Gud har en plan

En gammal kollega ringer och ber om ursäkt. Det är verkligen oväntat. Han säger att det var fel av honom att inte höra av sig tidigare, att avfölja mig från Facebook och att inte stötta mig då mitt namn kommit upp i diskussioner. Han tycker det är vansinnigt att Sveriges bästa HR-direktör och Regiondirektör går arbetslös. ”Du som inte gjort något fel”.

Jag svarar på samma sätt som jag alltid gör. På det sätt som Jesus lärt mig.

”Gud har en plan för mig och självklart förlåter jag dig.”

Hängandes på korset och med alla skäl i världen att ropa ut sin ilska, sin irritation och sitt fördömande gör Jesus tvärtom vad som förväntas. Rådsmedlemmarna, folket, romarna, soldaterna. Han vänder sig till dem alla och enligt Paulus läkare Lukas i Lukasevangeliet 23:34 säger han bara ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör”.

Okunskapen är stor hos många av mina tidigare så kallade vänner och bekanta. Jag förlåter dem alla. Det är sån jag är. Om man hellre väljer att tro på lögner i media än mig, så får de göra det. Om de hellre väljer att avfölja mig än att ta kontakt får de göra det. Om de hellre sprider rykten och osanningar än sanningen, får de göra det. Jag dömer dem inte. Jag förlåter dem.

Imorgon är en ny dag. Det finns alla skäl i världen att se morgondagen gry med ett positivt sinnelag. Gud har en plan och även om jag inte ser att han verkar till min fördel efter 112 nekande jobbansökningar eller konsultförfrågningar så litar jag på honom. Gud har en plan även om jag inte ser den.

/m

Ädelreformen in reverse

Då sitter jag här och är långt ifrån händelsernas centrum. Jag lämnade Hälso- och sjukvårdsarbetet för över tre år sedan och kan nu med distans se på hur de som har kommit efter tagit sig an utmaningarna. För utmaningar finns alltid inom hälso- och sjukvården, oavsett pandemi eller inte. Jag skriver inte det här för att på något sätt bedöma hur mina efterträdare har skött sig utan jag skriver detta mer som en egen reflektion, som ni nu får ta del av.

Jag är så pass gammal att jag var med på nära håll då Ädelreformen infördes år 1992 och splittrade vårdsektorn mellan dåvarande landstingen och kommunerna (jag praktiserade då bland annat på ambulansen, akutmottagningen och avd 2 i Linköping). Reformens stora kärna var att kommunerna övertog landstingens ansvar för de äldres vård och omsorg. Det blev en av Sveriges största arbetskraftsförflyttningar då en del av personalen fick lämna landstingen för att få kommunerna som arbetsgivare. 1995 skedde ytterligare en reform, lite i det dolda, den så kallade Psykiatrireformen där kommunerna nu även fick ansvar för de patienter som efter tre månaders sammanhängande vårdtid bedömdes färdigbehandlade. Båda dessa reformer hade ett gott syfte. Nu skulle kommunerna få ett samlat ansvar för långvarig service,
vård och omsorg för äldre och handikappade.

Socialstyrelsen fick direkt i uppdrag att följa konsekvenserna av Ädelreformen. Efter fem år återkom man till Sveriges Riksdag med en första rapport. Det fanns en del positivt men en hel del var också nedslående läsning. Socialstyrelsen konstaterade brister vad gäller bland annat medicinsk kvalitet och säkerhet, rehabiliteringsinsatserna, informationsöverföringen och samarbetet mellan vårdgivare, vårdnivåer och professioner framför allt i samband med att patienter skrevs ut från sjukhus. Regeringen fortsatte att ge Socialstyrelsen uppdrag att följa detta och årliga rapporter levererades av Socialstyrelsen. Tio år efter Ädelreformen tillsattes en kommitté för översyn av Ädelreformen. Ytterst lite justeringar skedde efter detta.

Då är vi tillbaka i nutid. Ädelreformens konsekvenser har vi blivit vana att leva med men få har förstått bristerna som för alla som läst Socialstyrelsens rapporter genom åren kunnat se varit uppenbara redan från början. I Covid-19:s kölvatten har Ädelreformen, med rätta kommit upp på tapeten igen, efter den höga dödligheten på våra svenska äldreboenden. På många sätt tycker jag lärdomarna är uppenbara.

  • Ädelreformen ledde till att ansvaret för omsorgen av de allra sköraste flyttades från landstingen som arbetade under Hälso- och sjukvårdslagen till kommunerna som har sitt uppdrag under Socialtjänstlagen. Både arbetsgivarmässigt, huvudmannamässigt och lagmässigt separeras således vården av våra äldre. Jobbar man över gränserna kan vi väl inte ha två, ibland, motstridiga lagar som personalen följer?
  • Bemanningsmässigt har kommunerna strävat efter bemanning med utbildade undersköterskor, men tyvärr har det visat sig att detta inte har lyckats. Flertalet äldreboenden har tvingats bemanna upp med medarbetare som många gånger saknar adekvat utbildning, det kan till och med vara kunskaper inom basal handhygien som saknas. Varför har vi i Sverige tillåtit våra mest sköra att omhändertas av icke-professionella?
  • Landstingen, numer regionerna, har kvar det medicinska kunnandet och ansvaret. Detta innebär att exempelvis geriatrikerna i mångt och mycket arbetar på rehabiliterande geriatriska kliniker. Läkartillsynen på äldreboenden sker oftast i form av allmänläkarkonsultation. Många hävdar, med rätta, att landstingen/regionerna fortfarande har kvar ansvaret för att ge medicinsk vård för de äldreboende likväl som för alla andra medborgare. Det är precis det som är min poäng. De har ansvaret för oss alla men just för de mest sköra vill vi nog att ansvaret skall vara extra stort och då har vi idag en Ädelreform där uppdelning i form av gränser blivit urtydlig. Vill vi att det ska fortsätta att vara så?
  • Sjuksköterskorna då? En sjuksköterska kan idag ansvara för flera olika äldreboenden och av naturliga skäl fungerar då inte ansvaret för medicinskt komplicerade tillsyn. Exempelvis syrgas och dropp. Då jag arbetade med samverkan med olika enhetschefer inom kommunens äldreboenden noterade jag att flertalet hade sjuksköterskekompetens i grunden, vilket naturligtvis är bra, men då de arbetar som chefer ska de vara duktiga chefer/ledare och ej göra direkta medicinska insatser. 

     

  • Vad händer då de sköra blir allvarligt sjuka? Ja, min kära svärfar blev allvarligt sjuk några gånger i slutet av hans liv. Jag fick då följa på nära håll hur han skickades in till Lunds akutmottagning där väntan blev lång. Till slut hamnade han på en medicinavdelning och blev väl omhändertagen där. Stärkt återkom han sedan till sitt särskilda boende för att några månader senare göra om samma resa.  Alla är överens om att detta inte är bra för de äldre. Detta bidrar också till att akutsjukhusen blir överbelastade och detta har varit prolematiskt långt före Covid-19.

