Hyllinge – fastan dag 17

Lämnar Malmö för att åka hem till Linköping. Det blir min sista resa till Linköping där jag kan kalla det mitt hem. Om två veckor äger jag inget hem i Linköping och det känns både vemodigt och förhoppningsfullt på samma gång.

Jag får en ingivelse att inte åka den vanliga motorvägen hem. Tar småvägar genom Skåne, låter tiden passera medan jag lyssnar på föreläsningar i bilstereon. Den ena småorten efter den andra passeras. Efter ett tag passerar jag Hyllinge och funderar på var jag har hört talas om den orten? Det tar ett tag innan år 1918 fladdrar förbi mitt inre och polletten trillar ned. Spanska sjukan fick sitt första svenska fäste i Hyllinge. Har för mig att det var en besökare från Norge som tog smittan till Skåne.

Covid-19 upptar varenda nyhetssändning och tidning numer. Viruset kommer att vara hos oss ett tag nu. Det har nog samtliga förstått med uppenbar tydlighet. Det kommer att existera hos oss något år, nå sin peak i maj eller juni och sedan kommer det gradvis att klinga av. De som kommer att få viruset kommer att bli immuna och vad jag förstår ser det inte ut som om vi kommer att få något vaccin i närtid. Vi får helt enkelt lära oss att leva med denna osäkerhet och jag tycker faktiskt det finns en del hopp i det. Vi måste helt enkelt ändra våra beteenden. Saker och ting som vi har tagit för givet, såsom att delta och uppleva olika sportevenemang och kulturupplevelser får vi helt enkelt klara oss utan ett tag. För kanske första gången i våra liv får vi verkligen tänka efter vad som betyder något i våra liv. Vår hälsa, vår familjs hälsa, våra vänners, vår omgivnings och inte ta någonting för givet.

För verksamheter inom Hälso- och sjukvården är det här ett gyllene tillfälle att implementera nya arbetssätt som underlättar och minimerar fysiska besök. Det handlar om att nyttja den nya tekniken med digitala vårdkontakter, prevention, monitorering, digitala mätparametrar och AI. Det handlar om att minimera fysiska besök till vården. Fysiska besök är tids- och platsberoende och begränsar möjligheten till högre tillgänglighet och kan innebära smittorisk. Den nya tekniken som redan finns möjliggör både en fullgod kontakt med vården via digitalt möte men kan även påföras vissa digitala mätparametrar för att 24/7 kunna mäta hälsan. Distansmonitorering bör exempelvis vara standard vid kronisk sjukdom och digitala möten borde redan vara obligatoriskt redan idag. Det handlar om AI-baserade system vid granskningar av exempelvis mammografibilder eller annan diagnostik eller inläsningar av journaler. Allt ovanstående skulle redan ha levererats men nu kan man väl passa på att köra digitalt så mycket som möjligt.

Jag följer naturligtvis nyhetssändningar som alla andra även om jag tycker att journalister skapar mer rädsla och oro hos befolkningen än trygghet. Är fortsatt väldigt kritisk mot dagens journalism och har väldigt svårt att acceptera den bild som media förmedlar. Tycker att våra myndigheter gör ett bra jobb. Ser att media och olika tidningars ledare spär på oron genom att säga att Sverige hanterar krishanteringen fel, som om en journalistexamen med dennes ord väger högre än en smittskyddsläkares eller virologs.

Har svårt att i nuläget förstå varför vi ska stänga gränser, stänga skolor och låta en miljon barn/ungdomar gå hem med följd att en miljon föräldrar måste lämna sina jobb och också vara hemma som många i media tycker. Förstår att man gör detta i Danmark där man har ministerstyre och politiker har ett behov av att visa sig beslutsfähiga men vi i Sverige har ju kommit längre. Här lyssnar politiker på experter. Jag tycker att det är jättebra att bara riskgrupper ska testas för Covid-19. Ser att många i media tycker annorlunda. Många som inte tillhör riskgruppen och är sjuka och vanligt förkylda ska hålla sig hemma som vanligt. Varför stressa upp och testa dessa? Om de har haft Corona eller inte spelar väl i efterhand ingen större roll. Är man sjuk ska man ändå stanna hemma. Har därför svårt att förstå varför vi ens ska räkna hur många som drabbats av viruset. Vi har ju ändå ingen koll, det finns säkerligen ett högt mörkertal. Det är väl bara att tänka – ”jag är inte en riskgrupp, jag är ung/medelålder, är frisk i övrigt, just nu har jag en förkylning, jag stannar hemma tills jag blir frisk, om det är corona eller vanlig förkylning spelar väl ingen roll.”

