Anklagad – fastan dag 12

Idag är det söndag och fastan tar traditionsenligt paus. För egen del väljer jag att fortsätta även idag. Vill ha en obruten fasteperiod.

Deltar i en gudstjänst i Limhamns kyrka. Andra söndagen i fastan och predikan följer evangelietexten. Känns väldigt traditionellt. Det här är en ny församling för mig och jag är uppriktigt nyfiken på deras traditioner och gudstjänstordningar.

På kvällen ser min sambo och jag filmen ”En officer och spion”. Boken av Robert Harris har jag naturligtvis läst och som vanligt känner jag att filmen inte riktigt lever upp till bokens nivå. Blir ändå djupt berörd av filmen. Identifierar mig starkt med Alfred Dreyfus. Oskyldigt anklagad och oskyldigt dömd. Gamla kollegor och en hel bransch som vänder en ryggen. Massmedia som spyr ut lögner och uppviglar. Politiker som älskar mediautrymmet och inte drar sig för att ljuga för att synas. Se där…ingredienser i mitt liv likväl som för Dreyfus. Han hamnar ofrivilligt på den sydamerikanska Djävulsön, jag flyttar frivilligt till Malmö.

Då vi cyklar hem är det mörkt och regnet hänger i luften. Jag reflekterar över det här att stå på den anklagades sida. Att vara den som oskyldigt anklagas för något. Min älskling som cyklar framför mig har alltid stöttat mig, likt Lucie Dreyfus alltid stöttade sin Alfred eller Maria och Magdalena som alltid stöttade Jesus. Levande änglar som ser människan hos den anklagade och som aldrig tvekar att ge kärlek. Dessa underbara individer som trots det stormiga nuet aldrig ger upp, aldrig tvekar, aldrig tvivlar.

Att bli anklagad för något man inte gjort är att få en skam lagd på sig. Det upplevs som ett personligt angrepp som hotar hela ens självkänsla. Jag tänker att det är helt naturligt att reagera med ilska och skam och för mig har det alltid känts som att politikern, stalkern och massmedia gjort en våldshandling på mig.

För många år sedan läste jag Anna Kåvers bok om acceptans. Jag fördjupade mig i alla Russ Harris böcker om ACT och det har hjälpt mig att stå ut med verkligheten, både den yttre verkligheten och de inre tankar och känslor jag har. När jag slutar att kämpa emot och accepterar hur det är, kan jag börja förändra det jag vill ändra på. Däremot kan jag aldrig vrida tillbaka historien. En anklagelse finns där för evigt, hur sann eller osann den än är.

Anna Kåver vet jag satte ord på mina känslor. Hon beskrev hur det är att få skulden för negativa handlingar som man är oskyldig till. Hon menade på att man känner skam, fast det inte är självförvållat. Man vet att andra människor betraktar en som dålig vilket kan leda till stor förtvivlan. Man vill ju bli älskad och respekterad, när man anklagas för skamliga handlingar blir ens sociala position hotad. Och att inte bli trodd fast man talar sanning är nog något av det mest förfärliga man kan uppleva, det slår hårt mot självkänslan. Det är lätt att gripas av vanmakt, eller att bli besatt av tanken på upprättelse eller av känslan av att vilja hämnas.

För mig har det alltid varit viktigt att jobba med acceptans. Det vill säga att acceptera det som hänt, inte fastna i tankar liknande ”att det där skulle inte ha hänt” eller ”om det där ändå hade gjorts annorlunda”. Det tjänar ingenting till att älta. Att fastna i bitterhet drar bara massa onödig energi och då kan jag inte gå vidare i livet.

Självklart är det bra att få upprättelse som Dreyfus men för egen del har jag släppt det. Det kommer aldrig hända. Jag vet inte hur Alfred Dreyfus kände sig men jag kanske kan föreställa mig bättre än många andra. Då andra ser filmen går de vidare i livet som ingenting, jag reflekterar och känner att själen rubbas en aning. Att vara den anklagade är svårt och hur man ser på sin omgivning definierar lite hur man är som individ. Jag vet inte hur Dreyfus hanterade sin inre ilska och med vilka känslor han såg på sin omgivning. Jag hoppas han följde Jesus exempel från Lukasevangeliet (Luk 23:24) som jag i alla fall väljer att följa.

Upphängd på korset, falsk anklagad kan vi med stolthet ändå säga till de som vill oss ont och som anklagat oss,

”Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”

/m

Tid och relationer – fastan dag 11

Lördag, fastan dag nummer 11. Jag och min sambo brukar unna oss utflykter på någon av helgdagarna. Idag gick turen till Statarmuséet utanför Torup. Besök det gärna – en fantastisk kulturhistorisk upplevelse med fokus på statare, arbetarrörelse och lantbruk.

Vi åkte sedan runt i Skåne och besökte så många kyrkor vi kunde finna längs vår väg. Tyvärr är ju våra svenska kyrkorum ofta stängda, så var det för samtliga de vi besökte idag.

Vi avslutade med en underbar promenad längs Bunkeflostrand strandhängar och en magisk utsikt över Öresundsbron.

