replikerar lugnt:

”Låt honom dö först!”

För visst är det så att vi alla är snabba på att gå till det glada budskapet, kristi uppståndelse, och kanske inte ens vill reflektera kring det där tunga, det där sorgsna, det där svåra, som långfredagen ändå är. För det är en lång och mörk dag. Det är sorgens dag… det är långfredag. Det är dödens realitet och brutala verklighet. 

Långfredagen är, i alla fall för mig, en dag när vi inte behöver förminska den sorg vi alla omsluts av någon gång i våra liv. Mörkret och hopplösheten. Den dag vi inte behöver förminska Jesu lidande eller förminska den sorg hans familj, lärjungar, vänner kände den där dagen för cirka 2000 år sedan.

För om vi stannar med dem en stund. De som står där på skallen/golgata och ser upp på den döende, unga mannen som till slut drar sitt sista andetag. En mor har förlorat sin son, vänner har förlorat sin herde, en ledare, en vän…de har förlorat sitt hopp. Vi måste låta deras sorg få ta plats. Ta sorgen på allvar, se den i vitögat. 

För det kommer långfredagar i allas våra liv. Dagar då vi inte ser annat än mörker. Då vill vi inte höra om påskdagen eller ”Glad påsk!”. Vi kan helt enkelt inte ta till oss av andras glädje. Den sticker bara i våra ögon. Vi vill inte höra någonting. Vi vill bara skrika och då är uppmaningen till vår omgivning att bara vara där. Håll i. Håll om. Håll tyst. 

För tänk in i änkan som just blivit ensam. Föräldern som ska leva vidare utan att se sitt barn växa upp. Dottern som aldrig fick chansen att lägga sitt nyfödda barn i famnen på dess mormor. Familjen som splittrats i kriget och aldrig kommer att hitta varandra igen. Eller han/hon som gjorde ett misstag och nu kommer allting bli annorlunda och livet har vänts upp och ner. 

Du som sitter hos dem. Du som någon gång varit nära dem som är sörjande…var inte rädd för mörkret, för sorgen, för förtvivlan för det som har hänt har hänt. Det går inte att göra ogjort. Inte ens Gud gör det ogjort. Gud vistas också i sorgen. Gud sörjer. 

Släta inte över. Säg inte att allt kommer att bli bra. För det kan du inte veta. Det kan ingen veta. Våga stanna där i mörkret med dem. För om du lämnar mörkret, lämnar du också dem. Gud lämnar dem inte. Gud ser dem. Gud känner deras sorg och smärta, deras hopplöshet. 

Vi sörjer alla i våra liv någon gång. Vi sörjer det som inte blev. Vi sörjer det som inte blev som vi ville. Vi orkar inte alltid visa upp vårt vackraste gladaste yttre. Vi orkar inte alltid vara vår omgivning till glädje. Gud ger oss utrymme för sorg. Gud ger oss plats och tid för sorg. Det finns långfredagar i allas våra liv men….Gud är där. 

För det är just det långfredagen handlar om. Gud är där. Gud är där! I sorgen, i smärtan, i gråten, i piskrappen, i bördan, i mannen som går mot sin egen död, som bär sin egen dödsdom, tyngd av sorg och smärta. Tyngd av sår i huden, sviken av sina vänner, sitt folk, skymfad, hånad och oskyldigt skuldbelagd av alla som hoppats på honom och som litat på honom.

Vår Gud har sår. Vår Gud blöder. Vår Gud är svag. Vår Gud är död…men bara så kan Gud i sanning och på djupet känna sin mänsklighet. En Gud som på djupet delar våra liv. 

En bibelvers som uttrycker vem Jesus var finns i Johannesevangeliet 1:5 som är en av mina absoluta favoriter:

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

För mig säger versen att jag inte är ensam i det svåra, i de dagar då det enbart är mörker. För Gud är med mig. ”Ljuset lyser i mörkret”. Gud kallar dig till ett möte också där det till synes enbart är mörker i ditt liv. Jesu död på korset borgar för att ingen enda människa kan falla så långt ned i mörkret att inte Gud också är där. Jesu ord till rövaren på korset vittnar om att så är fallet.

