Jag är paria – nytt manus

Då har jag skickat in ett nytt manus till mitt förlag för lektörsläsning. Jag har döpt det till arbetsnamnet ”Jag är paria”. Mitt i arbetet med uppföljaren till ”Viljans makt” finner jag mig själv trycka på knappen och skicka mailet. Det är med vånda.

Jag vet inte om ni har sett Michael Douglas karaktärer Tom Sanders och Dan Gallagher från filmerna ”Disclousure” och ”Fatal Attraction”. Så har mitt liv varit de senaste åren. Som att leva sig in i två karaktärer men inte i en film utan i verkliga livet. Det är och har varit ett helvete.

Den 18:e eller 19:e mars förra året ringer en ångerfull journalist/redaktör till mig och ber om ursäkt för vad de utsatt mig för i media. Jag kopplar det direkt till Benny Fredriksson. Journalisten medger att de gjorde ett misstag, de skulle aldrig ha publicerat namngivna artiklar om mig och medger att de visste att jag inte gjort något fel. Tack, svarar jag och säger att det kan ni väl gå ut och skriva om i någon av er mediakoncerns tidning. Journalisten i fråga backar direkt och säger; ”Det kan vi naturligtvis inte göra. Hur skulle det se ut om en tidning säger ´Förlåt` offentligt.”

Just den meningen griper tag i mig. Hur skulle de se ut om en tidning sa Förlåt? Det blir utgångspunkten för ett manus som jag har skrivit på sedan dess. Vem äger rätten att förlåta och vad krävs för att bli förlåten?

I mitt manus möter vi Robert Lundin, en hög chef i en region, som plötsligt avgår och lämnar många frågor obesvarade. Detta lämnar fältet öppet för den samvetslösa journalisten Anna Kronberg och den maktgalna politikern Lars Hedner att fritt husera med sanningen. Det ingen vet är att Robert får hjälp från oväntat håll.

Att skriva det här manuset har varit som en lång terapisession för mig. Jag har under dessa månader ömsom skrattat, gråtit och våndats. Jag har känt skam, skuld och stolthet, på samma gång. Det har verkligen varit en resa och jag är övertygad om att den fortsätter, dock på ett annat sätt då jag nu lämnar det här manuset att leva sitt eget liv. Som ni redan har förstått baseras manuset på verkliga händelser. Jag har dock tagit mig en författares frihet att fabulera och extrapolera vissa händelser och karaktärer.

Man kan dock inte träna sig till eller fabulera sig till vissa känslor. De måste upplevas. Jag tror att vi upplever saker eller är med om saker i våra liv för att kunna säga att de hände. Att de hände just dig och ingen annan. Ibland börjar man inte leva förrän vetskapen om ens egen dödlighet blir uppenbar. Att allt kan ändras då man minst anar det. Att allt kan ta slut då man minst anar det. Det jag har lärt mig, den hårda vägen, är att så länge man lever är det aldrig för sent. Hur illa än allt ser ut att vara. Det är aldrig för sent. Allt ter sig bättre när man är vaken än när man sover och när man ligger där på sin dödsbädd vill man bara en sak… man vill komma tillbaka. Till livet!

Vi får se vad mitt förlag säger om kvaliteten på manuset och vi får se om jag orkar utsätta mig för en publicering. Mycket återstår således men nu har jag i alla fall tryckt på knappen…

Ses snart igen

/m

Sista kvällen på Mankellgården

Då har det tyvärr blivit dags för oss att lämna Mankellgården i Överberg utanför Sveg. Det blev 12 skrivdagar till slut och kreativiteten har det inte varit något fel på. Jag är mycket nöjd. Färdigställt ett manus, kommit en tredjedel in i ett annat och påbörjat ett tredje. Fantastiskt!

Tänkte ta med er på en bildkavalkad över mina dagar här på Mankellgården. Håll till godo:

Skrivarlyan

Så här såg det ut där jag satt och skrev. I framtiden kommer ni få reda på exakt vilka alster som delvis producerades här.

Bibliotekets skatter

Visst kände man sig liten då man satt omgiven av några av de bästa och största författarna och dess alster.

Morgonjoggarna

Varje morgon tog jag naturligtvis en morgonjogg i den fantastiska miljön.

Mankellgårdens utsikt

Saknar ord. Bilderna får tala för sig själv.

Sveg

Några turer till Sveg blev det.

Café Sineast

Ett häftigt café som bjöd på mer än goda bakverk.

De största chokladbollar jag sett!!

I Mankells fotspår

Några av landmärkena från hans liv eller böcker.

