Guds förening med själen

Ända sedan barnsben har jag haft en stark gudstro. Alltid varit intresserad av teologi och religion samt fascinerats av själens vandring sida vid sida med den kroppsliga. Under 48 år tyckte jag att jag hade Gud vid min sida som stöttade och vägledde mig rätt, trots problem och utmaningar längs vägen. Han var alltid där. De senaste två åren har jag saknat honom men jag letar fortfarande. Och ger inte upp.

Hur kommer det sig att när livet vänder och det plötsligt blir tufft, är det svårare att finna existensen av Gud vid sin sida? Är det inte vid svåra stunder och starka prövningar som Guds närvaro behöver vara som störst? Ja, ni läser rätt. Idag blir det en djup text.

Många av oss har upplevt, upplever eller kommer att uppleva svåra stunder och prövningar som får oss att undra om det finns något hopp för framtiden. Dessa stunder skakar om ens inre grundvalar och kan leda in oss i tvivel och förstöra vår självkänsla till den grad att vi utplånar vår livsgnista. Jag vet av egen erfarenhet att dessa stunder är fulla med ilska, sorg, smärta, ånger eller allt sammanblandat. De dyker upp i livet genom olika prövningar utifrån omständigheter såsom skilsmässa, förlorat jobb, hälsoproblem, pengabekymmer eller annat individuellt problem. Inget konstigt egentligen. Livet ger och tar och ingen är immun mot prövningar.

Jag har rådfrågat vänner. I all välmening ger de rådet att gå till en terapeut. Jag har ibland funderat på om de verkligen känner mig. Inte en enda person har sagt att jag borde gå till en präst med mina funderingar.

I sann anda av KBT och ACT löser sig det mesta. Och jag håller med. Att jobba med acceptans för personlig utveckling är något som jag vet fungerar. Jag har nog en inbyggd ACT i min kropp. Det jag pratar om är inte den typen av personlig utveckling. Jag pratar om själens utveckling. Min fundering de senaste månaderna siktar in sig på Gud. Hur kan jag med Guds hjälp och närvaro vända mina inre tvivel till positiva tankar? Hur kan jag ta mig igenom svårigheter och bli stärkt i själen? Jag förstår naturligtvis att religionen ensamt inte är ett ”universalmedel”, att olika problem kan kräva terapeutisk hjälp, men just nu pratar jag om själen.

Jag tror att jag har fallit i den klassiska fällan: ”När min situation är bättre, så kommer jag att vända mig till Gud och känna hans närvaro. Nu när det är tungt i livet, känner jag inte hans närvaro.” Jag tror att det jag söker är andlig näring för att navigera igenom livets motgångar. Tror mig i alla fall söka det.

En av mina större inspirationskällor i livet är Johannes av Korset. En karmelitmunk från 1500-talet. Då jag läser hans böcker slås jag av hur ytligt mitt perspektiv är jämfört med hans teologiska långvandring. Ett annat sätt att se på saken är insikten om att jag fortfarande har mycket kvar att lära.

Jag har alltid funderat på Johannes ord om att ”tron är guds förening med själen”. Citatet får mig att tänka på att religionen i sig är en andlig resa som inte kan förklaras genom att betrakta den verklighet vi lever i. Tron måste i så fall vara ett tillstånd och i det här fallet en tro som inte bara berör människans andliga resa utan även dennes själ.

Om så är fallet antar jag att tron är något vi människor inte kan förklara och acceptera genom erfarenheter i vardagen utan något som faller utanför vårt förnuft, något på gränsen till det oerhörda. Tron som en erfarenhet utanför det registrerade dagliga medvetandet. Tron som något mystiskt. Tron som en erfarenhet som inte kan förklaras med rationella resonemang. En tro som är ett livsmysterium.

Om tro är något mystiskt kan den inte förklaras genom ett aktivt sinnestillstånd. Således antar jag att det inte är konstigt att separera sinne och själ och att definiera själ som något där Gud aktivt påverkar dig medan sinnet är något mer förnuftsmässigt som kan förklaras genom observationer och iakttagelser av verkligheten. Sinnet är således tänkandet, kännandet och handlingen hos den enskilde människan medan själen är Guds mötesarena där den enskilda människan möter Guds gudomlighet. I själen uppstår således mötet mellan Gud och människa. Guds inverkan på våra liv sker därför inte utanför oss utan inom oss. Något som berör oss. Något som vi känner. Något utanför det oerhörda. Där det inte finns några rationella svar. Där medvetandet inte kan finna några förklaringar genom iakttagelser.

