Året är 1861 och det är en stilla vårdag i Uppsala. Snön har dragit sig tillbaka från slottsbacken, lämnat jorden mörk och fuktig, den är redo att bära nytt liv. Luften är sval, men fylld av något som nästan inte låter sig sägas, en föraning om sång.

Han går där, Jacob Axel Josephson, mellan domkyrkans skuggor och Fyrisåns långsamma vatten. Stegen är inte hastiga utan snarare prövande, som om varje steg lyssnar. Kanske har han nyss lämnat orgeln, eller kanske är det precis dit han är på väg. Nu är det inte tangenterna som bär melodin utan det är staden själv. Han går och nynnar på strofer ur en av Mozarts stycken. Melodislingan biter tag i honom och släpper honom inte. Det vill han inte heller.

Ungefär 165 år senare vandrar jag ned mot Hallaröds Sankt Olofskälla och nynnar på en melodislinga av Mozart. Jag har nördat ned i Mozarts musik på sistone. Inte så konstigt, det finns mängder av vackra verk som detta geni har skapat. Inte blev det bättre när jag av min musikerkollega, Danny, fick upp ögonen för att Mozart faktiskt hade bidragit med musiken till en psalm. Det hade mig helt gått förbi.

Nu var inte det heller så konstigt. Den här psalmen är psalm 751 i psalmboken och tillkom således år 2003 när Verbums tilläggspsalmer tillkom i vår psalmbok. För egen del som är konfirmerad på -80 talet så är tilläggen inget som sitter i nervsystemet.

O, vad världen nu är skön är en psalm med text skriven 1861 av tonsättaren och organisten Jacob Axel Josephson. Musiken är skriven år 1776 av Wolfgang Amadeus Mozart. Psalmen utgavs för första gången i boken En- och flerstämmiga sångstycken till begagnade vid undervisningen i elementera- och folkskolor, 2 år 1861.

Det är en tydlig sommarpsalm med vackra toner men det är texten som jag som teolog dras till. Jag ser visserligen ganska snabbt att Första Moseboken kapitel 1 och Psaltaren 65:10-14 har använts som underlag men det är helheten som jag försöker förstå, försöker begripa för texten förmedlar en hel del oanat som jag inte har reflekterat över innan. Jag blir nyfiken på textförfattaren och varför de ord han har valt sätter sig innanför skinnet på mig.

Jag sitter vid källan i Hallaröd och omges av naturens skönhet. Här finns inte Uppsalas domkyrka eller fyrisåns porlande. Ett vittnesbörd finns om skapelsens skönhet. Jag sitter på det själv. Undrar hur Josephson såg på det i stadens myller? Domkyrkans torn reser sig mot himlen i Uppsala, inte bara som sten, utan också som ett vittnesbörd. Kanske är det vittnesbörd som Josephson går och tänker på och undrar vems vittnesbörd. Hans eget vittnesbörd eller Guds?

Ljuset faller märkligt denna dag, som om det inte bara belyser, utan uppenbarar. Teglet, vattnet och träden, allt tycks säga samma sak, om och om igen, i stillhet, ”O, vad världen nu är skön”.

Det är dock inte en skönhet som bländar. Det är en skönhet som bär. En skönhet som kommer ur det genomlevda, vintern, mörkret och väntan. Han känner det i kroppen, som en tonart som funnit sitt hem. Det är inte bara naturen som öppnar sig utan det är skapelsen som andas.

Kanske stannar han till vid kanten av fyrisån som ringlar sig mitt igenom staden. Vattnet rör sig, obevekligt och ändå mjukt. Som tiden. Som nåden. Och i det rinnande finns något tröstande i att allt får fortsätta, att allt får börja om. Kanske är det där orden börjar formas, inte som en tanke, utan som ett svar. Inte att världen är skön utan att världen är skön just nu. Nuet verkar vara viktigt för Josephson och det får bli hans utgångspunkt, det får stanna i titeln.

När jag söker efter Jacob Axel Josephsons bakgrund visar det sig att han var jude sedan födseln men konverterade i början av 1840-talet till kristendomen. Han var född I Stockholm men verkade större delen av sitt liv i Uppsala. Han skriver egna verk, främst som tonsättare. Det här med textförfattande går i andra hand för honom.

När jag tänker mig att Josephson gick där i Uppsala år 1861 och fann vädret och livet osedvanligt bra vet jag inte hur sommarvädret faktiskt var år 1861 och jag vet naturligtvis inte om hur han tänkte men jag inbillar mig ändå att han gick där och tänkte på skapelsen i 1 Mos och Psaltarens text om hur Gud verkar i skapelsen. Allt blandas med Mozarts ljuvliga toner och en psalmtext föds.

”O, vad världen nu är skön” — så börjar psalmen. Och bara i den första raden finns något av det mest grundläggande i den kristna tron: att världen inte är tom, slumpartad eller meningslös, utan bär spår av Guds godhet. Att se skönheten i skapelsen är inte bara att vara naturälskare. Det är också att ana Skaparens hand.

Som om skönheten inte bara är ett faktum, utan en händelse. Något som ges, i detta ögonblick.
Jag ser framför mig hur han går vidare och i träden skimrar det första gröna. Inte fullbordat, inte färdigt men levande. I denna bräckliga början anar han något större. Inte bara vårens återkomst, utan en skapelse som ännu är i rörelse, ännu blir till.

Kanske är det därför tonen bär så varsamt. Inte triumferande, utan förundrad. Som en människa som ser på världen och plötsligt förstår att den är älskad. I Uppsala denna dag år 1861 bland kullerstenar, kyrkvalv och spirande grenar föds inte bara en psalm, utan en blick. En blick som ser jorden inte alltid som den är, utan som den kan bli, när den betraktas i ljuset.

Psalmen leder oss nämligen in i ett sätt att se. Den säger att vi ska se skogen, se ängen, se sjön, känn den milda fläkten, höra fågelsången, känna dofterna och att vi ska göra det fullt ut. Inte bara som en tillfällighet när vi har tid, utan alltid. Allt detta är så vardagligt och ändå så stort. För ofta är det just det nära och enkla vi inte längre lägger märke till. Jag tänker att Josephson vill väcka oss. Psalmen vill öppna ögat för det som redan är oss givet. Och när människan ser rätt, då föds också lovsången. Här delar Josephson sin text med Psaltaren 65:14.

Det är därför psalmen inte stannar vid naturbeskrivning. Den går vidare: ”Mänska, höj ock du din sång!” Det är en kallelse. Skapelsen har redan börjat sjunga, och nu får människan stämma in. Tron är inte först och främst att vi producerar något religiöst, utan att vi svarar på det Gud redan gjort. När världen är fylld av skönhet, blir lovsången det naturliga svaret.

Sedan kommer en stark bild: ”Jorden, smyckad som en brud.” Det är ett vackert och rikt ordval. Jorden framställs inte som kall och neutral, utan som högtidlig, prydd och festklädd. Det är som om hela skapelsen är i brudskrud. Det påminner oss om att världen inte bara är materia, utan en stor gåva till oss. Den är inte bara något vi använder, utan något vi får ta emot med vördnad. Brudbilden ger också en aning om en relation, nämligen att skapelsen hör ihop med Gud, och dess skönhet är ett uttryck för hans omsorg.

Sedan nämns något mycket intressant, lite av en subtil vändning som jag först hade svårt för, men kanske handlar detta om Josephsons judiska arv eller så vill han helt enkelt vidga vårt synsätt. Jorden smyckad får i texten som effekt att ”Herren lovsjunger”. Vanligtvis sjunger vi människor lov åt Herren för skapelsen, men här är det omvänt. En inte helt vanlig tanke ur det kristna perspektivet…att vi namnger att ”Herren lovsjunger”. I Moseboken svarar ju Herren hela tiden efter sin skapelse ”att det var gott” men att brista ut i lovsång… men varför inte egentligen? Kanske tänker Josephson att det helt enkelt är så att när skapelsen visar sin skönhet svarar Gud i bekräftelse. Skapelsen och Gud sammanvävs i en lovsång.

Psalmen säger vidare att Guds Ande skapar nytt. Det är en mycket viktig rad. Här blir psalmen mer än en sommarpsalm. Den blir också en psalm om förnyelse. Guds Ande är inte en frånvarande kraft, utan den som verkar med liv där det tidigare varit trötthet, tyngd och vinter. Vinterns välde har flytt. Det är en bild för allt det som binder och kyler ner livet. Sorg, hopplöshet, skuld, andlig torka. Och där säger psalmen att Gud skapar nytt.

Det är en mycket trösterik tanke för oss som lever i en värld där mycket kan kännas tungt. Vi vet att livet inte alltid är som sommardagen. Det finns vintrar i själen, årstider av mörker, oro och kamp. Men psalmen påminner oss om att vintern inte har sista ordet. Gud gör nytt. Guds Ande verkar stilla men verkligt. Därför finns det hopp även när livet känns fruset.