Lyssnar på regeringens presskonferens i bilen. De fortsätter att ha en välbalanserad inställning till Covid-19. Känns sunt. De ger Socialstyrelsen befogenheter gällande sjukvårdsmateriel och slopar läkarintyg. Samtliga regioner har nog stenhård koll på sjukvårdsmateriel i alla fall eftersom de borde gjort leverantörsinventering mm utifrån Brexit redan, däremot kanske inte kommunerna har lika bra koll.

Funderar vidare på det här med beslut kontra beslutsfähighet. Jag fick ofta höra att jag var modig som chef som alltid tog beslut. Jag har den inställningen att det är alltid bättre att ta ett beslut utifrån all tillgänglig information man har vid beslutstillfället än att låta tiden gå och inte ta något beslut alls. Väldigt ofta blir det rätt och de få gånger det blir fel får man vara ödmjuk och erkänna sitt misstag. Ett icke-beslut är också ett beslut.

Just nu är det ingen som vet hur det här viruset kommer att fortskrida. Ingen kan se in i framtiden. Vem vet om Regeringen exempelvis gav ett uppdrag till Socialstyrelsen för sent, vem vet om vi skulle ha tagit andra beslut. I efterhand är allting lätt. Kanske skulle vi ha lyssnat mer på media än experterna och släckt ned hela Sverige? Panik är frihetens värsta fiende! Hundra år efter Spanska sjukan har vi facit. Kunskapen om virus och hur det sprids och muterar var nog närmast obefintligt år 1918. Idag är virologi och epidemiologi etablerade och välutvecklade discipliner. I media känns det inte alltid så – kanske känner de att det är som Hyllinge år 1918 igen.

I efterhand vet vi facit.

/m

Ske din vilja – fastan dag 16

Det blåser rejält i Malmö idag. Öresundsbron är stängd och jag höll på att blåsa bort då jag gjorde min dagliga löprunda. Åker till Lund. Besöker Domkyrkan och träffar min dotter Isabelle. Efter hennes föreläsning träffas vi på ett café, nästan folktomt. Corona har gjort sitt intrång i Lundabornas medvetande och cafévärlden är off limit.

Isabelle och jag har ett underbart samtal om studier, livet och framtiden. Ett sådant där ”må-bra” samtal och jag känner mig på ett ovanligt bra humör i blåsten då jag närmar mig Domkyrkan innan jag tar bilen hem till Limhamn.

Vid entrén står en skylt att det pågår en inspelning i kyrkan med tillägget att iakttag försiktighet. Jag tänker att mitt besök får vänta till en annan dag och jag vänder mig om. Något får mig dock att höra en röst i mitt huvud som säger ”Ske din vilja” från Matteus 6:10. Jag ändrar mig och vänder om och går in i kyrkan igen. Går förbi skylten och öppnar innerdörrarna. Funderar på det märkliga citatet från Bibeln då jag står i altargången. ”Ske din vilja” är inte något jag alltför ofta hör mig själv säga…om jag inte ber Fader vår förstås.

Jag sätter mig och beskådar en ljusteknikers arbete mitt i gången. Han arbetar med att installera någon ljuskälla framför en uppställd kamera. Det är tydligt att det förbereds för någon inspelning. Jag ser henne inte först men några meter framför mig på min högra sida sitter biskop emerita Caroline Krook med något slags manus i knät. Jag antar att det är hon som är det kommande intervjuoffret.

Jag lämnar min tillfälliga sittplats och tar vänstervarvet runt i kyrkan. Går fram till urnan som innehåller bibelcitat. Får med mig två lappar. Håller de i handen och jag läser dem inte förrän jag har gått färdigt runt kyrkan och jag står längst ned i gången igen.

