Färdas hem från Höör i ett pågatåg som stannar vid alla småstationer man kan tänka sig. Gör mig inget. Att färdas genom det vintriga, skånska landskapet under en längre tid än ifall jag skulle ha tagit Expresståg/Öresundståg innebär bara längre reflektionstid. Kvalitetstid med mig själv!

Sitter och tänker på ljus och mörker, så här när solens ljustimmar börja lämna vår dagtid. Det brukar jag visserligen ofta göra men den här gången handlar det om Trettondedagens ljus. Det där ljuset som vi ibland tar för givet och ibland missar.

För det börjar med en rörelse i mörkret. Några okända män från öster ser ett ljus på himlen och börjar att gå, inte för att de vet vart vägen leder, utan för att ljuset väcker något inom dem. De ser inte bara en stjärna, de anar en mening, en rörelse från Gud.

Så vill jag tänka mig in i de vise män som söker det heliga hos makten i Jerusalem, där kungar brukar födas. Men Guds ljus leder dem vidare, bort från palatsens trygghet, till ett barn i ett enkelt hem. Guds uppenbarelse visar sig inte som makt och prakt, utan som närvaro mitt i det sköra och i det mänskliga.

Epifania betyder uppenbarelse, och det handlar just om detta, att Gud låter sig ses. Inte alltid där vi väntar oss det, inte alltid på det sätt vi har tänkt oss.

Herodes blir orolig. Ljuset som uppenbarar Gud avslöjar också mörkret. Epifania handlar därför inte bara om att se Gud, utan också om vad som sker när Guds ljus tänds i världen, det tränger undan det falska, det som bygger på rädsla, egenintresse och kontroll. Ljuset väcker rörelse, bryter stillaståendet, öppnar nya vägar. Ljuset börjar som en rörelse i mörkret.

De vise männen faller ned och tillber barnet. Före stjärnan kanske de hade svar på mycket, nu böjer de sig i tillbedjan, med gåvor som rymmer både mysterium och profetia. Traditionen säger guld för kungligheten, rökelse för gudomligheten och myrra för lidandet. Allt detta speglar barnet som är både Gud och människa, kung och tjänare, liv och död i ett.

När de återvänder hem går de en annan väg. Ljuset de sett förändrar riktningen också i deras liv. Det är så uppenbarelsen fungerar. När Gud visar sig blir vi själva synliga på nytt. Vi ser annorlunda, vi går annorlunda, vi lever annorlunda.

Kanske är det så Epifania också vill tala in i vår värld och våra liv. Mitt i mörkret och oron söker Gud fortfarande vägen in. Ljuset kallar oss att följa, inte till kontroll eller bekvämlighet, utan till mötet där det heliga oväntat bryter fram. I det svaga och i det lilla.

/m

Kan inte sova. Går upp och slötittar på en hockeymatch som sänds på TV där ungdomar spelar. Vilken annan idrott sänder ungdomslandskamper på TV? Märkligt. Det är inte ens Sverige som spelar. Kanada möter Tjeckien.

Funderar på den nya världsordningen, den regelbaserade världsordningen som nu är borta.

Säga vad man vill om Nicolás Maduro, de allra flesta drar nog en lättnadens suck över att han är borta. Få i Venezuela kommer att sakna honom som president. Han var hänsynslös och anklagades för brott mot mänskligheten i sin jakt på oppositionella. Politiska motståndare och människorättsaktivister har fängslats, misshandlats och torterats eller helt försvunnit. Han misstänks för grovt valfusk och om demokratin hade fungerat i Venezuela hade han varit borta från makten för länge sedan.

Men det finns ett men, ett stort sådant. Han föll inte för trycket inifrån, presidenten fördes med våld bort från makten, av en annan stats militärmakt. Utan jämförelse, men ungefär som om Norges militär skulle flyga in till Rosenbad och kidnappa Ulf Kristersson och fru, och sedan flyga dem till Oslo. Jämförelsen haltar betänkligt eftersom Norge inte är en stormakt, men ändå. Jag funderar på hur vi kan ha hamnat här?

För historiskt har ju liknande manövrar av stormakter knappast varit lyckosamma, eller? Det är klart att vi exempelvis inte saknar Saddam Hussein i Irak. Men att bara störta en president och hoppas på frid och fröjd är inte alltid lätt. Vi har ännu inte sett USA:s plan för fortsättningen för Venezuela men USA:s invasion av Irak och störtandet av Saddam Hussein är ett snarlikt exempel där det inte gick så bra på sikt.

När de amerikanska styrkorna “befriade” Irak från decennium av tyranniskt styre utbröt istället ett blodigt inbördeskrig och grogrunden till terrorsekten IS såddes. I Libyen störtades diktatorn Muammar Khadaffi. Ett kortvarigt glädjerus övergick snabbt i motsättningar, inbördeskrig och ett laglöst land med konkurrerande regeringar. Talibanregimen störtades i Afghanistan i svallvågorna av 11/9-attackerna. Någon trygghet och demokrati ledde det aldrig till och nu är talibanerna tillbaka vid makten igen.

