Hur gjorde du?

Den absolut vanligaste frågan jag får från nuvarande chefer eller gamla kollegor när de hör av sig är:

”Hur gjorde du?”

Jag blir först väldigt glad att de fortfarande vill höra en gammal chefs erfarenhet men innan jag ger något svar vill jag gärna höra lite mer om den situation frågeställaren befinner sig i. Varje situation är unik och även om det i en första anblick kan se ut som om jag hade en lösning på en fråga, tex. strategi för att minimera nyttjandet av bemanningsföretag eller strategi för att minska VRI, så är det inte säkert att det är möjligt att kopiera mitt gamla framgångsrecept rakt av.

Avslutar mitt samtal med den senaste frågeställaren och mailar över några förslag hur hon kan jobba vidare med en ny strategi. Förstår att det är tufft. Jag har själv varit i liknande position. Svårt dock att förstå hur allt verkar ha blivit så mycket sämre i sjukvårdssverige så accelererande. Jag lämnade för 2,5 år sedan och allt verkar ha havererat sedan dess. Ekonomiskt och resultatmässigt. Otroligt märkligt.

En annan chef ringde för ett tag sedan och frågade hur jag gjorde för att minimera nyttjandet av bemanningsföretag.

”Du måste säkerställa att det är okej från uppdragsgivarna att tillgängligheten minskar eller att du styr om patientflödet ett tag annars funkar det inte.”

Det hade ju vederbörande inte tänkt sig. Ibland tror jag folk är medvetet dumma. Att ta beslut om att dra ned på kompetens och att inte ha säkerställt hur man ska hantera efterfrågan är bara dumt. Som om att de lever på hoppet att allt löser sig ändå. På min tid fanns det inget hopp – bara hårt arbete och resultat uppstod utifrån medvetna beslut som understödde en given strategi. Svårare än så är det inte.

En ny chef ringde idag med samma fråga:

”Hur gjorde du?”

Jag körde samma ramsa igen. Känner mig som en papegoja. Fortsätter pumpa in budskapet.

  • Gör en strategi där alla möjliga konsekvenser tas hänsyn till.
  • Ta medvetna beslut, före och längs vägen.
  • Följ upp och korrigera om det behövs.

Hur svårt kan det vara?

/m

Nytt manus inlämnat

Då har jag skickat in mitt slutmanus till förlaget efter lektörsrundan. Alltid speciellt att trycka på skicka-knappen och inse att nu är det utanför mina händer. Utanför min kontroll.

Det här manuset har jag haft i mina tankar i två och ett halvt år nu. Levt med det. Förkastat det. Lyft upp det igen. Skrivit om det. Förkastat det igen. Ändrat tempus. Tagit bort karaktärer. Lagt till karaktärer. Låtit ortsnamn försvinna. Lagt till miljöer. Tagit bort miljöer. Kastat det. Börjat helt om……..osv. Jag tror att ni förstår.

Arbetet har varit som en enda lång terapisession. Jag har ömsom gråtit och ömsom skrattat. Jag har i perioder älskat det och i perioder hatat det. Nu har jag dock bestämt mig att det är så pass klart att förlaget får slutprodukten. Nu är det dags för andra att läsa.

För det är steget från att det är ”mitt” till att låta någon annan läsa som är det svåraste. Speciellt ett sådant här manus. Alla manus är väl ”en författares baby” på många sätt och vis men är innehållet väldigt utlämnande känns det som om man blottlägger sin själ på ett djupare sätt och då känns det extra speciellt i stunder när man överlåter ”sin baby” till andra att få läsa.

Jag har skrivit ett manus om förlåtelse som underliggande tema. Ett begrepp som har fascinerat mig under hela mitt liv. Vem kan egentligen ge förlåtelse och vad innebär det att ta emot förlåtelse? I mitt manus får vi följa en hög chef för en politiskt styrd organisation som är väldigt massmedialt intressant. I kölvattnet av en sådan organisation finns det många intressenter som drivs av egna och andras ambitioner.

Vi får följa fyra huvudkaraktärer. En maktgalen vänsterpartistisk politiker som inte drar sig för att ta till lögner för att få medialt strålkastarljus på sig eller behålla sin maktposition. En hårt arbetande journalist som alltid sätter en bra story först. Frågan är om storyn är viktigare än sanningen? En chef som brottas mellan att ge allt för sitt uppdrag och släppa sitt uppdrag då omgivningens lögner kontra sanningens vitöga hinner ikapp honom. Till slut har vi en vän till chefen som låter sin beundran bli en besatthet och så är en stalker född.