Vad kan vi då göra? Oavsett Covid-19 eller inte så vet vi att inom hemsjukvården och i våra äldreboenden bor det allt sjukare, multisjuka, människor. De behöver naturligtvis ha tillgång till det bästa vi har i form av medicinsk utbildad personal och jag kan inte se annat än att det behövs ett helt nytt tänk kring organisation. Det behövs naturligtvis sjuksköterskor, geriatriker och andra yrkesgrupper med specialkompetens och det verkar vara det som våra äldre inte får tillgång till idag. Jag ska som sagt inte bedöma de chefer som numer styr hälso- och sjukvården i Sverige men jag ropade högt då regionledningar gick ut med riktlinjer kring Covid-19 att geriatriker (ja, alla läkare) och även sjuksköterskor skulle undvika besök för att minska smittspridning och helst sköta vården på distans. I mina öron lät det vansinnigt. Man kan undvika smittspridning ändå. Det var lika vansinnigt som att stoppa all elektiv vård och inrätta diverse jourlinjer för läkare i någon form av krisorganisation utan arbetsuppgifter. Hur dum får man vara? Enligt flera rapporter och vittnesmål är det få från de särskilda boendena som därmed fick chansen till en mycket enkel behandling i form av syrgas och dropp, som hade kunnat räddat liv. Istället blev det palliativ vård för de flesta. På vilka grunder?

Jag kommer ihåg en forskningsrapport som jag läste år 2001 från Handelshögskolan i Göteborg, ni får ursäkta om jag inte minns forskarens namn, men slutsatsen var slående. För medarbetarna hade Ädelreformen skapat en osäkerhet om hur verksamheten skulle beskrivas, bedrivas och hur det egna arbetet och yrkesinriktningen skulle komma att påverkas. De var till och med  osäkra på om det skulle kallas sjukvård, omvårdnad eller äldreboende. Detta var alltså 9 år efter Ädelreformens införande! För mig har det alltid varit självklart – det handlar om värdighet, det handlar om kärlek, det handlar om relationer över generationsgränserna.

Det är dags att slå sönder Ädelreformen och återgå till en organisation där våra äldre får tillgång till det bästa vi har i form av medicinsk kompetens och omvårdnad. Allt annat vore skamligt av en välfärdsstat som Sverige. Jag kallar det Ädelreformen in reverse.

/m

Amerikanernas partikonvent – kan du sova?

Jag är nördig, jag erkänner. Det är inget att hymla om, men jag är barnsligt förtjust i att följa amerikanska presidentval. Det här året är inget undantag och därför har jag de senaste två veckorna varit nattuggla och slagit på TV:n mitt i natten för att följa spektaklet. Även om det har varit annorlunda konvent i jämförelse mot de som vanligtvis brukar visas upp med arenor fyllda med partikamrater hejandes och tjoandes från arenagolvet och med konfetti och ballonger flygandes i lokalen har amerikanerna lyckats väl i att skapa slagkraftiga konvent. Amerikanerna vet hur man gör spännande TV av politik.

Demokraternas konvent

Konventet har genomsyrats av idel kända ansikten. Naturligtvis har paret Obama och Clinton framträtt men även kända republikaner som varnar för fyra ytterligare år med Trump. Demokraternas konvent genomsyras nämligen av ordet varning. USA klarar inte fyra nya år med president Trump. Budskapet är nästan övertydligt. Barrack Obama gör en jättesågning av den sittande presidenten, vilket jag aldrig sett att en före detta president har gjort någonsin över sin efterträdare. Obama spär på med kommentarer såsom, ”Trump har inget intresse för att göra jobbet. Presidentskapet är enbart en reality show. Han har inte vuxit in i jobbet – för han kan inte.” Ord som är hårda men naturligtvis har de ett syfte, att piska upp antalet röster från vänstersidan. Då tvingas Obama vara hård.

Även paret Clinton och Michelle Obama varnar för fyra nya år med Trump. De gör det med sådan övertydlighet att det blir nästan patetiskt. Ibland vill jag stänga av för det blir till slut enahanda.

De två sista huvudtalarna på konventet är naturligtvis Kamala Harris och Joe Biden. Jag har alltid varit väldigt tilltalad av Kamala Harris. Hon har visat upp en professionalitet varje gång jag sett henne tala eller i utfrågningar från kongressen som får mig att drömma om att intelligensen är på v äg tillbaka i amerikansk politik. Hennes tal gör mig inte besviken. Det är ett känslomässigt tal, inte minst när hon pratar om sin indiska mamma. Hon gör det retoriska greppet att personifiera Covid-19 och det kommande vaccinet. Hon säger bl.a. ”Viruset har inga ögon och det finns inget vaccin mot rasism.” Hon är varm, trygg och oerhört vass.

Då jag vandrar upp tidigt på morgonen då Joe Biden ska tala är jag en aning nervös. Jag förstår att han måste hålla ett tal han aldrig hållit förut. Taktiken från demokraternas konvent har visserligen varit urtydlig, alla andra klankar ned på Trump så det behöver inte Joe Biden göra. Trots allt kommer han nomineras som presidentkandidat och som sådan måste man, enligt demokraterna ska nog tilläggas, ha en presidentkandidat som visar ödmjukhet för alla amerikaners problem och utmaningar och som kan framstå som en som kan ena hela landet.

Nervositeten hos mig släpper snabbt. Joe Biden håller ett utmärkt tal. Han nämner inte Trump vid namn en enda gång. Det är ett tal som är en skarp skillnad mot tidigare talare på konventet. Biden framstår som en trovärdig och stabil kandidat. En person som lyfter fram alla grupper och som inte lämnar någon bakom sig. Han har sin ålder emot sig, det vet vi alla, och den trötthet han ibland har visat upp är nu som bortblåst. Han framstår som vital och slagkraftig.

Då jag kryper ned i min säng för någon timmes sömn efter talet summerar jag demokraternas konvent i huvudet. Det är klart att det har känts märkligt med dessa talare som framträtt från sina hem eller någon annanstans via länk men samtidigt har vi vant oss vid att så är världen just nu. Energin saknas dock från publiken och den energin är viktigare än vad jag trott. Vissa talare hade behövt den energin. Alla talare har haft ett tydligt anti-Trump tilltal, alla utom Biden. De har visat upp Trumps dåliga karaktär och lyfta fram Joe Bidens karaktär i jämförelse. Det är möjligt att den taktiken fungerar för att locka fram fler röster från vänsterhåll men samtidigt är det en farlig taktik. Man pratar ju samtidigt illa om de som trots allt röstade på Trump föregående val. Innan jag somnar kan jag inte låta bli att längta till republikanernas konvent….

Republikanernas konvent

I amerikansk politik handlar allt om känslor och jag glömmer det ibland. Jag blir överraskad av republikanernas konventgrepp. Det är varmt, jordnära och väldigt smart. Republikanerna lyfter folkets röst. De lyfter enskilda människor och låter de berätta om sin vardag och naturligtvis med en avslutning om varför de tycker president Trump är bra. Kontrastscenariot är tydligt med hot om socialism och begränsad lag och ordning om Joe Biden väljs.

Naturligtvis kan greppet till viss del förklaras av att Trump inte har några större namn som vill framträda och stödja honom på konventet men samtidigt är greppet med små filmklipp där ”vanliga” människor intervjuas ett grepp som skapar mycket mer känslor än demokraternas konvent. Det råder ingen hemlighet att jag är en stark anti-Trump röst och en varm anhängare av demokraterna men jag måste motvilligt erkänna att republikanernas konvent når magtrakten på ett mycket bättre sätt än vad demokraterna förmådde.

Allt ändras då de två sistnämnda talarna äntrar scenen. För nu är det riktiga tal från en scen med begränsad publik. Det är effektfullt med amerikanska flaggor i bakgrunden och väl valda scenarier med Pence talandes vid Fort McHenry med så mycket amerikansk historia bakom sig och Trump med Vita huset som bakgrund. Talen är patriotiska och Pence tal är högtravande med ytterst lite sakpolitik. Trump är som vanligt en talare som pratar gott om sig själv och negativt om demokraterna och Joe Biden. I detta tal vet jag inte hur många gånger Biden nämns vid namn eller öknamn.

