Vaccin och kvinnor får lättare förkylning än män

Många av er uppskattade min lilla grodliknelse i förra blogginlägget så jag utgår från en annan i detta inlägg. För ungefär 25 år sedan gick jag en ledarskapsutbildning och då skrev kursledaren denna mening på tavlan då vi avhandlade ämnet kommunikation i kursen:

”Kvinnor får lättare förkylning än män”

Ibland brukar jag tänka på den meningen och speciellt då det blir förvirring kring kommunikation. Det är sällan vi behöver mer information utan tydligare information. Vad är budskapet som du tolkar det när du läser meningen ”kvinnor får lättare förkylning än män”Jag återkommer till det på slutet.

Det är väldigt långt kvar innan Sveriges befolkning har blivit vaccinerade. Tidigt gick FHM ut och tydliggjorde att den som har störst behov av skydd mot covid-19 ska erbjudas vaccin före den som löper lägre risk för allvarlig sjukdom och död. Den tydligaste riskfaktorn är hög ålder. Det låter rimligt och något som flertalet kan ställa upp på. Känns snarlik lagtexten i hälso- och sjukvårdslagen om att störst behov ska prioriteras.

Det dröjde inte länge innan denna tydliggjorda prioritering ifrågasattes. Ska inte de som arbetar med de mest sköra och äldre samt den personal som ger vaccinsprutan prioriteras först? Ungefär som vid flyghändelse ska du själv sätta på dig din mask före du sätter på ditt barn masken. Detta låter rimligt och något som flertalet kan ställa upp på. Känns snarlik erfaren strategi vid olycksfallshantering, rädda dig själv så att du klarar att rädda andra. FMH ändrade därmed i sin tydliggjorda kommunicerade strategi.

Det dröjde dock inte länge innan även denna kommunicerade strategi fick kritik. Vilka grupper avses egentligen som inte av åldersskäl utan av arbetsskäl ska ha vaccin först? Gäller det enbart de som är i kontakt med de våra mest sköra äldre eller gäller det även de som är i daglig kontakt med de som är i kontakt med de mest sköra äldre? Nu blev det en snöbollseffekt och FHM kände sig tvungen att gå ut att förtydliga igen och specificera att personal inom äldreomsorg, hälso- och sjukvård och övrig omsorgspersonal som arbetar nära personer som bor på särskilda boenden eller har hemtjänst samt de vuxna som lever tillsammans med någon som har hemtjänst ska prioriteras. FHM skrev in detta i sin nationella plan.

Det dröjde dock inte länge innan denna tydlighet ifrågasattes. Vad avsågs egentligen med vuxna som lever tillsammans med någon som har hemtjänst. Är det boendeadressen som då avses och inte de närstående som visserligen är vuxna och hjälper till med handling och träffar dessa ofta men som inte har den boendeadressen? Nu satte FHM ned foten och sa att det är boendeadressens hushåll som gäller.

Det dröjde dock inte länge innan någon ropade GDPR. När FHM och regionerna började kommunicera detta så kom den naturliga frågan, får Vårdcentraler enligt patientdatalagen och GDPR, verkligen få listor av kommunen/hemtjänstföretagen på medborgare som ska vaccineras enligt Fas 1 som har hemtjänst? Nej, sa de flesta som kan dessa lagparagrafer. Då det gäller patienterna inom hemsjukvården är regionerna huvudansvarig för deras sjukvård, så är inte fallet för de med hemtjänst. Här får inte kommunen och regionerna dela listor med varandra.

Det dröjde dock inte länge innan någon sa, ja, men kan inte detta problem lösas enkelt genom ett informativt brev från regionerna hur hemtjänsttagaren ska göra för att boka vaccinationstid och brevet delas ut av kommunen som har listan på de som ska få brevet utifrån listade hemtjänstbrukare? Ja, sa de flesta. Detta löser problemet med patientdatalagen och GDPR men hur ska informationen se ut i brevet, i korta ordalag, hur ska bokningen gå till och hur ska verifieringen göras att det är rätt person som verkligen bokar?

Jag kan fortsätta med dessa kommunikativa och informativa delarna som försvårar arbetet med vaccineringen i Sverige hur länge som helst. Den ursprungliga prioriteringen om att de äldre med störst behov ska prioriteras har blivit intet. För några dagar sedan såg den officiella statistiken ut som följer, av de svenskar som fått första sprutan vaccin mot covid-19 var färre än hälften 70 år och äldre. 127 444 av Sveriges mer än 1,6 miljoner 70-plussare har hittills fått den första vaccindosen. Inte ens hälften av 90-åringarna är vaccinerade. De flesta doserna har gått till yngre, personal inom vård och omsorg.
Det kanske är rätt, som jag skrev här ovanför, men det är definitivt inte det som kommunicerades ut under sommaren och hösten då vaccinet fortfarande var ett framtidsscenario och inte en realitet. Budskapet var då tydligt – de äldre och deras anhöriga skulle stå först i kön. Fakta säger något annat. I mitt nya hemlän, Region Skåne, har lika många 30-39-åringar vaccinerats som 90-åringar och äldre.

För egen del som arbetat i ledningsfunktioner hela mitt liv står jag nu utanför och gapar kring den till synes amatörmässiga hantering som sker inom hälso- och sjukvården i Sverige. Jag måste erkänna att jag skäms. Det verkar precis som att man genomför kommunikationsinsater utan att ha tänkt efter före. Det verkar som om att man ägnat sommaren och hösten åt annat än att förbereda vaccinationsstrategi. Exemplet med patientdatalag och GDPR är inget nytt i vårt samhälle. Man kan tycka att en sådan fråga skulle ha varit beslutad och hanterad kring långt innan ens vaccinet nått Sveriges gränser. Varför verkar hela hälso- och sjukvårdssverige agera i nuet när man haft månader på sig att förbereda sig?

Kanske är jag för hård och kanske förstår jag inte hur komplext detta är. Jag har ju bara varit regiondirektör och arbetat med komplexa frågor hela livet, men ändå. Jag funderar på hur grannlandet hanterat detta eftersom jag ser Öresundsbron varje dag. Jag surfar in på Danmarks hälso- och sjukvårdsinformation. Det är möjligt att jag tolkar danskan fel men tydligen har de en enhetlig styrd vaccinationsstrategi med tydlig information som legat fast sedan i somras. Den har tagit hänsyn till GDPR och genomförs nu genom ett nationellt vaccinationsprogram med ett enhetligt bokningssystem. Infrastrukturen, tydligheten och inte minst genomförandet får mig att bara skaka på huvudet i jämförelse med Sverige.

Enligt Sundhetsstyrelen (Danmarks FHM) har 75% av landets äldreboenden och 50% av första-linjens personal erhållit båda vaccinationsdoserna i skrivande stund. Detta sker genom att man följer en särskild vaccinationskalender med tydlig vaccinationsbokning enligt sommarens beslutade och kommunicerade plan. Turordningsreglerna slogs fast i augusti. De fem regionerna var visserligen med i grundplaneringen men alla beslut kring hur vaccineringen ska göras, det centrala bokningsregistret, vaccinationsregistret….allt beslutades på central nivå.

