Jag har alltid varit förtjust i Evelyn Beatrice Halls citat när hon beskrev Voltaires inställning till yttrandefrihet:

”Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att utrycka dem”

Jag och Charlie Kirk delade nog inte mycket när det gäller åsikter och värderingar. Han var en konservativ ultrahögerkraft som jag följt via sociala medier under några år. Allt sedan han höll ett tal på Republikanernas konvent och introducerade JD Vance till podiet. Jag har följt hans rörelse som är en del av en tydlig online-höger, som verkar kunna sprida vad som helst. Vi ser ju liknande svans i Sverige.

Kirk har i åratal spridit vad några kallar hat mot kvinnor, HBTQ-personer, mörkhyade, muslimer och inte minst mot Demokraternas rörelse i USA och vänstern. Han var emot abort och sa bland annat att ”föräldrar borde skydda deras döttrar från att få tag i gravid test” och att ”kvinnans naturliga plats är under deras respektive mäns kontroll”. Jag har svårt för att han sa att han var kristen för orden han utdelade var tvärtemot Jesus ord i exempelvis bergspredikan, men vem är jag att döma. Han kan utifrån sin retorik inte alltid uppfattats som kristen men i ord sa han att han var det. Jag delade helt enkelt inte alltid Charlie Kirks åsikter men precis som Hall/Voltaire är jag beredd att dö för dennes möjlighet att uttrycka dem.

För är det inte så vi måste ha det i en demokrati? Är det inte det som är själva essensen av en demokrati? Vi får möjlighet att både uttrycka oss fritt men även möjligheten att faktiskt tycka olika. Detta utan att vi tar till mord och fysiskt våld till vapen. Är det inte det demokrati ytterst handlar om?

Nu är USA på gränsen till att återigen stå inför en ny era av politiskt våld, liknande 1960-talets många politiska mord. En ledamot i delstatsparlamentet i Minnesota dödades i sitt hem i juni. Guvernörshuset i Pennsylvania sattes i brand i april. Donald Trump stod inför två uppenbara mordförsök under förra årets kampanj. Och nu sköts och dödades den konservative aktivisten Charlie Kirk på onsdagen under ett föredrag vid Utah Valley University. Amerika står helt klart inför en ny era av politiskt våld som påminner om några av dess mest bittra och tumultartade epoker, inklusive 1960-talet, då president John F. Kennedy, senator Robert F. Kennedy och pastor Martin Luther King Jr. mördades.

Våld har visserligen alltigenom mänsklighetens historia alltid lurat under ytan. USA är dessutom ett land som har sett fyra av sina 45 presidenter mördade och en femte, Ronald Reagan, sårades under ett mordförsök. Likaså predidentkandidaten Trump. Politiska ledare från båda partierna varnade igår för att landet är på väg mot en plats av särskilt mörker om de inte börjar agera annorlunda.

”Ärligt talat var det första som dök upp i mitt huvud en känsla av ‘Inte igen! Vad händer nu?’ och att fråga mig själv: ‘Hur ska vi stoppa denna cykel av politiskt våld?’”, sa senator Tina Smith (demokrat från Minnesota). ”Det är en mänsklig reaktion att bara vända sig bort i fasa när man ser den här typen av saker hända, men det är bara obevekligt. Jag är nästan mållös av förtvivlan över hur ofta det händer.”

När den demokratiska representanten Melissa Hortman från Minnesota och hennes man mördades under sommaren, av en man som utgav sig för att vara polis som även sköt en annan delstatsledamot och dennes fru, hittades Smiths namn på en dödslista i den misstänktes bil.

Motivbilden och identiteten på Kirks mördare är inte klarlagda men våldet mot politiker har blivit allt starkare i åratal, inklusive den dödliga attacken mot Kapitolium av Trump-anhängare den 6 januari 2021.
I oktober 2022 attackerade en angripare som letade efter dåvarande talmannen i representanthuset, Nancy Pelosi (demokrat från Kalifornien), hennes man med en hammare i deras hem. I december förra året sköts UnitedHealthcares VD Brian Thompson till döds på en trottoar på Manhattan, av en man som var arg på sjukvårdspolitiken. Tidigare i år åtalades en man för mordbrand i ett Tesla-showroom och det republikanska högkvarteret i New Mexico. I april riktade en mordbrännare in sig på den demokratiske guvernören i Pennsylvania, Josh Shapiro, och satte eld på hans bostad timmar efter en sedermåltid under påsken.

Detta följde andra oroande händelser. Representanten Steve Scalise (republikan från Louisiana) sköts och skadades svårt under en basebollträning för kongressen 2017. Tre år senare försökte en grupp män kidnappa den demokratiska guvernören i Michigan, Gretchen Whitmer. I båda fallen var politisk ilska tydligen den motiverande faktorn.

I offentliga kommentarer efter Kirks skjutning på onsdagen beklagade en synbart bestört guvernör från Utah, Spencer Cox, tillståndet i ett land som han sa hade hamnat snett.

Det är helt klart så att USA är en nation som är trasig. Politiska mord och attentatsförsök ökar. Kanske handlar det om polariseringen, det uppskruvade politiska läget och att amerikaner inte tror att systemet fungerar för dem och känner sig frustrerade och hjälplösa. En undersökning i februari av Bright Line Watch, en grupp statsvetare som följer demokratiska normer och institutioner, fann att endast 2 procent av demokraterna och 3 procent av republikanerna stödde våld mot oppositionsledare i allmänhet. Denna siffra steg till cirka 10 procent för oppositionsledare som antog en ”skadlig eller exploaterande politik”. En stor siffra motsatte sig således politiskt våld men 1 av 10 förespråkade det således. En häpnadsväckande siffra.

Mer våld kan således vara i sikte, eftersom handlingar som Kirks mord kan leda till en hämndcykel, där båda sidor anser att attackerna mot dem rättfärdigar en liknande dödlig reaktion. En farlig spiral.

Demokratiska samhällen kommer alltid att ha politiska meningsskiljaktigheter, men naturligtvis får vi aldrig tillåta att vårt samhålle och länder som USA blir ett land som konfronterar dessa meningsskiljaktigheter med våld. Oavsett om man delade Kirks åsikter eller ej så är våld aldrig vägen framåt. Frågan är om det är den här världen som vi vill ha? Är det detta som 250 år av demokrati i USA har skapat – dödligt våld för de som tycker annorlunda än en själv.