Som ni förstår är det en hederlig klassisk historia om det goda som möter det onda men med en liten annorlunda tvist. De som förefaller göra rätt, kanske gör fel. Den som förefaller vara god, kanske är ond. Finns det ljus även i de mörkaste av personliga handlingar? Kan en människa både vara god och ond? Vad driver oss människor att ibland vilja söka oss till medialjuset och ibland vilja fjärma oss? Många historier kan nog stoltsera med att beröra liknande ämnen. Min historia baseras på verkliga händelser vilket gör den unik på mer än ett sätt och ni vet vad man säger….verkligheten överträffar ofta dikten.

Så nu lämnar jag ”min baby” åt sitt eget öde. Den har på många sätt varit en hämsko för mig samtidigt som den naturligtvis på många sätt har hjälpt mig. Den har dock hindrat mig från att skriva på uppföljaren till ”Viljans makt”. Mitt huvud har helt enkelt inte klarat att leverera mer än en story till dess fulländning innan nästa tar vid. Nu är det dags för mig att skriva på uppföljaren. Vem vet. Har jag tur kommer kanske två manus realiseras till böcker under nästkommande år!

/m

Försoning istället för dömande

Vissa dagar när jag sitter och skriver, pluggar eller gör något annat ovidkommande har jag musik i lurarna. Olika Spotifylistor är som apotek för mig utifrån humör. I morse fick jag för mig att spela upp en äldre spellista som jag inte lyssnat på under flera år. Den första låten började med AC/DC:s klassiska ”Highway to Hell” och jag fann mig själv sjungandes med i den första textradens ”Living easy, living free” efter att ha spelat luftgitarr till Angus klassiska inledningsriff. Den andra låten var Zeppelins klassiska ”Stairway to Heaven” och utan att vara fatalist kan jag ändå inte frångå att se det ironiska i det slumpmässiga låtvalet. Först en rak väg till helvetet för att sedan ta trapporna till himmelen.

Så är livet ibland. Att befinna sig mellan de båda ytterligheterna. I söndags var jag som vanligt och besökte kyrkan. Det var ju årets sista Gudstjänst enligt kyrkokalendern. En kalenderytterlighet. Nytt år börjar nästa helg. Domssöndagen har alltid varit ambivalent för mig. Alla andra dagar på året pratar vi om nådens Gud, en kärleksfull Gud, Jesu uppståndelse och mycket som handlar om firande och kärlek. Just den här sista söndagen innan det nya året börjar är det mörka bibeltexter från Uppenbarelseboken och en dömande Gud vi möter. Domssöndagen som namn säger väl allt. Nu ska vi dömas! Har alltid haft svårt för det. Även söndagens Evangelietext tar upp dömandet, i det här fallet en dömande son i sin fars fotspår. Jag har svårt för det. Måste medges.

Jag har varit med så pass länge så jag vet att året innan min konfirmation, måste således ha varit 1983, bytte Svenska kyrkan ut en del av Domssöndagens etiketter för att förskjuta fokus från ”den yttersta domen” till ”Kristi återkomst”. Så här 36 år senare kan jag konstatera att texterna är fortfarande desamma och mörkret tynger hela Gudstjänsten.

Har idag precis fått tillbaka tentaresultatet från kursen kring Judendom och Islam. Jag är nöjd. Klarade mig. Under kursen lärde jag mig lite mer om judiska (och muslimska) högtider. Yom Kippur var en sådan högtid jag lärde mig lite mer om. Under söndagens Gudstjänst satt jag i bänkraden och ville göra om Domssöndagen till Yom Kippur. Missförstå mig rätt. Jag tänker inte konvertera men Yom Kippur betyder Försoningsdagen och medge…skulle inte försoning vara ett bättre tema för Domssöndagen än dömande som nu genomsyrar dagen?

Försoning som begrepp skulle kunna användas som att du försonas med Gud. Vem har enbart gjort det goda i livet? Vem har enbart gjort det onda i livet? Alla vi som lever på denna jord bär en förmåga inom oss mot det onda.Det är mänskligt. Paulus uttrycker väl det bäst i Rom 7:19. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

En dag om året skulle fokus kunna vara att försonas med Gud kring det du historiskt onda du bär med dig. En försonande Gud hjälper dig vidare, inte en dömande. En försonande Gud stöttar dig och leder dig rätt. Så vill jag att min Gud ska vara. En försonande Gud.

Trycker igång en av mina andra spellistor på Spotify. Jon Brions korta men underbara låt från filmen ”Lady Bird” går igång. Pianospelande när det är som bäst. Jag insuper tonerna med alla mina sinnen. Det enda felet med låten är att den enbart är 1.24 minuter lång.