Att tro är något en människa väljer att göra. Det finns ingen möjlighet till förening med Gud om en människa inte aktivt tror. Vi kan således inte nå Gud genom förnuftsmässigt resonemang. En förening med Gud existerar endast genom att tro och då med mötesplatsen själen. Du måste öppna upp och acceptera Gud som en vital del av ditt liv. Det faktum att många människor inte längre tror är således inget bevis för att Gud inte existerar, utan det anger snarare att det för människorna i vår tid upplevs svårt att rationellt nå Gud.

Johannes av Korset led också en andlig svältdöd under en viss period av sitt liv. Antar att även han kände under den perioden att Gud hade övergivit honom. För honom kom vändningen en natt i en fängelsecell i Toledo. För mig hoppas jag att vändningen kommer på en enskild stig i en skog i Östergötland. Det är nämligen dags för mig att ta mig ut på min dagliga löprunda. Tack för att ni orkade läsa igenom mina teologiska funderingar den här ljumma sommarkvällen i juli.

/m

Semesterplaner?

Det har varit några hektiska veckor med sociala aktiviteter. Yngsta sonens konfirmation, mellansonens abiturientbal, mellansonens studentfirande, mitt 50-årsfirande och midsommarfestligheter. Tur att man inte har något jobb.

Det har naturligtvis varit stimulerande och roligt med en hektisk vår men förödande för kreativiteten. Måste ta mig i kragen och fullfölja första utkastet av uppföljaren till Viljans makt under juli och augusti. Mycket arbete kvarstår. Tur att man inte har något jobb.

Träffade en gammal kollega för några veckor sedan. Hon kände sig stressad av allt som skulle hinnas med på arbetet innan hon gick på välbehövlig semester. Jag frågade henne om hon hade några semesterplaner, mest för att avstyra henne från tankarna på det stressande jobbet. Hon sken upp och berättade allt om hennes familjs planerade aktiviteter som skulle genomföras under de kommande semesterveckorna. Jag tänkte för mig själv att var hon stressad innan semestern skulle hon knappast bli mindre stressad av alla de inplanerade aktiviteterna.

Innan hon rusade iväg till sitt jobb hann hon i all välmening slänga ur sig frågan om jag hade några semesterplaner. Jag var tvungen att tänka efter. En lång stund. Jag har väl ingen semester? Det är väl bara de som har jobb som har semester?

Jag svarade något i stil med att jag inte hade något inplanerat. Hon nöjde sig med svaret och sprang iväg.

Mötet fick mig att reflektera. Min privatekonomi tillåter naturligtvis ingen charter, resa eller andra aktiviteter men jag har väl semester ändå? Är semester förbehållet de som har ett arbete och de som har inbokade aktiviteter?

Utifrån arbetslivets allt tuffare krav kan man tycka att det borde vara en allmän regel att har man semester ska man vila upp sig och ta det lugnt. Vara hemma och inte göra någonting, eller i alla fall så lite som möjligt. Sova lite längre på mornarna. Påta i trädgården eller bland lägenhetens blommor. Läsa tidningen extra länge. Njuta av en god bok i hängmattan och unna sig att sova middag. Laga härliga sommarmiddagar med nära och kära. Låter inte det härligt? Föga upphetsande kanske men låter inte det som att vederbörande har haft en bra semester?

Nu kommer jag aldrig få veta om jag har en bra semester eller inte, oavsett inplanerade eller icke-inplanerade aktiviteter. Jag ska nämligen skriva klart min bok. Skriva gör jag oavsett om det är sommar eller inte. Det gör jag oavsett om det kallas semester eller inte. Det gör jag av ren glädje.

/m

Sommarrea

”Var glad min själ åt vad du har, nu har du hundra sommardar och detta är den första.”

