Jag har den senaste tiden, ja egentligen under några års tid, gått och funderat på min samtid och två små ord. Orden uttalades visserligen för cirka 2000 år sedan men de äger sannerligen sitt berättigande även idag. Kanske är de mer aktuella än någonsin i dessa tider av nationalism och politiska diametralt olika åsiktsskillnader. Orden är ”följ mig” och var de ord Jesus uttalade varje gång han kallade någon till att bli hans lärjunge.

Tidigt en morgon kom Jesus ned till stranden vid Gennesarets sjö och fann några fiskare som arbetade i sina båtar. ”Följ mig, så ska jag göra er till människofiskare”. Likaså såg han vid tullstationen i Kapernaum en man som hette Matteus, Jesus stannade och sa ”Matteus, följ mig”. Alla lärjungar fick samma fråga och de stod upp och följde honom.

Flera fick samma fråga, men inte alla gjorde som han sa. Den som jag närmast tänker på är den unga, rika mannen som skyndade fram till Jesus och frågade ”vad gott ska jag göra för att få evigt liv”. Jesus svarade att ”sälj allt du har och ge till de fattiga…och följ mig”.

Jag har grubblat mycket på hur olika människorna besvarade Jesus. Petrus förstod ögonblickligen och släppte allt och följde Jesus. Likaså Matteus och de andra lärjungarna. Den rika mannen förstod nog innebörden av Jesus budskap men klarade inte av dess konsekvenser. Det kostade helt enkelt för mycket för honom för att lämna allt och följa Jesus.

Jag tänker mig att alla som har läst sin Bibel och som har tagit del av Jesus ord ”följ mig” har innerst inne förstått budskapet. Frågan är om alla är villig att vandra den vägen? Du vet Jesus väg, men vill du gå den? Klarar du det?

För att leva i Jesu efterföljelse och svara ja på hans fråga till oss alla genom generationerna, ”följ mig” får konsekvenser. Jesus sa inte ”tro på mig” utan han sa verkligen ”följ mig”. Det är som att läran i sig är bra men att bara kunna den kristna läran, säga de rätta orden, kunna bibelverserna är inte den rätta vägen. Du är helt enkelt inte kristen bara för att du säger det, allt handlar om efterföljelse, du är kristen så långt du följer Jesus. Så länge du lever upp till ”följ mig”.

Det är här jag tycker att många i vår samtid går vilse. Jag har helt enkelt svårt när folk kallar sig kristna och säger sig svara JA på Jesus uppmaning om ”följ mig” samtidigt som man kallar andra medmänniskor på denna jord för ”pack” eller delar in människor i ”vi och dom”. Eller kallar sig kristen nationalist när Jesus inte såg några gränser. Eller för den delen har en rasistisk grundsyn. Det rimmar helt enkelt illa.

För Jesus är urtydlig. När en judisk laglärd frågar Jesus: ”Vad ska jag göra för att få evigt liv?” så svarar Jesus: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och din nästa som dig själv.” Den judiske skriftlärde ställer då en följdfråga: “Vem är då min nästa?” (Luk 10:29b).

Att ”älska Gud av hela sitt hjärta” innebär att tro på Herren, följa hans bud och leva ett liv i bön, lärjungeskap och kärlek. Att ”älska sin nästa som sig själv” innebär att vi ska ta hand om våra medmänniskor på samma sätt som vi skulle ta hand om oss själva. Eller som Jesus formulerade det i Matteusevangeliet: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.”

Israeliterna tolkade budet att ”älska din nästa som dig själv” som att det gällde israelitiska landsfränder, inte främlingar och utlänningar. I det bibelord som ligger till grund för detta bud står det, “Du ska inte hata din broder i ditt hjärta, men du ska tillrättavisa din nästa så att du inte bär på synd för hans skull. Du ska inte hämnas och inte hysa agg mot någon i ditt folk, utan du ska älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3 Mos 19:17–18)

Man kan således tolka det andra kärleksbudet som att det bara gäller kärlek till människor från samma folk. Om det inte vore för den lilla detaljen att det bara några verser senare i samma kapitel står: “När en främling bor hos er i ert land, ska ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren er Gud.” (3 Mos 19:33–34)

Främlingar ska alltså också behandlas som infödda. Jesus liknelse om den barmhärtige samariten understryker inte minst detta faktum (Luk 10:30-37). Istället för att fundera på ursprung, främling eller ej och vem som är min medmänniska och försöka begränsa till enbart landsfränder, så visar Jesus på hur jag kan vara en god människa, istället för att dela in människor i olika kategorier och en diskussion om vem som är ”rätt” landsfrände.

I vår tid, när vi ofta delar in människor i grupper och kategorier, påminner Jesus oss om att kärlek inte stannar vid gränser. Vem som är vår broder, vår nästa, vår medmänniska, är inte begränsat till nationalitet, social status eller kön. Alla människor, från våra landsfränder till våra fiender, är våra medmänniskor.

”Följ mig” är något som visar sig i handling, inte i ord. Visa mig vad du gör i handling mot andra människor och jag kan säga om du är kristen eller ej. Kärlek är någonting som visar sig i handling. Man kan inte tillbe Gud och samtidigt gå förbi sin broder i nöd. Man kan inte gå till kyrkan på söndagar för att sedan bete sig som en rasist alla andra dagar. Man kan inte säga att man älskar Gud samtidigt som man med sina handlingar visar att man hatar sin broder. Man kan inte kalla andra för ”pack” eller vilja föra en politik där vissa är ”bättre än andra” samtidigt som man säger att man står upp för kristna värderingar.

”Följ mig” får konsekvenser och i mitt jobb som präst är jag präst för alla, oavsett vilken politisk uppfattning du har. Jag är varken höger eller vänster och det finns alltid dem som tycker att kyrkan ska stå utanför sakpolitiken, att tro och politik ska hållas isär. Det är en uppfattning som i mina ögon bygger på en djup okunskap. Kristen tro får politiska konsekvenser. Jesus avrättades inte för att han spred sitt dubbla kärleksbudskap eller liknelser kring den barmhärtige samariten utan för att den tidens politiska och religiösa företrädare såg honom som ett hot.