Trofasthet och Bön. Jag nickar. Tänker på att vi ofta vill att livet ska utfalla på ett visst sätt. Vi sätter upp planer, skapar målsättningar och försöker förverkliga dem. Om livet sedan inte blir i enlighet med uppsatta planer tänker vi att någon vill oss illa eller att Gud inte är med oss. Det är som om vi försöker kontrollera Gud och dennes vilja genom att själva styra.

Jag sätter mig ned igen och sneglar på biskop emerita och de två bibelcitaten i min hand. ”Ske din vilja” kommer upp i mitt huvud igen och jag slås av insikten om hur ofta mina planer och målsättningar kommit upp från mitt ego och inte från min själ. De gånger mina planer emanerat från mitt ego har det varit svårt att genomföra planerna. Däremot då jag så här i efterhand förstår att planerna emanerat från min själ har planerna förverkligats genom att allt har rullat på enligt plan och bitarna har fallit på plats. Tricket är att veta och förstå då det är själen som styr och inte egot.

Under hela fasteperioden har jag försökt att aktivt lyssna på min själs röst. Reserverat tid för att dagligen lyssna. De senaste årens bakslag i mitt liv har fått mig att bli mer allvarlig och på ett sätt mer försiktig. Jag måste försöka släppa försiktigheten och inse att inga svårigheter eller motgångar är oöverkomliga, bara några hinder på vägen.

Jag återgår till gårdagens reflektion och funderar vidare på hur jag ska se skillnad på själens språk och egots språk? Båda kan ju låta ädla och uppriktiga men den ena vägen kan sedan visa sig leda helt fel medan den andra är den rätta med pusselbitar som faller på plats som följd.

”Ske din vilja”, mumlar jag och inser för sent att jag har sagt orden högt. Ser biskop emerita vända sig om åt mitt håll. Jag ljudar ett ”förlåt” med munnen. Hon nickar och ler.

Jag tänker vidare att inget får en människa att växa så mycket som att få en möjlighet att få uppleva motgångar. Det finns tillfällen då ingenting går enligt plan och allt du gör misslyckas. Kanske är det meningen utifrån ”ske din vilja”. Du ska kanske lära dig ödmjukhetens väg och att inte ta saker och ting för givet? Livet låter ingen komma undan genom en resa utan motgångar. Alla möter vi motgångar någon gång i livet. Vi behöver motgångar för annars skulle vårt ego bli alltför stort och vi skulle bli självcentrerade, självgoda och högfärdiga.

Livet strävar efter att göra oss mänskliga och ödmjuka. Vi växer genom mognad och erfarenhet och vi blir allt efter tidens gång mer och mer medvetna om våra fel och brister. Det gäller att ibland stanna upp och tro på sig själv, vara medveten om sina fel och brister, men ändå utföra sina planer. För vad har vi för val? Det enda sättet att veta ifall jag går själens väg eller egots är att fortsätta framåt och lära av erfarenheten. Lyssna till mitt inre, ha mod att lita på Guds vilja och fortsätta min väg. Tids nog visar det sig om det är rätt väg, visar det sig att det är fel väg, då får jag väl ha ödmjukheten att erkänna felvalet och rätta till mitt misstag.

Jag lämnar kyrkan och går ut i blåsten utanför. Sneglar på biskop emerita som ger mig en sista vink då jag öppnar porten. Det känns trösterikt. Jag har en plan. Jag fick den precis i form av tre bibelcitat. Ett kom upp i mitt huvud och de två andra fick jag serverat från en urna. Planen består av tre delar.

1, Ske Guds vilja – allt som sker i mitt liv händer av en orsak

2, Hav förtröstan – var trofast på den inslagna vägen

3, Be – i Jesu namn

Det är nog en plan som emanerar från själen – sanna mina ord!

/m

Själen – fastan dag 15

Onsdag förmiddag och jag är åter hantverkare. Tredje dagen i rad. Jag och husdjuret lyssnar på en föreläsning om de kristnas sakrament medan jag färdigställer det sista i lägenheten. Det blev bra. Jag är nöjd.