Sa jag förresten låtens namn……Reconsile!

/m

Kasta sten

Jag lämnar en tvådagarsbubbla med tentamen bakom mig. För 30 år sedan, då jag läste på Linköpings Universitet, var en tenta ett prov i en sal med papper och penna. Du fick frågorna och började rabbla upp allt du hade i huvudet som eventuellt kunde besvara frågorna. Inga hjälpmedel och du hade två timmar på dig. Numer är en tentamen att du hämtar upp tentan via det slutna utbildningssystemet på din dator. Du läser frågorna. Inga hjälpmedel och du har två dagar på dig innan du ska lägga in allt i systemet.

Eftersom du sitter hemma blir det två dagar med en hjärna i ständig grubbleri och många uppslagningar i kursböckerna. Eftersom du har tillgång till all kurslitteratur är frågorna av karaktären analyserande. Det är nästan som att skriva en uppsats per fråga men med begränsad textmängd. Du måste väga varje ord på guldvåg. Du måste analysera allt!

Då du känner hur klockan närmar sig 17.00 då tentan oupphörligen skall vara inskickad ökar din hjärtfrekvens. De sista tio minuterna vill jag ha till godo ifall något tekniskt blir fel. Igår skickade jag in tentan en timme innan utsatt tid och sedan pustade jag ut i soffan. Samma soffa som man inte sett skymten av under 36 timmar. Hjärnan hade fortfarande inte släppt greppet om tentan. Missade jag något? Blev referenserna rätt? Kunde jag ha vänt och vridit ännu mer på analyserna?

Ligger och scrollar planlöst på mobilen i soffan. Läser kvällstidningarnas rubriker. Missat två dagars nyheter. Blir nedstämd. Någon debatt mellan en representant från SD och representant från C på SVT har tydligen lett till många hatkommentarer på sociala medier. Scrollar vidare planlöst på Instagram. Likadant där. Många negativa kommentarer om någon bloggerskas företag som tydligen går dåligt. Inte om företaget, är istället direkta påhoppskommentarer om henne. Blir ännu mer nedstämd och lägger bort mobilen.

 

Tänker på hur snett det har blivit i världen. Människor som försöker göra gott har brister. Har vi inte alla det? Har vi inte alla någon gång gjort något fel? Nu för tiden verkar det inte ens vara något vi gjort som kan orsaka negativism. Det är så enkelt att lägga ut en hätsk eller negativ kommentar på en människas sociala medier. En person som försöker göra sitt bästa. Som kanske har egna barn som vederbörande älskar. Den personen delar något på sin blogg eller Instagram och vips är flödet fullt med hatiska kommentarer. Har vi inte kommit längre? Det verkar precis som om att den som skriver en hätsk kommentar tycker att den har gjort något bra. Som om det är ok att kommentera ifall någon stavat fel i en text eller någon ser smal/tjock ut på någon bild. Då kan jag tydligen luta mig tillbaka i min soffa och känna mig nöjd med mig själv. Som om att sprida negativism har blivit något gott.

Det är vid sådana här stunder jag brukar undra vad Jesus egentligen skrev med fingret på marken framför honom då de skriftlärda och fariséerna försökte sätta honom på prov i Johannesevangeliet. Ni vet berättelsen om äktenskapsbryterskan som ställdes framför Jesus med frågan ”Vad säger du? Den här kvinnan har brutit mot Moses lag?”

Lagen sa att hon skulle bestraffas med stening. Men hur tänkte Jesus? Skulle Jesus förneka det och fria kvinnan? Då skulle han åsidosätta att rättvisa skipades och förneka den lag Gud gett Mose och Israels folk. Då skulle han sätta sig upp mot Guds lag. Om han å andra sidan skulle döma henne skulle han sätta medlidande på undantag och förneka det budskap om barmhärtighet han så innerligt förkunnade. Oavsett vilket svar Jesus skulle ge dem så hade de honom i fällan. Trodde de.

Jag tänker mig att de som skriver negativa kommentarer på nätet kastar stenar. De kastar stenar för de tycker att de har rätt till det. De tycker de följer gängse ”lag”. För egen del tycker jag vi ska följa Jesus exempel.

Vi sitter alla i samma båt. Vi lever här och nu och ingen mår bra av negativism. Varken individen eller världen utvecklas utifrån negativa kommentarer eller lögner som sprids. Jesus visar det i mötet med kvinnan. Han låter de anklagade på ett synnerligen sinnrikt sätt förstå att de är i samma situation som kvinnan och att inget blir bättre genom att kasta sten. Jesus svar ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne” riktar strålkastarljuset på oss alla. Vi är alla personer som gör fel någon gång.

