Demokrati?

Som de flesta i denna värld har även jag följt amerikanska presidentvalet. För egen del har jag som ritual att alltid göra valvaka och inte sova något från tisdagen till onsdagen. År 2016 har jag för mig att runt 5-6 tiden på morgonen (svensk tid) var det klart att Trump skulle få de elektorsröster som behövdes för att vinna över Clinton, i år är det i skrivande stund (torsdag kväll/natt), ännu inte klart. De flesta minns naturligtvis år 2000 då avgörandet dröjde ända till 12:e december innan HD deklarerade omräkningen som icke konstitutionell. Det beslutades även med 5 röster mot 4 att Florida kunde certifiera sina röster vilket resulterade i att omräkningen stoppades och Bush fick Floridas elektorsröster vilket gav honom de nödvändiga rösterna för att nå över 270. Detta kan naturligtvis hända även i år och då får vi vänta med spänning några veckor till.

För mig är ett val ett slags verklighetskontroll, ett slags temperaturmätning över en nations nuläge. Det slutgiltiga beslutet, efter att politiska debatter och argument vägts fram och tillbaka, viker för ett visst resultat en viss dag. Oavsett kandidater, oavsett debatter, oavsett smutskastningar kommer ett valresultat vara obestridbart just den dagen. Just den stunden. Allt det här har dock fått mig att fundera över hur Amerika egentligen mår och jag gör dessutom en kvalificerad gissning över hur denna nations val kommer att te sig framöver.

Enligt The Economists demokrati-index ligger visserligen USA redan långt ned på demokratilistan över världens länder (plats 25 i jämförelse med Sverige på plats 3) men jag kan ändå inte låta bli att tänka på att detta land håller på att sjunka ännu längre ned, både i demokrati-indexligan men ännu värre, i omvärldens ögon. Detta land håller på att bli ett riktigt ”pajasland”. Detta en gång så stolta land som så många andra sett upp till. Nu hoppas jag att ingen ser upp till detta land längre. Här följer några högst personliga iakttagelser om varför.

En faktor är den alltmer uppslukande kraften i ideologiska berättelser och virtuella verkligheter. Om du kan reagera på en valförlust genom att omedelbart dra dig tillbaka till en egen sfär där valresultatet ses som valfusk, som genomfördes med hjälp av väljarbedrägeri (eller rysk inblandning), kommer oundvikligen avgörandet och legitimiteten som ett demokratiskt land har för ett givet valresultat att minska.

En annan faktor är samspelet mellan politisk polarisering och Amerikas tvåpartisystem och konstitutionella utformning. Ett land med två partier som i allt högre grad konsolideras ideologiskt och med allt färre väljare som växlar däremellan kommer detta land att producera allt färre jordskred och fler nagelbitare i de kommande valen. Systemet segmenteras. Om dessutom landets valsystem också tillåter kandidater att vinna statens högsta ämbete med en minoritet av folkets röster, kommer detta scenario under polariserade förhållanden att bli allt vanligare och frikoppla det officiella beslutet i valet från den uppenbara preferensen hos den röstande majoriteten.

Om vi utöver allt ovan lägger till att den nuvarande presidenten för detta land gör skillnad på viktning då det gäller röster, och vill avsluta rösträkning då det just är som mest fördelaktigast för honom, ja, då börjar vi närma oss ett ”pajasland”. Faktum är nog att vi redan är där. Med en president som agerar som en diktator och klamrar sig fast vid makten och inte bryr sig om att räkna alla röster, med elektorssystem där det inte spelar någon roll vem som får flest antal röster, med ett tvåpartisystem som alltmer segmenterar än öppnar upp och med en retorik där fakta och lögner är lika mycket värda i en medborgares ögon, ja, då har vi fått ett pajasland. Det vill säga nuvarande United States of America!

Jag tippar därför att vi för lång tid framöver kommer att ha en minde grad av demokrati i USA där elektorsystemet kommer att nyttjas till fullo och därmed undvika en röstreform där varje röst väger lika mycket och att den som får flest röster vinner. Jag tippar att den polarisering som nu uppstått mellan dessa båda partier kommer att fortsätta, oavsett vem som blir president. Detta innebär att det kommer att fortsättningsvis bli få som ”byter sida” vid val. Detta innebär att vi kommer även fortsättningsvis att se fram emot nagelbitare till val.

Uttrycket ”The Land of the free and the home of the brave” kommer från en dikt av Francis Scott Key skriven efter bombningen av Fort McHenry. Key var en fånge av britterna som såg på när hans landsmän attackerades. Han såg den amerikanska flaggan i ljuset av explosioner som visade att hans folk inte hade kapitulerat. Detta gav honom utan tvekan hopp om framtiden. Kanske tänkte han på sig själv som en fånge och sina landsmän som ”de fria”. Om sig själv som ”feg”, men hans landsmän som ”de modiga” för deras fortsatta kamp. Mer än ett sekel senare blev det en sång av hans dikt och det blev nationalsången för Amerikas förenta stater. Key var en kontroversiell figur för att han publicerade den här dikten om frihet medan han ägde slavar. Som advokat försvarade han ibland slavägare, men andra gånger försvarade han de bortrivna slavarna. Som politiker kämpade han inledningsvis mot avskaffningsrörelsen. Senare i livet gick han med i rörelsen och frigjorde några av sina slavar.

För många i modern tid illustrerar låten stolthet över prestationer för nationen USA. Att avlägsna förflutna synder och sträcka sig efter och hoppas på en bättre framtid. För den cyniska framkallar det en bitterhet att USA inte har förändrats ännu mer under den tid som har gått. Sammantaget tenderar sången att framkalla enighet mellan amerikaner och deras tankar om patriotism. Något som är långt ifrån dagens polariserade USA och från dagens diktatorslika president. Långt ifrån Francis Scott Keys ord… ”land of the free”.

/m

Har bott i natten

De senaste åren har jag levt och bott i natten. Det är där jag har känt mig hemma och det är där jag har funnit vila. Nattens brist på ljus liknar sorgens avsaknad av nyanser och det finns något trösterikt i det. Natten är min, bara min. Den är svart som sammet eller siden och det är här jag finner balsam och ro i min själ.

Mörkret gör mig inte illa, den kan inte skada mig. Den annalkande kvällsskymningen tar jag emot med glädje. Försöker att se solens nedgång och mumlar ett tyst tack. Nu väntar en natt och jag vet att den är min och ingen annans. Jag ska vårda den ömt, jag ska njuta för jag vet att gryningen kommer snart.

Snart fylls gravarna med ljuslyktor, snart kommer färgerna tillbaka och jag får svårt att sortera begreppen igen. Är världen varm eller kall? Har jag medmänniskor runt omkring mig eller vill de mig illa? I mörkret existerar inga tveksamheter, där finns det bara självklarheter, där finns det bara tröst.