Finns det alternativ? Där icke välfungerande demokratier störtar den sittande presidenten inifrån kan det gå blodigt till men ändå brukar dessa stater gå stärkta ur prövningen, utan annan stats inblandning. Den rumänska revolutionen är ett sådant exempel där paret Nicolae och Elena Ceaușescu fråntogs makten och i en snabb domstolsprövning dömdes till döden, allt utanför extern makts påverkan. Rumänien måste man väl ändå säga ha lyckats komma ur den tiden på ett bra sätt, eller?

Så att störta en diktator är inte det stora hindret. Svårigheterna och utmaningarna kommer sedan. Frågan är hur Venezuelas väg framåt ser ut nu?

Jag låter ungdomsmatchen mellan Kanada och Tjeckien vara och googlar istället fram presskonferensen med Trump och dennes kompisar efter kidnappningen av Maduro.

”Det mäktigaste ögonblicket i amerikansk historia. Ingen militär kan åstadkomma vad vår militär kan”, sa president Trump.

Det är klart att det finns många andra tillfällen i amerikansk historia som i alla fall jag håller högre, men låt så vara. Trump har ihärdigt sedan han svors in för drygt ett år sedan undan för undan nött ner den rådande världsordningen. Han har övergett FN-organ, infört sanktioner mot internationella brottmålsdomstolens åklagare och visat liten eller ingen respekt för internationella principer, regler och lagar. Han lever efter en ordning där ”affärer” är allt och det är därför inte så konstigt att en stor del av presskonferensen handlar om Olja.

Venezuela besitter världens största oljereserver, hittills utom räckhåll för amerikanska oljejättar. Det lär det ju bli ändring på nu. Trump förklarar hur de amerikanska oljebolagen kommer att investera och styra upp de venezuelanska oljereserverna och göra Venezuela rikt. Samtidigt kommer landet att styras av USA, oklart hur, till det på ett säkert sätt kan överlämnas till venezuelanernas egen makt.

Vi har sett det förrut. En diktators fall är inget att beklaga men det är alltid oroligt i efterspelet. För egen del är jag nu ännu mer orolig för den nya världsordningen som nu är satt. En stormakt som inte låter sig utmanas militärt kan nu uppenbarligen agera helt fritt. Det verkar vara helt ok för USA, Kina och Ryssland att låta internationell folkrätt ligga åt sidan och agera som man vill, för vem kommer säga emot?

Grönland, Taiwan, andra forna Sovjetstater…andra mindre länder som är rika på naturtillgångar men svaga militärt…se upp…det är en ny världsordning där folkrätten är satt ur spel. Den starkes rätt över alla andra. Ska vi verkligen ha det så här? Vill vi verkligen ha kolonialismen tillbaka?

Slår på TV:n igen. Tjeckien gör mål och jag går och lägger mig.

/m

Sitter och tittar på grodan jag fick under årets julklappspel med släkten. Jag får inte riktigt kläm på ifall grodan ber eller om det är en yoga-position. Glad och tacksam verkar den ändå vara.

Tacksamhet är något jag bär med mig in i det nya året. Det är märkligt med år som går och går. ”Det rullar på”, som en av mina söner brukar säga när jag frågar hur det är. Det är nyårsafton och om någon timma ska vi vara hos våra vänner för ett gemensamt nyårsfirande. Jag sitter och tittar på grodan och tänker på nyårslöften medan min fru gör sig färdig.

Nytt år, fullt med förväntan. Nya årslöften. Ett ögonblick som känns lite som att få börja om på nytt. Man vill bli en ny, bättre människa, en bättre version av sig själv. Träna mer, äta hälsosammare och inte minst nå högre uppsatta mål. Man sätter ribban högt och lovar att hålla alla dessa högt satta målsättningar, Vissa kommer man sedan hålla och vissa kommer man bryta. Sedan börjar det om igen, nästa år. Ifall man har nåden att få vara med ett år till.

Varje nyår är det samma sak. Vi ska prestera mer och vara bättre nästa år. När misslyckandet sedan kommer smyger sig känslan på, varför klarade jag inte det här?

Det är här jag sitter och tänker att grodans bedjande position påminner mig om en annan väg. Ett annat fokus. För du behöver ju inte prestera för att lyckas eller bli älskad, det handlar inte om prestation, du är redan älskad för den du är.

Du är älskad, inte för att du har gjort något speciellt, utan för att just du är den du är. Det finns bara en av dig i hela världshistorien och kommer att så vara i all evig tid, så var dig själv, det finns bara en av dig. Gud gillar inga kopior, Gud gillar original med alla dess styrkor och svagheter.

För att gå in i ett nytt år för mig handlar mindre om att jag ska lova att bli bättre utan mer att tillåta mig att låta Gud bära mig mer. Att släppa lite taget om mitt kontrollbehov och inse att det är någon annan kraft som bär mig. Att tillåta sig själv att acceptera att allt vilar inte i mina händer.

Jag behöver inte sätta höga mål för att bli en bättre människa, sätta upp omöjliga målsättningar, ge mig själv högre krav. Det nya året kommer oavsett. Jag är välkommen in i det nya året oavsett alla dessa prestationer för jag är älskad för den jag är…och det räcker.

Så jag sneglar på den bedjande grodan som ser så där tacksam ut att jag tänker att jag ska gå in i nya året på samma sätt.

Tacksam, leende och bedjande.

Det duger gott!

Gott nytt år!

