12:e november 1983

Det är den 12:e november år 1983. Jag befinner mig på konfirmationsläger på Stjärnholms slott utanför Oxelösund. Långt från trygga föräldrahemmet. Spökhistorier berättades kvällen innan och jag har en natt bakom mig där jag har haft svårt att sova. Nu sitter jag och övriga konfirmationsdeltagare i en stor sal och vår konfirmationsledare ställer frågan till oss om vi har en sista fråga innan maten väntar. Jag ska precis räcka upp handen då min kamrat på ena sidan håller ned min arm, vänligt men bestämt.

”Uddin! Inte en enda fråga till från dig. Jag är hungrig.”

Jag fattar vinken och lägger ned min ambition. Strax efteråt bryter vi alla upp och vissa är redan i matsalen då jag skjuter in min stol. Prästen har på något sätt ändå noterat att jag ville ställa en fråga så hon sluter upp vid min sida då vi lämnar den stora salen och frågar.

”Vad var det du ville fråga mig om?”

Först blir jag lite paff att hon noterat min föresats att ställa en fråga men finner mig snabbt. Jag ställer frågan, eller snarare min fundering, som jag har skrivit upp på baksidan av det stencilerade materialet vi under gårdagen fått ut.

Jag håller er lite på halster innan ni får reda på min fundering. För några veckor sedan var mina föräldrar på besök hos mig. Min mor hade med sig min gamla konfirmationsbok hon sparat åt mig under alla dessa år. Jag kände igen framsidan och några av bilderna då jag bläddrade i boken.

Längst bak låg några stencilerade papper, bland annat det material vi tog del av på Stjärnholms slott. När jag sagt farväl till mina föräldrar satte jag mig tillrätta i min soffa och bläddrade i boken. Det var en otrolig tidsresa att läsa sina egna anteckningar och bokens text. Jag vände på det stencilerade pappret och såg min fundering. Så här stod det:

”Bibeln verkar skriva om två olika Jesus på korset. Vilken är rätt? Matteus och Markus som berättar om Jesus som är desperat och vänder sig uppåt till sin Gud med frågan, ”Min Gud varför har du övergivit mig” medan Lukas berättar om en lugnare Jesus som hängande på korset säger ”Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”. Vilken Jesus är den riktiga?”  

Min fundering har sedan följt mig i livet. Ibland känner jag att det är en förmån att ha fått lära känna två olika varianter av Jesus på korset. Den mer desperata som ropar efter hjälp och den andra mer trygga som förlåter alla, även de som dödar honom.

Likt den desperata Jesus som Matteus och Markus beskriver honom ropar jag ibland efter hjälp även om jag inte får något svar. Jag vill så gärna att Gud ska komma till min undsättning. Hjälpa mig från orättvisor. Befria mig från bekymmer, men det händer inte. Jag fortsätter ändå att ropa.

Likt den lugna Jesus som Lukasevangeliet beskriver honom är nog ändå den Jesus som jag känner mig närmast besläktad med. Det är en otroligt svår livsresa att göra. Ständigt förlåta dem som gör dig orätt. Att alltid vara ödmjuk och att aldrig låta egoismen segra. Det är så jag vill se Jesus framför mig. Det är så jag vill leva.

Längre ned på stencilen ser jag till slut några nedkrafsade krusiduller. Har inte sett dem förut men nu lyser de starkt. Med en 14 årings spretiga handstil på väg till matsalen gåendes bredvid en präst har jag tydligen nedtecknat prästens svar.

”Båda är rätt.”

/m

Femtio procent

Det är torsdag eftermiddag en vinterdag år 2009. Jag pulsar i snön på väg till att coacha en chef. Han har svårt att få förändringar accepterade av sin personalgrupp och han vill därför ha råd hur han kan göra annorlunda. Jag minns att snön yrde och jag kände mig som en snögubbe då jag kom fram till chefens lilla kryp-in. Dörren var stängd och jag knackade på. En välkänd röst hördes inifrån och då jag öppnade dörren reagerade jag först på hans välstädade skrivbord. Inte ens en penna låg framme.

Jag satte mig i besöksstolen och chefen började berätta om sina tre senaste försök till att förändra verksamheten. I mina öron var det inte speciellt stora förändringar chefen försökt att genomföra. Det lät snarare som att han medvetet gjort små försök för att han kände på sig att förändringarna skulle möta motstånd och i kongruens med det så vågade han inte testa något större. Jag antecknade och funderade. Ställde ett antal kontrollfrågor och noterade ett mönster.

Chefen namngav tre personer som han hela tiden talade om med respekt i rösten. Han uttalade att det gällde att ha de tre med sig i förändringsarbetet, annars var det kört. Han återkom hela tiden till de här tre personerna. Jag började att ställa frågor om förändringsviljan och förändringsattityden hos personalgruppen. Chefen målade upp en bild av att alla medarbetare innerst inne ville förändra verksamheten men på grund av omständigheter ingen kunde förutse hade de senaste förändringsarbetena helt misslyckats.