Med Alf Henrikssons dikt inleder jag alltid mina sommardagar. Jag hoppas att ni får en lång, härlig sommar full med läsning. För er som ännu inte läst min spänningsroman, Viljans makt, erbjuder jag ett härligt sommarpris (juni-aug) på ett signerat ex. Endast 99 kr plus frakt. Skicka mail eller DM.

”När solens lopp sin ända tar

då har du nittionio kvar

och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står

i morgon blir med ens igår,

det går så fort att vandra.

Lägg märke till att vad du får

är hundra sommardar per år

i morgon är den andra!”

/m

Den nya samhällsordningen

Först ett stort, underbart TACK, till er alla som läst och skickat meddelande till mig efter förra inlägget. Min blogg för en oftast tynande tillvaro men mitt senaste blogginlägg lästes inom ett par dagar av över 1000 personer. Fantastiskt! Stort tack.

Jag hoppas att jag har svarat personligen till er alla som hört av er men om jag missat någon ber jag om ursäkt och ber er maila eller skicka mess igen. Däremot…till er journalister som har hört av er – jag tänker inte ta kontakt med er. Jag vet vilken typ av journalistik ni företräder. Låt mig vara!

Har haft några underbara dagar i Skåne med min sambo. Bifogar här nedanför några av de underbara platser vi besökte på några av de utflyktsdagar vi hade tillsammans.

Är i skrivande stund på väg hem till Östergötland igen. Ska bli helt underbart att återse barnen igen. Däremot känns det tungt att lämna Limhamn och min sambo. Att ha barnen på ett geografiskt ställe och min sambo på ett annat är tärande. Mitt liv är indelat i 14-dagarsperioder. Halva mitt liv i Skåne och andra halvan i Östergötland. Jag älskar mina barn över allt annat men de senaste åren har visat mig ett Östergötland som bjudit mig på hat, förljugenhet, förtal och hemskheter. För mig är Östergötland ett län förknippat med ångest. Enda strimman ljus är mina älskade ungdomar/barn.

Med de känslorna är det nog inte så konstigt att jag känner en större frihet, värme och glädje i Skåne. Varje gång jag lämnar länet känns det jobbigt. Det blir faktiskt värre och värre för varje resa.

Har precis avslutat ett samtal med ännu en rekryterare. Har nu sökt 51 jobb/konsultuppdrag och alla slutar på samma sätt;

”Kunden skulle gärna vilja ha dig men du vet, även om det som skrivs om dig inte är sant, så läser alla rubrikerna.”

Förtalskampanjen förföljer mig. Ibland undrar jag över medias roll i vårt samhälle. Den tredje statsmakten men jag vill nog hävda att de är den första. Med makt att förtala och döma någon för evigt utan någon som helst bevisföring. Den möjligheten saknar regering och riksdag. Straffet för den stackare de hänger ut är en rubrik och vinklad text som för evigt är upplagd på nätet. Om den uthängde inte inom tre månader hör av sig till PO för att få en liten notis i den förtalade tidningen om upprättelse stannar rubrikerna för evigt.

Jag försöker förhålla mig till allt det nya. Samhällsordningen med media i topp, lynchhetsen på sociala medier och det nya ytliga idealet. Finner ingen rätsida men en snårig väg framåt. Så här försöker jag förhålla mig till det nya:

  • förstå utifrån att ha blivit dömd
  • acceptera att jag blir ratad
  • vara ödmjuk trots att jag blivit uthängd
  • vara den person som är kärleksfull trots att andra möter mig med hat
  • bli bättre än de som försöker bryta ned mig
  • läka mina sår istället för att bli bitter
  • agera utifrån mitt hjärta istället för att reagera utifrån min vrede

Jag går vidare i livet. Det är inte enkelt, men alternativet skrämmer mig.

Utifrån alla hejarop från er om mitt manus jag nu har lämnat in till förlaget har jag blivit stärkt i uppfattningen att jag ska ge ut det, om förlaget tycker det håller förstås. Tusen tack!

Ses snart igen!

/m

Jag är paria – nytt manus

Då har jag skickat in ett nytt manus till mitt förlag för lektörsläsning. Jag har döpt det till arbetsnamnet ”Jag är paria”. Mitt i arbetet med uppföljaren till ”Viljans makt” finner jag mig själv trycka på knappen och skicka mailet. Det är med vånda.

