Ja, då är det återigen ett nytt år med nya utmaningar. Dags för nya mål som ska sättas och uppfyllas. Kanske är det det som är årsskiftets klo, själva essensen. Något slutar och något annat börjar. Samtidigt är ju det här med årsskiften något vi har skapat, något som egentligen bara är människans verk. Ifall du vill sluta med något och börja om har du ju en chans att göra det vid varje stund i livet. Vill du verkligen förändra något så varför vänta till årsskiftet, gör det när som helst.

En chef som jag coachar är helt inne på det här med mål och ser årsskiftet som en bra avstamp för nya målsättningar och lite som en omstart i verksamheten. Jag bejakar det för all förändring börjar någonstans i att sätta upp nya mål. Samtidigt är väl inte årsskiftet i sig så intressant utan egentligen själva målsättningen och planen att nå dessa mål.

Jag är så pass gammal så jag kommer ihåg när Dorans artikel om ”The SMART way” lanserades i Sverige på -80 talet. Jag gick på Linköpings Universitet och en professor delgav oss Dorans artikel. Jag kommer inte riktigt ihåg innehållet mer än SMART-modellen som satte sig i mitt huvud. Numer kan varenda medarbetare vad SMART står för så målformuleringar brukar bli ganska bra med SMART-modellen som ledstjärna.

Det jag tycker saknas i SMART-modellen är utvärdering och omformulering av mål. Något som kanske är självklart men eftersom det ligger utanför SMART-modellen glöms detta ofta bort. Nu för tiden finns det managementkonsulter som byggt ut SMART-modellen med just Evaluation (E) och Reviewed (R) och kallar modellen SMARTER. Kanske ett bra sätt att inkludera utvärdering och omprövning av mål in i själva modellen.

När jag läste ledarskap i Dartmouth, för många år sedan, kom jag ihåg att professor Paul Batalden brukade trycka på delaktigheten i att sätta upp mål. Qulturum i Jönköping la därför till det självklara ansvarstagandet (A) i ovanstående modell (SMARTA). För egen del brukar jag tänka på Bataldens ord när jag hör chefer diskutera årsskiften och nya målsättningar. I coachingsammanhang brukar jag därför ställa en motfråga till cheferna när de börjar rabbla mål, ”Hur har delaktigheten varit när du tagit fram dessa mål?” Allt för ofta hör jag att det varit bristande delaktighet. Chefen, på sin höjd ledningsgruppen, har varit delaktig i framtagandet av målen.

Då brukar jag istället fråga chefen, ”Hur får du dina medarbetare att sluta upp kring uppställda mål och mått?” Samtalet blir då väldigt mycket bättre och fokus blir då istället hur en förtroendeskapande relation skapas mellan chefer och medarbetare, hur chefen blir en stödjare och möjliggörare, hur delaktigheten ska ske vid målsättning och löpande och hur delaktigheten kan öka i stort.

För är det något vi behöver bli bättre på så är det delaktighet och att både chefer och medarbetare tar ansvar för verksamheten genom ett medledarskap som bygger på tillitsfull relation. Årsskiften kommer och går och nya mål sätts och följs upp. För mig handlar mycket om relationer och hur man stöttar varandra på en arbetsplats. Kanske kan det bli ett mål i sig?

Gott nytt år!

/m

Julaftonsmorgon. Tänder ett ljus och tänker på att ljuset alltid övervinner mörkret. Det är så jag ser på ljuset, som ett hopp som alltid finns där, oavsett hur mörkt det än är runtomkring i den här världen.

Det är tidig julmorgon, de flesta sover men jag ska strax gå på ett extrapass som volontär på MIND. Det är många som har det tufft där ute under julen. För egen del har jag haft några hektiska dagar här innan jul och har inte hunnit att nedteckna så mycket tankar de senaste dagarna. Hoppas på er förståelse för det. Har både skrivit klart min magisteruppsats, påbörjat andra texter för tentamen i januari, allmänt julstök/förberedelser, umgåtts med barnbarn, skrivit artiklar som frilansjournalist, volontärspass på MIND och inte minst försökt varit ett ljus för min omgivning.

Annars går jag mot strömmen…som vanligt. Det känns så i alla fall. Jag har verkligen funderat på hur det kommer sig att jag inte känner riktigt att jag verkar vara i takt med vad de flesta andra tycker här i samhället, i vår samtid. Tycker kanske inte att det gör så mycket men samtidigt känns det lite märkligt. Jag ska ge tre exempel.

1, Jag verkar vara en av få som älskar fotboll men som helt har bojkottat VM. Jag har inte sett en enda minut VM-fotboll på TV. Tidernas bästa VM, säger FIFA-presidenten Gianni Infantino och jag säger att det var ett mästerskap som vi alla borde ha bojkottat. Ett mästerskap som aldrig borde ha spelats. De allra flesta verkar tycka att han har rätt och att jag har fel. Samtidigt är det väl inte så konstigt att det var ett bra VM, den som har obegränsat med pengar och är halvkorrupt kan väl göra ett fantastiskt VM. Allt detta har ju varit självklart från första dagen, det förändrar ju ingenting. I en värld där allt är till salu, allt kan köpas för pengar, där mänskliga rättigheter eller människoliv inte har någon betydelse, hur skulle det gå att misslyckas för den som har obegränsat med pengar och med den inställningen? Vi verkar ha fått ett lyckat VM, Qatar har betalat för det och FIFA har accepterat deras vidriga människosyn, men till vilket pris? Vad har varit det humanitära priset, det moraliska priset, det mänskliga priset? Det pris som alla verkade prata om för en månad sen men sedan gradvis tycks ha glömt bort. Jag är kvar där, som en av få, för mig är det fortfarande en fråga. Jag är en av få som bojkottade VM, trots att jag älskar fotboll.