Jag tänder ljuset och placerar det tätt intill gravstenen. Några meter bort står en dam nedsänkt över en annan grav. Regnvädret gör ingen av oss illa. Det vill bara påkalla vår uppmärksamhet men det blir svårt att tända ljuslågan. Till slut lyckas det och jag tänker att idag kanske det är gryningen då ljuset ska komma åter. Då värmen ska fylla var och en av oss. Då tårdroppar blandas med regnvatten och ingen ser skillnaden. Det här kanske är dagen då dag och natt blir ett. Då smärta finner tröst och då gryningstimmen möter lika mycket tacksamhet som solnedgången.

Jag gnuggar mina ögon och ser mig omkring. Olika gravstenar, olika gravljus, olika människoöden. Försöker hålla kvar bilden att det ljusa och mörka förenas idag. Att det är Guds nåd och himmelens mening att just jag får gå här och känna tacksamhet över att få uppleva skiftningarna, att just jag får känna både smärta och njutning, att just jag får bära både sorg och glädje och att solens strålar väntar bakom de regntunga molnen.

Lyktornas ljus lyser upp kyrkogården som om gryningstimmen vore här oavsett tid på dygnet. Här är det ljust, här är det värme, här är det kärlek. De vackra trädens lövverk dansar ned ett efter ett och fyller grusgångar och gräs med höstens alla färger. I bilen hem känner jag att jag vill hålla kvar ljuset i mitt liv även när nattens timmar omsluter mig. Ett ljus står därför och väntar på mig mitt på vardagsrumsbordet då sömnen inte infaller och natten kallar på mig.

Det är Alla Helgona helg år 2020 och jag tänder ett ljus på mitt bord. Det är mörkt runt omkring mig och så vill jag ha det. Det är i natten jag bor men då jag sneglar in i ljuslågan längtar jag för första gången efter något annat än mörker. Jag vet att det är gryning på alla kyrkogårdar i hela Sverige just nu och mina minnen gör att alla de som har gått före mig är mig närmare än någonsin förut, känns det som. Jag ser konturerna av mormor, farmor och svärfar. De hälsar på mig, så där artigt som äldre människor gör. De är verkliga och beredda att med sina ljus visa mig rätt väg. Jag ler tillbaka och fylls både med en saknad och en mättnad samtidigt.

I mitt inre förändras plötsligt det svarta till en ljus himmel. Inget varar för evigt och explosionen i ljus övergår till olika färgnyanser. Rosa, rött och blått. Jag ser gröna nyanser som blandas med gult. Dagsljuset, det obarmhärtiga, det skarpa, det distinkta, tränger sig på. Ljuslågan på mitt bord fortsätter sin kamp men behöver inte längre kämpa lika mycket. Gryningstimmen är här och med den kommer ett löfte. En ny dag väntar och kanske, bara kanske, innehåller den ett löfte om ett nytt hopp.

Jag vet att efter gryningen kommer en dag och efter dagen kommer en solnedgång och sedan kommer natten. En sluten cirkel utan avsteg. Jag är beredd. Mer redo än någonsin. Mitt svagaste kan nu bli mitt starkaste. Är det något natten har lärt mig så är det att mörker vill mig inget illa. Kanske kan jag lära mig känna detsamma om ljuset.

Gravljusen påminner mig om att tacka för ljuset och tacka för det mörka. Att bejaka dem båda och se fram emot nyanserna. Efter dagen väntar natten och jag hoppas att min värld kommer att bli lite mindre mörkare framöver. I natt kommer det gravljus jag nyss tände lysa upp någon annans natt och om förhoppningsvis många år kommer någon tända ett gravljus vid min gravsten och lysa upp mitt liv. Lysa upp dennes liv, lysa upp allas liv!

Om det är Guds nåd och mening.

/m

Det nya är inte dem, det nya är jag!

Jag läste någonstans att de av oss som kände oss säkra på Hillary Clintons seger år 2016 litade för mycket på opinionsmätningar innan valet. För egen del har jag nu efter några år kommit fram till en annan slutsats, jag litade för mycket på amerikaner!

Jag hade sett dem göra fel. Jag hade sett dem gå vilse. Jag hade sett deras politiska ledare ljuga öppet för FN för att berättiga ett krig. Jag hade sett Kissinger, Nixon och andra ledare besluta om massmord och inte alls dolt det. Jag kan min amerikanska historia före president Trump. Jag raderar inte hundratals år av slaveri, interneringen av japanska amerikaner, de många typer av diskriminering som har blomstrat under min egen livstid, men inte minst innan. Alla dessa beslut och val som amerikaner har gjort, ibland i okunskap men ibland med full vetskap om konsekvenserna, såsom exempelvis bombningen av Hanoi. De är ett ofullkomligt land, komplext land där beteendet ibland står i strid med deras eget ideal. Allt det här visste jag innan Trump men ändå trodde jag att det självklara valet med Clinton före Trump var uppenbart för de flesta amerikaner. Så fel jag hade och så fel jag haft sedan dess.

Jag var djupt naiv och trodde inte att amerikaner skulle välja en uppenbart odräglig person som president. De var bättre än så. De var bättre än Trump. Efter valet har jag förstått att en viss del av befolkningen känner jag inte igen, eller ännu hellre kanske, vill inte känna igen. Kraftig ekonomisk ångest och djup besvikelse över tidigare politik kan dock driva många till märkliga tankegångar. Jag vet det. Tro mig, jag vet av egen erfarenhet. Nu har jag varit arbetslös i över tre år och mina tankegångar leder mig fel ibland.

Dessa amerikaner som drivs av en ångest älskar Trump. Även om Trump ger dem ”falskt hopp” stödjer de honom och det finns väl något förståeligt bakom det. Ett hopp, även om det är falskt, är ändå ett hopp. Dessa amerikaner känner att dess historia är ett stolt kapitel där Trump står upp för det ”rätta” idealet. Kanske har de rätt, det kanske är jag som har fel om amerikanerna?

Jag trodde inte att amerikaner skulle kunna falla djupare än vad de gjorde vid det förra presidentvalet. Jag hade fel. Beviset för det är att Trump har en stor chans att bli omvald så här fyra år senare då det inte längre råder minsta tvivel om vad denna man är för en man. Alla vet det. Jag trodde att amerikanerna nu skulle inneha en genuin längtan efter något ärligt, efter något att vara stolt över, en längtan efter öppenhet och efter generositet och ödmjukhet hos en ledare. Så fel jag hade.

Allt detta leder fram till en enda slutsats. Det är jag som har fel om USA! Det är jag som har fel bild om amerikaner. Det är jag som har fel om vad jag tror de behöver och längtar efter. Det är ett djupt polariserat och diversifierat land, jag vet det, men det har de varit i evinnerliga tider. Det nya är kanske inte Trump och amerikanerna som stödjer honom, det nya är att jag äntligen har vaknat upp och ser den sanna själen hos amerikanerna och Trump som kulmen av en smutsig amerikansk historia.

Det nya är inte dem, det nya är jag!