För att känna chefen lite närmare på pulsen ifrågasatte jag hans bild av att alla medarbetare var förändringsbenägna. Jag förslog att han istället skulle föreställa sig att han alltid hade med sig en fjärdedel av personalstyrkan oavsett vilka förslag på förändringar han än kom med. En annan fjärdedel  hade han alltid emot sig. Det gällde för honom att försöka få de resterande femtio procenten i mitten att acceptera och bli positivt inställda till hans förändringar.

Chefen tyckte att mitt resonemang var en aning teoretiskt men då jag underbyggde det med en del forskning accepterade han motvilligt mina tankegångar. Vi kom överens om att han skulle pröva ett antal nya förändringsidéer och då tänka lite i banorna kring de femtio procenten. Koncentrera sig på dem. Jobba mycket tillsammans med dem.

Hur gör jag med de tre medarbetarna som verkligen måste vara med på båten, frågade han. Innan jag gav honom ett svar kom vi överens om att träffas igen om några månader för att se hur allt avlöpt. Bland det sista jag sa till chefen var att se de tre viktiga personerna som en del av den fjärdedel han alltid hade emot sig. Fokusera inte på dem – koncentrera dig på de femtio procenten. Med ett visst motstånd i rösten kom vi överens om att ses igen efter tre-fyra månader och att han då verkligen skulle ha testat mitt synsätt.

Det var en solig vårdag. Kavajen kändes överflödig. Jag gick samma steg som jag hade tagit några månader innan men då i ett vinterlandskap. Nu var det grönt och pollenväder. Jag knackade på samma dörr och noterade att skrivbordet nu hade fått ett antal papper bredvid datorskärmen. Vet inte varför men jag la även märke till den blå pennan som låg på pappershögen.

Chefen mötte mig med ett leende. Hur har det gått, frågade jag mer än nyfiken. Han log och svarade.

”Numer är jag en varm anhängare av teorin kring de femtio procenten!”

/m

Fylla på mer än du förbrukar

Jag hade en underchef en gång som alltid var stressad. Kom alltid några minuter för sent med andan i halsen till varje möte. Beklagade sig hela tiden och sa att han hade så mycket att göra. Nästan som ett mantra. Då vi upprättade hans individuella plan, då vi hade våra medarbetarsamtal, var en av punkterna alltid att han skulle ha som mål att hitta en lugnare chefsstil.

Det höll någon vecka efter våra medarbetarsamtal och sedan var han tillbaka i gamla mönster igen. Igår ringde han och ville prata av sig lite. Det var något annorlunda i hans röst och trots att vi varken träffats eller hört av varandra på flera år kunde jag läsa av att han var mycket lugnare. Jag frågade honom vad det berodde på. Det är ditt fel, svarade han. Då blev jag förstås nyfiken.

Det visade sig att min underchef hade lämnat chefsbanan bakom sig. Jag beklagade men han sa att det var det bästa som hänt honom. Det var vårt sista planeringssamtal som till slut hade fällt avgörandet. Jag hade nämligen skrivit upp en mening åt honom på den individuella planen som han hade burit med sig. Till slut lät han orden få vägleda honom och han tog beslutet att sluta. Nu var han tillbaka i sin profession och han trivdes ypperligt.

Jag blev naturligtvis extremt nyfiken på vad jag hade skrivit upp åt honom som påverkat honom så mycket. Han skrattade och sa att jag hade skrivit den här meningen:

”Du måste fylla på mer än vad du förbrukar.”

Med tanke på hans stressiga chefsstil förstod jag exakt vad jag avsett den där gången för många år sedan. Vissa människor bränner helt enkelt ut sig utan att förstå det. De är rädda för att inte hinna med allt i livet att de helt enkelt glömmer bort att leva. De glömmer bort att investera. Min chefsvän var en sådan person. Meningen med att ”fylla på mer än vad du förbrukar” som jag ville sända med honom var helt enkelt att boka in stunder med sig själv där man tar sig tid att fylla på livskontot. Investeringar i form av en god film, bra bok, träning, promenad med sin fru runt Stångån…ja, ni fattar.

Då vi avslutat vårt samtal kände jag mig dock ambivalent. Min chefsvän verkade må bra men samtidigt hade jag påverkat honom till att avbryta sin chefskarriär och det bara med en enda mening. Ordens makt! Min vän bedyrade att jag inte behövde beklaga att han slutat som chef. Tvärtom ville han tacka mig. Han insåg till slut att han förbrukade mer än han investerade och då var beslutet enkelt.