Slutligen – stort tack till min reskamrat Klas!

Den här resan får vi göra om 🙂

Ses snart igen / m

Låt oss prata om löpning

Ni som följer mig på Instagram har sett att jag ägnar mig åt den ädla konsten löpning med jämna mellanrum. Jag håller på med något som heter Run streak och jag får en del frågor kring det ibland så jag tänkte ta tillfället i akt att prata lite om löpning.

Hur började det?

För länge, länge sedan. På det ljuvliga -80 talet höll jag på med tävlingslöpning. Allt eftersom åren gick blev jag dock periodare. Vissa perioder blev det mycket träning och vissa perioder ingenting. Jag har i perioder dessutom haft problem med både rygg, knä och hälsena, vilket gjort att vissa perioder i mitt liv har jag helt tvingats avstå från träning.

För fyra år sedan läste jag en artikel i en amerikansk löpartidning om något som hette Run streak. Artikelförfattaren hävdade med emfas att sprang man lite varje dag höll man förkylning och skador borta från kroppen. Jag hade då precis haft en del knä- och ryggproblem och tänkte att jag testar det här med löpning varje dag.

Jag fick med mig två vänner och vi lovade att pusha varandra så att vi klarade löpning varje dag i ett helt år. Sagt och gjort.

Reglerna

Reglerna var enkla. Vi lovade varandra att följa den officiella runstreak föreningen som har sitt ursprung från USA. Deras regler är två till antal. Inom kalenderdagens 24 timmar ska du springa mer än 1 mile. Svårare än så är det inte. Det finns varken krav på fart eller längd. Bifogar här en länk till deras hemsida.

Sedan dess har jag hållit på eller på den vägen är det som man säger.

Svårigheter

Vad har då varit det svåraste. Ja, man kan tro att sjukdomar och skador kan hindra en men det har faktiskt blivit som den amerikanska artikelförfattaren skrev. Springer man varje dag verkar det hålla i alla fall förkylningar borta. Jag får ibland tredagarsfeber, har haft det i perioder hela livet, och de dagarna är de värsta som finns för en streaker. Ta sig ut och springa trots att man har feber! Då går det inte snabbt kan jag säga. För säkerhets skull har jag alltid med någon som säkerställer att jag mår bra under rundan vid de tillfällena. Vid en period för några höstar sedan hade jag maginfluensa. Den löpturen var heller inte rolig.

Annars har det varit ett rent nöje att springa varje dag. Tyvärr blir man väl inte bättre som idrottsman för jag kör inga intervaller eller långpass längre. Jag njuter helt enkelt bara av några kilometers löpning varje dag.

Effekter

Vad har det annars haft för effekter för mig?

Jag har dessvärre inte blivit slankare eller starkare. Tvärtom. Jag har nog gått upp en del kilon. Däremot tror jag att den viktigaste funktionen är den hjärnfysiska stimulansen som uppstår.

Jag känner;

  • mig mindre stressad
  • i perioder av nedstämdhet klarar jag dessa tillfällen bättre än annars
  • att löpningen stärker mitt självförtroende
  • att det förbättrar mitt minne

Förkylningar har jag haft ytterst lite. Någon gång har jag varit lite snorig men det har inte lett till någon förkylning.

Samtal med Dag/reflektion

En annan viktig del av run streaken är att jag har funnit ett sätt att föra samtal i mitt huvud med en av mina största förebilder i livet, Dag Hammarskjöld, under löpturerna. Samtalen förs enbart under mina löprundor och leder alltid till nyttiga reflektioner. Det har hänt mycket i mitt liv under de senaste fyra åren och jag har haft enorm nytta av dessa samtal.

Hur länge ska du hålla på?

Det här är den absolut vanligaste frågan jag får. Om fjorton dagar har jag hållit på i fyra år. För mig ser jag inget slut på streaken. Om ni tittar på världsbästalistorna på streaklistorna här så kan man hålla på länge (undertecknad ligger runt 60:e på den internationella listan). Jag kör helt enkelt på så länge jag har hälsan.

Med detta hoppas jag att jag har inspirerat er en aning och svarat på en del av era frågor.

Lev väl och keep on running!

