Ogrumlat öga

Det är årets mörkaste dag. För egen del ser jag ljuset i tunneln. En hemtenta har hållit mig inlåst dygnet runt några dagar nu. Är som vanligt inte nöjd men skickar in ändå. Det finns ett begrepp som heter ”good enough” som jag alltid haft ett komplicerat förhållande till. I min värld kan det alltid bli bättre men till slut får man bara ge sig och gå vidare i livet. I min ålder vore det kanske patetiskt att tenta överhuvudtaget men jag följer inte strömmen.

Får ett sms från min bror med en bild på Tomaskorset. Min bror heter Tomas och han skickar det som svar på namnsdagsgrattiset jag skickade i morse. Han har alltid namnsdag på årets kortaste dag eller som andra säger, årets längsta natt. Nu vänder det, nu lämnar vi det mörka och välkomnar det ljusa. Jag tänker på ljus och mörker. Naturligtvis går tankarna till Johannesevangeliet. Det gör det alltid den här tiden på året. Hans första 18 verser är som ett förord till ljuset. Att lämna det mörka och upplyftas av det ljusa.

Det är lustigt det här med mörker och ljus. Få saker saknar jag från mitt gamla liv i Östergötland men jag saknar mörkret. De där stjärnklara, krispiga, iskalla nätterna då man gick ut på tomten och bara njöt av himlens skådespel. Långt ifrån stadens ljus, långt ifrån gator och torg, långt ifrån gråheten. Här i Skåne är mörker en bristvara. Naturligtvis är gatubelysning en säkerhetsfråga men jag saknar det totala mörkret. De där stunderna då du omsluts av det totala mörkret med enbart en myriad av stjärnor omkring dig. Det saknar jag.

Jag läser några rader ur ”Vägmärken” och den inre resan, som är den längsta, får mig att tänka på mörkret inom mig och ögat som kroppens lampa. Där sipprar ljuset in och fyller mitt inre med lust och liv. Seendet är verkligen en gudagåva i vissa sammanhang. Inte minst för att se både mörker och ljus, inte minst för att kunna skilja gott från ont, inte minst för att njuta av det obeskrivliga. Jesus bergspredikan, som Matteus beskriver för oss, innehåller så mycket men de två verserna han väljer att lägga in efter att Jesus talat om skatterna på jorden och i himmelen är nog väl valda. Precis efter orden om var ens hjärta bör vara står det:

”Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.” (Matt 6:22-23)

Jag bär en längtan efter att mitt öga inte ska vara ogrumlat längre. Att jag ska se och uppmärksamma de små sakerna i livet, se det fördolda som uppenbarar sig framför mig, se de problemfyllda sakerna som blir till klarhet och inte minst att tvivel blir till fast övertygelse. Det drömmer jag om, det längtar jag efter, det får bli min julönskan.

Min kropp och själ är trött. Upprepningar är monotona. Ledsen och arg. Irriterad och i otakt med min egen samtid. Förtvivlan växer och blandas med tristess. Dagarna går och dyrbar tid går förlorad. Sakta ser jag dock ljuset. Ett moln på himlen, en stjärna på natten, en stråle av solen. Ögonen är inte längre grumliga. I det klara blickfånget ser du möjligheterna bakom molnet, styrkan bakom stjärnan och inte minst kärleken i solens strålar. Det är nu du är som starkast, det är nu du skiner, det är nu du ser det lilla med sådan klarsynthet att allt blir en del av det större. Hungern är väckt och den mättas aldrig.

Ditt öga ser ljuset med ogrumlad blick.

/m

Ett sms och jag inser att vi har blivit amatörer

Klockan 17.54 får jag sms:et som har aviserats sedan presskonferensen för några veckor sedan, då två ministrar och två generaldirektörer aviserade att de ämnade skickade ett sms till samtliga mobilanvändare i Sverige. Smart, tyckte jag initialt. Då når de väldigt många fler med sin information än internetgenerationen. Åldersmässigt når de även andra användare än de som ser nyheter och annars är välinformerade. I mitt huvud började jag direkt efter presskonferensen fundera på hur ett sådant sms kunde utformas för att få maximal effekt. Jag antar att de hade läst den vetenskapliga rapporten som gjordes i Indien efter ett forskarutskick via sms i mars (Indisk utvärderingsrapport). Jag antar att de hade tänkt på ljudmeddelanden inbakat i sms:et, kanske länkar till direkta sidor på Folkhälsomyndighetens hemsidor eller MSB:s. Om inte det går av säkerhetsskäl gör de kanske summeringar i sms.et av de viktigaste punkterna. De har säkert tänkt vara extremt tydliga vad de skärpta råden egentligen innebär i sms-texten, om de vill nå flera via sms som de annars inte når via de ordinarie kanalerna. Kanske har de äntligen tänkt avisera en säker smittspårningsapp utan säkerhetsluckor, liknande den i Finland, kanske kommer de avisera i sms:et att det nu nationellt går att göra enkla snabbtest och hur dessa fysiskt kan erhållas, såsom redan finns i många andra länder. Kanske något om de kommande vaccinationerna. Det här kan bli riktigt bra, tänker jag. Så nås jag då av sms:et klockan 17.54.

Det tog således nio månader av pandemi innan de med befogenheter och makt i detta land tyckte att det var dags att kalla till en viktig presskonferens om ett nationellt sms. Man kan då tycka att de har haft tid på sig att tänka igenom ett välgenomtänkt och retoriskt slipat sms. Man kan tycka att eftersom andra länder redan genomfört massutskick via sms och dessutom genomfört vetenskapliga utvärderingar av dess effekt borde dessa vägas in i textens utformning. Man kan tycka att arbetet med att säkra en smittspårningsapp, som grannländer redan framgångsrikt infört eller nationella snabbtest, som många andra länder har sedan länge, passar utmärkt att avisera via nationellt sms. Man kan tycka att en nationell samordning gällande de kommande vaccinationerna kan vara en ytterligare information som kan vägas in i ett sms. Jag vet, jag är ivrig och vill framåt. Allt det här ovanstående kanske är för likasinnade som jag. Nu var det inte framåtandan nationen ville få information om…nu var det fokus på att informera om de skärpta råden….men borde det då inte framgå vad exakt de skärpta råden innehåller?

