Joh 8:32 – sanningen

Ända sedan ungdomsåren har jag varit fascinerad av Johannesevangeliets kap 8 vers 32. Versens budskap har försatt mig i situationer jag inte sett komma och den har både räddat mig och gjort att mitt liv förändrats radikalt. Framförallt är det versens sista fem ord som jag har haft ett livslångt grubblande kring. Jag har alltid försvarat och försökt leva enligt dess budskap.

”Sanningen skall göra eder fria.”

Naturligtvis vet alla som kan sin Bibel att hänvisa till Joh 14:6 och förklara ordet ”sanningen” med att Jesus menar att han själv är sanningen. För egen del väljer jag att tro att Jesus hade ett dubbelbottnat budskap i sina ord. Även om han hänvisade till sig själv då han pratade om sanningen kan han även ha menat det bokstavligen. Vi ska helt enkelt alltid agera sanningsenligt i både ord och handling.

Jag har under senare år tyckt att mänskligheten drivit allt längre ifrån ”Sanningen”. Att ljuga, luras och förleda andra har visat sig vara framgångsrikt. Långt ifrån det som jag tror Jesus ville med sina ord. Jag ska ta några exempel.

Vi har blivit vana vid att hantera ”fejknyheter” i vardagen. Medvetna nyheter som är påhittade för att förvirra läsaren och för att maximera exempelvis webbtrafik till ett givet mål. Vi har blivit vana vid att hantera sociala medier där det som visas upp knappast kan karaktäriseras som sanningen utan istället alltför ofta idealbilder eller så kallade fasader. Vi har blivit vana vid att se på fotbollsmatcher där spelarna ”faller lätt” för att på så sätt lura domaren till att tillskansa sig en fördel i form av frispark/straff. Vi vet att det finns de som på arbetsplatser medvetet tar åt sig äran från någon annans jobb eller skyllt bort eget misstag. Vi vet att många förnekar otrohet eller spelmissbruk. Vi vet att en stormakt har försökt rättfärdiga en militär insats genom lögner inom ramen för världssamfundet FN. Vi vet att USA har en president som kommit till makten genom att ha manipulerat sanningen och vridit på fakta inför alla. Vi vet att det finns journalister som bortser från fakta för att undanhålla sanningen från läsarna. Vi vet att det finns politiker som medvetet ljuger för att rättfärdiga sin ståndpunkt/åsikt.

Mängder med andra exempel kan du säkert själv fylla på med. För egen del räcker allt det här ovanstående som ett bevis på att världen är långt ifrån ”sanningen”. Kanske tycker du att det inte gör någonting? Kanske vill du ha det så? Jag, däremot, tycker att jag blir mer och mer alienerad med min egen samtid. Jag har svårt att förlika mig med en värld där förljugenhet är det ledande språket.

Min sambo och jag hade en intressant diskussion i helgen. Den utgick från detta resonemang – vad skulle hända om alla följde Jesus ord till punkt och pricka? Alla var tvungna att prata sanning i varje del av ens liv. Skulle världen bli bättre eller sämre?

Jag hävdade med emfas att världen skulle vara en bättre värld att leva i. Min sambo var inte riktigt lika säker. Vad tror du? I alla fall skulle det vara befriande att veta att alla tidningars artiklar var sanna. Att allt man såg på sociala medier var ärliga budskap. Att alla politikers ord var sanningsenliga. Det skulle dessutom vara lite mer intressant att se på Nyhetsmorgon på TV 4 för att se vad programledarna egentligen tycker om någon inbjuden artists sånginsats eller gästs agerande. Visst skulle den världen vara lite mer intressant?

Johannesevangeliet är intressant ur många aspekter då det gäller ordet sanning. Faktum är att det är den enda evangelisten som nämner att Pilatus frågar Jesus: Vad är sanning? Pontus Pilatus får inget svar enligt Joh. Kanske ligger det i sakens natur. Hade Jesus svarat Pilatus hade han bara upprepat sig själv. Vi vet ju svaret.

”Sanningen skall göra eder fria.” 

/m

Håller inte med dig, Mats!

Jag fick ett mail. Kände inte igen avsändarnamnet men rubriken vittnade om att jag hade gjort något som vederbörande inte höll med om.

Så här stod det:

Rubrik: Håller inte med dig, Mats!