/m

Söndag i ett vinterlandskap

Först….svar på en del frågor

Först vill jag rikta ett stort tack till alla er som läst mitt förra blogginlägg och skickat frågor till mig via mail eller PM. Det värmer att ni läser och frågar. Tänkte svara på några frågor som ni skickat:

1, Ja, jag har som ambition att försöka få båda mina manus utgivna. Som alltid är det dock kvaliteten som får fälla avgörandet. Om jag tycker manusen håller för utgivning – då satsar jag 🙂

2, Ja, det ena manuset baseras i grunden på självupplevd historia. Det har tagit mig snart ett år att färdigställa manuset. Det har som sagt varit lite som en terapisession för mig att skriva det. Frågan är om det är för självutlämnande……

3, Vissa av er har frågat om Mankellgården. Jag hänvisar er till Författarförbundets hemsida där det finns en del information om gården. Bifogar länk här. Det är en underbar gård och framförallt läget. Perfekt för kreativt arbete.

Söndag i vinterlandskap

Denna dag har annars blandats mellan skrivande, redigerande och upptäckande. Här kommer en liten redogörelse.

  • morning run

Som vanligt påbörjades dagen med en morgonjogg i det underbara landskapet. Gården ligger lite upphöjd och utanför civilisationen. En grusväg går upp till gården och man kan springa ostört på småvägar. Visserligen är det fortfarande alltför mycket snö vilket omöjliggör skogslöpning men tidigt en söndag morgon utanför Sveg är det minimalt med trafik. Löpning på vägarna här är därför väldigt riskfritt.

  • skrivande/redigerande

Efter morgonjoggen blev det några timmars skrivande. Att få möjlighet att skriva, innesluten i ett rum fyllt med böcker från kända författare i en gård som bär namnet Mankell. Ja, ni fattar…man känner sig ganska liten men man kan inte göra annat än sitt bästa.

  • gudstjänst

Klas och jag deltog sedan i Gudstjänsten inne i Sveg. Det är alltid fascinerande att lära känna en annans församlings upplägg på en gudstjänst. Här kändes det väldigt traditionellt. Dock ingen nattvard.

Efter gudstjänsten satt vi kvar och fikade med några av deltagarna och diakonen. Det blev ett härligt samtal om kristen utveckling, diakonins uppgift, levnadsvillkoren i glesbygd och inte minst kyrkans framtid.

  • Stor-Märet och 1600-talets häxprocess

Är man i närheten av Sveg och historienörd, vilket jag är, måste man ju bara åka till platsen för häxbålet år 1672. Cirka 27 kilometer från Sveg, precis innan Lillhärdal vid Spångmyrholmen står en sten som är rest till minne av Stor-Märet.

Märet Jonsdotter, född 1644, död i september 1672, var ett av de mer kända offren för häxprocesserna i Sverige. Hon kallades också Stor-Märet, eftersom hon hade en yngre syster med samma namn, som kallades Lill-Märet. Anklagelserna mot henne utlöste den berömda svenska häxjakten ”Det stora oväsendet 1668–76”.

Bakgrunden var följande:

I Älvdalen i Dalarna hade en liten pojke, Mats Nilsson, hösten 1667 sagt sig ha sett en flicka föra sina getter över östra Dalälven genom att gå på vattnet vid Hemmansäng vid Åsen. Denne pojke hade vallat får med flickan och då fått stryk av henne då de bråkat. Flickan, den elvaåriga Gertrud Svensdotter, förhördes av prästen, Lars Elvius. Gertrud övertalades till slut att säga att Djävulen varit inblandad, att han gett henne magisk salva. Hon sade att då hon bodde hos sina föräldrar i Lillhärdal i Härjedalen hade en piga från granngården fört henne till Satan. Pigan var Märet.

Stor-Märet försöker in i det sista försvara sig, men blir till slut avrättad och bränd på bål.

Spångmyrholmen är just den plats där avrättningen ägde rum.

Jag och Klas försökte besöka platsen och ta oss till minnesstenen. Tyvärr inbegrep det pulsande i nästan en meter snö ett hundratal meter, vilket omöjliggjorde oss till att nå själva stenen. Vi var dock vid platsen där lite av svensk historia således utspelade sig för nästan 350 år sedan.

  • kvällsarbete

Ikväll har det blivit redigeringsarbete blandat med matchtittande på datorn (Hammarby-Kalmar). Nu väntar Babel på SVT, redigeringsarbete och fortsatt njutande av det underbara landskapet utanför vår dörr. En söndagkväll i vinterskrud.

Ses snart igen.

/m

En lördag som alla andra…

Jag har en lördag för mig själv…. (sanning med modifikation då min författarkollega är instängd i ett angränsande rum här på gården. Ibland möts vi ute i hallen. :-)) Jag klagar dock inte. Kanske är dock min lördag lite annorlunda än er. Eller?

En skillnad kan vara att jag vaknade upp till ett vinterlandskap. Långt hemifrån. Det hade snöat kopiösa mängder under natten och min morgonjogg fick vänta till senare då vägen upp till gården blivit plogad.