Det är möjligt att jag har hamnat på efterkälken efter alla mina år i chefspositioner inom offentlig verksamhet men i min värld har jag nu insett hur fel jag haft i mina tankegångar. Den presskonferens som fick igång mig med två ministrar och två generaldirektörer ter sig nu i efterhand som en märklig tillställning. Ett sms och jag inser att Sverige ligger efter alla andra länder. Ett sms och jag inser att Sverige numer leds av amatörer. Ett sms och jag känner mig nedstämd och ledsen. Det var inte så här jag såg mitt sms. Det var inte så här jag såg professionalismen i ett textmeddelande. Det var inte så här jag såg hur beteenden kunde ändras eller förstärkas. Det pratas om att Sverige ska ligga i världstopp i digitalisering…efter detta inser jag att de ljuger.

Jag är i otakt med min egen samtid. Inga fler sms, tack!

/m

Känner igen dig…

Det är den 5:e februari. Jag är på väg till Stockholm. Snön yr och tågen är försenade men bara så där lagom så att man hinner köpa en café latte och ta med sig på tåget. Det är varmt i tågvagnen. Kontrasten mot utsidans väder och vagnens innetemperatur gör att man nästan vill ta av sig vinterjackan innan man når fram till sin plats. Jag vill alltid ha en fönsterplats men tåget var nästan fullbokat då min sekreterare bokade min biljett så det fick bli en gångplats. När jag kommer fram till min plats och hivar upp väskan på hyllan där också vinterjackan läggs noterar jag den äldre damen som sitter på fönsterplatsen. Jag drar ned bordet och lägger min bärbara dator på plats innan jag slutligen sätter mig ned och säger ett ”God morgon” till min granne.

Min tillfällige resgranne nickar som respons medan jag öppnar datorn och börjar koppla upp mig mot nätet. Har min vana trogen en lista av punkter jag planerat hinna med under tågresan till Stockholm. Jag lägger listan med rubriken tågresa 5/2 bredvid datorn. Min granne sneglar på pappret men säger inget. Jag förstår att hon läser mina punkter. En annan resenär känner igen mig och kommer fram och vill diskutera ledtider i cancervården. Jag försöker att prata en aning dämpat och minimera samtalets längd men ändå vara vänlig. En svår konst men det går bra. Vårt samtal får ett naturligt slut då konduktören kommer och vill titta på biljetterna.

Jag samlar mig och koncentrerar mig på första punkten på min lista då jag hör min granne säga till mig,

”Jag känner igen dig.”

Jag ler mot henne och förstår att hon antagligen känner igen mig från något TV-inslag eller tidningsartikel. Kanske hörde hon pratet om ledtiderna med resenären som kom fram till mig. Östergötland är inte stort och vissa namn och ansikten syns flitigare än andra i media. Jag förbereder mig för att svara på något som antagligen har med hälso- och sjukvården att göra. Någon kritik, förstås. Jag är van. Älskar att försvara länets sjukvård så det gör mig inget.

”Du är en sådan där som tror att världen alltid surrar kring ditt jobb, va?”

”Ursäkta”, svarar jag en aning förvånad.

”Ja, jag noterar din lista med alla jobbpunkter du har där och med din dator i högsta hugg. Jag slår vad om att inte en enda av de där punkterna handlar om din familj.”

Jag skrattar till en aning och inser att min granne inte alls känner igen mig från länets media utan mer ser på mig som en stereotyp av en arbetsnarkoman. Kan inte förneka det heller.

”Det stämmer nog tyvärr”, svarar jag. ”Allt på listan är jobbrelaterat.”

”Antar att du är skild.”

Jag skrattar till ännu mer. Nickar som svar.

”Jag sa ju det. Jag kände igen dig.” 

”Jag har en flickvän”, kläcker jag ur mig.

”Trevligt.”

Det blir tyst en stund och jag tar återigen sats för att ta tag i första punkten på listan, ett mail till länets Produktionsenhetschefer. Tankarna kring den äldre damens frågor och påstående gjorde dock stark inverkan på mig. Känner ett sting av att jag måste försvara mig kring varför jag ej har något annat än jobbrelaterat på min lista. Långt inne i mitt inre vill jag inte att hon skulle tycka att jag enbart jobbar. Jag är trots allt trebarnsfar och tycker själv jag prioriterar dem högre än jobbet. Jag tar mod till mig och säger till slut,

”Ursäkta, men den här listan är jobbrelaterat så att jag ska kunna undvika att jobba så mycket hemma på kvällarna. Då vill jag vara med min familj.”

Jag ser att damen drar en aning på mungipan. Jag har svårt att tolka det.

”Menar du att du inte tar med dig jobbet hem på kvällarna?”

Direkt då hon säger det inser jag att jag har gått i fällan.

”Jo, det kan jag visserligen inte förneka men jag tar tag i jobbet då barnen gått och lagt sig.”

”Jag sa ju det. Jag känner igen dig. Din typ.”

Jag skakar en aning på huvudet. Hon har rätt men jag har svårt att medge det. Jag sneglar på min lista och på maillistan som tornar upp sig på datorskärmen. Det är nog ögonblickets ingivelse, utan någon riktig eftertanke, men jag slår igen datorn. Tar min lista i handen och stoppar ned den i kavajfickan. Damen sneglar på mina förehavanden men säger inget. Jag ångrar mig för ett ögonblick då jag tar sats för att säga min hjärtas mening till henne men det är för sent. Orden flödar ur mig. Nu finns det ingen återvändo.

”Ok. Jag lägger allt mitt jobb åt sidan under den här resan och så kan vi väl prata om vad vi tycker är viktigaste i livet. Våra familjer. Vad säger du?”

Hon skiner upp. Lägger huvudet på sned och nickar.

Det är nu över sex år sedan jag företog den där resan till Stockholm. Ibland undrar jag vad som har hänt med den äldre damen som satt bredvid mig på tågresan till Stockholm. Vi öppnade upp oss för varandra och jag fick en inblick hur det var att växa upp i Tranås på -40 talet medan jag berättade om min uppväxt på -70 talet i Flen. Vi kom in på barn och krämpor. Hon gav mig ett råd om att ta väl hand om mina tänder för det är hemskt att ha dåliga tänder då man är gammal. (Jag tänker ofta på det då jag borstar mina gaddar.) Vi pratade om de små sakerna i livet som ger guldkant. Om drömmar som kan te sig omöjliga men ändå värda att eftersträva. Om att prioritera familj före jobb. Om att vara i nuet och inte tänka för mycket på allt som kunde ha varit och stanna upp ibland och tacka livet. Om att nyttja naturen för strövtåg och inspiration. Om att jobba för en god hälsa. Vi pratade om mycket, mycket mer men det behåller jag för mig själv.