Jämförelsen med Sveriges ineffektivitet och Danmarks till synes motsatta strategi är slående. Nu kan man tycka att jämförelsen haltar en aning eftersom befolkningsmässigt är Danmark mycket mindre än Sverige. Å andra sidan, det jag pratar om är i stort sett enbart hur ett land förbereder och sedan effektuerar en strategi, oavsett storlek. Tydlighet är nyckeln och inte minst inom området kommunikation.

Apropå kommunikation…vad läste du in för budskap, som du tolkar det, när du läser meningen ”kvinnor får lättare förkylning än män”? Min kursledare för 25 år sedan sa att vederbörande hört dessa tre olika tolkningar av samma mening. Du kanske finner en fjärde tolkning?

  • Att kvinnor blir lättare smittad av förkylning än män. Är det 10 män och 10 kvinnor som blir smittade av förkylning, kanske det bara är 3 män som blir förkylda medan 7 kvinnor blir förkylda.
  • När kvinnor och män blir förkylda, får kvinnor mildare förkylning än män. Alla vet ju att en kille som får lite ont i halsen känner sig rejält förkyld.
  • Att kvinnor får lättare förkylning än att de hittar en man som partner.

/m

Amatörer i vaccinkriget

Har ni hört den där berättelsen om fem grodor som sitter på ett stort löv. En av grodorna beslutar sig för att hoppa. Hur många grodor sitter då kvar på lövet?

Några av er svarar säkert att det då sitter fyra grodor kvar på lövet medan andra säger att det fortfarande sitter fem grodor kvar på lövet. Rätt svar är att det fortfarande sitter fem grodor kvar på lövet. Bara för att man beslutar sig för att göra något krävs det något mer för att hoppa. Ett beslut är inget hopp.

Just nu känner jag att det är många amatörmässiga grodbeslut utan ”action” i vaccinationskriget som blossat upp. Historien är som följer. EU upphandlar å medlemsländernas vägnar vaccin från ett antal godkända läkemedelsföretag. Upphandling genomförs, avtal skrivs och leveransen försenas. Alla som arbetat med upphandlingar och specifikt mot läkemedelsbranschen vet att leveranser av nya medicin, speciellt vaccin eller annan ny medicin, brukar alltid ha leveransproblem. Det följer liksom med i köpet när det handlar om något nytt.

Bara för att man fattar ett beslut och skriver ett avtal mellan två parter innebär inte det detsamma som att nu görs allt enligt den tidsplan vi har slutit i avtalet. Ett beslut är en sak, utförande är en annan. För att saker ska hända krävs det ledarskap och ständig dialog med den man slutit avtalet med för att genomförande ska ske. Nu verkar det som om regionerna helt plötsligt blir förvånade att leveranserna är försenade, att Svenskt Näringsliv tycker vaccinationen går för sakta, att EU-parlamentarikerna är förbannade på EU-kommissionen som ansvarat för upphandlingen och mitt i allt detta står den enskilda medborgaren och tittar på och skakar på huvudet åt allt det amatörmässiga som pågår. Några iakttagelser från min sida:

  • Svensk Näringslivs kritik att det går för sakta med vaccineringen handlar om att leda bort frågan om att läkemedelsföretagen misslyckats i utlovad leverans.
  • SYLF:s fd ordförande, som nu är någon slags enhetschef på SKR, går ut i media och tydliggör med orden ”levererar läkemedelsföretagen så vaccinerar regionerna” handlar om att det självklara är så självklart att det tydligen måste sägas om och om igen för att man har inget bättre att säga.
  • Att Skånes regiondirektör håller upp ett antal dosampuller i handen på en presskonferens för att visa hur lite vaccin varje Vårdcentral får handlar mer om teater än ledarskap.
  • Att FHM, Vaccinsamordnaren och Regionerna argumenterar om när informationen nått vem om förseningar i leverans handlar om att det tydligen är viktigt att framställa i media vem som fått information av vem.

Jag kan fortsätta min lista med märkligheter för egentligen borde väl alla inblandade sluta att diskutera självklarheter och börja agera. Att kritisera regionerna för sakta vaccinering när de inte ens fått vaccindoserna känns bara amatörmässigt från Svenskt Näringslivshåll. Att ansvarig chef från SKR uttalar sig om att regionerna vaccinerar när de får vaccinet känns bara som att vederbörande är för ny i rollen. Det vet väl alla i hela Sverige att regionerna vaccinerar när de får vaccinet. Att hålla upp dosampuller i TV känns som att det borde finnas något annat vederbörande borde ägna sig åt. Att öppet diskutera informationsmiss i media känns….ja, amatörmässigt!

Ledarskap handlar om att agera och inte göra onödiga utspel. Det finns många som väntar på vaccin och alla visste att det skulle bli förseningar i leverans, varför argumentera om självklarheter när det självklara händer? Ibland blir det fel, så är det, men vissa saker vet man ska hända innan det händer. Lägg därför upp en ny tidsplan med leverantörerna, strunta i att kommunicera självklarheter eller att göra teatraliska utspel och leverera vaccinering istället. Vill inte se fler onödiga utspel som bara får medborgarna att tycka att representanter från olika företag och myndigheter är amatörer, även om dessa är amatörer.

Hur svårt kan det vara?

/m

Rörigt är bättre än ingenting

En gammal kollega ringer och vill höra hur jag har det. Vi pratar gamla minnen. Vi kommer naturligtvis in på Covid-19 och min kollega beklagar sig och säger att jag behöver komma tillbaka till ledargarnityret inom hälso- och sjukvården för så rörigt som det är nu får man leta efter. Nyfiken som jag är frågar jag om vad det är som är så rörigt? Kollegan svarar med tre ord,

”Det saknas ledarskap”

Om vi går några år tillbaka i tiden var jag en av landets regiondirektörer som träffades en gång i månaden på dåvarande SKL:s kontor i Stockholm. Våra regioner såg olika ut, vi hade helt olika förutsättningar men var det något vi försökte åstadkomma så var det att prata ihop oss så att vi höll ihop så mycket det bara gick, trots våra regioners olikheter. Nu verkar det som om samordning är det som fungerar sämst, enligt min kollega.

Jag kan dessvärre inte göra något åt det svarar jag min kollega och säger en aning ödmjukt att dagens ledargarnityr gör säkert så gott de kan. Min kollega blir då en aning provocerad och kommer med olika exempel på hur dåligt detta med testning har fungerat runtomkring landet och inom olika regioner. Olikheterna från respektive region hur man har hanterat testningen flödar ur kollegans mun. Som exempel nämner kollegan mitt gamla hemlän där man tydligen inte har kunnat testa sig alls i månader under hösten och i Stockholms län har inte testningen i områden där svenska inte är första-språket fungerat alls. Flera andra exempel räknar min kollega upp. Hemtestningen ska vi inte prata om, säger kollegan till slut.