Resultatet blir att alla släpper sina stenar och lämnar Jesus ensam med kvinnan. Både de skriftlärda och fariséerna hade trots allt insikten och förståelsen att inte gå längre. Ingen kunde med ett ärligt sinne säga att han var utan synd.

Historien slutar inte där även om det hade varit ett tillräckligt bra slut. Kvinnan står ensam med Jesus. Som Guds son. Man kan tycka att är det någon i världen som vore felfri vore det väl Guds son. Jesus säger då till kvinnan ”Inte heller jag dömer dig” och lägger till ”Gå nu, och synda inte mer.” Den avslutningen gillar jag och jag tänker följa Jesus exempel. Jag tänker aldrig sprida negativism. Det är helt enkelt inte den rätta vägen framåt.

Ligger fortfarande kvar i soffan. Nu bläddrar jag mellan kanalerna. Mina tankar återgår till Johannesevangeliet. Det finns fortfarande en obesvarad fråga. Undrar om mänskligheten någon gång kommer få svar på den?

Vad skrev han egentligen med fingret i sanden det där ögonblicket då fariséerna och de skriftlärda frågade honom?

För den som är intresserad är referenslitteraturen till ovanstående blogginlägg:

Bibeln, Svenska bibelsällskapet, 2004, Verbum. Joh 8:1-11

/m

Har det hänt något?

Något vibrerar på sängbordet. Jag hör ljudet långt borta. Först lågmält men sedan ettrigt. Påträngande och irriterande. Låt mig vara, mumlar jag. Ljudet fortsätter trots min uppmaning. Till slut orkar jag inte längre utan slår upp mina ögon. Melassfärgad kuliss möter mig. Når mobiltelefonen med min högra hand och insikten slår mig att någon ringer till mig mitt i natten.

”Hallå. Har det hänt något?” svarar jag utan att ens titta på displayen för att se vem som ringer. Inser att jag inte riktigt är vaken ännu.

”Är det Mats?” frågar någon.

”Ja, dessvärre”, mumlar jag fram som svar.

Det visar sig vara min mailskrivande vän från Göteborgstrakten som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg (https://matsuddin.com/2019/10/21/haller-inte-med-dig-mats/) (jag kallar henne S i fortsättningen). Noterar att klockan är tre på morgonen. Jag börjar vakna till liv.

”Har det hänt något”, frågar jag än en gång.

”Nä, det är det som är problemet, Mats”, svarar hon med en irriterande ton av vitalitet.

”Vad menar du?”

”När kommer din nästa bok?”

”S! Klockan är tre på morgonen. Vill du prata om det nu?”

”Ja, det vill jag.”

Jag suckar och sätter mig upp. ”Ok. Jag vet inte när min nästa bok kommer. Jag har skrivit klart ett manus men inte skickat in det ännu och är väl halvvägs med ett annat.”

”Varför har du inte skickat in det om det är färdigt?”

”Det är inte det manuset du hoppas på att få läsa tror jag.”

”Jaså?”

”Ja, det här är ett personligt manus och inte fortsättningen på Viljans makt. Det andra manuset är fortsättningen.”

”Strunt samma. Ge ut det som är klart.”

Jag tänker först att jag ska berätta om hela processen med att ge ut en bok. Om redigeringsrundor med redaktör, turer med förlaget och den ekonomiska insatsen men inser att S inte är intresserad av det.

”Vet inte om jag vill.”

”Vad då inte vill?”

”Du förstår det är ett otroligt personligt manus som jag skrev ihop mer som en terapibok för mig själv.”

”Undanflykter, Mats. Har du inte hört talas om Knausgård? Ge ut det nu.”

”Men…”

”Inga men, Mats. Jag vill läsa din bok nu. Innan jag lämnar…ja, du vet.”

Det hugger till i mitt bröst. Vill berätta om alla mina våndor men hör hennes rättframhet. Hör hennes sista ord som gör ont i mig. Hon har rätt. Här har jag gått och våndats hur länge som helst kring ett outgivet manus.

”Vad handlar det om?”

Jag berättar om innehållet. Det komplexa chefsskapet. Om en vän som blir en stalker. Om en journalist som vänder och vrider på allt. Om en politiker som medvetet ljuger för att synas i media. Om mediadrev. Om tvivel. Om sanningen. Om en ängel och FN:s generalsekreterare. Jag tar den korta versionen.