Mailtext: Jag läste din bok förra året. Tyckte att det var en av de bästa historiska böcker jag har läst. Därför har min dotter letat upp din blogg och jag läser nu den med stort intresse. Härom veckan skrev du om en ny app du skaffat. Då jag själv saknar app var det svårt för mig att relatera till just det men din text om motsatserna tog jag del av och kände stor igenfaktor kring. Däremot när du skrev att mellanrummen har sina tjusningar och att det kanske är mellanrummet som är det åtråvärda måste jag protestera å det grövsta. Mitt liv består av ett enda stort mellanrum och det är tiden i väntan på döden som är förnedrande. Jag hade gärna varit levande eller död, inte i det här mellanrummet.

Mvh

XX

Avsändarens sista meningar fick mig att stanna upp. De grep tag i mig och lämnade mig inte. Hela helgen var orden med mig. Ständigt återkommande. Det fanns stunder då jag ville besvara mailet men jag fann inga ord. I natt tog jag till slut mod till mig under Cowboys vinstmatch mot Eagles.

Jag skrev att jag beklagade. Att orden hade berört mig och lämnat mig med både funderanden, nyfikenhet och bestörtan. Jag bad om att få kontakta avsändaren, vilket jag inte trodde vederbörande ville. Döm om min förvåning då ett svar kom relativt omgående i natt med en enda rad. Ett telefonnummer.

I förmiddags ringde jag upp min okända mailskrivare. Det blev ett fantastiskt samtal och jag fick vederbörandes godkännande att skriva dessa rader. Vi samtalade om den djävulska sjukdomen cancer, våra flyktiga och korta liv, Gud, teologi och mellanrummen. Om hur allt kan ändras under bråkdelen av en sekund. Vederbörande berättade sin historia och jag min. Jag öppnade mig till främlingen och berättade om allt hemskt som jag tycker hänt i mitt liv. Om en stalker som förstörde mitt liv, om tidningsrubriker som bygger på journalisters medvetna lögner och två och ett halvt års arbetslöshet. Mina ord kändes plötsligt så futtiga då hon avbröt mig och frågade om vilken inställning jag hade till aktiv dödshjälp. Jag snubblade fram några ord till denna främling som lyssnade. Vår konversation fortsatte i en timme men nu när jag skriver dessa rader under kvällen har jag burit med mig samtalet hela dagen.

Min nya vän avslutade vårt samtal med trösterika ord som summerade ett djupt samtal. Det borde ha varit jag som gav min nyfunna vän tröst men det blev det omvända:

”Tack för din bok, dina texter och det här samtalet. Du har ordets gåva. Om allt är över imorgon har du i alla fall nått fram till en själ i världen. Det är fler än de flesta.”

Så kan det gå då man tar mod till sig och ringer upp någon som inte håller med en.

/m

Föreläsning med mersmak – när livet kallar…

Jag försöker att hålla ett öppet och bejakande sinne till allt som kommer i min väg. Det är inte alltid lätt. Ibland vill man bara gräva ned sig och säga nej till allt. Känna sig som en struts och gräva ned sitt huvud i sanden.

Att leva i total öppenhet och ta emot det livet ger en i form av glädje och besvikelser med ett bejakande förhållningssätt kräver antagligen erfarenhet. Så är det i alla fall för mig. Jag har fått min beskärda del av framgångar och misslyckanden. Att se på dessa, till synes motsatser, men bejaka dem båda för att de lär dig något, är svårt och för mig tog det många år innan jag såg på misslyckanden som något bra.

Nu har jag lärt mig att bejaka motgångar och se dem som hävstång till ett nytt och förbättrat liv. En skärva av mitt liv och mina erfarenheter bjöd jag på under min föreläsning under förra veckan. Trots rädslan och våndan jag kände innan, tog jag mig igenom det och har nu kommit ut på andra sidan som en bättre människa. Jag har också fått tillbaka feedback från deltagarna. Här är några av dessa:

  • Brutalt ärlig, nästan så att det gjorde ont
  • Du måste fortsätta, fler måste få höra detta
  • Förändring – here we come
  • Inspiration och verktyg paketerat med ödmjukhet

Alla fina ord från deltagarna och inte minst all positivism från er som läst mitt inlägg efter föreläsningen (finns här om du inte läst ännu) ger mig viljan att fortsätta. Tusen tack!

Jag har därför bestämt mig för att paketera min föreläsning så att fler kan få höra och inspireras av min resa.

