Jag fick en fråga…för fem år sedan

”Mats. Du som har haft så många ledande positioner, varit chef länge, suttit i mängder med styrelser och, antar jag, haft både framgångar och misslyckanden – finns det enligt dig något en verksamhet kan göra för att vända en negativ trend?” 

Det är oktober 2015. Jag sitter i en paneldebatt på en stor konferens som handlar om arbetsmiljö och kvalitetsutveckling. Ditbjuden av arrangören för att delta i den avslutande paneldebatten. Utanför konferensbyggnaden är det ruskväder. Jag anländer relativt sent till konferensen och missar därmed det sedvanliga inkännandet av stämningen bland deltagarna innan jag sätter mig på scenen. En aning stressad rusar jag från det försenade tåget till konferenslokalen för att direkt slussas in bakom scen. Då jag blir riggad med mikrofon innan vi går upp på scenen frågar jag en av de andra paneldeltagarna om det är många som deltar i konferensen. Hon ser en aning konfunderat på mig, som om jag kom från en annan planet, innan hon nickar som svar. Jag har svårt att i siffror tolka hennes nickande.

Vi är fyra personer i panelen, samtliga erfarna chefer, som hälsas välkommen av vår moderator innan vi slussas ut på scenen. Trots det starka scenljuset som möter mig då vi äntrar scenen skymtar jag den fulla lokalen och förstår plötsligt min panelkollegas nickande. Otroligt mycket folk. Nästintill fullsatt, trots att panelen är konferensens sista inslag, vilket brukar tendera en viss avvikelse.

Paneldiskussionen går bra. Över förväntan. Jag svarar och diskuterar enligt bästa förmåga och vi närmar oss slutet på debatten. Stunden på scenen är rolig och stimulerande. Vår moderator, som fördelar ordet, får plötsligt för sig att ställa en direkt fråga till mig.

”Mats. Du som har haft så många ledande positioner, varit chef länge, suttit i mängder med styrelser och, antar jag, haft både framgångar och misslyckanden – finns det enligt dig något en verksamhet kan göra för att vända en negativ trend?” 

Jag minns att jag tänkte att det var en väldigt komplex fråga. Allt är naturligtvis beroende på bransch, chefer, medarbetare, ägarförhållande, konjunktur, offentlig eller privat organisation och jag är precis på väg att säga högt mina tankar om all denna komplexitet och rabbla upp alla argument jag kan komma på som svarar nekande på moderatorns fråga. Det är helt enkelt allt för komplext. Döm om min förvåning när jag i sista stund bestämmer mig för att göra precis tvärtom. Jag vet inte varför men jag får en ingivelse att svara som om det fanns ett universalmedel att ta till, oavsett verksamhet, för att verksamheten ska bli framgångsrik.

”Ja, det finns några punkter som utifrån min erfarenhet alla verksamheter, oavsett bransch, kan gå igenom för att säkerställa att de blir framgångsrika.”

Jag ser hur mina panelvänner vänder upp sina ansikten mot mig och jag förbannar mig själv varför jag svarade som jag gjorde. Jag tystnar en stund, mycket för att vinna tid innan jag rabblar upp punkterna, och under tiden hinner vår moderator bli ivrig och hon frågar mig (stressar mig) om vilka dessa punkter är. Plötsligt ser jag inte deltagarna utan jag ser bara scenljuset. Jag ler mot moderatorn och sedan rabblar jag upp mina punkter. Under mitt rabblande noterar jag nickandena från mina panelvänner. Det stärker mig och jag tror att jag får till ett bra debattinlägg.

Efter paneldebattens slut, efter blomsterutdelningen, andas jag ut. Då ljudkillen mickar av mig har jag glömt vad jag sa. Punkterna är som bortblåsta. Jag minns inte. Måste ha varit anspänningen eller något annat men hur jag än försöker kommer jag inte ihåg vad jag precis har sagt.

Snart har det gått fem år sedan den där oktoberdagen och den där panelen. Punkterna har fortfarande inte dykt upp i mitt huvud. Ibland har jag försökt återskapa dem men misslyckats. Jag har givit upp om att någonsin få tillbaka den där känslan, minnas scenen och uppbringa de där punkterna som jag hasplade ur mig. Ibland ler dock ödet. Jag har nämligen fått oväntad hjälp.

En av deltagarna på konferensen mindes mig och hörde av sig till mig utifrån mina blogginlägg. Hon har följt min blogg ett tag och för någon vecka sedan skickade hon ett uppmuntrande meddelande till mig. Hon berättade att hon var på den där konferensen för nästan fem år sedan. Hon var en av deltagarna som satt i publiken. Det var första och hittills enda gången hon träffat mig. Jag blev naturligtvis nyfiken och frågade henne om hon hade noterat något från konferensen. Det dröjde några dagar innan hon svarade men så kom hennes svar igår och för första gången såg jag punkterna jag rabblat upp från scenen.

Jag har fått tillåtelse att kopiera hennes anteckningar. Här kommer så mina 5 punkter om vad som krävs för att en verksamhet ska kunna vara framgångsrik, anno år 2015. Antagligen sa jag mycket mer kring varje punkt men det här är anteckningarna. Jag har inte ändrat något utan detta är hennes anteckningar så som hon uppfattade vad jag sade från scenen:

1, Det måste finnas ett tydligt kommunicerat och accepterat uppdrag och syfte för verksamheten. Alla måste veta vad som skall göras. Åt vilket håll verksamheten ska.

2, Ett aktivt medarbetarskap där verksamheten har medarbetare som är aktiva, för en ständig dialog med varandra och med cheferna om verksamhetens utveckling och som delar verksamhetens värderingar. Jag tycker inte om nöjda medarbetare som begrepp som vissa verksamheter pratar om. Nöjdhet är för mig ett passivt ord. Verksamheter ska ha aktiva medarbetare som blir nöjda för att de är aktiva.

3, Har goda ledare som ser och ger medarbetarna stort mandat att själva fatta beslut om förbättringar för dem själva och verksamheten till gagn för kunden/patienten/medborgaren. Det är oftast medarbetaren själva som närmast kunden/patienten/medborgaren som ser förbättringspotentialen. 

4, Har en kultur som präglas av ständiga förbättringar. Inga stora implementeringsprojekt som åläggs hela verksamheten uppifrån utan det ska istället vara ett enträget arbete med en förbättringskultur som sker varje dag där medarbetarna coachar varandra. Cheferna ska säkerställa utbildning och hållbara strategier för systematisk förbättringskunskap som verksamhetsidé

5, Ständig dialog inom organisationen om korrigeringar, misslyckanden, framgångar. Lyft upp det som fungerar och fasa ut det som är gammalt och omodernt. Gör det systematiskt och prata ofta med varandra, både chefer och medarbetare. Kulturen ska präglas av tillit och att cheferna litar på att medarbetarna gör sitt bästa och vice versa.

Ganska generella punkter, eller hur? Dock är de inte alltid självklara att förverkliga. Det krävs både goda ledare och aktiva medarbetare som arbetar tillitsbaserat. Så här fem år senare då jag läser punkterna slås jag över att jag nog hade rätt. Dessa fem punkter kan vilken verksamhet som helst använda sig av, oavsett bransch. Sen om det leder till framgång eller inte….ja, det är en annan fråga.

/m

I remember you!

Sommaren kom tidigt till Skåne. Känns som om det har varit sommar en månad nu. Rapsfälten är sedan länge överblommade och vallmon håller på att göra detsamma. Allt känns tidigare i år.