Listan med alla mina jobbpunkter blev ändå utförd…..på kvällen i ett hotellrum på Söder.

/m

State of the union – covid och spanska sjukan

Jag har alltid haft en förkärlek till Artikel II, sektion 3 i den Amerikanska konstitutionen. Så här står det:

”He shall from time to time give to Congress information of the State of the Union and recommend to their Consideration such measures as he shall judge necessary and expedient.”

Förutom det uppenbara felaktiga, att konstitutionsfäderna enbart såg framtida presidenter som enkönade, finns det något ödmjukt, sympatiskt men även uppfodrande att den som leder nationen, en gång per år, kommer till de folkvaldas hus och levererar både ett skriftligt och muntligt tal över tillståndet i nationen. Den här traditionen inleddes med George Washington år 1790, men ända fram till Woodrow Wilson var traditionen att leverera ett skriftligt tal. Sedan Roosevelt sker dessutom denna tradition tidigt under året, helst i januari. För den nördige finns i princip samtliga tal att läsa på nätet. Det är en guldgruva. Här kan man t.ex. läsa det allra första, levererat av George Washington.

EU har anammat ett liknande koncept och jag brukar alltid ta mig tid till att se när EU kommissionens ordförande levererar sitt ”Tillståndet i EU”. Här är en länk till då nuvarande ordförande, Ursula von det Leyen, gav sitt tal i september år 2020.

I USA är detta tillfället, ett av de få, då samtliga tre grenar i den amerikanska konstitutionen träffas, Högsta Domstolen, Senaten, Representanthuset samt Presidenten. Naturligtvis blir talet numer ett TV-spektakel med en del pompa och ståt och upplyftande av särskilda personer som presidenten vill hedra, men utgångspunkten med en presidents adressering av tillståndet i nationen är det jag vill komma åt. Här finns det en unik möjlighet att göra en temperaturmätning av det politiska läget. Något liknande saknar jag i Sverige.

Just nu pågår den andra vågen av Covid-19 pandemin över landet och världen. För egen del brukar jag tänka tillbaka till spanska sjukan och göra jämförelser. Naturligtvis har vården utvecklats och även standarden med allt färre flerfamiljhushåll men politiskt, har det hänt något? State of the union i Sverige år 1918 då andra vågen av Spanska sjukan svepte in över vårt land kontra 2020 då andra vågen av Covid-19 sveper in? Vi har inget State of the union tal från vår statsminister och hade inte heller under Spanska sjukan men ”landets tillstånd” och jämförelsen politiskt tycker jag ändå är intressant.

År 1918 var det, det mest dödsbringande året för influensapandemin i Sverige. Jag har för mig att över 40 000 svenskar avlider i sviterna av spanska sjukan detta år. Politiskt är Nils Edén svensk statsminister och han leder en liberal-socialistisk koalitionsregering, uppbackad av socialdemokraternas Hjalmar Branting. Hela Sverige står inför randen av ett inbördeskrig samtidigt som man måste hantera en humanitär katastrof. Politiskt genomdriver Edén/Branting den största politiska reformen under 1900-talet, i december driver regeringen igenom principbeslutet om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Så här i eftervärldens ögon är det ingen som ifrågasätter Edén/Brantings i många avseende handfallna strategi för att hantera spanska sjukan, utan istället hedras deras i många avseenden unika och framgångsrika beslutsamhet att driva igenom rösträttsreformen.

Allt det här tänker jag på då jag ser statsminister Stefan Löfven hålla ett TV-tal till nationen förra söndagen. Jag försöker erinra mig de gånger jag har sett våra statsministrar hålla TV-sända tal till nationen. Det kan vara 1992 då jag från Rindö, KA 1, såg Carl Bildt hålla ett tal då lasermannen härjade som värst. Naturligtvis kommer jag ihåg 2003 då Göran Persson höll ett tal efter Anna Lindhs bortgång och nu i våras då Stefan Löfven höll ett tal efter pandemiutbrottet. Kan jag ha missat något tal? Ingvar Carlsson höll väl inget efter Olof Palmes bortgång? Hur som helst, det är vid få tillfällen våra statsministrar adresserar hela nationen i ett TV-sänt tal, och nu har alltså Löfven hållit två inom loppet av ett drygt halvår.

År 1918 pågår en bred debatt i riksdagen kring rösträttsreformen. Man kan tycka att den viktigaste politiska frågan vore hanteringen/strategin för att undvika spridningen av spanska sjukan eller öka resurserna till sjukvården men den stora frågan är rösträtten. De allra flesta av de 40 000 människor som avlider under 1918 dör under november och december, samtidigt som den häftigaste debatter kring rösträtten sker. Nils Edéns fokus är tydlig då han den 17:e december enligt riksdagens protokoll säger, ”Landet behöver alla dessa krafter, och de ha alla rätt att göra sin röst hörd”.

Stefan Löfvens tal är fullt med både pekpinnar och ödesmättade uppmaningar. ”Träffa enbart människor du bor ihop med”, budskapet är dystert, ”det blir värre innan det blir bättre”. Historieintresserad som jag är, samt eftersom jag bland annat har en master i pedagogik, kan jag inte låta bli att fundera kring statsministerns retoriska grepp i jämförelse med andra demokratiska ledare genom historien. Läser ni många av presidenters tidigare tal i ”State of the Union” är det hopp om en bättre framtid som genomsyrar alla tal. Mitt i depressionens USA, år 1933, vädjar exempelvis president Roosevelt till medborgarnas optimistådra genom sitt kända uttalande om ”det enda vi har att frukta är fruktan själv” och den 27:e augusti år 1939 håller Per Albin Hansson sitt berömda tal och ”slirar” en del på sanningen genom meningen ”Vår beredskap är god”. Allt för att ingjuta hopp, allt för att stärka medborgarna, allt för att sända signalen att i slutet av tunneln finns det något ljusare.