Då jag under kvällen ligger i min säng och summerar dagen känner jag mig förnöjd. Inte nog med att jag fått uppleva mycket härligt under dagen, jag har dessutom fått göra det tillsammans med min livskamrat.

Jag tror inte det är en slump att samtliga tio Guds budord handlar om relationer. Fyra av dem handlar om min relation med Gud och de övriga om relationen med andra människor. Egentligen sammanfattade Jesus det bäst i Matteusevangeliet då han sa att du skall älska herren din Gud, med hela ditt hjärta…du skall älska din nästa som dig själv. Alltså älska Gud och älska andra människor.

Livet handlar om relationer. Det har tagit mig några år men äntligen har jag nått insikten att relationer är det viktigaste i livet, inte prestationer, rikedom eller andra ägodelar. I slutet av mitt liv vill jag nog känna att jag är omgiven av mina viktigaste relationer och inte omgiven av prylar. Mina relationer är mina ägodelar, det är min rikedom.

Jag och min sambo delar något värdefullt. Vi ger det mest värdefulla vi har åt varandra. Vi ger gåvor i form av vår tid till varandra. Tiden kan vi aldrig få mer av medan pengar kan vi alltid tjäna mer av. Min tid är mitt liv och det är det jag vill ge åt värdefulla relationer.

Den här dagen har varit värdefull och jag har givit av min tid. Vi har delat dagen tillsammans och inte bara spenderat den tillsammans. Vi har dessutom lagt till en ytterligare pusselbit vilket jag tror är det mest ultimata man kan ge. Tid och uppmärksamhet. Vi gav varandra närvaro och fullständig fokusering. Kan det finnas något bättre?

Det är så jag försöker fortskrida min resa för att finna Gud. Ge mer av min tid och närvaro. Jag ger det viktigaste jag har – min tid.

/m

Svagheter – fastan dag 10

Denna dag firar jag 10 dagar gällande fastan. Jag tycker att det avlöper över förväntan måste jag säga. Avhållsamhet och reflektion verkar vara en oslagbar kombination. Jag ska inte bli alltför stursk men än så länge ser jag inget som gör att jag inte kommer att fullfölja fastan.

Idag har jag reflekterat kring mina begränsningar och svagheter. Utgångspunkten var gårdagens reflektion kring villkorslöshet och att leva ett liv i full transparens. Alla människor besitter styrkor och svagheter, så även jag, tro inget annat. Jag är dock en varm anhängare av styrkebaserad coachning/ledarskap och att jobba med acceptans. I grunden tycker jag således om att hela tiden lyfta de starka sidorna och vid motgångar använder jag mig av KBT och ACT och accepterar läget som det är och ser därför framåt istället för bakåt.

Det här har gjort att jag i mångt och mycket lever ett liv där mina svagheter förminskas. De finns där, jag konstaterar att de existerar men sedan låter jag dem vara. Dagens reflektion inbegriper ett reflekterande över om denna strategi verkligen är rätt? Då jag levde genom förnuftet och sinnet kändes strategin självklar. Nu när själen gör sitt intåg i mitt liv bär jag en annan fundering. Är det här en hållbar strategi framöver? Genom att leva på det här sättet begränsar jag då Guds möjligheter att hjälpa mig?

Då jag sitter här på Espresso house i Limhamn slår jag upp några Bibelcitat ur Bibeln på måfå. Det brukar jag göra vid funderingar och jag tycker mig se ett mönster. Här kommer några citat.

  • Jag tänker berömma mig av hur svag jag är och hur stor Gud är, som kan bruka en sådan svaghet till sitt förhärligande.
  • Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet.
  • Det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam.
  • Jag är med dig, det är allt du behöver. Min kraft syns bäst i svaga människor. 

Enligt Bibeln verkar det vara så att Gud älskar svaga människor. Hela Nya testamentet är exempelvis full med episoder där Jesus tar sig an, till synes, svaga människor. I Paulus alla brev framgår det tydligt att svagheten är en styrka. Jag får mig en tankeställare då jag tycker mig se den röda tråden.

Utgångspunkten för min reflektion blir således om jag begränsar Guds möjlighet att nyttja mig genom att jag inte är alltför tydlig med mina svagheter/begränsningar? Jag tycker mig se att de gånger Gud har verkat i mitt liv har jag inte alls lyckats förutsäga de efterföljande händelserna. Gud verkar på en helt annan nivå och min utgångspunkt har alltid varit en fundering kring varför inte Gud använder mina styrkor mer här i livet. Kanske ska jag tänka bredare – han vill använda även svagheterna.

I Matteusevangeliet finns det ett Jesus-citat som jag har grubblat en del på genom årens lopp. Där säger Jesus, ”Saliga är dem som är fattiga i anden”. Jag börjar tro att Jesus ord handlar om att jag måste ha en tydlig insikt om mina svagheter/begränsningar och inte trycka ned dem. Visa dem öppet och låta styrkor och svagheter leva sida vid sida. Egentligen är det här ganska självklart. Om Gud bara ville nyttja kraften hos fullkomliga människor utan svagheter skulle inget i världen hända. Ingen är fläckfri, ingen människa saknar svagheter.