Jesus var tydligt pacifistisk ”vänd andra kinden till” och tydlig antivåldsförespråkare i sin bergspredikan. Detta tycks ha glömts bort i dagens värld. Det medmänskliga och yttrandefrihetens möjligheter är alltid värd att upprätthålla. Vi måste slå fast att en bättre värld är möjlig. Oavsett vad vi har för åsikter om olika saker – låt oss stanna vid ett sådant konstaterande och vara tacksamma över möjligheten i en demokrati att utan våldsyttringar få möjlighet att uttala ens åsikt. Låt det bli Kirks eftermäle, låt oss stå fast vid Voltaire:

”Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att utrycka dem”.

/m

Sitter på morgontåget till Höör. I den tysta kupén samsas vi som vill stanna i tystnaden även under färden till nästa fysiska destination. De flesta sitter med uppslagna laptops eller scrollar på mobilen. Alla utom en har hörlurar eller liknande som skärmar av. Några individer passar på att helt sluta ögonen och ta en vila under färden. Jag sitter och sneglar ut över landskapet som vi färdas i. Det är regntunga moln som följer vår färd. Färden är densamma som under gårdagens soldränkta landskap men regnet gör att landskapet ”blurras” och tydligheten försvinner.

När Dag Hammarskjöld skriver sin sista notering i Vägmärken är han i samma ålder som jag är nu. Jag grubblar på det. Vi har nu uppnått samma ålder. I sin sista notering som skrivs den 24:e aug 1961 lägger han ut sin fundering om hur det är att vakna till något nytt eller om det är samma gamla vanliga. Så här skriver han:

”Är det nytt land, i en annan verklighet än dagens? Eller har jag levt där, före dagen?…Årstiderna växlat och ljuset och vädret och timmen. Men det är samma land. Och jag börjar känna kartan och väderstrecken.”

I min senaste bok, ”Närvaron & Bisse”, reflekterar jag lite över hur tydligt den första och den sista dagboksanteckningen i hela Vägmärken hänger ihop. Fascinerande. Det skiljer över 35 år mellan anteckningarna men de hänger ihop. Nu när jag sitter här på tåget och regnet strilar ned är det Dag Hammarskjölds sista notering som jag grubblar över.

Livet är en lång promenad längs en väg som bitvis känns som välbekanta marker. Du vandrar samma väg hela tiden och även om det är nya vägar kan de till slut kännas som om du har gått dem förrut. Var det där Dag var när han skrev sin sista notering? Är det där jag är nu?

När vi är barn är vägen bred och full av förundran och möjligheter. Vi kanske springer barfota längs livets väg, håller våra föräldrars händer och oron är inte längre bort än till nästa ögonblick. Vid 20-30 års-åldern förändras framförallt takten och farten. Vi jagar mål, karriär, livspartner och när en dröm om allt vi vill uppnå och förverkliga. Vid 50-60, dvs där Dag var när han skrev sin sista notering och där jag är nu, känns det som att vi inte springer längre. Vi jagar inte längre, vi går inte barfota. Vi har funnit vår mening. Våra barn är utflugna, barnbarnen sprider glädje, vi bär ett hopp i våra hjärtan men vägen börjar bli densamma. Vi börjar kunna vägen.

Dag fick aldrig uppleva att bli äldre än 56 år. För egen del vet jag inte vad framtiden bär med sig men jag är tacksam för varje ögonblick. Tacksam för varje solstråle eller regndroppe. Vetskapen att jag en dag kommer att nå vägs ände känns inte sorglig egentligen utan enbart naturlig. Det är ju så våra liv ser ut, vår väg har ett slut.

Men när vägen tar slut hoppas jag att värmen finns kvar, hoppet finns kvar, kärleken stannar kvar hos dem som fortsätter livets väg. Vägen fortsätter för dem. Det är så jag har fortsatt längs Dag Hammarskjölds väg som tog slut den där dagen i september 1961. Livet handlar inte om hur snabbt jag färdas på den där vägen eller hur rik eller karriärmässigt lyckad jag är. För mig handlar det om hur vacker vägen är och hur djupt kärleken sprider sig.

Jag börjar känna väderstrecken men fortsätter att gå längs vägen. Det är inte den rakaste vägen, det är den vackraste.

/m

”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda, som jag inte vill, det gör jag”. (Rom 7:19)

Jag tror att vi alla kan känna igen oss i Paulus uppriktiga brev till Romarna. I alla fall jag gör det. Jag brukar kalla det ”den där inre kompassen” eller ”det där dåliga samvetet” som ligger där inom mig, som vi alla har inom oss, som fungerar likt en varningssignal. Ibland signalerar samvetet innan något hänt, ibland får vi dåligt samvete efter att något har hänt. Så är det att vara människa.

För det är lite som Strindberg skriver i sitt drama, ”Ett drömspel”, han skriver ”Det är synd om människorna”. Människan är begränsad av sin natur. Vi utsätts för smärta, besvikelser och sårbarhet. Vi gör fel, även om vi har goda intentioner, men vi gör också rätt, när vi kanske inte hade de bästa intentionerna. Vi är människor, inte Gud, vi gör fel men vi gör också rätt.

Förutsättningen för den där inre kompassen, det där samvetet är dock att vi vet vad som är det rätta, vad som är det goda och vad som är det motsatta. Även om samvetet finns inbyggt i oss så tror jag  egentligen inte att vi föds med ett samvete. Jag tror att det formas eller blir till när vi kan reflektera över våra handlingar. När vi reflekterar över vad som är rätt eller fel. När den här inre kompassen vi bär på kalibreras.

Regler och gränser är viktiga men något som jag tror är ännu viktigare är en förutsättning för att vi ska få ett samvete, nämligen kärlek. Ifall jag får uppleva att jag är älskad, att jag betyder något, då vill jag inte svika den som älskar mig. Om jag inte har fått uppleva kärlek trygghet och tillit, då finns det ju inget jag riskerar med mina onda handlingar, då spelar det ingen roll. Då kan jag kanske eftersträva hat istället, då betyder jag i alla fall något.

I Romarbrevet får vi en tydlig bild av Paulus samvete. Det finns en befrielse i att läsa hans ord för han visar verkligen hur svårt det är att leva upp till det man tror är rätt, gott och sant. Viljan finns hos mig, säger han, men inte förmågan att göra gott.

För mig gäller det här i det stora likväl som i det lilla. Enkla vardagssaker som att jag vill handla ekologiskt och rättvisemärkt, men kanske inte alltid gör det, till andra större saker. Det är inte alltid lätt att göra rätt.