”Han var föraktad och övergiven av alla, 
en plågad man, van vid sjukdom, 
en som man vänder sig bort ifrån. 
Han var föraktad, utan värde i våra ögon. 
Men det var våra sjukdomar han bar, 
våra plågor han led, 
när vi trodde han blev straffad, 
slagen av Gud, förnedrad.” 

Jesaja 53:3-4

Otroligt att den texten är skriven cirka 700 år före korsfästelsen!

Gud är där!

Det är snart påsk och jag har precis avslutat tre långfredagsgudstjänster med parhästen Danny, församlingens virtuos till musiker. Sitter på tåget hem och är tacksam över att få vara i tjänst, i att få tas i bruk, i att få nyttjas. När tåget passerar Stehag ler jag lite extra. Här föddes Hjalmar Ekström år 1885 och av en Guds ingivelse håller jag på att nördar ned i denna fascinerande persons liv och författarskap. Bredvid mig ligger Antoon Geels doktorsavhandling om Ekström och pockar på uppmärksamhet.

Jag vill dock dela några tankar om påskens mysterium med er innan jag fortsätter min läsning av doktorsavhandlingen. Påsken närmar sig. Långfredagen har övergått till kväll och jag möts av det där roliga narrativet runt omkring mig om påskledighet, kycklingar, ägg, skollov, påskgodis och bussars skyltar och människor som går runt omkring och ropar ”Glad påsk” i all välmening till varandra. För egen del är jag fast i mysteriet, i den vidunderliga berättelsen om mod, förlåtelse och en ovillkorlig kärlek som övergår allt.

Hjalmar Ekström hade den där ”silverblicken” som alla som når den ”fördolda” världen har. Den där blicken som når en inre väg där sanningen och mystikens språk öppnar en passage bort från det ytliga. En blick som gör att allt får mening.

Stilla veckan har alltid varit speciell för mig. Att följa med Jesus sista vecka från bland annat Palmsöndagens inridning i Jerusalem och alla Hallelujarop, till Tempelrensning och eventuellt Betania och torsdagens Nattvardsinstiftande, Getsemane, Långfredagens rättegångar, Golgatavandringen, Korsfästelsen, Dödens mörker och sedan den Tomma graven. Det är en resa som är långt ifrån påskharen, äggen och godiset. Det är en resa som leder till extra eftertänksamhet och reflektion.

Hela veckan är genomsyrad av kärlek, sådan där totalt uppoffrande som Hjalmar Ekström kallar ”total tömning”. Världen är alltid i behov av en sådan kärlek – inte minst i dessa tider.

Under skärtorsdagen tvättade Jesus sina lärjungars fötter innan den sista måltiden. Vilken ledare gör det idag? Vilken ledare offrar sig själv utan att ha gjort något annat än att sprida kärlek till sin omgivning? Jesus är inte Guds mänskliga gestalt som står över alla utan människan som står mitt ibland oss. Som är med oss var vi än befinner oss, oavsett om vi befinner oss i ett lyckorus eller har bottenlös sorg. För är det inte det som är det radikala med stilla veckans budskap? På Golgata går det inte att skilja frälsare från rövare. De hänger där sida vid sida.

Så kära vänner…låt påsken inte enbart bli godis och ytlighet. Oavsett om du är kristen eller ej…låt stilla veckan landa i ditt hjärta kring något som är större än var och en av oss. Det finns en större berättelse mitt ibland oss…som Hjalmar Ekström når i ”det fördolda”…och som jag så innerligt bär närmast mitt hjärta.

Pax!

Det är märkligt hur svårt det är för mig att anpassa mig. Min morgonbuss som jag brukar ta och har hoppat på under över 1 års tid har fått en ny avgångstid. Den brukade gå från Limhamn kl 06:13…nu går den istället kl 06:20. Fantastiskt kanske ni tänker. Nu får du sova 7 minuter längre. Jag lägger tiden på annat.

För när alarmklockan ringer har jag inte justerat tiden. Den ringer på samma tid som alltid. Jag går upp och gör mina morgonbestyr på samma sätt som tidigare. Det fanns en tid då jag justerade alarmklockan men då vaknade jag ändå tidigare och låg patetiskt och stirrade upp i taket i väntan på att alarmklockan skulle ringa.

Trots vetskapen om att jag har 7 minuter extra tid till mitt förfogande lämnar jag lägenheten vid samma tid som alltid. Det är längs vägen till busshållplatsen och under bussfärden till Hyllie som mina 7 minuter försvinner.