Ni når information om min föreläsning via denna länk: Inspirationsföreläsning som berör – att gå från motgångar till varaktiga förbättringar

/m

Gärna med din personliga touch…

I dag kastade jag mig ut och gjorde en personlig föreläsning. Jag var rädd, väldigt rädd. För vad åhörarna skulle tycka, om förväntningarna de haft som inte infriades, om glåporden som skulle komma. Ja, jag var rädd för allt!

Det var kallt på morgonen. Det gjorde inte saken bättre. Jag hade lovat en gammal vän att komma och medverka en stund under hans planeringsdag med sina medarbetare. Han gav mig en timme och han ville att jag skulle prata om medarbetarskap och ledarskap. Två ämnen jag kan utan och innan. Då vi kom överens om min medverkan för någon månad sedan la han till några ord som gjorde mig benägen att där och då tacka nej….”gärna med din personliga resa som touch”.

Vid bokningstillfället var jag bara glad att någon ville ha med mig att göra så trots min tvekan tackade jag JA. Något jag nu på morgonen satt i min bil och ångrade rejält. Samtidigt…det kunde ju inte bli värre än vad jag redan hade det.

Väl vid kursgården var jag rejält nervös. Tror alla märkte det. Då jag kom satt alla och tog en förmiddagsfika. Min stund skulle vara direkt efter fikat. Jag tog en kaffekopp och hälsade på alla men mina händer skakade, kaffet jag fick kunde jag inte få ned en endaste liten klunk ifrån, jag pratade forcerat och stammade fram vissa hälsningsfraser. Låt oss så här efteråt bara konstatera att mina så viktiga första tre sekunder inför en ny grupp var fullständigt katastrofala.

Vi gick till grupprummet. Det var varmt i lokalen. Det gjorde inte saken bättre. Jag lyckades få fram mitt bildspel och efter min väns introduktion stod jag så ensam framför en grupp som jag skulle inspirera. Något jag har gjort hundratals gånger men den här gången var det speciellt. Den här gången hade jag bestämt mig för att göra denna föreläsning den mest personliga jag någonsin gjort.

Något hände där framme. Jag kan bäst beskriva det som att köra bil eller cykla. Jag var åter i förarsätet och visste exakt hur jag skulle framföra mitt fordon. Trots några misstag här och där gick inledningen bra. Hade förberett mig väl med få men speciella bilder som förstärkte mitt budskap. Kände att deltagarna var med mig…tror jag…man vet ju aldrig som föreläsare.

Så kom det oundvikliga ungefär mitt i föreläsningen. Jag började bli alltmer personlig. Min powerpoint visade meningen ”Det är i motvind en drake flyger”. Det var mitt tecken till mig själv. Nu skulle jag ge mig ut på okänd mark. Berätta om personliga delar. Jag vävde in allt. Klyschor i stil med ”Det är lätt att visa sig stark då allt går bra, det är i krisen det visar sig vilken karaktär Du som människa har” samt ”Det finns två delar som definierar Dig som människa. Ditt tålamod när Du inte har något…och Din attityd när Du har allting.” 

Jag berättade till slut allt. Mina erfarenheter från att hängas ut i media för något man tycker är oförtjänt. Hur personliga samtal med någon man såg som en vän kan vändas emot dig. All negativitet på sociala medier. Hur media medvetet väljer att publicera uttalanden från en utan att man har uttalat sig. Hur ensam man är när alla vänder en ryggen. Hur alla negativa erfarenheter kan vändas till tillgångar. Hur man kort sagt gräver ned sig till att man reser sig med ett leende. Jag höll inte tillbaka någonting. Det formligen forsade ur mig och till slut kom jag på mig själv att snegla på klockan.

Min timme hade gått. Det var plötsligt slut. Några frågor i helgrupp hanns inte med men min vän sa till alla då han tackade av mig att jag stannar kvar efteråt under bensträckarpausen ifall någon hade någon fråga. Jag nickade men det var en vit lögn. Innerst inne ville jag fly trots applåderna jag fått efter min föreläsning. Det gick bra att stå framför alla och ”hålla låda” men direkt när det var slut kom ångesten och rädslan. Flyktbenägenheten var stor.