/m

Trumps arga vita män

I morgon är det en vecka kvar till det amerikanska presidentvalet. Detta val kommer att testa landets kärna, testa dess själ. Ställa frågor om vilka medborgare som USA för närvarande har och hur det kommer sig att man befinner sig i den situation man gör? En fråga som i princip varje dag har följt mig sedan november 2016 är hur det kommer sig att detta land valde Donald Trump till deras folkvalda president? Den frågan har gradvis fått ett svar för mig men fortfarande ter det sig häpnadsväckande för någon som mig att även om Joe Biden leder i mätningarna som nu föregår valet så finns det fortfarande en chans att Donald Trump blir omvald…hur otroligt det än låter. Här nedan kommer en del av svaret.

Trump är USA: s president eftersom en majoritet av vita människor i landet ville att han skulle vara det. Kanske stödde vissa honom trots hans uppenbara brister, men andra såg utan tvekan dessa brister som prisvärda attribut, och stödde honom ändå. För vissa var Trumps rasism till och med ett välkommet inslag. Enligt den senaste ”Quinnipiac-undersökningen” stöder fortfarande fler vita människor Trump än Biden. De flesta vita kvinnor stöder Biden, vilket är en vändning från det senaste valet, där ett flertal röstade på Trump. Det vita rasistiska, sexistiska, främlingsfientliga patriarkatet och alla dem som drar nytta av eller strävar efter det är i en kamp med alla andra, för inte bara nuet utan också för framtiden.

Official portrait of President Donald J. Trump, Friday, October 6, 2017. (Official White House photo by Shealah Craighead)

Det republikanska partiet, som nu utan tvekan är Trumps parti, har blivit en strukturell reflektion av honom själv. Liksom Trump ser det republikanska partiet en framtid där det enda sättet de kan vinna är att fuska. Det är därför de försöker få majoriteter i domstolarna där nomineringprocesser avverkas snabbt ifall de ser en möjlighet att runda författningen. Det är därför de öppet anammar författningstekniska kryphål som är välkända för att resultera i elektorsröster i starka högerfästen men som inte leder till majoritet i valmanskåren. Det är därför de starkt motsätter sig invandring, för de vet att invandringen oftast inte består av arga vita män.

Trumps bas av mestadels vita män, mestadels utan högskoleexamen, ser honom som ambassadör för deras ilska, en som betjänar deras rädsla, tröstar deras förluster och mäter deras offer. Trump är den arga vita mannen som leder striden för alla andra arga vita män.
De mest optimistiska bland oss andra ser Trump-eran som någon form av tillfällig galenskap där hälften av nationen står under en slags trollkarls trollformel. De mest optimistiska tror att landet åter kan återförenas. Jag är inte en av dem.

Statsvetaren Thomas Schaller sa till Bloomberg-kolumnisten Francis Wilkinson år 2018: ”Jag tror att vi är i början av ett mjukt inbördeskrig”. Om 2018 var början på det är vi nu mitt inne i kriget. Trump bygger en armé av de förfärade. Det är en armé med egna legosoldater, människor som Trump inte personligen måste leda, men sådana som han absolut har vägrat att fördöma.

När det gäller den tidigare Ku Klux Klan-ledaren David Duke, de unga nynazisterna som marscherade i Charlottesville och den högerextrema kampklubben ”Proud Boys” hittar Trump ett sätt att undvika en fullständig fördömelse, som ofta försvinner i okunnighet.
”Jag vet ingenting om David Duke,” sa Trump i presidentvalet 2016. Det var naturligtvis en lögn. År 1991, när Duke framgångsrikt bedrev sin kampanj för att bli guvernör i Louisiana, sa Trump till CNN: s Larry King: ”Jag hatar att se vad han representerar, men jag antar att det bara visar att det finns mycket fientlighet i detta land. Det finns en enorm mängd fientlighet i USA”.
King svarade: ”Ilska?”
Då förklarade Trump: ”Det är ilska. Jag menar, det är en ilska. Människor är arga över vad som har hänt. Människor är arga över jobben”.

Det är just den ilskan som Trump utnyttjade för att vinna presidentskapet. Ilska över rasförskjutningen förklädd till ekonomisk ångest. Trump kämpar för vit makt och vitt arv – han sörjer förlusten av ”vackra” monument för rasister medan han attackerar raskänslighetsträning. Han kämpar för att hålla utlänningar borta, såvida de inte kommer från länder som är ett överväldigande vitt land. Han kämpar för att människor ska vara dumma, som att inte bära en mask mitt i en global pandemi orsakad av ett luftburet virus i folksamlingar där man står som ”packade sillar”.

Trump kämpar för dessa människor och de kommer att fortsätta att kämpa för honom. Trump vet det. Och han håller dem arga eftersom han behöver dem arga. Det finns en stor chans att Trump inte vinner det kommande valet, men det finns också en stor chans att han vinner en majoritet av vita män. Frågan är då hur en arg Trump och de arga männen kommer att reagera på nederlaget och förödmjukelsen?

/m

Något är fel…

Jag går upp och tittar en stund på CNN. De sänder någon politisk analys om ”race to 270” samt från Trumps ”PA Rally”. Attackerna haglar från presidenten. Två ämnesområden återkommer han till. Ett handlar om hur han har hanterat pandemin. Ingen annan hade kunnat gjort det bättre, enligt honom. Han attackerar Fauci och media. Det andra området handlar om ledarskap. Även här är han bäst. Ingen annan har ett bättre, tydligare och effektivare ledarskap än honom. Jag sänker ljudet och slår på datorn istället.

Den senaste ekonomirapporten från SKR har släppts. Jag skumläser den. Blir nästan irriterad. Pandemin har gjort att vården har ställt om och under våren 2020 stoppades i princip all elektiv vård och vården tvingades öka antalet IVA-platser och öka labmedicin. För denna omställning och för merkostnader uppkomna i kommuner får regioner och kommuner pengar från staten. En slags kompensation, men staten ger inte bara kompensation, de strör pengar över kommuner och regioner….i överflöd!

Tänker på ledarskap då jag läser rapporten. År 2020 kommer att gå till historien som året då hela världen drabbades av en pandemi med katastrofala följder för såväl individer, företag och samhälle. Den har tydliggjort en vårdkedja som gör allt den kan för att hantera virussjukdomen med en i grunden förändrad förutsättning med ökad efterfrågan på intensivvård och laboratoriemedicin men jag kan ändå inte låta bli att se att denna utveckling har tydliggjort brister i hälso- och sjukvårdens ledarskap och förändringsbenägenhet.

För att klara omställningen inom sjukvården som inträdet av Covid-19 krävde var sjukvården tvungen att förändras. Sjukvården hade inget annat val. Covid-19 blev en förenad, gemensam fiende som alla kunde enas kring. Det blev drivkraften till förändrat arbetssätt, nya tankesätt och ifrågasättande av gamla sanningar. Digitalisering har för många setts som ett viktigt verktyg för att klara vårdens utmaningar, inte minst har SKR i tidigare rapporter tagit upp detta, men historiskt har det visat sig vara trögt att införa nya metoder och nya arbetssätt som baserats på digitala lösningar till gagn för medarbetare, patienter och anhöriga.