Något som för oss i Sverige kan verka märkligt är alla de uppenbara lögner som levereras från talarstolarna. Dels att de levereras och dels att de republikaner som sitter i publiken inte verkar inte bry sig om dem utan hurrar nästan ännu mer då lögnen levereras. Fyra år med Trump syns tydligt. De som stödjer Trump tycker att alla politiker ljuger. Många ogillar säkert Trumps stil men menar att man inte får glömma att han till stora delar har genomfört den politik han utlovade vid förra valet. Visserligen är inte muren mot Mexico klar än och ingen enkel avveckling av Obamacare men i övrigt blev det skattesänkningar, en del nya jobb, börsrekord, nya konservativa domare, Ambassadflytt till Jerusalem och många brutna avtal med omvärlden.

Om man därtill lägger amerikansk medias sätt att vara som megafoner för politiska partier delas landet in i två delar. De som läser och faktagranskar, vilket tenderar att bli en allt mindre del av befolkningen, och alla andra. Trump och Pence vet allt detta och den som vinner är oftast den som får bäst genomslag för sin berättelse. Trump är duktig då det gäller att lägga örat mot rälsen och att lyssna på de missnöjda. Han är duktig att kampanja och låg långt efter Clinton vid förra valet och tog igen det. Det kan mycket väl bli så även nu.

Då jag går och lägger mig efter Trumps tal är jag långt ifrån sömnig. Jag är uppe i varv. Tänker på de demografiska realiteterna som finns i USA och den polarisering som nu framstår som än mer tydligt än vid förra valet. Värdemässiga förskjutningar med exempelvis frågor om mångfald, jämställdhet, sexualitet och ras ser jag nästan som tillväxtmedel för en reaktionär som Trump, när det borde vara tvärtom. Den polarisering och uppjagade stämning som nu råder kan mycket väl vara det som leder fram till fyra nya år för Trump. Inte konstigt att jag ligger sömnlös. Kan du sova efter dessa konvent?

/m

Kan historien lära oss något?

Jag hade en underchef till mig som hade ett enormt framtidsfokus. Vederbörande pratade hela tiden om hur bra allt skulle bli i framtiden och vilken ljus framtid vi gick till mötes. I en ledningsgrupp kunde naturligtvis detta synsätt vara en aning provocerande, i synnerhet ifall vardagens situation var allt annat än under kontroll. I andra sammanhang då ledningsgruppen behövde fundera just på vägval inför något nytt var just denna chef i sitt esse. Vederbörande formligen sprudlade om tankar och idéer.

Vid ett tillfälle fick jag möjlighet att enskilt fråga denna chef om hur vederbörande såg på historien och om vi hade något att lära av den. Svaret jag fick var naturligtvis diplomatiskt, eftersom jag var högsta chefen i organisationen, och gav först intrycket av att chefen tyckte ”att naturligtvis hade vi mycket att lära” men vederbörande avslutade med en mening som säkerligen avslöjade vad hen egentligen tyckte.

”Jag har dock aldrig förstått varför man ska rabbla och läsa så mycket historia i skolan. Det är väl bättre om man lär sig om nyttiga saker.”

Vad vederbörande ansåg vara ”nyttiga saker” hann vi inte riktigt gå in på men jag ska avslöja en personlig åsikt här och nu. Jag tycker precis tvärtom! Det mest nyttiga vi kan lära oss inför exempelvis ett beslut är att lära av historien. Sedan behöver vi inte låta oss styras av historien men vetskapen om hur de som har gått före oss i historien har resonerat, hur historiska händelser har skapat och format oss och hur historiska beslut har lett oss fram till nutidens situationer är det nyttigaste jag tycker man kan göra. Historien har en tendens att upprepa sig, även om omgivningen är ny och utvecklingen har lett oss till en nutid som på många sätt ser annorlunda ut går mycket av historien att översätta till nutid och vägleda oss rätt in i framtiden.

Jag har alltid haft svårt för människor som låtsas som om historien inte finns eller de som tycker att det vi nu befinner oss i är en så unik situation att det finns ingen anledning att snegla bakåt. Mitt förhållningssätt är istället att vi har massor att lära oss av historien, den säger mycket om vår nutid och inte minst om vår framtid.

Om vi tar den pågående pandemin som exempel känns det ibland i debatter och vid enskilda individers cafédiskussioner som om mänskligheten inte haft någon pandemi förut. Att det här är något nytt och att inga erfarenheter finns. Många längtar till framtiden då pandemin är över och man drömmer om hur verkligheten då ska se ut. ”Då världen återgår till en slags normalitet.” Jag skakar på huvudet, är det något historien har lärt oss så är det väl att en återgång till något som kan kallas normalt inte existerar.

Eftersom jag för närvarande är utan arbete och har gått i vad som kan kallas tidig pension har jag oceaner av tid att läsa tidningar och böcker. Jag kan inte låta bli att notera hur åsikter om den pågående pandemins lärdomar leder fram till att den politiska vänstern drömmer om en framtid efter pandemin där marknadskrafterna förminskats (”Alla på vänsterkanten sätter allt hopp till att socialismen står inför dörren” Göran Greider SvD 15/8) medan högerpopulismen drömmer om att erfarenheterna av den pågående pandemin leder till en framtid med stärkt nationalism och stängda gränser (”Den globalistiska, postnationalistiska världsordningen är en koloss på lerfötter utifrån rådande pandemi” Mattias Karlsson SvD 15/5).

Då jag läser och hör dessa framtidsvisioner kan de låta specifika och självsäkra men de bygger snarare på enskilda förhoppningar än om lärdomar och erfarenheter. Ska vi säga något om framtiden är inte förhoppningar något vi bör gå efter. Då är det bättre att titta bakåt och i alla fall lära oss lite av vad som hänt efter tidigare pandemier. Jag tänker naturligtvis på Spanska sjukan, vars influensapandemier gick över världen under perioden 1918-1920.

Historien har som sagt en tendens att upprepa sig och det initiala förloppet och de mänskliga reaktionerna utifrån nutidens Covid-19 hade vi redan under Spanska sjukan. Namnet till trots kom inte Spanska sjukan från Spanien. Allt tyder på att sjukan spreds via amerikanska soldattruppers transporter till Europa. Spanien var först ut att rapportera om sjukan och därav tillkom namnet Spanska sjukan. Ungefär som president Trump ibland kallar Covid-19 för ”Kinesiska sjukan”, eftersom ursprunget av Covid-19 tros härstamma från Wuhandistriktet i Kina. Det enda som förenade sjukdomens olika namn var att man gärna skyllde på andra länder som sjukdomens ursprung. Det hörde lite till tidens tand men återigen har vi i nutid exempelvis USA som gärna målar upp Kina gällande Covid-19 i negativa termer. I Senegal kallades exempelvis Spanska sjukan för ”brasilianska sjukan”, i Brasilien för ”tyska sjukan”, i Polen för ”bolsjeviksjukan” och i mellanöstern för ”brittiska sjukan”. Begreppet ”Spanska sjukan” fick fäste i Sverige och på den europeiska kontinenten. Skälet var att pressen i krigsdrabbade länder såsom Frankrike, Tyskland och Italien var hårt styrd av censuren. För att inte demoralisera den egna befolkningen förbjöds tidningar att skriva om epidemin. I neutrala Spanien skrev däremot pressen om alla som insjuknat och övriga Europa fick därför intrycket att sjukdomen kom därifrån.

