11 år…för att jag kan…

I går kväll tog jag som vanligt en löprunda. Vi passade barnbarnen i Svedala så jag var tvungen att ta en runda när de hade gått och lagt sig. Det blev en fin månskensrunda. Jag sprang och tänkte på hur många rundor det egentligen har blivit i mitt liv? Omöjligt att veta. Otaliga har det i alla fall blivit sedan barndomens första löprundor runt elljusspåret i Flen. Det jag vet är dock att sedan jag började att hålla koll på mina löprundor så var denna löprunda min 4019:e i rad, eller uttryckt på annat sätt…jag fyllde 11 år i går!

Otaliga har även blogginläggen jag har skrivit om min run streak blivit så jag låter dessa rader tala för sig själv. En fråga jag fick härom dagen bär jag dock med mig:

”Varför gör du det? Varför springer du varje dag?”

Ur ett livsperspektiv är inte 11 år så långt men mycket kan hända ändå. Allt kan förändras under ett ögonblick och då är 11 år långt. För mig har nog löpningen varje dag varit det mest stabila jag har haft i mitt liv. Det är aldrig frågan om jag ska träna utan bara när. Benedict av Nursias ord för cirka 1500 år sedan bär jag alltid med mig:

”Bevara ordningen så ska ordningen bevara dig”.

I mitt liv handlar det om att även när jag inte orkar eller vill så gör jag det ändå, för det är förmodligen då jag behöver min löprunda som mest. Ordningen/rutinen bär mig även när jag inte orkar. Det är en bra regel och den har hjälpt mig många gånger.

En vårdag för många år sedan hade jag bestämt skulle bli min sista dag i livet. Då kan man tycka att ge sig ut på en löprunda samma dag kanske är det sista man tänker på…men jag gav mig iväg…det blev en löprunda även den dagen. Kanske räddade det mig?

Varför springer jag varje dag? Kanske för att jag behöver det, kanske för att det är välgörande för själen, kanske för att rutiner gör något med en? Kanske är det så enkelt att jag kan. Därför springer jag…för att jag kan…

…i morgon fortsätter jag att springa…för att jag kan…

/m