Tiden och dess förgänglighet håller på att lämna 2025 bakom sig och nu närmar vi oss 2026. Jag har några dagar ledigt innan årets alla nya måsten tar vid. Jag vill passa på att tacka er ungefär 9500 personer som läser min blogg. Inte alla läser varje inlägg men det gör inget. Jag är så tacksam, oavsett om ni är trogna bloggläsare som läser varje inlägg och de av er som bara läser några enstaka. Tusen tack till er alla!

Jag har varit några dagar i min barndomsstad, Flen. Under en av mina löprundor så ropar en man till mig att han följer min blogg. Jag hinner ropa tack och han svarar att han gillar när jag ”nördar ned mig i något”. Så den här bloggen är till dig, min okända bloggläsare från Flen.

För min vana trogen håller jag på att nörda ned mig i något varje gång jag får någon dag ledigt. Just nu håller jag på att fundera kring parallellerna mellan 1924 års demokratiska konvent och Trumps inflytande vid de republikanska konventen 2016 och 2024. Det bjuder på både historiskt och sociologiskt nörderi, verkligen. Häng med!

Jag har alltid varit historiskt intresserad och 1924 års demokratiska konvent har alltid fascinerat mig. När det demokratiska partiet samlades till sitt konvent i New York 1924 stod USA i en brytningstid. Urbanisering, kvinnlig rösträtt och ekonomisk modernisering utmanade den gamla samhällsordningen, särskilt i södern och mellanvästern. Mitt i detta pressade Ku Klux Klan på för att dominera partiet. Rörelsen hade växt till miljontals medlemmar och klanen försökte få sitt inflytande inskrivet i konventets plattform. Striden blev brutal och splittrade delegaterna längs moraliska och regionala linjer, och resulterade i ett rekordlångt dödläge. 103 omröstningar krävdes innan kompromisskandidaten John W. Davis slutligen nominerades. I praktiken hade klanen visat att den kunde tvinga partiet att förhålla sig till dess ideologi, även om den inte formellt segrade.

Det här är intressant – klanen försökte tvinga partiet till dess ideologi men lyckades inte. Parallellen till vår samtid går här när MAGA-rörelsen 2016 och 2024 försökte tvinga det republikanska partiet till att låta dess ideologi genomsyra partiet…och de lyckades. Det KKK misslyckades med 1924 lyckades MAGA med cirka 90 år senare.

För drygt 92 år efter 1924 års demokratiska konvent upprepades något liknande på den republikanska sidan. Donald Trumps uppgång under 2016 års primärval avslöjade hur ett missnöje mot globalisering, elitstyre och social förändring kunde samla folk till en politisk massrörelse med kultliknande lojalitet. Vid konventet i Cleveland samma år hade den traditionella partiledningen redan förlorat kontrollen, plattformen anpassades till Trumps nationalistiska och populistiska retorik. År 2024, när han återigen dominerade det republikanska konventet, var partiet i praktiken helt omformat efter “Make America Great Again”-rörelsens världsbild.

Likheten mellan 1924 och 2016–2024 ligger inte i de exakta ideologiska innehållen, utan i rörelsernas funktion, båda uttryckte en reaktionär kamp mot kulturell och demografisk förändring. Klanen representerade en vit protestantisk majoritets oförmåga att acceptera ett mer pluralistiskt Amerika. MAGA-rörelsen bär på en liknande symbolik, nämligen en längtan tillbaka till en förlorad nationell identitet, förstärkt av ekonomiska orättvisor och mediala ekokammare.

I båda fallen vinner inte rörelsen bara genom personer eller paroller, utan genom att sätta den politiska ramen för hela partiet. 1924 års konvent visade att intolerans kunde forma dagordningen även utan att segra öppet. 2016 och 2024 visade att en karismatisk folkrörelse kunde ta samma mekanism och vända den till seger. Skillnaden är att där 1924 års Klan föll samman några år senare, består MAGA som ett nydefinierat republikanskt credo.

Frågan är om detta är ett tecken inför framtiden?

/m

Vill ni läsa mer om 1924 års demokratiska konvent rekommenderar jag Robert K Murray och dennes bok ”The 103rd Ballot: The legendary 1924 democratic convention that forever changed politics”.

Är på väg genom södra Sverige i ett renoverat X2000 där korglutningen är ur funktion. Solnedgången följer med oss och jag njuter av landskapets skiftningar. Mitt livs kärlek och jag har varit på besök i min barndomsstad och hälsat på mina föräldrar. Det är svårt att sätta ord på allt där jag vandrar i känslor, minnen, tacksamhet, vemod och kärlek under några dagar. Tidens tand ligger som en ton och dallrar i bakhuvudet hela tiden med dess förgänglighet som membran.

I söndags gick vi på Högmässa i Flens kyrka. Det var dags för söndagen efter jul och temat var ”Guds barn” och prästen hjälpte mig att tänka tillbaka på ett citat från nobelpristagaren Louise Glück som i en dikt skriver något i stil med:

”livet är barndomen, resten är minne” (eller varianter som ”en gång betraktar vi världen, i barndomen. Resten är minne”)

Louise Glück, som ofta i sina dikter lyfter fram barndomen och dess förlust får mig via citatet att tänka ifall det är så att barndomen representerar en renare, mer omedelbar syn på världen innan den förmedlas genom minnets lins? Dikten fångar en känsla av nostalgi och insikten att livet som upplevs i nuet förvandlas till just minnen och att barndomen ofta ses som en guldålder. Kanske är det så?