De kristna värderingarna och Jesus budskap kan inte, enligt min uppfattning, placeras in i den slitna höger-vänsterskalan i den politiska världen. ”Följ mig” bygger på en 2000-årig tradition och får visserligen politiska konsekvenser, men moderna partigrupperingar som på sin höjd har 200 år på nacken, står sig slätt gentemot den 2000-åriga kristna traditionen.

Jesus sa att vi ska älska varandra, oavsett ursprung, kön, social status. Vi ska välkomna främlingen, värna de utsatta, ta hand om de fattiga och utslagna. Han sa inte, ”tro på mig”, utan han sa ”följ mig”. Det handlar inte om hur många bibelcitat du kan rabbla, det handlar om hur du behandlar dina medmänniskor. Han sa inte att vi ska älska våra skrifter, vår kyrka eller våra nationer. Han sa att vi ska älska våra medmänniskor, inga undantag. Han sa inte att vi ska älska någon speciell religion…han sa ”följ mig”…vi måste komma tillbaka till det. Vi måste återgå till det i alla sammanhang. Älska varandra! That´s it!

”Följ mig”!

/m

Det är dagen efter Alla hjärtans dag. Mitt inre är varmt efter en fin dag igår med nära och kära. Jag är på väg till Höör och sedan Hörby för avtackning av kyrkoherden som går i pension. Låter tankarna fladdra fritt på tåget och just nu är det mycket OS reflektion som upptar mitt inre. De senaste dagarnas ”snackis” med Marc Kennedys ”fuskfinger” i curling och Ebba Anderssons otäcka vurpa under gårdagens stafett blir som ett raster kring min morgon.

Vi är bara människor och att vara en del i ett lag är att vara en av dem som ska bidra till lagets bästa. När vi gör något som sätter lagets framgång i fara är det oundvikligt att vi känner en slags skuld.

Jag ser en intervju med Marc Kennedy där han försöker förklara sin fingertouch med att han inte medvetet gör detta, ”om han nu råkar nudda graniten”. Sedan lägger han till meningen ”Jag skulle aldrig göra något som skulle sätta vårt lag i knipa.”

Efter att Ebba lugnat ned sig och tröstats av både lagkamrater och en hel nation efter sitt fall säger hon i en intervju att ”hon mår hemskt för att det var hon som satte laget i den här situationen”.

Skulden hos båda skiner igenom. Två helt olika utgångspunkter. Vad som till synes är en fuskare som försöker förklara bort det han gjort men som bär en skuld inom sig medan den andre har råkat ut för ett fall som skulle kunna hända vem som helst med ödesdigra konsekvenser för laget vilket gör att skulden syns utanpå hennes kropp.

Att bära en skuld är att vara människa. Vi går alla och tänker tankar som ”Varför ringde jag inte henne?”, ”Varför gjorde jag inte så istället?”, ”Varför sa jag så?”…nu är det för sent…alltid denna skuld. Oavsett omständigheter, som att du själv åsamkat eller om du bara råkar ut för något…skulden är där…skulden finns där.

Ni vet de där känslorna som sätter sig i bröstet, sätter sig i magtrakten. Skulden följer oss var vi än går, den är med oss hela tiden, vare sig vi sover, äter eller är på jobbet. Tankarna kan komma upp när man minst anar det…”borde jag inte ha ställt upp för henne”…”borde jag inte ha sagt så istället, nu blev det fel”…

Vi bär alla på stunder vi helst skulle vilja skriva om. Ord som sårade, beslut vi tagit i all hast, handlingar som gått på tvärs mot det vi innerst inne vill stå för. Det är då skuldkänslan vaknar, den där smärtan som påminner oss om att något inte blev rätt. Den kan kännas tung, men i själva verket säger den något gott om oss, att vi fortfarande lyssnar till det samvete som Gud lagt i våra hjärtan.

För i min värld bär vi skamkänslor som en del i Guds skapelse, som en del i att vi alla bär kärleken inom oss. När Gud skapade himmel och jord såg Gud att det var gott. Allt som Gud har skapat är gott. Gud har inte skapelsen på armlängds avstånd. Guds kärlek är närmare än våra egna andetag, och det är just den kärleken som gör att skulden inte behöver bli en börda vi bär ensamma. När vi lägger fram vår skuld inför Gud, får den byta plats med förlåtelse, hopp och upprättelse. I mötet mellan vår ofullkomlighet och Guds barmhärtighet föds friheten att börja om.

Vi är bara människor, men vi är människor älskade av Gud. Att känna skuld är inte ett tecken på att vi är oälskade, utan på att vi längtar efter att leva i kärlekens riktning igen. Därför får skulden bli början på något nytt vägen hem till den Gud som redan ser oss, redan älskar oss och redan öppnar sina armar. För du behöver aldrig bära allt själv…för du är aldrig själv.

/m

Jag erkänner – jag är en riktig miljö- och klimatmänniska. Jag tillhör dem som tycker att vi ska ta hand om skapelsen, vårda den och lämna den till kommande generationer i ett bättre skick än när vi fick den. Med ett sådant synsätt erkänner jag att jag tycker att vi måste göra avkall på vissa privilegier som det moderna samhället möjliggör åt oss. Vi får helt enkelt stå tillbaka lite för att ge mycket till kommande generationer.

När republikanerna genom USA:s president Donald Trump nu beslutat att i praktiken avväpna landets klimatarbete, genom att ta ifrån miljömyndigheten EPA möjligheten att reglera centrala växthusgaser, är det svårt att kalla det något annat än ett historiskt svek. Beslutet handlar inte om en teknikalitet i en lagparagraf, det handlar om att med öppna ögon montera ned det viktigaste verktyg staten haft för att minska utsläppen från industrier, kraftverk och transporter. När en president avfärdar klimatpolitiken som en “bluff” och ett hinder för ekonomin, skickar det en tydlig signal till resten av världen. Den kortsiktiga vinsten väger tyngre än framtida livsvillkor och framtida generationer.

Som svensk är det frestande att skaka på huvudet åt USA och tänka att “så där gör vi inte här”. Men den hållningen håller inte. Sveriges utsläpp av växthusgaser ökade kraftigt under 2024, omkring 7 procent på bara ett år, efter många år av minskningar. Ökningen beror i hög grad på politiska beslut av denna regering. Medveten handling för att öka våra levnadsvillkor, men samtidigt då försämra för skapelsen och nästa generation. Sänkt inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel, lägre skatter på fossila bränslen och därmed ett medvetet steg bort från en tidigare mer ambitiös linje. Naturvårdsverket talar om den största ökningen på många år och forskare beskriver hur Sveriges roll som klimatpolitiskt föredöme har försvagats dramatiskt.