Det ordnar säkert upp sig med vaccinationen säger jag. Det skulle jag inte ha gjort…..min kollega eldar upp sig ännu mer. Den nationella vaccinationsplanen från Folkhälsomyndigheten med de olika faserna verkar regionerna redan sjabblat bort. Här är några exempel säger min kollega. I Östergötland gick ett brev ut med information om vaccination och där kunde man tydligen via en länk gå in och göra en tidsbokning, som vem som helst kunde använda, oavsett prioriteringsordning. Många regioner vill inte ge sprutan i hemmet eftersom vaccinet är känsligt för transport (Ex Blekinge) men i andra län åker man tydligen runt till stugorna och vaccinerar för fullt (Ex Skåne och Västerbotten). Är vaccinet inte lika känsligt i de regionerna? I Sörmland vaccinerar man bara på äldreboenden men tydligen hade kungen fått spruta på Stenhammar, vilket knappast kan anses som äldreboende (även om det par som huserar där kan anses tillhöra kategorin äldre). Det här med prioritering verkar också vara godtyckligt, i vissa län prioriteras medarbetare i vården medan i andra län följer man strikt Fas-indelningen från Folkhälsomyndigheten och då står inte vårdens medarbetare först. Rörigheten kring den andra dosen är också något som jag förstår har hanterats olika från region till region. Min kollega babblar på och jag börjar förstå min kollegas frustration. Var är samordningen, var är det tydliga ledarskapet?

Min kollega stannar upp lite medan jag googlar in och läser Folkhälsomyndighetens plan. Har inte läst den förut. Jag tycker fasindelningen kunde varit tydligare då grupperna i prioritering blir stora, men textmässigt verkar planen vara habil. Problemet verkar vara det praktiska hanterandet i respektive region. Vårt samtal glider över till annat. Jag vill inte fördjupa mig så mycket kring vaccinationens oordning. Jag blir en aning nedstämd av vårt samtal. Vaccinationen är ju en positiv grej, varför sjabbla bort det?

Då jag och min kollega avslutar vårt samtal tänker jag på samordning i landet. Det finns uppenbara fördelar med att vi har en regional indelning och att vården sker utifrån lokala förutsättningar men ibland kunde en tydligare samordning minimera i alla fall ryktesspridningar. Covid-19 och hanteringen av både testning och vaccination är en prövning och en logistisk utmaning, samtidigt som jag inser att det borde inte vara så svårt. Det handlar om ledarskap, tydlighet och konsekvenstänk.

Jag går in i vardagsrummet och slår på CNN. I dessa dagar är det en av kanalerna som jag tittar mest på. Det pågår en diskussion om vad som blir president Bidens största utmaning i nuläget. Den bild som målas upp av journalisterna får mig att le. De nämner att den ”icke-existerande” vaccinationsplanen är ett stort bekymmer. Då tänker jag att vi i Sverige må ha rörigt men det finns ju ändå planer….

/m

Sisyfos

När meningslösheten tränger sig på tänker jag på Albert Camus och Sisyfos. Ni vet den där kända franska nobelpristagaren i litteratur som kanske mest är känd för sitt verk ”Pesten” och den där grekiska mytologikungen från Korinth. Camus slutord bär jag ofta med mig, ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”.

Bilden framför mig då Sisyfos för evigt släpar sin stora sten uppför kullen för att sedan ideligen få börja om kan för många ses som ett evighetsarbete som måste leda till oerhört negativ inställning till livet, det meningslösa måste för Sisyfos vara djupt depraverande. Kanske lever hoppet hos honom att stenen någon gång når sitt slutmål och han blir fri från detta evighetsarbete, men Camus påminner mig om att Sisyfos har inget hopp. Stenen kommer aldrig nå sitt mål men Sisyfos är lycklig ändå.

Meningslösheten i ett liv kan i många avseenden vara djupt deprimerande. Att ha ett liv med mening är på många sätt meningen med livet, men om man inte har ett liv med mening hur gör man då? Ja, det är då Camus och Sisyfos påminner mig om att man kan finna meningen i allt och bli lycklig görandes de mest banala sakerna. Camus förmodade svar är i två korta meningar genial, ”Sisyfos hade accepterat meningslösheten. Det var därför han kunde vara lycklig”.

Att acceptera en meningslöshet känns tungt men att finna en lycka i det till synes meningslösa är hoppingivande. Att något ska ha en mening, att något ska vara meningsfullt, hänger intimt ihop med att utföra något och att detta utförandet ska leda till ett resultat. Att Sisyfos släpar på sin sten från punkt A till punkt B där friheten väntar bygger på att hela syftet med släpandet är att han ska nå punkten B för där väntar den hett efterlängtade friheten. Det är därför naturligt att tänka sig att Sisyfos tycker arbetet är meningslöst eftersom han aldrig når punkten B.

För mig har jakten på utförande och nå delmål varit en stor del av mitt liv. Nu har Camus fått mig att tänka om, eller i alla fall ändrat min uppfattning en aning. Tänk om det är själva görandet som är grejen och inte målet? Tänk om det är släpandet av stenen som är det rika i livet, tänk om det är där meningen finns?

Om nu görandet är det viktiga bygger det på en annan viktig insikt som Camus också tar upp. I en värld utan mening vinner vi vårt värde i en medveten livsduglig hållning mot hopplösheten och samtidigt vinner vi en paradoxal kärlek till livet. Detta bygger på att vi finner ett nöje i själva görandet. Att Sisyfos till slut finner lyckan i att släpa en sten upp och ned för en kulle kan låta långsökt men det gör han faktiskt. Lyckan sitter i livet…..han lever!

När meningslösheten är som starkast, ser man inga vägar vidare. Allt känns tomt och innehållslöst. Kanske kan man, efter en tid (allt tar tid), börja betrakta meningslösheten så som existentialismen lärde oss, inte minst Kierkegaard. Här kommer en fri tolkning av Kierkegaard:

”Du är en människa och inte ett ting. Du är ingen stol eller ett bord. Du är alltid på väg att bli någon, någon annan än du är idag, någon annan än du var igår. Sökandet har ingen början och inget slut. Själva sökandet är detsamma som att vara människa. Vad skulle det vara för mening med att leva överhuvudtaget om du som liten fick en uppenbarelse och förstod allt och du därefter bara levde i det självklara livet ut?”

För mig brukar nyckeln i det meningslösa vara att läsa exempelvis Hammarskjöld, Kierkegaard, Bibeln men även att skriva ned egna tankar och försöka sätta ord på det där som skaver. Det finns alltid något att bygga livet på. Det lilla fröet du får fram genom ord kan vara det där lilla fröet som behövs för att återigen växa, återigen börja söka, återigen påbörja en resa.

”Det gör ont när knoppar brister”. Ibland läser jag hennes dikt bara för att läsa dessa ord och få tiden att vara min medicin. Jag lämnar mig dock inte vid knoppens brist. Hennes avslutande del i dikten är hoppfull och bär på ett av de finaste orden jag känner till. ”Då, när det är värst och inget hjälper………..känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit.” Ordet Tillit är ett palindrom och symboliken är slående. Tillit fås både framifrån och bakifrån, både när du befinner dig på toppen av berget eller i dess djupaste dal. Ha Tillit. Allt ordnar sig.