Då jag lämnar lägenheten på Västra hamnen och går mot bilen får jag för mig att ta en sen lunch på Waynes coffe. Beställer och sätter mig så att jag får Turning torso i blickfånget. Mår bra av att blicka upp på ett av Malmös nyare landmärken.

Precis då jag får min mat hör jag mitt namn nämnas bakom mig. Vänder mig om och möter en blick från historien. En gammal kollega från förr. Det blir ett kärt återseende. Det visar sig att Region Skånes regionkontor tydligen ligger i närheten. Min vän slår sig ned och berättar om kaoset kring sjukvården, den regionala utvecklingen och den bristande ledningsförmågan. Min vän är snäll och frågar varför jag inte hjälper till längre i regionvärlden. Det är sådana som jag som behövs, menar hon. Tydlig förändringsledare som får saker och ting att hända innan det händer. Inte som nu där chefer agerar efter att saker har hänt.

Hon är snäll, min vän. Jag berättar om att jag försöker finna själens röst istället. En hel bransch och gamla kollegor har vänt mig ryggen. Jag har inget val. Min vän står på sig och säger att det är för j-ligt det jag har blivit utsatt för. Kom tillbaka, du behövs mer än någonsin, säger hon. Strunta i själen, säger hon till slut och lämnar mig med Turning torso i blickfånget igen.

Jag äter min lunch och vandrar mot bilen. Tänker på min väns ord och mitt liv. Reflekterar över själen. Hela vår västerländska livsstil med dess uppfattningar, attityder, seder och bruk är självklarheter som inte kan ifrågasättas. Vi är stressade och jagar karriär eller försöker få ett livspussel att gå ihop men saknar alltid minst en pusselbit. Då jag jobbade saknade jag inte själen, varför letar jag så febrilt efter den nu? Är det för att tomrummet som finns i mitt liv behöver fyllas och då ropar jag efter själen? Är det för att jag tidigare var blind och nu ser jag igen eller är det så att ett själlöst liv existerar i stress medan ett själsligt liv existerar då man är arbetslös?

Mina funderingar ger mig ingen ro. Jag vet bara att när jag försöker lyssna på min själ lever jag närmare mitt sanna jag. Ibland känner jag att mitt ego behöver dödas för att jag ska nå min själ. Att egofixeringen hindrar mig från att nå min fullo potential. Mitt ego är starkt. Det är livskraftigt och stolt och väldigt listigt. Sinnet säger vad som är bäst för mig och jag går vilse ibland och tror att det är själens språk. Inser för sent att det är egot som förvillat mig.

Jag vill tro att mitt sökande når fram till sitt mål. Att jag finner nyckeln till själen. Att jag framöver läser mer med hjärtat än med huvudet. Att jag genuint kan säga att jag lever i sann rättfärdighet med själen som kapten. Jag vill skratta, le, dansa och njuta. Det är själens språk. Inte låta egot styra och säga att gör du det där så skämmer du ut dig själv.

Så till sinnet och egot säger jag slutligen. Jag skäms inte längre för något i mitt liv. Jag struntar inte i er, jag låter bara själen styra mitt liv framöver. Det kan bli bra men det kan också gå åt h-e. I vilket fall som helst så kan det ju knappast gå sämre än när jag lät förnuftet råda – dags för själen att ta över!

/m

Pesten – fastan dag 14

Tisdag förmiddag och jag hjälper min älskade sambos dotter med att sätta upp lampa och gardinskenor i taket i hennes lägenhet i Västra hamnen. Njuter av lugnet och pratar med hennes husdjur. Vi har det bra ihop. Husdjuret och jag.

Reflekterar kring den hysteriska massmedia och politikerhysterin kring Covid-19 (coronaviruset). Det dröjer väl bara någon dag så kallar WHO till en presskonferens och säger att det är en pandemi. Det räcker nog inte med ett skriftligt uttalande som vi alla kan ta del av på deras hemsida. Presskonferens ska alla ha nu för tiden, även den minsta regionen om de erhållit sitt första Covid-19 fall. Börserna kommer att falla och gränsskyddet kommer förstärkas hos olika länder. Sanna mina ord. Känns det inte lite hysteriskt? Självklart inser jag också att man ska idka försiktighet och följa råd gällande smittskydd men denna massmediala hysteri känner jag håller på att gå över styr. Vi kommer snart att befinna oss i en pandemi. Lugna ned er och få inte panik för det. Vi behöver alla bidra för att försena och minska smittspridningen men bli inte hysteriska.