Det är här parallellen till USA blir så obehaglig. I Washington river man ned klimatverktygen med buller och brak. I Stockholm skruvar man ned ambitionsnivån steg för steg och kallar det “justeringar” eller “balans mellan olika intressen”. Resultatet är ändå detsamma: ökade utsläpp, större svårigheter att nå både våra egna mål och våra EU‑åtaganden, och ett tyst skifte i värderingar, där klimatet inte längre räknas som en överlevnadsfråga utan som en post i en budgetförhandling.

Som kristen kan jag inte se den här utvecklingen utan att höra ekon från Bibelns profeter, som gång på gång påminner om ansvaret för den svage, den kommande generationen och själva skapelsen. Vi vet redan nu att de som drabbas hårdast av ett destabiliserat klimat inte är de som släpper ut mest, utan de fattigaste, de mest utsatta, de som har minst buffert när torka, översvämningar och extremväder kommer. Att då medvetet försvaga klimatpolitiken, oavsett om det sker i Vita huset eller i Rosenbad, är inte bara ett tekniskt misstag. Det är ett moraliskt haveri.

Samtidigt behöver vi vara försiktiga med att fastna i domedagsprofetior. Hoppet får inte bli naivt, men det får heller inte tystna. För mitt i denna reträtt på högsta politiska nivå finns fortfarande människor, rörelser och lokala sammanhang som vägrar släppa taget. Forskare som fortsätter att tala klarspråk, ungdomar som demonstrerar, kommuner och församlingar som ställer om sin egen verksamhet. Utsläppskurvor kan vända, det vet vi, inte minst från Sveriges tidigare utveckling. Frågan är inte om det är möjligt, utan om vi har modet att låta ansvar och solidaritet väga tyngre än rädsla och kortsiktig bekvämlighet.

Kanske är det just här, i skärningspunkten mellan förtvivlan och ansvar, som kyrkans röst behövs som mest. Inte för att leverera enkla svar, utan för att envisas med att tala om människovärde, om skapelsen som gåva och om det ansvar som följer av att veta vad vi vet. Att Trumpadministrationen skär bort klimatpolitiken ur USA:s myndigheter och att Sverige samtidigt låter sina utsläpp rusa är två sidor av samma berättelse. Frågan är vilken av berättelserna vi vill att våra barn ska läsa om oss. Generationen som såg vad som höll på att hända och vände, eller generationen som visste och ändå valde att titta bort.

Att Trump gärna vill ha oförtjänta priser vet hela världen men ett pris han och den svenska regeringen har gjort sig förtjänt av är därmed det nyinrättade priset (av mig)…”Årets kolpris!”

/m

Vi har ett konfirmandpass med våra måndagskonfirmander och temat är kärlek och det dubbla kärleksbudet. Våra måndagskonfirmander reflekterar över ”Älska Gud och älska din nästa som dig själv” (Luk 10:27)

Du är älskad av Gud precis som du är, du behöver inte vara någon annan eller göra något speciellt för att förtjäna Guds kärlek…du är älskad för att just Du är Du. Vi är människor…även om vi ÄR älskade av Gud gör inte det att vi automatiskt KÄNNER oss älskade. Det dubbla kärleksbudet och de dubbla kärlekspärlorna vill visa oss på frågor som kommer att vara centralt för oss genom hela livet och det är detta vi samtalar med konfirmanderna om denna eftermiddag.

Inför en övning där de ska göra egna reflektioner får de ta del kring olika bibelcitat om just att älska och kärlek och en av konfirmanderna får detta citat:

”…älska det goda…” (Amos 5:15)

Frågan från konfirmanden blir efter en stund…”hur vet jag vad det goda är?”

Mycket bra fråga! I Amos bok ställs profetens röst som en spegel mot människans liv. Han talar till ett folk som på ytan levde väl, men som i grunden tappat sin kompass. Mitt i överflöd och ordnade samhällsstrukturer fanns orättvisa, likgiltighet och en tilltagande distans till Gud och till medmänniskan. När Amos säger “älska det goda” är det inte en passiv uppmaning till fromhet, utan en kallelse till handling, till att återföra kärnan till det mänskliga livet. Till rättfärdighet, sanning och omtanke…till att välja det goda.

Om vi för ett ögonblick flyttar blicken till vår egen tid, tycker jag hans ord är märkligt samtida. Vi lever i en värld där mycket går snabbt, där information och åsikter sprids med blixtens hastighet, och där gränserna mellan sant och falskt ibland suddas ut. Det goda riskerar att drunkna i ett överflöd av intryck. Samtidigt är behovet av det goda större än någonsin, som exempelvis hederlighet, civilkurage och genuin omtanke om andra. Detta framstår dock som djärva handlingar i en tid där det är lättare att vända bort blicken än att ta ställning.

Jag svarar konfirmanden att älska det goda i vår tid kan tolkas som att man önskar världen väl. Det betyder att våga välja sanning när lögnen känns bekväm, att värna rättvisa även när det utmanar våra egna fördelar, att se människan bakom åsikten. När samhällsdebatten hårdnar och digitala rum blir arenor för polarisering snarare än förståelse, blir Amos ord en uppmaning till mod. Den som älskar det goda söker dialog i stället för fördömelse, lyssnar när andra ropar, och bygger broar där andra reser murar. Bär medmänsklighet över gränser, lägger jag till.

Konfirmanden ler men säger samtidigt att hon sett på ”tiktok” att en partiledare kallat andra människor för ”pack”, och det är väl inte särskilt medmänskligt…det är väl inte att sprida det goda?

Jag kan inte annat än att hålla med. Det uttrycket är inte särskilt medmänskligt.

När vi skiljs åt efter kvällens konfirmandpass tänker jag på uttrycket att ”älska det goda”. För mig handlar det nog om hopp. Att älska det goda är att vägra cynismen. Det är att tro att ljuset fortfarande kan tränga igenom skuggorna, även när världen känns splittrad. Vi ser det i människor som engagerar sig för klimatet, som ger av sin tid till unga, äldre, eller nyanlända. I små, nästan osynliga handlingar växer samhällsväven starkare, tråd för tråd.