Som kristen, finns viljan hos mig att göra Guds vilja. Jag tror att Gud har skapat mig och alla människor och gett oss uppdraget att leva här, ta hand om varandra och skapelsen på bästa vis. Då vill jag ju leva min kristna tro i handling och inte bara i ord.

När jag har tagit till mig och verkligen förstått att Gud älskar mig föds viljan att inte svika den kärleken. Samtidigt upptäcker man hur svårt det är. Det är det som i kristna kretsar brukar kallas för synden, den där svårigheten, den där brustenheten och glappet mellan min egen och Guds vilja.

Då brukar jag tänka på mästaren. Han är sannerligen inte lätt att efterleva men väldigt bra som rättesnöre, som den där riktningen, kompassen man behöver i livet. Genom sitt liv, sitt sätt att bemöta andra människor får vi ett rättesnöre att följa och ju mer vi umgås med honom, ju mer kan vi också ställa in vårt samvete på att fungera i samklang med vår tro. Där har vi kalibrering till vår inre kompass.

Mästaren ger oss också ett bud som sammanfattar hela lagen. Kommer ni ihåg? ”Älska Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela ditt förstånd och av hela din kraft och din nästa som dig själv.”

Där har vi rättesnöret och vägledningen. I vårt egocentrerade samhälle kan detta vara svårt att ta till sig men mästaren visar på en annan väg. För det är inte lätt att vara människa alla gånger och det här med dåligt samvete, rätt eller fel, det genomsyrar oss alla. Kristna är inte bättre än några andra, vi är alla människor.

Det jag dock litar på som kristen, det är vetskapen att det finns någon som vill mig väl, att det finns den där villkorslösa kärleken som alltid omsluter mig. När jag misslyckas, gör det där onda som jag inte vil, likt Paulus. Då faller jag inte djupt i självömkan utan jag reser mig upp gång på gång. Inte av egen kraft utan med hjälp av den där eviga kraften som är större än oss alla. Det är kärlek.

/m

Dag två på jobbet här i Höör och det känns fantastiskt bra att vara tillbaka. Ställer tillbaka en del av min sommarlektyr i bokhyllan på mitt kontor och en av böckerna jag ställer tillbaka är Dietrich Bonhoeffers bok om Efterföljelse (1937). Får en ingivelse att sjunga hans psalm 509, Av goda makter underbart bevarad.

Bonhoeffer har upptagit en hel del av mina tankar under sommaren. Inte minst när jag har funderat på konflikten mellan Israel och Hamas. För egen del har jag lätt för att säga att jag är pacifist. Det kan man alltid säga när man står utanför en konflikt, men frågan är hur stark denna pacifistiska ådra egentligen är i skarpt läge, när någon hotar dig själv eller dina familjemedlemmar med mord i blicken och vapen i hand? Skulle icke-våldsprincipen alltid kunna hållas, och hur skulle Bonhoeffer se på dagens konflikt mellan Israel och Hamas?

En pacifistisk utgångspunkt i konflikten mellan Israel och Hamas kräver att man entydigt fördömer våld från båda sidor och lyfter fram det mänskliga lidandet i centrum oavsett nationalitet eller religiös tillhörighet. Pacifismen vägrar tillåta våld som legitim väg till fred eller säkerhet och menar att varaktig fred aldrig kan skapas genom fortsatt våldsanvändning – oavsett dess motiv eller bakgrund.

Dietrich Bonhoeffer stod under sin livstid för radikal fredsetik; han menade att fred inte är detsamma som säkerhet eller avsaknad av konflikt. ”Fred måste vågas”, sa han. Bonhoeffer skrev att verklig fred innebär självuppoffring, sårbarhet och en villighet att avstå från våld även när våldet förefaller rationellt eller rättfärdigt i stunden. Han varnade för att krig ofta rättfärdigas som ett försvar för staten, men menade att detta är en illusion: ”Du skall icke dräpa” gäller ovillkorligt och inga statliga intressen kan upphäva denna etiska grundnorm.

Samtidigt insåg Bonhoeffer tragiken i att det ibland, i extrema nödsituationer, kan uppstå ”gråzoner” där ingen väg är helt fläckfri – såsom hans eget deltagande i motståndet mot Hitler: men utgångspunkten är alltid icke-våldet. Bonhoeffer ställde sig därmed bakom att våga ”fredens väg”, även när den är riskabel och sårbar.

Hur skulle han då se på dagens konflikt mellan Israel och Hamas. Ja, han skulle nog följa det självklara internationella rättsliga narrativet där Israel, liksom alla stater, har rätt att försvara sina medborgare mot angrepp – särskilt när civila utsätts för våldsdåd. Men denna rätt är begränsad till proportionerligt försvar och måste alltid skilja mellan militära och civila mål. Här skulle nog Bonhoeffer ha en hel del att säga. Samtidigt skulle han nog också säga att det är en ovedersäglig mänsklig rättighet för det palestinska folket att eftersträva självbestämmande och ett eget land.

Frågan är om inte Bonhoeffer hade tryckt på att de bådas rättigheter inte behöver stå i motsats, men konflikten förvärras när den ena rättigheten används för att rättfärdiga våld mot den andra parten. Akademiska och moraliska debatter råder naturligtvis om huruvida Israel i egenskap av ockuperande makt har rätt till självförsvar mot befolkningen under ockupation, eller om palestinierna har rätt till motstånd så länge deras rätt till självbestämmande inte uppfylls.

För egen del kan jag ändå inte låta bli att tänka pacifism fullt ut. Pacifism innebär att konsekvent välja icke-våld, även när det verkar naivt eller farligt. Det innebär att förespråka radikal försoning, bygga fred från grunden – genom dialog, medborgarinitiativ, och modiga försök till samarbete och försoning även när ytterligheter på båda sidor vill dra konflikten vidare. Det är också att erkänna att båda folk har berättigade rädslor, sorger och historiska trauman som måste få plats i ett gemensamt narrativ om framtiden.

Bonhoeffer menade att ”fred måste vågas” – en hållning som fördömer alla former av terror och repressalier, men lika konsekvent avvisar den militära dominansen och kollektiv bestraffning. I den andan hade nog Bonhoeffer slagit ett slag för en framtid där både israeler och palestinier kan leva sida vid sida i säkerhet och frihet.