Jag antar att vi, svenska medborgare och invånare, nu verkligen ska förstå allvaret och att Covid-19 prövar oss som nation i varje ögonblick av vårt liv. Det är statsministerns hårda budskap. Han vill inte sända ut hopp. Varje dag prövas vi, i hemmet, i matvarubutiken, på löpturen. Det är inget fel med det men historiskt är det här ett helt nytt grepp som vår statsminister använder sig av. Det fanns inget hoppfullt i hans tal, det fanns bara uppmaningar om avstånd och att vi ska ta vårt ansvar, som fria medborgare i en redan stolt demokrati. Ingen ifrågasatte Edén/Brantings spanska sjukan-strategi, just för att det fanns helt enkelt inga andra och bättre politiker att hantera krisen på ett annorlunda sätt än vad som redan gjordes. Ingen ifrågasatte deras fokus på rösträtt. De har nu gått till historien, som de svenska ledare som införde rösträttsreformen, mitt under en pandemi som dödade mångdubbelt fler människor i Sverige under bara december 1918 än under hela Covid-19.

Ibland är det bra med jämförelser och att få perspektiv på sin egen samtid. Båda pandemierna är hemska, båda kräver att vi medborgare tar vårt ansvar men politiskt hanteras dessa helt annorlunda. Tänk om vi i Sverige hade haft ett ”State of the union” tal. Jämförelsen mellan Nils Edéns ”State of the union” tal i januari år 1919 kontra Stefan Löfvens i januari år 2021 hade varit spännande. Tycker inte ni det?

/m

Många tjänstefel just nu…

Då jag hade ett jobb var mitt motto att förbereda mig maximalt inför ett möte. Jag läste på och försökte sätta mig in i vad den personen och den personen skulle komma att säga på det kommande mötet. Jag läste på om alla ämnen som skulle eller kunde komma upp och jag visualiserade mötet innan. Jag var påläst, förberedd och ytterst sällan blev jag överraskad, jag hade ju redan haft mötet i mitt huvud innan det existerade i verkligheten.

Under hela min chefskarriär hade jag samma strategi, vad det än månde vara. Jag var alltid förberedd för alla eventualiteter och såg diverse ärendens olika vägar innan det skedde. Framtiden blev i mitt huvud nuet. Planering var A och O. Naturligtvis var detta förhållningssätt och denna strategi tidsödande, jag förberedde varje dag minutiöst och naturligtvis arbetade jag mer än många andra. Jag såg dock detta som den enda vägen framåt. Det var chefens viktigaste verktyg, att alltid vara förberedd.

Nu när jag sedan länge har lämnat chefsbanan bakom mig slås jag av hur få som verkar anamma denna enkla strategi. Många verkar leva utifrån devisen att förberedelse är inget att ha, de klarar sig med att leva i nuet. För mig är det en gåta hur man inte planerar för det värsta eller bästa scenariot och sedan njuter av att se resultatet. Människan verkar dock ha en fantastisk förmåga att bortse från risker, vilket naturligtvis kan vara bra eftersom man då vågar sig på att pröva utmanande saker, men ska man vara en bra chef är förberedelse kring det värsta scenariot ett måste.

Inte minst i dessa tider. När smittotalen i somras gick ned gällande Covid-19 spreds en viss optimism i världen och Sverige om att det värsta är över. Alla som har läst om spanska sjukan, alla som vet något om virus, ja i princip alla som har någon slags kontakt med sjukvården och har ett historiskt intresse visste att en andra våg skulle komma. För mig är det därför en gåta varför man inte har gjort en bättre planering, en bättre förberedelse, inte minst som chef, för att möta den andra vågen vi nu är inne i.

Låt mig ta några exempel som nu är aktuella. Vaccin kommer snart att vara godkänt och regering och statliga verk gör mycket riktigt det enda uttalande som går att göra, nämligen att inom kort blir det upp till regionerna att sköta massvaccineringen. Vad får jag då läsa i diverse tidningar runtomkring landet? Jo, företrädare från olika regioner som säger att det här blir tufft, det kan bli svårt att få allt att fungera, de har alldeles för dålig information från ansvariga om vilken målgrupp de ska sikta in sig på först, de har för lite tid att förbereda sig… mm. En svada full med bortförklaringar. Allt för att de inte har gjort en planering eller förberett sig tillräckligt. Att ett eller flera vaccin skulle bli godkända kommer knappast som en överraskning för någon, eller?

Ett annat exempel är att det fanns ledig testkapacitet för Covid-19 i samtliga regioner från privata labb efter sommaren. Många regioner meddelade dessa privata labb att vi behöver inte er kapacitet, vi klarar oss själva. De la dessutom till att vi kommer att klara oss själva under en överskådlig tid framöver. När vi nu är inne i en andra våg, som alla visste skulle komma så är testkapaciteten en begränsning. För mig ett närstående län har dessutom inte haft någon provtagningskapacitet under en längre tid nu. Hur märkligt är inte det då en enkel förberedelse hade kunnat löst problemet?

Det är alltid lätt att vara en slags ”besserwisser” och stå utanför och säga hur verksamheterna skulle ha gjort annorlunda. Det här inlägget är inte menat att vara ett sådant inlägg. Jag använder ovanstående som exempel för att göra en poäng av min käpphäst inom ledarskap, nämligen förberedelse. Chefer ska helt enkelt göra sitt jobb innan jobbet händer! Punkt. Chefer har ett ansvar att alltid förberedda sig för att det värsta trots allt kan hända. Chefer har ett ansvar att säkerställa innan något ska ske att allt är förberett till det sker. Ibland kan jag köpa att man råkar göra misstag. Vi är trots allt människor och vi kan inte förutse allt men att inte förbereda sig för sådant som man kan förutse. Ja, det kallar jag tjänstefel. Just nu ser jag många tjänstefel runtomkring mig….

/m

Stjärnan leder hem, ej bort

Det är den 1:a december och min vana trogen njuter jag av att sätta upp ljusstakar och adventsstjärnor i fönsterna. En av stjärnorna lyser nu upp vårt sovrum och jag måste medge att det är en av de vackraste stjärnor jag sett. Den är inhandlad inför julen år 2017 under en resa till Göteborg som jag och min älskade Anette gjorde. Det var i en av affärerna i det charmiga Haga på vägen till Järntorget vi såg den. Upplyst i skyltfönstret kallade den på oss. Sedan dess har den hängt i huset i Slaka, Linköping under tre jular, nu firar den sin första jul i Limhamn, Malmö.

img_0595

Enligt traditionen visade stjärnan de tre vise männen vägen till krubban. I alla fall har jag fått lära mig det men nu när jag mer regelbundet börjat läsa Bibeln märker jag att något antal nämner ingen av evangelierna. Dessutom används ”stjärntydare” som begrepp i Matteusevangeliet (Matt 2:1) så det här med ”vise män” vet jag heller inte vart det kommer ifrån. Jag slår upp Novum Testamentum för att läsa i grundtexten och där nämns ”μαγοι”, det grekiska ord som idag används för magiker. Det står i plural, de är alltså minst två, men Matteusevangeliet anger således inte exakt hur många de var. Dock står det om tre gåvor, guld, rökelse och myrra, och det är antagligen därifrån tanken på att de var just tre kommer.