I psalmens tredje vers blir tonen mer personlig: ”Skulle ej min själ, min mun honom offer bringa.” Här går texten från skapelsens lov till människans svar. Det är som om psalmen säger att när jag ser allt detta, när jag hör skapelsen sjunga, hur skulle jag då kunna tiga? Lovsången blir ett offer, inte ett tungt och kravfyllt offer, utan ett frimodigt och tacksamt gensvar. Vi lovar inte Gud för att förtjäna Guds kärlek, utan för att vi redan fått den.

Det är här jag tänker att det blir personligt för Josephson. Han vill verkligen att psalmens text ska förena själ och mun. Tron är inte bara en inre känsla, och den är inte bara yttre ord. Den kommer från hjärtats grund och får klinga till Guds ära. Det är en vacker påminnelse om att äktheten rör hela människan. Hjärtat tror, munnen bekänner, kroppen stämmer in, och livet riktas mot Gud.

Och så avslutar han psalmen med en underbar fråga: ”Är vår jord så rik på fröjd, o, hur blir då himlens höjd!” Det är en rörelse från det synliga till det osynliga, från det tillfälliga till det eviga. Om jorden redan kan vara så rik på fröjd, hur mycket större är då inte den fullhet som väntar hos Gud? Här öppnas ett hopp som sträcker sig bortom årstiderna, bortom vår nuvarande värld, bortom all blandning av glädje och sorg. Himlen är inte mindre verklig än jorden, men större. Jordens skönhet blir en försmak av Guds fullhet.

Så vad säger denna psalm oss idag? Kan vi vara med i Josephsons tankegångar från 1861 och se dem som universella över tid? Ja, varför inte. Psalmtexten säger att vi får se världen som Guds gåva. Den säger att vi får svara med lovsång. Den säger att Guds Ande förnyar det som blivit trött och fruset och den säger att det som vi här bara anar i skönhet en dag ska fullbordas i himlens höjd.

Därför tänker jag att Josephson vill inte låta oss gå genom skapelsen med stängda ögon. Han vill att vi ska öppna ögonen och att vi ska se. Att vi ska höra. Att vi ska dofta. Inte bara gå förbi det vardagliga. Vi ska förundras och vi ska tacka. Vi ska sjunga med i den lovsång som redan ljuder från världen/naturen/skapelsen omkring oss och skaparen sjunger med oss.

Nu återstår två frågor…undrar vad Mozart tyckte om Josephsons text och vad skulle Josephson tycka om min tolkning av psalmens text? Här kommer i alla fall texten i sin helhet:

Musik efter W.A. Mozart
Text: J.A. Josephsson

O vad världen nu är skön
klädd i sommardräkten.
Känn i skog, på äng, på sjön
milda, friska fläkten,
ljuva dofter, fågelsång.
Mänska, höj ock du din sång!

Jorden smyckad som en brud
högt lovsjunger Herren.
Jubla, lund i vårlig skrud,
ängder när och fjärran.
Allt hans Ande skapat nytt,
vintern tunga välde flytt.

Skulle ej min själ, min mun
honom offer bringa,
helig sång av hjärtats gund
till Guds ära klinga?
Är vår jord så rik på fröjd,
o, hur blir då himlens höjd!

/m

Söndag. Det är min sista mässa innan semestern tar vid. Jag ska arbeta två veckor till men sedan blir det fem veckors ledighet. När många andra återvänder efter sin ledighet traskar jag ut från tjänstgöringen till något annat. En märklig känsla av längtan har tagit sin plats i mitt inre de senaste dagarna. Den bär dock dubbelheten i sig. En märklighet som jag försöker att bearbeta.

För kan man längta efter diametralt motsatta saker? Samtidigt? Som om det finns en märklig spänning i människans hjärta kring två poler, som om dessa vore spända mellan två stränder. Ena stranden bär vilans löfte med långsamma morgnar, vindens sus genom träden och tiden som inte jagar. Den andra brinner av kallelse med uppgifter som väntar och som vill bli gjorda, platser som vill bli besökta, människor som man vill träffa och ord som vill bli sagda. Och mitt däremellan står jag, med en längtan som inte låter sig delas upp så enkelt.

För samtidigt har jag under flera års tid, ja större delen av mitt vuxna liv försökt att leva i nuet. Att hela tiden vara närvarande, härvarande, med full fokus på det som jag gör i stunden. Inte vara i tankarna någon annanstans. Inte drömma mig tillbaka till förflutna tider eller i nuet tänka på det som kommer i framtiden. Nuet är det enda som existerar och jag har tränat mig på att maximera stunderna, ögonblicken. Längtan passar då inte riktigt in. Att längta tillbaka till ögonblick som varit eller se fram emot något i framtiden stjäl både tid och uppmärksamhet från nuet. Hur passar längtan in i nuet?

Jag tänker dock att vi är många som längtar efter vila, men inte efter tomhet. Vi längtar efter arbete, men inte efter tyngd. Det är som om själen vet något som kroppen ibland glömmer, att vi inte är skapade för antingen eller, utan för ett både och, som ännu inte riktigt låter sig fångas.

Det finns en helig längtan i tröttheten. Den säger att du inte är en maskin. Du är jord, du är ande, du är någon som behöver vila i det som inte måste förtjänas. Den längtan är mild, nästan viskande, men den bär på en sanning som går djupare än pliktens röst.

Men det finns också en annan längtan för mig som är minst lika helig, men kanske mer brännande. Den viskar att du är kallad. Ditt liv är inte tillfälligt. Det finns något som bara du kan bära fram, något som inte kan vänta i all oändlighet. Den längtan skaver ibland, nästan stör vilan, som en eld som vägrar att slockna.

Och kanske är det just där, i mötet mellan dessa två, som livet blir som mest sant. Inte när vi lyckas välja bort den ena, utan när vi vågar lyssna till båda, utan att förneka någon av dem.

För vad är längtan om inte ett tecken på att vi ännu inte är framme? Och vad är det i oss som längtar, om inte något som anar ett djupare hem?

Kanske är semesterns längtan en bön om att få återvända till det enkla, till att bara få vara inför Gud, utan prestation. Och kanske är arbetslängtans glöd en annan sorts bön, att få bli ett redskap, att få ge det som lagts i våra händer och som bara jag kan.

Så står jag där, med båda dessa rörelser i mig. Och kanske är det inte ett problem som ska lösas, utan ett mysterium att leva i. Som ebb och flod, som inandning och utandning. Vila och verka. Ta emot och ge vidare.

Och i allt detta finns en djupare längtan, som ingen semester och inget arbete helt kan stilla. En längtan efter Gud själv, där all min oro får ro, och all min längtan får sitt namn.

/m

Det är fredag och jag sätter upp solskyddet på balkongen. Bruno har namnsdag och jag tänker att namnet måste utgå från färgen brun men erkänner för mig själv att det är en killgissning. Jag tror mig äntligen ha förstått ordet killgissning, det är när sådana som jag gissar, svårare än så är det inte. Men även det är förstås en killgissning.

Enligt prognosen blir det ytterligare en dag med olidlig värme. Tomatplantorna behöver skydd och jag gör mitt bästa att förankra solskyddet. Vindarna i Limhamn är ibland inte att leka med, inte ens under gassande solväder.

Min son har precis lämnat lägenheten. Han ska fara iväg på en veckas segling resa i Kroatien med 8-9 okända människor. För en far känns kombinationen utomlands, okända människor och min son inte bra men jag gläds och hoppas att han får en fantastisk resa. Nu är han ju 26 år och borde klara sig själv men är man far så går ränderna aldrig ut ur kroppen, det är som om en faderlig oro föds in i ens inre så fort man får reda på att ens älskade väntar barn. Sedan sitter oron där för evigt.

Förankringen går hyfsat på balkongen med hjälp av ett spännband. Vi får se när jag kommer hem i kväll, då kanske tomatplantorna har dött och solskyddet flugit in i grannens fönster och orsakat att polis tillkallats för förstörelsen jag har orsakat. Polisen står utanför och frågar hur jag kunde vara så dum att bara använda ett spännband. Jag chansar.

Klockan närmar sig 6 på morgonen och morgonbestyren i övrigt har avlöpt enligt rutin. Jag sneglar in på min sovande fru och ger henne en slängpuss innan jag slår igen dörren. Som vanligt möter måsarna mig med sitt skrattande. Jag försöker visa mig stark och visa upp att jag inte bryr mig om deras högljuda läte. Inom mig är det annorlunda.

Jerker möter mig som vanligt längs vägen och vi går några 100 meter ihop. Han går på semester idag. Jag avslöjar för honom att jag har två veckor kvar. Hur känns det, frågar han. Jag svarar att det är ok, jag älskar ju mitt jobb. Samtidigt som jag uttalar orden känner jag ett stråk av längtan efter ledighet. Känns märkligt men är enbart att bejaka. Längtan är en fin känsla.

Ensamheten som Jerker bär är inte självvald. Den ofrivilliga ensamheten har varit en central punkt i våra samtal under flera månader nu. Vi människor är sociala varelser men inte lika. Vissa drar sig självvalt undan det sociala livet medan andra försöker, försöker och försöker men lyckas inte. Min vän vill passa in, få uppskattning för den han är och vill bryta sin ofrivilliga ensamhet och vi har arbetat med olika redskap så länge nu. Hans semester ser han som en utmaning, då finns inte ens jobbet.