Ett otroligt vackert landskap!

En annan skillnad kan vara att jag har skrivit och redigerat manus hela dagen. Som ni vet befinner jag mig på Mankellgården, Överberg utanför Sveg för tillfället. Lyckligt lottad att under nästan två veckor få skrivtid. Har man den lyxen är dagarna här uppe lika. Oavsett om det är vardag eller helgdag så skriver man för glatta livet. Man våndas kring texterna och man gläds åt förhoppningen att det kommer att bli ett färdigt manus.

En annan skillnad kan vara att jag håller på med två manus samtidigt. Det låter inte bra, kanske du tycker.

Jag vet inte. Jag vill ändå tro att skrivandet av det ena manuset berikar skrivandet av det andra, men det är möjligt att det blir platt fall för båda :-).

Eftersom ni är några tusen som lyssnat eller läst min debutroman, Viljans makt, får jag en hel del frågor om när uppföljaren kommer. Det gläder mig något oerhört att det är flera av er som vill fortsätta följa mina karaktärers öden. Som ni förstår är ett av mina manusarbeten just nu bearbetning av uppföljaren. Jag är snart halvvägs in i manuset. Det har gått några år sedan sist. Nu är det år 1913/14 samt år 2008. Både Carl och Caroline, som mina huvudkaraktärer heter, kommer sin vana trogen att hamna mitt i händelsernas centrum. På helt olika sätt men ända touchas deras öden, med nästan 100 års mellanrum. Ni kommer således att känna igen er då detta manus släpps som bok.

Det andra manuset har jag kallat ”min egen lilla terapibok”. Att skriva det manuset har varit som en lång terapisession för mig. Jag har under många månader ömsom skrattat, gråtit och våndats. Jag har känt skam, skuld och stolthet, på samma gång. Det har verkligen varit en resa och jag är övertygad om att den fortsätter, dock på ett annat sätt om jag vågar ge ut den. Som ni kanske förstår baseras manuset på verkliga händelser. Jag har dock tagit mig en författares frihet att fabulera och extrapolera vissa händelser och karaktärer. Man kan dock inte träna sig till eller fabulera sig till vissa känslor. De måste upplevas. Jag tror att vi upplever saker eller är med om saker i våra liv för att kunna säga att de hände. Att de hände just dig och ingen annan. Ibland börjar man inte leva förrän vetskapen om ens egen dödlighet blir uppenbar. Att allt kan ta slut då man minst anar det. Det jag har lärt mig, den hårda vägen, är att så länge man lever är det aldrig för sent. Hur illa än allt ser ut att vara. Det är aldrig för sent. Allt ter sig bättre när man är vaken än när man sover och när man ligger där på sin dödsbädd vill man bara en sak….man vill komma tillbaka!

Det handlar mitt andra manus om…..och lite till :-). Nu är revideringen av det manuset strax färdigt och jag befinner mig mellan känslorna ”det här är kanon” till att ”det här är skräp”. Känns det igen :-)?

Nu är det strax lördag kväll. Jag tänkte ägna kvällen åt lite läsning och löpning. Även det kanske är en skillnad mot er lördagskväll, eller?

Vi ses snart igen

/m

Otippat möte med schatullmakaren Jöns Ljungberg och Café Cineast

Mellan hopp och förtvivlan

Dag tre på min skrivarresa till Mankellgården går mot sitt slut. Det går framåt. Sakta men säkert. Det finns dock stunder jag tvivlar ifall det som produceras här är värt att bevara för eftervärlden eller om det för evigt ska förpassas till den elektroniska papperskorgen. Ungefär så här känner man sig under en dag här på Mankellgården:

1, Det här blir fantastiskt

2, Det här är riktigt svårt

3, Det här är rena skräpet

4, Jag är en riktig loser

5, Det kanske blir bra

6, Det här är fantastiskt

7, Jag är ett geni

Det är inte nödvändigtvis i nummerordning känslorna uppkommer.

Café Cineast

Idag tog vi det vågade steget att lämna gården för en lunch i stan med efterföljande besök på biblioteket. Sveg ligger ungefär 5 km från Överberg och vi hade googlat fram ett lunchställe/fikaställe som verkade vara värt ett besök. Det heter Café Cineast och har ett 50-talstema och en ovanvåning som bjöd på filmöverraskningar.

Byggnaden där Café Cineast huserar i ser utifrån inte mycket ut för världen. Väl innanför möts man av ett klassiskt amerikansk 50-talstema. Pastellfärger, motorcyklar, neonskyltar och en bensinpump. På väggen sitter klassiska filmaffischer och flera neonskyltar. På ena väggen finns dessutom en hårtuss från Elvis inom en tavelram.