Det händer något då vi hänger upp en adventsstjärna i fönstret. Ett slags ”magi” inträffar med ett budskap om hopp, tradition och frid. En fläkt av barndomens jul fladdrar förbi och jag ler inombords. Barndom, jul och adventsstjärnor hänger intimt ihop. Nu när jag inte längre har några barn här hemma och inte heller kommer fira jul med dem blir min stjärna ännu viktigare för mig. Kanske bär den på något annat för mig än vad jag själv anar? Hoppas det.

I helgen firade vi första advent och nu går det snabbt mot jul. Ljuset visar vägen där det tidigare var mörker, nu sprids det värme där det tidigare var kallt och nu letar jag efter hopp där det tidigare var utsiktslöst. Kanske är det det min stjärna i sovrummet vill visa mig. Det finns hopp och en väg framåt. Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem. Så heter det ju.

Jag lägger mig i sängen och sneglar mot adventsstjärnan. Vad framtiden än har att erbjuda kommer jag att acceptera det. Stjärnan visar vägen. Så gjorde den för cirka 2000 år sedan för ett antal ”magiker”, så gör den idag för mig.

/m 

Det enkla och självklara är oftast det svåra

Det är många saker man har gjort i sitt liv, vissa saker har förbleknat, vissa minns man knivskarpt och vissa minnen kan man med en viss puff få till att återkomma i minnet. Jag befinner mig på en stor HR-konferens i Stockholm. Om någon minut ska jag upp på scen och hålla ett föredrag om strategisk kompetensförsörjning. Det är det sista scenframträdandet innan lunch och jag tog mig tid att vara här under de andra talarnas framträdande innan mig. I jämförelse med dem inser jag att jag kommer att förmedla ett oerhört övergripande och strategiskt perspektiv. De talare som har varit innan mig har varit väldigt operativa och jag undrar för en kort stund om jag ska lägga mitt manus åt sidan och ”spontanköra” istället. Det kan bli bra men jag har också varit med om framträdanden där en sådan strategi blivit en katastrof. Jag bestämmer mig i sista stund för att köra på det jag har planerat, konferensen har ju till och med begreppet ”strategisk” i sitt namn så det kan ju inte bli någon överraskning om jag håller det på en strategisk nivå.

Det är lunch efter mitt inspel från scen. Jag är relativt nöjd. Självkritisk som jag alltid har varit ser jag missarna jag gjorde, powerpointbilderna som fungerade och de som inte fungerade, det jag missade att ta upp och det som jag borde ha sagt på ett annat sätt. Efter varje framträdande är det likadant. I mitt huvud spelar jag upp föredraget om och om igen, denna gång ser jag mig själv från åskådarnas sida och jag ser vad jag kunde ha gjort bättre. Jag brukar kalla dessa filmsekvenser för förbättringsstunder. De hjälper mig att bli bättre.

En av deltagarna i konferensen sluter upp vid min sida då vi ska välja bord för konferenslunchen. Hon presenterar sig som HR-chef. Omedelbart berömmer hon mig och säger att jag lyfte den här konferensen till högre nivåer med min medverkan. En aning förläget fortsätter jag lyssna på HR-chefen och hennes resonemang om att det strategiska perspektivet saknas ofta i dagens organisationer, att en långsiktig plan för kompetensförsörjning sällan finns, hur man bara arbetar operativt mm. Jag förstår att vederbörande är frustrerad och att mycket bottnar i frustration kopplat till den egna arbetssituationen. Jag bestämmer mig för att fortsätta samtalet med henne under lunchen. Flera konferensdeltagare runt bordet sluter upp i vårt samtal.

Jag säger att båda måste finnas för att det ska bli framgångsrikt. Både det strategiska och det operativa. Begreppet ARIMUA (alla ni som sysslar med HR vet detta) är naturligtvis en övergripande ”Life cycle modell” (Attrahera, Rekrytera, Introducera, Motivera, Utveckla och sist Avveckla) och ska naturligtvis finnas i alla företags övergripande HR-modell men under den ska varje bokstav i modellen ha sin egen plan, sin egen operativa del som hakar i den övergripande. Då jag säger detta nickar de flesta runt bordet men inte alla. Jag försöker förstå varför mitt resonemang inte till synes vinner mark hos alla. Jag fortsätter att prata om att HR måste haka på den övergripande affärsmodellen och inte ha andra frågor än de som företaget ägnar sig åt, jag fördjupar mig i HR outside and in. Affärsmodeller och HR-logik sprutar ut ur min mun och jag går in på hur en bra HR-manager, oavsett nivå måste ta en stor plats i en ledningsgrupp. Inte för HR:s skull utan för företagets bästas skull.

Efter att jag har pratat på och besvarat de frågor som uppstår längs vägen är plötsligt lunchen slut. Vi bryter upp och de andra återgår till konferensen, för egen del måste jag lämna för ett möte på SKL. Jag tackar mitt lunchsällskap och säger hej då. En av bordsgästerna dröjer sig kvar och när vi går därifrån vänder hon sig om och säger till mig:

”Det låter så enkelt när du säger allt det där om HR. Du anar inte hur svårt det är när man ständigt blir ifrågasatt i en ledningsgrupp.”

Jag blir först en aning förvånad men sansar mig fort och svarar henne:

”Tro mig, jag förstår precis. Det enkla och självklara är oftast det svåra.”

Det har nu gått säkert 7-8 år sedan den här konferensen och under förmiddagen idag får jag ett mail ifrån en HR-direktör på en statlig myndighet. Jag känner inte igen vederbörande. Dock presenterar hon sig som ”lunchsällskapet”. Konferensen och lunchen återkommer i minnet. Hon berättar om hur den där lunchen förändrade hennes syn på sitt arbete. Hur hon förändrades i sitt arbete och hur hon sedan dess fortsatt att implementera både strategiskt och operativt perspektiv i sitt HR-arbete. Hon såg ett av mina blogginlägg på Linkedin och fick för sig att skicka iväg ett mail till mig.