Att leva med bilden av Sisyfos har för mig blivit ett andligt uppvaknande. Meningslösheten som jag ibland känner är inget jag räds för längre. Den bär på en lycka i sig. Den bär på livet.

Om ni inte förstår mig kanske Camus kan hjälpa er…han är trots allt Nobelpristagare!

/m

Politiskt ledarskap – är det här det bästa vi har?

Jag är hemma, som vanligt. Slölyssnar på partiledardebatten på TV:n i bakgrunden medan jag läser det sista innan morgondagens tentamen i Systematisk teologi.

Först reagerar jag inte men sedan drar sig mitt intresse mer och mer till TV:n och partiledarnas budskap. Det är en märklig retorik vi som ser på detta får till oss. Det är ett fasligt tjat om att någon måste ta politiskt ansvar och visa politiskt ledarskap. Två-tre av partiledarna pratar om politiskt ledarskap och verkar syfta på massvaccineringen. De verkar inte förstå att politiken inte har något med det att göra utan att vaccineringen sköts av hårt arbetande tjänstemän i regionerna. En av partiledarna pratar om hur fel det är när ”IT-jättar” begränsar twittermöjligheter och sociala mediautspel för vissa politiker, utan att förstå att det är ”IT-jättarnas” skyldighet att begränsa informationsflödet från deras sida då lagbrott i form av exempelvis uppvigling sker på deras plattformar. Några andra partiledare försöker vinkla egna frågor för ointresserades öron, vilket närmast ter sig patetiskt.

Medan jag ser på skådespelet i riksdagen kommer en enda fråga upp i mitt huvud, är detta det bästa politiska ledarskap det här landet har att erbjuda? Retoriken om politiskt ledarskap hamnar ju hos dem själva, det är dessa 8 partiledare som är det politiska ledargarnityret i Sverige. Alla vet att vi för närvarande har en regering med svagt stöd i Riksdagen. Vad syftar då retoriska tal om ”avgå eller vissa ansvar” som en av partiledarna sa eller retoriken om att ”visa politiskt ledarskap”. Vad är syftet med sådana kommentarer? Blir det bättre? Om man är oppositionspolitiker t.ex. varför inte istället säga vad man själv vill förändra eller säga vad man själv tycker ska göras istället? Varför är det bara utspel åt andra som görs och varför lägger man inte själva fram skarpa förslag?

Regeringens sätt att leda vet vi ju hur den fungerar. Låt mig ta ett exempel. För några dagar sedan lyssnade jag på riksdagsdebatten kring den nya pandemilagen. Jag hade en hel del egna funderingar som jag hoppades skulle besvaras. Alla vet att det inte alltid är lätt att få det rätt från början i pandemitider. Det ska fattas snabba beslut under en kort tid och därför förstår jag att inte allt blev rätt med den tillfälliga pandemilagen i april. Nu hade ju dock både regering och opposition haft hela sommaren, hela hösten och december på sig att lägga fram en ny mer robust pandemilag, så alla antog att nu var den väl genomarbetad. Riksdagsdiskussionen skulle därför äntligen läggas på en högre intellektuell nivå….tänkte jag….ack så fel jag hade.

För det första. Det framgick inte alls vad det var för fel på den tillfälliga pandemilagen de la fram i april. Den förlängdes inte och sonderingar mellan regering och de andra riksdagspartierna gjordes men svaret uteblir fortfarande….vad var fel med den lagen?

För det andra. Om det nu var väldigt mycket fel på den tillfälliga pandemilagen, varför dröjde det ända till januari 2021 innan ny lag kom på tapeten? Om jag fattade rätt i debatten gjorde regeringen ingenting….verkligen ingenting….trots att hela världens övriga befolkning förstod att en andra våg är på gång. I debatten framgick det att Centerpartiet la fram i Riksdagen i oktober att utarbeta en ny tillfällig pandemilag. Sedan hände ingenting…..och nu i förra veckan las alltså en ny lag fram på bordet.

För det tredje…och det här har jag fortfarande inte fattat. Varför är lagen så viktig just nu? Den andra vågen trillade ju in i oktober. Den var alltså inte viktig i oktober, inte viktig i november, inte viktig i december men nu i januari år 2021…då är den viktig.

Dessutom tror jag den är tillfällig och gäller till september. Vilket leder in mig på den fjärde funderingen jag har. Varför löpa ut i september? Jag och alla andra i Sverige fattar att det krävs en grundlagsändring om en ny permanent lag ska införas som ger regeringen befogenheter i andra krislägen än krig. Detta innebär således två riksdagsbeslut med ett val emellan och således kan en sådan lag tidigast träda ikraft efter valet 2026. Varför då begränsa denna tillfälliga lag till september.

Jag återgår till dagens riksdagsdebatt mellan partiledarna. Oavsett om du är oppositionsparti eller regeringsparti, har inte vi svenska medborgare en rättighet att förvänta oss mera? Jag ser gärna skarpa frågor och skarpa svar, oavsett partitillhörighet. Just nu ser jag inget av det. Det politiska ledarskapet är inte skarpt för mig längre. Oppositionen försöker att ta billiga poänger genom retorik som verkar gå ut på att säga slagfärdiga ”oneliners” såsom ”avgå” eller ”ansvar” utan att de själva preciserar varför och vad de i så fall själva skall göra för att det ska bli bättre. Regeringspartierna verkar inte riktigt ha kontroll och ”styr” inte riktigt landet, exemplet med den tillfälliga pandemilagen som jag redogjorde för här ovanför är bara ett sådant exempel.

Vi som kan vår historia längtar tillbaka. Tillbaka till en annan tid. Varför inte gå tillbaka till 1919, då en annan pandemi härjade i Sverige. Politiskt är Nils Edén svensk statsminister och han leder en liberal-socialistisk koalitionsregering, uppbackad av socialdemokraternas Hjalmar Branting. Hela Sverige står inför randen av ett inbördeskrig samtidigt som man måste hantera en humanitär katastrof i form av Spanska sjukan. Politiskt genomdriver Edén/Branting under detta år den största politiska reformen under 1900-talet, i december driver regeringen igenom principbeslutet om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Så här i eftervärldens ögon är det ingen som ifrågasätter Edén/Brantings i många avseende handfallna strategi för att hantera spanska sjukan, utan istället hedras deras i många avseenden unika och framgångsrika beslutsamhet att driva igenom rösträttsreformen. Varför ifrågasattes inte deras handfallna strategi inom området spanska sjukan? Jo, för alla förstod att de var det bästa Sverige hade att komma med i rådande situation gällande politiskt ledarskap.

Firma Edén/Brantings spanska sjukan-strategi ifrågasattes inte, just för att det helt enkelt inte fanns bättre politiker att hantera krisen på ett annorlunda sätt än vad som redan gjordes. Ingen ifrågasatte deras fokus på rösträtt. De har nu gått till historien, som de svenska ledare som införde rösträttsreformen, mitt under en pandemi som dödade mångdubbelt fler människor i Sverige under bara december månad 1918 än under hela Covid-19.

Så min fråga kvarstår. Är det här det bästa vi politiskt har i Sverige just nu?