Plötsligt blev det med pandemin accepterat att exempelvis öka videobesök, egenprovtagning och införa distansmonitorering. Detta har införts med hjälp av redan existerade tekniklösningar som försökts införas under åratal. Den gamla klyschan att nya arbetssätt inte kan ”tänkas in” i en verksamhet utan måste ”ageras in” fick därmed sin sanning. Dessa nu införda digitallösningar, som naturligtvis både var effektiva, kostnadseffektiva och praktiska, har nu accepterats av både vårdens medarbetare såväl som patienter. Detta borde därmed ge oss alla en trygghet, men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över införandet av nya lösningar utifrån en pandemi. Varför krävs det en pandemi för att något ska förändras?

Jag har visserligen varit med om det förr. Många gånger. Då medarbetare har strejkat under arbetsrättsliga tvister fanns alltid en farhåga att verksamheten skulle komma att lida. Tvärtom farhågorna har det sedan i efterhand visat sig att samverkan under en sådan tvist fungerat bättre än vanligt och både patienter och medarbetare har haft stor förståelse för den rådande situationen och verksamheten har bedrivits under många gånger bättre förhållanden under en strejk än i vanliga fall.

Liknande kan jag känna då jag reflekterar över förändringen som skett inom vårdverksamheten under pandemin. Vården har tvingats in i en förändring, och utan att förringa de katastrofala individuella följderna som följt i virussjukdomens spår, tänker jag att det på ett sätt var bra att pandemin kom för utan den verkar inte vårdverksamheten av egen kraft haft förändringsmöjligheten och ledarskapet att förändra sin verksamhet. De har under lång tid haft verktygen, de har haft möjligheten men det har brustit i ledarskap och förmåga. Jag kan inte se på det ur något annat perspektiv. Att leda handlar om att förändra till gagn för både medarbetare, patienter och verksamhet. När en pandemi blir drivkraften för en förändring är det något som är fel. Dessutom får de nu pengar av staten….i överflöd.

Något är fel….

/m

Respekt för ordet

Det är tidig morgon. TV-utfrågningarna av Biden och Trump är precis avslutade. På typiskt amerikanskt vis där ingen samarbetar med varandra inom media gick utfrågningarna samtidigt. Hur korkat var inte det? Jag går fram till fönstret och tittar ut i mörkret. En ny dag väntar. Går fram till bokhyllan och tar fram boken. Jag läser några sidor ur ”Vägmärken”.

CNN sänder en av sina otaliga efteranalyser med sjuttioelva politiska kommentatorer som alla verkar vilja prata i mun på varandra. Drar ned ljudet och går in i Dag Hammarskjölds värld istället. Jag fastnar på år 1955 och läser följande:

”Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad intellektuellt, emotionellt och moraliskt.
Respekt för ordet dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek är också för samhället och släktet ett villkor för växt.
Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.”

Jag är född på -60-talet och uppvuxen på -70-talet. Respekten för ordet och sanningen var stor. Hammarskjölds ord i hans Haikudikt här ovanför kan för vissa läsas som en dikt utan reellt innehåll men för mig är det ord som jag fick med mig från födseln. Att respektera ord, att hålla sitt ord, att inte ljuga och att respektera sanningen var mer än en del i min uppfostran, det var själva grundfundamentet.

Det hände och har hänt att jag i svåra situationer i mitt liv har känt mig tvungen att undanhålla sanningen för någon eller skruva en aning på sanningen. Omedelbart efteråt har jag fått skamkänslor och skuldkänslorna har till slut tvingat fram sanningen, hur hårt än dess konsekvenser blivit för mig. ”Sanningen ska göra er fria” (Joh 8:32) är mer än ett citat för mig, den är ett levnadssätt.

Det är därför inte så konstigt att jag de senaste åren har känt mig vilsen och i otakt med min samtid. Respekt för ordet och sanningen verkar inte längre spela någon roll. Från det ögonblick Trump gav sig in i presidentvalet år 2016 släppte han lös retoriska lögner och osanningar som ingen annan kandidat någonsin hade gjort. Jag var chockad. Utifrån de amerikanska medier jag följer var de också en aning förbryllade, inte minst hur de skulle beskriva Trumps ord. Skulle orden beskrivas som grundlösa, osanningar, falska eller till och med som lögner? En unik situation uppstod i USA där sällan sådana epitet sammanflätats med något som en president sade, inte minst efter 8 år med Obama. New York Times började med att skriva ”Falskt” med ett frågetecken efteråt ”Falskt?”. Allt efter Trumps uppenbara lögner fortsatte började ordet ”Ljuga” förekomma på deras online-sida. Numer skriver de både i tidningsversionen samt online ordet ”Lögn”.

Det dröjde inte länge innan det uppstod något som CNN fortfarande håller på med, nämligen en så kallad faktakontroll infördes med en journalist som får kommentera vad vederbörande i efterhand kontrollerat efter ett politiskt utspel från Trump. Journalisten säger sedan om just detta var ”sanning” eller inte. Jag minns ett citat från en Harvard-professor inför den sista presidentvalsdebatten mellan Clinton och Trump då denna professor uttalade orden, ”Det här är en unik situation som vi befinner oss i som land och som journalister”. Samma professor läste jag om efter Trumps installation hade ytterligare förtydligat, ”Vi har nu en president som verkar hävda sin rätt till sin egen fakta och verkar varken vilja eller kunna lägga fram bevis för att stödja dessa påståenden”.

På den vägen är det. Epitetet ”alternativ sanning” myntades av Kellyanne Conway efter att Trump uttalat att flest åskådare i historien hade varit på just hans installation, när blotta ögat kunde se att det inte tillnärmelsevis var nära sanningen. Administrationen ville inte göra en egen faktakontroll och lägga fram för pressen utan tvärtom, överlät faktakontrollen åt pressen och sedan inte brydde sig om sanningshalten överhuvudtaget. Trump fortsatte med ett retoriskt grepp och kallade all media eller då han fick tuffa frågor med ett nytt begrepp ”Fake news” och världen verkar sedan dess ha vant sig. Numer är medvetna lögner och osanningar en del av vardagen i USA.

Att säga att någon har ljugit är samtidigt att distansera sig från personen. Ordet lögn är ett substantiv men att påvisa att någon ljuger då blir det plötsligt ett verb och då kommer handlingen in i situationen. Var det en medveten lögn? Var det omedvetet? Handlade det om okunskap?  För mig som följer amerikansk politik på avstånd ser tydligt hur orden, lögnerna och retoriken blivit en vattendelare. Båda sidor av den politiska skalan använder ordet ”lögn” samt anklagelsen ”ni ljuger” då de beskriver den andra politiska sidan. Det är även här jag känner att media i USA går fel. Genom att sätta epitetet ”lögn” eller att använda terminologin ”vederbörande ljög” väljer man medvetet sida. Man distanserar sig från den man granskar och det uppstår ett ”vi och dom” istället för att bara rapportera om vad vederbörande sagt utan att lägga till egen sanningshaltsanalys.