Mitt humör går upp och ned beroende på omständigheter och nattlig sömn. Har alltid haft en inbyggd KBT- och ACT-ådra inom mig så  att ”gilla läget” oavsett omständighet är egentligen inget problem för mig. Apropå problem så fick jag ett roligt meddelande via Facebook för en tid sedan. En kvinna i en internationell facebookgrupp för oss som springer varje dag (Run streak) som jag är med i skickade ett meddelande. Av namnet att döma var vederbörande från USA och hennes engelska text bekräftade mitt första antagande om härkomst. Hon började med att skriva ”I remember you” och under bråkdelen av en sekund for jag tillbaka till en hårdrockskonsert med Skid Row på Johanneshov, hösten -89.

När jag väl fortsatte läsa visade det sig att kvinnan som skickat meddelandet var mycket riktigt från USA, närmare bestämt den lilla staden Hanover i New Hampshire. Jag gick en utbildning i förändringsledning inom hälso- och sjukvården som var en kombinerad utbildning kopplat till Dartmouth och Linnéuniversitetet runt åren 2009-2010. Det visade sig att den här kvinnan kom ihåg mig från ett studiebesök jag gjorde inom utbildningen på ett sjukhus utanför Dartmouth, kommer faktiskt inte ihåg om det var i Lebanon eller Norwich eller någon annan större stad i närområdet. Hur som helst så kände hon igen mig från ett foto i den här Runstreak-gruppen på Facebook och kom ihåg mig ”som killen från Sverige som inte hade några problem”.

Jag blev först en aning konfunderad innan hon förklarade. Hon skrev att sjukhuschefen, som hon jobbade tillsammans med på den här tiden, och hon själv hade visat oss runt på sjukhuset men innan rundturen hade vi träffats i ett konferensrum och vid den obligatoriska namnpresentationen i början av träffen hade sjukhuschefen bett oss deltagare lägga till vad vi, var och en av oss, hade för problem med oss hemifrån Sverige från våra verksamheter. Sjukhuschefen ville antagligen höra om hennes problem var likartat med våra problem hemma i Sverige.

Helt otroligt att den här kvinnan kom ihåg mig, men mitt svar under den här presentationsrundan hade tydligen satt sig hos både henne och chefen för sedan hade de återkommit till mig och den där stunden flera gånger vid senare tillfällen. Jag har enbart svaga minnesbilder från träffen men tydligen hade jag stuckit ut hakan rejält för då alla andra deltagare hade lagt till något/några bekymmer de bar på efter att de presenterat sig med namn och var de jobbade hade jag svarat i stil med detta.

”Jag har inga problem, jag har bara spännande utmaningar. Där jag jobbar arbetar vi med ständiga förbättringar och det innebär förändringar. Det är klart att förändringar gör ont. En förändring innebär inte alltid en förbättring men en förbättring innebär alltid en förändring och därför ser jag utmaningar som en möjlighet för mig och för oss att bli bättre. Vi har samma utmaningar som alla andra här men vår inställning är annorlunda. Vi älskar utmaningar för det innebär att vi måste förbättra oss och det innebär en förändringsresa, vilket naturligtvis gör ont men ack så bra det blir efteråt.”

Jag kunde inte låta bli att le då jag läste hennes meddelande. Så klyschigt och patetiskt. Kanske var det den amerikanska mentaliteten eller min inbyggda KBT-anda som gjorde att jag svarade på det sättet. Kanske var det mina kursdeltagares retorik om att rabbla upp problem som gjorde att jag svarade på det sättet jag gjorde. Hur som helst så satte sig det här mötet på näthinnan och minnesbanken hos sjukhuschefen och kvinnan som skickade meddelandet till mig.

Efter det här så blev det nämligen så att varje gång sjukhusets medarbetare satt på möten och ”spydde ut sig problem och bekymmer” så svarade sjukhuschefen ibland, kanske en aning trött på medarbetarnas retorik:

”Jag träffade en svensk kille en gång och där han kommer ifrån älskar de problem. Kanske ska vi skicka våra problem till dem. De älskar tydligen problem och ser problem som en möjlighet att bli bättre. Enligt den här killen är en förbättring alltid en förändring. Vi kanske kan använda oss lite av deras tänk och tänka förändring.” 

Jag tackade kvinnan som skickat meddelandet och nu har jag en ”invitation” till New Hampshire som ligger på min hårddisk. Vi har fortsatt att konversera och just nu är vi inbegripen i en dialog om orden ändra, förändra, förbättra och implementering och jag envisas med att det är en skillnad på innehåll och inställning för vilket ord du som ledare använder. Min amerikanska kvinna verkar vara en tidigare Obamasympatisör för hon pratar bara om ”change”. Vi får se var vi landar :-).

/m

Demokratin är under attack

Jag kan inte sova utan läser istället Freedom House senaste rapport. Det är en spännande men inte alltigenom uppmuntrande läsning. Tvärtom faktiskt. Det har nu varit 14 år i rad som fler länder rör sig bort från demokratin än i motsatt riktning. En stark höger- och nationalpopulism är en del av svaret, en annan är att det blir allt färre länder som har alltigenom fria val som kombineras med grundlagsgaranterade rättigheter och fritt rättsväsende. Enbart 37 av de undersökta 179 länderna i Freedom house rapport visar upp de kriterierna. Toppländerna är Danmark, Estland och….Sverige.

Rapporten har titeln, ”A Leaderless Struggle för Democrazy”, och anspelar på att färre och färre ledare i världen står upp för demokratin. Det är klart att begreppet Demokrati i sig är svårdefinierat men hela rapporten är alarmerande på många sätt. Om man utgår från en något så när enad bild om att i en demokrati har alla människor lika värde, alla röster är lika värdefulla i fria politiska val, man står upp för alla människors lika rättigheter, man har yttrandefrihet, fri press och en konstitution som garanterar alla människors, både majoriteters och minoriteters, rättigheter då är rapporten oroväckande. De värden jag nyss rabblade upp borde vara en rättighet för alla medborgare i världen, men den ökning av demokratier som skedde under åren 1970 till 2006 har nu avstannat och till och med gått åt motsatt riktning.

Freedom House skiljer mellan tre kategorier, Fria länder, Delvis fria länder och Ofria länder. Det är en spännande läsning att gå igenom rapporten och se hur olika länder utvecklats genom åren. Ta exempelvis Ungern som gått från Fri till Delvis fri och fortfarande ska bära upp EU:s värderingar. Ett annat exempel är Polen, där politisk kontroll över rättsväsendet är en viktig fråga och inte minst abortfrågan och de införda HBTQ-fria zonerna, där minst sagt de fria rättigheterna inskränks. Ett annat exempel är USA, som visserligen benämns i rapporten som Fri men där landet gjort en störtdykning på Freedom House lista och nu balanserar på en skör tråd i gränslandet mellan Fri och Delvis fri. Det handlar bland annat om stats- och regeringstjänstemän som avskedas på lösa grunder ifall de retat upp den nu sittande presidenten, pågående angrepp på rättsinstanser och ständig retorik i syfte att misskreditera journalister/journalistiken är några exempel på hur USA håller på att inskränka demokratin i landet. Demokratin är därför hotad i USA, enligt rapporten. Ryssland är ett av de länder som är fast i gruppen Ofria länder. Rapporten gör därför den icke smickrande slutsatsen att världens två största länder leder den nedåtgående demokratin i världen.

Här hemma i Sverige känns hotet mot demokratin avlägsen. I pandemins kölvatten sker dock naturliga inskränkningar i vårt sätt att fritt röra oss vilken även inskränker på möjligheten att utöva vår demokratiska rättighet, nämligen att demonstrera. Det sistnämnda aktualiserat av det hemska polisvåld i USA som ledde till George Floyds död i Minneapolis. Efter detta hemska dåd har demonstranter, både fria men även olagliga, genomförts både här i landet och runtomkring i världen. Då min far såg TV-bilderna från demonstrationen på Sergels torg blev han bestört. Inte för demonstrationen och dess budskap som sådant utan för att vi mitt i en pandemi med restriktioner för de som är över 70 år har sådana folksamlingar. Kanske är det så att Coronakrisen har skapat en inneboende vilja till att så fort möjlighet ges, oavsett orsak, ut och demonstrera och visa sin ovilja?