Till Sverige kom Spanska sjukan troligtvis via en norrman som besökte Hyllinge i nordvästra skåne. Initialt var aningslösheten om sjukans effekt snarlik den som några av världspolitiker hade kring Covid-19 (exempelvis Trump, Bolsonaro, Johnson). Enligt den eminenta avhandlingen ”Spanska sjukan. Den svenska epidemin 1918-1920” av Margareta Åhman från 1990 skrev svenska tidningar initialt som att den Spanska sjukan var ungefär som en vanlig influensa. Bland annat skrev DN att ”Influensa har vi haft förr. Den är inte farlig men obehaglig”. Många var de som rekommenderade vila och Roséns bröstdroppar som ordination. Trots återkommande kolerautbrott under 1800-talet och inte minst den så kallade ”ryska sjukan” under 1890-talet lärde man sig inte av den historien då man 1918 närmade sig Spanska sjukan. Ungefär liknande är det nu då jag inte kan säga att varken Sars 2003 eller Svininfluensan 2009 verkar ha haft någon större effekt på Sveriges beredskap och initiala kunskap om Covid-19.

Spanska sjukan beskrivs i en annan eminent bok av Laura Spinney: ”Pale Rider: The Spanish flu of 1918 and how it changed the world”. Spinney beskriver pedagogiskt både bakgrunden till epidemier och att sjukdomar ända in på 1900-talet av de flesta människor betraktats som ett straff från gud eller gudarna och att initialt i en pandemitid är osäkerheten stor. Man utgår mycket från den tid man verkar i då man analyserar en sjukdom. Spanska sjukan kom under en tid då det är Världskrig och Pasteur och Koch precis upptäckt bakterierna. Detta gjorde att många läkare trodde initialt att sjukdomen spreds som en bakterie. Egentligen var bakterieinfektionerna sekundära till viruset. Liknande diskussion fördes ju initialt i Covid-19 sammanhang.

De flesta som drabbas av influensa får ont i halsen, feber, ont i kroppen och huvudvärk. Men med spanska sjukan var det annorlunda, precis som med Covid-19. Båda sjukdomarna stannar inte vid lättare symptom, för vissa kan de göra det men långt ifrån för alla. Inte minst i den initiala epidemifasen. Specifikt för den spanska sjukan var att patienter fick frossa och mörka fläckar på kinderna.

Svininfluensan år 2009 var ett snarlikt influensavirus som Spanska sjukan. Man kan fundera på varför barn, unga vuxna och äldre drabbades hårdast. En möjlighet som Spinney nämner i sin bok är att den ”ryska sjukan”, den närmast föregående epidemin runt 1890-talet, gav ett visst skydd för de som således låg i åldern 30-60 år vid spanska sjukan. Att dödligheten blev så stor under spanska sjukan tror Spinney delvis berodde på Världskrigets omfattning och dess realitet med skyttegravar på västfronten och separatfreden mellan Tyskland och Ryssland, vilket ledde till frigivningen av ett stort antal ryska soldater som, flera av dem smittade, vandrade hem till Ryssland och förde smittan vidare österut.

Vad hände då efter Spanska sjukan som vi kan ta med oss in i dagens pandemidiskussion om framtiden. Ja, trots allt har Spanska sjukan i storlek av mänsklig tragedi övertrumfat Covid-19 många gånger om. Ungefär 500 miljoner smittades, vilket motsvarade ungefär en tredjedel av alla människor på jorden vid denna tid. I skrivande stund vet vi ju dock inte Covid-19:s fulla effekt. Den globala dödligheten för spanska sjukan är inte känd men uppskattas till mellan 50 till 100 miljoner människor. Forskningen om spanska sjukan, liksom om dagens Covid-19 var intensiv. Den mest kända är kanske forskaren Dujarril som använde sig själv som experimentdjur. Han filtrerade blod från en patient och sedan sprutade in det i sig själv. Han insjuknade i influensa, men överlevde och efter det tog han slem från sjuka patienter och penslade sitt eget svalg med. När han inte insjuknade drog han slutsatsen att sjukdomen spreds av något mycket litet, och att när man väl haft sjukdomen så var man immun. Influensa sprids ju ej via blod utan via luftsmitta så troligen fick Dujarril smittan när han träffade sjuka patienter. Jag tänkte ofta på Dujarril då jag såg okunskapen lysa igenom hos journalisters frågor till epidemiologer i TV i första fasen av Covid-19.

Många med spanska sjukan fick komplikationer. Precis som med Covid-19 patienter. Bland de mest påtagliga var de psykiatriska följderna. De som insjuknat drabbades av ångest, trötthet och melankoli. Likheterna med dagens narkolepsi som vissa drabbades av efter svininfluensan är påtaglig. Flera undersökningar efter spanska sjukan visade att patienter på mentalsjukhus mångfaldigas och den psykiska ohälsan ökade snabbt, speciellt med symptom liknande extrem trötthet och Parkinson-liknande tillstånd, samt även tidiga demenstendenser. Med alla de rapporter om den psykiska ohälsan som spreds efter den spanska sjukan hoppas jag att lärdomar dras därifrån till nutidens följder efter Covid-19.

Om man lämnar det folkhälsomässiga en aning och sneglar på de politiska och ekonomiska effekterna är det naturligtvis lätt att se att de panikartade, temporära lösningarna med stängda gränser med smittbegränsning som skäl har en stor effekt på ekonomin. Både Spinney och Åman nämner båda att det ökade internationella utbytet hade en stor effekt gällande dödligheten gällande Spanska sjukan. Detta gäller naturligtvis smittspridningen, däremot kunde effekterna ha lindrats om samarbetet över nationsgränserna varit bättre kring utbyte av kunskap, erfarenheter och samordnade insatser. Detta påpekar Stewart Patrick i senaste numret av Foreign Affairs (”The world after the Pandemic”). En stor lärdom av Spanska sjukan är att temporära stängningar av gränser kan vara nödvändiga ur smittspridningssynpunkt men för att vinna kriget över pandemin i det långa loppet bör ökad globalisering och ökad samverkan vara det framgångsrika koncept som lärdomen av Spanska sjukan gav oss.

Förde Spanska sjukan med sig något gott? Ja, naturligtvis massor med lärdomar och inte minst värdet av en allmän sjukvård. Efter Spanska sjukan införde många länder en allmän sjukvård eftersom man såg att man inte kunde exkludera sjukvård till enskilda grupper eller inkomstgrupper. Även rika kunde ju smittas av fattiga. En annan var att demokratiseringsprocessen i många länder accelerade, mycket utifrån Spanska sjukans klassöverskridande effekt.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att fundera på om inte president Trump ändå älskar Spanska sjukan. Utan den hade han säkerligen haft det svårare att ta sig till presidentämbetet. Försäkringsbolagen hade svåra tider i Spanska sjukans kölvatten med utbetalningar till efterlevande där närstående avlidit. En hustru, Elizabeth, fick dock en enorm utbetalning efter sin avlidne tyske make, Frederik, som invandrat till USA. Hon påbörjade inköp av fastigheter för pengarna. Hustruns son, Fred, fortsatte att köpa fastigheter i USA och numer är sonsonen till denna hustru Amerikas president.

/m

Vi måste förenas

Trots den tidiga morgontimmen är skjortan klibbig redan då jag når bilen. Dessa varma dagar är inte gjorda för mig, den är till för semesterfirare på stranden. Semestern är över och jag möter leende skolungdomar på väg till sin skola. Leendena kan vara skenbara, de hade säkerligen velat ligga kvar på den där sandstranden och inte göra någonting alls istället för att traska till skolan.

Går förbi vad jag tror är vaktmästare och städare på den skola som ligger mitt emot vår lägenhet. Sin vana trogen har de hängt utanför byggnaden i en timme snart. Tjattrandes, babblandes och skrattandes. De har en trevlig stund varje morgon. Jag unnar dem det samtidigt som min gamla chefsådra funderar på om de får betalt för att fika och vara overksamma.