3, Jag verkar vara en av få som tycker politiker, oavsett politisk färg, har del i elfiaskot. Det verkar precis som om hela Sverige är antingen för den ena politiska sidan och då skyller man på den andra eller är för den andra politiska sidan och då skyller man på den andra. Jag som följt den här utvecklingen ända sedan 1980-talets folkomröstning tycks vara en av få som tycker att båda sidor är lika insyltade i detta och det leder ingenstans att skylla på den ena eller den andra sidan, utan det enda rätta är att göra någonting åt det med egen politik utan att skylla på någon annan. Nu tycks dessutom de flesta vara för kärnkraft, något som jag tänkte att våra föräldrar ändå tog avstånd ifrån under 1980-talet. Den debatten har vi ju redan klarat av. Då var ju till och med den mest kärnkraftsförespråkande parten i folkomröstningen, nämligen linje 1, för en avveckling. Jag vet inte om ni kommer ihåg men på linje 1:s valsedel stod:

2, Jag sneglar lite på Nyheternas gårdagssändning på appen och ser att vår utrikesminister har varit i Turkiet. Jag skakar på huvudet när han säger något i stil med att ”Turkiet förstår oss och att vi har oberoende domstolsväsende i Sverige”. Hur lågt har vi egentligen sjunkit när vi ska vara knäande inför en stat som befinner sig närmare diktatur än demokrati? En stat som ska säga JA eller NEJ till oss för att vi vill vara med i en kärnvapenallians? Jag verkar vara en av få som inte tycker att Sverige skulle ha ansökt om medlemskap i NATO och som skulle ha stannat i vår neutrala zon. Putin har ju sedan länge sagt att han vill återta de forna Sovjetstaterna och dessutom visat genom annektering av Krim 2014 och invasionen av Georgien 2008 att han menar allvar. Det är klart att Rysslands hänsynslösa aggression mot Ukraina är det allvarligaste hotet mot Europas fred och säkerhet sedan andra världskrigets slut. De ansvariga kommer att ställas till svars, men samtidigt om vi nu känner oss hotade av Ryssland här i Sverige, varför krigshetsa genom att gå med i en kärnvapenallians? Varför gick vi i så fall inte med redan 2008, eller 2014, när Putin visade genom handling vad han var för en figur? Jag verkar vara en av få kvarvarande pacifister, jag är emot krig men för rätten att försvara sig, och helt emot att vi går med i NATO.

”Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna tas ur drift.”

Nu verkar vi vara helt historielösa och ska helt plötsligt bygga nya kärnkraftverk, trots att vi vet att de är livsfarliga, bara för att vi har skapat ett elprissystem där vi exporterar mer el till andra länder än vad vi gör av med här i Sverige och det på en priskonkurrerande marknad där vi måste hänga med prismässigt. Logiskt? Nä, inte speciellt. Jag verkar vara en av få som tycker att vi inte ska bygga ny kärnkraft. Gör något åt prissystemet istället och skyll inte allt på varandra.

Det finns ännu fler exempel men det skulle ta alltför mycket tid i anspråk. Jag tror ändå ni förstår poängen. Jag är inte i takt med min samtids värderingar, jag är helt enkelt en udda fågel som går mot strömmen. Samtidigt ser jag in i ljusets låga framför mig och tänker att det är precis så det ska vara. Det är precis det jag värnar om. Rättigheten att tycka annorlunda än alla andra, rättigheten att gå mot strömmen, rättigheten att vara precis som man vill. Det är därför jag bojkottade VM, för att värna om de mänskliga rättigheterna. Det är därför jag inte vill gå med i någon kärnvapenallians. Någon måste gå före och säga NEJ till krig och våld. Det är därför jag inte vill ha någon ny kärnkraft eller att man ska skylla på andra utan att ta eget ansvar. Någon måste värna om skapelsen utan att ta in livsfarliga element i världen som vi lämnar till kommande generationer att ta hand om och någon måste säga att det har betydelse att ta ansvar för egen politik och inte skylla på andra.

Kanske kommer jag fortsätta att gå mot strömmen år 2023. Det återstår att se. Tack för att ni följde min bloggkalender ända hit.

God Jul!

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 16/24 – tankar kring psykisk ohälsa

Här i Malmö var det faktiskt kallt i morse. Det blev visserligen varmare under dagen men det höll sig nog under – 0 hela dagen.

Har ägnat dagen åt diverse saker som jag har haft hängande efter mig. Fick ändå tid att läsa diverse rapporter och artiklar på nätet. I förrgår släppte Folkhälsomyndigheten en rapport om psykisk ohälsa bland arbetslösa och sysselsatta under covid-19 pandemin (se rapport här). Läste den som hastigast. Psykisk ohälsa påverkar livet i sin helhet och medför stora kostnader, både i termer av mänskligt
lidande och dess påverkan på samhället. Jag tycker det är ett litet märkligt samhällsfenomen att ju bättre vi i väst rent materiellt verkar få det, ju sämre verkar vi må.

Stigmatiseringen av psykisk ohälsa är också ett fenomen i sig och beror naturligtvis ofta på okunskap och
fördomar men får till följd att många inte berättar hur de mår och därmed kanske inte får stöd i tid. Psykisk hälsa är ingen isolerad fråga utan en angelägenhet för hela samhället och för var och en av oss. Ofta hanteras frågor som rör psykisk hälsa enbart inom hälso- och sjukvården, med stort
fokus på symtombehandling snarare än på vad som orsakar psykiskt lidande och hur det kan förebyggas.
Med en helhetssyn på psykisk hälsa och ett gemensamt ansvarstagande är jag säker på att vi kan vända trenden med ökande psykiska besvär och främja det psykiska välbefinnandet i befolkningen.