Jag är tacksam för att hon hörde av sig och medan jag läser hennes mail undrar jag om den som skriver är HR-chefen som först tog kontakt med mig innan vi gick till bordet, eller om det är hon som dröjde sig kvar efter lunchen eller om det är någon av de andra bordsgästerna? Svaret kommer i slutet av hennes mail.

”Sedan jag träffade dig säger jag titt som tätt till andra och till mig själv, det enkla och självklara är ofta det svåra” 

/m

 

Villfarelsen att vi bryr oss

Det är två dagar efter att jag har sprungit ett maratonlopp i Central park. Stormen Sandy har bedarrat och jag befinner mig mitt i hjärtat av Manhattan, nämligen Times Square. På den upphöjde scenen blickar jag och mina vänner ut över ett massivt uppbåd av amerikaner som ivrigt inväntar de stora nyhetskanalernas förutsägelse om vem som har vunnit presidentvalet år 2012. New York är tydligt demokratiskt så det är få som medger att de har röstat på Romney. Jag gör bedömningen att 95% av de som har tagit sig till Times Square denna tisdag natt har röstat på Obama.

Jag lägger min dator lite åt sidan. Undrar i mitt stilla sinne i vilken låda jag har lagt alla kylskåpsmagneter med bild på Obama och hans budskap ”Yes, we can”. Det är nu åtta år sedan jag var i New York och således på plats när Obama omvaldes. Vi hade tyvärr inte fått springa det ”riktiga” New York Maraton men hakade istället på ett inofficiellt lopp under söndagen runt Central park. Nu blev vi istället vittne till när historia skrevs då Obama omvaldes som president. Det kändes stort och då jag letar i en flyttlåda märkt 88 från flytten från Linköping i våras blir jag en aning besviken då kylskåpsmagneterna inte hittas.

Har bläddrat lite i Obamas nya bok, ”Ett förlovat land”. Den är välskriven och full med anekdoter om den amerikanska drömmen. Jag minns så väl partikonventet 2004. Det är första gången jag hör talas om senatorn från Illinois och då jag hör honom tala inser jag att det här är ett blivande presidentkandidatsämne. För egen del har alltid Hillary Clinton varit något av en förebild för mig så när Obama ställde upp emot henne i 2008 års kampanj hade jag redan valt sida. På min födelsedag hoppade sedan Clinton av racet och gav Obama sitt fulla stöd, ända sedan dess har Obama varit i mitt hjärta.

Boken innehåller förstås en första del där innehållet är så där typiskt för amerikanska biografier. En berättelse om pojken med en pappa från Kenya och en mamma från Kansas, uppvuxen på Hawaii som med hjälp av tur, hårt arbete och en enorm talang lyckades ta sig hela vägen till Vita huset. Den delen av boken kunde han ha minskat ned på, den kan vi sedan tidigare böcker, det är den andra delen jag är mest intresserad av. Den delen handlar om de första tre åren av hans presidentskap. Den slutar triumferande med avsättandet av Usama bin Laden men har innan dess täckt in finanskris, klimatkris, relationen med Europa och Kina, katastrofvalet i mellanvalet år 2010 och Horizonskandalen.

Jag är tillbaka till den där dagen i New York i november år 2012. Då CNN och ABC nästan samtidigt tillkännager att de förutspår att Obama blir ”re-elect” utbryter rena kramkalaset på Times Square. En tjej på min högra sida kramar om mig spontant och en äldre farbror framför oss på läktaren vänder sig om och med tårar i ögonen trycker han våra händer. ”He made it again”, säger han. Han upprepar frasen flera gånger och jag kan inte låta bli att känna glädje och eufori tillsammans med övriga New Yorkbor. I den här stunden verkar allt möjligt. Obamas slogan från 2008 om ”Yes, we can” och inte minst hans berömda tal där han upprepar frasen om att ”det finns inget konservativt Amerika, det finns inget liberalt Amerika, det finns inget vitt Amerika, det finns inget svart Amerika. Det finns bara ett Amerika, Amerikas förenta stater” känns närmare än någonsin. Åtta år senare då jag letar i min flyttlåda och bläddrar i Obamas bok undrar jag vad det var som egentligen hände? Trumps ansikte syns framför mitt inre. Hur kunde det gå så fel?

Ungefär mitt inne i den andra delen av Obamas bok tror jag mig finna svaret. Det är där Obama beskriver hanteringen av finanskrisen. I kongressen höll Obama ut handen till sina politiska motståndare men Mitch McConnell, som var republikanernas gruppledare i senaten, hade en annan plan, att säga nej till allt som president Obama kom med, oavsett vad det än var. I boken beskriver Obama hur dåvarande vicepresidenten Joe Biden återberättar ett möte han haft med McConnell. Biden hade försökt övertyga McConnell om viktigheten kring att släppa igenom ett lagförslag som skulle hjälpa många amerikaner igenom en svår finanskris. McConnells svar sa det mesta:

”Du måste ha drabbats av villfarelsen att jag bryr mig”. 

Då Obama fortsätter i boken att berätta om när den svarte Harvardprofessorn Henry Louis Gates blev arresterad av polisen, då han hade glömt nycklarna och försökte ta sig in i sitt eget hus blir det ännu mer tydligt för mig. I sin första kommentar sa Obama att han tyckte att polisen betett sig dumt när de gripit Gates trots att han kunde bevisa att han bodde i huset. Raseriet mot Obama blev massivt. Hans opinionssiffror, bland vita väljare ska sägas, hämtade sig aldrig. Obama hade påmint dem ytterligare en gång om rasismen inom poliskåren, det var en sanning de inte ville höra, inte från en mörkhyad president. I boken beskriver Obama sin egen reaktion på vreden, han kan omöjligen förstå den.

Där har vi två av svaren varför inte Obama lyckades med sina föresatser, varför hans devis om ”att det finns bara ett Amerika” är så fundamentalt fel, varför vi nu har fått se ett mer splittrat USA än på minst 150 år, varför vi för närvarande ser en tjurig president som vägrar lämna Vita huset, varför detta land har blivit ett land som alla skrattar åt. Då jag läser boken inser jag att Obama såg det tidigt men hade ingen möjlighet att göra någonting åt det. Rasismen i USA växte sig allt starkare under hans tid och inte minst fick han känna på vreden och hatet från republikanerna, hur orättfärdig den än var.