Att vara ensam är till viss del ett yttre tillstånd men att känna sig ensam är en inre upplevelse och man kan känna sig ensam både när man är själv men även bland andra människor. Jerkers utmaning är det sistnämnda. Han känner sig ensam när han är bland andra människor, när han är själv mår han bra. Men han vill inte vara själv.

Det här med trygghet är centralt. Under våra samtal har vi ofta berört det här med relationen till sig själv kontra relationen till andra. En relation med någon annan kan lindra ensamheten för en stund. Du kan få bekräftelse från arbetskamrater, prestation eller annat men den kan vara tillfällig och så plötsligt är tomheten där igen. Min vän försöker hela tiden få feedback från andra och längtar efter det, vilket är förståeligt. Vi har pratat mycket om att den stora läkningen ligger i att försöka finna tryggheten hos sig själv, istället för att söka trygghet hos andras feedback. Jerker ska arbete med det under semestern. Han ska försöka finna sin egen karta till sig själv, inte använda någon annans.

Vi säger farväl och så fortsätter jag ned mot bussen via folktomma gator. Han ropar ”grattis, förresten”. Jag responderar med en fråga om varför jag förtjänar denna gratulation. Han skrattar och säger ”till dag 4100”. Han hade koll att jag sprungit så många dagar i rad. Imponerande. Han är fin, min vän.

Det märks att det är tidig morgon mitt i den svenska högsommaren. Värmen slår emot mig och jag tänker att det måste ha varit en tropisk natt även denna natt. Nu har man inte enbart ålderns krämpor emot sig, nu har man även vädret. Jag framför min vandring i en slags dvala där varje steg känns som gummi i benen.

Några få svettiga själar sitter i bussen mot Hyllie. Likt mig har de kanske några veckor kvar innan semestern men min villfarelse får sig en törn när en kvinna, jag har sett henne förut, lutar sig fram emot mig och säger att hon minsann går på semester idag och att det ska bli ”sååå skönt”. Först tänker jag att det kanske kommit någon ny lag som säger att alla måste meddela sin lokala präst när de går på semester men inser att hon bara vill konversera. Alla andra sitter och tittar på mobilen eller har hörlurar i öronen så vi är de enda på bussen som är i verkligheten. Vi kallpratar lite innan vi skiljs åt vid Hyllie. Jag lyckönskar henne till semestern. Hon ler tillbaka som ett slags tack.

Det fläktar en del när jag går mina steg ned mot perrongen. Öresundståget mot Kastrup tar upp ett antal resenärer på andra sidan och jag påminns om min son som nu är på Kastrup någon kilometer längre bort från mig och är på väg ut på sitt äventyr. Motstår impulsen att skicka ett sms och höra hur det har gått. Han arbetar till vardags i Köpenhamn och inser det patetiska i att fråga hur det har gått just den här dagen när jag inte frågar hur det har gått alla andra dagar. Just idag åker han ju dessutom inte så långt. Bara en station. Klart det gått bra.

Tar fram min bok som jag tillfälligtvis läser och väntar in tåget. Tänker på Jerker. Är han en läsande person? Tänk, det har jag glömt att fråga. Nu får jag vänta ända till september, för om två veckor har jag fem veckors semester. Jag längtar. Kanske både till semestern men även att komma tillbaka efter semestern. Känns bra. Jag vet ju inte hur många fler sommarsemestrar jag får vara med om. Livet har ju en tendens att inte kunna styras.

/m

Jag har lyssnat på ett enda sommarprogram i år. Jag är inte objektiv, utan helt klart subjektiv, men ska du bara lyssna på ett enda sommarprogram i år ska du lyssna på Carl Skau. Hans sommarprogram sändes den 10:e juli.

Det är -90 tal i Sverige. Jag arbetar på Länsarbetsnämden i Östergötland och har Carls mor, Britt, som min närmaste chef. En fantastisk människa och chef på alla sätt och vis. Jag stöter naturligtvis på Carl, som nog är 16-17 år första gången vi ses. Vid födelsedagskalas hemma hos familjen Skau i Borensberg diskuterar Carl och jag framtidsval för honom, studier i Lund lockade.

Några år senare har vi glidit in i 2000-talet och jag har lämnat arbetsmarknadsverket och börjat arbeta i regionens värld. Carls far, Tommy Skau, och jag blir direktörskollegor i regionledningen och arbetar under några år nära tillsammans. Tommy är skarp, analytisk och oerhört intelligent.

Med Carls påbrå från sina föräldrar, uppväxttid i Borensberg/Motala, dedikerade studier så var nog vägen utstakad. Han valde FN, eller så var det FN som valde honom. Med Dag Hammarskjölds ord snarare ”Vägen valde dig”. Carl är nu chef för FN:s livsmedelsprogram (WFP).

Jag sitter på tåget mellan Höör och Malmö och lyssnar på Carls röst i hans sommarprogram. Med lugn röst och med en saklighet och skärpa i det innehållsmässiga beskriver Carl en värld där stora delar av västvärlden har tittat bort under en längre tid nu och konsekvenserna har blivit förödande. För barnen, för de fattigaste, för de mest utsatta.

Under flera årtionden fick jordens fattigaste det allt bättre. Fler barn överlevde sin femårsdag, fler gick i skolan. Demokratierna blev stadigt starkare, krig och konflikter minskade. Framtidshopp fanns. Hans Rosling missionerade runt i världen med sina diagram över att det gradvis blev bättre och bättre. Sedan några år är detta historia och det gick snabbt.

Nu ökar i stället svält och utsatthet i världens fattigaste länder. I nationalismens tidevarv vill de rika länderna inte längre vara med och ta ansvar…och inte betala. De vill varken göra det som krävs men ej heller se konsekvenserna av att de drar bort sitt stöd. Nu ska varje land klara sig själva och helst även skicka tillbaka människor som ej passar in i någon slags nationalistisk mall, vad det nu än må vara. Nu är det ”vi” och ”alla andra” där det egna ”vie:et” alltid prioriteras..

Det här är förstås idioti. Det här är vansinnigt. Det här är omänskligt. Det här är inte värdigt en värld som bygger på principer som vi varit överens om sedan länge, nämligen FN:s mänskliga rättigheter och en världsordning, vi kan kalla den en regelbaserad världsordning, där vi hjälper varandra och stöttar de mest utsatta. Om vi dessutom lägger till våra kristna värderingar med Jesus bergspredikan och liknelsen om den ”barmhärtige samariten” som grund…ja, då är vi inne på ett sluttande plan. Vi kan diskutera omfattning och storlek på bidrag och stöd…men att vi helt vänder de utsatta ryggen, som nu sker, känns bara ovärdigt.

Utifrån alla sina möten med utsatta runt om i vår värld, och inte minst drabbade barn, har Carl en närmast unik position i att både se hur världen har utvecklats åt fel håll över tid gällande bistånd och stöd men även att sveket från väst får så oerhörda mänskliga konsekvenser. Lyssnar man på Carls program är det omöjligt att inte bli berörd.

Allt har gått fort också. Carl beskriver vad som händer när den så kallade regelbaserade världsordningen med FN, internationell folkrätt och internationellt samarbete faller samman. Under enbart ett år, från år 2024 till 2025, skars det globala biståndet ned med en fjärdedel. Trumps strypande av USA Aid skapade även en trend som gör att liknande sker även inom EU och inte minst här i Sverige där Tidö gjort historiska nedskärningar på biståndet. Det sistnämnda är egentligen inte oväntat och ej heller Trumps borttagande av biståndsstöd globalt, detta ligger i dessa politikers DNA och något som de hade med sig in i föregående valrörelse inför riksdagsval och presidentval. Biståndet skulle minska. Med en nationalistisk, politisk inriktning följer att den egna vinningen går först, jordens fattiga står då långt ned i prioritet.

När jag lyssnar på Carl tänker jag på att vi saknar verkligt ledarskap i världen idag. Det finns naturligtvis de som har ledarroller och som sitter på olika beslutande poster och har auktoritet men det är något annat än vad jag menar. Vi behöver ledarskap som behövs för att ta oss an det gränsöverskridande, det internationella, det övergripande, det mänskliga som inte enbart tittar på det nationalistiska utan även är djärv nog att se på en global mänsklighet. Vi behöver ett sammanflätat ledarskap som är tillräckligt moget och modigt för att våga ta tag i komplexiteten i att stötta och hjälpa de mest utsatta i vår värld och som förstår att mänsklighetens existens och framtid bygger på att vi alla hänger ihop. Detta gäller naturligtvis inte enbart utifrån det livsmedelsprogram där Carl är chef utan för hela skapelsen, naturen och alla djuren.

Det är nog en medvetenhet jag saknar hos dagens nationalistiska politiker att inte alltid agera och tänka utifrån egenintresse. Att inte vara upptagen i att hela tiden göra populistiska utspel eller klanka ned på andra politiska partiers företrädare för deras politik utan mer lämna utspelen och nedklankandet helt och hållet och istället agera och göra gott i vår värld. Jag saknar helt enkelt ett gott ledarskap.