Jag har alltid varit av den uppfattningen att livet handlar om att hitta en god balans mellan att tömma sig och att fylla på. I det vågspelet kan inte tömmandet vinna utan det måste vara investeringarna i aktiviteter som fyller på ditt livskonto som måste vinna! Jag själv springer varje dag och det kan låta stressande för en del men för mig är det en aktivitet som ger ett påfyllande på livskontot. Det gäller att hitta aktiviteter som passar just dig. Det är otroligt viktigt, oavsett vilket jobb du nu har.

Så en sista uppmaning till er alla som läser detta:

”Fyll på mer än vad du förbrukar.”

/m

LMX – fyra år för sent!

Det ringde på mobilen och trots att det var ett nummer jag inte kände igen fick jag för mig att svara. Det visade sig vara en man som presenterade sig som forskarstuderande på ett av våra Universitet. Han ville bjuda in mig till ett LMX-seminarie.

”Vad sa du att du sa sa du?” svarade jag lite skämtsamt med en viss nyfikenhet i rösten.

”Ett LMX-seminarie. Det är faktiskt tack vare dig vi ska ha seminariet”, svarade han.

Jag förstod fortfarande mycket litet om vad mannen menade och hann tänka att vederbörande måste ha ringt fel. Det klarnade dock då han berättade att LMX är en förkortning av Leader-Member-Exchange och kommer från en studie från USA där LMX är olika mått för att mäta korrelationen mellan chefens beteende och medarbetarnas prestationer. Så fort hann sa det klickade det till i mitt bakhuvud och jag kom ihåg studien från Gottfredson och Aguinis som jag tog del av år 2015 och 2016 i mitt dåvarande jobb. Studien hade släppts 2015 men verifierades under sommaren 2016 genom publicering.

Jag läste studien med stort intresse för att det samtidigt det året (år 2016) fördes en stor diskussion inom den svenska hälso- och sjukvården om tillit som begrepp mellan professionerna men också mellan chefer och medarbetare. Den så kallade Tillitsdelegationen initierades och fick sitt uppdrag av regeringen. I regionen försökte jag införa en mer tillitsbaserad kultur och studien var en av de forskningsunderlagen jag läste med stort intresse.

Själva slutsatserna i studien var väl ganska självklara såsom jag minns dem, att prestationerna hos medarbetarna i mångt och mycket bygger på kvaliteten i tilliten mellan chefen och medarbetarna men också hur viktigt det är att relationen bygger på respekt, ömsesidig positivism och att både chef och medarbetare står bakom den andre och stöttar hela tiden. Däremot det som stack ut var studiens omfattning. En riktig meta-studie med flera ”cases” och uppemot 1 miljon observationer. Snacka om underlag!

Jag minns att jag tog kontakt med en del av våra svenska universitet för att efterhöra om svensk forskning i ämnet men möttes av idel frågetecken. Ingen av de universitet jag då tog kontakt med forskade kring detta.

Döm om min förvåning då denna man nu ringer närmare fyra år senare och säger att de funderar på att dra igång en svensk LMX-studie. Det är det seminariet ska handla om. Forskaren blev lite tveksam till sin erbjudna inbjudan då vederbörande hörde att jag inte längre arbetade kvar på regionen. Jag gjorde pinsamheten lätt för honom och tackade själv nej till hans inbjudan. Då vi avslutade samtalet tänkte jag att de ligger minst fyra år efter sin tid.

För den intresserade så finns studien här

/m

Journalist och välfärd

Fick ett sms från en journalist som frågade om jag ville uttala mig om årets Dagens medicins ranking över sjukhus. Tydligen hade den publicerats idag eller igår men jag följer tyvärr inte den tidningen längre. Jag svarade kortfattat med ett vänligt ”Nej, tack”. Då kom ett snabbt svar med en ny fråga om ”Varför? Du lyckades ju.” Den frågan ignorerade jag bara med en frustrerad känsla. Bemödade mig inte ens att svara. Vilken fråga och konstaterande från journalisten. Som om en hel regions sjukvårdsarbete hänger på Regiondirektören. Absurt!

Tog mig ut till Maxi för att handla. Träffade på en gammal kollega från sjukhuset. Han frågade hur det var och jag körde det gamla vanliga och beklagade mig. Arbetslöshet tär. Han var snäll och jag gjorde det jag brukar undvika, nämligen fråga hur vederbörande har det på jobbet. Han beklagade sig och sa att det bara är snack om pengar nu för tiden, eller brist på pengar. Det är väl ingen skillnad från förr svarade jag. Visserligen inte men på din tid var det i alla fall prat om förbättringsarbete vilket vi inte alls pratar om nu svarade han. Det tror jag nog försökte jag medlidsamt att släta över hans kommentar med. Då han glider iväg med sin kundvagn säger han en avslutande kommentar om att det är tur att vi i alla fall har Stockholm som blöder då får ju hela landet nya Välfärdsmiljoner av politikerna. Alltid något.