Vid bilen möter jag en stressad kvinna som babblar högt med någon med sina instoppade hörlurar samtidigt som hennes hund drar i kopplet. Hon låter upprörd. Jag hör henne skälla på den stackare som finns i andra änden av hennes telefonsamtal. Samtalet är jobbrelaterat men kvinnan bryr sig inte om att omgivningen hör hennes varenda ord. Avundas inte dem som har henne som chef.

Åker med bilen till bilverkstan som ska laga min trasiga ruta. Möts av en vänlig receptionist. Klockan visar på 07.31 och jag beklagar att jag är en minut sen. Ingen fara säger den unga receptionisten. Tyvärr kommer din bil inte bli klar förrän i eftermiddag. Han skyller på mycket att göra och jag sneglar ut på den tomma hallverkstaden. Jag nickar som respons och inser att det blir buss hem.

Bussen är full med ungdomar på väg till skolan. Jag har tur och får tag i en sittplats, dock inga Covid-avstånd här inte. Läser mailen och ser att en gammal kollega har skickat ett långt mail. Vederbörande beklagar sig över rådande situation. Jag försöker stötta i ett snabbt svar. Försöker vara ödmjuk men vill egentligen skriva att är man som chef så korkad att man drar ned all elektiv vård, stoppar ortopedin och inför mängder med onödiga ledningsroller för läkare och sedan vill ta bort dessa….ja, då får man nästan skylla sig själv.

Bussen stannar på Limhamn och jag kliver av. Klockan har passerat 08.00 och hettan slår emot mig som om jag vore på Kreta en het augustidag. Funderar på det här med jobb och semester. Jag tyckte det var otroligt roligt att återgå till verksamheten efter en härlig semester. Ivrig att förverkliga alla de idéer man gått och klurat ut under ledigheten. Nu är det fyra år sedan jag hade möjligheten att återgå till ett jobb efter en sommarsemester. Minnet bleknar men jag hoppas att alla de jag möter som nu är på väg till sina jobb känner likadant.

Jag är nu inne på min 1228:e semesterdag ”and still counting”….. Jag vet att det kanske är fel att räkna lördagar och söndagar som semester samtidigt som då jag hade ett jobb, arbetade jag ju alltid, varför då inte räkna helgerna även som semester? Hur som helst har jag nu stått utanför arbetsmarknaden i snart 3,5 år. Semester har blivit mitt nya liv. Visserligen pluggar jag, tränar och producerar en mängd texter som kanske blir böcker någon gång i framtiden men jag räknar knappast det som jobb. Inte minst eftersom förkovran, läsande, skrivande och träning var det som jag höll på med då jag verkligen hade semester.

I mitt nya semesterliv ingår mycket mer familjeliv. Det är en underbar gåva som jag önskar att alla hade. Alltid. Jag går i väntans tider på mitt andra bonusbarnbarn. Om 14 dagar är det tänkt att det nya flickebarnet ska komma. Underbart. Tänker samtidigt på min resa med mitt äldsta barn som jag gjorde förra veckan till vår sommarstuga i Kalmar. Vilken underbar resa, vilken livsgåva att kunna göra det.

Går in på Espresso House och beställer det vanliga. Sätter mig vid ett bord. Har fått mailsvar från min kollega, mitt ödmjuka svar har vederbörande genomskådat. Kollegan ber om eller snarare bönar om att få mitt ärliga svar. Jag skriver ett snabbt svar om vad jag tycker kollegan bör göra. Inser att det blir mer ett mail där jag skriver ned exakt vad jag skulle ha gjort, ett steg för steg ledarskap. Jag håller inte inne på någonting och skickar iväg med en känsla av att nu var jag kanske för tydlig. Svaret kommer omgående med ett stort ”TACK, det var precis det jag ville ha”.

Dricker min latte och tänker på att jag måste börja förena det här med att stå utanför arbetsmarknaden samtidigt som jag stöttar de som har förmånen att ha ett jobb utan att se de brister som de gör. Städarna som stod overksamma i morse kanske har jobbat häcken av sig hela natten, den stressade kvinnan med hunden kanske bara var tydlig för någon som behövde höra det, att bilverkstaden hade fullt upp trots en öde verkstadshall kanske berodde på att bilarna stod utanför, det bristande chefskap jag ser inom dagens hälso- och sjukvård kanske handlar om att jag kommit alltför långt ifrån och inte ser utmaningarna på samma sätt.

På mina föreläsningar brukar jag lyfta fram att man kan bara uppleva livet i dess helhet om man är öppen för alla dess sidor. Det inbegriper det kommande och det förflutna. Det inbegriper att både ge och ta, både arbete och fritid, både ungdom och ålderdom, både att födas och dö. Ibland stannar jag upp och tänker på att både unna mig glädje men även sorg. Livet i dess helhet är inte möjligt utan både glädje och sorg, både framgång och misslyckande, både jobb och semester. Jag förenar dem båda, förenar dem alla.

Livet är förening och relationer, livet är accepterande av olikheter och jag accepterar att låta allt ingå som en naturlig del av mitt liv.

/m

Antonovsky och jag

Jag går upp vid två-tiden efter några timmars vakentillstånd i sängen. Soffan får bli ett andra försök. Låter en Netflix-produktion surra framför ögonen som ett okulärt sömnpiller. Det fungerar för någon timme senare dåsar jag till.

I drömmen sitter jag på vår balkong och dricker Ginger-beer tillsammans med Aaron Antonovsky. Han är upprörd över sin samtid. Med irritation och upprördhet i rösten beklagar han dagens situation där patogenska förklaringar finns i varje ordbok men salutogener lyser med sin frånvaro. Jag försöker lugna honom genom att bedyra att jag är ändå en av dem som har förstått hans budskap från hans bok ”Unraveling the mystery of Health” från är -87. Han fortsätter orera över samtidens förmåga att bara fokusera på sjukdomar när det finns evidens för hur man lyckas hålla sig frisk och bevara hälsan livet igenom. Hans kända KASAM (känsla av sammanhang) nämner han i förbifarten och att ett högt KASAM är medicinen för god hälsa.

Jag vaknar till i min soffa och professorn är borta. Tänker på min dröm och det märkliga mötet med Antonovsky. Tidigare under dagen har jag återigen funderat på hur alienerad jag känner mig med min egen samtid. Jag ser bevis varje dag på hur människor struntar i att lära av historien eller hur dåligt ledarskapet och medarbetarskapet fungerar inom verksamheter där lärdomar om hur allt kan förbättras existerar men de verkar inte bry sig. Jag håller med Antonovsky. Människor med god självkänsla håller sig friska och de ser tillvaron som begriplig, hanterbar och meningsfull. Livets påfrestningar blir för dem stimulerande utmaningar och inget man medvetet undviker.

Dåsar till igen i min soffa och Antonovsky dyker upp vid fotändan. Han fortsätter att bedyra hur viktigt det är att själv äga och ha förmåga att styra sin tillvaro. Att hålla sig aktiv och inte förfalla i passivitet och ägna sig åt paranoida tankar, vilket lätt kan uppkomma vilket blir vägen in för psykiska sjukdomar. Han möter plötsligt mina ögon med iskalla blå ögon och säger med skarp röst. ”Hur är det själv? Lever du enligt  KASAM?”

Jag vaknar till och känner mig varm som om jag har vaknat upp från en mardröm. Går ut i köket och dricker ett glas av en dryck från kylskåpet. Tänker på att min älskling som sover inne i sovrummet hade förbannat mig nu om hon sett mig och hon hade förmanat mig och sagt att vatten är den enda drycken som är bra för hälsan. Det är mörkt utanför och jag ställer mig i köksfönstret och ser ut på en öde gata där vinden tagit över ägandet. Dricker ur mitt glas och går in till soffan igen.