Då jag och mina vänner går tillbaka till hotellet den där segernatten för åtta år sedan mötte vi idel glada människor överallt. De hade framtidstro och såg fram emot fyra nya år med en president som de både hade ett stort förtroende för men också som lovade dem hopp. Mycket av hoppet låg i att många såg Obama som en progressiv politiker. Det som få förstod eller ville se var att Obama lovade försoning med motståndare och ett lands samling under en tid då det redan var för sent. Han lovade något han inte kunde lova. Han slogs mot väderkvarnar som inte ville ha försoning, de ville ha splittring. Obama beskriver sin djupaste respekt för sin motståndare i 2008 års val, John McCain, i sin bok. Redan där var dock splittringen som nu delat landet i ett avgrundshål på väg. Få såg det då, tror inte ens Obama såg det komma, men som vice presidentkandidat valde McCain en ultrahöger, islamafobisk Sarah Palin, som sin parhäst. Där och då började yttersta högern sitt tåg mot makten.

Obama hade inte en chans. Ingen majoritet i kongressen, ökad rasism, en vänsterfalang som ville se progressiv handling från honom och som inte såg realiteten kring presidentens bakbundenhet, det ökade missnöjet hos ”vita män i underklassen” och inte minst en väljarkår med förväntningar utöver det vanliga. Obama lyckades med det omöjliga. Med en mittenpolitik med intelligens, anständighet och ärlighet lyckades han genomdriva flera reformer, stoppa finanskrisen, införa en ny sjukvårdsreform och öka sysselsättningen. Obama fick med sin Harvardutbildning i ryggen, 12 års erfarenhet av politik på toppnivå och en osedvanligt skicklig retorik med sig de flesta amerikanska väljares röster under två val. Trump behövde bara pengar och en massa lögner och rasistiska uttalanden för att lyckas vinna sitt val. Så långt har det gått nu när jag tittar tillbaka på resan jag gjorde till New York för åtta år sedan.

Obamas bok är en påminnelse om hur en president ska vara när den är som bäst men samtidigt är boken en väckarklocka. Den visar hur landet Amerika på bara några år har fallit ned från en unik position som världsledare till att nu vara världens skämt. Ett land i kris, ett imperium som har fallit, med politiska ledningar som mist förmåga att leda. En bitter eftersmak hänger kvar i mig då jag lägger ifrån mig Obamas bok. Kunde Obama ha gjort något annorlunda? Kunde detta kaos ha undvikits? Kanske var det oundvikligen meningen att hända. Efter en av de mest intelligenta och retoriskt skickligaste presidenterna i världshistorien lämnades stafettpinnen över till ett skämt….då kunde det väl bara gå åt ett håll? Republikanerna som motarbetade Obama fick till slut som de ville. Trump kom som ett svar på McConnells spel mot Obama om ”villfarelsen att han inte brydde sig”.

Nu kommer Joe Biden att försöka ”reparera” landet. Försöka få det att återgå till någon slags normalitet. Då jag läser Obamas bok inser jag dock att det inte längre finns någon normalitet. ”Yes we can” och ”Ett enat Amerika” är slogans, inget annat. Det är retorik som i praktiken inte existerar. Så länge det finns politiska motståndare som istället för att besluta om vad som är bäst för det amerikanska folket, oavsett vem som sitter som president, utan hellre agerar enligt tesen ”villfarelsen att du tror att jag bryr mig”, kommer Amerika förbli en nation i kris. Kanske är det bäst så? Kanske vill de ha det så? Det känns bara så onödigt, då de hade en duktig och intelligent president i Obama. När får Amerika den chansen igen?

/m

Den här regionen är mitt ”ex”

Vi har lämnat Limhamn för att spendera helgen i min förra hemstad, Linköping. Det här är min ”ex-stad” med mitt ”ex-hem”, där jag har mitt ”ex-jobb” och mycket anat ”ex”-relaterat. Jag tänker på övergångar, förändringar och att vara ett ”ex” då jag sitter i ett underbart allrum i det Bed & Breakfasthus vi spenderar helgen i utanför Ledberg. Det känns märkligt att vara tillbaka och inte ha någon fast plats. Allt är ”ex” här.

Tänker på Calvin Coolidge som på morgonen den 4 mars 1929 gör sig redo för att lämna över presidentskapet till Herbert Hoover. Det regnade och var allmänt trist. Han lämnar över frivilligt till sin handelsminister Hoover. En man han inte riktigt drar jämt med. På en fråga från en journalist om hur han känner sig att lämna över presidentskapet till någon annan så svarade Coolidge:

”Ingen tycker om att vara ett ex.”

Övergångar är aldrig enkla, inte ens om de är frivilliga. Dwight D. Eisenhower beskrev det som att han hörde arbetare snickra upp galgen utanför ett fängelse, då han hörde hammarslagen på Capitolium inför ”Inauguration day” i januari 1961. Det var hans egen hängning som väntade tyckte han. Så tufft skulle det bli att bli ett ”ex”. Åtta år tidigare hade han själv svurits in efter att ha efterträtt Harry S. Truman, som tog mycket illa vid sig av den personangreppslika valkampanj som Truman tyckte att Eisenhower bedrivit. Deras ceremoniella åktur till Capitolium, en av dessa ”Inauguration Day-ritualer” som är utformade för att kamouflera fiendeskap mellan individer som annars inte är på talmässiga villkor, kändes lika besvärligt som den som var en generation tidigare för Coolidge och Hoover. Likaså skulle den komma att bli för Jimmy Carter och Ronald Reagan, och nu senast för Barack Obama och Donald Trump.

Efter 60 år är det lätt att glömma att facklan överfördes från Ike till John F. Kennedy efter det närmaste valet i mannaminne. En jämnt fördelat väljarkår gav till slut den nya presidenten sin legitimitet genom tv-bilder av den yngsta valda presidenten som välkomnades till Vita huset av den till den tidens äldsta. Tiden har inte försvagat minnen från en snöbunden huvudstad och en pälsfri JFK som trotsade både kallgrader och en till synes oändlig åkallelse levererad av Bostons kardinal, Richard Cushing. Den inledande bönen var bara några sekunder kortare än Kennedys inledande tal, med sin bländande kallelse till service och generationsväxling som höjde en ny standard för presidentens retorik.

När den nu valda presidenten Joe Biden balanserar med en kommande ceremoni med folkhälsan i fokus och en eskalerande covid-19-pandemi samt en företrädare som hittills vägrat att inse sig besegrad lär den här ceremonin gå till historien. Vi som är historiska ”nördar” har naturligtvis läst om hur John Adams i mars 1801 bojkottade Inauguration day för efterträdaren Thomas Jeffersson men det mest dramatiska måste väl ändå vara i mars 1961 då Abraham Lincoln snabbt fick rida förbi Capitolium så att inga krypskyttar från Södern knäppte honom.