Det goda ledarskapet ser det unika och ytterst Skaparen i andras ögon. Att verkligen se var och en av oss som bebor denna värld som skapade av Gud, unika varelser, som är värda att leva sitt liv utan grymheter som vi skulle ha kunnat undvika om vi bara hade samverkat. Mänskliga rättigheter, som vi gemensamt har kommit överens om, är möjliga enbart ifall vi själva, var och en av oss, lever och upprätthåller dess principer. Att vi i varje möte, i varje beslut, i varje ögonblick, gör vad vi kan för att se att andra får det lite bättre.

När jag växte upp var enprocentmålet till bistånd (investera en procent av BNI till bistånd) något som vi var överens om. Det var heligt. Att hjälpa andra genom internationellt bistånd innebar samtidigt att dessa satsningar var inrikespolitiskt klokt. Vi fick så mycket tillbaka, inte minst i form av en utrikespolitik där vi sågs med respekt från andra länder och där biståndet verkligen gjorde skillnad i människors liv. Numer ses vi på med andra ögon.

Min tro driver mig till handling. Den hjälper mig i att inte enbart upptäcka och se det omänskliga utan även verka för dess eliminering. Att inte enbart se hur vår värld lider utan även försöka att göra något åt det. Att veta om sanningen och att verka för att göra mänskligheten bättre.

Det jag har lärt mig är att för att arbeta för rättvisa och för att vi alla ska få det bättre måste man först förstå orättvisa och vara nära de fattiga och utsatta. Man måste vara nära de utestängda, de som har det tufft, de marginaliserade, de som lider. Att verkligen ta sig tid att vara där. Att verkligen på djupet försöka att förstå. Där delar jag Carls bild över att vara nära de utsatta, Carl på en global nivå och jag i min lilla bubbla här i Skåne.

Närheten ger perspektiv. Man hör saker man annars inte kunnat höra. Man ser saker man annars inte hade sett. Närhet kan visserligen göra att man själv blir utmanad i sina uppfattningar. Man kan bli överväldigad, nedbruten av allt lidande man ser, men allt detta öppnar upp för något oerhört viktigt. Vi inser att avstånden mellan de som vi är och dem vi försöker hjälpa är inte så långt.

För egen del, med egen erfarenhet som grund, kan jag på djupet säga att när vi själva är nedbrutna, det är först då vi förstår nådens kraft, det är först då vi förstår upprättelsens kraft och det är först då vi förstår kärlekens fulla potential och kraft. När du står nära de som är de mest svaga och använder barmhärtighet som verktyg kommer något vackert ut ur det, även om det gör ont.

Alla kristna vet att Jesus säger att när vi matar hungriga, hjälper främlingen, klär de nakna och besöker sjuka och fängslade så gör vi det för honom (Matt 25:35-40). En direkt koppling mellan tro och konkret omsorg. En annan är naturligtvis Lukas 10:25-37 med liknelsen om den barmhärtige samariten. Jag vill gärna också slå ett slag för Jakobsbrevet 2:14-17 om att ”tro utan gärningar är död”, Galaterbrevet 6:2 om att ”bära varandras bördor” eller Hebreerbrevet 13:16 om att ”göra gott och dela med er”.

Det här synsättet om närhetsperspektivet gör att jag är orolig för dagens politikers agerande eftersom jag inte ser att närhetsprincipen tillämpas. De vänder bort blicken och ser enbart det egna. De kommer aldrig nära de utsatta. Deras indragna bistånd ger mer klirr åt någon annan som står dem närmare. Jag är rädd för att vi polariserar för mycket, att vi berikar oss själva och inte ens bryr oss om andras lidande. Har vi som lever i kristna länder med kristna värderingar som grund glömt bort att leva vår tro? Är tro bara ord utan handlingar?

Kanske är det därför vi behöver en proximitypolitik? En närhetsprincip? Inga indragna bistånd får göras förrän du har spenderat tid med de utsatta som det indragna bidraget påverkar. Du måste leva ut din tro, du måste agera enligt de kristna värderingarna. Du måste handla.

Nu finns det ytterligare ett sätt att i alla fall förstå allvaret i vår samtid. I bästa fall kan det leda till handling och i värsta fall bidraga till vidgad förståelse och det är i så fall en bra start…nämligen att lyssna på Carl Skaus sommarprogram. Gör det!

/m

Här om dagen började ett antal nya lagar att gälla som innebär att Sverige numera kan ståta med EU:s mest restriktiva invandringspolitik. Detta ska då jämföras med tiden när jag växte upp när Sverige hade en av västvärldens mest generösa invandringspolitik. Då talades det om att mångfald berikar och olika rapporter som släpptes från olika utredningar visade på det berikande med mångfald. De flesta ministrar och partiledare i dagens politiska värld är yngre än mig så jag må förlåta deras bristande erfarenhet och därmed en hel del märkliga uttalanden som de gör men klokskap sitter oftast inte i ålder och det kommer jag nog för evigt hålla emot dem.

När vi som nation dessutom för en migrationspoltik som helt glömt bort integration utan helt och hållet siktar in oss på något som de kallar återvandringspolitik då känns det som att Tidö-regeringens bristande erfarenhet och bristande klokskap går hand i hand. Å andra sidan kanske det mer handlar om politik än klokskap, där politik står för en vilja, en inriktning, något man vill åstadkomma och då har de ju verkligen lyckats. Att vara i beslutsfattande ställning handlar om att fatta beslut och ibland blir det fel. Så är det och med det kan jag också ha fördragsamhet mot korkade politiska beslut, men återigen…vi vet att mångfald berikar så varför föra en sådan här politik? De har ju verkligen lyckats föra vår nation till den mest extrema invandringspolitiken denna nation någonsin har haft, inte utifrån att vi ska utvisa brottslingar, för det ifrågasätter få, utan något annat och jag vet egentligen inte varför de vill utvisa fullt verksamma och integrerade svenskar. Exemplen är många. Handlar det om politik eller okunskap?

För om vi ska hålla oss till klokskap så vet vi alla att mångfald berikar. Så enkelt är det. Mångfald berikar, ett påstående som ofta upprepades när jag växte upp som något som alla nästan tog för givet men som numer närmast är paria. Om vi ändå ska ta uttrycket på allvar så kan man ju ändå fråga, vad innebär det egentligen? Är det enbart en politisk formulering, eller rymmer det något djupare – något som berör både skapelsen, människovärdet och vår gemensamma kallelse?

Redan i Bibelns första kapitel möter vi en Gud som skapar i överflöd och i variation. Ljuset skiljs från mörkret, hav från land och jorden fylls av liv i en mångfald som nästan tycks gränslös. Ingen enformighet präglar skapelsen, tvärtom är det variationen som bär skönheten. “Gud såg att det var gott” (1 Mos 1) återkommer som en refräng, inte trots mångfalden, utan på grund av den.

Denna skapelsens rikedom speglas i människan. Vi är skapade till Guds avbild men inte som kopior av varandra. Istället bär varje människa ett unikt uttryck av något gudomligt. Aposteln Paulus fångar detta i sin bild av kroppen: “Kroppen består inte av en enda del utan av många” (1 Kor 12:14). Ögat kan inte säga till handen: “Jag behöver dig inte.” Här blir mångfalden inte bara en estetisk idé, utan en existentiell nödvändighet. Utan olikheterna upphör helheten att fungera.

Men mångfald är inte bara en teologisk eller poetisk sanning, den är också en etisk och juridisk grundprincip i vår moderna värld. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna slår fast i artikel 1: “Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Detta är inte ett krav på likformighet, utan en bekräftelse av värdighet mitt i olikheten. Vår olikhet fråntar oss inte värde, den förutsätter det.

Forskning inom samhällsvetenskap och organisation visar dessutom att mångfald ofta leder till bättre problemlösning, större kreativitet och mer hållbara beslut. När olika perspektiv möts utmanas invanda tankemönster. Det kan skapa friktion, men också fördjupning. Ett samhälle som rymmer många röster står bättre rustat att förstå sig självt.

Samtidigt är det viktigt att inte romantisera mångfalden. Den kräver arbete. Den kräver lyssnande, tålamod och en vilja att ibland bli ifrågasatt. I Apostlagärningarna ser vi hur den första kristna församlingen brottas med just detta hur människor från olika bakgrunder ska leva tillsammans. Pingstdagen (Apg 2) blir ett starkt tecken: människor hör evangeliet på sina egna språk. Enhet uppstår inte genom att alla blir lika, utan genom att olikheterna får finnas kvar och ändå förenas i något större.

Kanske är det just här vi finner nyckeln. Mångfald berikar inte automatiskt den berikar när den tas emot som en gåva. När vi väljer att se den andre inte som ett hot, utan som en möjlighet till vidgad förståelse.

I en tid där röster höjs för att dra gränser, för att definiera “vi” och “dem”, blir detta perspektiv avgörande. Den kristna tron pekar mot en gemenskap som överskrider sådana gränser: “Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28). Det är inte en uppmaning att sudda ut identiteter, utan att låta dem rymmas inom en större gemenskap.