Tar upp min mobiltelefon. Scrollar igenom sociala medier och noterar alla svartvita bilder på kvinnor med underrubriken ”challenged accepted”. Tydligen är det ett stöd för att uppmärksamma det höga antalet kvinnomord i Turkiet. Jag tänker återigen på Antonovsky och vad han hade sagt om den här samtiden med alla sociala medier. Han hade nog tänkt på hur KASAM passat in. På ett sätt kan sociala medier ge en känsla av sammanhang men jag kan inte låta bli att fundera på alla dessa selfies med exemplet som nu snurrar runt i media kring svartvita selfie-bilder.

Jag känner mig alienerad med min samtid om selfies överhuvudtaget. Har alltid älskat att ta bilder med kameran och min Iphone men trenden att vända på kameran och ta en bild på sig själv för att lägga ut på exempelvis Instagram har jag aldrig förstått. Det finns otaliga exempel på Influencerskonton där det enda som finns är bilder på dem själva och de har tusentals följare. Varför? Den nya trenden med ”challenged accepted” är ju enbart selfies och jag har svårt att förstå hur det kan bidra till att minska antalet kvinnomord i Turkiet? Det är något jag missar om min samtid.

En väninna vars konto jag följer skriver att det handlar om att stötta andra kvinnor. Det är naturligtvis positivt men återigen funderar jag på om det här med den sjuka selfie-kulturen som är en del av denna samtid som jag inte förstår. Jag lever verkligen inte KASAM just nu. Jag förstår inte sammanhanget. Om man vill ”hylla” eller ”stötta” någon annan människa, kvinna eller man, lägger man väl upp en bild om dem och inte på sig själv? Just nu verkar allt handla om att lägga upp ytterligare bilder på sig själv och vilken förändring har då skett? Ytterligare en influencers bild på sig själv och ytterligare en selfie bild som förgyller allas vår sociala värld.

Antonovsky dyker upp igen och ger mig ytterligare ett argument. ”Challenged accepted” måste betyda att det är någon exklusiv utmaning som pågår. Männen är av naturliga orsaker exkluderade men än värre är att andra kvinnor blir exkluderade om de inte får någon ”inbjudan” till utmaningen av någon annan kvinna. Antonovsky vet mer än någon annan att lyfta andra kvinnor är i sig bra men vad händer med de kvinnor som ej blir upplyfta? De som ej blir inbjudna att vara del av denna exklusiva skara av svartvita selfies. Bara den som blir ”utvald” får tydligen ta del av texten bakom och då blir både jag och Antonovsky ledsna och irriterade. Vi bör lyfta alla människor, oavsett kön, och jag har svårt att se att man gör det med svartvita selfies.

Antonovsky och jag avslutar sedan den här nattens diskussion om hälsans verktyg och KASAM med hur han tycker vägen framåt är. Vi känner oss båda alienerade i vår samtid. KASAM är vägen framåt och jag börjar inse att selfies växer sig allt starkare i min samtid. Den samtiden är inte KASAM, den samtiden vill inte jag vara en del av. Jag vill fortsätta ta bilder på det kameran ser vänd åt ”rätt” håll. Jag vill stärka alla människor, oavsett kön.

Kanske var det därför Antonovsky väckte mig med sin blåa stålblick? Jag är inte längre en del av min samtid. Jag lever inte KASAM.

/m

Almedalen – att lyssna på den tyste

Det är fyra år sedan jag var i Almedalen senast. Min enda gång. Jag kan ärligt säga att jag saknar det inte. Allt för många människor samlade på en alltför begränsad yta. Alla med samma ambition – att nå ut och synas. Det börjar dessutom komma allt längre från den ursprungliga politikerådran och dess budskap. Därför uppskattar jag årets upplägg med politikerintervjuer i TV med partiledarna och inget annat. Känns som ett bra koncept inför framtiden. Det är dock en sak jag saknar – mänskliga relationer. Mötena.

Almedalen bjuder på väldigt mycket mingel. Jag själv är ingen minglare av rang men jag älskar möten med andra människor. Det är i relation till andra som gör att vi som människor antingen krymper eller växer vilket gör att mingel och Almedalen är en mycket intressant arena för mänskliga relationer. Här finns det planerade möten och här uppstår de spontana mötena. Oavsett så är det en mötesfylld arena under några få dagar i juli.

Min vana trogen hade jag en noggrann plan för vilka seminarier jag skulle besöka och vilka mingel jag tänkte deltaga i under mitt deltagande år 2016. Jag hade några få egna åtaganden i form av att vara moderator för två seminarier och deltagande i fyra panelsamtal, vilket möjliggjorde att det fanns gott om tid för att odla mänskliga relationer under de tre dagar jag tänkt stanna på ön. Under dessa dagar gjorde jag en egen liten ovetenskaplig studie kring mellanmänskliga relationer och det är delar från den studien jag tänkte bjuda er på i detta blogginlägg.

De möten som jag ändå tycker är de mest förekommande är möten mellan två personer. Möten då du och en annan person träffas, spontant eller planerat, och diskuterar. Det existerar således inga andra i samtalet. Dessa samtal lägger vi lite åt sidan just nu och koncentrerar oss på möten som uppstår där flera deltar, tänk exempelvis mingel. Jag fann nämligen en strategi under dessa dagar som jag utvecklade i mitt huvud och som jag sedan testade i verkligheten. Klassisk forskningsmetodik.

Vid alla möten finns det vad jag kallar en primär talare eller huvudperson. Den som leder möten eller har lätt för att prata. Inte alltför sällan har en sådan person någon annan med sig. Någon som går bredvid vid exempelvis ett mingel. Huvudpersonen får ofta all lyskraft och människor tenderar att vilja mingla med dessa individer. För egen del utvecklade jag en annan strategi.

Jag valde att uppmärksamma den person som hela tiden var med. Personen som inte syntes, personen som gick bredvid eller bakom. Var det en minister som jag mötte så fokuserade jag på någon av dennes tyste medarbetare, var det en kollega jag träffade fanns det oftast någon annan i dennes sällskap som var tillbakadragen som jag vände mig till. Nu kanske ni tycker att jag negligerade de så kallade huvudpersonerna men jag fick ändå min beskärda del av deras charm. Så funkar det vid mingel och gruppmöten, de hörs och syns mest. Min strategi var att lära känna alla de andra.

Hur det gick? Ja, som i den klassiska forskningsmetodikådran jag tog mig an detta mingelprojekt/relationsprojekt gjorde jag även en utvärdering. Jag kan med fog säga att mitt lilla försök blev minst sagt lyckat. Att se, tilltala och lyfta den tysta personen gav både den personen en unik möjlighet men det gav även mig information och erfarenheter jag aldrig annars skulle ha fått. Min strategi kan låta märklig men den fungerar. Testa den själv när denna Covid-19 tid är över och vi åter samlas i grupp.

Almedalen 2016 blev nog mitt första och enda Almedalen. Jag kommer nog aldrig mer delta men för dig som kommer att åka nästa år eller kommande år kommer här ett tips. Sikta in dig på den tyste personen – där finns oftast klokskap och erfarenhet som bara väntar på att delges dig.