Viss är det så att de flesta i världen har fått nog av den polisbrutalitet som sker i USA, men faktum kvarstår, den mängd av demonstrering som skett efter Floyds tragiska död saknar motstycke. Människor vill av naturliga orsaker se en förändring och som jag skrev i ett av mina tidigare blogginlägg har detta varit en fråga som hängt med länge i USA:s historia. Det blir dock en aning patetiskt då jag ser demonstranter från Sverige som skriker generaliserande kommentarer och åsikter åt den svenska polisen. Det gör mig en aningen fundersam. Är de arga och ilskna på den svenska polisen för något som har hänt i USA? Ja, då har de inte riktigt koll på det här med väderstreck eller juridisk auktorisation för vad en svensk polis har rättighet att göra utomlands. Är de arga på den amerikanska polisen? Ja, men varför ropar de då nedsättande mot den svenska polisen? Återigen – har de koll på väderstreck?

Självklart kan de flesta förstå att man är besviken och arg på att USA inte kommer till rätta med det till synes systematiska, rasistiska beteende som verkar genomsyra både samhälle och i det här fallet polisväsendet men här i Sverige, är det inte bättre att vi istället tar oss en funderare på varför vi har kommit längre och varför vi har dessa demokratiska fri- och rättigheterna än att gallskrika åt den svenska polisen för något som sker i USA? I Sverige blir inte mörkhyade personer brutalt mördade av polisen på grund av deras hudfärg. Vi har kommit längre. I Sverige värnar vi om det fria och öppna samhället. Vi värnar om polisen, inte skriker glåpord åt deras håll. Vi har helt enkelt kommit längre. Vi värnar om demokratin.

Det är klart att det finns problem även här i Sverige. Den strukturella rasismen finns säkerligen även här hos vissa grupper men det tar inte bort min poäng utan understryker den. Om vi har problem, varför stå och skrika mot den svenska polisen för något som är ett problem i ett annat land? Speciellt i pandemitider där fysisk distansering är ett krav.

Kanske upplever vi en brytningstid nu. En efterlängtad sådan på många sätt. Jag har exempelvis stångat mig blodig kring att vi måste förändra arbetssätten inom exempelvis vården med högre andel av distanshjälpmedel och distansmonitoreringar. Nu tvingades vården till att införa detta under pandemins kölvatten och inte genom ett förändrat arbetssätt som sker genom vanligt förbättringsarbete. Ni som kan er historia vet att förändringar sker efter pandemier. Ta exempelvis den spanska sjukan för cirka 100 år sedan. I kölvattnet av dess kulminering, år 1918, skedde en efterdyning med demokratins genombrott i många länder, exempelvis Sverige, Danmark, Storbritannien och USA med lika rösträtt. Kanske ser vi en efterdyning inom andra områden men även en brytning av den nedåtgående trenden som Freedom House rapporterar. Svåra kriser behöver således inte medföra demokratins nedgång. När demokratin hotas växer insikten om dess fördelar och privilegier.

Demokratin är inte perfekt i alla lägen men det kan inte vara rätt att behöva importera problem från USA för att vi ska känna att vi måste demonstrera mot svensk polis. Är vi nu så sugna att gå ut och demonstrera, och bryta den fysiska distansering som åligger oss alla, för något som sker utomlands i pandemins kölvatten? Ja, ta då Freedom House senaste rapport istället och demonstrera utanför ambassaderna hos de länder som pekas ut som Ofria eller Delvis fria. Där finns det stater som har auktoritärt styre, där människor förtrycks, där korrupta poliser behandlar människor som struntsaker. Ta rapporten och demonstrera med 1,5 meters avstånd mellan varandra…eller vänta till pandemin är över. Det är din rättighet som fri medborgare i ett demokratiskt land.

Hur som helst, jag vill slå ett slag för demokratin och att ni ska läsa Freedom House senaste rapport. Ta inte demokratin för given men importera för den skull inte problem som finns utomlands. Värna och njut men slå vakt om varför Sverige har kommit så långt som vi har. Det gör jag.

/m

En av alla dessa amatörer

I dessa tider har jag gott om tid. Jag har avslutat första året på Teologprogrammet och har nu sommarlov, något jag inte har haft på 30 år. Jag vet inte hur man gör? Vad gör jag med all tid? Något arbete eller konsultuppdrag i dessa tider är bara att glömma. Vad ska jag göra?

Arbetslösheten tär, jag kan inte förneka det. Hela mitt liv har jag maximerat familjeliv och karriär. Arbetat mer än vad som kallas hälsosamt, uppfostrat tre underbara barn till fantastiska egna individer och samtidigt försökt att förverkliga husdröm, hälsosamt leverne och att få plats med kreativitet i tillvaron. Nu är allt det bakom mig. Nu är det nya tider med idel oskrivna blad. En insikt har kommit till mig som jag nu bär med mig. Jag har varit alltför inriktad på att hitta ett svar på VAD jag ska göra i mitt liv och med mina sysslolösa dagar då jag egentligen bör strunta i VAD och låta HUR:et få bestämma. Alla dessa gåvor jag har i mig, alla dessa tillgångar, de finns där och jag vet om dem. Det handlar mer om HUR jag maximerar mina tillgångar än VAD jag ska göra.

Jag skriver därför dessa blogginlägg för att det är en del av mina tillgångar. Jag skriver på olika manus för att det är en del av mina tillgångar. Jag målar tavlor för att det är en del av vad jag kan. Jag tänker läsa en sommarkurs på Lunds Universitet för att plugga är en del av mina tillgångar. Jag har väldigt många fler tillgångar och jag tänker maximera dem till fullo – vilket blir mitt svar på min inledande fråga om vad jag skall göra med all min tid.

En av mina gamla underchefer ringde i förmiddags och beklagade sig. Hon spyr ut all inneboende irritation kring kollegor, verksamheten, medarbetarna, ekonomin och jag coachar så bra jag kan. I slutet av samtalet tackar hon mig och säger att jag alltid har varit bra på att coacha chefer. Se där, ytterligare en av mina tillgångar tänker jag innan hon fortsätter med ytterligare en komplimang. Du är ett riktigt proffs! Jag svarar en aning förläget med ett Tack medan mitt huvud tänker, ”Du är inget proffs, Mats, du är en av alla dessa amatörer”.

I dessa tider finns det gott om amatörer. Siffror dansar omkring kring antalet insjuknade i Covid-19, respektive dödsfall. Alla journalister verkar helt plötsligt vara några professionella epidemiologer som skriver krönikor om vilken väg Sverige ska ta för att minimera smittspridningen och jag tänker vilka amatörer de är. Jag läser en debattartikel där en svensk partiledare skriver att en tjänsteman i en svensk myndighet måste avgå (och detta är inte ens myndighetens chef) och jag undrar i mitt stilla sinne ifall partiledaren helt har missat att vi lever i en demokrati där det inte är politiker som tillsätter och avsätter enskilda tjänstemän. Jag tänker vilken amatör partiledaren är. Jag ser en partiledardebatt där samma partiledare och flera andra partiledare plötsligt har gått en epidemiologkurs och plötsligt insett vad som gått fel i Sveriges strategi. Synd att de inte fattat det tidigare och jag tänker vilka amatörer de är.