Mångfalden är alltså inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet att förvalta. Den är en spegling av skapelsens rikedom, en grund för mänskliga rättigheter och en möjlighet till djupare gemenskap.

Och kanske är det först när vi vågar leva i denna spänning mellan olikhet och enhet som vi verkligen börjar ana vad det innebär att vara människa.

Nästa regering, oavsett vilken färg av nyanser den kommer att bära, måste enligt mig återgå till att inte enbart ha migration för ögonen utan mer arbeta med integration. Migration just nu handlar om hur många som ska stanna och hur många som ska utvisas. Fokus hamnar på det som ibland blir fel. Det blir fokus på regelverk, gränser, ”vi” och ”dom”, försörjningsnivåer, hur länge dröjer beslutet och vart ska de ta vägen.

Jag träffar allt för många som har bott här, vissa till och med födda här, som hamnar i ett slags limbo med nuvarande regerings politik. Inte för att de gjort något brottsligt utan för att de försöker integrera sig i vårt samhälle. De får inte stanna men ej heller utvisas, de får inte jobba men ej heller får de bidrag. Det finns verkligen en märklighet i denna politik som bortser från det som jag tycker är det viktigaste, mångfald berikar så varför lägga all denna tid på en politik som skapar en utdragen ovisshet när vi vet att mångfald berikar? Varför skapa en politik där det blir allt svårare att integreras (ta det höjda lönekravet på cirka 34 000 kr som exempel) istället för att underlätta integrationen?

Kan vi inte återgå till att ha en integrationsminister och agenda som fokuserar på integration, hur vårt samhälle på bästa sätt integrerar istället för att sluta sig? Vår nation behöver oliktänkande. Människor som kommer från olika kulturer som öppnar oss och vår trångsynthet till att berika oss, till att vidga våra vyer, till att göra vår nation bättre.

Mångfald kräver arbete men det berikar oss och gör oss bättre. Mångfald kräver lyssnande, tålamod och ett accepterande i att andra tycker annorlunda. Mångfald berikar inte automatiskt utan den berikar när vi accepterar att andra inte är ett hot utan en möjlighet. Jag vill därför slå en lans för att dagens politiker, oavsett partitillhörighet, får en vidgad förståelse för det perspektivet, oavsett om det handlar om politisk agenda eller okunskap. Mångfald berikar!

/m

Jag har nog ända sedan konfirmationstiden funderat på begreppet ”efterföljelse”. Dag Hammarskjöld använder begreppet några gånger i sin bok Vägmärken och det var på så sätt jag kom i kontakt med den bok som dedikerat hela sitt innehåll till begreppet, nämligen Thomas a Kempis Om Kristi efterföljelse.

För egen del tolkar jag in förmaningar och uppoffrande livshållning i både Hammarskjöld och a Kempis tolkning av begreppet ”efterföljelse”. Nästan lite stoiskt och förmanande om vad som är rätt eller fel. Att det finns något som heter ”rätt tro”. Kanske ska det tolkas så men när jag sjöng och fram för allt läste psalm 278 i den svenska psalmboken fick jag nya tankar kring begreppet.

”Frälsare, tag min hand.” 
Så börjar psalmen, och så börjar nog den kristna efterföljelsen i mina ögon. Inte med vår egen styrka, utan med Jesus hand. Inte med vår egen förmåga, utan med hans nåd. Vi börjar inte med att vi har allt klart för oss eller att vi av egen kraft lyckas göra saker och ting, utan med att vi behöver honom.

I vers 3 heter det, ”Jesus, i dina spår följa jag vill”. Där finns nog själva kärnan. Att följa Jesus är inte först och främst att göra stora saker för honom, utan att gå nära honom, där han går. Att låta hans väg bli min väg.

Texten till psalm 278 skrevs av Fredrik Engelke år 1883 som översatte en engelsk originaltext från Charles Seymor Robinson från 1862. Texten bär tydliga spår av en enkel och personlig fromhet där bön om ledning, fostran och närhet till Kristus är den röda tråden. Den talar nog till mig inte för att den visar på att tro rätt eller att det enbart finns en väg att gå i trons spår utan om att gå med Kristus i vardagen, oavsett hur livet ser ut.

Psalmen är ärlig nog att säga att efterföljelse gäller i både med och motgångar. Under livets alla beståndsdelar. Det betyder att efterföljelsen inte bara hör till de ljusa stunderna, när allt känns lätt och självklart. Den hör också till de tunga dagarna, när vägen är oklar och när livet kostar på. Just då får vi lita på att Jesus går före oss och faktiskt går bredvid oss hela tiden. I stunder kanske till och med bär oss.

Det är därför psalmen är så fin tycker jag. Den säger: ”Du som behovet ser, allt vad mig fattas ger”. Där ligger trösten. Kristus kräver inte att jag ska vara fullkomlig innan han kallar mig. Han ser min brist, min svaghet och min otillräcklighet och han ger det jag behöver på den fortsatta vägen.

Så efterföljelse handlar nog inte om att vara tillräckligt stark. Det handlar om att hålla sig nära den som är stark nog. Inte om att ha allt under kontroll, utan om att gå i Jesu spår, steg för steg, ögonblick för ögonblick, dag för dag.

Och kanske är det just där den kristna tron blir som tydligast, att vi får följa honom som redan har gått före oss. Han leder, han bär, han ger. Och därför kan vi säga med psalmens enkla och starka ord,

”Jesus, i dina spår följa jag vill”.

/m

Jag är svag för de små detaljerna, de där sakerna som går de flesta obemärkt förbi. Ni vet det där som till synes kan se ut att vara en bagatell, en liten del i ett mycket större pussel som i det stora hela försvinner. När de flesta har gått vidare och nöjer sig med att helheten gick ihop är jag kvar i någon detalj…något som fastnat hos mig…något som inte vill släppa.

Just nu har jag gått och funderat på en liten avslutningsdel i ett brev. I det stora hela är brevet ett personligt brev till en vän. Det skrevs för ungefär 2000 år sedan, troligtvis av Paulus men kan också vara någon som skrev i hans namn.

Andra Timotheosbrevet är en skrift som ingår i Nya Testamentet. Det räknas som ett av Paulus brev även om detta ifrågasätts av vissa forskare och är därför ett av de så kallade pastoralbreven. Enligt brevet så är Lukas ensam kvar hos Paulus i fångenskapen och brevets adressat är Timotheos.

Brevet är ett personligt avskedsbrev från Paulus till Timoteus, där han uppmuntrar honom att hålla fast vid tron, vara modig och fortsätta förkunna evangeliet trots motstånd. Brevet är enligt kristen tradition det sista brevet från aposteln Paulus hand innan han led martyrdöden i Rom under kejsar Nero ca år 65.

Den som läser brevet i sin helhet läser in att brevet handlar mycket om uthållighet, trofasthet och att stå fast vid den sunda läran. Paulus uppmanar Timoteus att inte skämmas för vittnesbördet om Jesus, utan att lida för evangeliet om det behövs. Paulus påminner Timoteus om den gåva och kraft Gud ger. Han uppmanar honom att föra läran vidare till pålitliga människor. Han använder bilder som soldat, idrottare och jordbrukare för att betona disciplin och uthållighet. Han varnar för falska lärare och tomma diskussioner. Han beskriver också svåra tider som ska komma och uppmanar Timoteus att hålla sig till skriften. Brevet slutar med Paulus personliga reflektioner, hans förväntan om döden och en stark försäkran om att han har bevarat tron.

Om man ska beskriva brevet med en enda mening så kan man säga att brevet är Paulus uppmaning till Timoteus att förbli trogen Kristus, även när det kostar på, och att fortsätta leda (och lida) och undervisa med fasthet och tålamod.

De flesta skulle nog nöja sig där men jag har under några dagar nu gått och funderat på en del i avslutningsdelen av brevet, nämligen 2 Tim 4:13. En vers som går de flesta förbi… antagligen… men jag är fast…så här står det:

”När du kommer, ha då med dig manteln som jag lämnade kvar i Troas hos Karpos, och så böckerna, framför allt mina häften.”

Paulus vill att Timotheos ska besöka honom och han skriver att Timotheos ska ta med Markus. De ska sedan ta med manteln, hans böcker och så den lilla, lilla detaljen i form av ”mina häften”. Dessa ”häften” har jag gått och funderat på ett tag nu, ja, egentligen hela versen…manteln, böckerna och häftena.

Vad menar då Paulus med ”mina häften”? Uppenbarligen vill han att Timotheos och Markus ska ta med sig detta, även om Paulus vet att han snart kommer att avrättas. Det måste därför vara viktigt för honom. Manteln kan jag förstå. Det kanske är kallt. Böckerna likaså, Paulus var en läsande person. Så är det detta med ”mina häften”. Vad är det?

Ja, om man ska tolka Bibel 2000 så står det alltså ”mina häften”. Ett synnerligen märkligt ord. Om man istället går till 1917 års svenska bibelöversättning står det istället så här:

”När du kommer, så tag med dig den mantel som jag lämnade kvar i Troas hos Karpos, och böckerna, i synnerhet pergamenten.”