/m

Undanhöll sanningen…även denna gång

Det är nu många år sedan jag var i Lebanon och Hanover. Minnena därifrån är dock fortfarande starka och jag skaffade mig några vänner där som jag har fortsatt kontakt med. Det är säkert tio år sedan jag spenderade en del av min studietid inom hälso- och sjukvården på Dartmouth college och lärde känna omgivningen. Varje gång jag ser något oroväckande som hänt i USA brukar jag tänka på en av mina mentorer från New Hampshire som jag brukar ha sms kontakt med. Nu är det flera år sedan vi hörde av varandra per telefon men onsdagens oroligheter i Capitolium fick mig att ta mod och ringa till honom.

Han blev oerhört glatt överraskad. Tyvärr hade jag glömt sex timmars tidsomställningen så det blev ett tidigt samtal för hans del. Dessutom hade han varit uppe sent och kollat på när Steelers förlorade nattens wildcard game. Vi pratade en stund om allmänna familjespörsmål och som vanligt var han vänlig och återupprepade att jag borde åka till USA och föreläsa, med min erfarenhet. Jag tackade vänligt, som jag brukar göra, och svarade sanningsenligt att jag inte har de ekonomiska möjligheterna och dessutom i dessa tider är ju inte direkt resande aktuellt av andra orsaker, vilket ledde in samtalet på två aktuella frågor, pandemin och de politiska spänningarna i USA och naturligtvis vårt favoritspörsmål, förändringsmöjligheterna i hälso- och sjukvården.

Jag beklagade det som hänt i Washington. Min vän sa, något förvånande, att det här kanske var det bästa som kunde ha hänt. Han beklagade naturligtvis dödsfallen men fyllde i att nu vet ju båda sidor på den politiska skalan vad en inhemsk, lögnaktig retorik leder till. Det här kan mycket väl bli väckarklockan som leder till något bättre. Han fortsatte att berätta att han inte varit med om så djupa splittringar politiskt som det nu är i USA. Det splittrar till och med familjer, sa han, och gav något närstående exempel.

Jag stannade upp och tog in det han sa. Vi berörde de olika partiernas mittenfalanger som borde enas lite bättre och inte låta respektive ultrafalang styra taktpinnen. Detta kan vara den händelsen som enar de mer sansade politikerna i respektive parti. Han var dock genuint orolig inför ”Inauguration-day” den 20:e januari och menade att de mest ”skruvade” Trump-anhängarna håller på att planera något, vilket naturligtvis lät extremt oroväckande.

Vårt samtal gled över till pandemin och hälso- och sjukvården. Inte så konstigt eftersom det är där vi förenas, min vän och jag. Jag berättade om hur jag tycker förändringstakten i svensk sjukvård går alldeles för sakta. Hur microsystemet inte hänger ihop med macrosystemet. Hur knepigt det är att förbättringsarbete lokalt inte får spridning nationellt. Hur dåligt det här landet hanterar de äldre. Om Coronakommissionnes rapport och om de små positiva förändringarna som borde vara fler. Vi resonerade om varför förändringarna går så sakta och som vanligt var han skarp i sin analys och ifrågasatte varför vi svenskar inte använder bättre de fantastiska nationella register vi har i vårt förändringsarbete. Svårt att inte hålla med honom.

Vi pratade mycket mer om sjukvård, pandemi och annat men det behåller jag för mig själv. Då vi avslutade vårt samtal går jag och sätter på kaffebryggaren. Det blippar till i min mobil och medan vattnet bubblar i bryggaren tar jag fram meddelandet i mobilen. Min vän från New Hampshire har skickat några länkar till olika lokala mediekanaler i New Hampshire och Vermount med artiklar om pandemi, politik och förändringsarbete inom hälso- och sjukvården. Några länkar är till IHI i Boston.

Jag får dåligt samvete. Min vän avslutar sitt meddelande med orden, ”keep up the good work for a better healthcare in Sweden”. Orden sätter sig i magtrakten. Jag undanhöll han sanningen…..även denna gång. Svensk sjukvård är inte del av mig längre. Nästa gång kanske jag klarar av att berätta för honom, tänker jag. Nästa gång.

/m

Lögnens väg

Då har Trump och hans vita arga män återigen visat deras sanna ansikte. Jag skrev ett blogginlägg om dessa anhängare en vecka innan valet och varnade för det som nu skedde i Washington med invasionen av Capitolium. Inlägget seglade återigen upp och blev ett av förra veckans mest lästa, lite otippat. För er som missat det finns det här. Det som förvånar mig mest är dock att om ”lilla jag” från Sverige såg detta komma, varför blev då USA:s polis och etablissemang tagna på sängen?

Många säger att det är historiskt unikt det som nu händer i USA, där en sittande president vägrar erkänna sig besegrad, som dessutom hävdar att han har blivit bestulen på valsegern och som uppviglar. Det är dock en sanning med viss modifikation. Att som politisk ledare fara med osanning i syfte att så tvivel bland sina anhängare eller för att få sin vilja fram är en farlig väg att ta men en väg som flera har tagit i historien. Här kommer en annan presidents agerande från historiens skattkammare som alla amerikaner väl känner till och borde ha varit underlag för att ses som en varningsflagg.

Washington år 1860 – förbittring över en valförlust

President James Buchanan sitter i Vita huset och förbereder sitt sista stora tal till kongressen innan den tillträdande presidenten Abraham Lincoln kommer att ta över presidentämbetet några månader in på det nya året. Det är den 2:a december år 1860 och medan Vita huset i Washington piffas upp för julfirande är president Buchanan ångerfull. Han tänker tillbaka på löftet han gav vid installationstalet. Det var inte så här han hade tänkt sig att det skulle sluta. Att lämna över makten till en illegitim president var det sista han ville göra.

James Buchanan

1860 års presidentval blev olikt något annat presidentval i historien. För första gången stod inte valet mellan två kandidater som representerade varsitt parti, denna gång stod valet mellan fyra kandidater eftersom det demokratiska partiet inte lyckades enas kring en gemensam kandidat. Det relativt nybildade Republikanska partiet nominerade Abraham Lincoln från Illinois medan det Demokratiska partiet var djupt splittrat i frågan om delstaters självbestämmande över slaverifrågan. Demokraterna i norra USA gick till val på att delstaterna själva skulle få bestämma om de ville tillåta slaveri eller ej och nominerade Stephen A. Douglas, även han från Illinois, medan demokraterna i södra USA hade en motsatt uppfattning och tyckte att ingen förändring skulle ske gällande slaverifrågan och stöttade istället vicepresidenten från Kentucky, John C. Breckinridge. För att ytterligare komplicera för de amerikanska väljarna ställde John Bell från Tennessee upp för det nya partiet Constitutional Union Party med anhängare från gamla Knownothings samt Whigpartiet.
Efter att ha lovat i installationstalet år 1857 att inte ställa upp i nästa presidentval hade president Buchanan satsat allt på att hans vicepresident, Jonn C. Breckinridge, skulle vinna valet. Det hade då blivit en naturlig efterföljare till Buchanan, samtidigt visste han att senator Douglas, som besegrat Lincoln två år tidigare i senatorsvalet efter häftiga debatter, var en allt för kontroversiell senator för sydstaterna att acceptera som sin kandidat. Nu ångrade han sig. Han skulle naturligtvis ha ställt upp i valet, partiet hade då inte varit splittrat och den, i hans ögon illegitima och oerfarna, Abraham Lincoln, hade inte blivit vald. Buchanan suckade. Republikanerna fick knappt 40 procent av rösterna medan Demokraterna fick nästan 48 procent fördelat på Douglas och Breckinridge, det borde därför vara naturligt att en Demokratisk president efterträdde honom. Han hade hela södern med sig då han kallade Lincoln en illegitim president, det visste han.
Nu satt han i Vita huset och förberedde sitt sista stora tal till kongressen. Fanns det något han kunde göra åt valresultatet? Kanske inte, men nog kunde han säga en hel del under morgondagens tal som kunde göra hans eftermäle starkt och sända en tydlig signal till hans illegitime efterträdare, eller?