Ord har betydelse. Respekt för ordet har gått förlorat i USA, nu sprider det sig till övriga världen. Jag ser på sociala medier hur metoden att ta till en lögn eller osanning har blivit ett sätt att både distansera sig från den man anklagar men också används det som en arbetsmetod. Lögnen håller på att bli accepterad. Gränsen mellan sanning och lögn suddas ut och det sprids nu snabbare än Covid-19.

I Sverige känner jag att klimatet gällande kommentarer på sociala medier har länge liknat det vi ser i USA. Utan att veta sanningen ger man sig in och kommenterar andras sätt att vara eller göranden. Detta utan att man kanske ej ens har träffat vederbörande eller ens bryr sig om sanningen bakom någon annans påstående. Den gamla hederliga ”ryktesspridningen” och ”prata illa om någon annan” som egentligen alltid har funnits har flyttat in på sociala medieplattformar. En självklar polarisering uppstår även där som en naturlig följd.

Även politiker i Sverige använder numer Trumps grepp om ”anfall är bästa försvar” när man blir påkommen med en lögn. Ebba Busch var tydligen på något födelsedagskalas hos en vän och det började spridas rykten om detta kalas. Ebba Busch sa först att hon visst hade hållit social distansering vid festen men då bilder spreds som visade många kramar anföll Busch istället en gammal socialdemokratisk minister för att ljuga för att hon var en av de första att uttala sig om festen. Trumps grepp om att inte besvara en lögn med att man gjorde fel eller hade fel eller be om ursäkt utan istället slå till med greppet om att distansera sig och vända sökarljuset åt ett annat håll har därmed spridit sig till Sverige. Att anklaga någon för att ljuga är detsamma som att retoriskt vilja distansera sig själv, i detta fall distansera sig själv från sanningen.

Jag måste erkänna att då jag först blev bekant med Trumps retorik i valrörelsen 2016 var jag chockad, det är jag inte längre. Lögnen har blivit vardagsmat. Vetskapen över att svenska politiker använder samma retoriska grepp som Trump borde göra mig ordentligt upprörd men samtidigt är det ju en del av denna samtid. Jag behöver inte acceptera samtiden men jag måste förhålla mig till den och det är kanske där någonstans jag befinner mig nu.

För om inte media gör sin faktakontroll ock struntar i att skriva ”lögn” i en analys över exempelvis ett Trump-utspel för att på så sätt inte distansera sig från presidenten och enbart vara oberoende och beskriva vad Trump enbart sa har vi en situation där det blir upp till oss människor att avgöra ifall Trump pratar sanning eller ej. Det blir upp till oss att avgöra, via bilder att avgöra ifall Busch höll social distansering eller inte vid en fest och om vi ska bry oss om det eller inte. För mig låter det ändå som en bättre värld än den vi lever i idag.

För egen del lever jag därför enligt en enkel devis, prata alltid sanning och anklaga aldrig någon annan för att ljuga hur uppenbart det än må vara.

/m

2000

Jag springer ned till stranden. Insuper den friska luften. Tångdoften slår emot mig och vågornas skvalp får mina sinnen att vidgas. Det är en underbar höstdag. Löper längs vattnet tills jag kommer till platsen. Det är min 2000:e löpdag i rad (RSD# 2000). Jag har planerat den här löpturen sedan den 1:a april då jag flyttade till Malmö. Har inte tagit den för given utan mer längtat och önskat. Nu är den här.

Min förprogrammerade spellista på Spotify med låtar som inspirerat och förhöjt mina löpturer genom åren flödar genom mitt inre. Har räknat ut att springer jag i 5.30-tempo kommer Queens nya live-skiva med Adam Lambert att nå mina öron vid exakt rätt ställe. Då kommer jag att fyllas med ”We Are The Champions”.

Minnen från alla löpturer jag har haft på den här 5-åriga, 5 månaders samt 21 dagars-resan fladdrar förbi. Min egen livsresa som minst sagt varit turbulent kommer upp. Den här runstreaken har gjort att jag har orkat, att jag har överlevt, att jag till slut har förlåtit allas medvetna lögner. Jag njuter. Höstvädret är precis så krispigt och underbart som jag har drömt om.

Tänker på år 2000. Minns tillbaka. Min äldsta son föds. En underbar människa. Det här är också året då presidentvalet i USA blir spännande. Al Gore ger till slut upp kampen då USA:s högsta domstol säger nej till en ny omräkning av rösterna i presidentvalet, och därmed står det klart att George W. Bush blir USA:s näste president. Jag minns OS i Sydney med dess storslagna invigning. Ariel Sharons besök på Tempelberget och den efterföljande Al-Aqsa-intifadan. De stackars 115 besättningsmän som blir instängda i den förlista ryska ubåten K-141 Kursk. Oktoberrevolutionen i Jugoslavien vilket till slut leder till Slobodan Milošević avgång som Jugoslaviens president. Den spektakulära stölden av tre Rembrandt-tavlor från Nationalmuseum. Den kraftiga snöstormen dagen innan nyårsafton. Jag minns tågolyckan vid Rörosbanan i Norge. Elisabeth Hesselblads saligförklarande av påve Johannes Paulus II. Justitieminister Laila Freivalds avgång efter hård kritik på grund av ett lägenhetsköp. Telias börsintroduktion och tidningen Arbetet som går i konkurs. Den nya, moderniserade, Bibel 2000 utkommer och branden som gör att Bäckaby kyrka brinner ned i Jönköping. Concordeflygplanet som havererar utanför Paris, Frankrike och alla 109 ombord förolyckas. Jag minns allt och lite till.

Jag återgår till platsen för min löprunda. Den plats som jag medvetet har undvikit sedan jag flyttade hit. Har sparat platsen till denna dag. Höjdpunkten under min runda. Det är invigning för denna bro den 1 juli år 2000. Denna bro som jag nästan ser varje dag på mina löprundor. Denna bro, vars vy, jag inte kan se nog av. Här, där bron lämnar det svenska fastlandet stannar jag och njuter. Reflekterar. När ni läser det här kanske jag står kvar, mitt under min 2000:e löprunda i rad….

/m

Barret vs Ginsburg år 2059

Jag kom ihåg då Clinton nominerade Ruth Bader Ginsburg till domare i Högsta domstolen. För alla oss som företräder uppfattningen om jämställdhet, jämlikhet, lika rättigheter och rättvisa var det en glädjens dag. För egen del hade jag följt Ginsburg ett tag då Clinton utsåg henne, sedan dess har jag läst två biografier, sett en dokumentär och en spelfilm om henne. Hon var en sann förebild för mig och jag håller henne väldigt högt.