Kanske är “älska det goda” just därför en motrörelse mot vår tids trötthet och fokus på ”vi och dom andra”. Den påminner oss om att varje människa bär ett ansvar, inte att förändra allt, men att förändra något. Det goda börjar sällan med stora beslut från talarstolar, utan med en människas val att handla i kärlek, att tala med respekt, att se den andre.

I slutändan står Amos röst kvar som en tidlös utmaning för oss att inte bara känna till vad som är gott, utan att verkligen älska det och därigenom forma ett samhälle som bär både medmänsklighet och hopp som sin grundton. Att välja kärlek och genuin medmänsklighet…i alla lägen.

/m

Sitter på tåget till Höör och läser Tranströmer. Hans ”Romanska bågar”, ja i princip hela diktsamlingen ”För levande och döda” från 1989 har följt mig de senaste 36 åren av mitt liv. Jag har nu tagit mig an ”Stigar” från 1973. Har inte tidigare läst den. Fastnar vid dikten ”Den skingrade församlingen”. Fastnar för versraderna:

”Vi ställde upp och visade våra hem. Besökaren tänkte: ni bor bra. Slummen finns invärtes i eder.”

Tänker på Nietzsche och hans berömda citat om att vi människor har dödat Gud. Tanken att mänskligheten själv vill vara Gud och ”sin egen lyckas smed”. Tranströmer skrev dikten 1973 och jag tänker att han kunde inte ha haft mer rätt. Jakten efter lycka går oftast genom strävanden efter mer pengar, större hus, större bil, karriärsträvanden, fler materiella ting. En del av oss lyckas i sin strävan men hur mår själen? Hur mår vi invärtes…”slummen finns invärtes”…som Tranströmer skriver.

Längtan efter något mer finns där hos oss människor inpräntat i oss. Vi vill göra mer, upptäcka mer, leva mer. Det finns något otroligt gott i det, men vad är det egentligen vi söker i det där ”mer”? Har vi redan en villa som räcker för oss och en fin bil…varför vill vi ha en större villa som vi egentligen inte behöver eller en dyrare bil…bara för att vi har möjligheten?

Tranströmer lyfter fram i en enkel versrad mänsklighetens behov av att visa upp för andra och få bekräftelse att man har lyckats, men hur mår insidan…hur mår själen? Där kanske tomheten ekar, där kanske det man visar upp utåt inte reflekteras i en lika fin själsbild. Det som Tranströmer många år senare kommer att kalla ”valv efter valv”.

Vad är det då vi söker i själen som det där världsliga ”mer” aldrig kan fylla? Kanske är det så enkelt att vi gradvis begriper att vi ”inte är vår egna lyckas smeder”? Vi behöver varandra. Livet innebär att det är ändligt, lyckan är skör, och vi är beroende av varandra, av relationer, av kärlek. Vi delar ett gemensamt hem, vi delar naturen, skapelsen och vi delar stunderna, ögonblicken. Vi hör alla ihop i ett enda gemensamt hem.

Det fina ordet eikos som på grekiska betyder hem bär jag ofta med mig. Vårt eikos är det stora, det eviga. Einstein sa vid något tillfälle:

”Vi är alla del av den helhet som vi kallar universum, och det är en villfarelse att tänka sig oss som åtskilda från varandra. Denna åtskillnad är som ett fängelse för oss.”

Själen längtar inte efter mer saker, större villa, finare bil…själen längtar efter en helhet, ens självklara plats i Guds skapelse och den naturliga kärlek som uppstår i att vara tillsammans med människor som älskar dig för den du är. Gåvan att bli älskad och att få sprida kärlek är fundamental. För innerst inne handlar allt om att älska varandra och Gud. That´s it.

”Du ska älska Herren, din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” (Luk 10:27)

Tranströmer hade rätt…både 1972 och 1989…låt inte själen vara kvar i ”slummen” gör din resa genom ”valv efter valv” till en resa där själen är med.

/m

Det är kallt. Klockan börjar närma sig 21 och jag står vid en busshållplats vid Anna Lindhs plats i Malmö. Jag har Malmö Live i blickfånget och musik i hörlurarna. Efter en jobbhelg med dop, högmässa och musik i vintertid är jag fylld av kärlek inombords. Det må vara kallt ute men varmt i mitt inre.

Jag har fått upp ögonen (och öronen :-)) för ”The Just Adam Band”, ett av alla dessa Nordirländska band som sjuder av glädje när de spelar. De är flitigt anlitade som festband och bröllopsband i sitt hemland. De har bara släppt några få låtar på Spotify och för några månader sedan släppte de låten ”Your love” men den kom upp i mitt flöde först under lördagen. Sedan dess har den gått varm in i mina öron.

Jag står och värmer mig genom att dansa i busskuren i takt med bastrummans rytm. Det är sent söndag kväll så det är inte många som rör sig i närheten. Låten går på repeat. Vinden gör att de fåtal av oss som väntar på bussen tyr oss till hållplatsens glasbur. Det hindrar mig inte. Jag dansar på.

En äldre dam sneglar på mig lite då och då noterar jag. Först en aning konfunderad i blicken men allt eftersom blir hennes leende mer uppenbar. När bussen till slut närmar sig ser jag att hon vill säga något till mig, så jag tar ur ena hörluren.

”Tack, du har gjort min kväll med din dans”, säger hon.

Jag nickar som tack men hör mig själv lägga till:

”Glad att jag får sprida mitt inre ljus till dig.”

Hon ler och säger ”tack.”

På bussen tänker jag på att min predikan och betraktelse kring Kyndelsmäss plötsligt blev verklighet. Jag har predikat kring ljuset som kommer till oss via ett barn. Hur ljuset förblir något ömtåligt. Jesus är ännu ett spädbarn, beroende av sin mors och fars omsorg. Ljusets Gud väljer att komma på det mest sårbara sättet. Det är som om Gud vill säga att det sanna ljuset lyser inte genom makt eller styrka, utan genom närvaro och kärlek.

