Olika ord och olika texter

I helgen var jag med konfirmander på läger till Österlen. På vägen hem stannade vi till vid Backåkra och jag berättade om Hammarskjöld men tog dem även till PAX-monumentet där jag berättade om min livslinje som kunde ha tagit slut just där. Det blev en fin delad stund. När jag satte mig till rätta igen i bussen tänkte jag på Psaltaren 23, den söndagens psaltartext som jag verkligen har nära mitt hjärta.

För var det något Dag Hammarskjöld uttryckligen värnade om så var det ”respekt för ordet” och att det i sig var ett första krav för mänsklig mognad. Det finns texter och ord och det finns texter och ord. Vissa sätter sig och fastnar medan andra bara fladdrar förbi. Det finns texter som vi bär med oss genom livet. Ord som vi kanske lärde oss som barn, som viskas vid sjukhusbäddar och som läses vid begravningar. Psaltaren 23 är en sådan text.

”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.”

Så börjar den, med ett konstaterande. Gud beskrivs. Gud är herden. Han för mig i vall, låter mig vila, leder mig rätt. Allt är stilla, tryggt, nästan på avstånd. Som att tala ”om” Gud.

Men så händer något mitt i psalmen.

”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig.”

Plötsligt byter psalmisten språk. Från ”han” till ”du”. Från att tala ”om” Gud till att tala ”med” Gud.

Och det sker inte när livet är som lugnast. Det sker inte vid gröna ängar eller stilla vatten. Det sker i dödsskuggans dal. Det är som om avståndet försvinner just där.

Allt efter min vändpunkt i livet som skedde just vid Backåkra har jag tänkt att Psaltarens 23:s vändning av pronomet mitt i psalmen är ingen tillfällighet. Det är en djup andlig insikt, ju svårare vägen blir, desto närmare kommer Gud. Det förklarar bytet från ”han” till ”du”.

För ska vi reflektera lite över livet så är det nog så att när livet flyter på kan Gud ibland bli någon vi talar om. En tanke, en övertygelse, en del av vår världsbild men en distanserad sådan. Men när mörkret kommer, när vi inte längre har kontroll, när oron, sorgen eller rädslan griper tag, ja, då förändras relationen. Då blir Gud ett ”du”. Inte en idé, utan en närvaro.

Det är just detta Jesus talar om i evangelietexten som jag läste under bussresan från Backåkra, den söndagens evangelietext, Johannes 10:22-30:

”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.”

Det är inte en relation på avstånd. Det är en relation av igenkänning, av röst, av närhet. Den gode herden står inte långt borta och ropar instruktioner. Han går med sina får. Han känner dem. Och kanske viktigast, han låter sig kännas igen.

Så säger Jesus något som bär rakt in i Psaltarens resonemang: ”Ingen skall rycka dem ur min hand.” Inte ens dödsskuggans dal. Det betyder inte att livet blir lätt. Psaltaren lovar inte att vi slipper mörka dalar. Tvärtom, de är en del av vandringen. Men det förändrar vad dalen är för något.

Den är inte en plats där Gud är frånvarande. Den är platsen där Gud kommer allra närmast. ”Du är med mig.”

Kanske är det så att vi först på allvar lär oss säga ”du” till Gud när vi inte längre klarar oss själva. När våra egna ord tar slut. När tron inte längre är teori utan blir ett rop, en viskning, en bön.

Och där i det mest utsatta möter oss den gode herden. Inte med förklaringar, utan med närvaro. Inte med avstånd, utan med sin hand. Jag vill tänka att så var det med mig den där dagen på Backåkra som jag hade bestämt skulle bli min sista. Guds hand var där.

Kanske är inte den djupaste tryggheten att livet alltid är grönt och stilla. Kanske är det att veta att oavsett var vi går, om det så också är genom dödsskuggans dal, så går vi aldrig ensamma. Och att det alltid finns ett ”du” att vända sig till!

/m