Jag har själv blivit en av alla dessa amatörer. Vi är många som verkar tvärsäkra kring komplexa frågar som exempelvis att svara på frågan om rätt strategi gällande Covid-19. Naturligtvis kan inte 457 döda per miljon invånare i Sverige, kontra 101 i Danmark, 45 i Norge och 104 i Tyskland negligeras men jag efterlyser professionella som ger mig svaren. Inte alla dessa amatörer. Jag själv är amatör och jag vet att det är komplext att svara på frågan om varför det är en skillnad mellan länderna. Så fort någon svarar att det beror på fel strategi som Sverige har inser jag att vederbörande är en amatör och att vederbörande inte tillräckligt väl har satt sig in i frågan. Det finns komplexa frågor och jag letar inte efter enkla svar som levereras av journalister eller partiledare. Jag vill ha komplexa svar för det kräver komplexa frågor.

Äldreboenden som står för en stor andel av dödsfallen vet vi har genomgått flera skatteväxlingar mellan regioner och kommuner, har hög personalomsättning, anställda som kanske inte stannar hemma då de är sjuka pga bland annat låg eller ingen ersättning för förlorad arbetsinkomst, rörliga scheman där man ena dagen får jobba på ett boende med smitta- för att nästa dag arbeta på ett boende utan smitta, usla förberedelser för att hantera en pandemi, hög andel tillfälligt anställda och hög andel timanställda, stressad arbetssituation för att inte tala om kunskapen kring basal vårdhygien. Allt det jag har nämnt här är oberoende av den strategi Sverige valt för att hantera pandemin, detta handlar om hur vi har hanterat och vidareutvecklar äldrevården. Var är proffsen som svarar på frågor om äldrevården oberoende av pandemi eller ej?

Multisjuka äldre är ett av de mest använda definitionerna på en målgrupp inom hälso- och sjukvården som jag känner till men samtidigt är det en målgrupp som få vill jobba med. Jag har alltid tyckt det har varit märkligt. Det vanligaste kroniska tillståndet hos en patient är inte en vanlig sjukdom utan det är multisjuklighet, det vill säga flera kroniska sjukdomar som samverkar. Samtidigt har vi organiserat sjukvården och inte minst våra läkarspecialitetsindelningar och därmed i princip all forskning kring en sjukdom i taget. Vi som har föreläst på läkarlinjen vet att det mest populära valet för en nykläckt läkare är att vilja närma sig hjärtkirurgin eller neurokirurgin. Långt ned på den skalan kommer geriatriken. Var finns de professionella som kan svara på frågor om detta?

Multisjuka äldre är inte målgruppen för de nya ”appläkarna”. De vänder sig till de friska, medelålders personer som har svårt att komma ifrån på jobbet eller på annat sätt har svårt att komma i kontakt med vården. Vi har riggat ett system där valfrihet gör att det går att tjäna pengar på att ”relativt friska” kontaktar ”appläkare”. Mycket eftersom den ordinarie vården har ett tillgänglighetsproblem. Multisjuka är för komplext för att hanteras av ”appläkarna”. Ersättningar i form av kontinuitet i kontakter med exempelvis samma allmänläkare eller geriatriker ges sällan av regioner. De intermediära avdelningar som borde finnas att tillgå för utskrivningsklara multisjuka kroniker som varit på en sjukhusvistelse men som kommunen har svårt att hantera i sin logistik hamnar nästan alltid mellan stolarna. Vi har helt enkelt inte lyckats styra flödena till att stötta de som behöver det mest. Var finns proffsen för att svara på detta?

Varför är det så att Sverige har ett R-tal på 0,85, vilket pekar på att varje smittad person smittar färre än en annan person, samtidigt som vi bara hittar 7-9% av befolkningen med antikroppar? Om RO på 0,85 stämmer borde sjukdomen vara på utdöende. Ett RO under 1 borde i teorin bara uppstå då mer än 50% av befolkningen uppnått immunitet. Det verkar som om smittan geografiskt slår hårdare på vissa ställen och mindre på andra. Exempelvis Lombardiet, hårt drabbat, medan Rom relativt lågt. Inom Lombardiet, en liten stad Ferrara Erbognone, inte en enda drabbad. Vi kan hitta liknande exempel runt omkring i världen. Kan det vara så att det finns en underliggande faktor som innebär att vissa är skyddade redan innan pandemin drabbar dem? Immunitet är komplext. Kan någon professionell ge mig lite svar på dessa frågor?

Jag är en amatör och jag vet om det. Vi lever i en komplex värld och det är så vi vill ha det. Många delar som samverkar och påverkar varandra men då vi letar efter svar på komplexa frågor verkar det som om vi alla blir amatörer och ger enkla svar, trots att vi vet att det är komplext. Jag läser teologi, inte för att det är enkelt utan för att det är komplext. Det finns inga enkla svar och låt oss respektera det. Låt mig få slippa partiledare och journalister som ger enkla svar, jag vill ha professionella svar med en komplexitet som jag kan respektera.

Avslutar med en bild som jag tycker symboliserar der här blogginlägget på många sätt.

/m

Arvsynd i nutid

Jag har vid stunder under dagen, då kontemplation varit möjlig, vilket inbegriper större delen av dygnets vakna timmar, gått och funderat på Augustinus. Medger att det kan vara en aning udda att gå och tänka på den stora kyrkofadern Augustinus i dessa dagar men låt mig få förklara. Det är möjligt att ni ser mina funderingar som mer lättbegripliga och nutidsmässiga när ni har läst klart.

Augustinus levde mellan åren 354-430. Han är den antika kristendomens mest betydande teolog. I hans mästerverk ”Bekännelser” skriver han både personligt och övergripande om människans situation. Hans rika författarskap har jag i övrigt inte hunnit att ta del av ännu men ”Bekännelser” är en skrift som ligger mig varmt om hjärtat. Det är speciellt en teori som han framför som jag har gått och funderat på dessa dagar och det är naturligtvis hans arvsyndsbegrepp, som jag tror att han var först med att som teolog föra fram. Läran var i polemik mot dåtidens rådande uppfattning, exempelvis munken Pelagius, som stod bakom synsättet att människan har en fri vilja och kan således genom egen ansträngning undgå synd. Arvsyndsbegreppet har delat kyrkan sedan Augustinus dagar.

Augustinus, som utgick från Paulus brev till församlingen i Rom, som han skrev någon gång mellan åren 56-58, var speciellt fascinerad vid en rad i brevet, nämligen Rom 5:12. Jag kan tänka mig att Augustinus såg tydligt vad den raden innebar för mänskligheten, som ingen annan. Predestinationsläran, innehållandes arvsynden, var därmed född och det utifrån en, enda rad från ett brev som skrivits från Paulus till de kristna församlingarna i Rom, ungefär 350 år tidigare. Ni som inte kan er arvsyndslära så kommer här en liten sammanfattning:

”Människosläktet har fått Adams synd i arv och synden syftar på människans medfödda och okontrollerade begär, vilket är en följd av Adam och Evas syndafall.”

Visserligen har Nationalencyklopedin sedan vridit om begreppet till att handla om ”människors medfödda benägenhet för synd och oförmåga till det goda” men det är en vridning som saknar grund i Augustinus ursprungliga Paulus-analys. Så långt Augustinus och Paulus.

Vi går vidare i historien till den andra kontinentalkongressen år 1776 i Philadelphia. Tre män har fått i uppdrag att skriva ett utkast till en självständighetsförklaring för några delstater som vill bli fria från vad de uppfattar som Engelsk ockupation. De tre männen, Benjamin Franklin, John Adams och Thomas Jefferson, diskuterar igenom de punkter de tycker bör vara med och sedan överlåter de skrivandet till Jeffersson. Det blir USA:s självständighetsförklaring som sedan ligger till grund för Konstitutionen (Bill of Rights) som ratificeras vid självständigheten år 1787. Det intressanta är vad dessa, nationens förfäder tänkte och skrev kring ”fria medborgare” i USA. De avsåg naturligtvis vita män, inte kvinnor eller mörkhyade. Redan från början gav således denna nation en syn på skillnader mellan människor som sedan dess lever vidare. En slags arvsynd föddes de där dagarna i Philadelphia för alla kommande generationer i USA. Visserligen har inbördeskrig och ett antal tillägg till konstitutionen försökt rätta till ”synden” men den verkar vara djupt rotad. För mänskligheten kommer arvsynden från Adam enligt Augustinus, för USA kommer arvsynden från Bill of Rights via grundlagsfäderna.