Dagens morgonväder bjuder på gråa moln och ett minst sagt bistert väder. Kajorna som under våren tar över Limhamns olika tak och gator, i alla fall ljudmässigt, möter mig som vanligt med sitt omistliga läte. Jag låter mig inte störas utan vandrar genom Limhamn utan att stoppa in mina hörlurar i öronen.

Vintergäcken har gjort sitt och snödropparnas tid är förbi. Nu möter påskliljorna mig längs vägen. Som vanligt hälsar jag på ordningsvakten som vandrar sina varv runt Malmborgs innan de öppnar. Blåsten tar i och rubbar byggnadsställningen samtidigt som en morgontidig joggare springer förbi. Längre bort kommer buss 14 farandes och stannar till vid busshållplatsen och tar upp några personer som ser trötta ut i deras ansiktsuttryck. Kanske hade de behövt sova 7 extra minuter?

Ringduvor sluter upp vid min sida när jag korsar gatan. Jag stannar till och noterar deras pickande vid trottoarkanten efter vad som ser ut som några frön som någon verkar ha tappat. Frukost tänker jag och längtar efter kaffe.

Får upp en bild i huvudet kring demokratins förfall i världen och känner mig en aning nedstämd. Under gårdagskvällens hemfärd från Höör läste jag president Stubbs senaste artikel i Foreign Affairs och slogs över den klockrena analys som den finländska presidenten la fram. Varför får inte vi i Sverige fram politiker längre, oavsett partifärg, som håller samma nivå? Håller också på och läser Sanna Marins biografi…Finland levererar verkligen politiker med hög lägstanivå, från båda politiska sidorna av skalan.

Tänker plötsligt på Bagdad år 2003 och jämför med Teheran år 2026. USA:s försök att genom bombningar införa demokrati samtidigt som demokratin i det egna landet är på förfall. Är framme vid busshållplatsen. Bussen syns inte till. Går fram till Wesleykyrkan och sneglar in. Innerdörrarna är öppna och altartavlan är upplyst. Jesus i bön med upplyst gloria och ansikte framträder tydligt. Tänker på Getsemane.

Under gårdagskvällen höll jag en föreläsning om bland annat mina böcker och Jerusalems gator och inte minst trädgården i Getsemane kom upp i mitt inre när min senaste bok kom på tal. Undrar hur katten Bisse på STI, min medvandrare i Jerusalem när jag skrev boken för några år sedan, mår och verkar i den heliga staden?

Bussen kommer och vi är en brokig morgonskara som kliver på. Alla utom jag har proppar i öronen. De missar bussens omistliga ljud vid varje kurva. Det är som om bromsskivorna gnisslar i svängarna. Jag låter ljudet bli en slags kuliss för mina tankar kring gårdagen samt vad som väntar idag.

Den extra turslingan som går på andra vägar nu när vägen bredvid Kalkbrottet är avstängd har jag vant mig vid. Njuter av nya vyer och ser villor och morgonflanörer jag inte tidigare lagt märke till.

Väl vid Hyllie går de flesta av. Bussen fortsätter sedan vidare mot Mellersta hamnen via Lindängen. Vinden fortsätter att ta i när vi likt ett lemmeltåg vandrar de få 100 metrarna från Hyllie vattenpark ned till tågperrongerna. En kundvagn ligger slängd precis vid sidan av vägen där bussarna åker förbi. Jag får för mig att där kan den inte ligga och plötsligt går jag med en kundvagn framför Malmö arena och försöker finna en lämplig placering. Ställer den vid öppningen till Emporia och går mot tågen.

Vid trapporna ned sitter en ung kille på näst nedersta trappsteget. Det är bitande kallt och vinden tar i lite extra just där och jag frågar om allt är bra. Han nickar men ser fortfarande moloken ut. Motstår ingivelsen att fråga något mer. Ställer mig så jag har honom i ögonvrån.

Tåget rullar in på perrongen och jag lämnar den unga killen, lämnar vinden, lämnar morgonens färd från säng till tåg. De 7 minuterna är borta. Tågets avgångstid är samma som det alltid varit. Nu är jag ikapp tiden igen.

Sätter mig till rätta i den tysta kupén och tar fram en bok av Johannes av Korset. Tåget rullar iväg och dagen fortsätter. Tacksam för 7 extra minuter.