”Är det en självbiografi.”

Jag skakar på huvudet men inser att det inte syns genom mobilen. S fortsätter innan jag hinner besvara henne.

”Knausgårds tycker jag om. Tror det heter fiktion. Läste förresten i somras en annan bok som utgjorde sig för att vara sann men det vet ju alla att den inte var.”

”Jaså?”

”Ja, den var skriven av Stolpes barnbarn. På -70 talet var jag och min man med i Svalan och fick då ”Drottning Kristina”. Både jag och min man tyckte om böckerna. Stolpes barnbarn skrev om paret Stolpes bilolycka. Alla vet att det inte gick till så som barnbarnet beskrev det. Det var inte ens rätt årtal men det var ändå en bra bok.”

Jag ler. S får mig på bra humör. Vill fråga vad Svalan är för något men S hinner före genom att plötsligt säga att hon måste göra något annat. Vi avslutar samtalet.

Lägger mig tillrätta igen men kan inte sova. Skickar istället en mailfråga till S om jag får blogga om samtalet. S chockar mig ännu en gång genom att skriva ”Tumme upp” med versaler.

Det är krut i den gumman mumlar jag för mig själv medan jag skriver ned dessa rader, klockan 03.30 någonstans i östra Sverige.

/m

Teologica experimentica

Det här inlägget börjar med ett stort tack till alla er som läser min blogg. Ni har nu passerat över 2000 besökare per månad. Säkert ingen hög siffra för en erfaren bloggare men för lilla mig är det stort. Tusen tack!

Idag tänkte jag prata lite om Vägen eller Teologica experimentica som jag skämtsamt brukar kalla det. För många år sedan då jag träffade en forskare på ett öppet hus på Mikrobiologen i Linköping frågade en av de andra besökarna om forskaren i enkla ordalag kunde berätta hur hon la upp sin forskning. Forskaren log och sa sen en mening som jag sedan dess burit med mig:

-Det viktiga är att jag går längs min forskarväg, experimenterar och söker längs vägen och lägger märke till förändringen.

I rummet stod jag och lyssnade på orden. Lät dem sjunka in. Sakta tog jag till mig dem. Vägen. Sökandet. Förändringen. Orden var mig så bekanta. Säkert allmängiltiga för de flesta men för mig nådde de djupt. Teologiskt. Där och då föddes Teologica experimentica.

Likt en forskares sökande efter nya upptäckter och nya insikter längs sin forskarväg har jag blivit en teologisk sökare längs min livsväg. Söker och experimenterar längs vägen och noterar förändringen. Ibland känns det som om jag möter en återvändsgränd, ibland en uppförsbacke och ibland rullar det på bra utför. Rondellerna i min livsväg tycker jag är svårast. Jag vet inte alltid vilken väg jag ska svänga av till och då kan jag bli fast i rondellen ett bra tag.

Jag har alltid haft en förkärlek till medeltidens mystiker. Thomas av Aquino, Johannes av Korset och min personliga favorit Thomas a Kempis är några av dem. Deras råd är enkla men ack så svåra att leva upp till. I korthet är deras råd för din livsväg så här. Ta reda på allt du kan om Jesu liv och hur Jesus såg på hur man skulle leva sitt liv. Översätt det till ditt eget liv. Tillämpa det utan att förvänta dig något tillbaka. Förvänta dig inga grandiosa uppenbarelser eller mirakler. Förvänta dig inget tack från någon. Förvänta dig ingenting. Var observant på små tecken eller sammanträffanden längs din väg. Pussla ihop alltsammans och där har du din livsväg. Längs din väg kommer du då upptäcka att vardagen inte styrs av slumpen eller tillfälligheter. Det finns en avsikt, en mening med allt som händer. De människor du möter är där för att du ska lära dig något av dem. De är där för att guida dig. Gud leder de sina rätt. Som om vägen valde dig, inte det omvända.

Allt det ovannämnda är oftast enkelt att acceptera ifall din livsväg är spikrak och allt flyter på. Men tänk om återvändsgatan plötsligt kommer upp ur tomma intet. Tänk om du tvingas ta en okänd väg. Litar du då fortfarande på mystikernas råd om att Gud leder dig rätt? Kan du då ha ett förutsättningslöst förlitande på att allt kommer att ordna sig? Det sista steget från mystikernas budskap är det absolut svåraste att acceptera. I alla fall har det varit så för mig. Tills nyligen. Först nu har jag kommit till insikt och accepterat dess lärdom. Nämligen lidandet.