I enlighet med bonhoefferiansk och pacifistisk etik är det grundläggande att erkänna både Israels rätt att försvara sina medborgare mot övergrepp och palestiniernas rätt till ett eget land och självbestämmande. Men vägarna mot dessa mål måste alltid gå genom icke-våld, försoning och modet att satsa på en osäker fred hellre än en situation av evigt krig. Det hade nog Bonhoeffer skrivit under på!

/m

Har samlat på mig lite källor för den intresserade. Läs gärna boken Efterföljelse också som är Bonhoeffers bok med utgångspunkt från Jesus bergspredikan från Matteusevangeliet:
A Pacifist’s Reflections on the Attack in Israel and the War in Gaza https://www.thehav.org/blog/seek-peace-and-pursue-it-a-pacifists-reflections-on-the-attack-in-israel-and-the-war-in-gaza
Peace Must Be Dared: Dietrich Bonhoeffer’s call for true, … https://jwwartick.com/2019/06/24/peace-dared/
Bonhoeffer and the way of peace https://www.livinglutheran.org/2018/05/bonhoeffer-and-the-way-of-peace/
Bonhoeffer’s ‘Conditional Pacifism’ and His ‘Tyrannicidal … https://growrag.wordpress.com/2021/04/21/bonhoeffers-conditional-pacifism-and-his-tyrannicide-plans-for-adolf-hitler/
A Note on Dietrich Bonhoeffer’s Pacifism https://www.journals.uts.edu/volume-xxiv-2023/351-a-note-on-dietrich-bonhoeffer-s-pacifism
Can Israel still claim self-defence to justify its Gaza war? https://theconversation.com/can-israel-still-claim-self-defence-to-justify-its-gaza-war-257822
Self-defence in Israel and Palestine: Unsuspending Disbelief https://rsilpak.org/2023/self-defence-in-israel-and-palestine-unsuspending-disbelief/
Palestinian right of armed resistance https://en.wikipedia.org/wiki/Palestinian_right_of_armed_resistance
Israelis and Palestinians on the path to peace | Stanford Report https://news.stanford.edu/stories/2024/05/finding-a-path-to-peace
No, Israel does not have a right to defend itself in Gaza. But … https://mondoweiss.net/2024/09/no-israel-does-not-have-a-right-to-defend-itself-in-gaza-but-the-palestinians-do/
Views of the potential for lasting peace https://www.pewresearch.org/global/2025/06/03/views-of-the-potential-for-lasting-peace/
Israel-Palestine conflict and neutrality : r/Pacifism – Reddit https://www.reddit.com/r/Pacifism/comments/17ilff4/israelpalestine_conflict_and_neutrality/
5 Myths about Israel and the War in Gaza – Sam Harris https://www.samharris.org/blog/5-myths-about-israel-and-the-war-in-gaza
Does Israel Have the Right to Defend Itself? https://www.ejiltalk.org/does-israel-have-the-right-to-defend-itself/
Peace and War – by Ryan Huber – Bonhoeffer On https://bonhoefferon.substack.com/p/bonhoeffer-on-peace-and-war
No, Israel Does Not Have the Right to Self-Defense In … https://www.jadaliyya.com/Details/27551
Israeli Public Increasingly Skeptical About Lasting Peace https://www.pewresearch.org/global/2025/06/03/israeli-public-is-increasingly-skeptical-about-lasting-peace/
Dietrich Bonhoeffer’s conscientious participation in violence https://followingjesus.org/dietrich-bonhoeffers-conscientious-participation/
After the Israel-Hamas War: Israeli Perspectives – Brandeis University https://www.brandeis.edu/crown/publications/crown-conversations/cc-18-2.html
Dietrich Bonhoeffer, War and Pacifism https://juicyecumenism.com/2012/09/30/dietrich-bonhoeffer-war-and-pacifism/

Semestern är slut, jag är åter i Höör och mitt arbete som präst här. Jag är så lycklig. Inte för att semestern är slut, den har varit fantastisk, utan mer att jag har ett arbete att gå tillbaka till. Det lilla ordet ”tillbaka” gör mig glad, för alla har inte alltid något att komma tillbaka till. Tiderna förändras eller som Predikaren skriver, ”allt har sin tid”.

Jag kan konstatera att min ambition att ha en semester där jobbet helt kopplas bort är svårt. En stor del av mitt prästarbete är att arbeta med det intellektuella och fördjupa mig i diverse teologi och litteratur och tänka och läsa om erfarenheter från andra som jag kan ha nytta av i mitt arbete. I mitt arbete ingår det att dagligen umgås med Gud och det är klart…Gud tar inte semester…så jag har inte helt tänkt bort mitt arbete under semestern.

Semester ger oss möjlighet att vila och återhämta energi. Efter en period av arbete eller studier behöver vi tid att koppla av, minska stressnivån och ta hand om vår fysiska och mentala hälsa. Semestern ger oss möjlighet att få tillräckligt med sömn och ägna oss åt aktiviteter som ger oss glädje och avkoppling. Semestern bidrar till att upprätthålla en hälsosam balans mellan arbete och fritid. Vi får tid att utforska våra intressen, tillbringa tid med vänner och familj, och odla våra personliga relationer. När vi tar oss tid att vila och ladda upp återvänder vi till arbetet med förnyad energi och motivation. Vi blir mer fokuserade, mer kreativa och mer effektiva efter en bra semestertid. Semestern ger oss möjlighet att reflektera över våra mål och prioriteringar, och kanske lägga upp en ny plan för framtiden. Semestern ger oss också möjlighet att stärka våra personliga och sociala band, och ger oss tid att fokusera på oss själva och våra nära och kära.

Men…alla dessa punkter här ovan som är semesterns fördelar…kan vi inte ha dessa i vardagen ändå? När vi arbetar? Varenda punkt här ovan kan vi väl ändå se till att få in i vardagens pussel ändå?

För egen del går jag därför in i hösten med den utmaningen…att få in ovanstående semesterfördelar i vardagens arbetspussel. Det är klart att det borde gå att kunna kombinera allt detta…eller?

/m

Jag vet inte om du har sett filmen ”Oppenheimer”. I filmen finns det en scen där Robert Oppenheimer vill träffa Albert Einstein enskilt. Oppenheimers antagonist, chefen för AEC Lewis Strauss (briljant spelad av Robert Downey jr), tror att Oppenheimer pratar illvilligt om honom och gör sedan allt för att begränsa Oppenheimers inflytande fortsättningsvis. Allt för att få egen makt. Chefen för AEC är helt enkelt en egoistisk maktspelare.