Invasionen av Capitolium 2021

Om vi för en kort stund återgår till nutid och reflekterar lite kring den händelse som nu skedde i onsdags, så är inte händelsen i sig speciellt unik i ett internationellt perspektiv om det inte vore för två saker. Att se arga demonstranter storma byggnader och bråka med ordningsvakter och polis har vi sett förut. Det räcker med att jag nämner arabiska våren, Hong Kong, Prag, Bukarest, Ukraina, Belarus….ja, det finns många tillfällen och stunder i historien att lyfta fram. Det som drabbade USA i onsdagens efterspel efter en demonstration i Washington är inte speciellt unik i ett internationellt perspektiv, om det således inte vore för två saker. Dels är orsaken att den sittande presidenten i ett land uppviglar till detta och dels är platsen Capitolium, Washington, USA:s huvudstad. Det var alltså ingen främmande makt som angrepp ett demokratiskt land, det var en inhemsk pöbel, påhejad av sittande president, som på ett utstuderat sätt ville sudda ut den demokratiska processen. Platsen var dessutom folkstyrets centrum i detta land som många ser som världens mäktigaste. Att denna invasion dessutom skedde under rådande pandemi visar ju bara ännu mer hur mycket den sittande presidenten trots allt har hunnit förstöra under sina snart 4 år som president.

Förbittringen, den redigerade sanningen och legenden förändrar historien

President Buchanan bestämmer sig i sista stund för att skriva in något extra i sitt tal till kongressen den 3:e december år 1860 som han vet kommer att göra livet surt för sin efterträdare Abraham Lincoln. Föga anar han den ödesdigra konsekvensen av sitt tal. Han skriver in några meningar som direkt vänder sig till Söderns slavstater. Han nämner att ”dessa åsidosatta stater, har rätt att göra revolutionärt motstånd mot unionsregeringen”. President Buchanan tycker egentligen inte detta, men förbittringen efter valförlusten gör dessa rader nödvändiga. Tre månader efter att president Buchanan hållit sitt kongresstal har flera stater brutit sig loss och ett halvår efter talet har elva delstater bildat Amerikas konfedererade stater. Det amerikanska inbördeskriget är ett oundvikligt faktum med den blodigaste konflikten i Amerikas historia som följd.

Skör demokrati

Jag lyssnade lite på Joe Biden då han gjorde ett uttalande mitt under pågående upplopp. Han var tydlig med att detta är en varning för oss alla med budskapet att vi lever i en skör demokrati. Även om Jefferson var starkt influerad av maktdelningen i Frankrike så går det inte att komma ifrån att många länder har sett USA som ett demokratiskt föregångsland. Om det på fyra år kan falla ned till den här sköra demokrati vi nu ser i världens mäktigaste land måste vi nog se detta som en varningsflagg till alla öppna, demokratiska länder i världen, inklusive Sverige. Det kanske finns två länders ledare som nu sitter där och ler…Ryssland och Kina…men vi andra känner nog att historien påminner oss alla att vi kan inte ta något för givet. Vi måste kämpa och värna om demokratin. Varje dag.

/m

Blå dörren och söndagarna

Det går mot kvällens middag. Jag har som ordförande för personaldirektörsföreningen haft en dag fullt med ordförandeuppdrag, både under eftermiddagens storgrupp men även små enstaka grupper under förmiddagen. Roligt men tärande. Som vanligt har vi personaldirektörer våra möten längst ned i SKL:s gigantiska skeppsbyggnad. Där trivs vi som bäst. Då mötet går mot sitt slut och alla mina kollegor drar sig mot tolvan och kvällens middag dröjer jag mig kvar en stund för att rensa undan lite papper och förbereda mig inför morgondagen. I ögonvrån ser jag en person komma in i lokalen som går fram till mig vid bordet längst fram i lokalen.

”Söker du någon?” får jag fram och möter främlingens blick.

”Ja, dig”, svarar hen.

Det finns något bekant över hen. Jag har en svag aning om att vederbörande är direktör i ett annat län och således med i ett annat direktörsnätverk här på SKL. Mycket riktigt. Hen presenterar sig som XX-direktör för XX-län. Jag måste fortfarande ha sett villrådig ut efter presentationen för direktören säger något i stil med att hen har kommit rätt.

”Ok?”, svarar jag.

”Både er grupp och vår ska ju äta strax men har du tid efteråt och ta en öl på Blå dörren?”

Det är säkert 8-10 år sedan vi träffades den där första gången längst ned i SKL:s byggnad.

Jag har hunnit att lägga min karriär på hyllan och SKL har bytt namn till SKR. Min direktörsvän jobbar dock på. Hen skickar mig en jul- och nyårshälsning varje år, så även i år. Detta år avslutas med ”tack för Blå dörren och alla söndagarna. Du är bäst”. Jag tackar och sänder en nyårshälsning tillbaka. Jag tänker tillbaka på vårt första möte och vår gemensamma resa därefter. Skickar en fråga tillbaka efter en stund om jag får skriva några rader på bloggen om oss med det självklara tillägget att inte avslöja identiteten på hen. Får tillbaka en stor tumme upp.

För er som inte kan ert Södermalm så ligger SKL/SKR:s huvudkontor på Hornsgatan. I samma hus ligger pub och restaurangen Akkurat. Att min nyfunna direktörsvän föreslog en öl efter middagsbuffén på Blå dörren, indikerade direkt för mig att vederbörande inte ville skylta så öppet med vår träff, annars hade nämligen Akkurat varit ett givet val. Nu ligger inte Blå dörren så särdeles långt därifrån. Om man fortsätter ned mot Slussen så ligger Blå dörren vid Södermalmstorg. Då jag klev in genom restaurangens dörrar satt min nyfunna direktörsvän vid en av de blå sittmöblerna under ett av valven. Det fick bli en ”Blå dörren lager” för min del.

”Jag har ett problem som jag hoppas att du kan hjälpa mig med”, säger hen efter sedvanlig introduktion.

”Och vad får dig att tro att jag kan hjälpa dig?” svarar jag.