Jag åker hem men kan inte släppa varken morgonens journalist eller min gamla chefskollega på ICA Maxi. Jag har under lång tid varit frustrerad över politikernas prat om extra miljoner till Välfärden samtidigt står jag ju utanför hela den sektorn just nu och därav kanske min frustration. Nu aviserades det 5 extra miljarder till välfärden av regeringen och deras stödpartier. Jag hade ett mantra då jag jobbade som chef att fokusera på de pengar vi har och göra så effektiv välfärd som möjligt av dem och inte ropa efter pengar som vi inte har.

Nu låter kanske det mantrat dumt tycker du som läser detta. Behövs det inte mer pengar till välfärden? Jo, det är just det som är poängen. Det kommer alltid att behövas mer pengar till välfärden. Det är det som är själva välfärdens kärna. Vi vill alltid ha fler händer i vården, alltid ha den bästa vården eller äldreomsorgen och alltid ha den bästa kirurgin. Vi ska dessutom kräva det. Vi som jobbar i välfärden behöver dock fokusera på att göra det vi kan på allra bästa sätt och därmed fokusera på effektivitet och resursutnyttjande, inte på mer pengar. Fokuserar vi alltför mycket på pengar vi inte har missar vi vad vi är anställda för att göra.

Men med befolkningsökningen, dyrare teknik och allt fler äldre ökar inte behovet av insatser då, tänker kanske någon. Jo, absolut men vi vet redan att den ökningen matchas inte av skatteunderlag om vi så fick ytterligare 50 miljarder till välfärden. Låt oss därför istället fokusera på den viktigaste frågan i välfärden – nuvarande arbetssätt är inte ett alternativ som håller. Arbeta på att förändra, förenkla och förbättra istället. Välfärden behöver använda redan tillgängliga resurser på ett mycket mer effektivt sätt. Det är välfärdens utmaning istället för mer pengar! Spär vi på med mer pengar utan att förändra arbetssätten är det som att kasta pengarna i sjön.

Lätt för dig att säga, som står utanför. Du vet inte hur hårt trycket är, kanske någon säger. Mitt svar har alltid och kommer alltid vara detsamma. Jag förstår att trycket är hårt men varför ska det hindra oss från att tänka annorlunda och göra annorlunda. Sverige har redan en fantastisk hög täthet av professionella yrkesgrupper, låt oss fokusera på hur deras kompetens används på bästa sätt istället. Här är några delar som jag tycker borde lyftas mer. Ingen inbördes ordning och det övergripande mantrat är – nuvarande arbetssätt måste förändras:

  • Sverige är för litet för att vi ska konkurrera med varandra mellan olika regioner. Ett exempel är inom primärvården där bland annat konkurrens leder till att en grupp hyrläkare åker land och rike runt med ökade kostnader till följd. Sverige är precis lagom stort för att alla regioner bör kunna jobba ihop och göra gemensamma behovsanalyser och stötta varandra istället.
  • Minimera fysiska besök till vården. Speciellt till primärvården. Fysiska besök är tids- och platsberoende och begränsar möjligheten till högre tillgänglighet. Nu finns det teknik som både möjliggör en fullgod kontakt med vården via digitalt möte som dessutom kan påföras vissa digitala mätparametrar för att 24/7 kunna mäta hälsan. Distansmonitorering bör t.e.x bli standard vid kronisk sjukdom och digitala möten borde bli obligatoriska som första kontakt.
  • Allt som tekniken kan göra, låt den göra det. Det svåra är att fasa ut medarbetare som arbetar inom dessa områden. Det kräver bra ledarskap och bra medledarskap. Fasa in teknik så mycket som möjligt. Jag pratar om exempelvis digitala kontakter där KBT ges via webkontakt och nät, AI-baserade system vid granskningar av mammografibilder eller annan diagnostik såsom vid ögonsjukdomar eller hudsjukdomar. AI-baserade inläsningar av journaler. Realtidsdata utifrån bärbara sensorer i hemmet. Monitorering i hemmet. Robothjälp vid rehabilitering. Ja, du fattar…det finns hur mycket som helst.
  • Prevention. Det heter ju Hälso- och sjukvård. Allt för mycket fokus ligger på den senare delen. Allt större fokus borde ligga på hälsa och prevention. ”Mota Olle i grind”. Här finns hur mycket som helst att göra. Med tillgång till ny teknik inom DNA-området, nya kliniska värdebarometrar och evidensbaserad forskning kring livsstilsfaktorer kan vi undvika och ge stöd innan kostsam vård uppstår med patientlidande som följd. Identifiera de som riskerar att senare i livet hamna i vårdkarusellen innan de hamnar där.
  • Även om vi arbetar hårt med prevention kan mycket av den vård som måste ske vid sjukhusen förändras redan idag. Det finns omotiverade skillnader i medelvårdstid mellan olika sjukhus. Omotiverade skillnader i hur länge äldre vårdas utanför sjukhusen i samverkan mellan primärvård och kommunernas äldreomsorg. Omotiverade skillnader i hur redan utskrivningsklara patienter hanteras. Omotiverade skillnader kring hur återinläggningar hanteras. Omotiverade skillnader i VRI. Omotiverade skillnader i personaltäthet per vårdplats. Ja, ni fattar…här måste det finnas massor att göra utifrån best-practice. Lär av varandra.
  • Ökade ekonomiska medel har en tendens att drunkna i den komplexitet som genomsyrar svensk hälso- och sjukvård. Jag har alltid tyckt att större genomgripande förändringar såsom regionövergripande gemensamma projekt skadar mer än tillför. För att inte tala om nationella projekt. En region är komplex och svår att leda och styra. Specifika verksamheters förbättringsarbete bör utgå från den kunskap som står verksamheten nära. Skapa inte övergripande projekt utan ställ istället verksamhetsspecifika krav. Låt proffsen få vara proffs. Förstärk därför de kritiska frågorna och ställ krav på verksamhetsspecifika förbättringsarbeten istället för gemensamma regionövergripande projekt.