När jag på kvällen är ute och springer min dagliga löprunda tänker jag på att det i all fall för egen del handlar om hur mina upplevelser under barndomen formade mig och hur jag nu, många år senare i livet ser tillbaka på dessa upplevelser som minnen, vilka ofta är färgade av förlusten av barndomens omedelbarhet och som ger mig en annan typ av klarhet.

Att resa hem till barndomens stad är som att stiga in i en gammal favoritlåt du nästan glömt melodin till, men som kroppen ändå minns. Allt finns kvar där, dofterna, ljuset genom gardinen, den slitna blåvita badrumsmattan som legat på samma plats i årtionden. Den känns nästan helig nu, som en väv av alla dagar som varit. Jag anar enbart dess kontur för mina föräldrar har lagt en nyare matta ovanför, som om det nya läggs på det gamla, men det gamla finns ändå kvar, under lager på lager.

Mina föräldrar är till åren kommen. Deras händer bär spår av ett helt liv av omsorg, arbete och kärlek. Vi sitter i köket där tiden står stilla, dricker kaffe ur de gamla kopparna och pratar om allt och inget. Samtidigt finns där en stilla vetskap, den där tysta tanken som ingen säger högt, att varje gång vi ses kan vara den sista.

Men just därför blir allt så levande. Varje skratt, varje ögonblick, varje doft och ton träder fram klarare än någonsin. Det är som att hjärtat försöker memorera allt, inte bara vad som hände, utan hur det kändes att vara där, tillsammans.

Och när jag nu reser därifrån bär jag med mig både sorg och tacksamhet. Sorg över tidens gång, men oändlig tacksamhet över att ha haft ett hem där kärleken varit självklar, så stark att till och med badrumsmattan kan föra mig tillbaka till den.

/m

För cirka 11 år sedan när jag blev Regiondirektör kommer jag ihåg att en förtroendevald approcherade mig och sa att vederbörande hade noterat att jag bar ett kors som halssmycke. Vederbörande tyckte inte att det passade att en Regiondirektör visade sin tro så där öppet för allmän beskådan. Det var okey för hen att jag privat hade en viss tro, men jag skulle absolut inte visa mitt smycke så öppet. Jag svarade något i stil med att min tro var privat.

Jag minns detta ögonblick varje Annandag jul när jag läser vad Matteus beskriver vad Jesus säger i 10:e kapitlet. För det är snabba och tvära kast i vårt kyrkoår. Igår firade vi Jesus födelse, starten för julfirandet, när ljuset tog kroppslig gestalt och med Jesajas ord: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus…verkligen gav människor hopp.

Då är det en aning magstarkt att lyssna till dagens kyrkoårstexter. Det finns ord i Bibeln som väcker motstånd, även hos oss som vill tro, och man vill gärna ”tippexa” bort vissa delar, men sanningen är som den är. Den får stå där för öppen beskådan: ”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Hur kan Jesus, som vi bekänner som fredens furste, tala så? Den som vi under gårdagens texter fick höra var fridsfursten. Kanske har det med min rätt att bära mitt kors att göra?

För Jesus har plötsligt inte blivit en krigsherre utan är fortfarande den där fridsfursten och orden han säger är inte för att sprida våld, utan för att synliggöra sprickan som uppstår när sanning möter falskhet, när ljus träffar mörker. De där ögonblicken när disharmoni uppstår, när vi verkligen får bekänna färg, när ett ord skiljer mellan det som är sant och det som bara verkar gott. Tron frigör verkligen, men den frigörelsen skakar strukturer, ja hela vår existens och då skakar ibland även våra egna relationer, även med våra närmaste…ja, då börjar vi kanske ana varför Jesus tar till så stora ord.

För evangeliet är inte något som man kan säga ”ja, det tror jag på men enbart när det går bra för mig eller när omständigheterna i livet passar mig”. Nej, evangeliet är något vi alltid bär med oss och dess innehåll får livskonsekvenser för oss. För mig!

I Mikas ord i Hebreiska bibeln hör vi smärtan av en värld där lojaliteter upplöses: son mot far, dotter mot mor, vän mot vän. Jesus går längre och säger: ”Den som älskar far eller mor mer än mig är mig inte värdig.” Det låter hårt, nästan obarmhärtigt men kärnan är inte förakt för familj eller gemenskap. Det handlar om centrum. Det handlar om vem vi bär närmast, alltid. Vem är grundtonen i mitt liv, mitt livs centrum, mitt livs ljus? Alltid.

Jesus talar om en lojalitet som går djupare än alla andra, en lojalitet som inte längre kan kompromissas bort. Martyrskapets grund finns här, inte i våld, utan i prioritet.  

När Jesus ger sitt evangelium och dess lärjungeuppmaning till oss och våra förväntningar om ett helt annat liv ställs mot varandra, då uppstår kampen. Och i den kampen avslöjas tron inte bara som tanke, utan som en livsprincip. Som en grundhållning i livet, oavsett vad vi arbetar med eller hur våra familjerelationer ser ut.