Det blev några mardrömslika sekunder då alla reste sig. Jag noterade nämligen allas ansikten. Det kan låta märkligt men jag hade inte sett dem under hela föreläsningen. Nu såg jag leendena, nu såg jag de raka mungiporna och jag tolkade in allt. Det formligen flödade av känslor. Jag måste ha svettats kopiöst i den varma lokalen.

Så kom den första personen fram till mig och jag kände det som om jag skulle dö. Hon nickade åt mig men jag kunde inte avläsa av hennes ansiktsuttryck vad hon tyckte om föreläsningen. Kunde inte avgöra om hon ville slå till mig eller krama mig. Till slut kom beviset. Det jag längtat efter. Leendet. Hon gav mig en stor kram och sa att det var det bästa hon lyssnat på. Jag besvarade hennes kram. Flera kom fram och berömde mig. De sa hur inspirerande jag varit. Hur de kommer bära med sig mina ord länge.

Jag växte som människa och jag njöt. Då min vän kom fram till mig som den siste i lokalen då alla hade gått ut la han sin ena hand om min kind. Då kände jag mina tårar som runnit längs mina kinder. Undrar för hur länge?

/m

Ny app

Jag har en ny app. Den har fått mig att fundera på motsatser samt mellanrum. Kanske blev ni nyfikna, kanske inte men vi tar det från början i alla fall.

Under de senaste åren har jag haft svårt att somna. Jag ligger där och vänder och vrider men kommer inte till ro. Ältar något som fastnar och sedan är det kört. Ibland ger jag upp och går ned och slötittar på något som Tv erbjuder och somnar till slut i soffan. Ibland tvingar jag mig själv att ligga kvar i sängen, läser något ur en bok och till slut somnar jag in med lampan tänd. Egentligen är detta inget som stör mig, förutom en sak. Jag har vridit en aning på dygnet och vaknar senare än vad jag gjorde då jag hade ett arbete. Jag vill tillbaka till att vara en morgonmänniska.

Det var med den här bakgrunden jag för ett tag sedan läste om en app som varje dag visar solens upp och nedgångar. Naturligtvis känner den av var man befinner sig och därför anpassar den tiden utifrån din position. Jag såg genom denna app min chans att vakna med solen. Det kunde säkert hjälpa mig. Jag skulle helt enkelt tvinga mig själv att gå upp med solen. Föga anade jag att denna app skulle bli mitt nya beroende.

Innan jag går och lägger mig sätter jag väckarklockan enligt solens uppgång. Jag ger mig själv tio minuters försprång. Således vaknar jag nu varje dag, oavsett nattliga bestyr (läsning eller Tv-tittande), tio minuter innan appens uppgivna soluppgång. Höstens intåg har naturligtvis hjälpt mig med allt senare soluppgångar men det fungerar faktiskt. Jag är på väg att åter bli en morgonmänniska.

Vissa mornar har varit rena drömmen. Ett utomordentligt skådespeleri som ingen canvas kan mäta sig med när de första solstrålarna bryter horisonten. Andra mornar har badat i ett grått dis och erbjudit en rörelse från mörkt grått till ljusare grått. Inte alltför roligt. Helst vill jag stå där och beskåda den vackraste av alla soluppgångar men egentligen spelar vädret ingen roll. Stunden att vara ett med soluppgången, oavsett väder, är bara det berikande. Det får mig nämligen att fundera på livet och dess innehåll.

De senaste dagarnas tidiga uppgångar har fått mig att fundera på det här med ljus och mörker. Jag antar att jag inte är ensam om att hellre befinna mig i ljuset än i mörker. Samma geografiska plats, i mitt fall altanen eller där tomtgränsen övergår i östgötaslättens oändliga åkermark eller utsikten över Öresundsbron vid Limhamn, erbjuder både mörker och ljus men på olika tider av dygnet. Allt annat kan vara konstant runt omkring mig men ljuset vinner alltid över mörkret då jag ser soluppgången. Vilken lycka!

I spelet mellan motsatserna, ljus och mörker, finns det alltid en tydlig vinnare för mig. Ljuset är segraren som bryter mörkrets välde. Så är det inte alltid då det gäller motsatser, eller? Jag menar det finns inte alltid en klar vinnare. Det är klart att jag hellre är glad än ledsen, positiv istället för negativ eller vill köpa en produkt jag vill ha billigt istället för dyrt. Däremot spelar det kanske mindre roll om jag väljer en svart handduk istället för en vit då jag ska torka mig. I alla fall har det mindre betydelse för mig.