Ärlighet varar längst och sanningen skall göra eder fria – två citat som jag alltid har haft som rättesnören. De citaten borde kunna appliceras även i detta sammanhang. Inse att jag inte är fullkomlig, vara ärlig mot mig själv samt Gud och tydligt visa mig sårbar genom att blottlägga mina svagheter. För att fördjupa resonemanget ytterligare tror jag inte att det räcker med att enbart synliggöra mina svagheter, jag tror helt enkelt att jag ska bejaka dem och vara lika stolt över dem som med mina starka sidor.

Vid en första anblick kan detta te sig helt obegripligt. Jag vill ju innerst inne göra mig av med mina svagheter och låta styrkorna ta över. Under denna reflektion inser jag dock att det är ett feltänk. Mina svagheter förhindrar högmod och gör mig ödmjuk, mina svagheter leder mig till ökad empati och hänsyn och att blotta mina svagheter borde lätta mitt samvete.

Då jag lämnar Espresso House för denna gång känns det som om jag har kommit ännu närmare att förstå Guds outgrundliga vägar. Mitt tvivel är en styrka men det är också en svaghet. För mig spelar det ingen roll. Styrka och svaghet är hädanefter lika viktiga ingredienser i mitt liv. Jag bejakar dem båda.

/m

 

Villkorslöshet – fastan dag 9

Idag har jag reflekterat kring villkorslös vänskap. Ordet villkorslöshet har jag en särskild fäbless för. Tycker det är ett underskattat ord som innehåller så mycket kärlek. Så länge någon sätter upp regler och villkor för hur jag ska vara eller bete mig kommer villkorslösheten att naggas i kanten och därmed kärleken.

Jag älskar mina barn över allt annat här i livet. Det gör nog de flesta föräldrar. Jag har alltid givit dem villkorslös kärlek. Jag älskar dem över allt annat men det kommer inte med ett motsvarande villkor eller krav att de skall älska mig tillbaka. De har inte valt mig som förälder men jag har valt dem. Jag älskar dem villkorslöst för att de är de underbara individer som de är. Villkorslös kärlek till mina barn har inte alltid varit enkel men alltid varit eftersträvansvärt.

Under eftermiddagen och kvällen umgicks jag med en av mina bästa vänner här i livet. Vi lärde känna varandra för snart tre år sedan. Att umgås med honom är verkligen villkorslös kärlek från bådas håll. Vi kan vara de underbara individer vi är och vi dömer inte varandra. Jag brukar lyfta honom då han behöver bli upplyft och han håller mig nere på jorden då jag svävar iväg i allt för mycket med skitsnack om livet. Igår bubblade han på om vad han gjort och upplevt under dagen och jag lyssnade och han lyssnade då jag bubblade på om mitt liv. Här är en bild på oss från igår.

Vi brukar ta Skånetrafikens eminenta kollektivtrafik och åka och fika på Gateaux i Lund. Så även igår. Fikastunderna har faktiskt löpt som en röd tråd genom vårt liv. Då vi träffades för första gången var min vän bara sju dagar och jag hade precis sagt upp mig från mitt förra jobb. Vi spenderade en dag ihop där min vän mestadels sov i vagnen och jag vandrade runt med honom flera mil på Malmös gångbanor och stannade för fika någonstans. På den tiden nöjde han sig med mjölkersättning/välling, nu för tiden är det mer än en bulle och saft som gäller.

Det går nog inte att ta miste på kärleken mellan oss och det är naturligtvis en fantastisk upplevelse.

Förutom vänskap med den här lilla krabaten har jag den stora förmånen att vara i en sambo/kärleksrelation med min bästa vän som älskar mig för den jag är. Det är en villkorslös kärlek där vi båda har förmågan att se den andra som en unik individ, inte som en förlängning av den egna personligheten. Vi kan se på världen på olika sätt och har olika intressen men vi omfamnar skillnaderna som en gåva till varandra och det berikar våra liv.

Som ni vet genomgår jag en andlig reflektionsresa för närvarande. En fyrtio dagars resa och naturligtvis reflekterar jag kring det här med villkorslöshet och mitt förhållande med Jesus och Gud. Min relation med Jesus/Gud är mångfacetterad, minst sagt. Ibland känns det som om de dömer mig för hårt, ibland är jag arg på dem för att de verkar som härskare, ibland försonas vi och ibland känner jag kärleken. Jag skulle önska mig en mer stabil, villkorslös relation med dem. Liknande den jag har med min sambo och min treåriga vän jag nämnde om här ovan. Jag vill ändå tro att både Jesus och Gud vill vara min bästa vän.

Naturligtvis är det svårt att föreställa sig hur en intim vänskap skulle te sig med en osynlig, fullkomlig Gud. Det är lättare då att tänka sig in i en relation mellan en herre och tjänare eller härskare och underlydande. Jag har därför tänkt ut vad som jag tycker kännetecknar vänskap med Gud. Här kommer en högst personlig lista.