I slutet av filmen förstår vi att samtalet mellan Oppenheimer och Einstein handlade inte alls om några diskussioner om AEC-chefen, som denne trodde, utan om att nu har Oppenheimer knäckt koden, nu är det första gången i världshistorien som människan nått antroprocentrisk förmåga. Det blir ett samtal på en mycket högre nivå än vad AEC-chefen tror. Det handlar inte om diskussioner om maktspel mellan olika individer utan samtal om något mycket större, nämligen mänsklighetens existens.

Det är där jag är just nu och grottar ned mig, i mänsklighetens nuläge, i dess status, i dess existens. Jag är mitt i min semester och som vanligt grottar jag ned mig i något. Just nu är det mänsklighetens framtid.

Något jag på ett sätt tycker saknas en diskussion kring är just mänsklighetens framtid och hur vi tar hand om skapelsen. Inte minst i den politiska världen. Där handlar det mest om att framhäva sig själva och uttala hur duktig man själv är istället för att ta ansvar för den större, visserligen mer komplexa, samhällsutvecklingen och ytterst vilken värld vi vill lämna efter oss till våra barn och barnbarn. Inte konstigt att det individualistiska tänket genomsyrar det mesta.

Jag är på andra sidan av skalan, så långt bort det bara går från det individualistiska tänket, nämligen hur kan vi ta ansvar för hela mänsklighetens framtid? Ett gemensamt ansvar. Eller har det gått för långt?

För i en värld där vi alla till sättet liknar Lewis Strauss, tänker på oss själva, kan det vara svårt att hänga med i makroperspektivet och ens se Oppenheimer och Einstein, än mindre lyssna till vad de säger. För visst har vi en liknande situation nu som då? I mitten av -40 talet handlade det om Atombombens födelse där regelverk saknades kring hur den nya teknologin skulle användas och med Einsteins ord om att ”nu är det för sent, nu är vi i händerna på människan och inte Gud” ekar dessa ord in i AI-tidsåldern där tekniken finns och utvecklas i en rasande takt, men regelverk saknas.

I första Mosebok kommer vi rakt in i syndafallet. Adam och Eva har syndat, de har gjort något som de inte skulle. De skäms. De är ute på fel väg, de har gått för långt. När Gud kommer för att leta reda på dem med frågan, ”Var är du, människa?” gömmer de sig. De hör rösten men låter den vara. Det är en röst och fråga som ekar genom hela mänsklighetens historia, ”Var är du, mänsklighet?” och just nu upplever jag att vi är långt ifrån både att svara ”Här är vi!” med stolthet till Guds röst men även att svara att vi har kontroll på läget. Jag upplever att vi är på väg åt fel håll. Vi tar inget ansvar för det gemensamma och vi har låtit det individualistiska tagit sådan stor plats att vi helt har tappat bort mänsklighetens framtid utan är i händerna på en teknik som vi inte vet hur vi kan hantera.

Om vi tar nuläget när det gäller teknikutvecklingen och AI så är grunden att USA och Kina har tagit makten över språkmodeller och på vilken förklaringsmodell man förlitar sig på. Europa har ätits upp av amerikanska tech-jättar som har köpt upp och lagt ner stora europeiska teknikbolag. Europa har helt enkelt varit för dåliga på att utveckla digitala plattformar i jämförelse med både amerikaner och kineser.

Den tredje stormakten gällande AI är mellanöstern vars hela ekonomiska existensberättigande är råvaruresurser. Hittills en råvara som är lite kletigare och svartare än AI, nämligen olja, men som nu bestämt sig för att göra om en OPEC från -70 talet där man helt tog makten över prissättningen över denna resurs och nu vill ta över makten över energikällan för AI och därmed äganderätten för dess framtid. Mellanöstern försöker i grunden göra ett försök att skapa en ny ekonomisk bas i takt med att världen förändras. Långsamt vänder vi oss bort från fossila bränslen till andra energikällor och vad är det man har massor av i Mellanöstern? Jo, sol.

Nu görs det satsningar i de här länderna där de försöker direktkanalisera energi till bästa nytta. Lite som vi försöker i norra Sverige. Att man sätter upp energislukande industriprojekt i norr för att slippa transportera energi och blöda ut effekt längs vägen ner till Skåne. Istället för att borra upp en svart smet ur marken och sälja den så försöker man klättra upp lite i värdekedjan. AI är väldigt energiintensivt, det är ju lite det som är grejen med AI. Stora serverhallar äter energi.

Hur ska man försörja serverhallar i Mellanöstern med energi? Sol, gas och på sikt vätgas. Nu byggs superstäder, infrastrukturer, datacenter och AI-labb över hela Saudi och Arabemiraten. Läste någonstans att hela 21 000 människor förolyckats under byggandet av neonprojektet…hittills ska tilläggas.

Varför berättar jag allt det här, jo mänsklighetens framtid är därmed i händerna på USA, Kina och Mellanöstern eftersom i princip allt vi kommer att göra i framtiden är kopplat till AI och dess teknikutveckling. Jag tänker inte tråka ut er med alla dessa modeller gällande AI såsom Falcon från Förenade Arabemiraten, Open AI från USA eller andra, utan mer spaningen kring vart vi är på väg…eller där vi redan är. För i händerna på dessa länder är vi också i händerna på deras styrning. Ett Amerika som håller på att dra sig tillbaka på olika fronter för att koncentrera sig på egen marknad, mellanösterns länder som styrs av oligarker och kungar och ett Kina som är ett totalitärt system där insyn och demokrati ses som en svaghet. I dessa händer vilar mänskligheten gällande teknik.

Det saknas internationella spelregler, ett läge som alltid sker vid förändringar. Ingen har total kontroll. AI är en teknikutveckling som kan användas till många saker, bland annat kontroll. Ett klassiskt exempel är Tik-tok där Kina matar ut icke-värdeskapande videoklipp till användare utanför sitt eget land, innanför matas användare med hälsoartiklar, klipp om hur man ska ta hand om sig själv på bästa sätt och där används algoritmer för att stödja användaren i att bli en bättre människa. Vad som släpps på Tik-tok i övriga världen handlar mer om att ”fördumma” och låta mygdala gå i spinn.

AI används som ett verktyg i informationskriget och i psykologisk påverkan. Det är massövervakning och beteendestyrning. Kina har kommit klart längst med detta. Under ytan finns det ett ekosystem av realtidsövervakning, ansiktsigenkänning, röstmönster, analys och AI-driven predestinering av det man bestämt är asocialt beteende och sånt. Det handlar alltså inte om brottsbekämpning, utan om att forma medborgare innan de hinner bli ett problem. Uppfostran på något sätt.