Lärjungarna hade det inte lätt när Jesus lämnat dem. De famlade. I apostlagärningarna finns det en berättelse när Petrus och Johannes förbjuds att tala i Jesu namn. De kunde enkelt ha uppfyllt kravet, fortsatt sina liv, undvikit kamp och rättsprocess men istället svarar de: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”  

Den meningen är själva hjärtat i vad jag kallar martyrens liv. Den som vittnar om sin tro, som står för sitt vittnesbörd, sin tro. Det handlar inte om att söka uppror eller våld, utan om att vägra förneka sanningen. Bekännelsen till tron på Kristus är alltid offentlig i någon mening, inte för att bevisa något, utan därför att sanningen inte kan kapslas in.  

Det är där jag står i min kristna tro. Som en grundläggande princip och livshållning i mitt liv. Som mitt livs centrum. Där är mitt martyrskap, där är mitt vittnesmål. Martyrskap i vår del av världen handlar mycket om att stå upp för de kristna värdena och följa Kristus i vår tid. Att stå upp för ärlighet, sanning, kärlek, uppriktighet, rättvisa, barmhärtighet. Inte minst när egoism och cynism säger att det inte lönar sig. Det handlar om föräldern som vägrar ge upp tron när barnet vänder sig bort, eller den unga människan som vågar bära sitt kors bland vänner som inte förstår, eller skolungdomar som står upp för sin tro även om de blir nedtryckta för sin trosuppfattning.  

Att bekänna Kristus i vår tid handlar sällan om fängelse eller förföljelse, i alla fall inte i den här delen av världen, men om att våga vara hel. I ett samhälle där tron lätt reduceras till en privat känsla, blir det en kamp att låta den forma ens val, värderingar och röst. Ja, hela ens existens. 

”Den som finner sitt liv ska mista det, och den som mister sitt liv för min skull ska finna det”, säger Jesus. Det är inte ett löfte om lidande, utan ett löfte om sanningens djup. Livet blir helt först när det inte längre behöver skydda sig självt. De första martyrerna dog inte för att visa sin tro, utan för att kärleken till Kristus hade gjort det omöjligt att förneka honom. Martyr betyder ”vittne” – någon som berättar sanningen oavsett pris. Deras vittnesbörd blev kyrkans näring, för i deras trofasthet såg världen något som inte kunde dödas.  

Tron samlar, men den kan också skilja. Den befriar, men den avslöjar. Jag bär mitt kors oavsett och jag gör mitt vittnesmål i mitt levnadssätt. Jag har ändrat mig sedan den dagen för 11 år sedan då jag fick frågan om mitt kors. Min tro är definitivt inte enbart privat, den är hela mitt livselixir, och jag lever det fullt ut. Tro, hopp och kärlek. Alltid. Och mitt i allt detta står naturligtvis Jesus själv, den som bar korset först, och som inte ger oss fred i betydelsen stillhet, utan i betydelsen helhet.

/m  

Bibelhänvisningar i denna text: Mika 7:1-6, Apg 4:18-31 och Matt 10:32-39  

Är på väg hem från Höör. Är ensam i den tysta kupén som vanligtvis huserar mängder med människor till och från sina arbeten eller universitet. Det är ett otroligt väder. Utanför tågfönstret målas ett landskap upp i varma toner. Det är lilljulafton och det sista arbetspasset i församlingshemmet är gjort.

Jag låter min bok ligga kvar i ryggsäcken och låter mina hörlurar få komma på plats istället. Min vana trogen lyssnar jag på Leonard Cohen och Chris Rea så här dagen innan julafton. Det har jag gjort i många år nu, det har blivit en tradition. För mig blir det ingen jul utan ”Driving home for Christmas” och ”Hallelujah”. Med åren har denna repertoar utökats med andra låtar från dessa båda artister. I år är det ”Julia” och ”You want it darker” som går på repeat under min tågfärd.

Läste att Chris Rea lämnade oss igår och naturligtvis var jag tvungen att omedelbart lyssna igenom hans senaste julskiva igår kväll. När jag fick besked om att Cohen lämnat oss gjorde jag något liknande, då var jag tvungen att lyssna på hans senast släppta skiva samma kväll. 

Har funderat en del på varför dessa båda artisters produktion har fått mig att skapa en egen liten lilljulaftonstradition. Jag har landat i att de båda står för djupa, existentiella klanger som passar perfekt i en julkontext.

Det finns en särskild stillhet i julens skymning, där orden får vila och melodierna tala. I det gränslandet mellan tro och tvivel, längtan och försoning, möts Leonard Cohen och Chris Rea som två olika röster ur samma djupa källa. Cohen med sitt karga evangelium om brusten tro och helig längtan, Rea med sin varma, slitna blues om vägar hem och möten som betyder något.

Cohen lär mig att mörkret inte är Guds frånvaro, utan en annan slags närvaro — en där ljuset filtreras genom sprickorna, där ”halleluja” viskas snarare än ropas. Hans sånger är som nattvard för de ofullkomliga, en liturgi för dem som famlar efter mening bland minnets skuggor. I hans värld blir kärlekens förlust också en plats för nåd.