Då börjar vi nog närma oss vad det handlar om. Med “häfte” menas troligen inte ett modernt skrivhäfte i första hand, utan något i stil med anteckningar, papper eller en liten samling skrifter som Paulus ville ha med sig. Det syftar nog mer mot lösa blad, anteckningsböcker eller pergamentrullar. Pluralis i alla fall.

När jag läser mitt Novum så är det grekiska grundordet ”μεμβράνας” (membranas), ett ord som hänger ihop med pergament. Känns ju därför bättre att kalla det “mina pergament” eller “mina papper”, snarare än ett häfte i dagens mening.

Paulus menar sannolikt sina skriftliga studiematerial eller personliga anteckningar och det grekiska ordet pekar mot pergamentblad eller något skrivet på pergament. Varför pergament?

Jag tänker att pergament var sannolikt viktigare för Paulus än papyrus av olika skäl. För det första var pergament hållbarare och tålde användning bättre än papyrus. För det andra kunde det användas för bibelrullar och andra texter som man ville bevara länge, han kanske ville bevara dessa texter länge. För det tredje kan Paulus ha syftat på särskilda anteckningar eller avskrifter av de hebreiska skrifterna, och sådant värdefullt studiematerial brukade ofta skrivas på pergament.

Det betyder alltså inte nödvändigtvis att Paulus föraktade papyrus. I 2 Tim 4:13 kan uttrycket mycket väl antyda att han ville ha både vanliga skriftrullar och särskilt de mer värdefulla pergamenten.

Hela versen tycker jag egentligen är fantastisk utifrån det perspektivet att trots att han visste att han snart skulle avrättas så värderade han läsning och teologiska studier högt. Ända in i slutet. Han värderade troligtvis också sina egna anteckningar så högt att han ville ha dem hos sig. Frågan är varför? Var de egentligen inte säkrare åt eftervärlden där de var, utanför fängelset än innanför? Det förstod han nog, så kanske ville han inte bevara dem utan de skulle helt enkelt förstöras av romarna.

Kanske är versens huvudpoäng att läsning och nedtecknande aldrig är onödig, inte ens på slutet. Att “ta med manteln … och böckerna, särskilt pergamenten”, visar på att en gudsman aldrig kan vara tillräckligt djupt andligt utrustad. Det finns alltid behov av att läsa mer, skriva mer, fördjupa sig ytterligare.. man blir aldrig fullärd… man blir aldrig färdig.

Paulus var inspirerad och kunnig, men han behövde ändå böcker, det lär oss att även den mest andlige predikanten fortfarande ska fortsätta studera. Det visar att det är fel väg att gå om man tror att man kan hoppa över läsning eller fördjupningar i skriften eller andra böcker.

Kristen läsning kan leda till ett bättre liv, inte bara mer kunskap och kanske är det därför Paulus in i det sista fortsätter. Man ska läsa Bibeln med bön, begrundan, tillämpning och lydnad, och sedan också föra vidare det man lärt sig till andra. För honom är 2 Tim 4:13 alltså ett stöd för både andligt studium och trofast lärjungaskap.

Att han skriver om detta i avslutningen av sitt brev är oerhört personligt. För mig vittnar det om att det verkligen är Paulus (möjligtvis Lukas) som skrivit brevet…men det får vi ju aldrig svaret på och jag kommer nog förbli nyfiken på vad som egentligen stod på dessa pergament? Vad var dess innehåll?

/m

Söndagens evangelietext är en av mina absoluta favoriter i Lukas (Luk 6:36-42). Jesus är i högform. Han uppmanar oss att vara barmhärtiga, inte döma andra och dumheten i att inte se sin egen bjälke hos sig själv men vara snabb att påpeka flisan hos någon annan. Fantastiska ord…men ack så svårt att leva upp till men åh vad jag önskar att fler verkligen försökte. Speciellt i dessa tider.

I evangelietexten möter vi Jesus ord som både tröstar och utmanar: “Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig. Döm inte, så blir ni inte dömda.” Det är ord som kan låta enkla, men som i praktiken går rakt in i våra mest mänskliga vanor.

För visst dömer vi. Vi gör det ofta snabbt, ibland omedvetet. Vi ser någon och tänker snabbt sådan är hon, sådan är han. Vi hör en berättelse och placerar genast människor i fack, rätt eller fel, god eller dålig. Det ligger nästan i vår natur att bedöma.

Dagens politik speglar ofta precis det Jesus varnar för, där människor snabbt dömer, fördömer och ibland gaslightar varandra i stället för att tala sant och barmhärtigt. Samtidigt visar samhällsdebatten att politisk retorik ofta bygger på ömsesidiga anklagelser, där partier skyller på varandra och där misstro lätt blir starkare än sakfrågan.

I vår tid är politiken inte bara en plats för meningsskiljaktigheter, utan också ett språk för identitet. När man inte längre främst försöker förstå motståndaren, utan vinna över vederbörande, blir den andra sidan snabbt en motbild, en okunnig, ond, hycklande eller farlig motpart. Då glider bedömning över i fördömande. Det som kunde ha varit ett sakligt avgörande om politikens innehåll blir i stället en dom över människors värde.

Det här syns tydligt i hur ord som “fördöma” används i offentligheten. Bedöma kan ibland vara nödvändigt när något är orätt eller farligt, men det blir problematiskt när det ersätter eftertanke, proportion och självkritik. Då fungerar det inte längre som moraliskt omdöme, utan som en markering av överlägsenhet. I den logiken finns en väldigt liten plats för nyanser, och ännu mindre för omvändelse eller försoning.

Samtidigt har samtalet blivit mer präglat av anklagelser om gaslighting. I politiken används begreppet om att förvränga verkligheten, förneka uppenbara samband eller att få människor att tvivla på sin egen uppfattning, det används också som ett vapen i retoriken mot motståndare. Det gör att beskrivningar av hur verkligheten egentligen är blir central, inte bara vad som är sant, utan vem som får definiera vad som är sant. När den kampen hårdnar börjar människor misstänka varandras motiv i stället för att pröva sakfrågan.

Luk 6:36–42 ställer en annan ordning mitt i detta. Jesus säger inte att allt ska relativiseras, utan att människan ska börja med sig själv: “ta först bort bjälken ur ditt eget öga.” Det är en kritik av den människa som ser allt klart hos andra men dunkelt hos sig själv. I politiken betyder det att den som vill avslöja andras fel också måste tåla att pröva sin egen sida, sitt eget språk och sina egna strategier. Ungefär som jag upplever att Palme och Fälldin gjorde på -70 och -80 talet och som är långt ifrån det dagens politiker lyckas åstadkomma.

Det är här skillnaden mellan att bedöma och att fördöma blir avgörande. Att bedöma hör till ansvar, man måste kunna värdera förslag, avslöja lögner, säga ifrån när något är fel. Men att fördöma är något annat, det låser fast människor i en identitet av skuld och utesluter möjligheten till rättelse. Jesus öppnar för ansvar utan avhumanisering, sanning utan förakt, kritik utan självbedrägeri.

I en polariserad tid blir det därför nästan revolutionerande att tala om barmhärtighet som politisk dygd. Inte sentimentalitet, inte konflikträdsla, utan den form av klarhet som inte behöver förlöjliga motståndaren för att vara stark. När politiken tappar den blicken blir den lätt en arena där alla misstror alla, där varje budskap tolkas som manipulation och varje felsteg används som bevis för att den andre är hopplös.

Vår samtid saknar sannerligen inte åsikter, utan omdöme med ödmjukhet. Vi behöver fortfarande bedöma politik, makt och ansvar, men vi måste vägra den kultur där motståndaren aldrig får vara mer än sin sämsta handling. Jesus kallar oss bort från fördömandets reflex och in i ett sanningsmässigt liv där vi granskar både andra och oss själva. Om vi tar vår utrikesministers senaste uttalande om en svensk artist som efter att ha deltagit i ett klimatmöte i Almedalen sedan tar ett flyg till USA och därmed tycker utrikesministern att artisten är en hycklare. Samtidigt har ju knappast utrikesministern själv gjort något för att minska utsläppen, snarare tvärtom. Vi granskar andra men ser inte vårt eget.

Det finns ord som jag tycker passar politiken väl men som sällan görs…professionaliteten har försvunnit. Var gärna skarpa i analysen, men milda i människosynen. Var vaksamma mot lögner och manipulation, men också mot den frestelse som säger att den egna sidan alltid ser klart och att den andra alltid är blind. Där, i den spänningen, blir evangeliet inte privat fromhet utan ett motgift mot samtidens hårdnande ton.

Jesus säger inte att vi aldrig ska bedöma. I livet måste vi urskilja, ta ställning, fatta beslut. Vi behöver kunna se vad som är gott och ont, sant och falskt. Att bedöma är en del av att vara människa. Det Jesus varnar för är något annat: att fördöma.

När Jesus talar om flisan i din broders öga och bjälken i ditt eget, så visar han hur lätt det är att gå från bedömning till fördömelse. Vi ser något litet hos någon annan, en svaghet eller ett misstag, och gör det till hela deras identitet. Samtidigt är vi blinda för våra egna brister.