/m

Det fanns en tid när jag under fasteperioden försökte att prestera bättre i mitt liv. Jag la ofta till saker där jag upplevde jag behövde bli bättre. Träna mer, gå upp tidigare på morgonen, äta mer hälsosamt, sprida mer kärlek och värme till min omgivning eller kontakta mina vänner oftare. Det blev en slags prestationsbaserad period som visserligen var nyttig för mig och som gjorde att jag utvecklades men samtidigt var fallhöjden hög. Risken att inte leva upp till min fasteperiods utmaning gav mig en sorts press som las utöver de utmaningar som redan fanns i livet. De senaste 5-6 åren tänker jag inte så längre.

Numer försöker jag skala ned och ta bort saker ur mitt liv under fastan för att ha möjlighet att reflektera mer och bli bättre på att ta tillvara på den gåva i form av varje dag jag trots allt får. Jag söker mig inåt och lyssnar. Tar det mer lugnt och söker friden även i stressade situationer. Söker ett liv där jag är mer ”härvarande” än bara ”närvarande”.

Detta är nog en av anledningarna till att min blogg uppdaterats en aning sparsamt ett tag. Inte för att jag saknar stoff eller inspiration utan snarare för att jag låter vissa stunder äga sin egen tonalitet och låta reflekterandet stanna hos mig.

En annan anledning är att efter mitt förra inlägg fick jag några DM och SMS som gjorde mig bekymrad. Det var främst meddelanden från okända som läser min blogg men även människor som är bekanta för mig. Det var åsikter som, ”Håll käft med din jävla blogg”. ”Hur kan du försvara Mullorna i Iran”. ”Din jävla vänsteridiot, USA gör världen en tjänst när de bombar Iran.” ”Hur kan du försvara folkrätten som bara finns till för att värna diktatorer.” Det fanns ytterligare åsikter men jag låter dessa bero. Mitt blogginlägg som skapade denna irritation kan i sin helhet läsas HÄR.

Det här gjorde att jag stängde ned min facebooksida så den inte blev offentlig längre men i övrigt har jag mest gått och funderat på hur vi har kunnat hamna här? Det är en polariserad värld och samtid och när någon som jag skriver att det är problematiskt att en stat inte bryr sig om folkrätten eller är allmänt emot krig så möts den personen av raseri. Det är den tid vi nu lever i. Något som skulle te sig absurt under den tid jag växte upp. Det här har inte bara drabbat mig utan jag ser ju att mönstret går igen lite här och där.

Även från vad jag skulle säga vara normalt sansade debattörer/politiker finns det en underton av raseri. Inte så att de svarar på vad som framförs i sak utan det blir mer krav på att kritikerna/politikerna ska bort ur radio eller tv. Antingen reduceras kritik av kriget till ”åsikter” eller så framställs det som något moraliskt förkastligt, som att folkrätten är förkastlig.

För egen del såg jag president Bush tal till nationen när han förmedlade budskapet, ”Antingen är ni med oss eller med terroristerna” i sep 2001. Inget utrymme för att det kan finnas andra komplicerande faktorer till att inte vara med USA när sedan invasion och krig följer i dess fotspår än att man stödjer terrorister. Lite så är det fortfarande. Det underförstådda budskapet är ganska tydligt: ”Håll käften eller var för USA:s och Israels attack och krig mot Iran. Antingen är du med oss eller så är du med Mullorna.”

När jag går och funderar på komplexiteten i hela situationen och det historiska arvet i att krig för regimförändringar under de senaste decennierna misslyckats kapitalt, exempelvis i Irak, i Afghanistan och i Libyen, så blir det märkligt hur upplysta människor ser det resonemanget som att man är för mullorna.

Eller när den tidigare stats- och utrikesministern, Carl Bildt (M), liksom undertecknad i mitt blogginlägg konstaterar att USA:s och Israels attack strider mot folkrätten blev svaret från en partikollega, Hanif Bali (M), lokalpolitiker i Österåker, att Bildt är ”dement eller desperat”. Ursäkta? Dement för att man konstaterar det uppenbara om folkrätten!

