Låt honom dö först!

Det här hände mig för några dagar sedan. En del av bussarna åker omkring i Malmö med skylten ”Glad påsk”. Det är onsdag kväll och under morgondagen är det skärtorsdag. Jag tar bussen från Anna Lindhs plats bort mot Packhusgatan för att sedan gå hem till lägenheten. När jag ser bussens glada budskap om ”Glad påsk” tänker jag att det är väl fint men alldeles för tidigt.

Vi går på bussen och möter en väldigt upprymd busschaufför som med det bredaste leendet glatt säger ”Glad påsk” till alla som går ombord och blippar sin biljett.

Man kan inte se på människor vilka som är kristna eller inte. Det syns inte på oss (om man inte har en prästkrage :-)) men jag förstår att mannen framför mig går med liknande tankegångar som jag gällande bussen och busschaufförens glada budskap om ”Glad påsk”. När jag går på bussen tänker jag i mitt stilla sinne att jag ska ändå le och nicka åt busschaufförens glada budskap, men mannen framför verbaliserar sina känslor. Med tydlig röst säger han:

”Låt honom dö först.”

Jag blir lika överraskad som busschauffören som frågar mannen:

”Vad, sa du?”

Mannen framför replikerar lugnt:

”Låt honom dö först!”

För visst är det så att vi alla är snabba på att gå till det glada budskapet, kristi uppståndelse, och kanske inte ens vill reflektera kring det där tunga, det där sorgsna, det där svåra, som långfredagen ändå är. För det är en lång och mörk dag. Det är sorgens dag… det är långfredag. Det är dödens realitet och brutala verklighet. 

Långfredagen är, i alla fall för mig, en dag när vi inte behöver förminska den sorg vi alla omsluts av någon gång i våra liv. Mörkret och hopplösheten. Den dag vi inte behöver förminska Jesu lidande eller förminska den sorg hans familj, lärjungar, vänner kände den där dagen för cirka 2000 år sedan.

För om vi stannar med dem en stund. De som står där på skallen/golgata och ser upp på den döende, unga mannen som till slut drar sitt sista andetag. En mor har förlorat sin son, vänner har förlorat sin herde, en ledare, en vän…de har förlorat sitt hopp. Vi måste låta deras sorg få ta plats. Ta sorgen på allvar, se den i vitögat. 

För det kommer långfredagar i allas våra liv. Dagar då vi inte ser annat än mörker. Då vill vi inte höra om påskdagen eller ”Glad påsk!”. Vi kan helt enkelt inte ta till oss av andras glädje. Den sticker bara i våra ögon. Vi vill inte höra någonting. Vi vill bara skrika och då är uppmaningen till vår omgivning att bara vara där. Håll i. Håll om. Håll tyst. 

För tänk in i änkan som just blivit ensam. Föräldern som ska leva vidare utan att se sitt barn växa upp. Dottern som aldrig fick chansen att lägga sitt nyfödda barn i famnen på dess mormor. Familjen som splittrats i kriget och aldrig kommer att hitta varandra igen. Eller han/hon som gjorde ett misstag och nu kommer allting bli annorlunda och livet har vänts upp och ner. 

Du som sitter hos dem. Du som någon gång varit nära dem som är sörjande…var inte rädd för mörkret, för sorgen, för förtvivlan för det som har hänt har hänt. Det går inte att göra ogjort. Inte ens Gud gör det ogjort. Gud vistas också i sorgen. Gud sörjer. 

Släta inte över. Säg inte att allt kommer att bli bra. För det kan du inte veta. Det kan ingen veta. Våga stanna där i mörkret med dem. För om du lämnar mörkret, lämnar du också dem. Gud lämnar dem inte. Gud ser dem. Gud känner deras sorg och smärta, deras hopplöshet. 

Vi sörjer alla i våra liv någon gång. Vi sörjer det som inte blev. Vi sörjer det som inte blev som vi ville. Vi orkar inte alltid visa upp vårt vackraste gladaste yttre. Vi orkar inte alltid vara vår omgivning till glädje. Gud ger oss utrymme för sorg. Gud ger oss plats och tid för sorg. Det finns långfredagar i allas våra liv men….Gud är där. 

För det är just det långfredagen handlar om. Gud är där. Gud är där! I sorgen, i smärtan, i gråten, i piskrappen, i bördan, i mannen som går mot sin egen död, som bär sin egen dödsdom, tyngd av sorg och smärta. Tyngd av sår i huden, sviken av sina vänner, sitt folk, skymfad, hånad och oskyldigt skuldbelagd av alla som hoppats på honom och som litat på honom.

Vår Gud har sår. Vår Gud blöder. Vår Gud är svag. Vår Gud är död…men bara så kan Gud i sanning och på djupet känna sin mänsklighet. En Gud som på djupet delar våra liv. 

En bibelvers som uttrycker vem Jesus var finns i Johannesevangeliet 1:5 som är en av mina absoluta favoriter:

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

För mig säger versen att jag inte är ensam i det svåra, i de dagar då det enbart är mörker. För Gud är med mig. ”Ljuset lyser i mörkret”. Gud kallar dig till ett möte också där det till synes enbart är mörker i ditt liv. Jesu död på korset borgar för att ingen enda människa kan falla så långt ned i mörkret att inte Gud också är där. Jesu ord till rövaren på korset vittnar om att så är fallet.

”Han var föraktad och övergiven av alla, 
en plågad man, van vid sjukdom, 
en som man vänder sig bort ifrån. 
Han var föraktad, utan värde i våra ögon. 
Men det var våra sjukdomar han bar, 
våra plågor han led, 
när vi trodde han blev straffad, 
slagen av Gud, förnedrad.” 

Jesaja 53:3-4

Otroligt att den texten är skriven cirka 700 år före korsfästelsen!

Gud är där!