Och det är här barmhärtigheten kommer in.

“Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig.” Gud ser allt, både flisan och bjälken, men Gud fördömer inte på det sätt vi gör. Gud ger inte upp om människan. Gud ser djupare än handlingen, djupare än felet, och ser hjärtat, möjligheten, framtiden.

Att leva som Jesu lärjunge är därför inte att sluta se fel, utan att se med andra ögon. Det är att våga bedöma utan att fördöma. Att kunna säga, det där var fel och undvika att säga att du är fel. Att kunna hjälpa utan att sätta sig över.

Jesus säger, “Ta först bort bjälken ur ditt eget öga, så kan du se klart nog att ta bort flisan ur din broders öga.” Lägg märke till att han inte säger att vi ska ignorera flisan. Vi får hjälpa varandra. Men hjälpen börjar i ödmjukhet.

När jag ser min egen brustenhet, då förändras mitt sätt att möta andra. Då blir jag mindre snabb att döma, mindre benägen att fördöma. Då kan jag istället bli ett redskap för Guds barmhärtighet.

Och kanske är det just där evangeliet blir levande, inte i att vi blir perfekta människor, utan i att vi blir barmhärtiga människor. Människor som ser klart ser fel och brister men älskar ändå. Människor som urskiljer men inte dömer ut. Människor som, mitt i en värld av snabba domar, vågar ge varandra nåd.

Så är det något jag skulle vilja se förändras i vår värld är att fler vågar leva fullt ut utifrån Lukas 6:36-42. Att se oss själva med den sanning som trots allt finns kring våra egna fel och brister och se andra med barmhärtighet. Att leva utan att fördöma och därigenom spegla något av Guds eget hjärta.

Det är lätt att tro att ord väger tungt, kanske allra tyngst. Vi formulerar oss, förklarar vad vi tycker, försvarar våra värderingar. Men i längden är det inte det vi säger som formar världen mest—det är det vi gör. Ord har betydelse men efter ett möte med en 19-åring på en buss i Malmö inser jag att handlingar är viktigare.

Bibeln återkommer gång på gång till denna enkla men utmanande sanning. I Jakobsbrevet står det: “Var ordets görare, inte bara dess hörare” (Jak 1:22). Det räcker alltså inte att förstå, hålla med eller ens tala varmt om det som är rätt. Tron, övertygelsen, värderingarna — allt detta får sin verkliga betydelse först när det tar form i verklig handling.

Jag tänker på Jakobsbrevets vers när jag precis har träffat en 19-åring som riskerar utvisning från Sverige. Vi sitter på samma buss ett tag i Malmö och han noterar min prästkrage och börjar prata. Han har bott här hela sitt liv, föräldrarna har utländsk bakgrund och nu riskerar de alla utvisning på skäl jag inte riktigt förstår. Inte 19-åringen heller.

Han förklarar att det gavs ett hopp när han fick upp i sitt flöde att vice statsministern i Sverige hade skrivit att ”Nu stoppar vi S orättvisa tonårsutvisningar” på sina sociala medier. Det dröjde dock inte länge förrän 19-åringen fick klart för sig att det bara förskjutits till 21 år istället. Utvisningen sker då istället.

Han visar ett klipp från Almedalen på sin mobil där samma person, Sveriges vice statsminister, håller en Sverige-tröja framför publiken och säger tårögt någon anekdot om en 16-åring som var rädd för att utvisas ända tills vice statsministern symboliskt överräckte en svensk landslagströja tillsammans med orden: ”Sverige är ditt lag. Här är platsen där du kan skapa din framtid”. 19-åringen säger till mig:

”Det är ju bara något som hon säger. Det har ingen betydelse.”

Jag kan inte göra annat än att hålla med honom. Det här är samma vice statsminister som för inte så länge sedan sa ”håll packet borta” och ”varför sköt inte polisen skarpt och skadade 100 förortskids… jag menar islamister?”

I Första Johannesbrevet står det: “Låt oss inte älska med ord eller fraser, utan i handling och sanning” (1 Joh 3:18). Det är en tydlig uppmaning till oss alla att låta kärlek bli något konkret. Inte något vi bara pratar om, utan något vi gör. Efter mötet med 19-åringen (som precis har tagit studenten och sommarjobbar på en restaurang) är det svårt att förstå för mig hur våra svenska politiker, från både höger och vänstersidan har vridit om politiken till denna icke-mänskliga hantering.

Samma politiker säger att tonårsventilen är en slags fin handling, som en slags kärlekshandling i medmänsklighet. Om vi enbart tar 19-åringens fall som exempel så handlar det om en tonårsventil som känns som allt annat än en kärleksfull handling:

• De som fyller 18 kommer få en chans att stanna i Sverige…i alla fall tills de fyller 21.
• Detta förutsatt att de arbetar och tjänar minst 34 470 kronor i månaden. Vilka 19-21 åringar tjänar den summan?
• De kan förstås också välja att studera men då måste de själva betala för studierna, vanligtvis mellan 120 000 och 400 000 kronor per läsår. Därutöver måste de visa att de varje år har ytterligare 130 000 kronor på kontot till försörjning och självklart införs samtidigt en ny regel som säger att man får jobba max 15 timmar i veckan vid sidan om studierna. (CSN är liksom tidigare, enligt huvudregeln, uteslutet för den som inte har permanent uppehållstillstånd, och nu får ingen permanent uppehållstillstånd längre).
• Ventilen omfattar bara dem som fått utvisningsbeslut efter den 1 januari 2025. Delar av ventilen är dessutom tillfälliga och gäller endast fram till 1 januari 2028.

Vad jag kan googla fram så var det visserligen Tidöpartierna som röstade fram denna nya lag, men Socialdemokraterna vill ju också ha liknande hårda regler och drev ett eget förslag om ventil och stopp. Mp, V och C var emot.

När jag åter är hemma tar jag fram min Bibel vid nattduksbordet och försöker hitta något liknande som Jesus säger om att det är handlingen som avgör och hittar i Matteus:

“På deras frukt ska ni känna igen dem” (Matt 7:16).

Glasklart! Inte på deras formuleringar, inte på deras intentioner, utan på vad deras liv faktiskt producerar. Frukt tar tid, kräver omsorg och visar vad som finns på insidan. Jesus formulerar det som vanligt bäst.

Som vanligt utmanar men samtidigt befriar Jesus oss. Detta är både utmanande och befriande. Utmanande, eftersom det innebär att vi inte kan gömma oss bakom vackra ord. Befriande, eftersom det betyder att även små handlingar räknas. En vänlig gest, ett ärligt beslut, ett steg i rätt riktning — det är där förändring börjar.

Kanske är det just här vi hittar en mer hållbar väg. Att inte lägga all energi på att formulera det perfekta, utan på att leva det vi redan vet är gott. Att låta våra handlingar tala, även när orden är få. Jag har sagt det förr – om politikerna backar och säger, ”Vi hade fel, det blev fel, nu rättar vi till” och i handling gör ett mer medmänskligt system så är jag den första att hylla ett sådant agerande…men är det enbart ord, mjukare ton i ett Almedalstal…ja, då faller det platt.

För i slutändan är det ofta inte vad vi sa som människor minns — utan vad vi gjorde. Kanske finns det ett hopp i att också dessa hårda handlingar i form av beslut som våra politiker har fattat kan bli en väckarklocka i att så här kan vi inte fortsätta. Vi är människor och vi är varandras medmänniskor. Även här formulerade Jesus det bäst. Med en förhoppning att detta får vägleda våra politikers handlande lite mer och att det får slå rot hos dem:

”Du skall älska din Gud med hela ditt hjärta , med hela din själ, med hela ditt förstånd och Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matt 22:37-39)

/m

Jag sitter på Höörs station och väntar på ett försenat tåg. Vi har haft en fin familjedag med musik i sommarkväll i underbara Norra Rörum. Det blev en sådan där varm och fin eftermiddag och kväll där leenden avlöste varandra. När vår musiker, Danny, släpper av mig vid tågstationen bär vi nog både ett inre lugn efter en fin arbetsdag. Nu väntar hemfärd, löpning, VM-tittande och kvällsumgänge med fru och son. Det blev något annat.

Signalfel är det enda som står i blått på informationstavlan. Likaså i appen. Jag slår mig ned och väntar, till synes den enda på stationen. Tar fram min slitna psalmbok och slår upp psalm 202, ”De blomster som i marken bor”. Vi sjöng psalmen i kväll i kyrkan och jag bär orden inom mig.

Sitter på stationen och sjunger för mig själv. Märker inte paret som står bakom mig och efter en stund ger de sig till känna.

”Vackert”, säger mannen.

”Tack”, svarar jag med en generad och överrumplad känsla.

”Ser att du är präst…vad var det för psalm du sjöng?” frågar kvinnan.

Jag berättar om psalm 202, om Harry Martinson, om vad som är en sommarpsalm, om det unika med psalm 202, om själens vinterdagar…ja, jag blev en aning ivrig när de visade ett intresse. Blev rädd att jag nördat ned för mycket i min utläggning men paret ställde synnerligen intressanta frågor och tackade flera gånger innan de sedan vandrade vidare längre bort på stationens perrong. Vilket fint möte.