  • Jag får nog ingen närmare relation med Jesus och Gud om jag inte ständigt umgås med dem. Det räcker inte enbart med att gå i kyrkan lite då och då som jag hittills har gjort. Antar att det handlar om att jag ständigt måste föra ett samtal med dem. Det kontinuerliga samtalet är nog nyckeln till lång vänskap.
  • Jag måste på något sätt lära mig vad mina vänner Jesus och Gud tycker och vill. Den vägen som är den mest uppenbara är naturligtvis genom bibelstudier men jag tror att är de mina vänner verkar de även i det fördolda. Jag måste bli bättre på att se och identifiera små signaler som händer i mitt liv.
  • Ärlighet måste vara det mest centrala i vänskapen mellan mig och Jesus/Gud. Jag kan helt enkelt inte ljuga för mig själv och Gud. Det är en omöjlighet. Fullständig transparens är en nödvändighet. Du måste vara brutalt ärlig i form av egna brister, känslor, tankar. Jag läser i Bibeln och tolkar det som att ingen av Guds vänner var fullkomliga. Moses var en mördare, Abraham utmanade Gud om staden Sodom, David var brutal för att inte prata om Jeremia och Job. Total ärlighet, brutal ärlighet – nyckeln till sann vänskap med Jesus/Gud.
  • Avslutningsvis kommer vi till det här med villkorslöshet och då känner jag att det brister en aning. Jag har i alla fall inte funnit nyckeln till villkorslös vänskap med Gud. Det är två delar som jag känner är villkor för vår vänskap som Gud satt upp. För det första måste jag tro. Naturligtvis är det inget tvång i det men jag måste tro för att få en nära vänskap med Jesus/Gud. För det andra måste jag ha samma värderingar som Jesus/Gud. Det kanske är det minst svåra för är det några som kan kallas förebilder då det gäller värderingar är det att följa värderingarna som Jesus målar upp.

Under natten vaknar jag till och har svårt att somna. Jag går upp och skriver dessa rader. Mörket utanför lägenhetens fönster har ibland haft en tendens att förmörka mitt inre. Då jag skriver dessa rader gör mörkret mig inget. Jag väljer att se ljust även på mörkret. Kanske är det nyckeln till all vänskap. Att jobba med acceptans och välja.

Vi väljer vänskap. Vi väljer villkorslösheten. Äkta vänskap med vänner, sambo eller Gud är ett val, ingen slump. Jag måste avsiktligt vilja vänskapen. Prioritera den och välja bort andra saker för det är vänskapen värd. Val, ömsesidig respekt och fullständig tillit – det är det jag vill ha och det är det jag ger.

/m

Tydlighet – fastan dag 8

Jag fick alltid höra att jag var tydlig som chef. En egenskap som jag har haft nytta av genom åren, inte minst i det pedagogiska arbetet då jag kommunicerade olika vägval, beslut eller inriktningar. Samtidigt fick jag höra att jag var en god lyssnare och var en mästare på att ta beslut i rätt tid utifrån vad organisationen behövde vid just det tillfället organisationen befann sig i.

Nu när jag står utanför allting och beskådar verksamheter, media och politik från sidan är det just de två egenskaperna jag saknar hos nuvarande chefer och ledare. Var finns tydligheten och inkännandet idag? Inom hälso- och sjukvården ropar de flesta chefer på mer resurser istället för att göra jobbet och jobba med tydlig förändring med redan tilldelade resurser. Inom politiken vet jag mer om vad politiker tycker om andra politiker än om vad de själva tycker. Media pumpar ut ångestreklam för coronavirus som drabbar ett fåtal när mångdubbelt fler dör i exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar, cancer eller diabetes varje dag. Jag ska inte trötta ut er med egen frustration kring dessa frågor men ibland tycker jag en av mina chefläkare sa det bäst för många år sedan då ett annat virus hetsade upp media.

”Ta ett djupt andetag, lugna ned er och tvätta händerna!”  

Tydlighet var ett ord som jag hade lättare att ta till mig då jag vandrade sinnets väg istället för nu då jag låter själen regera. Att ta logiska beslut utifrån de underlag man har till sitt förfogande var lätt då jag var chef. Att låta själen guida dig och ha en tydlig färdriktning är svårare med själen i förarsättet. I alla fall för mig. Det är som om den inre kompassen i mag- och hjärttrakten styr istället för hjärnan.

”Det känns rätt.”

Så sa en av mina chefer när vederbörande tog ett beslut som jag logiskt såg skulle leda helt åt helvete. Mycket riktigt, beslutet ledde till katastrofala efterdyningar. Jag har idag funderat mycket på om det ändå inte fanns en poäng med att det blev som det blev. Visserligen tog det oss i organisationen lång tid och mycket arbete för att rätta upp skutan efter chefens felaktiga beslut men processen i sig lärde oss mycket annat som vi sedan kunde dra nytta av, vilket vi aldrig kunnat veta ifall chefen tagit rätt beslut.

”Gud verkar i det fördolda.”

Det uppenbara är inte alltid det bästa är kanske lärdomen. Vi kanske ska ta felbeslut eller inte vara så tydliga för Gud vill att vi ska lära oss något. Jag kanske helt enkelt ska bortse från chefers oförmåga att arbeta med förändring i hälso- och sjukvården, politikers oförmåga till tydlighet och medias ångestrapportering. Det är kanske Guds vilja. Vi ska helt enkelt lära oss något.