Nu kanske du tänker att det bara är i händerna på totalitära system som detta används men tekniken finns och kan användas även i demokratier på ett sätt som vi bara kan ana. Ta hela ”vandel-debatten” i Sverige som exempel. Övervakning kan identifiera väldigt enkelt vilka som har ett vandelbeteende kontra andra som sköter sig. AI ser dig helt enkelt.

”Mänsklighet, var är du?” Guds röst genomsyrar varje generations beteende och nu är vi nära att AI sätter reglerna. Du får inte hyra en lägenhet för du är för asocial, du portas från jobb för någon AI har svartlistat dig, vi får inga oberoende nyheter för varje nyhet skräddarsys utifrån vad du har gillat eller inte gillat på någon kanal. Gillar du Trump får du bara nyheter på dina plattformar som vinklar Trumps politik i god dager, gillar du Socialdemokraterna får du bara nyhetsflashar som framställer deras politik som den bästa. Ja, du fattar. En händelse som en skjutning vinklas olika genom AI:s välalgoritmerade värld till skräddarsydd händelse.

Det du får är ett personanpassat unikt budskap. Om vi tar ett terrorattentat som exempel personanpassas budskapet till olika målgrupper för att skapa kaos. Man kan utgå från en och samma händelser men sen paketerar man olika information beroende på mottagare. I en version om terrorattentatet kallar man det för en islamofobisk konspiration. I en annan, som västerländsk provokation. I en tredje, som når USA i sin insats för att motivera truppförflyttningar av armén eller flytt av flottan. Det är inte människor som skriver det här. Det är språkmodellerna som genererar, anpassar och förfinar i realtid i enorm skala.

Det här görs redan nu. Det är som att propagandan blir mer och mer modulär. Från att ha varit en bombmatta av budskap som en rysk hackergrupp på uppdrag av Kreml skickade ut över Sverige och som är lättlästa utifrån avsändarna, förfinas nu modellerna. Nu blir det modulärt och personanpassat. Det blir väldigt mycket och väldigt svårt att uttyda vad som är verkligt och inte. Man får algoritmförstärkt irritation/budskap baserat på din individuella världssyn. Inkörd rakt in i hjärnan.

Den mer subtila användningen är den farliga. Där deepfakes förstärker något som redan känns som sant. Språkmodellerna uppfattar då i sin analys av dig att du reagerat på exempelvis att en partiledare ser väldigt irriterad ut i en debatt. Och sen så plötsligt ser du ett klipp där hen faktiskt skäller på någon medarbetare på någon offentlig tillställning.

”Människa, var är du?” Guds fråga som når Adam och Eva efter att de har syndat, de har gjort något som de inte skulle. De skäms. De är ute på fel väg, de har gått för långt. Precis som vi verkar ha gjort nu. ”Var är du mänsklighet?” Vi har gått för långt och vi verkar inte kunna backa, eller kan vi det?

För hela idén bygger ju på att det sitter människor på mottagarsidan och scrollar och tittar på dessa korta klipp, som gör dessa scrollningar, som tycker om olika saker på sociala medier. Det måste ju inte fortsätta, vi kan ju ändra våra beteenden. Giftet som finns där likt ormen i skapelseberättelsen handlar ju om att splittringen är ett faktum. Vi kan ju svara på frågan om ”Människa, var är du?” helt enkelt i att jag ändrar mitt beteende, jag tänker och gör mer för andra än för mig och jag svarar stolt ”Här är jag” på Guds fråga och slutar skriva elaka kommentarer på sociala medier. Jag tänker och agerar mer kärleksfullt.

För vi äger mänskligheten…tillsammans med vår skapare. Det bygger på att vi svarar ”Här!” på Guds fråga om var vi är och verkar i Guds anda.

/m

Fick en fråga härom dagen i ett samtal med en person som fullkomligt älskade Marcus Aurelius ”Meditations”. Jag medgav att även jag tyckte det finns mycket klokskap i denna bok och i Aurelius liv. Frågan som ställdes var i korthet, är inte stoicism ungefär som att vara kristen? Här kommer mitt svar:

”Take the pain och gå vidare i livet”, en fras jag levt efter hela livet. Något jag tydligen även sagt till mina barn väldigt ofta under deras uppväxttid, något de på ett underbart humoristiskt sätt vävde in i sitt bröllopstal till mig förra året. Ett stoiskt sätt att helt enkelt acceptera vad som än kommer till dig och att möta motgångar genom att hela tiden resa sig upp direkt. Jag har dock gått djupare än så, jag och Gud.

För stoicism och kristendom förenas av flera centrala idéer, båda betonar vikten av dygd, självkontroll och att leva i harmoni med en högre ordning eller förnuft. Under årens lopp har jag dock lärt mig att det finns en slags befrielse i psalm 74 och dess begynnelse, ”Varför, o Gud?, vilket saknas i den stoiska filosofin.

Båda livsåskådningarna ser värde i självbehärskning samt i att tackla livets prövningar med lugn och inre frid snarare än att styras av känslor. Stoicismen betonar förnuftets auktoritet, att leva enligt naturens lag och att genom tålamod och ödmjukhet möta motgångar, vilket återkommer i kristendomens uppmaning att vända andra kinden till och finna sinnesro genom bön och tillit. Paulus och flera av kyrkofäderna skrev om dygder med tydlig inspiration från stoisk filosofi.

En ytterligare gemensam nämnare är tanken om Logos, det universella förnuftet, som finns både i stoicismen och i kristendomen, särskilt i Johannesevangeliets beskrivning av Kristus som det “levande Ordet” (Logos). Dessutom förespråkar båda att människan har ett ansvar att följa det goda och undvika det onda genom att odla sina inre egenskaper snarare än att söka yttre rikedomar eller njutningar.

Skillnaderna är dock tydliga, stoicismen ser förnuftet (Logos) och ödet som opersonliga principer, medan kristendomen fokuserar på en personlig Gud vars nåd och kärlek är central och som ger frälsning. Stoikern får kämpa själv, medan den kristne sätter sitt hopp till relationen med Gud. Stoicismen vill eliminera känslor som sorg genom förnuft, medan kristendomen ger plats för medkänsla och tröst.