Tragiskt nog avled Ginsburg innan presidentvalet, vilket möjliggjorde att Trump kunde nominera ”en av de sina” som efterträdare på Ginsburgs stol. Min vana trogen kan jag inte sova och ser därför på senatens utfrågning av Amy Coney Barret och försöker bilda mig en uppfattning vad det här kan få för konsekvenser. När Clinton utsåg Ginsburg 1993 kände jag tillförsikt, det gör jag inte riktigt nu.

Sitter i TV-soffan och räknar till år 2059. Om Barrett blir godkänd och hon blir lika gammal som Ginsburg kommer hon således sitta till år 2059. En fundering i mitt huvud kommer upp…vad kan hon åstadkomma eller medverka till fram till dess?

Jag ser på CNN:s sändning från utfrågningen. Hon ser samlad ut. Svarar säkert och förtroendeingivande på frågorna. Hon anstränger sig för att betona att hon varken är sakkunnig eller partisk, hon framhåller att som domare kan man inte ha en agenda utan man måste hålla sig till lagen och rättsstatens principer och avgöra ärendet från dem. Låter klokt. Har jag egentligen något att oroas över?

Precis som hennes mentor, domare Antonin Scalia, är domare Barrett en varm anhängare av en rättsvetenskapsteori där domare hävdar att de tolkar konstitutionen som folk förstod den vid tidpunkten för ratificeringen/tillkomsten. Jag läste någonstans att hon sagt, ”Vissa beslut som ansågs vara oförenliga med konstitutionens ursprungliga offentliga betydelse är så väl bakade i regeringen att omvända dem skulle utlösa kaos”. Konservatismen lyser igenom.

Då jag googlar lite på hennes tidigare uttalanden/domar kan jag inte göra annat än att tycka att hon skulle bli en av domstolens mest tillförlitliga högerdomare. Hon verkar ha en tydlig konservativ inriktning i fall som berör abort, vapenrättigheter, diskriminering och invandring. Detta innebär att rent ideologiskt skulle hon flytta Högsta Domstolen något mer åt höger, vilket naturligtvis försvårar eventuella kompromisser.

Jag fortsätter att titta på utfrågningen och återgår till år 2059. Inom några viktiga områden, skulle hon kunna förändra något? Jag tänker på abortfrågan (Roe vs Wade), jag tänker på Presidentvalet, jag tänker på Obamacare (Affordable Care Act), jag tänker på Klimatförändringarna och jag tänker på USA:s näringsliv.

Abortfrågan (Roe vs Wade)

Aborträttigheter är en av anledningarna till att domare Barretts syn på prejudikat har framträtt så tydligt i hennes bekräftelseprocess. Där hon står i frågan har länge varit glasklart. 2006 undertecknade hon en tidningsannons som motsatte sig ”abort på begäran” och försvarade ”rätten till liv från befruktning till naturlig död”. Även om domare Barrett har lovat att sätta sina personliga åsikter på bänken, har varken hennes anhängare eller hennes motståndare någon anledning att tvivla på att hennes utnämning skulle hota tillgången till aborter, vilket under Trump-administrationen har blivit allt svårare att erhålla på många ställen sedan förfarandet legaliserades för nästan 50 år sedan. I sina skrifter har hon pekat på arvet från Roe vs Wade som bevis på ett ”offentligt avslag” och hon verkar inte se Roe vs Wade bland orörliga högsta domstolsbeslut.

Jag tänker också att Högsta domstolen behöver inte upphäva Roe vs Wade för att abortåtkomst ska begränsas ytterligare. Under sin tid vid Seventh Circuit Court of Appeals har domare Barrett övervägt tre lagar som begränsar aborter från sin hemstat Indiana och i alla tre fall uttryckt oro över tidigare beslut som fattats av överklagandomare att blockera dem. År 2001 höll hon ett tal där hon sa att även om Roe vs Wade förblir orörlig från Högsta domstolen skulle lagar som reglerar aborter kunna förändras.
Med andra ord säger detta mig att Barrett kanske tvekar att välta Roe och dess avkomma direkt som domare i HD, men hon skulle gärna låta stater införa så många hinder att miljoner kvinnor tappar tillgång till det praktiska.

Hur kan hennes utnämning påverka valet?

Strax innan Trump nominerade domare Barrett i september sa presidenten att han var angelägen om att ”sätta rättvisa åt Ruth Bader Ginsburgs ersättare”. Jag tolkar honom som att ersättaren måste vara på plats före den 3 november eftersom han förväntar sig att valet ska ifrågasättas och vill ha en ny rättvisa som skulle regera till hans fördel. Jag kommer ihåg valet år 2000 där HD till slut valde Bush före Gore. Senatdemokrater har sagt att Trumps uttalanden avslöjar en tydlig intressekonflikt och har uppmanat domare Barrett att lova att säga upp sig från alla fall som rör presidentvalet. Domare Barrett avböjde att svara på detta och gav istället en försäkran om att hon troget skulle arbeta igenom beslutet och följa lagen. Eftersom hon nominerades av Trump, är tydligt konservativ i sina värderingar, ser jag ingen möjlighet att hon skulle rösta på något annat än en en republikansk president om frågan kommer upp till HD.

Kommer Barrett att slå ner på Obamacare?

Om republikanerna får sin vilja igenom kommer domare Barrett att vara vid domstolen för att höra argumenenten om den senaste utvecklingen av Affordable Care Act, en vecka efter valet. Domare Barrett kritiserade överdomaren John Roberts beslut från 2012 om att upprätthålla lagen genom att tolka dess straff för människor som avstår från sjukförsäkring som en skatt och argumenterar för att han har ”drivit den överkomliga vårdlagen bortom dess troliga betydelse för att spara stadgan”. Med detta argument i åtanke föreslog senatdemokraterna i går att domare Barrett var ”en rättslig torped” som lanserades för att förstöra Affordable Care Act. Jag är dock inte så säker på att hennes utnämning skulle innebära lagens slut. Om jag lusläser hennes kritik mot Affordable Care Act så handlar det mer om John Roberts beslut om att upprätthålla lagen än själva innehållet i lagen. Hur hon ställer sig till lagens innehåll är därför fortfarande ett oskrivet blad.

Klimatförändringarna?

Redan innan domare Barretts nominering förutspådde juridiska forskare att HD troligen skulle döma en hård lagstiftning mot lagar som begränsar klimatförändringar, delvis genom att begränsa myndigheternas förmåga att genomdriva miljöregler. Även om domare Barrett inte har en lång erfarenhet av miljölagstiftningen verkar hon vara redo att gå med i den nuvarande domstolens skepsis gentemot den breda regleringsmyndigheten. Här ser det därför ut som om HD:s redan skeptiska inriktning mot utökade miljöregleringar fortsätter.

Hur skulle Barrett påverka näringslivet?