Jag vet inte om ni har sett Michael Douglas karaktärer Tom Sanders och Dan Gallagher från filmerna ”Disclousure” och ”Fatal Attraction”. Så har mitt liv varit de senaste åren. Som att leva sig in i två karaktärer men inte i en film utan i verkliga livet. Det är och har varit ett helvete.

Den 18:e eller 19:e mars förra året ringer en ångerfull journalist/redaktör till mig och ber om ursäkt för vad de utsatt mig för i media. Jag kopplar det direkt till Benny Fredriksson. Journalisten medger att de gjorde ett misstag, de skulle aldrig ha publicerat namngivna artiklar om mig och medger att de visste att jag inte gjort något fel. Tack, svarar jag och säger att det kan ni väl gå ut och skriva om i någon av er mediakoncerns tidning. Journalisten i fråga backar direkt och säger; ”Det kan vi naturligtvis inte göra. Hur skulle det se ut om en tidning säger ´Förlåt` offentligt.”

Just den meningen griper tag i mig. Hur skulle de se ut om en tidning sa Förlåt? Det blir utgångspunkten för ett manus som jag har skrivit på sedan dess. Vem äger rätten att förlåta och vad krävs för att bli förlåten?

I mitt manus möter vi Robert Lundin, en hög chef i en region, som plötsligt avgår och lämnar många frågor obesvarade. Detta lämnar fältet öppet för den samvetslösa journalisten Anna Kronberg och den maktgalna politikern Lars Hedner att fritt husera med sanningen. Det ingen vet är att Robert får hjälp från oväntat håll.

Att skriva det här manuset har varit som en lång terapisession för mig. Jag har under dessa månader ömsom skrattat, gråtit och våndats. Jag har känt skam, skuld och stolthet, på samma gång. Det har verkligen varit en resa och jag är övertygad om att den fortsätter, dock på ett annat sätt då jag nu lämnar det här manuset att leva sitt eget liv. Som ni redan har förstått baseras manuset på verkliga händelser. Jag har dock tagit mig en författares frihet att fabulera och extrapolera vissa händelser och karaktärer.

Man kan dock inte träna sig till eller fabulera sig till vissa känslor. De måste upplevas. Jag tror att vi upplever saker eller är med om saker i våra liv för att kunna säga att de hände. Att de hände just dig och ingen annan. Ibland börjar man inte leva förrän vetskapen om ens egen dödlighet blir uppenbar. Att allt kan ändras då man minst anar det. Att allt kan ta slut då man minst anar det. Det jag har lärt mig, den hårda vägen, är att så länge man lever är det aldrig för sent. Hur illa än allt ser ut att vara. Det är aldrig för sent. Allt ter sig bättre när man är vaken än när man sover och när man ligger där på sin dödsbädd vill man bara en sak… man vill komma tillbaka. Till livet!

Vi får se vad mitt förlag säger om kvaliteten på manuset och vi får se om jag orkar utsätta mig för en publicering. Mycket återstår således men nu har jag i alla fall tryckt på knappen…

Ses snart igen

/m

Sista kvällen på Mankellgården

Då har det tyvärr blivit dags för oss att lämna Mankellgården i Överberg utanför Sveg. Det blev 12 skrivdagar till slut och kreativiteten har det inte varit något fel på. Jag är mycket nöjd. Färdigställt ett manus, kommit en tredjedel in i ett annat och påbörjat ett tredje. Fantastiskt!

Tänkte ta med er på en bildkavalkad över mina dagar här på Mankellgården. Håll till godo:

Skrivarlyan

Så här såg det ut där jag satt och skrev. I framtiden kommer ni få reda på exakt vilka alster som delvis producerades här.

Bibliotekets skatter

Visst kände man sig liten då man satt omgiven av några av de bästa och största författarna och dess alster.

Morgonjoggarna

Varje morgon tog jag naturligtvis en morgonjogg i den fantastiska miljön.

Mankellgårdens utsikt

Saknar ord. Bilderna får tala för sig själv.

Sveg

Några turer till Sveg blev det.

Café Sineast

Ett häftigt café som bjöd på mer än goda bakverk.

De största chokladbollar jag sett!!