Trots allt vårt välstånd har psykiska besvär ökat de senaste decennierna och psykiatriska
tillstånd är idag den vanligaste orsaken till långvarig sjukskrivning. Allt fler söker vård och
ca tio procent av befolkningen äter antidepressiv medicin. De totala samhällskostnaderna
av psykiatriska tillstånd uppskattas till nära 170 miljarder kronor årligen, vilket är den
största kostnadsdelen för sjukdomar i Sverige.

Ju mer jag läser på om detta, ju mer fundersam blir jag ifall den psykiska ohälsan egentligen ökar eller om det är något annat som står bakom ökningen? Statistikmässigt uppger dock allt fler att de mår dåligt men kan detta egentligen bero på att vi vet inte hur vi ska lida? Att lidandet är en naturlig del av livet? Att det uppstår problem längs ens väg och att allt inte är en dans på rosor? Att upplevelsen av att må dåligt är något som vi människor numer tycker är något som är fel och som borde hanteras som en sjukdom, som vilken sjukdom som helst? Vi har helt enkelt blivit sämre på att hantera våra nedgångar i livet.

Naturligtvis finns det de som verkligen har depressiva sjukdomar och som måste vårdas därefter. Det är inte dessa jag tänker på, utan jag tänker på att den psykiska ohälsan bland befolkningen kanske egentligen har varit relativt konstant genom historien men att vi nu, i vår allt mer sekulariserade värld, har glömt bort att lidande är en naturlig del av livet och inte alltid behöver behandlas som en ohälsa i så måtto att det kan ses som sjukdom. Vi behöver helt enkelt bli bättre på att hantera motgångar i livet.

Vad tror ni?

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 15/24 – tankar om vad som gör en nöjd här i livet

Här i Malmö var det faktiskt någon centimeter snö i morse. Det var dessutom kallt så det ligger kvar nu under kvällen. Man får vara glad åt det lilla. Jag och äldsta barnbarnet, Julius, åkte pulka ikväll, även om det var med ganska mycket gräskänning. Vi var nöjda åt att äntligen få lite snökänning!

Kvällen i pulkabacken fick mig att tänka på det här med att vara nöjd med det lilla. I huvudet gjorde jag en liten fundering kring det här med vad som kan/vad som krävs för att göra en människa nöjd med livet. Jag kom fram till fem saker som jag tänker gör skillnad, i alla fall för mig. Tänkte delge er mina punkter här i all sin enkelhet. Du kanske har fem helt andra punkter?

1, Barn, barnbarn, vänner, släkt och inte minst min älskade sambo

Det kanske är självklart, men att ha vänner/relationer i livet måste vara en gigantisk faktor till om du trivs i livet eller inte. När jag springer där med barnbarnet skrattandes bakom mig i pulkan så måste man ju bara känna ren och skär lycka. Att ha förmånen av yngre förmågor i livet som man älskar att göra saker tillsammans med har alltid varit speciellt för mig. Jag älskar att vara pappa och jag älskar att ha barnbarn. Jag är lyckligt lottad.

2, Mål/dröm i livet

En annan sak som kanske också är ganska självklart är det här med mål i livet. Att ha något att sträva emot. Något att sikta på. En dröm som du målmedvetet strävar mot. Nog måste det ha en stor inverkan på ditt mående om du har den där tydliga målbilden kontra om du inte har det?

3, KASAM

Jag har alltid varit en stor beundrare av Antonovskys tanke kring KASAM, känslan av sammanhang, begriplighet och hanterbarhet, vilket ger en meningsfullhet som man kanske inte annars hade haft. I min värld är KASAM en känsla som ger ett sammanhang. Ett begrepp som innebär att en människa måste, för att må bra, känna sig delaktig i ett sammanhang som är begripligt och meningsfull. Känslan av sammanhang avgör hur en person klarar av att hantera stress och andra faktorer, vilket är avgörande för hur du mår.

4, Materiella saker

Ju äldre jag blir ju mer börjar jag tänka att det här med att ha saker, att köpa massor med saker, att hela tiden vilja ha det senaste, det här med modeindustrin och dess yta…ger mig ingenting. Jag vill ha ett enklare liv med mindre prylar och verkligen bara ha saker du använder. Det är trots allt det meningsfulla i att ha fantastiska människor runt omkring mig och relationer som jag värdesätter som är det viktiga för mig. Vi har två förråd med mängder med prylar…så jag börjar landa i att rensa, rensa, rensa…

5, Utveckling

Jag tänker ändå på att det här med att utvecklas som människa och hela tiden känna att man lär sig något nytt gör en människa gott. Så är det för mig i alla fall. Livet är en resa och lär jag mig något nytt varje dag så känner jag också livsgnistan och glädjen hela tiden. Jag är en nyfiken människa och jag blir aldrig fullärd. Det hårda i livet är dock att de bästa lärstunderna får man oftast utifrån när man misslyckats som mest. Den är svår att ta in…. men ack så nyttig!

Så där…några av mina kvällstankar!

Ha det gott

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 14/24 – tankar om en framtid

Då är jag klar med min magisteruppsats. Jag har skickat den till min handledare, professor Jayne. Vi har en sista handledarstund imorgon innan slutexamination den 10:e januari. På sätt och vis känns det märkligt att den här resan är över. Förhoppningsvis är det min sista examinerande uppsats. Nu är det klart, färdigt, förbi. Även om det kan bli justeringar i själva texten så är det stora jobbet nu klart. Jag andas ut. Jag är klar.

