Lever jag tillräckligt långsamt

Jag sitter på Espresso house, Limhamn, och justerar mitt senaste bokmanus. Samtidigt filar jag på söndagens predikan och låter tankarna härja fritt. Det är en salig blandning över Liverpools senaste Champions league match, Luthers ”Sola fide”, framtidens bostad, mina barn och barnbarn, bristen på snö, avsaknad av utspel om mänskliga rättigheter i politiken, byte av spotifylåt i mina hörlurar, extra shot till latten, de nya busstiderna, kommande satsningar inom andlig fördjupning i Höör, om Lucia är något jag ska se på TV, sociala medieutspel, kvällens löptur, nästa akrylmålade tavla och nya karaktärer till nya manus. Mitt huvud vilar aldrig och jag slås över att så har det nog alltid varit för mig. Det är jag helt enkelt. Jag är…hela tiden.

Det här speglar av sig i mitt liv. Att vara i stillhet är jag inte bra på. Att bara vara innebär visserligen ingen stress för mig men mitt huvud är hela tiden igång med olika tankar och till slut vill jag då ta tag i något. Frågan är om jag lever tillräckligt långsamt för att ta in det existentiella mysteriet i mitt liv i den omfattning som det kräver? Lever jag tillräckligt långsamt för att att ta in djupet i Guds mysterium och existens?

Härom dagen när jag höll en betraktelse på musikgudstjänsten i Tjörnarp fick jag för mig att köra en manusfri predikan. Det fick bli som det blev. När jag ställde mig framför altaret och hade besökarna framför mig i kyrkbänkarna och höll min predikan visste jag inte vad jag skulle säga. Jag lät orden följa det stunden gav.

Jag inledde med att ”Intet är som väntanstider”. Det var det som följde naturligt för mig. Karlfeldts dikt från Fridolins visor har med tiden blivit ett bevingat uttryck och omformuleras ofta i talspråk till ”inget är som väntans tider”. Det blev en naturlig ingång för mig i det som är adventstid i våra liv.

Jag fortsatte min betraktelse med att konstatera att advent är inte jul. Ändå kan det kännas så, med alla ljus, dofter och sånger som smyger sig in i våra hem och kyrkor, där vissa till och med sätter upp julgranen under första advent. Men kyrkoåret lär oss något annat, advent är förberedelsetid. Den är stilla och lågmäld, även när världen skyndar mot glitter och julhandel. Advent betyder ju ankomst. Det handlar om honom som kommer och inte bara om barnet i krubban, utan också om Kristus som ständigt kommer till världen, till oss, här och nu och han som en gång ska komma åter för att upprätta allting. Den kristna tron lever alltid i det spänningsfältet, mellan det som redan har hänt och det som ännu väntas.

Där någonstans i min betraktelse gled jag över till att vi i denna tid är inte bra på att vänta. Vi vill ha svar direkt, besked nu, leverans direkt, allt ska hända nu. Men advent bjuder in oss att öva på något djupare, den stilla, förtröstansfulla väntan. Inte passivitet, utan en väntan fylld av beredskap. Som herdarna på ängen, som Maria med sitt ofödda barn, som varje människa som längtar efter ljus när mörkret känns tungt.

Det är därför adventsljusen tänds ett efter ett, inte alla på en gång. Ljuset växer långsamt. Hoppet föds i det lilla, i det ännu inte färdiga. Det är en motrörelse i vår tid.

När jag står där och levererar min betraktelse inser jag att jag håller den till mig själv. Jag har fallit in i samma fälla som vår nutid lever i. Långsamhetens lov, väntans tider, de stilla stunderna, det där livet vars syfte är att öppna upp sig för Gud har jag trängt undan. Att leva i advent är att leva i väntans tid och jag tänker att det handlar egentligen inte bara fyra om veckor om året, utan i hela livet. Den kristna människan borde alltid leva i ett slags adventstillstånd, med blicken mot Kristus som ständigt kommer, mitt i mörkret, i vardagens gömda stunder men då handlar det om att bereda långsamheten plats och inte fylla den med annat.

Mina tankar fladdrar fritt igen och jag försöker slå undan dem. Lever jag tillräckligt långsamt? Lever jag tillräckligt långsamt för att ta in det existentiella mysteriet? Lever jag tillräckligt långsamt för att att ta in djupet i Gud? Lever jag tillräckligt långsamt för att bereda Gud plats eller fyller jag mitt liv med annat?

/m