Chris Rea ger julen en annan ton, mer jordisk men inte mindre helig för det. När han sjunger om vägen hem genom snö och nattvägar, handlar det inte bara om bilresor, för mig blir det som en slags själens resa mot försoning. I varje ton av hans gitarr och röst hörs både trötthet och hopp, som när man återvänder till barndomens tro för att upptäcka att den fortfarande lever, om än med nya konturer.

Tillsammans påminner de mig om att julen inte kräver perfektion, utan öppenhet. Om att stjärnan inte föll för de färdiga utan för de sökande. Mellan Cohens lågmälda bön och Reas varma blues finns en plats där människan får vila, där hoppet kommer in tyst, som snö över gatorna, som sången över Betlehem.

Nu saknas mig bara snön där jag färdas vidare i det skånska landskapet, lyssnandes på ”You want it darker” och textraden ”I am ready, my lord.”

Nu kan julen komma!

/m

Vi människor vill gärna vara säkra. Vi vill ha svar, vi vill ha kontroll, vi vill ha garantier. Ska vi dessutom göra något som vi inte är vana vid, något riktigt modigt och ge oss ut på okända marker…som det heter…ja, då vill vi verkligen vara säkra på att det blir bra.

Och ändå… gång på gång i Bibeln sker Guds stora verk just där människan tvekar. Abraham skrattar när löftet om en son kommer. Mose protesterar inför sin kallelse. Gideon tvekar. Zakarias tvekar. Och Maria frågar: ”Hur ska detta ske?”

Jag har gått och tänkt på Maria de senaste dagarna. Det är oundvikligt dessa dagar. Fjärde advent och vi närmar oss jul. Det är klart att Maria är på de flestas näthinna.

Marias fråga om hur detta ska ske är en mänsklig fråga. Hon vill veta. Den frågan är inte ett uttryck för brist på tro, den är själva uttrycket för det som jag kallar en levande tro. För hon stannar inte där. Hon vågar vänta på svaret: ”Den helige Ande ska komma över dig” och sedan agerar hon.

Det är som om Gud säger: ”Du behöver inte förstå för att tro. Du behöver bara hålla ditt hjärta öppet.” 
Där är trons enkelhet, men också dess djup. Där vår mänskliga logik tar slut, börjar Guds möjligheter. Det är där vi människor ofta falerar. Vi låter vår logik ta över och lämnar tron…det gjorde inte Maria. 

För även om Gud visar på möjligheterna där människor tvekar så är det annorlunda för det vi kallar mod. Aldrig är väl det så tydligt som i evangelietexterna om Maria. Hennes mod uttrycker sig inte i sin fråga utan mer i vad hon gör sedan. För Mod börjar alltid i rörelse. Vi alla kan vara modiga där i stillhet, i soffan framför TV-programmet eller när vi sitter och pratar med någon…men mod sker alltid i rörelse.

Evangeliet berättar att efter besöket från ängeln så står det att: ”Maria skyndade sig till en stad i Juda bergsbygd.” Det är lätt att läsa förbi det. Men betänk, hon har precis hört ängelns märkliga budskap, att hon ska föda Guds son. Hennes liv vänds upp och ner. Det är en stund fylld av osäkerhet, oro, kanske också rädsla. Men hon sitter inte kvar. Hon går iväg. 

Det är här jag tänker att vi alla har något att lära av Maria. Det är ofta så mod ser ut i Guds rike, inte som ett starkt utrop, utan som ett steg framåt mitt i osäkerheten. Mod handlar inte om att inte känna rädsla. Det handlar om att låta tilliten vara större än rädslan. 

Maria går mot en annan människa, sin släkting Elisabet. Och i det mötet bekräftas Guds löfte. Det är i relationen, i tilliten mellan människor, som tron får kropp.

Julens berättelse är beviset på att Gud håller sitt ord. När världen inte tror det, när människan tror det är för sent, då föds Ordet — i ett stall, till en ung kvinna som vågade säga ”ja” men också vågade ta steget trots att hon inte visste. Hon vågade lita på sin tro.

Vi tvekar ofta inför Gud. Men kanske är det mest omvälvande i evangeliet är att Gud aldrig tvekar inför oss. Gud ser inte först till våra styrkor, utan till våra öppna hjärtan. Gud tvekar inte inför den unga Maria, inte inför Elisabets ålder, inte inför vår brist på tro. Guds kärlek går före alla våra svar.

Maria är ett tecken på det. Hennes ”ja” är människans gensvar på Guds orubbliga ”ja”. Hon säger: ”Må det ske med mig som du har sagt.” 

Jag har tänkt en hel del på vad Marias mod betyder för oss idag, i denna tid? Kanske är det enklare än vi tror. Att stå för det goda när cynismen lockar. Att tala om hopp när orden känns förbrukade. Att tro att Gud faktiskt kan använda oss — också i det lilla, sköra och osäkra. 

Det handlar inte om storslagna gärningar, utan om vardagens trofasthet. Det är Marias mod — inte att vara stark, men att vara öppen.

/m

Jag har på senaste tiden gått och tänkt en hel del på vägar och stigar. Det kan låta som att jag plötsligt blivit vägingenjör, men så är inte fallet. ”Guds vägar är förvisso outgrundliga” men viss måtta får det vara.