Jag blev sittandes och tog in psalm 202 ytterligare en stund. Tåget dröjde.

Det finns psalmer som genast öppnar ett fönster mot sommaren, mot ljuset, blomningen och den svenska naturens stilla prakt. Och så finns det psalmer som gör något mer, de låter sommaren spegla människans inre liv. Harry Martinsons text hör till båda kategorierna. Ytligt sett är det en sommarpsalm, en dikt om blommor, mark och växtlighet. Men i sitt djup är den en meditation över människans sårbarhet, över minnet, över tröst och över det existentiella mörker som Martinson så träffsäkert kallar “själens vinterdagar” och “vinterns långa själanöd”.

Det är just där psalmen blir större än årstiden. Orden sätter sig som inristade bokstäver i mitt inre. Psalmen handlar med dessa ord inte bara om naturen, utan om människan som andlig varelse. Den frågar vad vi bär inom oss när det ljusa försvinner. Vad återstår när sommaren är över, när glädjen inte längre är omedelbar, när livet känns kalt och svårt att uthärda?

Sommaren som inre erfarenhet

Jag ser framför mig hur Harry Martinson tänkte sig sommaren som något du kan längta till och inte bara uppleva. Något du också kan frambringa när du blundar. I psalmens början möter vi en bild av blomster som bor i marken. Det är en jordnära, nästan ödmjuk öppning. Blommorna står inte högtidligt på en piedestal utan de är fast förankrade i jorden. Ändå bär de en skönhet med rörelse och riktning. De sträcker sig mot ljuset och i den rörelsen finns något djupt mänskligt. Martinson låter naturen spegla vår egen längtan efter mening.

Det är lätt att läsa den första delen som en enkel hyllning till sommaren. Men den andliga tonen finns där redan från början. Blomman blir en bild för själen, något som lever, öppnar sig och söker sin fullbordan. Det är inte bara naturen som blommar, utan människan själv som längtar efter att få vara hel. I den meningen är psalmen en stillsam bön om att få stå riktad mot det som ger liv.

Hos Martinson blir naturen aldrig bara dekor. Den är bärare av insikt. Han ser världen med en nästan sakral blick, där det vardagliga rymmer något större. En blomma är aldrig bara en blomma. Den är ett tecken på att livet fortfarande rör sig, att skapelsen fortfarande talar, att skönheten ännu finns kvar som en aning om något bortom det synliga.

Så kommer vändningen…

Själens vinterdagar

Psalmen lämnar sommarens ljus och träder in i det mörka landskapet. Det är här dess verkliga djup visar sig. “Själens vinterdagar” är en av de starkaste bilderna jag kan utläsa ur den svenska psalmtraditionen. Den fångar inte bara sorg, utan den särskilda tröghet och kyla som kan komma över människans innersta. Det är inte en dramatisk katastrof som avses, utan den utdragna erfarenheten av andlig vinter, när det som en gång var levande tycks ha frusit till, när bön känns svår, när hoppet inte längre spontant bär.

Vintern i psalmen blir då mer än en årstid. Den blir och är ett tillstånd. Ett inre klimat. Ett rum där människan upplever sin ensamhet, sin bräcklighet och sin gräns. Martinson skriver inte sentimentalitetens språk, utan den existentiella klarhetens språk. Han vet att livet rymmer tider när själen inte sjunger av sig själv. Det finns dagar när den inre marken ligger bar, och där inget verkar växa. Tro mig, jag har varit där!

Det är just därför ordet ”själanöd” träffar mig så hårt. Det är ett gammalt och starkt ord, men i psalmen får det ny kraft. Det slår emot mig som hammarslag. Själanöd handlar inte bara om ångest i allmän mening. Det handlar om den djupare nöd som uppstår när människan inte längre känner sig hemma i sig själv, när hon längtar efter mening men inte hittar den, när hon anar något heligt men inte når fram till det. Martinson ger detta tillstånd ett namn utan att förmildra det.

Det som bär när allt kallnar

Psalmens stora fråga blir då naturlig… vad hjälper när vintern kommer? Ni som kan er ”Game of thrones” vet vad jag säger när jag säger ”Winter is coming”. Vad gör man när den yttre sommaren inte längre kan trösta? Svaret är inte att förneka mörkret, och inte heller att låtsas att allt är väl. I stället pekar psalmen mot det som bär inom människan när det yttre sviker.

Det är här minnet får en andlig betydelse. Det vi har sett, älskat och burit med oss blir inte utplånat bara för att livet mörknar. Sommaren försvinner inte helt, den lever kvar i det inre. Människan är mer än sitt nuvarande tillstånd. Hon är också bärare av erfarenhet, av nåd, av förundran. Det ljusa som en gång nått hjärtat kan bli ett stöd i mörkret. För egen del räcker det ibland att blunda så färdas jag tillbaka till blomster, ängar, dofter och sommarmarker där jag som barn lekte…det bär när vintern känns som kallast.

Det är en djupt mänsklig och samtidigt andlig tanke, att själen inte bara formas av ögonblickets väderlek. Den kan bära tidigare ljus genom senare mörker. På så sätt blir psalmen en text om tröstens mysterium. Tröst är inte alltid att något förändras snabbt. Ibland är tröst just att något inom oss fortfarande minns ljuset.

Andlighet som vågar att se mörkret

Tåget glider in på Höörs station och jag letar upp den tysta kupén. Tänker på att en av psalmen stora styrka är att den säger inte att tro gör livet enkelt. Den påstår inte att den troende slipper vintrar, mörker eller smärta. I stället erkänner den den mänskliga erfarenhetens allvar. Det här är viktigt, eftersom verklig andlighet sällan är högljudd. Den är ofta tyst, uthållig och prövande.

Martinsons psalm står nära en andlighet som vågar se mörkret utan att ge upp hoppet. Det finns ingen billig lösning här. Ingen snabb förklaring till själens nöd. Men det finns en riktning. Mot ljuset, mot det som skänker liv, mot det som håller människan samman när hon själv inte förmår det. Det är en tro som inte först och främst är en säkerhet, utan en tro som inbjuder till tillit.

I det ligger också psalmens existentiella skönhet. Den vet att människan är sårbar, men den vägrar att låta sårbarheten vara det sista ordet. Vintern är verklig. Kylan är verklig. Mörkret är verkligt. Men också minnet, längtan och den stilla öppningen mot något större. I den spänningen lever psalmen.

Människan som jord och himmel

Tåget färdas över det skånska landskapet och jag ser naturens skönhet fladdra förbi. Tänker på alla träd, buskar, blomster…ja, allt verkar sträcka sig upp mot himlen. Även vi människor. Det finns något vackert i att Martinson låter blomman stå i marken och sträcka sig mot himlen. Där finns hela människobilden samlad. Vi är jordiska, bundna till kroppen, tiden och förgängelsen. Men vi är också riktade mot något mer. Vi bär på frågor som inte kan reduceras till det materiella. Vi vill förstå, tro, hoppas och älska. Vi vill inte bara överleva vintern, vi vill också finna mening i den.

Det är därför psalmen känns tidlös. Den talar till varje människa som någon gång upplevt att livet mörknat inifrån. Den talar till den som sörjer, den som tvivlar, den som känner sig andligt uttorkad, den som längtar efter att åter bli levande. Och den gör det med en mildhet som inte förminskar kampen.

I Martinsons språk finns en tyst värdighet. Han moraliserar inte över själens vinterdagar. Han skäms inte för dem. Han vet att även själen har sina årstider. Det finns tider för blomning och tider för frusenhet, tider för lovsång och tider för tyst väntan. Det är kanske just där psalmen blir som mest trösterik, den bekräftar att människans inre liv är cykliskt, sårbart och ändå värt att bära.

En psalm för den som väntar

Kanske är det detta som är psalmens djupaste gåva, den är en sång för väntan. Inte väntan i passiv mening, utan väntan som andlig hållning. Att bära sin vinter utan att förneka den. Att minnas sommaren utan att göra den till något annat än vad den var. Att hålla fast vid det ljus man en gång sett, även när det nu bara syns som ett svagt sken långt bort.

Därför är psalmen för mig mer än en vacker psalm. Den är en liten existentiell karta över människolivet. Den visar att vår själ kan gå genom årstider, att det ljusa och det mörka hör ihop, och att tröst ibland börjar med att någon sätter ord på vår nöd. Martinson gör just det. Han ger själen språk för sin vinter och detta enbart på två verser.

Och kanske är det därför psalmen fortsätter att beröra mig. Den vet att sommaren inte räcker som livstolkning. Den vet att människan också lever i frost, i tystnad och i längtan. Men den vet lika säkert att det som en gång blommat inte är förlorat för alltid. Det kan bära oss vidare, som ett inre minne av ljus, genom själens vinterdagar och vinterns långa själanöd.

En timme senare än planerat är jag så hemma hos nära och kära. När de går och lägger sig knyter jag på mig löparskorna och ger mig ut på Limhamns gator, nynnandes på en viss psalm.

/m