Det är precis där jag finner det att kristendomen når djupare, att det når en mer mänsklig nivå tillsammans med det gudomliga. Psalm 74 och dess inledning med orden ”Varför, o Gud?” är något som genomsyrar hela Bibeln och relationen mellan människa och Gud. Tre enkla ord som ropas ut i förtvivlan eller mumlas i tystnad. Vi är inte stoiker som biter ihop i tystnad, vi ropar ut vår förtvivlan till Gud.

”O, Gud, varför händer det här? Varför drabbas jag?” Även Guds son, som representerar hela mänskligheten, ropar ut sin förtvivlan på korset och citerar psalm 22, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Det innebär att när vi lider vill inte Gud att vi ska vara tysta, att vi ska vara stoiker, vi ska ropa ut vår förtvivlan, vi ska fråga varför, vi ska ropa, gråta och i förtvivlan vända oss till Gud.

Det är en öppenhjärtlig relation där Gud vill att vi ska ropa ut i mörkret eftersom Gud är världens ljus. Gud vill inte att vi ska vara stoiskt tysta, Gud vill höra oss och att vi vänder oss till Gud. Gud hör och ser allt och svarar genom sin frid genom sin klokskap och på sätt och i tid som bäst passar bäst. Gud vill inte stänga sitt hjärta för oss, låt oss inte stänga vårt hjärta till Gud. Hjärtat är alltid öppet genom sonen Jesus Kristus.

/m

Är på väg hem efter en vecka hos mina föräldrar i min barndomsstad Flen. Första semesterveckan är snart avklarad och jag har gått in i ett slags reflekterande tillstånd över mig själv, mitt liv men även vår samtid och inte minst det existentiella.

Överallt omkring mig, oavsett om det är via nyheterna eller människor som jag möter, tycker jag mig se allt fler människor som tycks lida av smärta och hjärtesorg. Kamp och ensamhet. Krig och hat. Jag känner en längtan efter något annorlunda, något mer andligt något mer kärleks-spridande.

Det som kännetecknar vår samtid känns ofta skört och osäkert, och allt vi trodde att vi visste om oss själva och världen verkar förändras för var dag. Vi får höra att det här är unika tider, men jag tror att det här är helt enkelt det som kallas livet och varje generation har sina utmaningar som också känns unika.

I denna tid av ständig förändring och konstant oväsen har var och en av oss dock en stor möjlighet till att göra den där inre resan som Hammarskjöld så tydligt gjorde även i en orolig tid och med ett arbete som var synnerligen stressfullt. Den där inre resan som jag är övertygad om leder till ett uppvaknande och till ett mer meningsfullt liv.

Alla gamla regler är borta och gamla sanningar verkar inte gälla längre. I en värld där vem som helst kan ena dagen vara ens vänner och nästa dag ens fiender är det en bra tid för var och en av oss att gräva djupt och fråga oss själva varför jag är här, vad är mitt syfte, vem vill jag bli, hur vill jag lämna ett avtryck i den här världen, och har jag modet att granska och eventuellt ändra gamla övertygelser som kan hålla mig fast i ett liv jag inte är menad att vara i?

Livet erbjuder ett brett spektrum av upplevelser och känslor till var och en av oss. Ingen undkommer de krafter och händelser som vi är säkra på kommer att bryta ner oss. Men att förstå att samma händelser är lika mycket en del av ens liv som får en att uppnå våra drömmar, är en värdefull livsläxa. Att ha ett rikt och meningsfullt liv innebär att omfamna hela livet, det upplevda dåliga likväl som det upplevda goda.

Vår samtid har sina utmaningar. Inte minst att vi verkar glömma bort vår unikitet. Ju mer vi verkar bli upptagna av vad andra gör och hur andra ser ut och lever sina liv, desto mer glömmer vi bort oss själva och vad det är som gör oss unika. Jag är övertygad om att Gud gillar inga kopior. Det är bara att se sig omkring i naturen och hos oss varelser i denna värld. Vi är unika var och en av oss och ingen annan är som du och kommer aldrig heller att bli i all evighet.

Sociala medier har en baksida i att vi vill lämna vår unikitet, vår färgnyans i livet, vår egen smak och vilja. Vår unikitet försvinner i drivkraften att vilja smälta in, vara någon annan, följa en viss trend. Din inre resa, din unika essens som människa, din unikitet finns där inne inom dig. Din kärna som enbart är din.

All jakt på lycka har jag alltid haft svårt för, jag tror inte på ett lyckligt liv, jag letar efter det meningsfulla livet, min unika resa som oavsett dess uppgång och nedgångar är ett rikt liv. Där är jag nu, där är mina tankar, där är min resa just nu – den längsta. Den resan som går inåt.

/m

För några månader sedan gick det upp för mig att jag kommer att ha semester under hela augusti. Det är fortfarande lite av en overklighetskänsla att jag har ett arbete som ger mig semester. Det kan låta märkligt men det var först när andra började gå på semester i mitten av juni som det gick upp för mig att även jag kommer att få gå på semester.

Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till det här med semester. Har egentligen haft hela mitt yrkesverksamma liv. Det handlar inte om att jag inte kan släppa jobbet och helt koppla av utan det handlar mer om att jag älskar mitt jobb och även under semestern vill jag tänka på och utveckla mitt jobb. Jag har en vilja att hela tiden utveckla mig och att då helt stänga av jobbtankar under en period är mig främmande.

När jag var regiondirektör, och under alla dessa chefsår från 1997 – 2017 med olika chefsjobb, så hade jag alltid möjlighet att ha en ersättare som gick in för mig och var min tf under den period jag var på semester. Trots det tänkte jag mycket på jobb och var engagerad i hur det gick på jobbet även under min semester. Inte så att jag ständigt var uppkopplad men varje dag var det nog något jobbrelaterat, även under min mest intensiva semesterperiod.

Så hände det som jag inte hade förutsett hända. Jag lämnade regiondirektörsjobbet i april 2017 och tänkte att jag snabbt får ett nytt jobb. Det blev inte så, jag var arbetslös under perioden 2017-2024. Under 7 år hade jag varken arbete eller semester. Jag skrev böcker, föreläste, chefscoachade en del men det var ytterst i marginalen. Så det här med semester fanns inte i min värld.

2021-2023 arbetade jag extra varje sommar i Eslövs pastorat. Jag var tjänstebiträde och höll gudstjänster och andakter. Det blev flera somrar där jag såg fram emot att få jobba så mycket som möjligt under somrarna. Ju fler gudstjänster eller andakter jag sattes upp på schemat, desto bättre.