/m

Tålamod – fastan dag 7

Sötsuget blev starkt igår kväll då vi slank in på ICA Malmborg för att handla lite nödvändiga livsmedelsprodukter. Svårt att passera alla chips- och godishyllor obemärkt. Nu klarade jag provet. Fastans del avseende godisförbud hålls därmed intakt.

Att minimera nyttjandet av sociala medier är svårare. Jag tror till viss del det hänger ihop med att jag var vag i min definition från början. Vad innebär egentligen att minimera nyttjandet av sociala medier.? Hur mycket är att minimera? Jag lovade mig själv att posta något varje dag men inte slösurfa på FB och Instagram. Inser nu att till nästa fasta ska jag nog göra som med godisförbud – avstå helt. Då uppstår inga tveksamheter.

Den dagliga andliga reflektionen är nog den som har fungerat allra bäst, och också upptagit mest tid. Jag ville ha det så och därför tar jag mig tid på dagarna att verkligen fördjupa mig i reflektioner.

Reflektionen dag nr 7 gav sig själv med hjälp av några av er trogna läsare. Jag har fått tillstånd att publicera tre meddelanden jag fick igår under dagen som hjälpte mig att reflektera. Självklart är avsändarna anonymiserade.

Några minuter efter att jag publicerade blogginlägg om fastan nr 6 fick jag ett meddelande från en gammal arbetskollega.

”Mats. Då jag läser ditt blogginlägg kommer tre bokstäver upp framför mig. Det är tre bokstäver som du sa till oss på X-enheten då du besökte oss år 2015. De tre bokstäverna har jag uppsatt på vår anslagstavla. De har hjälpt mig många gånger genom åren. Känns som om du behöver en påminnelse om dem. TTT”

TTT – visst kommer jag ihåg dem men ack så svårt att leva efter. Jag är i botten en rastlös själ och vill att saker och ting ska förverkligas omedelbart. Erfarenhetsmässigt har jag dock lärt mig att Ting Tar Tid (TTT). Ibland har jag lagt till ett G framför och får då Goda Ting Tar Tid (GTTT). När frustrerade medarbetare kom till mig som chef och jag såg irritationen i deras ögon att förändringen som de önskade skedde för sakta var GTTT ett bra mantra. Projektledare där tidsplaner såg ut att spricka och i frustration beklagade sig försökte jag lugna. I mitt eget huvud multiplicerade jag alltid med +50% för tidsplaner och budget för olika projekt. Genom årens lopp lärde jag mig att det är närmare sanningen än de ambitioner som läggs upp i fastlagda projektplaner innan projektstart.

Under eftermiddagen kom ett nytt meddelande. Denna gång från en för mig obekant person som jobbar i den organisation jag tidigare var chef över.

”Du behöver nog bara lite tålamod, Mats. Din väg framåt är utstakad, du behöver inte gå bakåt. Du vet redan hur det är att leda en stor organisation. Gud behöver inte ge dig den utmaningen igen. Du vet redan hur det är att minska kostnader för hälso- och sjukvården. Gud behöver inte ge dig den utmaningen igen. Du vet redan hur du boostar dina medarbetare och ger dem energi. Gud behöver inte ge dig den utmaningen igen. Du har redan gjort det. Jag är ett levande bevis för det. Du behöver något nytt. Något svårare. Ha tålamod.” 

Då jag läste vederbörandes meddelande kände jag mig på bättre humör. Min tid kommer. Tålamod är dock svårt. Gårdagens reflektion kring kallelse gör att jag känner mig som att jag går i väntans tider och det tär på mig.

Sent igår kväll kom så ett nytt meddelande från en god vän.

”Förstår inte det här med kallelse och din själsliga resa men å andra sidan behöver jag inte fatta. Bara det blir bra för dig.Kan du inte bara strunta i att tänka så mycket och go with the flow istället så kanske din kallelse kommer.”

Min väns ord kan jag hålla med om. Kallelsen kan inte tänkas fram. Kallelsen kan inte kännas fram. Den uppenbarar sig bara då jag är redo. Tålamod och GTTT är rätt väg att gå. Jag vet att det inte finns några genvägar till själens mognad. All form av att försöka snabba på processen är dömt att misslyckas. Det krävdes många års chefskap innan jag visste hur man styr och leder en organisation. Det krävdes många år inom hälso- och sjukvårdsbranschen innan jag visste hur man sänker kostnaderna och bibehåller kvaliteten. Det krävdes många år som HR-direktör innan jag visste nyckeln till engagerade medarbetare. Med den erfarenheten borde jag veta att något mycket större, som en själs kallelse måste få ta tid.