Då är vi åter i nutid och jag har under dagen grubblat intensivt kring det här med arvsynd och den rasism som verkar vara djupt rotad i den amerikanska kulturen. Kan verkligen en hel nation präglas av arvsynd? Ja, om man får tro på Augustinus så präglas hela mänskligheten av arvsynd, är det då så otroligt om en nation präglas av en arvsynd från grundlagsfäderna? För mig har de senaste veckornas händelser i efterspelet efter George Floyds hemska död blivit en påminnelse om den arvsynd som denna nation haft sedan nationens födelse. En arvsynd i form av olika syn på hudfärg. Det bär mig emot att säga det men är det någon nation som har en medfödd arvsynd gällande rasism så kan det vara USA. Hur ska man annars kunna förklara den långa raden av dödsoffer för polisiärt ingripande mot mörkhyade, den långa raden av historiska händelser med våld mot mörkhyade, den långa raden av motsättningar mellan vita och svarta? Jag ser en möjlig förklaring i arvsynd.

Rasism har ända sedan nationens födelse varit ett samhällsproblem. Ursprunget är naturligtvis slaveriet där Thomas Jefferson själv var i retorikens namn emot slaveriet men i praktiken sägs han ha haft uppemot 600 slavar under sin livstid. Hur det än var med Jefferssons tyckande lyckades de ju i alla fall inte lösa problematiken utan en kompromiss gjordes i Konstitutionstexten där slavarna enbart fick räknas som tre femtedelsperson (ifall det var en man som var slav). USA:s inbördeskrig med Lincolns emancipationsdeklaration år 1862 samt det fjortonde tillägget, vilket upphävde femtedelsproblematiken, eliminerade inte problematiken. Rasdiskrimineringen fortsatte med rasåtskillnadsbeslut i Högsta domstolen (Plessy v Ferguson) år 1896 och delstatsbeslut. Det var inte förrän 1954 och Brown v Board of Education som en slags omvändning skedde i Högsta domstolen och på det följde medborgarrättsrörelsen under 1960-talet och resten är historia som man brukar säga.

Då jag går här hemma i lägenheten på Limhamn känns världen utanför trygg. Arvsynden är ett tankesätt och något jag går och grubblar på. Augustinus och Jefferson är historiska figurer men jag grubblar ändå på deras eftermäle, om deras tankar, idéer och levnad har någon relevans för oss idag. Det känns på något sätt ofarligt att gå här och tänka. Dock vet jag att USA har en president som inte likt någon annan president, under min livstid i alla fall,  som har eggat åsiktsskillnaderna så mycket bland sina egna medborgare. En Amerikansk president brukar vilja förena en splittrad nation, den här presidenten döljer inte att han gärna söndrar mer än förenar. Jag tänker på hans ständiga angrepp på media, mot oliktänkande och mot politiska motståndare.

Med tanke på den historiska arvsynden denna nation bär med sig, de våldsamma protester som är i den senaste raden av uppmärksammade polisbrutalitetsfalls (George Floyd) kölvatten och med en president som söndrar mer än förenar känns lägenheten i Limhamn plötsligt liten. Augustinus, Jefferson och arvsynden. Var ska detta sluta?

/m

Hansen´s law

Tusen tack för alla gratulationer på min födelsedag igår. Det blev en härlig dag med teologistudier och en kvällsutflykt med nära och kära här i Malmö. Vädret var fantastiskt och det blev en underbar kväll.

Nu befinner jag mig mitt i terminens sista hemtentamen. Snart har jag läst 60 poäng Teologi och det har varit en fantastisk resa. För ett år sedan fyllde jag 50 år och tänkte att jag till den stunden ägnat hela mitt liv åt karriär och hjärna. Resten av mitt liv skulle jag följa mitt hjärta och min själ. Därför blev det Teologprogrammet på distans på Umeå Universitet.

Att fylla år ger en alltid perspektiv. Igår blev det därför en del grubblande och funderanden. Jag har alltid levt efter devisen att jag inte kan kontrollera vad andra gör eller tycker om mig men jag kan kontrollera mina egna tankar, mina egna ord, mina egna val, mina egna handlingar, mina egna reaktioner och därmed min egen framtid. Det sistnämnda är svårt. Ingen människa är en ö och jag måste naturligtvis samverka med andra men deras åsikt ska inte få påverka mig och min framtid.

Nu befinner jag mig i det där arbetslösa tillståndet som så många andra gör. Jag pluggar och försöker göra det bästa av situationen. Jag har givit så många råd och coachat så många chefer och medarbetare under årens lopp så nu är det väl inte mer än rätt att jag coachar mig själv ett tag.

För många år sedan hörde jag talas om Hansen´s law. Antar att ni kan den men för er som inte har hört den så kommer den här:

”Vad den andra generationen vill glömma, vill den tredje generationen komma ihåg.”

Det är historikern Markus Lee Hansen (1892-1938) som myntade begreppet. Jag fick för mig igår att rita upp Hansen´s law över mig själv. Jag nördade ned i mig själv som andra generation och även som tredje generation. Det hjälpte mig faktiskt att få en del perspektiv på tillvaron. Bara att fundera på frågor liknande vad det är som jag vill glömma, kontra vad vill jag komma ihåg hjälpte mig på traven. Jag kommer inte avslöja vad jag kom fram till men har du tid över – fundera lite på Hansen´s Law.

Nu skriver jag den 4:e juni år 2020 i almanackan och det blir en sommar utan arbete, min fjärde sommar utan arbete. Känns märkligt men då finns det möjlighet att skriva klart mina manus. Det ser därför lovande ut med skrivtid för mig framöver och för alla ni som hör av er med undran om när min nästa bok kommer – hav förtröstan, manus snart klart!

/m

Bröllopet på Louvren

Idag fyller jag år. Har slutat räknat men inser att det är ”down-hill from here”. Då jag hade ett arbete tog jag alltid semester denna dag. Samlade kraft och förflyttade fokus under en dag. Reste ofta bort, kanske gick på något museum eller gjorde något annat kulturellt. För att fira min födelsedag idag och för att hylla gåvan att vidga sina vyer bjuder jag på en berättelse från ett av mina favoritresmål i världen. I dessa Covid-19 tider är resa till olika museer och konsthallar i Europa uteslutet. Istället får jag gå tillbaka i minnet och njuta av mina resor i min minnesbank. Ett av mina absoluta favoritresmål är Paris och här kommer en berättelse inspirerat från denna underbara stad som jag gjorde med min älskade Anette år 2016.

Jag har varit i Paris ett flertal tillfällen och efter varje resa fylls jag av en längtan tillbaka. Främst till de underbara kulturella resmålen såsom slottet i Versailles, Musee de l’orangerie, Hotel des Invalides och Musée d’Orsay. Naturligtvis är Louvren, mitt i Paris, ett av mina favoritbesök. Jag och Anette besökte naturligtvis Louvren på vår resa. I samma rum som tusentals turister trängs hör jag min älskade fråga mig varför jag står åt fel håll? Jag vänder mig om åt hennes håll och ler. Naturligtvis står jag åt fel håll jämfört med alla andra men jag står åt rätt håll för att njuta av Paolo Veroneses mästerverk från år 1563. Medan alla andra beundrar Mona Lisa i andra delen av rummet låter jag mig färdas in i Veroneses underbara verk. Det är Louvrens största målning och i mitt tycke ett av historiens mest fascinerande verk, både förlagan i form av verserna 2:1-11 i Johannesevangeliet men även Veroneses verk i form av detaljrikedom och fantasi. Jag pratar naturligtvis om Bröllopet i Kana.