Hen svarar att hen gjort efterforskningar och mitt namn dyker alltid upp i olika sammanhang som en som kan coacha en chef igenom kniviga situationer. Jag tackar för feedbacken och blir direkt nyfiken på vad hen menar med ”problem” och ”kniviga situationer”. Hen fortsätter berätta att de har problem i sin ledningsgrupp. Hens ansvarsfrågor lyfts inte alltid upp i gruppen, eller tas på tillräckligt stort allvar. Det finns en dysfunktionalitet i ledningsgruppen och hen berättar mycket mer som jag här väljer att hålla för mig själv. Hen avslutar med en fråga. ”Kan du hjälpa mig?”

Vi bestämmer att vi ska höras per telefon på söndag kväll. Jag behöver smälta det jag har fått höra och även få höra mer på söndag om mer detaljer. Under söndagens telefonkontakt blir det tydligt att hens ledningsgrupp sysslar mest med ”bråttom/akutfrågor” och att gruppen saknar strategiskt tänk samt ägnar sig mycket åt interna relationsfrågor istället för själva uppgifterna som de borde lägga fokus på. Jag tipsar hen om Susan Wheelans forskning kring ledningsgruppsutveckling men min nyfunna vän säger bara att hen inte hinner ta till sig av forskning utan ber mig istället om konkreta tips. Jag ger några omedelbara tips och sedan bestämmer vi att vi ska höras per telefon nästa söndag igen.

Under veckan händer mycket i mitt eget län så jag hinner inte tänka så mycket på XX-län men då söndagen närmar sig kan jag inte låta bli att se fram emot telefonsamtalet. Precis på förutbestämd tid ringer hen. Vi har ett fantastiskt utbyte av tankar och idéer. Vi skrattar till och med åt Schutz FIRO-modell då det kommer upp under samtalet. Jag coachar så gott jag kan. Inser att den här ledningsgruppen behöver mycket Susan Wheelan. Hen tackar och vi bestämmer ny träff via telefon söndagen därefter.

Jag blir tvungen att fördjupa mig i olika teorier och forskningsrapporter kring ledningsgruppsutveckling. Det blir en rolig vecka. Jag sitter uppe under vissa nätter och läser och läser och läser. Då söndagen kommer och jag får höra om hur hen haft det under veckans ledningsgruppsmöte ger jag snabbt nya tips med nya forskningshänvisningar. Det känns otroligt stimulerande.

Vi avslutar söndagens samtal med att bestämma ny träff efter nästa nätverksmöte…..på Blå dörren.

Det blev några roliga år där vi stöttade varandra. I början hördes vi varje söndag och alltid träff efter buffén på torsdag kväll på restaurang Blå dörren. I början var jag den som coachade men allt eftersom vår vänskap utvecklades coachade vi varandra. Tipsade om olika ledarlitteraturer, om olika forskningsrön, om personlig utveckling….ja, det fanns till slut inget vi inte pratade om. Jag väljer här att inte berätta mer om alla härliga tips och förbättringar vi tog oss an för att inte avslöja för mycket.

Då jag lämnade mitt jobb för snart 4 år sedan upphörde vår kontakt. Den stannade helt upp. Vi hade hjälpt varandra så mycket men att en av oss skulle lämna sitt uppdrag hade nog varken hen eller jag tänkt på. För två år sedan ringde jag upp hen och vi återknöt vår kontakt. Jag är så otroligt tacksam att hen tog kontakt med mig den där gången längst ned i SKL:s skeppsbyggnad. Att vara coach och mentor innebär också att man får minst lika mycket tillbaka av den man coachar. Tveka aldrig att coacha någon om du får chansen. Tveka aldrig att ta kontakt med någon du tror kan coacha dig. Det berikar er båda så evinnerligt!

/m

 

En annorlunda nyårsafton

Det är en timme innan midnatt. Millenieskiftet står inför dörren och -99 ska vändas till -00. Alla är rädda för att samtliga elektroniska prylar ska sluta att fungera. På Arbetsförmedlingen har vi lagt ned enormt mycket tid och resurser på att säkra allt. Redan fem år tidigare hade vi börjat med riskanalyser då hela vårt operativa system skulle bytas till ett nytt, kallat AIS-95. Trots det nya systemet var programmerarna osäkra ifall systemet verkligen skulle klara Y2K-problemet.

Nu stod jag hemma i vårt kök och svarade i mobiltelefonen då det återstod en timma till midnatt. På den tiden var en mobiltelefon inte alltid var mans eller kvinnas egendom men som chef hade jag möjlighet att hämta ut en Ericsson-telefon från Telia. Jag var en av dem som undvek Nokia och således också snake-spelet. Då det ringde i jobbtelefonen och inte på vår fasta telefon tänkte jag därför att nu är det något om Y2K-problemet. Mycket riktigt. Min ingivelse stämde men kanske inte på det sättet jag hade trott.

I andra änden hör jag en välbekant röst som pratar ivrigt. Jag förstår dock ingenting. Mannen är arbetsförmedlingschef och  pratar med en hög röst och med en intensitet som gör det svårt för mig att bryta in och stoppa svadan. Jag har lärt känna chefen under de senaste två åren. Jag har coachat honom så gott jag har kunnat, trots våra olika förutsättningar. Han har ett tufft uppdrag med 10 medarbetare och med en ytmässigt stor kommun med relativt få invånare med en officiell arbetslöshet på närmare 35%. Vad den inofficiella är, törs varken han eller jag spekulera kring.

Under de år vi lärt känna varandra har vi blivit goda vänner. Trots åldersskillnaden och min vid den här tiden begränsade  chefserfarenhet tycker jag att han tar till sig av de råd jag och min kollega ger. Förmedlingsmässigt har kontoret utvecklats och de få lediga tjänsterna som finns på arbetsmarknaden har alltmer synliggjorts för vem som helst att söka, något som inte direkt varit självklart tidigare. Ledarmässigt tar han till sig av råden om tillit och medarbetarskap, även om det är svårt för honom att förstå.

Nu är det nyårsafton år 1999 och min chefsvän pratar om något som är ”netsrada”. Jag ber honom prata långsammare, vet egentligen inte varför, för jag förstår honom ändå inte och han förstår inte mig. Min vän pratar nämligen bara lettiska och jag försöker tolka enstaka ord och besvarar honom med enstaka engelska respektive tyska ord. Jag är en av två arbetsförmedlingschefer som arbetar med att bygga upp tre modellkontor i Lettland. Vi arbetar i ett SIDA-finansierat projekt för att stötta lettisk arbetsmarknadspolitik. Ett av dem viktigaste ingredienserna i vårt projekt är att skapa tre arbetsförmedlingskontor som får stå som modeller för övriga landet. Min vän är chef för Arbetsförmedlingskontoret i Ludza, längst bort mot ryska gränsen, cirka 24 mil från Riga.

Jag förstår av min väns intensivitet i rösten att något har hänt. Jag sneglar på klockan och inser att millenieskiftet nyss har skett i Lettland. Till slut efter att ha sagt några få lettiska ord jag besitter….”zvana vēlu”….som jag tror betyder ”ringer senare”  får jag min vän att avsluta samtalet. Medan jag letar upp telefonnumret till Generaldirektör Vitols funderar jag på vad min vän i Ludza egentligen ville. Under alla år vi har jobbat tillsammans har han aldrig tidigare ringt till mig i Sverige. Just det faktumet får mig att ana det värsta.