Och det är genom Närvaro och Kärlek vi får bäras vidare. Apostlagärningarna visar oss vad som händer när ljuset börjar verka i människor. De första kristna lever ut evangeliet i vardagen, de delar brödet, bönen, tron och livet. Deras gemenskap blir som en spegel av det ljus som fallit över dem. De delar ljuset.

Ljuset sprids inte genom ord av övertygelse utan genom liv i delande, tacksamhet och omsorg. Det är den ”kyndelsmässianska rörelsen”, att bära ljuset vidare, inte för att det ska bli vårt, utan för att världen ska lysas upp. Ungefär som jag precis gjorde med min dans vid busshållplatsen. Sprida ljuset vidare till en värld som upplevs och är både hård och tuff.

Så mitt i det kalla, mitt i denna världs hårdhet har du alltid ett val. Sprida ljuset eller låta det förbli dolt. För det finns där, djupt inom oss, vare sig vi vill det eller ej. Ljuset! Det är inte borta bara för att världen gått in i vila. Ljuset vilar också i oss. Och mitt i vintern finns alltid ett frö till ny vår, inte trots mörkret, utan tack vare det.

Så när du tänder ett ljus, tänk inte bara på att du bär ljuset, tänk att Ljuset bär dig. Dela det gärna med andra…kanske med en dans vid en busshållplats.

/m

Det har varit isdygn i flera dagar nu. Även här i Malmö. Luften är så stilla att varje andetag känns som en gnista mot kylan. Marken ligger under ett täcke av frost, grenarna bär tunna kristaller som glimmar som glas i den bleka solen. Allt är stilla, men det är en stillhet som rymmer både skönhet och prövning. Det är som om naturen själv drar sig tillbaka, in i tystnaden… väntande, lyssnande.

För egen del går jag omkring och ständigt fryser. Även inomhus. Prövningens tid är här. Mina fingrar är så stelfrusna så när jag knappar på tangenterna är jag rädd att de stelfrusna fingertopparna ska falla sönder. Under mina sex år här i Malmö har jag inte varit med om liknande väder.

Då kommer orden från Game of Thrones till mig: ”Winter is coming.” I serien är det en varning. Ett konstaterande av att något hårt och ofrånkomligt närmar sig. Vädret hårdnar, hotet växer, förberedelserna måste börja. Men kanske kan vi höra de orden annorlunda nu, när vintern redan har kommit till oss – inte som hot, utan som kallelse. För vintern bär på sin egen sorts prövning men även lärande.

När allt levande drar sig tillbaka, när färgerna dämpas och ljuden stillnar, blir vi själva tvungna att stanna upp. I stillheten, som ibland kan kännas ödslig, börjar andra röster att tala. Mystikerna genom tiderna har beskrivit det som vägen mot det inre ljuset, lågan som brinner i själen trots yttre kyla och mörker. Den heliga Birgitta talade om ”själens sol” som aldrig går ner. Johannes av Korset gick ännu längre: i ”den mörka natten” skriver han att själens väg till Gud ofta går just genom mörkret. Inte trots det, utan genom det.

Vi människor har en märklig vana att vilja fly vintern, både den yttre och den inre. Vi vill tillbaka till ljuset, till värmen, till livet som rör sig snabbt. Men kanske är det just i den tid när allt saktar ner som Gud bäst kan tala till oss. När vi inte längre kan prestera, hålla igång eller trösta oss med blommande omgivningar, börjar vi höra något annat, det stilla suset, som profeten Elia hörde på Horebs berg. Det är ljudet av livets innersta andning.

Det inre ljuset, som mystikerna beskriver, är inte som solens strålar som lyser upp världen utifrån. Det är snarare som glöden i en gammal vedbit, lätt att förbise, men om man blåser varsamt på den, börjar en ny låga ta form. Det handlar inte om att skapa ljuset själva, utan att upptäcka det som redan finns där, fött av Gud i varje människa. Som mäster Eckhart skriver: ”Det ljus Gud föder i själen är samma ljus som Gud själv är.”

”Winter is coming” kan alltså ses mer än som en årstid – den kan bli en inre plats. En plats där vi övar oss i att se annorlunda, lyssna djupare och leva långsammare. Vi behöver kanske kylan som får oss att söka värmens källa inom oss, den mörka natten som får oss att längta efter gryningen.

Så, ja – ”winter is coming” eller redan är här. Men kanske behöver vi inte längre höra det som en varning. Kanske kan det istället vara en påminnelse om att ljuset inte är borta bara för att världen gått in i vila. Det vilar också i oss. Och mitt i vintern finns alltid ett frö till ny vår, inte trots mörkret, utan tack vare det.

/m

Jag spanar ut från tågfönstret och tar in landskapet som fladdrar förbi. Vrider huvudet och sneglar på de som sitter runt omkring mig i tågkupén. Alla är upptagna med något. Ingen ser ut genom fönstret.

För egen del har jag medvetet tagit sovmorgon så att tåget jag färdas i är precis där jag vill att det ska vara när solens uppgång sker. Som aviserats i min solapp sker uppgången klockan 08:06. När jag vandrade vid Hyllie station var mörkret fortfarande kompakt, men jag längtade efter ljuset, jag längtade efter att klockan skulle slå 08:06.

Jag har räknat ut att när jag färdas någonstans mellan Lund och Höör är klockan 08:06. Vill ta del av de första solstrålarna när det skånska landskapets öppna fält är som synligast. Vill ta del av solens ljus där vidderna är som störst.

Jag har en blick för ljuset, eller snarare sagt så har jag en förkärlek till ljuset. Det finns ett ljus i denna värld som finns mitt ibland oss. Ljuset strålar över oss alla och när jag blickar ut över mina medpassagerare är jag fundersam om de ser på världen på samma sätt som jag. Eller?

Johannes av Korset skriver i en av hans böcker att ”mörkret kan inte fatta ljuset” och psaltarpsalm 139:11-12 bär jag ofta med mig:

”Mörkret må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.”

Kanske är det svårt att ta del av det ljus som jag tyr mig till ifall man helt uppslukas av annat? Mina medpassagerare lyssnar på något i sina hörlurar, scrollar på sin telefon eller knappar på sin bärbara dator. Ingen är i stillhet och lyssnar inåt.