Jag vet inte hur det är för er när ni är klar med något ni har kämpat länge för? Efter att ni är klara, känns det tomt, skönt, lugnt eller stressande? Egentligen kan jag nog förstå alla dessa känslor. Det är antagligen också så att du kan känna många känslor samtidigt. Inte bara en. Nu är jag i alla fall i sluttampen på något jag ägnat de senaste 3,5 åren åt. Vad ska jag göra nu?

Nästa steg i livet finns oftast där innanför näthinnan, likt en dröm. Framtiden känns ofta så given men är egentligen bara en tanke. Drömmen kan naturligtvis bli sann. En enträgen strävan mot en framtid som du målat upp åt ett visst håll och sedan uppnår…..ja, det är nog stort.

Samtidigt finns det något stort i det där att aldrig bli färdig. Att bara få vara i ett sammanhang, bland människor du älskar, med saker du älskar att göra. Den envetna strävanden av att inte göra något spektakulärt eller speciellt. Det är väl inget fel med det? Att hela tiden vandra på vägen, oavsett om den är smal eller bred, utan att avvika in på någon sidoväg. Det stora i att bara få leva och finnas till. Räcker inte det?

Nu är jag i alla fall klar. Nu väntar något annat.

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 13/24 – tankar om Lucia

Har fått lite frågor om varför jag inte jobbar som chef för närvarande. Jag kan bara svara att just nu är det dygnet runt skrivande och putsande kring min magisteruppsats som gäller. Mitt livs fjärde examinerande uppsatsarbete. Jag har sedan tidigare en ek kand i nationalekonomi. Den uppsatsen handlade om EMU (Europeiska monetära unionen). Sedan en magister i pedagogik med inriktning ledarskap. Den uppsatsen handlade om en komparativ studie mellan olika yrkesgruppers syn på vissa centrala begrepp inom hälso- och sjukvården. Den tredje examen tog jag i våras, min teologie kandidat med uppsatsen om Svenska kyrkan och Samernas försoningsprocess. Nu blir det således min Teologie magister som ska vara inne till jul för examinering den 10:e januari. Jag skriver om Johannes av Korset och Dag Hammarskjöld med utgångspunkt från Jesus i Getsemane. Utöver det coachar jag och skriver en del som frilansjournalist. Hoppas det gav lite svar…kanske inte på frågan om varför jag inte är chef…men ändå.

Annars har jag funderat lite på Lucia idag. Har noterat att det varit en del diskussion kring Lucia i skolan eller något Luciatågsavstyrande på regionfullmäktige någonstans i vårt avlånga land. Det är väl lite symtomatiskt att det blir debatt kring Lucia. Jag menar redan under hennes samtid väckte hon ju reaktioner. Berättelsen om Lucia är en berättelse om förfärliga övergrepp. Lucia blev bortlovad för att gifta sig redan som ung flicka. När hon övertalade sin mor att bryta förlovningen, straffades hon genom tortyr och ett liv på bordell. Lucias kamp för sin kristna tro och hennes motstånd mot att gifta sig väckte stor ilska hos omgivningen. Enligt vissa berättelser stack de ett svärd genom hennes hals, enligt andra stack de ut hennes ögon. Oavsett vilket våld hon utsattes för, så är en sak säker, Lucia trotsade samhällets normer och straffades hårt. 

För svenskt vidkommande är det klart att det finns olika sätt att fira Lucia av Syrakusa. Svenskkyrkliga ställs inför en särskild problematik när de vill lyfta fram Lucia som en kristen karaktär som ett starkt kvinnligt helgon. Hur de sekulariserade vill fira och numer med diskussionen i skolan kring lucia tänker jag är enklast att bara släppa. Låt skolorna göra precis som de vill, de kommer aldrig ha som prioritet att förkunna evangeliet eller Lucias sanna bakgrund, eller för den delen liturgiskt fira helgonet från Syrakusa. Det är onödig kraft som läggs på att kritisera sekulära institutioners luciafirande.

Dock vill jag själv slå ett slag för martyren Lucia som en stark röst och en stark profet. Hon var på många sätt en unik kvinna som sålde allt hon hade för att dela ut pengar till de fattiga och hennes starka tro och förkunnelse på Kristus. Med den bakgrunden är det svårt att se den sekulariserade bilden av Lucia som ett ytligt skönhetsideal. Men alla får ju tycka vad de vill.

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 12/24 – tankar kring att leda team/grupper

Då har vi kommit halvvägs in i bloggkalendern och jag tänkte bjuda på ett möte jag hade på tågresan från Flen till Malmö i förrgår. Jag fick möjligheten att på tåget sitta bredvid en av alla dessa unga chefer som vi har i landet. Det blev ett spännande möte med samtal kring de utmaningar som hon hade som ny chef i en verksamhet som verkligen krävde ett nytänk. Det som förvånade var att hon hade deltagit i ett ledarprogram i sin region men som inte hade givit henne mycket kring hur det är att vara ledare och bygga upp ett effektivt team runt omkring sig. När jag nämnde Susan Wheelan och hennes forskning om effektiva team svarade chefen att hon aldrig hört talas om henne. Jag fortsatte och frågade om hon kände till ”the Female Factor” och den forskning från 2011 som Harvard presenterade från professor Anita Woolley och Thomas W. Malone. Likaså blev det ett nekande svar från chefen där. Då vände jag på frågan och frågade vad man får med sig som ny chef i en region? Vad får man egentligen lära sig om att leda sin ledningsgrupp och att säkerställa ett effektivt team? Svaret gjorde mig modfälld. Det visade sig att man får inte med sig så mycket….egentligen ingenting…

Hur är det möjligt att vi klär på våra chefer så lite kunskaper om ett av de viktigaste områden som en chef måste bemästra, nämligen att leda sin ledningsgrupp till att bli ett effektivt team? Jag gav henne därför grundläggande kunskaper som hon flitigt antecknade. Jag berättade om de tre nyckelområden som en ledare måste säkerställa när chefen bygger sitt team, nämligen intellektuell mångfald, psykologisk säkerhet och ett syfte som är värt att kämpa för. Naturligtvis är det sällan dessa tre faller på plats av sig själv utan du som chef måste göra jobbet. Dessa aspekter kräver ledarskap, antingen i form av en individ eller en grupp människor som tillsammans leder ett team. Team behöver ledare som inser när mer intellektuell mångfald behövs, som bygger upp psykologisk säkerhet inom en grupp och som tar ett organisatoriskt uppdrag och gör det till en sak värd att kämpa för.