Jag har suttit i regionledning och hanterat ett antal pandemier på regional nivå, exempelvis A/H1N1 (Svininfluensan). Den tog till slut cirka 19 000 läkarbekräftade människors liv. Tror dock att WHO sedan gick ut med att mörkertalet var stort och att närmare 200 000 människor dog av den pandemin.

Dagens reflektion ger sig självt känner jag då jag skruvar i ännu en skruv i ett pluggat hål. Har tyvärr ingen Bibel med mig men tänker på Psalm 91 i Psaltaren som inleds med Tryggheten under den Högstes beskydd. Googlar fram verserna 5 och 6.

”Du behöver inte frukta nattens fasor eller pilen som flyger om dagen, inte pesten som smyger i dunklet eller farsoten som härjar i middagshettan.” (Ps 91 5-6)

Kanske är det så att har man en tro är man lugnare till sinnet? Vet inte men jag vill ändå tänka att tron i sig ger en känsla av trygghet.

En av mina vänner på Facebook la ut ett inlägg om att vederbörande läst Martin Hägglunds nya bok med titeln ”Vårt enda liv”. Boken har tydligen fått god kritik. Jag bläddrade lite i den engelska varianten härom dagen. Tesen för författaren verkade vara enkel: Tron på ett evigt liv gör att människor tömmer tillvaron här på jordelivet med mening. Därför är icke-troende de sanna hjältarna eftersom de värdesätter detta liv och varandra mycket mer än troende gör. 

Jag tänker att han är så långt ifrån min bild av troende som man bara kan komma. Jag upplever de icke-troende som mer nyttomaximerare och själviska än de troende. Instagram flödar med selfies istället för att sprida kärleks och trygghetsbilder. Ser man bara det här livet och inte tror på en evighet, är inte sannolikheten då ganska stor att man hetskonsumerar eller blir panikrädda för exempelvis en pandemi? Jag vet inte, jag reflekterar bara, men jag tror att Hägglunds tes är missvisande. De troende upplever jag har mer empati än vad man i många stycken kan begära. Ta exempelvis kyrkorna i Kina som trotsar rådande förbud och delar ut mat och erbjuder hemvist åt behövande eller de kristna som under pestens tid stannade kvar i pestdrabbade städer för att sköta om de sjuka.

Jag tror att sanningen är precis tvärtemot Hägglunds tes. De troende har en tro som skapar trygghet, en moralisk kompass, tar hand om varandra och vår värld och avstår från alltför mycket hetskonsumtion eller onödiga selfies. De lever helt enkelt i en tro att även om det finns något som heter evighet och ett annat liv efter detta jordeliv så bevarar man anständigheten i detta liv.

Vad tror du?

/m

 

Livet – fastan dag 13

Ibland fastnar jag i bibelcitat. Går och funderar på det. Länge. Ibland släpper jag det utan vidare och ibland etsar det sig kvar på näthinnan som en rispa som finns kvar för evigt. Ett av mina favoritbrev från Paulus är hans brev till församlingen i Rom som han skrev från Korinth år 57 eller 58. Hela brevet är en teologisk utmaning och jag älskar att grotta ned mig i vad som avses med olika meningar. Ett citat har jag gått och grubblat på under ett antal års tid nu. Idag var det dags att skriva ned mina reflektioner. Här kommer citatet:

”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.” (Rom 12:2)

Som ni vet grubblar jag mycket om vad som är Guds vilja med mitt liv. Jag har under större delen av mitt liv utgått från mig själv hela tiden. Mitt sätt att se på livet har i mångt avgjort mitt öde. Jag är en i grunden positiv människa och ser positivt på livet, alltså investerar jag min tid i positiva saker och låter mig inte nedslås. Citatet här ovan får mig dock att grubbla på några delar som jag tror Paulus tydligt ville skicka till församlingen i Rom och som får mig att ändra en aning hur jag tidigare har sett på mitt liv.