För egen del har folkrätten och de mänskliga rättigheterna varit grundstommen i min syn på hur vi ska se på världen. Onda människor som vill göra ont mot sin egen befolkning, likt mullorna, kan naturligtvis gömma sig bakom folkrätten men då är ju ondsintheten mot den egna befolkningen problemet, inte folkrätten. Folkrätten har sina utmaningar och är inte felfri, men vad är egentligen alternativet? Som jag försökte problematisera i mitt förra blogginlägg finns det ju en annan världsordning som bygger på att vi låter de stora staterna vara världspoliser och agera som de vill. Låta Kina agera fritt, likväl som USA tillåts göra det. Alexander Stubbs utmärkta artikel och bok kring ämnet rekommenderas.

Rättvisa och ansvarsutkrävande är avgörande för folkrättens upprätthållande och naturligtvis är vi många som följer ICC:s och ICJ:s tuffa och svåra arbete i Haag. Efter att Romstadgan kom till år 1998 och den första internationella brottsmålsdomstolen etablerades 2002 tänkte jag att ”äntligen ler Dag Hammarskjöld i sin himmel”. Äntligen!

I vår nutid kan vi ju se att det till viss del ändå fungerar. Filippinernas tidigare president Rodrigo Duterte som greps för misstanke om brott mot mänskliga rättigheter eller El Hishiri som greps misstänkt för brott mott mänskligheten och för krigsbrott i Libyen hade nog inte räknat med att deras misstänkta brott skulle leda till domstolen i Haag. Den 9 dec dömdes Abd-Al-Rahman till 20 års fängelse för brotten i Darfur 2003-2004, vilket visar att historien ej glöms bort när det gäller brott mot mänskliga rättigheter.

Naturligtvis är det problematiskt, i min värld, när exempelvis Putin ej kan gripas och ställas inför brottsmålsdomstolen i Haag för de krigsbrott som sker i Ukraina…ännu vill jag dock lägga till det faktum att Abd-Al-Rahman levde nog länge under radarn innan han nu alltså dömdes. Så historien glömmer aldrig.

Förhållandet till folkrätten påminner dock allt mer om klimatdebatten. Det finns en hel industri av folkrättsförnekare där ute som bara hittar på. De lägger ut skärmdumpar på sociala medier från någon okänd persons flöde som är en åsikt som de ser som något som övertrumfar seriösa forskares komplexa bild över världen. I folkrättsfrågan tycks det gemensamma vara att när USA och Israel gör saker har de rätt. Regler är till för andra länder.

”Folkrätten har skyddat tyrannerna – bomberna öppnar för frihet” skriver exempelvis Alice Teodorescu Måwe (KD) i tidningen Affärsvärlden. Hennes resonemang utgår inte från FN-stadgan eller FN:s säkerhetsråd utan är i stort sett vad jag kan se en egen utmejslad moralisk övertygelse. Eftersom Irans regim tillhör världens vidrigaste är det rätt att avsätta den och därmed rätt att bryta mot folkrätten.

I princip innebär ju den åsikten ”den starkes rätt”. Alltså i princip den direkta motsatsen till den regelbaserad världsordning vi har byggt upp sedan andra världskriget och helt i motsatt riktning utifrån Dag Hammarskjölds värnande ”om de mindre staterna” eller folkrätten som ett sätt att värna de små mot de stora. Jag har svårt att se hur en sådan hållning är bra för Sverige i en värld där vi har diktatorn som gör vad den vill som president i Ryssland bara ett stenkast från Östersjön.

FN-stadgan är tydlig. Bara vid självförsvar eller med ett mandat från FN:s säkerhetsråd är krig tillåtet. Det finns naturligtvis skäl till det. Historien har ju ändå lärt oss något. I vår egen närtid finns erfarenheterna från första och andra världskriget och när FN bildades fanns det en bred förståelse att vi kan inte lösa internationella OCH nationella problem med krig. Detta har nu brutits…nu är den historiska erfarenheten som bortblåst.

Om jag ska reflektera lite ytterligare så var det väl egentligen högern i USA som för 25 år sedan försökte stöpa om Mellanöstern på liknande sätt som idag. De ”neokonservativa” tänkarna kring president George W. Bush med Rumsfeldt och Cheney i spetsen hade en idé om att med militärmakt göra upp en gång för alla med alla de spänningar som finns mellan länder, grupper och religioner i Mellanöstern. En snabb och enkel operation tänkte de nog…ungefär som Trump och Hegseth verkar resonera nu. Konsekvenserna då lever vi med nu. Afghanistan, Irak, Libyen…ja, ni vet hur det har utvecklats i dessa länder sedan dess…konsekvenserna av attackerna mot Iran får vi se…om 25 år vet vi.