/m

Vägar som inte finns

Vi befinner oss i ett dilemma. Organisationen går på knäna och vi i vår ledningsgrupp har diskuterat i veckor olika alternativ till rätt väg framåt. Jag grubblar och diskuterar. Bryter åsikter mot andra, lyssnar och värderar. Hur vi än vill värja oss från det oundvikliga så närmar sig tidpunkten då ett beslut måste fattas. Tar vi som ledning inte ett beslut snart så kommer det som händer därefter vara något som är utanför vår kontroll. Det vill säga, ett icke-beslut, är också ett beslut men ett beslut vi inte vill fatta. När vi närmar oss den ödesdigra torsdagen då ett beslut måste fattas, efter veckor av diskussioner, utmejslas två olika alternativ. Båda alternativen har sina negativa aspekter men vi måste fatta ett av besluten. Vi har inget val.

Jag kommer ihåg den här dagen även om det nu har gått väldigt många år sedan ledningsmötet den där torsdagen. Det är möjligt att många av er kan känna igen er i den här situationen. Man står inför vad som till synes verkar vara att välja mellan pest eller kolera, två onda ting. Vilket beslut man än tar kommer någon/några att drabbas negativt. I mitt huvud blir det naturligt att tänka att, måste jag välja, får jag försöka välja det som drabbar minst antalet människor negativt eller vad som är bäst för medborgarna. Jag har under veckorna som föregått beslutet insett att flertalet i ledningen faktiskt förordar ett icke-beslut. Deras strategi är således att av två onda ting väljer vi inget utan låter det hela bero och se vad som händer.

Tidigt den aktuella morgonen var jag ute och sprang. Det brukar rensa huvudet och öppna dolda insikter. Den här morgonens löprunda fick ett abrupt slut. Jag råkade trampa snett på en rot som stack upp efter 3-4 kilometers löpning och sedan fick jag halta hem den sista biten. Stukningen gör sig påmind resten av dagen och min gamla fotbollsskada brukar lindras med en enkel lindning. Så även denna gång. Lindningen lindrar min onda fot och då jag sitter där på sängkanten och lindar min onda fot kommer insikten. Den drabbar mig plötsligt. ”Vi lindrar beslutets negativa konsekvenser genom att linda in det i något annat”.

Jag vill inte här avslöja vad det hela handlade om, det behåller jag för mig själv och det kan låta lite väl teoretiskt och symboliskt att prata om ett beslut som en lindad fot men faktum är att det var precis det beslut vi sedan fattade några timmar senare. Vi fann den tredje vägen. Den väg som varit dolt för oss under alla dessa veckor av vånda. Allt som behövdes var en stukad fot under en morgonjogg och det blev konsekvenser utifrån beslutet som vi aldrig anat. Allt gick vår väg med hjälp av den tredje vägen.

Är det inte märkligt men det här hände mig ganska ofta förr. Jag kunde gå och grubbla i månader kring ett vägval som tog sig som ett val mellan två onda ting. När väl det oundvikliga beslutstillfället närmade sig – då öppnade sig ett tredje alternativ, en tredje väg, som man tidigare inte hade sett, hur mycket man än grubblade kring saken. Det är som man låser in sig i två val som ingendera verkar vara bra och precis då man inser att man får bita i det sura äpplet och fatta ett beslut, då uppstår en insikt, en möjlighet, något annat.

För egen del är jag säker på att den tredje vägen hade aldrig kommit till en om man inte prövats genom våndan kring alternativa möjligheter man innerst inne ogillar. Det är som om våndan och prövandet är vägen till insikt. Man måste helt enkelt gå igenom tuffa prövningar för att insikten ska komma till en. Likt ordspråket – ”då eleven är redo kommer läraren”. Att komma till insikt betyder ju att man färdats ett tag. Att man är på väg men insikten blir som ett slags uppvaknande och man ser plötsligt allt tydligt och klart.

Åh, vad jag längtar efter den tredje vägen, till insikten, till läraren, till uppvaknandet. Önskar den var nära förestående men det är nog det som är grejen med den tredje vägen, insikten. Den kommer inte på beställning. Jag får tills vidare hålla mig till prövningen och våndan. Den är min ledsagare så länge…

/m

Märklig skrift från SKR

Det är lördag kväll och vi hänger framför fotbollen på TV. Mellan matcherna passar jag på att läsa igen en del jag har missat att läsa under veckan. Får upp en märklig skrift från SKR som tydligen släpptes i torsdags. Skriften heter Samverkan och förnyelse – en spaning över omställningen i hälso- och sjukvården under fem månader med Corona”. Ni når den här.

Det är möjligt att jag som gammal Regiondirektör läser denna skrift med andra ögon och läser in sådant ni inte läser in men för mig är det en mycket märklig skrift. Jag har ingen aning om vem som är målgrupp till skriften och syftet är också oklart. Kan kanske ses som ett marknadsföringsinlägg/försvarsskrift inför den kommande coronakommissionens granskning men den kan också läsas som ett enda stort misslyckande innan pandemin. Allt beroende på vilka läsglasögon man har.

Skriften börjar med att konstatera att dess innehåll är en spaning kring de senaste månadernas omställning inom hälso- och sjukvården. Eftersom det är för tidigt för att uppge verifierbara data utifrån det som nämns i skriften nämner de att skriften bygger på egna observationer. Således kan man se hela skriften som en enda åsiktsskrift utan evidens.

Skriften fortsätter sedan med att visa den numer välkända bilden som Folkhälsomyndigheten visat under flera månader, den sk ”flatten-the Curve”.

Däremot i SKR:s skrift har de gjort en egen bild och i den reviderade bilden har man lagt till en egen kurva där sjukvårdens kapacitet helt plötsligt är en streckad linje under ”den lilla hatten” medan en ny streckad linje ligger över ”hatten” och den nya streckade linjen får namnet ”sjukvårdens utökade kapacitet”, som om de vill påvisa att det tydligen har blivit utökad kapacitet.

Inte ett ord om att detta skett genom att man i princip bromsat in all elektiv vård och omprioriterat. Det handlar således om en omjustering av de resurser som finns, kan ju knappast kallas ”utökad kapacitet”, eller hur? Visserligen kallas denna bild som SKR visar ”kapacietet” men antar att det är ett stavfel och inte något nytt begrepp.

Efter denna nya bild över ”sjukvårdens kapacietet” lägger skriften in ett långt kapitel från en docent från Karlstad som teoretiskt använder självklarheter såsom ”organisationer är inte så mycket mer än människor” och ”den pandemi som vi är mitt uppe i har på olika sätt fört med sig osäkerhet”. Mitt favoritstycke är dock när denna docent beskriver hur det går till när vederbörande handlar bröd:

”Redan när jag startar bilen kopplas detta schema på och hjälper mig dels att förstå de händelser jag ställs inför, dels att rekommendera lämpliga handlingsalternativ. Med hjälp av detta schema kan jag till exempel, en bit in i affären, upptäcka att jag saknar bröd i kundvagnen. Jag vet att jag alltid köper bröd och att det så här dags borde ligga i vagnen, eftersom jag vet att brödet är beläget strax innanför dörrarna i butiken. Vid upptäckten kan jag också snabbt konstatera vilket handlingsalternativ jag bör välja för att med minsta möjliga ansträngning säkerställa att jag trots allt kommer hem med bröd.”

Alla som varit chefer under exempelvis strejker eller då andra ”utomorganisatoriska” orsaker sker vet att förändringsmöjligheten och flexibiliteten är stor då detta händer, så även då en pandemi sker. Föga förvånande tar därför docenten upp detta självklara. Docenten skriver ”En viktig lärdom är alltså att det i kris går att förändra mer och snabbare än vad som annars varit möjligt. Tröghet, motstånd och obenägenhet intar inte sina vanliga platser. Osäkerheten som uppstår när vardagens ramar rämnar skapar utrymme för den som har förmåga att kraftsamla”. 