För det första skriver Paulus om att inte anpassa sig för denna världen. Det är skrivet under en tid då kristna var i minoritet och förföljdes för sin tro. Han ville naturligtvis sända ett budskap att ”stå på er. Gå emot strömmen. Stå fast i den kristna tron.” 

För det andra nämner Paulus det fundamentala att låta sig förvandlas genom förnyelsen av sina egna tankar. Här tror jag Paulus vill skicka en signal om att ”var inte rädd för förändringar.” Tvärtom. Gud vill ha förändringar och därför ska ni vara beredda likt en öppen skål på vad som än kommer i er väg. Förnyelse är av godo.

För det tredje, och här blir det svårt, blir det lättare att avgöra vad som är Guds vilja om man inte anpassar sig för denna värld och är öppen för förändringar. Det är här jag själv går vilse. Det är här som jag fastnar. Jag tror det är de avslutande två orden som jag fastnar på; Guds vilja.

För att nörda ned lite ytterligare har jag därför vänt på min fundering kring hur jag ser och formar mitt liv till hur Gud vill ha det. Jag utgår således från det stora och komplexa kring vad Gud egentligen vill med mitt liv och inte vad jag vill. För att göra det måste jag se vad egentligen Gud menar och avser med livet. Jag finner en röd tråd i Bibeln som delas in i tre områden. Det är möjligt att du ser andra områden och då är jag naturligtvis nyfiken på hur du ser på hur Gud ser på livet. Här kommer mina tre områden.

1, Livet är ett tillfälligt uppdrag

Det finns mängder med citat i Bibeln som beskriver hur kort och begränsat livet på jorden är. Livet beskrivs som en snabb löpare, ett andetag eller en rök. Till skillnad från ordet evighet som nämns flitigt i Bibeln är det självklart att livet i jämförelse med evighet är kort. Vidare nämner Bibeln ofta begrepp som främling, pilgrim, besökare och vandrare för att påvisa vår begränsade tid här på jorden. Som om vi bara passerade förbi lite snabbt innan vi far vidare. Som om vi besöker ett främmande land och sedan återgår till vårt hemland.

Den här insikten kan låta sorglig på ett sätt genom att vår tid här på jorden är tillfällig och begränsad men ju mer jag tänker på det ju mer vänder jag på resonemanget. Om nu inte jorden är vårt verkliga hem så kan det ju förklara varför vi råkar ut för svårigheter och prövningar här. Det förklarar varför vissa av våra önskningar och drömmar inte uppfylls. För att vi inte ska bli alltför fästa vid det här jordelivet är det helt enkelt meningen att vi ska känna en viss otillfredsställelse och en längtan efter något bättre.

Vi ska helt enkelt inte vara fullständigt lyckliga här. Vi är skapade för något annat, något bättre.

2, Livet är en gåva som följer med ett ansvar

Livet är en gåva från Gud till oss men vi bör alltid ha i åtanke att det är en gåva som Gud har anförtrott oss att vårda och naturligtvis använda men sedan lämna tillbaka, förhoppningsvis bättre än när vi erhöll gåvan. Jag tänker inte minst på klimatkrisen vi nu upplever då jag ser Guds gåva till oss. Därför följer det ett enormt ansvar för oss att förvalta den här gåvan på bästa möjliga sätt. Vi äger egentligen ingenting under vår begränsade tid här på jorden. Vi lånar allt.

Jorden och universum var Guds från början och kommer att vara Guds ägodel då vi lämnar den. Runtomkring ser jag tecken på individer som ser lånade saker som något man inte behöver vårda lika noggrant som sina egna saker. Jag tänker att de kristna ser annorlunda på saken utifrån Bibeln. Gud äger allt och därför måste jag vårda det som mitt eget.

Jesus var väl den som satte mig på spåret kring det här med förvaltarskap. Han pekade ofta på ett ansvarstagande i sina liknelser och på förvaltarskapet.

3, Livet är en prövning

Jag är fullständigt övertygad om att Gud prövar min karaktär, vilja, ambition, kärlek, lojalitet etc. varje sekund av mitt liv. I Bibeln finns det ofta citat som prövningar, frestelser, reningar och räkenskap. Gud prövade bl.a. Abraham, Adam och Eva, Josef, Rut och Ester.