Igår kväll innan jag somnade låg jag i min säng och funderade på orsakerna till varför saker måste få ta sin tid. Här listar jag några som kom upp i mitt huvud:

  • Långsamhet gör att vi lär oss bättre. ibland måste vi göra om samma misstag flera gånger för att vi verkligen ska lära oss.
  • Vi fastnar i gamla mönster. Vi måste frigöra oss från gamla bördor för att kunna gå vidare med något nytt. Antar att det är en av orsakerna till att många söker terapeutisk hjälp. De vet inte hur de släpper det gamla för att kunna gå vidare med något nytt.
  • Ärlighet, ödmjukhet och sanning har alltid varit min ledstjärna. Ibland gör dock sanningen ont och det kan ibland vara svårt att erkänna att man har gjort misstag och fel och ödmjukt erkänna sina misstag och gå vidare.
  • Förändring innebär alltid att man lämnar något. Det kan smärta och göra ont. Det kan vara svårt att gå ut i det okända utan att veta ifall det blir bättre än det man har nu. Varje förändring leder till något nytt men varje förändring leder inte alltid till en förbättring. Den vissheten gör ibland att människor förblir vid det kända istället för att förändra.

Jag är så tacksam att ni finns där ute och läser dessa rader. Det hjälper mig att gå vidare i mina funderingar. Jag inser att Gud verkar i mitt liv trots att jag inte ser en omedelbar förändring. Det gäller att ha tålamod i den vissheten. Ett steg i taget. Ett andetag i taget. Ett ögonblick efter det andra.

Goda Ting Tar Tid – ha tålamod!

/m

Vocation – fastan dag 6

Tack för all feedback jag har fått för mina första inlägg om fastan. Två av er läsare undrade varför jag inte bröt fastan i söndags som den kyrkliga traditionen påbjuder. Jag måste erkänna att jag är novis på det här med fyrtio dagars fasta och jag glömde helt enkelt bort att söndagar inte ingår i fasteperioden. När frågan ändå kom upp reflekterade jag lite kring det där med att inte fasta på söndagar. Jag måste erkänna att jag gillar det här med obrutenheten i livet. Att ha något kontinuerligt som pågår. Det känns märkligt att lite då och då bryta något som man påbörjat för att sedan återuppta det. Känns lite som att bryter man något börjar man om och jag vill ha kontinuitet. Jag har därför bestämt mig för att genomföra fastan även söndagar framöver. Fasteperioden blir då längre än fyrtio dagar fram till påskafton men det gör mig inget. Att undvara godis, minimera nyttjandet av sociala medier och dagliga andliga reflektioner gör mig bara gott.

Är återigen på vägarna. Denna dag resa från Linköping till Malmö. Lyssnar på en föreläsning i bilen men tankarna vandrar vidare, bort från föreläsarens röst och in i mitt inre. Har märkt att fastans reflektioner har en tendens att uppta hela mig och under de stunderna släpper jag omgivningen för en stund.

Har nördat ned i Olaus Petris spännande liv och utifrån gårdagens reflektion om drivkrafter fortsätter jag reflektionen med Luthers begrepp Vocation som Petri tog med sig från Wittenberg till Sverige, i alla fall Luthers tolkning av begreppet. Vocation betyder kallelse och Luthers syn på kallelse utgår från att det är Gud som skapar och gör allt gott. Människan blir då ett redskap i Guds händer som utför Guds goda handlingar, oavsett vad människan har för yrke eller för uppgift. Jag uppfattar det således som att kallelsebegreppet innefattar inte enbart olika yrkesrelaterade delar utan även livet i övrigt, såsom fader, moder, dotter, son mm. Gud har genom skapelsen omslutit hela världen och således givit möjlighet till alla människor att omslutas av Guds tro och vara heliga. Kloster är således inte idealet i Luthers värld. Luther kritiserade således den rådande katolska uppfattningen och menade att de som går i kloster eller är präster står inte närmare Gud för det utan alla kan ha en kallelse från Gud.

Det här med kallelse har jag försökt mig på tidigare i mitt liv. Jag har med sinnets hjälp försökt att bli det bästa jag kunde inom olika roller, både yrkesmässigt men även privat. Jag trodde exempelvis att mitt förra jobb var mitt livs kallelse men så var det ju inte. Nu är jag villrådig. Dagens reflektion blir därför kring syfte och mål med livet och inte minst nörda ned i vocation.

Den här fyrtiodagarsresan jag är inne på hoppas jag ska leda till en tydlighet avseende ett liv med mening. Eftersom jag har skiftat fokus från sinnet till själen hoppas jag innerligt att jag finner mitt livs mening utifrån Guds vilja. Skulle inte det vara det ultimata? Jag är nämligen fullständigt övertygad om att ett liv med ett tydligt syfte gör livet meningsfullt, det gör mig mer fokuserad, det ger mig en tydlig motivation och det förenklar hela min tillvaro.

Jag ser på min omgivning och ser att många lever för att skapa sig ett bestående värde genom framgångsrik karriär, rikedom, hus, bilar, lyx och skönhetsprodukter. Ju längre jag lever och ju mer jag reflekterar kring ovanstående ser jag allt detta som ytligheter och jag vill skapa något djupare. Något som skapar evinnerligt värde. Då jag ligger där på min dödsbädd vill jag kunna känna att jag har gjort något med min talang, förmåga och min förmån att leva just nu i form av att svara att jag använde dessa resurser så som Gud hade tänkt sig, inte så som jag själv ville i form av tillfredsställelse av egoistiska behov.

Den här fyrtiodagarsresan hoppas jag således ska svara på frågan, vad är mitt Vocation?