På företags- och arbetsrättsrättliga området har domare Barretts vid flera tillfällen röstat för chefer och affärer istället för fackliga och enskilda medarbetare. År 2017 röstade hon till exempel emot omprövning av ett ärende där Equal Employment Opportunity Commission anklagade ett företag för att tilldela arbetare till särskilda butiker baserat på ras och etnicitet. År 2019 bestämde hon att en handledare som kallade en svart anställd ”en allvarlig rasepitel” inte bevisade att det fanns en fientlig arbetsmiljö. (Intressant nog hade domare Brett Kavanaugh motsatt uppfattning när han tjänade som en domare för federala överklagandomstol 2013.) Så sent som i augusti i år dömde hon mot en Grubhub-förare och hävdade att vederbörande inte hade rätt att stämma företaget för övertidsersättning.

Då utfrågningen ser ut att avslutas för dagen summerar även jag min nattliga fundering över domare Barretts påverkan fram till år 2059. Det råder nog inga tveksamheter om att domstolens beslut kommer att skjutas ännu mer åt höger, åt det konservativare hållet. Många beslut riskerar att därför bli mer konservativa än vad allmänheten kanske önskar. Detta kanske dock skulle leda till en debatt om HD:s roll och hela rättsväsendets roll i USA och då är det ju plötsligt en välkommen utveckling. Eller?

Med det sagt går jag och lägger mig.

/m

Dags för andra halvlek….

Jag har som vanligt svårt att sova och går upp och tittar på sena fotbollsmatchen. Det är Seahawks som möter Vikings. Wilson mot Cousins. Låter matchen bli en kuliss framför mina ögon medan jag låter tankarna vandra fritt. Landar efter en stund hos dagens partiledardebatt. Den var också en kuliss framför mina ögon medan jag ägnade mig åt grekiskan. Inlämningsuppgift måndag morgon.

Var egentligen bara intresserad av att höra resonemanget kring arbetsrätten. Tycker egentligen det är absurt att vi har en regeringskris mitt i en pandemi men jag kanske är ensam om den uppfattningen. Man kan ju förstå om en kris hotade ifall det var förändringar av oerhörda mått eller förändringar som rubbade hela arbetsmarknaden, men något sådant kan i alla fall inte jag utläsa från Gudmund Toijers utredning.

Jag har naturligtvis läst utredningen, som den gamla HR-direktör och Arbetsförmedlingschef jag är. I början av sommaren lade justitierådet fram sitt utredningsförslag och jag kan ha missat något väldigt väsentligt i förslaget men det jag antar att man inte kommer överens om härrör sig från de föreslagna justeringarna av LAS, som förresten är från 1973. Enligt förslaget ska arbetsgivare få undanta fem medarbetare från turordningsregeln ”sist in, först ut” vid uppsägningar. Idag gäller undantaget två personer för företag med högst tio anställda. Dessutom finns ett förslag om ett slopande av möjligheten att ogiltigförklara uppsägningar av personliga skäl i företag med färre anställda än femton personer. Känns det som punkter som vi borde ha en regeringskris för? 

Tycker egentligen att detta borde klaras upp utanför politiken. Klarade Lindberg och Elfström att komma överens 1938 borde man komma överens nu. Depressionens efterskalv eller ett förestående världskrig hindrade inte parterna att komma överens om betydligt svårare arbetsrättsliga knivigheter än vad som nu ligger på bordet. Såväl fack som arbetsgivare har ända sedan 1938 och det berömda Saltsjöbadsavtalet hyllat den svenska modellen. Avtalet från 1938 blev mönsterbildande. Normen är nu att arbetsmarknadens parter ska sluta avtal, utan inblandning av politik. 

Undantaget från den svenska modellen, vilket i sig är en aning ironiskt i sammanhanget, är just LAS från 1973. Inför beslutet om LAS fanns från fackligt håll samt även från arbetsgivarna en tvekan i det kloka att lyfta anställningsskyddsfrågan till politisk beslutsnivå. Nu blev det så och det är väl ingen hemlighet att facken, främst LO, sedan dess har värnat om LAS-textens orubblighet. Jag antar att det var därför förhandlingarna mellan parterna sprack, turordningsreglerna och uppsägningsskälsförändringarna gick LO inte med på.

Det finns ju dock fortfarande möjlighet för parterna att komma överens. För egen del tycker jag att medling av oberoende part, som tillförts den svenska modellen under senare tid, har glömts bort i sammanhanget. Medlingsinstitutet finns att ta till eller annan oberoende part om så parterna vill. Jag själv har agerat medlare i många olika tvister och det har alltid varit fruktsamt att komma in med nya ögon vid en låst konflikt. Med nya ögon kan man som medlare ge parterna nya perspektiv och är medlaren skicklig kan till slut båda parter komma ifrån förhandlingsbordet och känna sig som vinnare. Båda parter måste ju dock ha en vilja till att komma överens…saknas den är det svårt även för en skicklig medlare.

För egen del tycker jag nog att vissa politiker och arbetsmarknadens parter borde värna om modellen mer än om små justeringar i en LAS-text från 1973. Som så många gånger förr tycker jag att dagens människor inte tar lärdom av historien och tar sig själva och sin egen tid på för stort allvar. Mellankrigstiden var en stökig period i svensk politik. Många regeringsbyten och många tvister på arbetsmarknaden. Regeringar avgick på grund av arbetstvister och det var allmänt stökigt på arbetsmarknaden. Visst minns man skotten i Ådalen 1931 som en stor händelse vilket till slut ledde fram till många gemensamma viljor att Sverige borde kunna uppnå någon form av arbetsfred på arbetsmarknaden. Då var vägvalet om det var via den politiska beslutsvägen arbetsfreden skulle uppkomma eller om det skulle vara via arbetsmarknadens parter.

Politikerna gick i början av 1936 alltmer ut och förespråkade en lagstiftning för att reglera arbetsmarknaden. Detta motsatte sig LO och SAF och med hotet om lagstiftning hängande över sig började de träffas under år 1936. Avtalet blev sedan klart två år senare. Den 20:e december år 1938 undertecknade LO-ordföranden August Lindberg och SAF-basen Sigfrid Edström det historiska avtalet som sedan dess bär namnet Saltsjöbadsavtalet. Båda sidor gjorde eftergifter, vilket i grunden förändrade arbetsmarknaden men även stabiliserade den.

Om nu dessa båda herrar kunde komma överens år 1938, med mycket värre förutsättningar och med betydligt mycket mer än några små justeringar i turordning och uppsägninsgskäl på bordet, vore det väl märkligt om parterna inte kunde kunna komma överens år 2020. Den svenska modellen är värd att kämpa för och väl värd att vårda. Om parterna inte kan komma överens denna gång så väntar lagstiftning, det står tydligt i punkt 20 i den januariöverenskommelse som regeringspartierna kommit överens med Centern och Liberalerna om. Där står det t.o.m. att utredningen som aviserades skulle komma med förslag om justeringar för en bättre arbetsmarknad, inklusive justeringar i LAS. Det är precis det jag tycker justitierådet har gjort. 