Jag vet inte vilka prövningar jag kommer att utsättas för. Vissa har jag i mitt 50-åriga liv fått erfara, andra väntar på mig. Prövningar, till synes omöjliga utmaningar och krossade drömmar. Jag prövas i det lilla och jag prövas i det stora. Jag prövas i vardagen och jag prövas mer sällan. Jag prövas då jag är beredd och jag prövas då jag är oförberedd.

Det sistnämnda förstår jag är helt avgörande för min utveckling. Det är lätt att i stunden göra det rätta när du känner Guds närvaro i ditt liv. Hur du agerar då du inte tycker dig känna Guds närhet är helt avgörande för din karaktär. Guds prövning då du känner att Gud har övergivit dig tillhör en av livets svåra utmaningar.

Det här borde innebära att inget i ditt liv är obetydligt. Allt du upplever och är med om har betydelse. Varje stund i livet är en viktig stund och varje ögonblick är en möjlighet för dig att utvecklas.

Ovanstående tre områden finner jag som nyckelområden för hur Gud ser på livet. Jag kommer fundera vidare på dessa områden, hoppas de även skänker dig en stunds reflektion. Jag avslutar med Jesus ord från Lukasevangeliet.

”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” (Luk 12:48)

/m

Anklagad – fastan dag 12

Idag är det söndag och fastan tar traditionsenligt paus. För egen del väljer jag att fortsätta även idag. Vill ha en obruten fasteperiod.

Deltar i en gudstjänst i Limhamns kyrka. Andra söndagen i fastan och predikan följer evangelietexten. Känns väldigt traditionellt. Det här är en ny församling för mig och jag är uppriktigt nyfiken på deras traditioner och gudstjänstordningar.

På kvällen ser min sambo och jag filmen ”En officer och spion”. Boken av Robert Harris har jag naturligtvis läst och som vanligt känner jag att filmen inte riktigt lever upp till bokens nivå. Blir ändå djupt berörd av filmen. Identifierar mig starkt med Alfred Dreyfus. Oskyldigt anklagad och oskyldigt dömd. Gamla kollegor och en hel bransch som vänder en ryggen. Massmedia som spyr ut lögner och uppviglar. Politiker som älskar mediautrymmet och inte drar sig för att ljuga för att synas. Se där…ingredienser i mitt liv likväl som för Dreyfus. Han hamnar ofrivilligt på den sydamerikanska Djävulsön, jag flyttar frivilligt till Malmö.

Då vi cyklar hem är det mörkt och regnet hänger i luften. Jag reflekterar över det här att stå på den anklagades sida. Att vara den som oskyldigt anklagas för något. Min älskling som cyklar framför mig har alltid stöttat mig, likt Lucie Dreyfus alltid stöttade sin Alfred eller Maria och Magdalena som alltid stöttade Jesus. Levande änglar som ser människan hos den anklagade och som aldrig tvekar att ge kärlek. Dessa underbara individer som trots det stormiga nuet aldrig ger upp, aldrig tvekar, aldrig tvivlar.

Att bli anklagad för något man inte gjort är att få en skam lagd på sig. Det upplevs som ett personligt angrepp som hotar hela ens självkänsla. Jag tänker att det är helt naturligt att reagera med ilska och skam och för mig har det alltid känts som att politikern, stalkern och massmedia gjort en våldshandling på mig.

För många år sedan läste jag Anna Kåvers bok om acceptans. Jag fördjupade mig i alla Russ Harris böcker om ACT och det har hjälpt mig att stå ut med verkligheten, både den yttre verkligheten och de inre tankar och känslor jag har. När jag slutar att kämpa emot och accepterar hur det är, kan jag börja förändra det jag vill ändra på. Däremot kan jag aldrig vrida tillbaka historien. En anklagelse finns där för evigt, hur sann eller osann den än är.