/m

Drivkrafter – fastan dag 5

Då är Vasaloppssöndagen till ända och jag är åter i Linköping. Klockan är strax läggdags och jag summerar ännu en dag i fastans tecken. Det blev en lång dag med morgonjogg klockan 04.00 i ett snöfyllt Stöten för att mellanlanda i Sälen, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg, Läde, Mora, Borlänge och slutligen åter hemma i Slaka, Linköping strax innan midnatt.

Under dagen fanns det många möjligheter till att bryta godisfastan eftersom både min son, min bror samt min far erbjöd mig vid olika tillfällen att smaka på deras inköpta godis. De är givmilda. Jag tackade vänligt nej med det efterföljande tillägget att jag fastar. Fastan avseende att minimera nyttjandet av sociala medier har fungerat utmärkt då jag har kört bil i princip hela dygnet.

Fastans andliga reflektion har naturligtvis upptagit en hel del av mina inre grubblerier idag. Jag valde ett tema kan man säga för vilket jag skulle reflektera kring. Redan under morgonens jogg bestämde jag reflektionstemat för dagen. Det fick bli frågeställningen, vad är det som driver människor att göra vissa saker eller på vems uppdrag agerar människor? För att uttrycka det en aning annorlunda, varför och för vem gör människor så som de gör?

Min fundering underlättades naturligtvis av att heja på alla tusen vasaloppsåkare som passionerat drevs framåt för att nå målet i Mora. Vissa snabbare än andra men alla som vinnare och alla drivna av en vilja att genomföra en stor prövning under en dag. Här kommer nu min högst personliga betraktelse över vad som driver människor utifrån en dag i Fäderns spår mellan Sälen och Mora. Utan inbördes rangordning och naturligtvis går områdena in i varandra:

  • Rädsla – så aktuellt så här i Coronatider. Oavsett orsaker till sin egen oro och varför denna rädsla uppstår tror jag att det är många som låter sin rädsla styra sina val i livet.
  • Bekräftelse – många drivs av ett behov av att känna in sin omgivnings förväntningar och låta sig styras av det man tror ger sig själv en egen bekräftelse.
  • Bitterhet – något i ens livshistoria har gjort att man klamrar sig fast i oförrätter. Man låter vreden inta sin kropp och tanke och styras av viljan till upprättelse. I vissa stunder kan man ta på sig en offerroll.
  • Materiella ting – oavsett hur mycket man har på bankkontot eller prylar hemma finns det många som drivs av viljan att skaffa mer. Antingen fler saker eller utöka sin rikedom. Drivkraften är densamma.
  • Skuld – snarlik området kring bitterhet men jag väljer ändå en egen punkt för denna drivkraft. En människa kan känna skuld för något man gjort i det förgångna och klamra sig fast vid det och inte glömma det. Man låter nutiden styras av skuldkänslor.

Jag känner igen delar av mig själv i alla ovanstående områdena. Det är nog allmänmänskligt att känna så.

Varför säger jag allt detta. Jo, då jag genomgår min fyrtio dagars andliga reflektion med målet att komma ut på andra sidan som en annan människa måste jag ställa mig själv frågan vem jag är och vad är det som driver mig framåt i livet och framförallt hur vill jag vara som människa framöver. Jag ska ju lyssna mer på min själ än mitt sinne framöver – det har jag lovat mig själv. Då vill jag inte drivas av rädsla, ha ett egoistiskt bekräftelsebehov, låta gamla oförrätter ligga kvar, låta mig styras av ett behov av att få mer av materiella ting eller låta skulden tynga mig. Jag vill slå mig fri från allt detta och finna ett liv som ger mig mening på ett högre plan.

När jag slår igen datorn genomsyrar därför två tankar min kropp. Kanske inte så konstigt för dessa tankar har följt mig hela dagen. Speciellt vid besöket i Mora kyrka. Vem är jag och vem vill jag vara?

Har den här dagens temagenomgång lärt mig något så kanske det egentligen handlar om frågan – vem vill jag inte vara? Vilka drivkrafter vill jag inte låta mig styras av?

Jag reflekterar vidare.

God natt!

/m

 

Starkare – fastan dag 4

Jag önskar att jag var starkare i min tro. Allt verkar så självklart för de som har en stabil tro. Då är ditt liv ingen slump. Gud skapade dig för ett syfte. Du var redan inskriven i livets bok redan innan du föddes och eftersom Gud skapade dig för ett specifikt skäl har ditt liv en djup innebörd. Det låter ju fantastiskt. Eller hur? Då jag ser ut över det vidunderliga landskapet här i Sälenfjällen kan jag inte låta bli att känna en viss avundsjuka på de som har en så stark tro att inget verkar vara omöjligt.

Jag tvivlar och har nog alltid tvivlat. Känt mig lite som Tomas tvivlaren bland lärjungarna. Jag har läst Bibeln som en vanlig bok och försökt förnuftsmässigt ta till mig dess budskap. Som om man läser en instruktionsbok för en bil och om något till synes enkelt går sönder tar man fram instruktionsboken för att se hur man byter den trasiga delen mot en ny.