Jag delar mycket av det Johannes av Korset skriver. Har man en gång sett ljuset, blir inte livet detsamma. Man anar ljusets värld och livets hägringar i form av karriär, materiella ting, pengar och status blir irrelevanta. Du går in i en annan livsrytm och leds in i det fördolda. Livets tempo kan för andra te sig mer saktmodigt eller fattigt, när en själv uppfattar det mer som att man funnit en fördold värld, en inre värld, där livslängtan baseras på ljusets källa.

Det fördolda ljuset kan du lättast nå i det stilla, i det lugna, i det ljudlösa…i vad jag brukar kalla själens stilla varsamhet. Så har det nog alltid varit. När jag tar del av texter från Mäster Eckhart, Johannes av Korset, Teresa av Avila, Thomas a Kempis, Therese av Lisieux, Franciskus av Assisi och Hildegard av Bingen så slås jag över att de alla berör den här förmågan av att begrunda i varsamhet, att vara aktsam, att vara nöjd med det lilla. De basunerar inte ut sin förträfflighet, de vänder sig inåt, de söker stillheten, de söker stillheten.

När Jesus vid ett tillfälle förvandlas inför lärjungarnas ögon till en ljusgestalt så ber han att avvakta med att berätta detta för någon (finns beskrivet i Matt 17, Mark 9 och Lukas 9). Som om ljuset ska förbli i det fördolda och hanteras med försiktighet.

Jag tänker att med detta ljus får vi bara en blick av det fördolda. Den förändrar människors syn på världen och dess omgivning. Du anar konturen av en annan värld, en annan dimension, en annan realitet. Det är som om slöjan rycks bort ifrån dina ögon och plötsligt ser du allt i ett nytt skimmer. Gator, stenar, blommor som du tidigare bara sprungit förbi mellan två möten blir plötsligt platser du ser som underbara. Du ser detaljer där du tidigare inte ens vilat ögonen. Du ser möjligheter där du tidigare enbart sett begränsningar.

Du får ett perspektiv där du inte vill ha fördelar före någon annan. Du vill inte klättra i en hierarki på bekostnad av andra. Du skrattar inte åt andras misslyckanden och du låter dina fel och brister stå öppna som djupa sår för andra att beskåda.

Jag är en av dem som ser ljuset i det fördolda. En av dem som söker ljuset i allt. Jag vill inte vinna fördelar över andra eller se mig som speciellt märkvärdig. Jag vill bära mina medvandrares bördor, inte sprida andras brister eller förminska andra. Jag vill be för de jag har svårt för och jag vill gråta med de som gråter och vara glad med de som gläds.

I första hand vill jag låta min förändrade syn på världen, där ljuset genomsyrar allt, låta ljuset spridas genom mig. På så sätt gör jag mitt lilla för att världen kan förändras. På så sätt sprider jag ljuset.

Därför sitter jag där i tågkupén och sneglar ut över det skånska landskapet klockan 08:06. Molntäcket är kompakt. Det gör inget – det är ljust i mitt inre.

/m

Igår var det förintelsens minnesdag eller dagen för befrielsen av Auschwitz-Birkenau. Vi minns ”det som inte borde ha inträffat” som Hannah Arendt så träffande kallade det. Förintelsen, detta systematiska utrotande av den europeiska judenheten, administrerat av nazister som om det vore en arbetsuppgift för en statsmakt att bocka av.

För några år sedan hade jag förmånen att befinna mig i Jerusalem. Vi besökte bland annat förintelsemuseet Yad Vashem vid Har Hazikaron. Att kalla det förintelsemuseum är kanske fel. Det är mer en myndighet, ett forskningscentrum, ett arkivcentrum för hågkomst av förintelsens offer.

Människans förmåga att bruka våld mot sin egen medmänniska är svårförståelig men samtidigt när jag sitter framför modellen ”Modell Crematorium II”, i Yad Vashem, som visar hur gasningen genomfördes på Birkenau under andra världskriget är det svårt att fly eller bli oberörd. Modellen gör något med mig, något med alla som ser den.

Hur svårt är det inte att förstå människans två paradoxala, diametrala förmågor, att både älska sina medmänniskor men även att bruka våld? Redan i början av den Hebreiska bibeln finns berättelsen om Kain och Abel. Hur Kain drivs av en sådan avund gentemot sin bror att han till slut tar livet av sin bror. Kanske är berättelsen så tidigt beskriven i bibeln för att vi människor ska ta till oss av ett svårsmält faktum? Inom oss bor en lika självklar del av ondska bredvid en annan självklar del, nämligen förmågan till kärlek. De grymheter av masskaraktär som visas upp i Yad Vashem väcker en sådan avsky att distanseringen är självklar. Du vill bara fly, lämna det bakom dig, vända bort blicken och låta likgiltigheten ta över.

Jag inser att vi ska göra precis det omvända gentemot att fly in i likgiltigheten, vi måste utforska logiken bakom människans inre paradox. Kan det göras begripligt hur människan kan göra sådana här grymheter gentemot en annan medmänniska?

En liten flicka går fram till modellen. Jag ser det hända innan det har hänt men jag ingriper inte. Mycket riktigt. Flickan sträcker fram sin högerhand och försöker att lyfta bort en av figurerna från modellen. Tror det är en av figurerna som med en skottkärras bistånd forslar bort en livlös kropp en hon kan också ha siktat in sig på den figuren som står vid gaskammarens öppning. Längre bort hörs en mörk röst från en vakt som gör att flickan direkt tar bort sin hand. Jag torkar bort mina tårar från kinderna. Flickan har givit mig en pusselbit. För tänk om det skulle fungera så att någon högre varelse skulle inbegripa med sin hand och ta bort de som gör illa andra människor. Lyfta bort dem precis innan de låter ondskan ta över.

I min värld finns det en sådan högre makt. Jag uttalar orden ”Kyrie, eleison”, medan jag ser
vakten prata med flickan. Efter mitt Kyrie uttalar jag orden, ”Var, var du i Birkenau?” Det är klart att Gud var i Birkenau. Det är lika självklart för mig som att Gud är här just nu i skrivande stund men ibland är det mänskligt att vilja reducera Gud till att vara en världslig kung som gör skillnad på sina barn här på jorden och eliminerar de som inte sköter sig.