Texten i Johannesevangeliet har alltid fascinerat mig. På många olika plan. Inte minst eftersom denna berättelse enbart existerar i Johannesevangeliet. Man kan naturligtvis ställa sig frågan varför inte synoptikerna nämner denna händelse när de redovisar Jesu liv, likväl man kan ställa sig frågan varför inte Johannes nämner om Jesu sista måltid med sina lärjungar? Jag tror att detta hänger ihop. Hur avslöjar jag senare.

Enligt Johannes är det ”under” som Jesu kommer att göra vid det här bröllopet det första i Jesu liv (Joh 2:11). Johannes kallar det visserligen ”tecken” men det handlar mer om teologi och har för avsikt att visa vem Jesus egentligen är. Berättelsen om hur Jesus gör vin av vatten vid bröllopet i Kana är förunderligt på många sätt men ur Johannes synvinkel är syftet tydligt. Det märkliga med just det här ”undret” är att det tycks ske i det fördolda och att berättelsens karaktärer spelar en stor roll i budskapet. Berättelsen börjar med att Johannes redogör för att det på den tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen och att Jesus moder var närvarande (Joh 2:1) tillsammans med Jesus lärjungar som också var bjudna till bröllopet (Joh 2:2). Johannes nämner inte vems bröllop det var men eftersom Jesus, hans moder och Jesus lärjungar var ditbjudna tänker jag att det måste ha varit någon av dem närstående. Här har jag en egen teori som jag tar upp på slutet för dem som orkar ”nörda ned” i mystiken kring vems bröllop det var. Jag tror nämligen att det var Jesus kusin som gifte sig (systerbarn till Maria).

Jag har vidare funderat på det här med ”På tredje dagen” som inleder berättelsen (Joh 2:1) och ifall det har en symbolik kring det som komma skall i Jesu liv, med uppståndelsen ifrån de döda på den tredje dagen, men jag har landat i slutsatsen att det helt enkelt är Johannes sätt att beskriva att bröllopet skedde på en tisdag (den judiska veckan inleds på söndagar) och att det var den tredje dagen på Jesus ”första vecka” (Joh 1:43-51) med lärjungarna. Vid det här tillfället torde lärjungarna vara sex till antalet (Petrus, Andreas, Johannes, Jakob, Filippos och Natanael (Joh 1:40-49)).

Berättelsen fortsätter med att Jesus mor säger till Jesus att vinet har tagit slut (Joh 2:3). Jesus svarar då ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit ännu.” (Joh 2:4). Svaret kan i en första glimt låta bryskt och dessutom kallar han sin egen mor för ”kvinna”. Dels gör jag reflektionen att Jesus mor tyckte det vore stor synd och skam ifall hennes systerbarns bröllop (se slutet för förklaring) skulle stå utan vin. Vin var säkert en symbol för fest och glädje. Dels är det naturligt för henne att vända sig till sin son Jesus. Kanske hade hon i åtanke andens ord om Jesus sanna natur (Luk 1:35) eller så hade kanske hon och Jesus i hans uppväxt suttit i bön med honom där ”under” skett därefter. Sådant kan jag bara spekulera kring men Jesus svar vittnar ändå om att han och Maria, på ett direkt eller indirekt sätt, diskuterat när det är dags för Jesus att visa vem han egentligen är. Jag tolkar vidare Jesus svar att han vill signalera till sin mor att hädanefter har vi en annan relation än mor och son. Ungefär som att Jesus säger ”nu går jag in i mitt andliga uppdrag och hädanefter agerar jag på Gud faders uppdrag. Vinproblemet är ett världsligt/alldagligt bekymmer vilket inte berör mig”. Slutdelen av Joh 2:4 gällande ”min stund” tolkar jag som sagt som en markering till Maria att stunden då Jesus ska visa sin ”sanna natur” ännu inte har kommit men samtidigt kan Johannes naturligtvis ha haft i åtanke att just ”stund” åsyftar stunden då världen får se Jesus ”sanna natur”, dvs Jesus förhärligande på korset (Joh 12:23, 13:1 samt 17:1).

Marias svar (Joh 2:5) till Jesus återges inte (säkerligen medvetet av Johannes) utan istället vänder sig Maria till tjänarna. Det hon säger vittnar om att Maria förstår innebörden av det Jesu sagt till henne med vetskapen om att Jesus är Guds son (Luk 1:35) och därmed vet Maria att Jesus kan ge tjänarna ett gott råd för att lösa situationen; ”Gör det han säger åt er” (Joh 2:5). Naturligtvis kan detta svar för en NT:läsare ses som en uppmaning till oss alla. Kanske var det detta Johannes avsåg då han undanhöll läsaren Marias eventuella direkta svar till Jesus replik och istället koncentrerade sig på Marias uppmaning till tjänarna? En uppmaning till oss alla att följa Jesus och göra som han säger. Det som slår mig ytterligare då jag läser Marias uppmaning till tjänarna är naturligtvis vetskapen som Maria hade att Jesus kunde göra ”under”. Inte nog med att hon visste att han var Guds son (Luk 1:35), hon visste också att han kunde göra underverk.

Under de efterföljande verserna (Joh 2:6-9) sker själva miraklet. Jesus ber tjänarna att fylla sex stora kärl med vatten upp till bredden och sedan servera det till bröllopsvärden. Då värden smakar vätskan från de fyllda kärlen har vattnet blivit till vin (Joh, 2:9). Här tänker jag på tjänarna som hade tron att lita på Jesus och göra som han sade. De måste naturligtvis ha tvivlat på hans ord men ändå haft förtröstan att det löser sig. Något som Johannes naturligtvis vill sända med som budskap till läsarna. Hav förtröstan.

En annan reflektion jag gör är reaktionen från Värden (Joh 2:10) då han smakat på vinet och inser att det är gott. Så pass gott ”att det goda vinet har sparats till sist”. Liknelsen är naturligtvis att Jesus frälsning sparas till sist. Själva förvandlingen av vatten till vin bär på både symboliska likväl som GT:anspelningar. En anspelning är naturligtvis till 2 Mos 7:20 där Mose förvandlar vatten till blod. Jag har för mig att det också är Moses första ”under”. Symboliken är naturligtvis också att Jesus transformation av vatten till det bästa vinet är ett bevis över att Jesus fyller oss med det absolut bästa. Den förvandlingen kan ses som en symbolisk bild för vad Jesus gör med varje människa som väljer att tro på honom. Tron leder till glädje och mirakler. Man kan dessutom vidga symboliken och se Värden som tar emot det förvandlade vattnet som en symbol för de gamla skriftlärda fariséerna och saddukeerna. De borde naturligtvis ha insett Guds ”rätta” innehåll och förmedlat det till det judiska folket för länge sedan, likväl som Värden borde ha insett att vinet höll på att ta slut. GT:anspelningen till 2 Mos 7:20 kan även detta tolkas som att ett nytt förbund mellan människorna och Gud är i antågande med Jesus. Det gamla lagförbundet med Moses i spetsen är nu till ända och ett nytt förbund med Jesus skapar istället glädje och frälsning.

Miraklet skedde med att få såg att själva undret skedde. Lärjungarna, Maria och tjänarna var de som såg Jesus förvandla vatten till vin. Även det kan naturligtvis tolkas symboliskt och att hela undret gick festens huvudpersoner inklusive värden förbi. De som såg undret växte i tro (Joh 2:11) medan de andra fortsatte sitt gamla liv.

Symboliken kring vin och kristi kropp måste naturligtvis nämnas i sammanhanget och därmed sluts cirkeln där den började. Jag tror nämligen att det är därför Johannes saknar en berättelse kring Jesu sista måltid i sitt evangelium. Johannes har nämligen redan i berättelsen om bröllopet i Kana fått med vinet som symbolen för kristi kropp och därmed blir Jesu sista måltid överflödig.