Efter att ha letat reda på numret till Vitols slår jag numret medan min fru och vänner som är mitt i nyårsfirandet undrar vad jag håller på med. När jag på stapplig tyska börjar prata med Alvis Vitols noterar jag hur min fru tar fram den lettiska champagnen från kylskåpet inför tolvslaget. Jag försöker förklara för Vitols om min vän från Ludza och dennes mystiska telefonsamtal. Vitols börjar skratta. Han förklarar att han har bett samtliga hans Af-chefer att vara på plats på deras respektive kontor när tolvslaget inträffar för att säkerställa att all utrustning fungerar då år 1999 blev år 2000. Han säger att han ska ringa till Ludza-chefen och höra vad han ville och sedan önskar han mig ett Gott Nytt Millenium.

Jag låter därefter saken bero och firar in det nya året med min familj och närmaste vänner. Millenieskiftet går utmärkt och allt verkar fungera, både hemma och vad vi förstår även hos både myndigheter och företag. Jag går och lägger mig vid två-tiden på natten. Klockan 4 eller 5 vaknar jag av att min mobiltelefon ringer. Jag går snabbt ut ur sovrummet för att inte störa sömnen hos min gravida fru. Det är Vitols i andra änden. Han ville bara återkoppla att allt gått bra med chefen i Ludza. Tydligen var det så att de datorskärmar som vi levererat från AMS (ett antal mycket gamla utrangerade skärmar) slutade att fungera vid tolvtiden och chefen för Ludza-kontoret ville säga det till mig innan det hände oss i Sverige. Han ville alltså ringa till mig och förvarna om att alla skärmar i Sverige skulle sluta att fungera. Därför ringde han mig på nyårsafton.

Tre veckor senare i ett kylslaget Ludza, när vintern intagit staden, återser jag och min kollega Arbetsförmedlingschefen. Det är en fråga som har hängt sig kvar i mitt huvud sedan nyårsnattens alla samtal från Lettland. Var det verkligen en milleniebugg i skärmarna som gjorde att de slutade fungera i Ludza? Och om det var det, varför slutade inte skärmarna att fungera på andra Af-kontor i landet dit vi också levererat ett antal skärmar?

Den här gången har vi en lettisk-engelsk tolk med oss så äntligen kan vi kommunicera med varandra. Jag tackar chefen för att han ringde mig på nyårsnatten och förvarnade oss om datorskärmarna. Jag ser att han blir lite obekväm då tolken översätter. Han ler lite stelt och svarar att han ber om ursäkt. Jag frågar varför. Han håller sedan en lång utläggning på lettiska innan vår tolk får chansen att översätta. När väl tolken översätter kan jag ändå inte låta bli att skratta, vilket får min vän att göra detsamma.

Svaret med de nedsläckta datorerna hade ingenting med milleniebuggen att göra. Tydligen släckte kommunen ned elen efter tolvslaget för vissa delar av stadens invånare i Ludza för att spara pengar. Detta visste inte min vän, arbetsförmedlingschefen i Ludza. Därför fungerade inte datorerna på Af-kontoret i Ludza…..

/m

Ske din vilja, inte min

Rastlösheten tär. Tänker på det då jag springer min dagliga löprunda, denna gång längs Ribbersborgs strand. År 2021 närmar sig med stormsteg och det blir då mitt fjärde år som arbetslös. Helt otroligt egentligen. Har någon gång räknat ut hur många dagar jag har varit arbetsbefriad men slutade vid 1200 dagar. Känner mig outnyttjad och tärande, inte nyttjande och givare. Känner mig utanför, inte innanför. Känner mig nedstämd, inte upprymd. Jag springer med tunga steg idag. Känner mig klumpig och motstår frestelserna att gå under hela rundan. Slår helt enkelt bort tankarna.

I bönen ”Fader vår” som jag rabblat sedan barnsben finns frasen ”Ske din vilja”. Utanför bönen lägger jag till Jesus kända ord, ”Ske din vilja Gud, inte min”. Det är inte lätt. Jag har alltid velat styra mitt eget liv och framtiden vill jag gärna ha kontroll över. De senaste åren har jag inte haft kontroll över någonting och jag brottas med den insikten varje dag. Jag vill skapa min egen framtid. Låta mina egna planer få råda. Helt enkelt ha makten i mina egna händer. Att ha någon annan som dikterar villkoren för mitt liv är inte så tilltalande. Att andra styr över mitt liv är minst sagt frustrerande. Maktlöshet är en väldigt bra beskrivning över det jag känner.

Bibeltexterna visar dock på en hållning att låta Guds vilja ske och inte min egen. Jag frivilligt backar min egen vilja till förmån för Guds vilja. Att ha den hållningen är en helt annan livsstil. Att ha en bön om att Guds vilja över mitt liv är den bästa vägen. Allt bygger på att jag tror att Gud har en god idé för mitt liv. Jag sätter därför min tillit till att just den planen är bra för mig.

Att vända sig till en större och bättre kraft utanför mig och be om hjälp och stöd känns ändå bra. Jag erkänner mina begränsningar och erkänner att det finns något större som ser till en helhet som jag aldrig kommer att förstå. Jag kan lägga upp världens planer om hur jag skulle vilja att min framtid blir men till slut tvingas jag inse mina begränsningar. Jag har helt enkelt bara en önskan om en viss framtid medan Gud har en vetskap, däri ligger skillnaden.

Jag har ingen aning om varför jag måste gå igenom detta stålbad men Gud har en plan som jag litar på. Att våga säga orden ”ske din vilja, inte min”, är en utmaning. Det kan ju mycket väl vara så att Guds vilja går rakt emot min egen vilja, de senaste tre åren är uppenbarligen bevis för det. Jag vill inget hellre än att ha ett utmanande arbete och det är precis det som Gud inte ger mig. Jag måste därför backa, jag inser det. Jag ber om något utifrån mina själviska motiv och ur min egen inre längtan då jag istället ska ha tillit och förtröstan…Gud har en plan.

Jag tänker ofta på Jesus i Getsemane trädgård. Han ville inte själv gå mot korset och möta döden i den där stunden. Han bad att det skulle kunna ske på något annat sätt. Men sedan kapitulerade han och bad “men inte som jag vill, utan som du vill”. Det är den djupaste insikten jag kan göra. Orden är en bön som verkligen kan förvandla och förändra mig. Det är en bön som leder till svar och insikt. Inte alltid som jag själv hade tänkt det, men att det blir till det bästa för mig ändå. Gud vet. Gud har ett större perspektiv. Ibland är det sådant som ser svårt, tufft, omöjligt och jobbigt ut, som leder till det bästa resultatet.

Därför ber jag bönen ”Fader vår”, därför lägger jag till ”ske din vilja, inte min”, därför har jag tillit till ett nytt år där Guds vilja sker i mitt liv, inte min.

Det kommer att bli ett fantastiskt år!

/m