Hur som helst…när jag var liten tränade jag en hel del längdskidåkning. På somrarna blev det en hel del terränglöpning. När jag kom till träningen och tränaren sa att ”idag blir det obanat, det blir till att springa i obanad terräng”, då visste jag att det skulle bli tufft. Inte bara att det skulle bli tufft att springa där stigar inte fanns utan även att man inte alltid hittade, det var bara att springa.

Tänkte på det här med de där obanade terrängerna i söndags när temat var ”Bana väg för Herren”. De där obanade terrängerna som inte har några uppenbara stigar och vägar eller att man i alla fall inte ser stigarna. De kanske finns där under allt sly och annat som döljer det som finns där under, där fotstegen ska landa, men du ser dem inte.

I texterna i söndags (Jesaja 40:1-8, Galaterbrevet 3:21-29 och Lukas 3:1-15) var det tydligt att ”bana väg” är på ett sätt enkelt, du landar alltid, men det är aldrig bekvämt. Det är som om vi dras in i det obanade och uppmanas att göra stigarna eller vägarna för att Gud själv ska gå just den vägen. Samtidigt måste vi ha tillit till att stegen bär. Alltid. Man landar alltid någonstans.

Adventstidens väg handlar om hjärtats beredelse. Att våga tro att det existentiella faktiskt vill komma – till oss, till mig, till dig. Och i min värld gör han ju det. Han kommer med sin tröst, sin nåd, sitt liv, men har vi banat vår inre väg tillräckligt? Har jag gjort mitt jobb?

Jag går och funderar på dessa inre vägar i mitt liv just nu. Söndagens texter har satt mig på spåret. Jesaja använder nämligen bilden av vägar och landskap. Dalar ska höjas, berg sänkas, krokiga vägar rätas. Det låter som ett storskaligt vägbygge, men den väg som ska beredas är i första hand inte en fysisk väg, inte en statlig motorled genom Juda öken. Det handlar om en andlig väg, i hjärtat. Bana väg för Herren betyder just bered plats i ditt liv, i ditt samhälle, i ditt inre, för honom som kommer.

Orden föds i exilens natt, till ett folk som förlorat tro och mod. Men evighetens Gud ropar genom sina profeter, det finns en väg hem, det finns en framtid. Och budskapet är att där Gud går fram, förändras landskapet, höjderna sänks, dalarna fylls, vägen blir rak.

När Johannes Döparen griper tag i Jesajas ord flera hundra år senare och låter dem ljuda på nytt, blir det tydligt att Guds tröst alltid tar sig uttryck i rörelse. Den Guds väg som förbereds är inte en yttre väg i öknen, utan en inre väg, i hjärtat, i samvetet, i livet.

Och det är därför folket frågar honom: ”Vad ska vi göra?”
Frågan är lika aktuell idag. Vad betyder det, i vår tid, att bana väg för Herren? Vad ska vi göra?

När Johannes Döparen träder fram vid Jordan, ekar Jesajas ord över tidens klyftor. Han ropar: ”Bana väg för Herren, gör hans stigar raka!” Och människorna strömmar till honom. De anar att Gud håller på att göra något nytt. Johannes predikar omvändelse, inte som ett straff, utan som en öppning att vända sig bort från det som låser och förgör, för att vända sig mot det som ger liv. En ny väg.

Det blir snabbt tydligt att Johannes inte bara ropar till de enskilda. Han talar till folkets gemensamma samvete. Den som har två skjortor ska dela med sig, den som har mat ska göra likaså. Det handlar om en väg där rättfärdighet får kropp. Att bana väg för Herren är inte att dekorera den religiösa ytan, utan att låta Gud förändra det som skaver och stänger andra ute.

I Galaterbrevet fördjupar Paulus detta. Han beskriver hur Kristus är den som fullbordar den väg Gud har öppnat. Genom honom är vi inte längre fångna under lagen, vi har iklätt oss Kristus, blivit Guds barn. Här är inte någon längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är vi ett i Kristus Jesus.

I min värld förenas de alla i ett budskap. Det är en sprängkraft i de orden som Paulus skriver. Vägen som Johannes ropade fram i öknen visar sig vara en väg som Gud själv går, inte för att hålla människor borta, utan för att förena. Det Gud tröstar genom Jesaja, det Gud manar till oss genom Johannes, det Gud fullbordar i Kristus, allt hör ihop i ett enda evangelium. Den eviga Guden vill komma nära, och det finns inget hinder som inte kan planas ut av hans nåd.

Jag har därmed kommit till några slutsatser gällande ”Att bana väg för Herren”. I vår egen tid kan det betyda flera saker men några delar:
1, Det kan betyda att se upp med våra inre berg av stolthet och självupptagenhet. Den här egoismen som hindrar oss.
2, Det kan betyda att fylla igen dalar av oro, förtvivlan och hopplöshet.
3, Det kan betyda att räta ut de krokiga vägar där orättvisans strukturer slingrar sig.
4, Och inte minst…i alla fall för mig…att våga tro att Gud faktiskt kommer, inte bara för andra, utan också för var och en av oss.

Så står vi då här i advent, vid vägkanten. Det är mitt i tredje adventsveckan och jag hör hur Jesaja talar. Jag hör hur Johannes ropar och jag läser hur Paulus vittnar. Och mitt i allt viskar Anden: ”Bana väg för Herren.”
Inte genom att springa fortare eller göra mer, utan genom att öppna mitt hjärta.