I Mankells fotspår

Några av landmärkena från hans liv eller böcker.

Slutligen – stort tack till min reskamrat Klas!

Den här resan får vi göra om 🙂

Ses snart igen / m

Låt oss prata om löpning

Ni som följer mig på Instagram har sett att jag ägnar mig åt den ädla konsten löpning med jämna mellanrum. Jag håller på med något som heter Run streak och jag får en del frågor kring det ibland så jag tänkte ta tillfället i akt att prata lite om löpning.

Hur började det?

För länge, länge sedan. På det ljuvliga -80 talet höll jag på med tävlingslöpning. Allt eftersom åren gick blev jag dock periodare. Vissa perioder blev det mycket träning och vissa perioder ingenting. Jag har i perioder dessutom haft problem med både rygg, knä och hälsena, vilket gjort att vissa perioder i mitt liv har jag helt tvingats avstå från träning.

För fyra år sedan läste jag en artikel i en amerikansk löpartidning om något som hette Run streak. Artikelförfattaren hävdade med emfas att sprang man lite varje dag höll man förkylning och skador borta från kroppen. Jag hade då precis haft en del knä- och ryggproblem och tänkte att jag testar det här med löpning varje dag.

Jag fick med mig två vänner och vi lovade att pusha varandra så att vi klarade löpning varje dag i ett helt år. Sagt och gjort.

Reglerna

Reglerna var enkla. Vi lovade varandra att följa den officiella runstreak föreningen som har sitt ursprung från USA. Deras regler är två till antal. Inom kalenderdagens 24 timmar ska du springa mer än 1 mile. Svårare än så är det inte. Det finns varken krav på fart eller längd. Bifogar här en länk till deras hemsida.

Sedan dess har jag hållit på eller på den vägen är det som man säger.

Svårigheter

Vad har då varit det svåraste. Ja, man kan tro att sjukdomar och skador kan hindra en men det har faktiskt blivit som den amerikanska artikelförfattaren skrev. Springer man varje dag verkar det hålla i alla fall förkylningar borta. Jag får ibland tredagarsfeber, har haft det i perioder hela livet, och de dagarna är de värsta som finns för en streaker. Ta sig ut och springa trots att man har feber! Då går det inte snabbt kan jag säga. För säkerhets skull har jag alltid med någon som säkerställer att jag mår bra under rundan vid de tillfällena. Vid en period för några höstar sedan hade jag maginfluensa. Den löpturen var heller inte rolig.

Annars har det varit ett rent nöje att springa varje dag. Tyvärr blir man väl inte bättre som idrottsman för jag kör inga intervaller eller långpass längre. Jag njuter helt enkelt bara av några kilometers löpning varje dag.

Effekter

Vad har det annars haft för effekter för mig?

Jag har dessvärre inte blivit slankare eller starkare. Tvärtom. Jag har nog gått upp en del kilon. Däremot tror jag att den viktigaste funktionen är den hjärnfysiska stimulansen som uppstår.

Jag känner;

  • mig mindre stressad
  • i perioder av nedstämdhet klarar jag dessa tillfällen bättre än annars
  • att löpningen stärker mitt självförtroende
  • att det förbättrar mitt minne

Förkylningar har jag haft ytterst lite. Någon gång har jag varit lite snorig men det har inte lett till någon förkylning.

Samtal med Dag/reflektion

En annan viktig del av run streaken är att jag har funnit ett sätt att föra samtal i mitt huvud med en av mina största förebilder i livet, Dag Hammarskjöld, under löpturerna. Samtalen förs enbart under mina löprundor och leder alltid till nyttiga reflektioner. Det har hänt mycket i mitt liv under de senaste fyra åren och jag har haft enorm nytta av dessa samtal.

Hur länge ska du hålla på?

Det här är den absolut vanligaste frågan jag får. Om fjorton dagar har jag hållit på i fyra år. För mig ser jag inget slut på streaken. Om ni tittar på världsbästalistorna på streaklistorna här så kan man hålla på länge (undertecknad ligger runt 60:e på den internationella listan). Jag kör helt enkelt på så länge jag har hälsan.

Med detta hoppas jag att jag har inspirerat er en aning och svarat på en del av era frågor.

Lev väl och keep on running!

/m