Så nästa gång ni är i Paris och besöker Louvren. Gå till rummet där alla andra är men simma emot strömmen och vänd er om. Strunta i Mona Lisa och begrunda Veroneses målning istället. Det brukar jag göra, men det är jag väldigt ensam om.

Slutligen – här kommer det lite nördiga svaret kring vems bröllop det var utifrån en egen teori. I Matteus evangelium står det att lärjungarna Johannes och Jakob var söner till Sebedeus (Matt 4:21). I Matteus kan vi även läsa att Johannes mamma, det vill säga Sebedeus fru, var tillsammans med Maria vid korset (Matt 27:56). I noterna i min Bibel står det från Matt 27:56 en hänvisning till Mark 15:40 där det framgår att Johannes och Jakobs mamma hette Salome (Mark 15:40). Om vi då läser i Johannesevangeliet om de som var närvarande vid Jesu korsfästelse framgår det att Salome är syster till Jesu mor Maria (Joh 19:25). Således bör alltså Jesus och Johannes och Jakobs mammor vara systrar och därmed blir Jesus och lärjungarna Johannes och Jakob kusiner. Om Sebedeus och Salomes son/dotter gifte sig (Johannes, Jakob eller något annat barn) är det naturligt att Jesus (kusin till den som möjligtvis gifter sig), hans lärjungar och Jesus moder (syster till brudens/brudgummens mor) är närvarande. Det skulle dessutom förklara varför Maria engagerar sig i det praktiska gällande bröllopet, i det här fallet tillgången på vin (Joh 2:3).

/m

Vad hände med grästuvan?

Jag är på väg till Stensö udde. Jag och mina närmaste släktingar är ute och vandrar på de härliga naturstigar som finns på denna ö. Vi firar min far som i dagarna fyller 75 år. I dessa Covid-19 tider är en vandring i det fria med naturligt avstånd till mina föräldrar det närmaste en fysisk kram man kan komma. Vi gör det bästa av situationen och vi bubblar på och möts i det verbala. Min far berättar om sin senaste släktforskning och den eventuella uppkomsten av ett släktskap med Erik XIV:s frilla, Agda Persdotter. Symboliken är stark efter att vi besökt Agdas kammare på Kalmar slott under gårdagen och att vi nu är på väg till minnesstenarna efter Gustav Vasas landstigning här på Stensö år 1520.

Min far fyller 75 år den 31:a maj och just den dagen för 500 år sedan sägs Gustav Vasa ha landstigit på Stensö udde efter att ha seglat över Östersjön från Lubeck. Jag och min far diskuterar rimligheten i att vara släkt med Agda och min far säger att ”det vore kul att kunna verifiera sanningshalten”. Jag bär med mig orden då vi vandrar vidare. Funderar på det här med sanning. Ett ord som för mig betyder ett faktum eller ett tydligt konstaterande, nästan som en grundmurad princip, något dogmatiskt som för evigt ligger fast.

Vi går vidare och vi ser minnesstenen på kullen och sedan den andra minnesstenen nere vid stranden. Jag, min bror och far står och ser ut över vattnet vid den andra stenen. Min far säger till slut, ”Var det verkligen här han gick iland?”. Jag svarar med ett diplomatiskt svar i stil med, ”Det kan man ju aldrig veta” medan min bror slår till med ett något mer konstaterande svar, ”Det är klart det är här. Annars har de ju totalt misslyckats med stenens placering i alla fall”.

Berättelsen om Gustav Vasa kan ni. Alla som kan kalla sig svenskar känner till historien. Vi har hört den berättats sedan barnsben och vidare via historielektionerna i skolan och de som är extra nördiga via otaliga biografier över den svenska konungen. Ni vet att Gustav Vasa steg iland här på Stensö udde den 31:a maj år 1520 och att han försökte förmå Anna Bielke och hennes knektar på Kalmar slott att förena sig med med honom i en motståndsrörelse mot Kristian II. Ni vet att knektarna inte uppskattade Gustavs invit och att han hals över huvud flydde vidare från Kalmar och fortsatte uppåt landet. Han mötte idel njugghet i sina försök att rekrytera män och kvinnor att uppvigla mot danskarna. Till slut tänkte han fly Sverige genom Dalarna och upp mot Norge då Kristian II hjälpte honom på traven.

Den danske konungens kröning i Stockholm med utlovad amnesti för de som tidigare stött Sten Sture skulle nog ha varit slutet för Gustav Vasas tid i Sverige om det inte vore för hämndbegäret hos den danske kungen. Nu kunde han inte låta bli att ge igen för de som stöttat hans antagonist och Stockholms blodbad var ett faktum. Gustav Vasas far mötte sin baneman och då nyheten om blodbadet nådde Dalamännen satte de kurs mot Sälen för att hinna ifatt Gustav Vasa. De lyckades och resten är historia som man brukar säga. Gustav Vasa blev först riksföreståndare år 1521 och sedan kung år 1523.

Sanningshalten i var Gustav Vasa steg i land var så starkt att en minnessten sattes upp på platsen år 1804. Lite otippat är det en fransk greve som initierar minnesstenen. Greven av Provence, levde ett kringflackande liv, efter att hans bror, Ludvig XVI, avrättats under den franska revolutionen. Till hösten år 1804 reser han till Kalmar. Han kan rabbla den svenska kungalängden utantill och hans stora förebild är Gustav Vasa. Han författar inskriptionen till minnesstenen och säkerställer att den kommer på plats på Stensö udde. Vid invigningen faller han på knä framför minnesstenen och drar fram sin kniv. Han skär bort en grästuva och vårdar den sedan ömt. Tuvan följer med till Paris och finns i hans ägo då han sedan blir kung i Frankrike med titeln Ludvig XVIII efter freden i Tilsit och efter slaget vid Waterloo.

Nästa minnesmärke kommer upp på Stensö uddes närmaste kulle den 31 maj år 1851. Denna gång en staty över Gustav Vasa. Monumentet flyttades sedan till stadsparken och år 1933 placerades ett nytt minnesmärke på kullen. Denna gång ett gigantiskt stenblock som står där än idag.

Nu kommer vi till min fundering. Gick verkligen Gustav Vasa iland på Stensö udde? Vi kan vår historia och har lärt oss att det är sanningen. Vi har till och med satt upp diverse minnesstenar på platsen, så nog måste det vara sanningen. Eller? På vägen hem till Skåne från Kalmar tänker jag att jag ska ta reda på sanningen. Det måste ju ha funnits ögonvittnen till Vasas ilandstigning och det måste ju finnas källor nedtecknade? Jag läser ett antal biografier och läser artiklar på nätet. Till slut kan jag konstatera att ”sanningen” om Gustav Vasas ilandstigning bygger på mycket svag is. Det finns inga ögonvittnen till händelsen. Det närmaste vi kommer är en biskop. Det är nämligen biskop Peder Svart som har skrivit ned händelsen i sin krönika över Gustav Vasa. Det är den enda källa som finns. Var fick då biskop Svart uppgiften ifrån? Jo, från Gustav Vasa själv som dikterat sin egen krönika för biskopen. En propagandaskrift kan man således säga.

Hela historien som vi således har fått berättat för oss sedan barnsben bygger således på en biskops nedtecknade ord som dikterats av Gustav Vasa, säkerligen i förskönande termer. Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med en annan historisk person och dennes liv, Jesus. Här är inte alls sanningshalten lika stark i jämförelse med vad vi fått oss berättat kring Gustav Vasa. Vissa hävdar t.o.m. att Jesus inte ens existerat. I Gustav Vasas fall kring landstigningen på Stensö saknas ögonvittnesskildringar, det gör det inte med Jesus. Både Matteus och Johannes har nedtecknat sina ögonvittnesskildringar som hans lärjungar. Vi har dessutom brev från Jesus närmaste man, Petrus, och vi har dessutom brev från Jesus bror, Jakob. Ändå är sanningshalten hos många större kring Gustav Vasas landstigning än Jesu liv.