Däremot ger två motsatser mig tydliga val. Antingen tar jag höger eller vänster vid nästa korsning. Antingen väljer jag den sura karamellen eller den söta. Antingen vill jag ha ett större bord eller ett mindre. Yin och yang har alltid fascinerat mig. Ni vet säkert men för säkerhets skull ger jag er en förklaring om vad Yin och Yang är. Begrepp inom kinesisk filosofi som symboliserar ytterligheter. Yin och yang är universums urkrafter med två halvor som tillsammans skapar en helhet. När någonting är helt är det per definition oförändrat och komplett. När du delar någonting i två halvor, halva symbolen är mörk och halva är ljus, rubbas balansen i denna helhet. Detta får de bägge halvorna att jaga varandra eftersom de försöker hitta en ny balans. Ordet yin betyder “den skuggiga sidan” och yang betyder “den soliga sidan”.

Symbolen av Yin och Yang får mig att uppfatta världen genom att dela upp den i motsatser. Jag uppfattar ljus och mörker, hårt och mjukt, varmt och kallt. Allt jag uppfattar har en motsats och det är genom motsatsen som jag ofta definierar ett fenomen och också väljer att definiera fenomenet som gott eller ont. Lägg dock märke till motsatsens lilla prick i den andra halvans motsatsfärg. Motsatser behöver varandra och finns inuti den andra. Annars känner vi oss aldrig hela.

Var är man då om man befinner sig mitt emellan ytterligheterna? På väg någonstans men inte landat ännu. Hur mår man där? Ta t.ex. mellanrummet mellan vaken och sömn. Ni vet då dimbanken ligger och man antingen är på väg att somna eller på väg att vakna. Man sover inte men man är inte heller vaken. Eller när solens strålar är precis vid horisonten. Det är varken ljust eller mörkt. Det är något mellanläge.

För egen del vill jag gärna vara i tydlighetens land. Antingen är det ljust eller mörkt. Antingen mår jag bra eller dåligt. Antingen är det vinter eller sommar. Ibland fastnar jag dock i mellanlandet och det är faktiskt inte så dumt heller. Stunden då solen går ned innan mörkret har vunnit eller mikrostunden då jag känner att jag håller på att somna men ännu inte gjort det. Mellanrummen har sina tjusningar och kanske är det  faktiskt mellanrummet som är de åtråvärda. Det är där motsatserna blir som tydligast. Där ljuset tar över mörkret men ännu inte gjort det.

Så imorgon går jag upp innan soluppgången och njuter av mellanrummet. Njuter av att se mörkret övervinnas av ljuset. Njuter av att ha varit där. Njuter av att ha sett en ny dag nalkas. Hoppas att du också njuter av mellanrummet. Du kan skaffa en app – det underlättar.

/m

En studie i makt

När jag för några nätter sedan letade efter en servett i en låda (ni som har läst mitt förra blogginlägg förstår varför) kom jag över några anteckningar från en sedan länge glömd chefs-/arbetslags-/lednings- gruppsutveckling jag var involverad i. Har man som jag varit chef i över 25 år och suttit i diverse ledningsgrupper har man varit med om en del. Ett av de ögonblick som jag tyvärr hade förträngt hittade jag anteckningar ifrån under min nattliga lådövning. Jag är glad att jag hittade mina gamla anteckningar för de berikade en nattlig timme. Bestämde mig då för att delge er mitt ögonblick.

Vi måste gå tillbaka ett antal år i tiden. Långt, långt före en sådan som Thomas Eriksson slog dank på DISC-teorin med sin bok ”Omgiven av idioter”. Långt, långt före det var allmän kunskap att en bra chef ser sina medarbetare som huvudpersoner och inte som birollsaktörer och långt, långt före KBT och ACT gjorde intrång i mänsklighetens medvetande. Ni måste således ha lite ”historisk ödmjukhet” och inte döma nedanstående aktörer för hårt. Det var en annan tid helt enkelt.

Jag satt i en ledningsgrupp men blev av min chef beordrad att bistå en annan chef som hade det en aning tufft. Naturligtvis var det en aning kontroversiellt för det kunde ju innebära att den chefen jag skulle stötta kunde få problem med tilliten hos sina medarbetare om det blev känt att vederbörande behövde stöttning av en annan chef. Vi kom överens om att vi till chefens medarbetare skulle säga att deras chef och jag gick ett gemensamt chefsprogram och att ett av momenten i utbildningen var att vi skulle ”gå i varandras fotspår” för att lära av varandra. Det blev en perfekt ”täckmantel”.