Jag sneglar på fångvaktarna i modellen. Hur är det egentligen möjligt för en medmänniska på
denna jord att så medvetet döda andra medmänniskor på denna jord? Ludvig Igra försöker i sin
bok förklara fenomenet och kommer fram till slutsatsen att det är en tunn hinna mellan
människans omsorg och grymhet. Inom oss har dessa båda egenskaperna ett gemensamt
ursprung i människans psykiska konstitution. Begreppet ondska är således tveksamt att använda
sig av för att förstå det mänskliga agerandet för det blir lätt en distansering av det egna ansvaret
till en oberoende ond kraft. Igra kallar det därför för onda handlingar, grymhet och destruktion
som djupt mänskliga aktiviteter, lika självklara hos människan som hennes förmåga till omsorg
och medkänsla.

En tanke har kommit upp i mig, en högst mänsklig tanke, som jag snabbt slår ifrån mig. Som
teolog har jag examen i läran om Gud, eller om du så vill, läran om det transcendenta. När jag
sitter vid modellen känns det som att dessa förvärvade kunskaper är långt borta. Det finns ett
behov hos mig, antagligen hos de flesta, att separera vad som är gott från det som är ont. I
allegori med det är det lätt att dra tankegången ytterligare och tänka sig att ondskan finns där en
frånvarande Gud är, att det onda är icke-Gud. I den lösningen förpassas det onda utanför Gud.
Till djävulen eller någon annan ond kraft. För mig blir detta dock en alltför enkel lösning.

Gud är komplex. Det finns enbart en Gud. Denna Gud har alltid existerat och har således ingen historia med en startpunkt. Gud bara existerar och har alltid funnits. Om Gud är alltings ursprung och mål, och dessutom allsmäktig, var kommer då ondskan ifrån? Om människan, som vi har smärtsamt kunnat erfara, både har
möjlighet till godhet och ondsinthet inom sig, uppstår ännu en fråga. Människan är skapad utifrån
Guds avbild, innebär det att Gud är både god och ond och att det är Gud som är ursprunget till dem båda?

Jag tar som vanligt Bibeln till hjälp. Jesaja har en intressant aspekt på detta. I sammanhanget
kring att Herren är den enda Guden så lyder Jes 45:7 så här:
Jag som danar ljuset och skapar mörkret, jag som giver lyckan och skapar olyckan. Jag,
Herren, är den som gör allt detta.

Ovanstående vers är från 1917 års översättning. Kanske kändes det mer självklart förr i tiden
att benämna Gud som den kraft som skapar allt, även om det inbegriper både lycka och olycka. I
Bibel 2000 har ordet ”olycka” neutraliserats en aning till ”ofärd”. Känns egentligen ganska
omodernt att byta ordet olycka till ofärd, vilket jag tolkar som att översättarnas egna synpunkter
spelade in i översättningen. Deras syn var antagligen att den ende Guden inte kan ge både lycka
och olycka utan då görs en nyansering av det sistnämnda. På ett sätt förstår jag översättarna. Det
är svårt att ta till sig att Gud är skapare av både lycka och olycka. En strikt monoteistisk syn
innebär att det inte finns två orsaker till gott och ont, utan en enda.

Även på ett annat sätt kan jag förstå människans behov av att göra en Gudomlighet fri från
destruktiva krafter, trots att den Hebreiska bibeln är full med beskrivningar över en Gud som
agerar både i vredesmod och med hämndlystnad. Kanske är det där grogrunden till tänket kring
en Djävul som är ursprunget till det onda finns. Kampen mellan Gud och djävulen handlar inte
om en kamp mellan två ursprungsgestalter utan mellan en ursprunglig skapare och en fallen kraft
som i sitt missmod försöker vinna makt genom destruktiva handlingar. En slags dualistisk kamp
utifrån en persisk zoroastrisk syn.

Jesaja ger oss sannerligen ett perspektiv som är hårdsmält. Gud är upphov både till det goda
och det onda. Utifrån det perspektivet är det inte konstigt att trossvaga undermineras i sin
bräckliga tro. Insikten från Jesaja är tung att bära för vem som helst men när jag sitter där vid
modellen över det hemska massmördandet vid Auschwitz förklarar Jesajas text en hel del för mig
i alla fall.

Den berättelse om Adam och Eva som finns i 1 Mos avslutas med förvisningen från
Edens trädgård med Gud som uttalar att ”nu har människan blivit som oss”. Det kan tolkas
som att människan har blivit Gudalik. På vilket sätt, är en naturlig följdfråga och Gud ger själv
svaret, ”kunskap om gott och ont”.

Att ha kunskap om gott och ont är således en egenskap som vi efter Adam och Evas synd i
Edens trädgård delar med Gud. Nu är kunskap något annat än att agera, samtidigt är det en tunn
hinna mellan att ha en kunskap och vilja pröva den kunskapen i praktiken. Vägen från att äga
kunskap om gott och ont till att vara god och ond är därmed kort, närmast obefintlig. Jesajas text
i kombination med Adam och Evas öde i trädgården ger oss kunskap om både hur människan
fungerar men även hur Gud är. Hur svårsmält denna visdom än ter sig förklarar denna insikt en
hel del. Kunskapen nådde människan men den var inte menad för människan, kunskapen skulle
ha stannat hos Gud.

Förmågan till att ha kunskap om gott och ont gör oss medvetna om skillnaden däremellan.
Vårt sökande efter att vilja göra goda handlingar kommer därför att födas ur samma källa där
även ondskan existerar. Sökandet och den inre viljan till att göra gott kommer också att göra oss
medvetna om att den inneboende ondskan finns, för hur skulle vi annars kunna se skillnad på
dem båda.

Vi måste lära oss att leva med denna paradox som finns inom oss men som också finns hos
Gud. Paradoxen är skapad av Gud, både det onda likväl som det goda, kanske för att kunna se
det goda i jämförelse med det onda. Den paradoxen skulle dock ha stannat hos Gud, nu får vi
människor lära oss att leva i dess efterföljd. Om vi alltför lättvindigt försöker separera ondska och
godhet i en slags dualistisk motsatsparsgudomlighet, gör vi oss skyldiga till avgudadyrkan. Vi
överger då den monoteistiska grundläggande synen på en, enda Gud som alltings ursprung. Vi
måste också lära oss leva med parallelliteten i att inneha en mänsklig förmågan till ondskefulla
handlingar likväl som godhjärtade omsorgshandlingar.