Chefen antecknade flitigt och för mig kändes det bra att kunna delge henne av mina erfarenheter samtidigt som jag var lite bestört av att denna basala kunskapen inte var given att delges nya chefer. Att inte tänka på den intellektuella mångfalden i sitt team är ju närmast tjänstefel som chef. Wolley och Malones forskning måste ju vara baskunskap för alla chefer. Forskningen visar enkelt och tydligt hur könsmångfald kan skapa mer intellektuell mångfald och därmed mer värde. Forskarna tittade på många olika team, och de fann att när ett team innehöll fler kvinnor tog de också bättre beslut. Det gäller nästan alla andra mått på mångfald, så länge det fortsätter att ge en underliggande intellektuell mångfald. Intellektuell mångfald inkluderar alla aspekter av en persons eller grupps åsikter, erfarenheter och perspektiv. Människor som kommer från olika bakgrund eller som har olika livserfarenheter tenderar att ha olika perspektiv, när en grupp olika människor arbetar tillsammans tenderar de att vara bättre på att lösa problem än människor som tycker likadant eller har samma erfarenheter. Ytterst är jobbet för ett team att lösa problem. Om alla kommer från samma bakgrund eller är utbildade i samma system eller kommer från samma kulturella bakgrund eller samma kön, tenderar de idéer som de genererar att vara, ja, desamma. Men när alla dessa element varieras inom medlemmarna i ett team, kommer utbudet av möjliga idéer som de genererar att vara mycket bredare och att hitta rätt idé som löser problemet blir mycket mer sannolikt.

Att inte lägga till tankar kring psykologisk säkerhet är också tjänstefel som chef. Även om de flesta verksamheter inser att de behöver sträva efter intellektuell mångfald, kämpar många team med det faktum att trots sin intellektuella mångfald inte alla medlemmar känner sig fria att dela med sig av sina idéer. De känner inte att de kan bidra fullt ut. Det är här psykologisk säkerhet kommer in. Psykologisk säkerhet är måttet på hur fria människor i ett team känner att dela sina idéer, sina erfarenheter och hela sig själva med varandra. Detta påverkar inte bara de idéer som bidrar och diskuteras utan också hur villiga människor känner att ta risker och erkänna eventuella misstag. Psykologisk säkerhet gör teammedlemmar mer villiga att skicka in galna idéer som kan leda teamet i en ny och annorlunda riktning – vilket kan leda till genialitet. Naturligtvis tipsade jag chefen om Amy Edmondsons forskning (vilket chefen självklart inte hade hört talas om förut).

Det tredje och sista elementet som ledningsgrupper måste ha är ett gemensamt syfte som är värt att kämpa för. Vi har vetat länge om vikten av delad vision, delad mission och delade syften för att driva teamets prestation. Ofta kan dock en organisations uppdragsbeskrivningar eller syftesförklaringar vara för vaga för specifika team att internalisera och tillämpa på sitt dagliga arbete. Eftersom de är vaga introducerar de inte en av nyckelaspekterna för att få en grupp att knyta an och arbeta mot – ett överordnat mål. När något är värt att kämpa för är det mer än viktigt – det är heligt. Människors dagliga arbete förvandlas från arbete som behöver göras och till arbete som behövs för att försvara dessa värderingar eller sprida dem vidare. Gruppmedlemmarna får en starkare känsla av gruppidentitet. Kampen i sig definierar kämparna, binder dem till varandra. Som ett resultat av det slutar de med att arbeta lika mycket för varandra som de arbetar för uppdraget.Syfte, uppdrag och vision är alla oerhört viktiga. Men när man tittar på fantastiska lag – de lag som konsekvent skapar värde eller de som förändrar världen – brukar de säga att deras syfte är värt att kämpa för.

När vi sa hej då till varandra tror jag chefen hade fått med sig det väsentliga. Nu skulle hon hem och bygga en fantastisk ledningsgrupp sa hon. Jag svarade med ett lycka till!

Läs mer:

Amy Edmondson on psychological safety

Susan Wheelan and effective teams

”The female factor” av Wolley och Malone

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 11/24 – tankar kring att välja

Ibland bläddrar jag bara bland alla Netflix filmer eller serier utan att hitta något jag vill titta på. Jag vet inte om du känner igen dig, men ibland känns det som om jag hittar ingenting, trots att utbudet är enormt. Det är klart att någonstans finns det en film som passar mig, men trots letandet så kan det ibland sluta med att jag inte väljer att titta alls.

För många år sedan lärde jag mig 10/10/10-metoden. Det handlar om att göra ett val samt om det valet kommer att påverka dig på kort eller lång sikt. Om du tar ett beslut, hur kommer du att må kring det valet om 10 minuter= Om 10 månader? Eller om 10 år? Ett beslut om en film att titta på känns som ett typiskt 10-minutersbeslut. 10 min in i filmen vet du ofta om du har valt rätt eller fel.