Ja, det var lite av mina eftermiddagsfunderingar. Allt ovan nämnda ställer naturligtvis krav på att verksamheter har bra ledare. Välfärden har helt enkelt inte råd med dåliga chefer. Skapa tillit. Det är bättre än alla ytterligare välfärdsmiljoner tillsammans.

Avslutar med två bilder från 2016 då undertecknad hälsade statsministern välkommen till det som då var Sveriges bästa sjukhus och vid prisutdelningen.

/m

Ögonblick som aldrig kommer igen

Har haft några hektiska veckor bakom mig och tyvärr har bloggen blivit lidande. Några av er trogna läsare har vänligt efterfrågat en uppdatering så här kommer en ny text. Tack för ert tålamod och vänliga påminnelse.

Jag är mitt i processen att sälja mitt älskade hus. Det tär på mig, både fysiskt och psykiskt. Jag har bott, levt och älskat detta hus i cirka 23 år nu. Sett mina barn växa upp och sett två av dem flytta ut, renoverat och byggt om, haft otaliga middagar och fester, arbetat hemifrån, överlevt en smärtsam skilsmässa, funnit en ny livspartner, njutit av solens upp- och nedgångar, avnjutit mängder med böcker framför brasan eller på uteverandan och inte minst låtit livet ta plats inom dessa väggar.

Nu är det slut med det. Jag lämnar Slaka och Östergötland och mitt underbara hem. Det har varit några emotionella veckor då jag städat ur hemmet för att göra det fint för visningarna och som jag skrev i mitt förra blogginlägg har jag mer än en gång funnit mig själv stå och gråta över minnessaker som jag förträngt. Allt kommer nu upp till ytan och jag är nog en mer känslomänniska än vad jag trodde att jag var. I skrivande stund vet jag inte hur det kommer att gå med husförsäljningen. I förrgår och i går var visningarna så det är för tidigt att uttala sig om själva försäljningen men jag lever på hoppet och tror att allt kommer att gå bra. Är naturligtvis orolig att jag inte lyckas nå upp till lånenivån jag har.

I slutet av förra veckan var det dessutom hemtentamen under två dagar för mig. Religionspsykologin avtentades. En mycket intressant 7,5 poängskurs som gav mig många nya insikter men samtidigt var det ett komplext ämne. Spretigt och samtidigt djupt. Mitt i all städning och mellan alla turer till återvinningscentralen lyckades jag dock skriva ned mina svar och skickade in tentan. Förhoppningsfull!

Jag föreläser i konsten att leva i förändring och bejaka förändring. Jag vet exakt vilka mekanismer som händer i ens inre då förändringar i ens liv sker. Jag vet exakt hur man ska hantera förändringar. Trots den kunskapen känner jag en stor sorg kring just den här förändringen i mitt liv och jag vet exakt vad det beror på.

Det handlar inte bara om ett hus. Det handlar om ett liv. Det handlar om vardagliga ting. Det handlar om ögonblick som aldrig kommer igen. I en av lådorna i en garderob på övervåningen hittade jag barnens alla barnböcker. Jag tog en stund och satte mig och bläddrade i dem. En av favoritböckerna barnen hade var ”Godnatt måne” av den brittiska författaren Margaret Wise Brown. En riktig klassiker. Ni vet den där boken där en trött liten kanin ligger nedbäddad i sin säng i ett stort grönt rum och börjar säga god natt till allt och alla. Jag vet att då jag läste den för barnen ville de alltid att jag skulle läsa den en gång till eller så ville de att jag skulle berätta någon historia för dem. Trots att jag kände att jag hade mycket annat att göra läste jag en gång till eller berättade den där historien och någonstans kände jag att det här ändå är dagens bästa ögonblick. Läsa för mina barn. Ögonblick som aldrig kommer igen.