Förra året, under mitt första år som präst, fick jag några semesterveckor i Svedala. Jag valde att dela upp dessa veckor så att jag kunde vara med och konfirmera sommarkonfirmander och allmänt anpassa mig efter övriga prästers semesterschema. Det blev två veckors semester och sedan arbete igen i fyra veckor innan två veckors semester tog vid igen.

Egentligen tror jag aldrig under hela min yrkeskarriär att jag har haft en fyra-veckors sammanhållande semester. Om man undantar mina föräldralediga perioder så har nog tre veckor varit det normala för mig och sedan arbeta igen för att sedan ta någon eller några veckor igen.

Nu är jag i den situationen att jag äntligen efter alla dessa år har en arbetsgivare som vill ha mig och då får jag fyra veckors sammanhållande semester. Det blir semester hela augusti och det känns både skönt och svårt. Jag kommer som alltid att göra det bästa av situationen och ta vara på de stunder som ges mig. Däremot blir det nog en hel del tankar på jobb, men det stora blir nog skrivande, läsande, fix med sommarhusen, umgås med släkt- och vänner och inte minst umgås med min älskade fru.

För att starta semestern på bästa möjliga sätt hittade jag ett erbjudande i juni om ett hotellpaket på Grand hotell i Lund. Normalt sett ett dyrt hotell, långt över min budget, men erbjudandet var lockande och jag tänkte varför inte börja min semester med att överraska min fru med detta hotellpaket.

Många gånger sedan bokningen gjordes har jag varit nära att försäga mig men lyckats hålla tyst. Nu blev det som jag hade tänkt mig och efter att vi på landet haft frukost i det gröna och även läst några kapitel ur mitt senaste manus så berättade jag. Hotellpaket med övernattning och middag…dock sa jag inte vart…utan det fick hon veta först när vi gick upp för Grands tjusiga trappor.

Nu är det lördag morgon och jag sitter här i fåtöljen på hotellrummet. Det är tidig morgon. Anette sover fortfarande och jag har läst en del i mina medhavda böcker. Njuter. Inser att jag har semester. Ödmjukt tackar jag Höör församling för förtroendet att få jobba där…för utan jobb…ingen semester. Mitt sju år långa utanförskap är slut. Jag är åter en människa som får semester.

Det börjar med denna ”hemester”.

/m

Jag coachade en chef häromdagen kring ett klassiskt dilemma. Som chef hamnar man ibland i situationer där det inte finns en naturlig väg att ta utan det till synes enbart finns dåliga vägar framåt. Då kan det vara bra att spegla dessa vägar framåt med någon som inte alls är känslomässigt engagerad i verksamheten – någon som mig. Vi hade ett bra samtal och det klargjordes en del för min chef som i slutet av vårt samtal sa en fråga:

”Vad är din hemlighet?”

Frågan kom upp vid ett udda tillfälle när vi var mitt inne i ett spörsmål kring hur beslut lättast kommuniceras och delges i en stor organisation så jag var tvungen att be om ett förtydligande vad hen menade. Chefen sa att jag var en av de mest lyssnande och närvarande personer hen kände och undrade vad min hemlighet var. Jag svarade att det inte var någon hemlighet utan det gäller att vara ”härvarande”, inte bara ”närvarande”. Vi kom sedan in på vad som krävs för att verkligen vara den där lyssnande och härvarande personen. Jag låter den diskussionen stanna mellan mig och chefen men min vana trogen reflekterade jag lite kring den här hemligheten på tåget hem under kvällen och den delar jag gärna med mig av här nedanför.

Det finns något i det mänskliga som ibland fastnar i det förflutna, som låter det som har hänt i ens liv uppta en stor del av ens tankar i nuet. Det är alltid bra att lära sig av det man har varit med om och det kan exempelvis i coach-sammanhang vara en otrolig gåva att ta fram exempel från sin egen erfarenhetsbank, samtidigt riskerar allt för mycket ältande kring det förgångna att ta bort möjligheten att vara helt härvarande i nuet.

En annan fälla är att man alltför mycket tänker, längtar och målar upp i ens inre exakt vad man förväntar sig ska ske om 1 år eller om 5 år. Man låter helt enkelt nuet vara fast i framtidsdrömmar. Det är också bra att ha en tydlighet i att man vet vad man vill sträva efter och uppnå i framtiden, men även dessa tankar kan ta bort möjligheten att verkligen leva i nuet och då ta bort möjligheten att vara härvarande i nuet.

För ska vi vara uppriktiga så vet vi aldrig när det är sista gången vi möter varandra, eller sista gången vi går längs den där stigen eller gör den där resan. När vi säger hej då till frun eller lämnar barnen i skolan eller pratar med föräldrarna i telefon. Vi vet aldrig när det är sista gången. Allt vi tar för givet idag kan vara det som är förlorat imorgon.

För många kan det där kännas ödesmättat eller svårt att ta till sig, men där ligger nog mycket av min hemlighet som chefen frågade efter. Du vet vad du har och vad du har varit med om, låt det förflutna stanna vid det förflutna, du låter dig inte gå med i alltför tidsödande drömmar om framtiden, du låter morgondagen i mångt och mycket bära sin egen tonalitet. Lyckas du med det här så inser du att det enda du äger är just den stunden, det ögonblick som kallas NU.

Att i samtal med andra vara här och nu med hela sin person handlar om att acceptera att detta ögonblick är det enda du äger, något annat existerar inte. Det handlar om att vara lyssnande, inte bara med dina öron utan även med själ och kropp, med huvud och hjärta. Att ha den där fingertoppskänslan att förutsättningslöst lyssna på vederbörande samtidigt som du har en inre kärna att återgå till.

Jag brukar säga till mig själv att jag är både fattig och rik. Jag äger en guldgruva inombords, en skattkammare av kunskap och erfarenhet som jag kan ösa ur, samtidigt är jag bara ett tomt lerkärl som någon annans ord kan fylla. Lyssnandets konst är att känna av balansen mellan att ge som att få, balansen mellan att lära ut som att själv lära, konsten mellan att vara tyst och svara.

I själavårdssamtal är tystnaden ibland det enda som finns, det ordlösa. Att tålmodigt vänta med en annan människa i tystnad, tills den andre börjar ge av sitt liv, det är ibland både det svåraste och lättaste du kan ge till en annan människa. Det enda du äger.

Min hemlighet är därmed inte så hemlig längre – den är härmed uttalad och nedskriven i detta blogginlägg. Må den användas av så många som vill!

/m