Vi tar egentligen allihopa olika beslut varje dag, oavsett om det har att göra med vår fritid eller jobbet. Om du tittar tillbaka på de saker som störde dig för ett tag sedan kommer du kanske att inse att även de “dåliga” besluten kan ha lett till något bra. Jag tänker att det därför är viktigt att du inte tänker alltför mycket på om det blir rätt beslut eller ej. Du bör istället analysera alla möjligheter och konsekvenser rörande vad som kan hända. Om du blir alltför besatt över att ta rätt beslut så har du antagit att du på något sätt kommer att bli belönad för en sak och straffad för en annan. Du blir så att säga besatt av frågan kring felaktiga och rätt beslut. För att du ska kunna ta ett beslut så tänk på att du iallafall kommer lära dig något när du tar det. Huruvida det alternativ du väljer är bra eller inte kommer dock många gånger bero på hur engagerad du är.

När du måste ta ett beslut kommer din intuition och dina känslor rörande situationen att påverka dig mycket. Även om beslutet i sig inte påverkar dig så kommer du iallafall känna dig emotionellt påverkad efter att du har tagit beslutet. När du bemöts av olika alternativ kommer du tvivla på vad som är rätt eller fel. Det enda du då kan göra är att låta tiden gå, se vad som händer och korrigera ditt beslut ifall nödvändigt.

Många beslut för med sig ett dolt alternativ att “inte göra någonting alls”. Det är dolt eftersom vissa tror att detta alternativ är detsamma som att inte besluta sig. Inget kunde vara längre från sanningen. Att besluta sig för att inte göra något är också ett beslut. Det är inte nödvändigtvis ett dålig beslut, och det medför ofta nya lösningar som du kanske tycker bättre om. Många gånger väljer vi dock att inte göra något eftersom detta orsakar minst omedelbar effekt. Eller så är det för att det är det val som krävde minst ansträngning eller det som gör att du inte behöver ta ansvar för konsekvenserna. I dessa tre fall är det oftast inte bra att inte göra något. Det kanske kommer ge en viss lindring på kort sikt, men på längre sikt kommer det antagligen att leda till ångest.

När jag sitter där och letar film ska jag kanske inte straffa mig själv för hårt ifall jag trots allt väljer en film jag inte tycker om. Misstag kräver att man rättar till dem eller att man hittar en lösning, men det krävs inte något straff. Det finns inget viktigt eller komplicerat beslut som inte innebär en viss uppoffring. Att dra nytta av möjligheter ger dig självförtroende att skapa dem när du går igenom tuffa tider och de inte verkar visa sig av sig själva. Det är inte bara viktigt att veta hur man drar nytta av en möjlighet, utan även hur du skapar en, och att du har viljan och intelligensen att fortsätta framåt då tåget inte anländer till stationen.

Det värsta du kan göra när du ska ta ett beslut verkar därför vara att sträva efter att inte begå ett misstag. nästa gång jag väljer och vrakar bland filmutbudet kommer jag helt enkelt bara att välja en film och gå vidare i livet!

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 10/24 – tankar kring hur korkade vi är

Det är mycket snack om elpriser just nu. Av naturliga skäl. Elpriserna har ju skenat likt en börskurs under -80 talet. Igår höll dessutom nuvarande regeringen en presskonferens, eller man kanske ska säga ett 45 minuters seminarie, om temat att hålla igen på elanvändningen i hemmet. Ett seminarie som även den förra regeringen kunde ha hållit i detta läge, om de varit i regeringsställning. Man kan naturligtvis fundera på timingen eftersom svenskarna de senaste två månader verkligen har minskat sin elanvändning med mellan 15-20% jämfört med förra året. Det här seminariets avsikt kan man ju då fundera kring. Det handlar nog dessvärre mer om mediautrymme än innehållets akuta situation.

Med det här som grund kan man inte låta bli att reflektera lite över det här med att sitta i regering kontra att vara i opposition. Det var ju inte många månader sedan, vår nuvarande näringsminister gick ut som oppositionspolitiker och kritiserade den dåvarande regeringens liknande budskap som hon själv höll under dagens presskonferens/seminarie. Då åskådliggjorde hon det genom att ”pausad dammsugning löser inte elbristen”. Idag sa hon exakt samma sak, dvs det är viktigt för oss alla att pausa dammsugning när det är så här tuffa tider med elen. Det tydliggör bara att det är en sak att vara oppositionspolitiker och en annan att sitta i regeringen.

Det är väl inte värre än att konstatera just det, att det är olika att vara i opposition kontra att ha makten. Det förstår vi nog alla. Det nya som Trump-eran fört med sig är dock den här ministerns sätt att hantera frågor kring den här uppenbara skillnaden. Det var naturligtvis relevant för henne som oppositionsledare att kritisera en regering på hennes vinklade sätt med en stylad bild med en gammal dammsugare inför en skogliknande bakgrund. Nu sitter hon vid makten och lika självklart är det för henne att stå i maktens pressrum och vädja till oss alla om att pausa dammsugningen. Det är två perspektiv och det är sånt som händer när man byter perspektiv och det hade naturligtvis inte varit något konstigt om hon just sagt det till alla. ”Nu är jag vid makten och då har jag ett perspektiv, då satt jag i opposition och hade ett annat perspektiv”. Istället går hon i Trumps ledband och försvarar allt genom att säga att den kritik hon hade mot förra regeringen visst var berättigad och rätt med sin dammsugarbild som grund. Hur detta hänger ihop logiskt är svårt att förstå, förutom att vi som följer politik har lärt oss att det är så den nya politiken agerar. ”Vi har aldrig fel, vi skyller allt på den föregående makten”.