Då jag sätter mig för att skriva dessa rader är det en annan fråga som dyker upp i mitt huvud. Vad hände egentligen med grästuvan som greven skar bort vid minnesstenen vid vattenbrynet år 1804? Hände verkligen det förresten? Där fanns det ju ögonvittnen. Jag vet att han dog på Palais de Louvre i september år 1824, grästuvan kanske är kvar där? Mitt sökande efter sanningen fortsätter……….

/m

Läraren är alltid tyst under ett prov

Det är sommar. Både kalendermässigt och vädermässigt. Solen skiner från en klarblå himmel och redan klockan 08.00 sitter jag på skuggsidan på balkongen och njuter av värmen och de ljumma vindarna. Limhamn har bjudit på några fantastiska dagar med solskensnedgångar man bara kan drömma om och en maj månad som badat i ett landskap med starka färger. Jag försöker ta in varje sekund och vara i nuet så mycket som möjligt. Några bilder att njuta av från de senaste veckorna kommer här.

Tyvärr har maj månad även inneburit stor prövning. Svärfar gick bort den 1:a maj och månaden har därför präglats av sorg och praktiskt hanterande i form av dödsbo, begravningsförberedelser, tömning av hans lägenhet samt begravningsakt. Jag har stöttat min älskade sambo så mycket jag bara kan. I sorgens mest intensiva skede var det som om det inte fanns någon dåtid eller framtid. Förlusten tog över alla tankar och känslor och det existerade bara en ihållande form av smärta. Det var då jag behövdes som mest. I sorgens mitt försökte jag vara där, vara det där lyssnande örat och vara den där som bekräftade hennes känslor.

Livet är prövningar. Livet består av problem. Ingen är immun mot smärta. Alla problem är inte lika svåra men alla har nog betydelse för vårt växande som människor. Många av mina mest karaktärsdanande förluster inträffade för många år sedan men ligger kvar inom mig som stenar som vilar i mitt inre. De gör inget väsen av sig men finns där. I stunder av oro pockar de på uppmärksamhet och då lyfter jag på dem men lägger varsamt tillbaka dem. Låter dem existera i mitt inre och jag fyller dem med ord som på många sätt är svar på varför de en gång uppstod. Ibland existerar inte några svar och jag söker inte alltid exakta svar men det är ändå befriande att få uttrycka ord och meningar.

För någon vecka sedan firade vi min fars 75 årsdag på sedvanligt Corona-avstånd. Vi fick möjlighet att träffas fysiskt men höll avstånd. Det blev ett välkommet avbrott från sorgens intensiva fång. Vid ett tillfälle gick vi på Stensös underbara naturstigar och tog oss ned till minnesstenarna vid Stensös udde. Mitt underbara brorsbarn, Stina, som för övrigt fyllde 8 år just denna dag, hade av naturliga skäl mycket spring i benen och på vår väg ned till minnesstenarna lekte vi ”kull”.

Hon hade en speciell teknik som jag måste delge er. I leken då det var jag som skulle jaga henne och då jag var precis framme vid henne så att jag bara kunde sträcka ut min hand och ropa ”kull”, sträckte hon istället fram sin hand och ropade ”paus”. Som om hon lyfte fram en osynlig fjärrkontroll och tryckte på paus. Jag var då tvungen att stanna upp och kunde då naturligtvis inte ”kulla” henne eftersom jag var i paus.

Det är lite så jag känner att mitt liv har varit de senaste åren, den senaste tiden. Jag har levt i pausläge medan världen utanför rullar på. Sysslolösheten har jag löst med olika skrivprojekt samt teologistudier men att stå utanför arbetsmarknaden under den här tiden då så många händer behövs i exempelvis vården är svårt att acceptera. Jag brukar ibland tänka att ”läraren är tyst under provet”. Mitt prov, min prövning är nu och då är läraren tyst. Jag prövas och då finns inte de självklara svaren från någon annan.

Liv och död. Smärta, förlust, misslyckanden och framgångar. Stora ord med kraft och tyngd men jag lever i dem varje dag. Så gör vi alla, vare sig vi vill det eller inte. Vi vaknar och vi somnar. Vi lyckas och vi misslyckas. Vi sviker människor och vi blir svikna. Kärleken kom och gick. Husdrömmen förverkligades och såldes. Ungdomsåren ledde till medelålder och ålderdomen kom snabbare än förväntat. Vi dör och lever hela tiden. Att leva är en konst men så är också döden.

Just nu under den här sommarens första sommardag på balkongen här i Limhamn känner jag ändå tacksamhet. Det liv jag har är det liv som berikar och besjälar mig. Det är värt att levas och jag gör det fullt ut. Jag minns mitt livs alla sorgenheter och jag minns alla glädjestunder. Många kommer att komma. Jag vet det och jag ser fram emot att växa. Jag vill bli äldre men samtidigt vuxen nog att bejaka med- och motgångar. Lära mig av livets resa. För vem är jag att säga nej till den bägare som vår skapare sträcker fram till mig?

/m

Fastan slut – dag 46 – den vackra resan

Då är mitt livs första fasta slut. Den inleddes på Askonsdagen den 26:e februari och avslutades nu under påsken på Påskafton den 11:e april. Det blev till slut 46 dagar med dagliga andliga reflektioner och minimerande av godis och nyttjande av sociala medier. Hur gick det då?

Det har varit 46 fantastiska dagar. Jag har verkligen gjort en inre resa. Fastan inföll samtidigt som jag flyttade från Linköping till Malmö så jag gjorde under tiden även en fysisk resa. Jag väljer medvetet att använda just ordet resa för det har det verkligen varit. Jag lämnade på många sätt en annan Mats Uddin bakom mig för att efter 46 dagar landa i en ny Mats Uddin. Så känner jag det.

Jag har under resans gång förmedlat vissa nedslag på min inre resa i olika blogginlägg som ni har kunnat ta del av. Det har varit andliga reflektioner som berikat många har jag förstått. Tack för all positiv respons. Några av er har eftersökt fler blogginlägg men jag har medvetet valt att behålla några dagars reflekterande för mig själv. Det var trots allt min resa och min fasta. Två av er som följt min resa har föreslagit att jag ska skriva en 46 dagars reseguide och ge ut det som en bok så här i efterhand. I nuläget har jag inga sådana ambitioner men vi får se vad framtiden har att utvisa.

Däremot rekommenderar jag starkt er bloggläsare att göra en egen andlig fasta. Fundera på livets väsentligheter och vad i hela friden jag gör här på denna jord vid just denna tid. Låt ditt reflekterande fylla ditt inre med tankar och känslor som du sedan medvetet låter ta en stor plats i ditt liv under 40 dagar. (Min fasta blev till slut 46 dagar men det berodde på att jag inte gjorde uppehåll under söndagarna, vilket en kristen fasta stipulerar.) Skriv ned dina tankar och begrunda budskapet. Håll det för dig själv eller diskutera med dina nära och kära. Du väljer själv. Det är dina tankar, dina känslor, dina reflektioner…din fasta.

Covid-19 gjorde dessvärre att jag inte kunde avsluta min fasta med ett kyrkligt besök på Påskafton. Jag hade gärna velat göra det men nu blev det istället ett avslut framför TV:n, tittandes på Påvens mässa i en folktom Peterskyrka.

Ödet vill inte alltid som vi vill men det är ju precis det som är meningen med livet, att söka sin väg och njuta av dess uppgångar och nedgångar och förundras över den vackra resan.

/m