För egen del tycker jag mullornas välde i Iran är och har varit fruktansvärd. Det är nog få som tycker annorlunda men frågan är hur vi ska bistå och hjälpa befolkningen i Iran på bästa sätt? Så en liten vädjan från mig…låt oss diskutera det utan att hela tiden hamna i skyttegravar kring JA/NEJ till folkrätt eller JA/NEJ till USA och Israels krig. Låt oss diskutera ideologi istället för åsikter. Sätt inte etiketter på folk som de inte har.

Så till de som skriver DM och annat till mig…vill jag bara förtydliga… jag är varken höger eller vänster och jag är inte för mullorna i Iran likväl som jag vill värna den folkrätt vi trots allt har, trots dess tillkortakommanden. Jag lever i det Thomas A Kempis kallar ”Om Kristi efterföljelse”. Det handlar om att leva så nära det kristna budskapet och de kristna värderingarna som möjligt. Därför problematiserar jag i mina blogginlägg det oförenliga med mina kristna värderingar att föra krig mot andra medmänniskor på denna jord som USA/Israel gör men det är naturligtvis lika problematiskt att mörda och terrorisera sin egen befolkning som mullorna i Iran gör och har gjort.

Att leva i Kristi efterföljelse är svårt och tufft i en värld som gärna lever enligt andra premisser. Jesusordet om svärdet som står i Matt 10:34–36: ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd …” tolkas normalt inte som ett upphävande av budet att älska ens fiender, utan som en beskrivning av den konflikt som uppstår när människor tar ställning för honom, även inom familjen.

I Matteus 10 handlar talet om att lärjungarna sänds ut och kommer att möta motstånd och splittring, till och med i de närmaste relationerna. ”Svärdet” förstås därför ofta som en bild för den söndring sanningen skapar när människor reagerar olika på Jesus, inte som en uppmaning till våld. Det är lärjungarna och vi i Jesus efterföljelse som drabbas av svärdet (förföljelse, martyrskap) snarare än använder det. Orden om att ta sitt kors i samma avsnitt pekar i samma riktning, efterföljelse innebär lidande, inte våldsanvändning.

I Bergspredikan säger Jesus: ”Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom.” Slaget förstås ofta som en förolämpning snarare än ett mordförsök, och poängen är att avstå från vedergällning och hederskamp. I stället för att svara med samma mynt bjuder lärjungen på en oväntad, icke‑våldsam respons som avväpnar den andre.

Jesus befaller: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Det rör sig om agape‑kärlek, det vill säga att vilja den andres bästa, göra gott och be för de som är förföljare och de som ser sig som dina ovänner. Jesus själv förkroppsligar naturligtvis detta när han ber för sina bödlar vid korset.

Jag följer därför en tro, tradition och värderingsstyrd linje där Jesus som talar om svärd förbjuder personlig hämnd och befaller fiendekärlek. Som ser Matt 10:34 symboliskt/eskatologiskt (om splittring, dom och efterföljelsens kostnad), inte som legitimering av våld mot fiender. Som ser de tre ovan nämnda texterna tillsammans som en konsekvent linje där Guds rike är ett rike av fred och fiendekärlek, men just denna fred väcker motstånd, vilket skapar ”svärd” – konflikt som drabbar dem som följer Jesus.

Kristus ger sina lärjungar fred med Gud och en livshållning av icke‑våld och fiendekärlek, men den fred han ger garanterar inte lugn i relationerna utan kan kosta både konflikt, förföljelse och ytterst livet.

Där är jag nu. Det är min verklighet!

/m

Sitter på ett X2000-tåg från Stockholm till Malmö. Har några timmar framför mig i en lugn avdelning. Njuter av att kunna läsa, skriva eller bara se landskapet fladdra förbi utanför tågfönstret.

Har varit några dagar i Sälen och bistått min bror med assistans längs en skidresa mellan Sälen och Mora. Mycket snö!