Jag återgår till fotbollen. Vikings har dragit ifrån Seahawks, det är halvtidspaus. Jag antar att coacherna lägger upp taktiken och peppar sina spelare på bästa sätt inför den andra halvleken. Just nu hoppas jag att det är precis det arbetsmarknadens parter gör. De har halvtidspaus sedan de senast sa adjö till varandra. Remisstiden för Toijers förslag går ut den 26:e oktober. Då är matchen slut….dags att mötas igen efter att coacherna sagt sitt i pausen. Lycka till!

/m 

Ett andetag i taget

Vi besöker barnbarnet Isabelle. Hon är fyra veckor gammal och jag är helt förstummad över det lilla livets andetag som får hennes body att röra sig upp och ned med jämna mellanrum. Insikten slår mig att vi förenas i andetagen. Ända sedan vi föddes andas vi. Vi andas då vi cyklar, springer, går eller sover. Vi andas då vi ligger i TV-soffan och vi andas på väg till bussen. Andetagen är den förenande kraften mellan människor, oavsett ålder. Tunga eller lätta. Djupa eller ytliga.

Medan jag noterar Isabelles andetag tänker jag på att vi kan styra våra andetag, eller i alla fall en stund. Jag kan välja att hålla andan eller välja att andas snabbt. Vi kan välja att nonchalera andetagen och vi kan välja att tänka på dem. De existerar oavsett.

Mitt liv är som andningen. Det finns där oavsett omständighet. Livet finns där som en möjlighet eller katastrof. Det finns där så länge jag andas. Antingen lever jag eller så är jag död, antingen andas jag eller inte. Jag har under alltför lång tid tagit ett andetag i taget och sett verkligheten för vad den är. Hård och orättvis men samtidigt full med möjligheter. Jag har provat att följa med strömmen och jag har provat att släppa taget. Jag har provat att ta kontroll och jag har provat att styra. Det kan låta fatalistiskt men jag tycker egentligen ingen strategi har varit bra.

Ibland kan ett ögonblick behöva berättas om och om igen, ibland kan ett ögonblick försvinna utan reflektion. Jag är medveten om svårigheten att i svåra stunder beskriva med ord vad jag känner men det gäller även det omvända. Kanske är orden för fattiga ibland. Stunderna gör oss mållösa och stumma. Jag behöver ett språk som kan förmedla det ofattbara, den sorg och smärta men även glädje jag stundom känner. Då hemskheter händer ska det synliggöras. Likaså glädjestunder. För egen del lever jag för närvarande i en tystnad, ordlöshet och delvis stumhet. Det är inte bra och ger inte hopp för framtiden.

Isabelle föds till en värld där människor borde ge hopp om framtiden till varandra. En önskan om en hoppfull framtid. En sådan har jag, mer luttrad och sliten, sedan länge lämnat bakom mig men Isabelle borde få både en önskan och ett hopp om en bättre framtid. En bättre värld. Kanske kan de inte förenas, hopp och önskan? Det hoppfulla lämnar oss ibland, så har det gjort för mig, men önskan lever kvar. Jag lever fortfarande med en önskan om en bättre framtid. Kanske en aning naivt men önskan för mig är starkare än hoppet.

Det sägs att det sista som överger en är hoppet, jag har aldrig förstått det. Om det vore sant skulle jag vara död sedan länge. Jag brukar istället vända på meningen och säga att människan behöver hopp för att inte känna sig övergiven, för att inte känna sig utelämnad, för att inte känna sig ensam. Jag har förlorat allt men ändå lever jag vidare. Jag orkar resa mig trots att hoppet har försvunnit. Jag ser ljuset i allt det mörka. Det handlar mer om min tro på önskan än hopp. Det handlar mer om min tro.

Mitt första andetag var ett JA till livet, så även Isabelles. Vi vet inte hur många andetag vi har kvar. Hur långt sandkornen räcker ovanför midjan i timglaset men det jag vet är att mitt andra andetag var en utandning. Först kom inandningen sedan kom utandningen, så fortsätter det till timglaset är tomt. Kanske kan det även symbolisera livet? Ett andetag i taget är också en inandning och en utandning följt efter varandra. Det är inget vi kan bryta och bestämma oss för att nu kör jag istället två inandningar på varandra för att sedan låta tre utandningar följa. Vi kan helt enkelt inte styra det. Så även med livet. Vi kan inte alltid styra och bestämma, vi får leva på en önskan och i Isabelles fall även ett hopp.

Livet och livets mening har för mig de senaste tre åren försvunnit. Livet är utan mening och jag låter det förbli så. För många kanske det låter som om jag har givit upp men som jag sa här ovanför, min önskan finns kvar, det är livets mening som har försvunnit. För mig är det problematiskt att tro på livets mening med allt som har hänt mig. Hur kan det finnas en livets mening då jag ser katastrofer runtomkring i världen? Barn som lider? Övergrepp och fattigdom? Jag ställer egentligen en enkel fråga, Varför?, och jag saknar svar.

Kanske ställer jag helt enkelt fel fråga? Jag letar efter ett meningsfullt liv när jag egentligen ska låta andetagen bara flyta på. Jag kan ändå inte styra. Det kommer alltid en vår. Efter en natt gryr dagen. Nya frön slår rot och en ny dag skapar nya möjligheter. Kanske är det enklare än vad jag tror. Meningen med livet är inte given utan blir till då jag flyter med i andetagens rytm, då livet händer mig, en ny mening varje dag, varje stund. 

Jag sneglar på Isabelle och hör hennes jollrande. Av hela mitt hjärta önskar jag henne en lättare livsresa än vad jag har fått. Kanske är det dock givet för både henne och mig och alla andra som lever på denna planet att vi aldrig kommer att vara nöjda. Det är inbyggt i våra gener att vi alltid kommer att skjuta över målet. Vi sätter upp höga förväntningar på våra liv och skjuter skarpt men vi missar och sedan lever vi våra liv med känslor av brist och otillräcklighet. Livet kanske handlar om att acceptera och lära sig leva med känslan av otillräcklighet. Jag önskar Isabelle ett lyckligt och framgångsrikt liv när jag kanske egentligen ska önska henne verktyg att hantera livets otillräcklighet.

När vi är med om något sorgligt eller skrämmande är det som om vi stannar i nuet. Det finns alltid en risk att vi upplever ögonblicket som en loop i våra huvuden och inte kommer vidare. I mångt och mycket gäller det att finna verktyg som gör att vi inte stannar i loopen, att vi inte stannar vid händelsen, att vi inte har möjligheten att gå vidare. Där kan andetagen hjälpa. Ett andetag i taget. Det är så jag lever vidare. Det är så jag lever mina dagar. Jag saknar språk och ord för det ofattbara men det jag har är mina andetag och det är gott nog. 

/m