Nu för tiden finns inga självklara dagens bästa ögonblick för mig längre. Som ni vet försöker jag alltid se soluppgången eller tajma solnedgången och det är möjligt att då jag springer längs min landsväg här utanför huset och tajmar en perfekt solnedgång…då kanske det kan kallas dagens bästa ögonblick.

Aldrig och tillnärmelsevis når den dock höjdpunkten av att ha fått läsa ”Godnatt måne” för mina älskade barn. Vem vet. Då allt summeras kanske de ögonblicken kan vara livets ögonblick!

/m

Funderingar kring en flytt

Under december månad har jag städat och organiserat om i mitt hem. Jag har efter 31 år i Linköping beslutat mig för att flytta. 23 av dessa år har jag bott i ett underbart hus i det lilla samhället Slaka, utanför Linköping, och det är där jag nu finner mig själv flyttstäda för fullt. Ni som har gått igenom en flytt efter att ha bott större delen av ert liv i samma hus vet att det är en smärtsam process att gå igenom. Gamla minnen flyter upp till ytan och mer än en gång är gråten nära då jag stannar upp vid en låda full med nostalgiska ägodelar. Värdelösa saker i andras ögon, guldklimpar i mina ögon.

Under den här processen har jag målat en tavla. Den har tagit sin tid att förverkliga. Varje streck måste nämligen torka innan man kan påbörja nästa. Under varje penseldrag har jag funderat på tavlans motiv. Naturligtvis kommer man inte ifrån att den har ett religiöst tema men det kan låta märkligt men för mig har den under december månads flyttprocess blivit en symbol för ett nytt liv och inte egentligen dess religiösa perspektiv. Här är det färdiga resultatet:

Jag tänker att för mig är målningen en symbol för att välja livet, oavsett vad livet erbjuder i form av glädje, smärta eller sorg. Det är genom alla mina prövningar, svårigheter och problem som symbolen ger mig kraft. Jesus sprang inte ifrån sina prövningar och lidanden utan omfamnade dem. Han accepterade dem och teg när andra talade illa om honom.

Så många gånger jag har velat ropa ut hur orättvist det är att just jag har hamnat där jag är. Peka finger åt andra och bemöta deras lögner med sanningen. I de stunderna tänker jag på korset. Att bli föraktad, hånad och bespottad på är något jag måste acceptera. Det finns ingen annan väg. Något jag måste bejaka. Att vända andra kinden till och tänka att jag förlåter dem för de vet inte vad de gör. I lidandet och tålamodet finns en stor kärlek. Det är den jag finner i min tavla. Det är där jag är nu.

Då jag packar ihop ännu en flyttlåda och ställer längs väggen känner jag ändå en framtidstro. Det gamla packas ned och jag väljer vilket av det gamla jag ska packa upp i framtiden. Vart mitt flyttlass tar mig och vad framtiden har i sitt sköte för mig låter jag vara osagt. Jag vet faktiskt inte. Det jag vet är att jag är redo. Mer redo än vad jag någonsin varit. Starkare, visare och på många sätt en ny människa.

Jag vill tacka korset för det!

/m

Konsten att öppna en dörr

Jag stänger dörren efter mina föräldrar som har besökt oss under dagen. Har haft en dag full av värme och kärlek. Minnen, episoder, glädje och sorg har avhandlats. Känner mig rik och tacksam.

Under den efterföljande natten har jag svårt att somna. Efter vad som känns som oändliga minuter av rumlande och tumlande slumrar jag till slut in och befinner mig i ett märkligt tillstånd mellan dröm och verklighet. I det här tillståndet ser jag mig själv stå framför min dörr ännu en gång. Jag ser mig själv öppna dörren och utanför står påve Franciskus.

”Välkommen in. Det finns inget större än att känna sig väntad”, säger jag. ”Hela livet har jag väntat på dig. Välkommen in.”

Påven kommer in med sitt varma leende och ger mig en stor kram. Vi sätter oss vid köksbordet och jag berättar hela mitt livs historia för honom. Han följer min berättelse med ett bejakande men skarpt ansiktsuttryck. Som om ett visst avstånd krävs men att distanseringen enbart är fysisk och inte psykisk.  Då jag avslutar min berättelse blir det tyst. Han ler. Ett leende som är det mest genuina du kan erhålla. Jag känner den äkta kärleken som om den kom från min egen Far. Påven ger mig sin välsignelse och rör sig mot dörren. Han läser först Fader vår och precis innan han lämnar mig ensam igen vänder han sig om och ger mig ett sista råd på vägen.

”Gud finns i dörröppningen. Han väntar där.”

Jag vaknar upp från drömmen och mötet med påven. För några dagar sedan såg jag Netflix nya film ”The Two Popes”. Inser att den kan ha influerat mig en aning till att drömma om ett möte med Franciscus. Omöjligt att somna om. Stiger upp och går ned och skriver dessa rader.