Sitter och läser ikapp lite nyheter via olika nyhetskanaler. Som många andra följer jag utvecklingen i mellanöstern. När jag för några månader läste det som Trump skrev till Norges statsminister Jonas Gahr Störe tänkte jag att det är som en inbjudan till Benjamin Netanyahu.

”Käre Jonas, med tanke på att ditt land beslutat att inte ge mig Nobels fredspris för att ha stoppat mer än åtta krig, känner jag inte längre någon skyldighet att bara tänka på fred…”

Det sistnämnda budskapet i Trumps brev var nog som en julklapp till Netanyahu som byggt sin politiska karriär på att försöka kommunicera med amerikanska presidenter och som drivs av personliga motiv för att klara sin politiska överlevnad. Presidenterna Clinton, Obama och Biden var måttligt road att gå med på Netanyahus ledarstil men när nu Trump är som han är blir det en synnerligen god match. Trump effektuerar Netanyahus dröm om att ge sig på makten i Teheran.

Nu är det nog få som sörjer bortgången av den maktgalna tyrannen Ali Khamenei och flera ur hans revolutionsgarde. 92 miljoner iranier slipper nu diktatorn som i mer än 45 år behandlat sin egen befolkning som islamisternas egendom och som sett terrorstämplade Hamas och Hizbollah som sina vänner. Ayatollan har slagit ned allt motstånd, nu senast alla lovvärda demonstrationer som skett.

Den stora frågan som jag brottas med under tågresan är…vad händer nu? I ett tidigare inlägg skrev jag om den erfarenheten som finns i världshistoriens samtid om att det blir sällan allt igenom gott efter att en annan stat blandat sig i en annan stats styrning. Den nya världsordningen är dock här. Folkrätten är satt ur spel. Den starkes rätt att göra vad den vill kallar jag den nya ordningen. Tidigare gav stormakterna i alla fall ett visst sken av att respektera FN-stadgan, nu struntar de blankt i dess innehåll. Se på Ryssland i Ukraina, USA i Venezuela och Kina i Sydkinesiska sjön.

USA har visserligen sedan länge struntat i folkrätten, som den imperialistiska supermakt de ändå är. Med Trump i förarsätet har dock en stor nyansskillnad införts, nu handlar det även om att störa andra länders regeringar, kidnappa och mörda deras ledare.

Den stora frågan kvarstår, nu när Trump givit Netanyahu klartecken till otaliga militära operationer i mellanöstern är…vad händer nu?

För vi får inte glömma att även om vi gläds över den frihet som iranierna tycks få från deras diktator så vet vi inte vad som kommer härnäst. Dödar man ett huvud på en månghövdad orm kommer snabbt en annan att fylla diktatorns plats, om inte en strategi finns för nästa steg. Trump är definitivt inte någon som arbetar enligt logik och det verkar inte finnas någon strategi över vad som ska ske härnäst, ungefär som Bush saknade en strategi efter att USA invaderat Irak 2003.

Kanske är det så enkelt att Trump helt enkelt lät sig övertalas av Netanyahu att det nu fanns en gyllene chans att slå ut Irans ledningsgarnityr. Efter förra sommarens bombningar och efter vinterns alla massdemonstrationer var det nu läge att förverkliga Netanyahus dröm sedan årtionden, ett storkrig mot Iran med USA som Israels allierade.

Inget i USA:s militära uppladdning kring mellanöstern tyder dock i nuläget på att några marktrupper ska invadera Iran. Styrkan består mest av stridsflyg och krigsfartyg, vilket tyder på att varken Israel eller USA tänker sätta in marktrupper för att installera en proamerikansk eller proisraelisk regering.

Så frågan gnager…vad händer nu? I makthungriga mäns irrationella huvuden är det svårt att läsa in det logiska för en utomstående. Det är bara att försöka vila i uttrycket ”allt vilar i Guds händer”. Psaltarpsalmen 139:5 är bra att ta till tycker jag.

”Du omsluter mig på alla sidor, jag är helt i din hand.”

Det handlar inte om att förneka ondskan eller krigets realitet, utan om att överlåta det okontrollerbara till ”det eviga” som upprätthåller världen. Jesus lovar trygghet i Faderns hand (Joh 10:29) även mitt i stormar. Att allt vilar i Guds händer är tryggare för mig än att försöka förstå mig på logiken hos män som Trump och Netanyahu.

/m