Anna Kåver vet jag satte ord på mina känslor. Hon beskrev hur det är att få skulden för negativa handlingar som man är oskyldig till. Hon menade på att man känner skam, fast det inte är självförvållat. Man vet att andra människor betraktar en som dålig vilket kan leda till stor förtvivlan. Man vill ju bli älskad och respekterad, när man anklagas för skamliga handlingar blir ens sociala position hotad. Och att inte bli trodd fast man talar sanning är nog något av det mest förfärliga man kan uppleva, det slår hårt mot självkänslan. Det är lätt att gripas av vanmakt, eller att bli besatt av tanken på upprättelse eller av känslan av att vilja hämnas.

För mig har det alltid varit viktigt att jobba med acceptans. Det vill säga att acceptera det som hänt, inte fastna i tankar liknande ”att det där skulle inte ha hänt” eller ”om det där ändå hade gjorts annorlunda”. Det tjänar ingenting till att älta. Att fastna i bitterhet drar bara massa onödig energi och då kan jag inte gå vidare i livet.

Självklart är det bra att få upprättelse som Dreyfus men för egen del har jag släppt det. Det kommer aldrig hända. Jag vet inte hur Alfred Dreyfus kände sig men jag kanske kan föreställa mig bättre än många andra. Då andra ser filmen går de vidare i livet som ingenting, jag reflekterar och känner att själen rubbas en aning. Att vara den anklagade är svårt och hur man ser på sin omgivning definierar lite hur man är som individ. Jag vet inte hur Dreyfus hanterade sin inre ilska och med vilka känslor han såg på sin omgivning. Jag hoppas han följde Jesus exempel från Lukasevangeliet (Luk 23:24) som jag i alla fall väljer att följa.

Upphängd på korset, falsk anklagad kan vi med stolthet ändå säga till de som vill oss ont och som anklagat oss,

”Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”

/m

Tid och relationer – fastan dag 11

Lördag, fastan dag nummer 11. Jag och min sambo brukar unna oss utflykter på någon av helgdagarna. Idag gick turen till Statarmuséet utanför Torup. Besök det gärna – en fantastisk kulturhistorisk upplevelse med fokus på statare, arbetarrörelse och lantbruk.

Vi åkte sedan runt i Skåne och besökte så många kyrkor vi kunde finna längs vår väg. Tyvärr är ju våra svenska kyrkorum ofta stängda, så var det för samtliga de vi besökte idag.

Vi avslutade med en underbar promenad längs Bunkeflostrand strandhängar och en magisk utsikt över Öresundsbron.

Då jag under kvällen ligger i min säng och summerar dagen känner jag mig förnöjd. Inte nog med att jag fått uppleva mycket härligt under dagen, jag har dessutom fått göra det tillsammans med min livskamrat.

Jag tror inte det är en slump att samtliga tio Guds budord handlar om relationer. Fyra av dem handlar om min relation med Gud och de övriga om relationen med andra människor. Egentligen sammanfattade Jesus det bäst i Matteusevangeliet då han sa att du skall älska herren din Gud, med hela ditt hjärta…du skall älska din nästa som dig själv. Alltså älska Gud och älska andra människor.

Livet handlar om relationer. Det har tagit mig några år men äntligen har jag nått insikten att relationer är det viktigaste i livet, inte prestationer, rikedom eller andra ägodelar. I slutet av mitt liv vill jag nog känna att jag är omgiven av mina viktigaste relationer och inte omgiven av prylar. Mina relationer är mina ägodelar, det är min rikedom.

Jag och min sambo delar något värdefullt. Vi ger det mest värdefulla vi har åt varandra. Vi ger gåvor i form av vår tid till varandra. Tiden kan vi aldrig få mer av medan pengar kan vi alltid tjäna mer av. Min tid är mitt liv och det är det jag vill ge åt värdefulla relationer.

Den här dagen har varit värdefull och jag har givit av min tid. Vi har delat dagen tillsammans och inte bara spenderat den tillsammans. Vi har dessutom lagt till en ytterligare pusselbit vilket jag tror är det mest ultimata man kan ge. Tid och uppmärksamhet. Vi gav varandra närvaro och fullständig fokusering. Kan det finnas något bättre?

Det är så jag försöker fortskrida min resa för att finna Gud. Ge mer av min tid och närvaro. Jag ger det viktigaste jag har – min tid.

/m