Det förnuftsmässiga fungerar inte längre nu när jag har bestämt mig för att gå själens väg. För mig är det dags att ge upp möjligheten att via tanke och erfarenhet få svar på alla mina frågor. Är det inte fascinerande att mänskligheten, trots alla århundraden av forskning och reflektioner, inte har kommit tillnärmelsevis närmare grundfrågan som alla någon gång ställer sig, varför finns jag och varifrån kommer allting?

Eftersom jag finns till och även du som läser detta tänker jag att vi finns till för att Någon vill det, eller är allt resultatet av en slump som har haft den osedvanliga förmågan att skapa hela universum? Är min hjärnas komplexitet resultatet av en tillfällighet? Är mina känslor resultatet av ingenting? Vi kommer nog aldrig komma närmare dessa svar genom förnuftsmässigt resonemang och användande av hjärnan. Jag vägrar att tvivla längre. Dags att låta själen regera.

Ovanstående har upptagit större delen av min dag idag. Det har varit en underbar dag med mycket sol och härlig skidåkning. Fastan fortsätter och jag avhåller mig från alltför mycket nyttjande av sociala medier samt håller mig ifrån godis. Det känns inte som någon uppoffring direkt. Egentligen inte heller mina andliga reflektioner. Kanske ska jag fortsätta efter fastans slut?

/m

Det magiska talet fyrtio – fastan dag 3

Inget blir som man har tänkt sig. Så låter ett talesätt som jag har respekt för och för mig blev uttrycket högst påtagligt igår kväll. Den här helgen blir därför inte riktigt som jag har tänkt mig men det blir bra ändå. Jag jobbar med acceptans och det är bara att gilla läget.

I går kväll då jag väntade på att min sambo, Anette, skulle komma med tåget från Malmö för vidare destination i bil mot Sälen ringer hon och säger att hennes far har blivit akut sjuk och att de väntade på ambulansen i Lund. Anette skulle ha skjutsat mig och min bror till och från Vasaloppet och följt oss längs färden. Nu fick jag tänka om och jag tog istället på mig rollen som chaufför och fick släppa drömmen om ett genomfört Vasalopp år 2020 med förhoppning om att allt går bra för svärfar på sjukhuset i Lund.

Nu är jag inte alltför ledsen för att det blev så här. Jag har faktiskt inte tränat en enda meter med längdskidor den här säsongen. Senast jag stod på ett par skidor var faktiskt i målfållan efter förra årets Vasalopp. Däremot har jag åkt några mil rullskidor längs Ribbersborgs strand. Det skulle således ha blivit ett mycket tungt lopp för mig men nu får det bli chaufför istället och coacha min bror. Min yngsta son fick därför möjlighet att följa med oss upp till Sälen och denna dag har istället gått i utförsåkningens tecken i backarna i Stöten tillsammans med honom. Min fasta avlöper annars väl. Jag håller mig borta ifrån godis och minimerar nyttjandet av sociala medier. Det stora jag sysselsätter mig med är den andliga reflektionen som jag lovade att jag skulle genomföra varje dag. Det fanns många tillfällen till reflektion idag då jag susade ned för backarna.

Jag tänkte på den resan jag har börjat med fasta i fyrtio dagar och reflekterade kring hur ofta siffran fyrtio uppkommer i Bibeln. Det måste verkligen vara ett magiskt tal. Det är nog så att Gud ser fyrtio dagar som en lämplig tidperiod för andlig förberedelse för något som kommer efter. Jag tänker exempelvis på dessa exempel i Bibeln:

  • David förvandlas efter Goliats fyrtio dagars utmaning
  • Moses förvandling efter fyrtio dagar på berget Sinai
  • Noas livsförändring efter fyrtio dagar av regn
  • Jesus förändring efter fyrtio dagar i öknen
  • Lärjungarnas förändring efter fyrtio dagar tillsammans med Jesus efter uppståndelsen

Det finns säkert fler exempel men ovanstående exempel räcker för att ni skall förstå min reflektion kring det magiska runt talet fyrtio.

Gör man en resa under fyrtio dagar inför något som ska komma efter blir själva resan ett mål i sig. En slags förberedelse men man vet inte till vad. Möjligtvis Jesus undantaget från exemplen ovan men jag tror inte David, Moses, Noa samt lärjungarna visste vad som väntade dem efter dessa fyrtio dagar. De genomförde resan utan mål. Så även jag.

När jag skriver dessa rader är det snart midnatt och jag låter tankarna vandra fritt. Fyrtio dagars andlig resa. För mig, med en inre förhoppning, nästan önskan, om att något livsomvälvande ska komma efteråt. Att mitt liv, likt Davids, Noas, Moses och Jesus förändras för alltid. Är det för mycket begärt?Kanske kommer det visa sig att dagarna inte gav någon bestående inverkan på mitt liv eller så är det precis tvärtom.

En reflektion jag bär med mig innan jag släcker lampan är om det är så att det inte handlar om mig alls och min resa? Det kanske är ett alldeles för självcentrerat perspektiv och en aning egoistiskt? Det kanske inte alls handlar om vad jag vill ska hända och vad jag vill göra med mitt liv? Kanske ska jag vända på det under de här fyrtio dagarna och bara lyssna…och leta efter vad han vill att jag ska göra med mitt liv?

/m