Lunchen avnjuter vi i klassiska fåtöljer som taget ur Grease-filmen. Jag passar på att unna mig en bakelse till efterrätt.

Då vi ska lämna caféet får vi en ingivelse att besöka ovanvåningen. Då förstår vi varför stället heter Cineast, dvs Filmälskare. På ovanvåningen finns flera rum och vrår och varje liten del är täckt med olika teman från olika filmer. Här finns allt från ett skräckrum med uppstoppade dockor, Freddy Kruegers handske till fängelsecellen från filmen Nyckeln till frihet. Helt otroligt! Det är nästan som att kliva omkring i ett museum.

Utanför caféet står dessutom en gammal hederlig telefonkiosk. Minnen från ungdomen kommer tillbaka :-).

Besök Café Cineast om ni har vägarna förbi och då inte bara för det goda fikats skull!

Schatullmakaren Jöns Ljungberg

Vid ett besök på Svegs bibliotek deltog vi något otippat på en föreläsning om schatullmakaren Jöns Ljungberg. Föreläsningen sändes på länk från Jamtli, Östersund. Ett mycket intressant föredrag om Jöns Ljungberg som under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet introducerade en rokokostil i Härjedalen som satte sin prägel på områdets inredningskonst och arkitektur långt in på 1900-talet. Föredraget tog sitt avstamp från en pågående utställning vid Härjedalens fjällmuseum.

Mankellcentrum

I biblioteket huserar också Mankellcentrumet. Här finns hans samlade verk och annat material. Lärorikt att lära sig lite mer om hans liv och gärning. Mankell växte upp i Sveg och har i intervjuer sagt att det var de viktigaste åren i hans liv.

Väl värt ett besök.

Mankellbron

På vägen hem passade vi på att stanna till vid Mankellbron över Ljusnan. En av två kombibroar längs Inlandsbanan. Bron huserar således både bil- och tågtrafik.

Bron förekommer i flera av Mankells böcker. En mycket vacker bro att beskåda även om vädret inte var direkt vykortsaktigt just denna dag.

Nu lider dag tre mot sin kväll. Dags för middag här på Mankellgården. Ikväll blir det vegetariska korvar för mig då Klas är vegetarian.

Varje dag får man uppleva något nytt här i livet. Tacksam att få vara med lite till på livets resa.

Ses snart igen. Ha det bra!

/m

Mankellgården i Överberg utanför Sveg

Just nu har jag det himla bra. Det måste jag säga. Jag och min författarkollega Klas Corbelius, har grottat in oss i varsitt arbetsrum på Mankellgården. Skrivande blandas med läsning och livliga diskussioner om författande och politik!

Författaren Henning Mankell donerade år 2009 denna gård till Författarförbundet och Dramatikerförbundet. Medlemmar i respektive förbund kan ansöka om vistelse i huset i perioder om två veckor eller en månad. Klas fick ett sådant vistelsestipendium och vips var jag här.

Mankellgården är i princip ett stort hus. Väldigt rymligt och praktiskt. På bottenvåningen finns det kök och matsalsdel med öppen spis, två stora arbetsrum, toalett och tvättstuga med torkrum. På övervåningen finns det tre stora sovrum, ett allrum/TV-rum med öppen spis och badrum och bastu. Onödigt rymligt för enbart oss två men vem klagar.

Den allra bästa platsen huset har att erbjuda är den stora altanen precis bredvid ingången. I skrivande stund har vi haft två soliga, underbara dagar och faktiskt kunnat njuta av gassande sol emellanåt. Visserligen har temperaturen bara varit runt fem plusgrader mitt på dagen men idag var det vindstilla vilket gjorde det möjligt att få lite värmande sol i ansiktet på altanen.

Utsikten från altanen och balkongen ovanför är vidunderlig.

Förutom skrivandet, vilket upptar större delen av dagarna förstås har jag hunnit med två morgonjoggar och igår unnade vi oss en cykeltur i närmiljön. Fortfarande är det mycket snö i skog och mark så cykelturen fick bli på plogade vägar.

Än så länge har vi inte riktigt besökt Sveg, mer än åkt igenom det på vägen hit. I morgon tänkte vi dock inta staden en stund mellan skrivandestunderna. Mer om det i ett kommande inlägg.

Jag hoppas bilderna här ovanför på gården och dess omgivning kan ge er en liten vink om hur underbart det är på Mankellgården med dess omgivning.

Ses snart igen

/m