Under några dagar, lite då och då, spenderade jag tid hos min chefskollega. Observerade, iakttog och antecknade. Jag var med vid enskilda möten, som naturligtvis alla inblandade sagt ok till, personalmöten samt ledningsgruppsmöten. Mina anteckningar blev sedan ett utmärkt diskussionsunderlag för chefen och mig då vi enskilt gjorde våra reflektioner. Det var dessa anteckningar jag hittade längst ned i en låda klockan två på natten härom dagen.

Efter ett antal veckors arbete tillsammans skissade jag till slut upp mina slutanteckningar till chefen. Jag kallade dem, ”En studie i makt”. Chefen som jag skulle bistå blev först fundersam kring varför jag valt ett sådant namn men efter att vi pratat igenom innehållet höll vederbörande med om att det var ett perfekt namn. Jag kunde naturligtvis ha använt DISC eller Jung eller någon annan och grupperat in i olika färger men det hade naturligtvis bara varit en förenkling av en komplex materia. vilket ett arbetslag är. Jag valde istället ordet ”makt”.

Utgångspunkten i mitt arbete var nämligen – vad är det som motiverar medarbetare OCH chefer i ett arbetslag? I många av de situationerna där chefen var involverad hamnade vederbörande i makt och påverkanssituationer. Det blev otroligt tydligt för mig som oberoende part att beskåda det hela. Jag delade till slut in olika möten/observationer i grupperna;

maktgrupp 1 – där drivkraft och prestationer sammanfaller med verksamhetens mål

maktgrupp 2 – där egenintresse och ambition leder bort från verksamhetens mål

Vi diskuterade sedan igenom indelningen och kom fram till att det kommunikativa förhållningssätt som jag tyckte chefen skulle fundera kring då jag lämnat vederbörande bottnade mycket i makt. Den som är chef har makt automatiskt med ett otroligt ansvar men även medarbetarnas drivkrafter kunde naturligtvis skönjas i egen maktutövning eller underkastelse eller något annat.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur vårt samtal fortsatte men enligt mina anteckningar gjorde vi tydligen ytterligare indelningar i dessa områden:

  • organisatorisk tydlighet/spelregler
  • ansvar/befogenheter
  • egoistiska drivkrafter
  • frånsägelse av egen drivkraft

Det finns mängder med annat klotter och andra iakttagelser i mina anteckningar men längst ute i marginalen har jag på slutet skrivit, ”Tomas Tranströmer”. Det tog en bra stund innan jag förstod vad jag menat. Ska jag vara ärlig var jag faktiskt tvungen att gå till mina bokhyllor och leta upp Tranströmers samlade dikter. Det tog en stund men till slut fann jag den. Dikten jag antagligen såg så självklar en gång i tiden att den hamnade i marginalen för mina anteckningar:

”Det händer men sällan att en av oss verkligen ser den andre: ett ögonblick visar sig en människa som på ett fotografi men klarare och i bakgrunden någonting som är större än hans skugga.”

Ledarskap handlar om kommunikation. Att se varandra, hur vi bemöter varandra, hur vi behandlar varandra. Vi har ett stort ansvar, att behandla varandra med respekt. Egentligen vet vi alldeles för lite om varandra för att kunna avgöra den andre personens förväntningar, värderingar eller ambitioner. Med ett kommunikativt förhållningssätt som inbegriper aktivt lyssnande och empati har vi ändå en bra grund att stå på.

Nu valde jag tydligen att skriva Tomas Tranströmer i marginalen. Jag valde något annat också. Allra sist i anteckningarna har jag skrivit något som gör att jag skriver dessa rader. Det verkar som om det var det sista chefen och jag diskuterade. Så här står det i mina anteckningar:

”XX och jag överens om felaktigheten med Matteus.”

Tydligen har chefen och jag diskuterat Matteusevangeliets ”den gyllene regeln”. Jag har ett svagt minne av, bekräftas tyvärr inte av mina anteckningar, att jag tyckte chefen hade ett gott syfte med att ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad” men att vederbörande hamnade vid vissa situationer fel med detta förhållningssätt. Att jag ändå avslutar mina anteckningar med en hänvisning till Matteusevangeliet borde innebära att vi diskuterade att ändra chefens förhållningssätt en aning till ”Behandla andra såsom de vill bli behandlade.”