Så när vi minns förintelsen tänker jag att det handlar om ett levande minne där vi, var och en, alltid måste ställa oss frågan hur vi hanterar denna parallitet som finns inom oss. Evangeliet sprider kärleksbudskapet men det gjordes även under andra världskriget så själva evangeliets existens är ingen garant för att vi inte hamnar där igen. Istället handlar det nog om att leva evangeliet…så mycket som möjligt.

Pax/m

Sitter i en fullsatt tågkupé på väg hem efter 21 timmar i Linköping. Igår kväll kom jag fram till en snöig stad där det till och med fanns snö kvar på trottoaren. För någon som bor i Malmö kändes det nästan exotiskt. Precis innan jag går av tåget ut i snön i Linköping ser jag att den man som suttit framför mig under hela vägen från Skåne upp hit har läst min bok, ”Spår av dig”. För ett ögonblick får jag instinkten att ge mig till känna. ”Här är jag, författaren” men låter det stanna vid en ingivelse. Säger inget och går av tåget. Mina 21 timmar tar sin början.

Det här är staden där jag har spenderat 32 år av mitt liv. Jag känner till varje gata, gathörn och fasad. Vissa förändringar sker men i stort känns det som precis när jag bodde här. Mängder med minnen sköljer över mig när jag vandrar från tåget till hotellet. Jag låter tankarna fladdra fritt och när jag sneddar över Stora torget hälsas jag välkommen av en vårdenhetschef som känner igen mig.

Vi blir ståendes en stund och chefen beklagar sig över rådande situation i regionen. Jag försöker peppa så gott det går. Innan vi skiljs åt säger hon att det bästa vore om jag kom tillbaka, men jag svarar henne att jag jobbar för något större just nu och pekar uppåt. Hon skrattar och fortsätter att gå åt ett annat håll.

Precis utanför Stadshuset möter jag en politiker jag känner väl sedan tidigare. Vi pratar lokalpolitik. När vi skiljs åt frågar vederbörande om jag inte kunde komma tillbaka och ta någon chefsstol någonstans.” Du behövs”, säger hon. Jag upprepar det jag bara för någon minut sedan svarade till vårdenhetschefen om att jag jobbar för något större just nu och pekar med handen uppåt. ”Jo, jag vet men det kan du göra ändå”, får jag till svar.

När jag fortsätter min vandring tänker jag på alla de spontana mötena. ”Är det något Gud vill säga mig?” Typiskt mig att alltid tänka in existentiella mönster i allt.

Väl vid hotellet svidar jag snabbt om och ger mig ut på en löptur. Skönt att springa av sig ”resdammet”. Det blir en nostalgisk löprunda kring stans inre kärna. När jag springer över Trädgårdsföreningen ropar en gammal bekant till mig ”Hej, Mats!”. Jag stannar upp och vi blir pratandes om allt som hänt sedan sist. Säkert 10 år sedan vi sågs senast. ”Du saknar inte Östergötland?” frågar min vän. ”Jo, mina vuxna barn”, svarar jag och lägger till ”men inte så mycket annat.” Min vän lägger till ”Synd, vår kyrka söker efter en präst…så om du vill flytta tillbaka…”. Jag ler och säger att jag trivs bra i Skåne.

När jag beställer in lite oliver och ett glas vin på hotellets restaurang tillsammans med en god bok kan jag inte låta bli att tänka på dessa möten. Är det ändå inte lite märkligt att första mötet där jag inte gav mig till känna berörde mitt författarskap, det andra mötet berörde chefskap i regionen, det tredje chefskap i kommunen och det sistnämnda en prästtjänst? Kanske en slump…men jag tror ju inte på slumpen…

Morgonjoggen dagen efter flyter på i ett folktomt Linköping. Klockan är runt 06:30 när jag tassar omkring i stan. Det känns som om jag missat något PM någonstans och att alla människor har flytt. Kontrasten mot Malmö kunde inte ha varit större.

Vid hotellfrukosten kommer en kvinna fram till mig och presenterar sig, Jag har bra ansiktsminne och känner igen henne, men kan inte placera henna. Hon berättar att jag invigde tillsammans med dåvarande rektorn för Linköpings Universitet ett fryslabb uppe på US för många år sedan och jag hade inför invigningen ringt och intervjuat henne om faktafrågor för att allt skulle bli rätt i mitt invigningstal. Jag fick en svag minnesbild. Hon sa att jag var en fantastisk regiondirektör och många saknade mig…fortfarande. Jag tackade generat och tog mitt kaffe och gick och åt min frukost.

Googlade fram att Morgonbön höll de i domkyrkan vid 09:00 och tog mig dit. Vi var tre tappra själar som tillsammans med präst och två kyrkvaktmästare genomförde en fin andakt. Jag blev sedan sittandes bakom Sörensens altartavla där Märta Afzelius vävnad hänger.

Träffade min älskade dotter för en kaffe på Simons kafferosteri. Otrolig härligt att få umgås några timmar med min prinsessa. Ren kärlek. Vi följdes åt till Uppståndelsens kapell vid kyrkogården. Gav min dotter en farvälkram och jag hälsade på gamla kollegor från 30 år tillbaka i tiden istället. Kändes som om tiden stått still.

Den borgerliga ceremonin över min vän och kollega sedan 32 år tillbaka blev fin men för mig saknades naturligtvis innerligheten, men så må det vara. Jag inneslöt mig själv kring minnesbilder tillsammans med min vän. Alla dessa ögonblick och stunder vi delade. Ren kärlek.

Jag följde sedan med en av mina kära gamla kollegor hem till hans lägenhet för en fika efteråt tillsammans med en annan vän. Fina samtal om minnen och ögonblick.

I all hast fick jag sedan tacka för mig för att möta upp min yngsta son på stan för några timmars umgänge innan mitt tåg väntade för hemfärd. Ren kärlek.

Väl på stationen blir jag pratandes med två US-medarbetare som känner igen mig och ger sig till känna innan jag kliver på tåget. Mina 21 timmar i Linköping är över och nu sitter jag här och funderar vad det var som hände.

Livet består av möten, ögonblick, personer och stunder. Allt skedde under 21 timmar och jag är tacksam. Nu åker jag hem.

/m