För den Gud jag väntar på — han är på väg och redan här, vandrandes på just min obanade stig, bredvid mig. Alltid! Frågan är om jag har banat min terräng tillräckligt?

/m

Året måste ha varit 1998 och under sommaren läser jag Gitta Serenys fascinerande biografi över Albert Speer. Jag blev oerhört fascinerad över Speer och dennes sätt att intellektualisera sanningen till sin egen fördel. Serenys djuplodande samtal och hennes sätt att lägga upp samtalen blev till en oerhörd läsvärd upplevelse som jag ofta sedan dess återkommit till i livet. I boken nämns det om psykiatrikern Douglas Kelleys arbete under Nürnberg-rättegångarna. Det var så jag kom in på Kelley och dennes bok om Nürnberg.

Det skulle sedan dröja ända till min arbetslöshetsperiod efter 2017 när jag får möjlighet att läsa Jack El-Hais roman om Kelley och Nürnberg. Sedan dess har jag hoppats att någon skulle göra en film om Nürnberg, antingen baserat på Serenys bok eller Kelleys…det blev Jack El-Hais. Lite synd men jag var ändå nyfiken på filmen, fick möjlighet att se den idag under Lucia. Helt ensam i en stor biograf i Malmö!

Filmen Nürnberg skildrar inte bara rättvisans formella triumf utan också en djupare kamp, försöket att förstå det mänskliga ansiktet bakom systematisk ondska. Psykiatrikern Douglas Kelley står mitt i spänningsfältet mellan vetenskapens objektivitet och moralens krav. När han undersöker de tillfångatagna nazistledarna möter han inga monster, utan intellektuella, bildade män som bär på samma drag av komplexitet och självförsvar som vi alla gör.

I boken som Kelley sedan skriver förstår man att särskilt Albert Speer väckt hans fascination. Speer framstår som kultiverad och självkritisk, den ”gode nazisten”, men Kelleys psykologiska blick börjar ana ett större självbedrägeri. Hans uppdrag blir till sist en spegling: vad händer med den som försöker förstå ondskan utan att själv bli del av dess förklaringssystem?

Filmen utgår från Jack El-Hais bok och i filmen är inte Speer ens nämnd. Det handlar istället om Göring och Kelley, vilket jag kan förstå. Filmen är en Hollywood-produktion.

När Gitta Sereny många år efter Kelley inleder sina djuplodande intervjuer med Speer i Albert Speer och sanningen, fortsätter hon samma sökande som Kelley. Men där Kelley går in som forskare, går Sereny in som moralist – eller rentav själasörjare. I deras samtal finns en märklig parallell till själavårdssamtalet: sanningen dras fram långsamt, med motstånd, i mötet mellan skuld och försvar.

Sereny tar Speer till gränsen av det uthärdliga: att se, och erkänna, det man själv gjort möjligt. Det är här teologin börjar viska i mina öron. Sanningen är inte bara ett konstaterande, utan ett domens ljus över människan. ”Sanningen skall göra er fria”, säger evangeliet – men det är en dyrköpt frihet. Först när lögnen och självbedrägeriet blottas kan nåden bli möjlig. Stanley Hauerwas kallar det den kristne människans viktigaste redskap – att alltid prata sanning.

Speers självbild krackelerar under Serenys envisa frågor, men full bekännelse uteblir. Han når aldrig hela vägen till det bibliska metanoia, den inre omvändningen. Hans skuld blir erkänd på ytan, men inte i djupet. Kelley och Sereny blir båda vittnen till hur svårt det är att föra sanningen till ett hjärta som vill se sig själv som ”inte så ond som de andra”.

Och det är här deras arbete berör oss. Vi är inte Speer, men vi lever också med mekanismer av ursäkt, förskjutning och kontroll. När vi betraktar världens lidande, klimatets kollaps eller social orättvisa, kan vi känna dragningen att säga: ”Jag hade inte kunnat göra något.” Då viskar Kelleys och Serenys berättelser: se upp – det är så självbedrägeriet börjar.

I kyrkans språk talar vi ibland om ”sanningen i nåd”. Det är mer än tröst; det är en inbjudan att stå kvar i ljuset även när det avslöjar något vi inte vill. Kanske är det just detta som fattades Speer, en människa som sa: ”Jag fördömer inte dig, men jag står inte utanför sanningen heller.” Nåden bär bara när den inte kortsluter ansvaret.

Kelley kunde inte rädda sina patienter från sig själva, Sereny kunde inte väcka full ånger i Speer, men båda gjorde något djupt mänskligt och evangeliskt: de höll kvar blicken. De vägrade låta lögnen vinna inte genom moralism, utan genom att insistera på människans möjlighet till sanning.

Kanske är lärdomen från Nürnberg att bekännelsen alltid är ofullständig, men nödvändig. Världen blir inte friare av att ondskan förklaras, utan av att den erkänns. Att se ondskan i ögonen – i historien, i vår samtid, i oss själva – är början på en långsam omvändelse som aldrig blir färdig.

Se gärna filmen Nürnberg – den är sevärd, men läs hellre böckerna från Sereny och Kelley.

/m