Tänker på Påvens sista ord till mig om dörröppningen. Tänker på det bildligt. Det finns så många dörrar i ens liv. Vissa öppnas för dig utan minsta ansträngning, som om de vore automatiska hissdörrar, och vissa går ej att öppna alls, likt låsta orubbliga kyrkodörrar under tidiga morgontimmar. Bakom vissa dörrar står någon och välkomnar dig med en kram och bakom andra står någon och vill hindra dig från att komma in. Vore du en tjuv skulle en dörr, oavsett låst eller inte, vara en lätt passage men konsekvensen för en tjuv att ta sig in genom en låst dörr är inte barmhärtighet utan fängelse.

Jag har under hela mitt liv varit van att öppna dörrar själv. Nu står jag framför låsta dörrar som är omöjliga att öppna. Påvens ord ekar i mitt huvud. Han har ändå givit mig hopp denna natt. En hoppfull insikt om att det finns en helig port, även för mig.

Jag skulle så evinnerligt vilja att en dörr öppnades för mig. Att någon bakom dörren välkomnar mig och säger att jag är väntad. Ger mig barmhärtighet och kärlek. Det är en varm tanke och med den insikten gör jag så ännu ett försök att gå och lägga mig.

Må väl! / m

Ensamhetens lov

I år firar jag jul med barn och släktingar, vilket känns otroligt tacksamt och förmånligt. Som en gåva. Julen känns för mig som barnens högtid. Ju äldre jag blir ju mer uppskattar jag umgänget med släkt och vänner mer än själva julgåvor eller hetsen inför julhelgen.

Owe Wikström skrev för många år sedan en bok, ”Långsamhetens lov”, som blev en succé. I mångt och mycket var det en hyllning till ett mer långsammare liv med stunder av stillhet och reflektion. Boken skrevs innan mindfulness intog västvärlden. Jag ska ärligt säga att jag tog inte till mig mycket av innehållet i boken då den utkom. I mångt och mycket levde jag då ett liv som helt var inriktat på familjeliv och arbete. Stress var en naturlig del av mitt liv och att då bejaka långsamheten kändes avlägset. Som en fin tanke men ouppnåelig för egen del.

Nu när jag i mina teologstudier läser ”Den religiösa människan”, en annan av Owe Wikströms böcker som är en introduktion till religionspsykologi, passar jag på att läsa om ”Långsamhetens lov”. Under läsningen finner jag mig själv ta till mig budskapet på ett helt annat sätt än för 18 år sedan då jag läste boken förra gången. Naturligtvis är jag mycket äldre och med det följer en naturlig erfarenhet men jag tror också att min livssituation spelar en avgörande roll.

Jag har nu sjungit ”Ensamhetens lov” i snart 3 år. Varit utanför arbetsmarknaden och då andra lägger upp klipp på sociala medier om hur stressigt det är att kombinera arbete och övrigt liv och hinna med julen förstår jag dem till fullo. Jag har själv varit där. Jag har själv brottats med att få ihop alla pusselbitar. Nu lever jag ett helt annat liv och är ensam om arbetsdagarna.

Jag valde själv att lämna mitt jobb och det är klart att det spelar en avgörande roll. Min ensamhet i början var självvald. Nu några år senare är min ensamhet inte självvald längre och det är då tärandet uppstår. Att läsa teologi hjälper och att läsa ”Långsamhetens lov” ytterligare en gång hjälper. Lite som att finna egna läkemedel då marknaden apotek inte är öppen för mig. Jag får finna en egen väg att hantera ensamheten.

Som vanligt var jag uppe och såg soluppgången idag. Det var inte speciellt svårt då nästan hela förmiddagen förflutit innan solens entré, så här på årets kortaste och mörkaste dag! Stillheten här på landet gör en nästan andäktig och det är inte svårt att vid dessa stunder finna sig vara nära en andlig fördjupning. Då känns vägen uthärdlig och upplevelsen av saknad och oro är utbytt till förmån för en känsla av att ha hittat hem. Ensamheten är då stillhetens lov och jag känner mig ett med Owe Wikströms budskap i ”Långsamhetens lov”.

Ni som läser ända hit – tusen tack. Jag hoppas att ni får en underbar jul, oavsett om den sker i ensamhet eller i närhet av släkt och vänner.

/m

Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör

Det är mörka tider. Novembervädret har pendlat mellan grått och ännu mer grått för att avbrytas med svart natt. Vissa kvällar har jag kommit på mig själv att tända varenda lampa i hela huset bara för att maximera ljus och skapa en illusion av hopp. I söndags vände allt. Ett nytt år inleddes med första advent. Ett nådens år med ljus och framtidstro. Det kommer inte bli lätt med alla mörka moln som finns runtomkring oss men jag är optimistisk och framtiden andas förväntan.