Frågan är varför vi nöjer oss med dessa politiker som hela tiden skyller på andra? Sociala medier flödar nu över av det självklara som att ministern sa en sak före valet och en annan sak nu. Det fattar vi väl alla så varför gå med i det spelet? Varför inte lyfta oss ytterligare en nivå och fundera på varför vi har fått politiker som alltid svarar att det är den andres fel. Är vi verkligen så korkade att vi nöjer oss med att raljera över det självklara att en oppositionspolitiker säger en sak innan valet och en annan sak efter valet när man hamnar i maktställning. Det är väl inte så konstigt. Det märkliga är att vi har blivit så vana vid att politikerna svarar helt obehindrat att de hade rätt även när de hade fel för de skyller alltid på den andre. Är det den nivån vi vill ha i vårt politiska landskap?

Den här el-priskrisen är mer komplex än att skylla på den andra. Det är en el-marknad som är avreglerad som vissa politiska partier stod bakom att avreglera. Det är en prissättning som marknaden reglerar. Det är en tillgångsfråga som politiskt även handlar om hur vi ska hantera miljöfrågan. Den ena sidan skyller på att den ena sidan avvecklat kärnkraften alltför snabbt medan den andra sidan pratar om att den andra inte hanterade effektskatten rätt. Beskyllningar hit och dit men vi är ju inte så korkade att vi inte kan vår historia. Politiker tycks tro att vi har kort minne men det har vi ju inte. Att skylla på den ene eller den andre är inget vi går på.

Vi som varit med ett tag vet att alliansregeringen fattade beslut år 2009 om avvecklingslagen och att det då återigen blev lagligt att förnya kärnkraften. Det innebar att det inte längre blev något förbud om att bygga ny kärnkraft, med vissa förbehåll förstås. Man fick bara bygga på vissa särskilda platser mm. Samtidigt ville ju alliansen minska beroendet av kärnkraft. Ni kommer väl ihåg resonemanget om ”det tredje benet” med det förnybara. Just då hade väl inte det här med avvecklingslagen någon speciell betydelse. Historiskt kanske effektskatten har haft större betydelse. Ni vet den skatt som infördes år 2000 på kärnkraft. Den infördes ju efter en politisk debatt om det här med ”överpriser” som man tyckte att el-leverentörena tog. Sedan följde ju ett antal år då olika regeringar höjde den här effektskatten. Socialdemokratiska regeringen år 2006 och alliansen 2008 och slutligen S+Mp+V innan elpriserna sjönk och då blev ju effektskatten en sådan belastning för elproducenterna (närmare en tredjedel av kostnaden blev en skattekostnad) och då tog den förra regeringen bort effektskatten i samband med energiöverenskommelsen år 2016. Man kan således säga att det finns två energiöverenskommelser, dels 2009 där allianspartierna kom överens om att man accepterade utbyggnad av nya kärnkraftsreaktorer men att kärnkraften skulle bära sina egna kostnader, det vill säga utan statliga subventioner. Samtidigt beslutades att subventioner skulle ges till vindkraft och solkraftverk. Överenskommelsen som offentliggjordes den 5 februari 2009 innebar ett genombrott för de borgerliga partierna som fram tills det datumet varit splittrade i energifrågan, framförallt med anledning av Centerpartiets tidigare motstånd till kärnkraft. Sedan kom överenskommelsen med bred politisk enighet år 2016 med målet om 100% förnybar elproduktion år 2040 där det slogs fast att avvecklingslagen om kärnkraft inte kommer att återinföras. Kärnkraftsparentesen blev förlängd genom att inom ramen för maximalt tio reaktorer tillåta nybyggnation på befintliga platser. Tillstånd kunde ges för att successivt ersätta nuvarande reaktorer i takt med att de nådde sin ekonomiska livslängd.

Tanken var ju att skapa långsiktiga spelregler för elmarknadens aktörer. Mycket handlade om att skapa förutsättningar för att allt kring el skulle hanteras av marknaden. I början diskuterades exempelvis el-certifikat, som senare togs bort. (En parentes är att även vi som då var regiondirektörer hade diskussion vid några möten om det här med el-certifikat för att säkra elen för våra respektive regioner…men det är en annan diskussion).

Med den här historiegrunden kan man väl säga att alla partier, förutom i vissa fall V och SD, har äran att kunna säga att man är delaktig i dagens elpolitiska situation. Med de regler som nu gäller är det därmed svårt att säga att den ena eller den andres sida har varken rätt eller fel. Efter år 2016 är det således en marknadssituation som avgör hur el-producenter agerar. Allt utifrån politiska överenskommelser där de flesta politiska partierna varit med. Att då skylla på den ena eller den andra är naturligtvis inget som vi väljare i detta avlånga land tycker är så särskilt klokt. Vi vet att sanningen är mer komplex än så. Vi är inte korkade, eller?

Det tycks dock som om vi är så korkade att vi dels tycker det är konstigt att en politiker säger en sak i opposition och en annan sak i maktposition. Är det verkligen så konstigt? Vi är tydligen också så korkade att vi tillåter våra politiker att alltid skylla på den andra sidan. Trots att vi vet att sanningen är mer komplex än så. Det tycks dessutom som att vi accepterar politiker som medvetet, som retorik, alltid säger att man i alla tider hade rätt. Oavsett om man var i opposition eller i maktposition. Är vi verkligen så korkade?

Är det inte så att vi vill ha politiker som står för en viss politisk inriktning och som för fram det. Som står för sin politik och inte pratar om andras politik. Som inte skyller på andra utan utgår hela tiden från sitt. Vi fattar att det är en sak att säga att man vill sänka bensinpriset med X% innan valet men att det blir ett annat resultat efter valet då man sitter vid makten. Vi fattar att man kan hålla fram en dammsugare som oppositionspolitiker och raljera kring den då förda regeringens politik och sedan i maktsituation tvingas ändra sig helt och själv föra fram dammsugarens avhållande. Vi fattar det.

