författare/konstnär/coach/föreläsare
Det är några år sedan vi utropade ”Källa på det” så fort någon kom med något tvärsäkert uttalande som vi direkt tvivlade på. ”Kan jag få källa på det, tack.”
Nu för tiden har vi släppt det där med ”källa” och verkar mer tvärsäkra än någonsin utan någon källa – och om någon kommer med en källa så hör jag ibland svaret…”det där tror jag inte på i alla fall”…vi verkar mer tvärsäkra än någonsin…vi vet…
Jag kan inte låta bli att grubbla om vi inte missar något då…det där tvärsäkra…är det alltid bra?
I Johannesevangeliet möter vi Tomas tvillingen som uppenbarligen hade en tvilling men som i eftertidens ljus har fått ett smeknamn som mer kallas Tomas tvivlaren. Denna man symboliserar det där tvivlet som vi ofta försöker undvika. För egen del tycker jag ändå att det finns något mycket mänskligt över lärjungen Tomas. Vi känner honom ofta som den som inte kunde ta till sig berättelsen om den uppståndne så länge han inte fick se med egna ögon, röra vid såren, veta att det verkligen var sant. Men kanske är Tomas inte så mycket en symbol för bristande tro, som för en tro som vågar ta tvivlet på allvar.
Att tvivla för mig är något fint – då tar man frågor och ögonblick på allvar. Då vill man verkligen veta…då är man nyfiken på svaret. Man är öppen för att få veta.
När Jesus möter Tomas efter åtta dagar, ser vi hur öm denna berättelse egentligen är. Jesus tillrättavisar inte i vredesmod, han förkastar inte Tomas för hans tvivel. Han går honom till mötes – bokstavligen. Han låter Tomas röra vid såren. Han visar att tron inte betyder att vi måste stänga ute våra frågor, utan att Gud själv tar dem på allvar. Så blir mötet en upprättelse, inte bara för Tomas, utan för alla oss som ibland famlar mellan blind tro och tvivel.
För några år sedan, det börjar bli ganska många nu, så reste jag till Jerusalem för att skriva en bok och delta i en kurs. Jag flög från Kastrup och stod i kön vid incheckningen och började samspråka med de som stod bakom mig i kön. De visade sig vara ett danskt par som skulle semestra i Tel Aviv. Vi började samspråka om Jerusalem och kom in på spörsmål om Gud när jag berättade om mina boktankar och jag frågade om de trodde att Gud var närmare oss i Jerusalem än här i Köpenhamn?

Kvinnan tror jag responderade lite som att ifall Gud finns så vore det märkligt om inte Gud fanns överallt. Mannen stod tyst men svarade sedan snabbt:
”Gud finns varken här eller där, så enkelt är det. Jag känner helt enkelt inte Gud och då finns inte Gud. Om Gud skulle finnas skulle det inte finnas några krig.”
Jag tog till mig bådas resonemang och lät det sjunka in. Efter en stund responderade jag mannen ungefär så här:
”Jag kan ha sympati med ditt resonemang om det här med krig…men det andra…att du känner inte Gud och då finns inte Gud…begränsar du dig då inte en allsmäktig kraft som övergår allt förnuft till att bara finnas ifall vår mänskliga erfarenhet kan förnimma Gud? Är inte tro något som övergår allt, oavsett om du kan erfara Gud eller ej?”
Jag fick direkt en skarp blick från kvinnan och mannen vände bort sitt ansikte…jag insåg att samtalet var över…det blev några pinsamma minuter fram till incheckningen…
Någon timme senare sitter vi på samma plan. Det slumpar sig så att jag hamnar bredvid en norsk missionär som är på väg till det heliga landet för att guida ett gäng glada norska pensionärer. Missionären är vad man kan kalla motsatsen till den danska ateisten jag mötte lite tidigare vid incheckningen. Han pratar om Gud som om han verkligen var en människa av kött och blod, en kompis som han genom livet haft med sig. ”Då sa Gud att jag skulle göra det…och jag gjorde det…då frågade jag Gud om vad jag skulle göra…och då sa Gud att jag skulle flytta dit…och så vidare”
Jag sneglade bort några rader framför oss och såg hjässan på den danska ateisten och för ett ögonblick tänkte jag vad roligt det hade varit att sammanföra dessa med varandra…men landade i att ytterligheter är svåra att förena. För de var bortom tvivlet…de var bortom nyfikenheten på den andre…de var bortom det här omöjliga…de var bortom mysteriet och mellanrummet där emellan…
Mysteriet Gud var löst för dem båda. Den ena ur en ateistisk ståndpunkt och den andra ur en religiös fundamentalistisk syn på Gud som en vän…för egen del känns det märkligt att se mysteriet kring Gud som avklarat. Likt Maria måste vi vara tålmodiga och uthålliga i tron. Om nu beviset…källan för Guds existens låg helt öppet för alla och helt åtkomligt att ta del av utifrån människans begränsade erfarenhet…skulle det då behövas någon tro? Kanske är det viktigt att vi har det där mellanrummet…där tvivel och tro brottas mot varandra hela tiden?
Kanske är det just där – i mellanrummet mellan visshet och tvekan – som tron verkligen lever. Tron är inte motsatsen till tvivel, utan dess följeslagare. Tron är att våga fortsätta söka, tala, lyssna, och ibland också luta sig mot andras tro när vår egen vacklar.
För Jesus säger inte bara ”Saliga är de som inte har sett”, han säger det till en människa som har fått se – för att vi ska förstå att båda vägarna ryms i Guds nåd.
I bibeln refuseras inte tvivlet bort. Det finns mitt ibland lärjungarna. I slutet av Matteusevangeliet när missionsbefallningen ges från Jesus till oss alla:
”Åt mig har getts all makt…gå ut och gör alla folk till lärjungar… döp dem i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn…” står det att några föll ned på knä och hyllade honom men några tvivlade…några tvivlade.
Det är mänskligt svårt att ta till sig av det underbara att Jesus uppstår och trotsar döden…att livet segrar. Att tro är en gåva till oss alla som övergår mänskligt förnuft.
Påsktiden påminner oss om detta: att livets Gud tar oss på allvar också när dörrarna är stängda, när rädslan och tvivlet finns kvar. Han står mitt ibland oss och säger: ”Frid åt er alla.” Tron föds inte ur bevis, utan ur mötet med den levande.
Kanske ska vi vända på det och tänka att oavsett om vi bär på tvivel eller har vissheten i oss så handlar det mer om att vara sedd för den vi är istället för att vi verkligen ska se.
Så får vi, med Tomas, säga: ”Min Herre och min Gud.” Inte därför att vi ser allt klart, utan därför att vi har blivit sedda.
/m