Sitter och lyssnar på mäktig orgelackompanjemang. Första advent inleds som sig bör med gudstjänst. För en gångs skull är kyrkan nästan full. Advent lockar. I adventsljusstakarna fladdrar lågorna och i fönstren lyser stjärnor. December är en månad som färdas mot ett enda mål – Betlehem.

För egen del sitter jag i min bänkrad och funderar på lidande. Det finns så mycket krig, fattigdom, elände i världen så mina egna bekymmer känns futtiga. Evangelietexten berättar om ”Hosiana, Davids son, välsignad vare han”, om Jesus som rider in i Jerusalem på en åsna under jubel. Vi vet ju alla vad som väntar. Folket jublar men bara några dagar senare vänder alla honom ryggen och han får utstå lidande och slutligen död.

Ordets makt är stort. Jesus, som inte är någon vanlig kung, kommer inte med vapen eller hot om krig för att vinna landvinningar eller återta Jerusalem från det romerska styret. Han har istället ordets makt och med det får han de som redan har makten, de skriftlärda och romerska ståthållarna, att tappa fattningen. Han säger saker som är så listiga att de inte kommer åt honom, trots att de på alla möjliga sätt försöker. Jag tänker på sådana ord som:

”den som är utan synd kan kasta den första stenen”

”sabbaten är till för människan, inte människan för sabbaten”

”ge kejsaren det som tillhör kejsaren”

Dessa är exempel på saker där de försöker nästla in honom i ett hörn kring tydliga regler som de hoppas att han ska bryta emot genom att ge svar som gör att de kan peka på honom som en falsk profet, en falsk människa och därmed fängsla honom och till slut döda honom. De lyckas till slut, genom falska anklagelser, dessa maktens män. Gjord till åtlöje och långt ifrån den upphöjde som red in i Jerusalem bara några dagar innan under massornas jubel.

Evangelierna eller för den delen Aristoteles etiska konklusion om vad som är ”det rätta eller goda mänskliga handlings- och levnadssättet” har alltid gått längs min livsväg. Jesu liv är en etisk livshållning som pekar på en väg framåt. Du behöver säkert inte vara troende, även om det underlättar, för att se Jesu som en etisk förebild med ordets makt som sitt vapen.

Han gör det dock inte lätt för oss men det är väl det som är meningen. Vägen är smal. Det är ödmjukhetens väg och jag följer den förbehållslöst. Det är dock evinnerligt svårt att alltid leva upp till förebilden, idealet. Ibland vill man bara skrika, slåss och gå till motattack mot upplevda orättvisor. Det är sannerligen mänskligt men inte den smala väg som Jesus lärt oss. När Jesu lider som mest på korset är han omgiven av många. Där fanns de som hatade honom. Medlemmarna ur det Stora rådet som hånade honom. Där fanns de närmaste vännerna och hans mor. Där fanns de som skötte sitt jobb som vakter och gärna tjänade lite extra på exempelvis hans kläder. Vid korset hängde även två brottslingar. Slutligen fanns det säkerligen en övrig folkmassa av nyfikna.

När Jesus säger: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”, vilka syftar han på då? Antagligen tänker han på dem allesammans – på oss allesammans. För vem är du där på Golgata? Vilken grupp tillhör du? Hatarna? Vännerna? Vakterna/arbetarna? Brottslingarna? De nyfikna?

Jag har alltid föredragit Lukasevangeliets beskrivning av Jesus på korset mer än de andra Evangelisternas beskrivning. I Lukas ser vi en förlåtande Jesus som säger de bevingade orden., ”Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” En Jesus som hellre ger förlåtelse än ropar uppåt med frågan ”Varför”. Det är starkt att säga förlåtelse när man lider som mest och säga så till de som orsakar ens egen död.

Då jag själv blev mobbad i skolan för mina ”skorrande” R för att jag inte lärt mig prata ”rent” ville jag helst gå till motattack men jag viskade till mig själv, Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. När jag senare i arbetslivet blev uthängd i media genom lögner, ville jag helst gå till motattack men jag viskade till mig själv, Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. När jag inte fick arbetslöshetsersättning med motiveringen att du är egenföretagare även om du inte tjänar några pengar, ville jag helst gå till motattack men jag viskade till mig själv, Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. När många vänder mig ryggen, vill jag helst gå till motattack men jag viskar till mig själv, Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.

Den smala vägen är svår att följa men ge inte upp. Oavsett omständighet som drabbar dig finns det en given väg – Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. Det svåraste återstår dock och det finns ej nedskrivet i Evangeliernas texter. Jesu förlät alla där han hängde på korset. Jag skulle ge vad som helst för att få veta om han också förlät sig själv. Jesus var mänsklig. Han gjorde självfallet fel och hade sina brister som alla vi andra. Vad sa han till sig själv?

Nu när jag hänger på mitt eget kors och säger Lukasevangeliets bevingade ord, Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör, till alla runtomkring mig som jag tycker gör mig orätt. Förlåter jag samtidigt mig själv?

/m