För att förstå det sista steget måste vi samtidigt sätta oss in i mystikernas första uppmaning till oss. Gå tillbaka i denna bloggtext, annars kan du läsa det här:

”Ta reda på allt du kan om Jesu liv….översätt det till ditt liv…tillämpa.” 

I sammanfattning hur var egentligen Jesu liv? Då menar jag verkligen i korthet. Tre viktiga områden kan identifieras. Betlehems glädjebudskap om en frälsare som är född till Getsemanes ensamhet, Golgatavandring och Korsfästelse till Uppståndelsens eufori. Tre områden – Glädje, Lidande, Eufori – i den ordningen. Där har ni mystikernas återkommande områden i deras skrifter. För dem var det självklart att gå i Kristi efterföljelse, som Thomas a Kempis kallar sin bok, och således lika självklart att lida som att glädjas.

För egen del har jag valt att leva mitt liv med mystikernas budskap som grund. Jag vet att detta innebär att min livsväg innefattar glädje och eufori men även lidande och svårigheter. Som en naturlag har jag ett restlöst förlitande på att allt ordnar sig då jag hoppar ut i det okända under min livsväg. Allt är ju trots allt en del i att bejaka forskningen inom mitt teologiska område, Teologica Experimentica.

/m

Julen 1914

En gammal direktörskollega ringde till mig i fredags och bad om ett råd. Tyvärr hade det helt kört ihop sig mellan två av direktörens medarbetare. Den ena konflikten efter den andra avlöste varandra och detta hade ibland lamslagit ledningsgruppens möten. Min kollega hade försökt med allt. Nu undrade vederbörande om jag, ”som gammal HR-räv och gammal chef”, som kollegan uttryckte det, hade något råd. Jag svarade att ”även om jag varken är någon räv eller speciellt gammal” hade jag alltid råd att ge.

Efter att vi pratat vidare om det hela förstod jag att den här konflikten satt djupt. Väldigt djupt. Vissa konflikter gör ju det och dessutom verkade den ha fått hålla på under en så pass lång tid att de inblandade inte riktigt visste roten till konflikten. Många olika försök hade gjorts att bryta mönstret. Jag gav en hel del råd och till slut la jag till med det tunga artilleriet, krigsvintern 1914.

Föga förvånande frågade min gamla kollega vad jag menade. De flesta gör det då jag nämner krigsvintern 1914. Jag berättade den korta versionen:

”Första krigsvintern och snart är det jul år 1914. Juldagsmorgonen väntar på dig. Längtan hem till familjen värker inombords. Även om det bara varit krig i ett antal månader kan offren redan räknas till hundra tusentals. Det hänger mycket ihop med de öppna slagfälten som till slut blir de nedgrävda skyttegravarnas krig. Djupa, leriga, smutsiga och allmänt ruggiga diken.

Alla stridande, både tyskar och engelsmän, längtar hem. De är trötta, långt hemifrån och i ständig skräck för att dö. Du sitter där i ditt dike och vaktar tillsammans med dina engelska kamrater. Hundra meter bort sitter fienden nedgrävda i sitt dike. Det är kallt. Minusgrader under hela natten. Morgonens strålande ljus är fortfarande några timmar bort vilket gör nattens mörka himmel med dess prickar till stjärnor ditt enda hopp. Plötsligt ser du en ljusstrimma som slår mot andra sidan dikeskanten. Du vänder dig sakta om och höjer huvudet för att försöka lokalisera källan till ljuset. Det verkar komma från fiendesidan. Du tror inte dina ögon. Det verkar vara en upplyst julgran.

Långt borta hör du sång. En melodislinga som är dig välbekant men sjungen på ett annat språk. Du och dina kamrater skjuter några salvor mot julgranen på andra sidan. Ingen motreaktion från fienden. Ni sänker era vapen och lyssnar på julvisorna från andra sidan. Trots det vansinniga reser du dig sakta och kravlar dig upp ur skyttegraven. Du höjer dina armar för att visa att du reser dig upp med fred i sinnet. Några av dina kamrater följer ditt exempel. Ni börjar att gå mot fiendens skyttegrav med höjda armar. Du ser några huvuden röra sig vid fiendens dikeskant. Deras sång förstärks ju närmare du och dina kamrater kommer. Ni börjar sjunga med i melodislingan på ”rätt” språk. Det hugger till i dig då du ser allt fler tyskar kravla sig upp ur deras skyttegrav. Du fortsätter att sjunga dig igenom din impuls att börja skjuta. Till slut är du så nära att du ser ögonvitorna hos fienden.