Efter docentens självklara text kring förändring fortsätter skriften med ett försök att beskriva tillståndet i svensk hälso- och sjukvård innan pandemin. Man gör en internationell jämförelse och sedan försöker man ur ett nationellt, övergripande perspektiv beskriva hur hälso- och sjukvården är organiserad och kompetensförsörjning. Inget nämns dock om kvalitetsbristerna, köerna, ekonomiska svårigheterna, låg grad av digitalisering eller föråldrat arbetssätt som i mångt och mycket definierat svensk hälso- och sjukvård de senaste åren.

Efter detta ägnar man ett kapitel åt det man kallar ”kapacitetsökning inom hälso- och sjukvården”. Då kommer man inte ifrån att det som verkligen skett (som man låtsades som ingenting under den inledande ”flatten the Curve bild”) handlar om omprioritering av vård och medarbetare och inget annat. Man var väl helt enkelt tvungen att i text någonstans säga det uppenbara.

Sedan fortsätter man med en självklar text och en del självklara bilder över bl.a. den minskade vårdkonsumtionen följt av en bild av disponibla vårdplatser och sedan en bild över hur de planerade operationerna minskade drastiskt från vecka 11. Detta för att sedan visa vad som ökat, exempelvis intensivvårdsplatser och sjukvårdsrådgivning. Sedan följer lite text om hur man jobbat i olika nationella nätverk kring samordning samt regional samverkan.

Avslutningen av skriften är en text där man lyfter fram sådant som man tycker blivit bättre. Några exempel är att omställningen till Nära vård fått en skjuts, likaså digitala kontakter. För mig blir denna text en enda lång beskrivning på hur fel ledarskapet måste ha varit innan pandemin, för varför skulle det behövas en pandemi för att utveckla en självklarhet som Nära vård eller erbjuda utökade digitala kontakter och tjänster. I skriften värjer man sig också för begreppet” vårdskuld” som nu myntats då man skjuter på planerade operationer till följd att man gjort nödvändig resursförflyttning till följd av pandemin. Man menar att vårdpersonalen inte tycker om begreppet skuld eftersom hur kan vården stå i skuld när den gjort allt i sin makt att rädda liv. Ett resonemang som är helt förståeligt men innebär det då att skuld som begrepp kan användas då exempelvis köer uppstår till följd av vårdens bristande effektivitet, såsom det var innan pandemin? Ett märkligt resonemang överhuvudtaget för oavsett begrepp måste ju den uppskjutna eller framflyttade vården hanteras.

Jag har nu bara lyft en del vad som finns i denna märkliga skrift. Läs själva och förvånas. Med mina ögon kan jag inte annat än att göra följande summering utifrån denna skrift:

  • hälso- och sjukvården har haft ett felaktigt ledarskap under flera år men nu har äntligen en pandemi kommit och hjälpt oss med utvecklingen åt rätt håll
  • den samverkan vi har haft tidigare nationellt och regionalt har inte varit bra men nu ser vi att vi faktiskt kan samverka
  • de nya arbetssätt som vi ”tvingats” införa utifrån pandemi innebär, hör och häpna, att vi effektiviserat vården, vilket vi tydligen inte klarade att göra innan pandemin
  • krav på rapportering och detaljstyrning har vi tvingats minimera – det kanske är ett bra sätt att arbeta även efter pandemin
  • innan pandemin hade vi så få digitala tjänster som man bara kan ha – därför är det glädjande att vi nu har ökat digitala tjänster med flera hundra procent
  • vi hade mängder med köer innan pandemins utbrott, men det kallades köer och inte skuld trots att de allra flesta av köerna berodde på ineffektivitet. Nu vill vi inte veta av ordet skuld, för det här har inte vi orsakat

Är jag för hård i min analys? Kanske – men som jag sa inledningsvis, allt är beroende på med vilka glasögon man använder då man läser denna märkliga skrift. För egen del är jag oerhört orolig för skriften är tydlig med en sak – vi vet inte vilket arbetssätt och hur det organisatoriskt kommer att se ut efter pandemin. Det finns tydligen inget ledarskap som leder och håller i utvecklingen. Det blir som det blir utifrån pandemin…

Låt oss för guds skull inte gå tillbaka till hur det var innan pandemin med köer, ekonomiska svårigheter, kvalitets- och kapacitetsbrister och minimalt med digitala tjänster. Kanske kan vi lära oss något av det som nu sker….hoppas jag.

Läs själva denna märkliga skrift. Ren lördagsunderhållning!

/m

Glömda telefonsamtal

En gammal kollega hörde av sig via mail. Hon hade läst mitt inlägg om konferensen jag beskrev i ett tidigare blogginlägg och hon ville ge mig positiv feedback. Tydligen hade hon varit en i publiken, vilket hon aldrig berättat för mig tidigare. Jag blev väldigt glad och tacksam och skrev direkt tillbaka och tackade henne för att hon hörde av sig. Hon svarade med ett långt mail om hur ledsen hon var över att vi inte är kollegor längre och hur synd det är att ”Sveriges bästa Regiondirektör och HR-direktör” går utan jobb. Jag tackade henne igen och sedan håller vi på så ett tag. Hon berömmer och jag tackar.

Jag minns då vi allra första gången träffades. Det var på SKL:s huvudkontor. Hon var ny direktör i sitt län och allmänt förvirrad. Jag har alltid velat hjälpa människor att utvecklas och personer som är nya på sitt jobb behöver all hjälp de kan få. Om det fanns bättre rutiner för introduktioner skulle många onödiga misstag undvikas. Vi bestämde att vi skulle höras per telefon var tredje vecka och då skulle hon få möjlighet att ställa alla knepiga frågor hon kunde komma på om sitt nya jobb och jag skulle försöka svara och lotsa in henne på bästa sätt. Som motprestation sa jag att hon skulle delge mig allt hon såg som udda och konstigt i sitt nya jobb. Man ser ju allt med lite andra ögon då man är ny. Ta alltid vara på nyanställdas ögon!

Sagt och gjort. Vi hörde av varandra var tredje vecka ungefär under cirka ett halvårs tid. Det blev mestadels frågor av karaktären hur samspelet fungerar mellan tjänsteman och politik, vilket jag gladeligen lotsade in henne i. Dessutom hade hon mycket frågor kring alla dessa policydokument, styrdokument, delegationsordningar och reglementen. Det var naturligtvis svårt för mig att ge några detaljsvar på ett annat läns dokument men jag kunde svara övergripande om syftena med dokumenten och tillsammans benade vi ut svårigheterna. Efter några månader blev samtalen mer av karaktären ”samtal mellan goda vänner” och sedan ebbade samtalen ut. Vi träffades ju på direktörsmötena en gång i månaden på SKL ändå men telefonsamtalen försvann.

Min kollega påminde mig om telefonsamtalen i ett av sina mail. Jag hade faktiskt glömt bort dem. Hon skrev att de hade känts lite som en livlina för henne i början av hennes uppdrag och utan dem hade uppdraget känts oöverstigligt den första tiden. Hon tackade mig….igen.

Det slog mig då jag läste hennes mail hur lite det behövs för att göra en stor påverkan på en annan människas utveckling. Jag hade glömt bort telefonsamtalen, även om minnena kom tillbaka då hon påminde mig, medan för henne var telefonsamtalen ”som en livlina”. Telefonsamtalen såg jag säkerligen som en trevlig pratstund utan att känna det som någon speciell uppoffring.

Jag minns mycket från mitt arbetsliv men det är tydligt att inte allt fastnar. När jag skrev det till min kollega svarade hon att ”tur är väl det, så mycket som du har varit med om, då skulle väl hjärnan exploderat. Några glömda telefonsamtal hit och dit gör väl inget.”

Så sant – så sant

/m