Hur det gick för chefen och verksamheten efter våra samtal – det låter jag förbli en hemlighet.

/m

Var finns en servett när man behöver den?

Jag går förbi Odenplan. Befinner mig för ovanlighetens skull i Stockholm och har parkerat bilen långt bort från centrum. Dels för att det är dyrt att parkera bilen i innerstaden men också för att unna mig en promenad och insupa storstadens puls. Ska träffa en gammal vän från förr. Kanske kan det leda till något konsultuppdrag?

Bestämmer mig för att ta omvägen via Dalagatan och går förbi Astrid Lindgrens portuppgång. Hon är en av mina allra största förebilder och bara att få passera utanför hennes port känns stort. Vid Sabbatsbergs sjukhus stöter jag ihop med en fd politiker från Östergötland som tagit steget över till Stockholms län. Roligt att återses som hastigast. Väcker alltid mängder med känslor att träffa gamla bekanta.

Rör mig mot Observatorielunden. Mest för att återse huset på Kungstensgatan där jag spenderade 5 år av mitt arbetsliv. Går förbi favoritrestaurangen där min arbetskamrat Bengt och jag satt och planerade stordåd. Tyvärr finns inte Bengt längre så under mina sista steg fram till huset på Kungstensgatan känner jag mig en aning vemodig. Nu för tiden verkar det vara någon slags skola som tagit över verksamheten. Av skyltningen att döma verkar det vara fler än en skola i byggnaden. Står utanför en stund och minns tillbaka.

Rör mig vidare nedåt Drottninggatan. Passerar Schefflerska palatset och precis då jag passerar Rådmansgatan hör jag en röst bakom mig.

-Det är ju du!

Jag vänder mig om och ser in i en främlings glada ansikte.

-Ursäkta, svarar jag.

-Det är väl du som var HR-direktör i Östergötland?

Jag kan inte förneka det, även om jag i mitt huvud för ett ögonblick försöker hitta på en vit lögn.Tydligen hade mannen sett mig under något seminarium för många år sedan vid Munchenbryggeriet. Jag hade hållit ett föredrag om kompetensförsörjning som tydligen imponerat. Mannen strör lovord omkring sig. Till en början känner jag mig aningen besvärad av min nya väns igenkänning av mig och lovorden. Han visar sig dock vara snäll och trevlig och inte alls så farlig. Vi gör sällskap Drottninggatan ned. Mannen bubblar på och jag behöver inte säga så mycket. Känns bra.

Då vi passerar Olof Palmes gata ser jag skylten av Espresso House och ser väl så där kaffesugen ut som man bara kan bli om man inte har fått något kaffe under hela dagen. Jag drar ned på stegen och mannen känner det och frågar om vi kan ta en kaffe tillsammans. Jag nickar.

Vi har en trevlig pratstund på den lilla övervåningen. Han berättar om sitt läns utmaningar och det känns som deja-vu från förr. Inte mycket verkar ha hänt som skiljer sig åt från min tid. Vi konstaterar att utmaningarna är säkert eviga.

-Synd att vi inte har någon servett förresten, säger mannen plötsligt.

Av min osäkra reaktion förstår han att jag funderar på hans hastiga behov av en servett. Han stillar mina  funderingar om jag har något latteaktigt kring munnen.

-Enligt min chef snodde hon mycket av vår kompetensförsörjningsstrategi från en servett som du ritat upp.

Jag blev ännu mer konfunderad.

-Tydligen ritade du upp en strategi för kompetensförsörjningen på en servett under en middag på SKL för många år sedan.

Jag skrattar till. Den middagen och inte minst servetten hade jag glömt. Nu kom minnet tillbaka. Visst hade jag ritat upp en strategi på servetten som dagen efter målades upp på whiteboarden för landets alla HR-/personaldirektörer. Helt otroligt att flera år efteråt träffa en okänd man i Stockholm som berättar för mig om min servett.

När vi skiljs åt några minuter efteråt tackar jag för pratstunden.

-Det är jag som ska tacka, säger min vän. Hade aldrig trott att jag skulle få träffa mannen, myten, servettlegenden.

Många timmar senare har klockan passerat midnatt och jag befinner mig hemma i i Linköping igen. Rotandes i en låda….efter en servett.

/m