Ni fortsätter att sjunga för att försöka överrösta varandra. Fler och fler lämnar respektive skyttegrav och ”ingenmanslandet” fylls upp med förbrödande soldater. Du vet det inte nu, men det här är början på en juldag då du tillsammans med dina edsvurna fiender kommer att spela fotboll med tomma konservburkar, begrava stupade soldater, dela din ranson och konjak med en fiendesoldat från Hamburg och sjunga dig igenom en juldag.”

Jag slutar där och väntar på min kollegas reaktion.

-”Och det var den korta versionen menar du”, säger min kollega till slut. ”Hur som helst. Vi vet ju båda att kriget inte tog slut där. Jag menar konflikten fortsatte ju.”

-”Ja, men poängen är att det finns hjärta och värme även i den djupaste konflikten. Ibland är vi så trollbundna av ilska och aggressivitet att vi glömmer det mänskliga. Ibland är det bara vapenstillestånd som återstår och försöka finna det mänskliga. Hitta det som förenar istället för det som söndrar. Det finns alltid något mellanmänskligt hos alla människor där mänskliga värden finns djupt hos båda parter”, svarar jag.

Vi avrundade vårt samtal. Om någon vecka ska vi höras igen. Är otroligt nyfiken på fortsättningen.

/m

En fotbollssupporters liv

Matchklockan står på 89 minuter och Falkenberg gör mål. Femtusenniohundrafemtio Kalmarsupportrar ropar ut sin frustration medan ett trettiotal Falkenbergssupportrar jublar. Jag sitter som vanligt på G-sektionen på 16:e raden och begraver mitt ansikte i mina händer. Det är inte sant. Kalmar kommer att förlora den här matchen också!

Den här säsongen måste gå till historien som den märkligaste i klubbens historia. Vi spelar stundtals briljant i många matcher men förlorar ändå. Sättet Kalmar spelar fotboll på är på många sätt bättre än på flera år men i motståndarnas straffområde händer ingenting. Små marginaler har gjort att vissa matcher bara har blivit fel resultatmässigt, trots ett fantastiskt spel. Ta t.e.x Östersund hemma eller Elfsborg borta. Den sistnämnda svider extra hårt. En 0-1 ledning från första halvlek vänder Boråsarna i den 87:e minuten och avgör sedan i den 94:e. Hur hårt var inte det?

Nu är vi där vi är. Falkenberg vänder den här matchen och besvikelsen är total hos oss på läktaren och naturligtvis bland spelare och ledare. Då vi vandrar ut från Guldfågeln i en lång frustrerade massrörelse sneglar jag på Cidden-citatet som hänger på sidan av trappnedgången. Det får mig ändå att känna en viss ödmjukhet.

På den gamla goda tiden på -70 och -80 talet spenderades alla somrar på sommarstället utanför Kalmar. Jag hängde en del på Åbyvallen i Läckeby eftersom Morbror och Moster var engagerade i den lokala fotbollsföreningen. Höjdarmatcherna var alltid då Läckeby mötte Nickebo – vilka derbymatcher! Vid Åbyvallen hängde också en viss Bengt Andersson men alla kallade honom Cidden. Smal och långhårig och bar en frisyr som senare skulle komma att kallas ”en typisk Glenn Strömbergfrisyr”. Då jag lärde känna honom jobbade han på Läckeby rör, om jag inte missminner mig. Han gav dock ut en del litterära alster och blev något av en lokal kändis. I början av -90 talet gav han ut en hel lyrikbok enbart tillägnad fotboll. Minns inte vilket år det var men jag kommer ihåg att boken blev recenserad i Sportspegeln (är nog enda boken som blivit det). Varje gång jag besöker Guldfågeln arena och läser hans underbara lyrik som står på väggen förflyttas jag tillbaka till Läckeby och mina ungdoms somrar. Bara det är värt inträdesbiljetten! Här kommer mitt absoluta Ciddenfavorit:

”Jag sprang mot mittcirkeln. Liedholm kom och klappade om mig. När Roma slog avsparken ropade morsan att det var mat”.

Sitter i bilen de trettio milen hem och sociala medier börjar pumpa ut känslorna efter eftermiddagens match. Det regnar mot vindrutan och smattret går rakt in i min själ.Tyvärr finns det inget objektivt eller sympatiskt i många av kommentarerna. Videoklipp sprids över tränarstabens konfrontation med några av supportrarna på hemmastå. Jag och min bror sitter i bilen och går igenom olika möjliga scenarior inför sista matchen mot Sirius nästa lördag. Vi har allt fortfarande i egna händer. Det är inte kört. Vi önskar båda att känslorna som nu sitter utanpå kläderna hos alla kan vändas till något kreativt. Min bror och jag är luttrade vi har varit med förr.