Nu väntar som sagt 2021 års ”Inauguration day” och med största sannolikhet kommer den 46: e presidenten att tillträda genom distanserade ceremonier som påminner om Roosevelts krigsinvigning till sin fjärde mandatperiod i januari 1945. En medvetet blygsam affär som hölls på Vita husets södra gräsmatta. Där deltog bara inbjudna gäster, några av dem som återvändande soldater på kryckor. Med krigets slut i horisonten använde FDR tillfället för att citera ”min gamla skolmästare, Dr Peabody … att civilisationens trend alltid är uppåt.” Krigstidens åtstramning var den officiella anledningen till den begränsande ceremonin. I själva verket var det FDR: s sviktande hälsa som stod för korrektheten i hans kommentarer och annulleringen av den vanliga inledande paraden.

En sak är dock stensäker. Oavsett vad som läggs upp som programpunkter den 20 januari 2021 kommer inte Biden kunna säga samma ord som Jimmy Carter sa om sin företrädare den där dagen för 44 år sedan. Bidens relation till Trump är minst sagt svag och så var det även för Carter då han skulle tillträda sin ämbetsperiod. Trots det sa den ödmjuke Carter följande om sin företrädare, något knappast Biden kommer säga om Trump:

”För mig själv och för vår nation vill jag tacka min föregångare för allt han har gjort för att läka vårt land.”

Nu befinner jag mig återigen i Östergötland och min hjärna gör allt den kan för att tacka regionen för allt den gjort för mig. 32 år av mitt liv har spenderats här. Mitt hjärta skriker dock att lämna den här regionen åt någon annan. Den här regionen är mitt ”ex”.

/m

Marie Colvin, IVO och jag var där

Marie Colvins arbete som krigskorrespondens har alltid fascinerat mig. Ibland blev hon ifrågasatt eftersom ingen annan krigskorrespondent på plats rapporterade detsamma som hon och frågan var då om hon verkligen rapporterade sanningen. I exempelvis Falluja rapporterade hon från nedgrävda massgravar när andra korrespondenter slussades runt som i en turistbuss för att rapportera om annat. Hon gick sin egen väg och det var också hennes försvar då hon blev ifrågasatt. Hon hade ju trots allt varit på plats, hon hade varit närvarande, hon och ingen annan kunde veta hur det egentligen var. Hon upprepade därför samma mening om och om igen:

”Jag var där.”

För egen del är jag långt ifrån krigets fasor. Sysslolös tar jag mig an IVO:s senaste granskningar. Slöläser. Mest för att få tiden att gå. Jag antar att även ni tar er an IVO:s granskningar då ni har lite tid över. Inte? Jag tycker att det är en skyldighet som medborgare och numer arbetslös före detta regiondirektör att hänga med i resonemanget. Det är dock en läsning som inte direkt muntrar upp. Här har ni länken till IVO:s granskningar. Jag slår igen datorn och yttrar Colvins mening:

”Jag var där.”

Slutsatserna från IVO:s granskning av regionernas arbete då det gäller medicinsk vård och behandling av de äldre på särskilt boende under Covid-pandemin är inga nyheter direkt. En av fem patienter på äldreboendena (javisst ja, det heter tydligen inte patienter i den kommunala världen….boende eller brukare är nog den termen som använts där) fick inte någon individuell läkarbedömning då de så här i efterhand både hade rätt till det och inte minst…var i stort behov av individuella läkarbedömningar. IVO:s journalgranskningar pratar sitt tydliga språk. I vissa regioner skedde till och med kollektiva bedömningar för ett helt äldreboende!

Med Socialstyrelsens goda minne, samt i vissa fall med regionernas riktlinjer som stöd, har läkare hållit sig borta från äldreboendena och fattat beslut via telefon. De äldre som smittades av Covid och deras anhöriga fick varken information eller gjordes delaktiga i behandlingen. De anhöriga fick ju inte ens träffa sina äldre släktingar. Jag slår lite slumpartat på länkarna som går till olika beslut för olika regioner och man kan lugnt konstatera att den vård som skedde i livets slutskede skedde sannerligen inte enligt regelverket. Ni kan läsa själv på IVO:s länkade sidor.

”Vi var där.”

Alla vi som har eller fortfarande arbetar inom hälso- och sjukvården kan dock inte slå bort denna kritik och säga att IVO har fel. Jag säger som Marie Colvin….”jag var där”…faktum är att IVO:s granskning ytterligare understryker allt det vi redan visste. Ädelreformen är ett gigantiskt misslyckande då det gäller gränsdragningarna mellan dåvarande landsting (nuvarande regionerna) och kommunerna och det såg vi redan 1992 men inget har gjorts som har lyckats mildra eller överlappa en ansvarsfördelning som sedan 1992 inte har fungerat. Jag skrev tidigare om detta i ett annat blogginlägg där jag kritiserade Ädelreformen. IVO måste ha läst mitt inlägg för de har exakt samma punkter som jag lyfte fram. Det är egentligen inte så konstigt att vi ser samma saker. Vi som har arbetat och levt i Sverige sedan 1992 kan inte blunda och säga att det är någon annans ansvar, eller att vi inte visste…för ”vi var där”. Vi såg reformens genomförande, vi tog del av Socialstyrelsens rapporter om brister som upprepades gång på gång på gång….så vi kan inte skylla ifrån oss.

Nu är jag sedan länge utanför den regionala beslutsnivån och kan inte göra så mycket men jag vädjar åt gamla kollegor, politiker som kanske har någon slags vilja till förändring (några få finns kanske kvar) och till debattörer och andra. Detta är ingen fråga som man direkt vinner val eller får stora journalistpriset för men det kan inte få fortsätta som det har gjort. Sedan 1992 har det varit en otydlig ansvarsfördelning mellan kommuner och regioner, den medicinska kompetensen har urholkats och inte minst har äldre fått lida oerhört. De förfärligt höga dödssiffrorna i pandemins spår från våra äldreboende borde räcka som väckarklocka för nu kan ingen säga något annat än….

”Vi var där”.

…och med det hoppas jag att man lägger till att ”nu får det vara nog…nu gör vi någonting åt bristerna”.

/m