Det som vi inte fattar är varför man inte säger som det är. Det vill säga att ”jag sa det där som opposition och det här säger jag som makthavare”. Att erkänna att det är skillnad. Att erkänna att jag hade fel. Att erkänna att vallöften är en sak och att realpolitik är en annan. Att erkänna att sin egen politik framförd i opposition är en annan sak än realpolitik i maktposition. Det sägs ju att vi får de politiker vi förtjänar och just nu verkar vi vilja acceptera politiker som skyller på andra och hävdar att man alltid haft rätt. Är vi verkligen så korkade?

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 9/24 – tankar kring Guds tystnad

Jag tog en tur med mina föräldrar till och från Linköping idag. Vi hälsade på hos två av mina barn. Det blev en härlig dag. Så underbart att få träffa och hålla om mina barn igen. Jag träffar dem tyvärr inte alltför ofta nu när de är vuxna och lever sina egna liv långt ifrån sin gamla far.

Idag har jag närt en fundering kring Guds tystnad som följt mig under hela dagen. I vår samtid, där teologin (kunskap om Gud) och religionen är långt ifrån de flesta av oss människor, kan jag som kristen ibland känna att jag har mer gemensamt med ateisterna, skeptikerna och agnostikerna än med de där tvärsäkra religionsmänniskorna. Med en viss sorts ateister/skeptiker delar jag nämligen känslan av en frånvarande Gud ibland. Jag känner mig ofta betryckt av Guds tystnad och att Gud känns långt bort. Jag gör dock en helt annan tolkning än ateisterna, som jag upplever gör en förhastad tolkning av Guds tystnad, och de nöjer sig med att svara att Gud inte finns. Jag tänker precis tvärtom.

Jag tänker att om Gud hade varit lättillgänglig hade Gud inte varit det där transcendenta mysterium vilket jag tror att Gud är. Ett mysterium går inte att lösa. Vi måste vara tålmodiga och uthålliga. Om tecknen för Guds närvaro låg helt öppen för vem som helst att ta till sig, skulle det nog inte behövas någon tro. En mognad i tron handlar för mig om att acceptera och uthärda stunder när Gud förefaller långt borta eller förblir dold för oss. Det som är uppenbart och bevisligt kräver ingen tro. Vi behöver ingen tro när orubbliga sanningar uppdagas för oss som vi kan komma åt enkelt via våra sinnen. Vi behöver tron i det där mörka, i de där gråzonerna, i de där stunderna när livet vänds upp och ned, när det är svårt, när Guds tystnad kan liknas vid en kall och mörk natt.

Det finns något universellt i den där mörka natten där tron och mötet med Gud finns. Jag tänker på den gamla Psaltartexten om Dödsskuggans dal, eller Johannes av Korsets texter om Själens dunkla natt eller Dag Hammarskjölds texter om Snart stundar natten. Gemensamt för dem alla är att vi ibland måste ned i den där djupaste avgrunden för att få möta Gud och där rätt väg framåt uppdagas för oss. Gud uppehåller sig inte synligt för oss vid ytan, utan det är i det mörka vi kan mötas.

Tron är på ett sätt en gåva som överskrider mänskligt förnuft. Om vår relation till Gud enbart byggde på en övertygelse om att Gud existerar, som vi utan ansträngning kan skaffa oss genom att göra en känslomässig bedömning över en universell orsaks- och verkanskedja skulle det inte vara det jag tänker på när jag talar om tro. Johannes av Korset menar att tron är en ljusstråle som Gud själv använder för att tränga igenom mörkret i människans liv. Om det är så finns Gud i den beröring som görs från ljusstrålen, på samma sätt som solen, från ett oerhört långt avstånd, når ända fram till jorden med sina värmande solstrålar. Precis som med solen förekommer det naturligtvis förmörkelser i vår relation med Gud.

Ibland tänker jag att vi människor befinner oss under historiska ögonblick väldigt långt ifrån Guds ljusstråle. Långt bort från alla solar. Jag tänker naturligtvis på när det är och har varit krig eller andra hemskheter. Då finns det naturligtvis människor som likt Nietzsche utropar ”Gud är död” eller ”det finns ingen Gud”. Det finns dock andra, och jag tillhör dem, som ser upplevelsen av Guds tystnad och Guds osynlighet i den här världen som utgångspunkten för tron. Guds osynlighet är helt enkelt en grundläggande faktor för tron.

Jag är övertygad om att en mogen tro måste införliva de upplevelser som andra kallar ”Guds död” eller mindre dramatiskt uttryckt, Guds tystnad. Jag säger helt enkelt inte till ateisterna att de har fel, jag säger att de brister i tålamod och att deras sanning är en ofullständig sanning. Med detta sagt ska det samtidigt sägas att ”min sanning” är ju också ofullkomlig, för annars skulle jag ju inte kunna kalla Gud ett mysterium. Jag är helt enkelt öppen för mysteriet som inte kommer att uppenbaras för mig förrän vid tidens slut.

Därför kan jag med stolthet säga att jag lyssnar och lär mig från alla jag möter, även från de som inte delar min tro. Ateismen kan ju faktiskt också bana väg för Gud. I varje möte med en annan människa lär jag mig samtidigt något om mig själv och därmed gör mötet att jag både kan se ljuset i den andra människan och närma mig mitt inre, i den längsta resan, som Hammarskjöld kallar den.

Det är detta jag har gått och funderat på idag, denna fredag i december. Vad har ni tänkt på?

/m