För mig började det faktiskt innan Allsvenskan. Året måste ha varit 1974 eller 1975. Det är sommar och vi spenderar den i sommarstugan som vi alltid gör. Jag sitter i baksätet på pappas bil. Vi har hämtat upp morbror Kalle i Läckeby och är på väg till Fredriksskans för att kolla på fotboll i division 2 södra. Jag är i spänd förväntan. I mitt huvud rullar namn som Franz Beckenbauer, Johan Crujff, Paul Breitner, Gerd Muller men även Ralf Edström, Roland Sandberg och Ronnie Hellström. I mitt inre kanske jag tänkte att det jag skulle få se på Fredriksskans motsvarade VM-74 års nivå.

Jag minns faktiskt inte något annat än bilfärden från min första match på Fredriksskans. Det skulle dock bli många fler med många härliga minnen. Det året jag fyller 10 år vet jag att vi krossade Öster med 5 eller 6-0. Måste har varit 1979. Det här är ett av de mest minnesvärda matcherna jag har tidigt minne ifrån. Tro det eller ej men det fanns faktiskt en tid då Östers IF spelade i allsvenskan och dessutom var ett topplag. Två år senare vinner vi Svenska cupen men sedan åker vi ur Allsvenskan då jag är 14 år. Efter detta värvades Billy Landsdowe och Peter Karlsson. Vi åker upp igen och de delar skytteligavinsten år 1985.

Sedan följer några tunga år men även en cupvinst 1987 trots att vi åker rakt ned till division 2 via en sejour i söderettan. 1997 vinner vi division 2 utan en enda förlust. Jag får mitt första barn och känner att den här dottern kommer att bringa tur och jag får rätt. Året efter vinner vi ligan. Återigen allsvenskt lag men underbart är kort. Vi åker direkt ur.

Mitt andra barn föds år 2000. Jag tänker att den här ungen kommer bringa tur. Vi har det dock tufft i superettan. Ett historiskt år. Första gången svensk fotboll har en nationell andradivision. Mina bröder, pappa och jag åker runt på många matcher. Det är en säsong som på många sätt liknar denna. Stundtals fantastiskt spel men alltför få mål och alltför många tappade poäng. Inför näst sista matchen mot IF Sylvia på Bollspelaren i Norrköping den 22:a oktober är läget kritiskt. Vi är nära nedflyttning. Jag minns att vi hade förlorat med uddamålet, 2-3 mot Sylvia hemma på Fredriksskans, och nu var det dags för returen. Min dåvarande fru, trött på sin fotbollssupportande makes ambition att alltid se Kalmarmatcher (kan förstå henne), var inte alltför glad i att jag for iväg för att titta på en match så jag tog med den nyfödde sonen och min treåriga dotter för att ändå stötta mitt lag. I halvlek såg det mörkt ut. Vi låg under med 0-2. Av någon outgrundlig anledning har jag en bra minnesbild över kaffekön på Bollspelaren. Glada Norrköpingsbor blandades med en och annan frustrerad Kalmarit. Vi med röda hjärtan var få på plats. Alltför få för att få kallas den 12:e spelaren.

I andra halvlek vänder vi upp till 2-2. Vi behöver dock en vinst. Klockan tickar allt snabbare mot den obestridliga slutsignalen. Trots det spännande läget måste jag byta blöja på min son. Det är bara att bita i det sura äpplet. Använder handikapptoaletten bakom ena målet. Ett snabbt byte och sedan ut igen. Precis då jag kommer ut igen ser jag hur Joakim Lantz tråcklar in det avgörande 2-3 målet. Jag håller upp min son och jublar. Min treåriga dotter sluter upp vid min sida efter att ha väntat på mig hos sin farbror. Hon undrar vad som hände inne på toaletten eftersom jag jublar då jag kom ut.

I början av 2000-talet åker vi sedan upp och ned igen. Harvar på. År 2004 föds min sista son och vi är återigen ett allsvenskt lag. Tänkte att han bringar tur med sig och det gör han. Kalmar FF gör en kanonsäsong. Ceasar Santins mål mot Hammarby i 3-0 vinsten på Söderstadion hör nog till de mål jag minns starkast. Jag stod precis i skottriktningen på bortaläktaren och såg målet komma direkt då bollen lämnade Santins fot.

Så är vi så framme vid guldsäsongen år 2008. Året innan hade varit fantastiskt. Nu var förväntningarna skyhöga. Kalmar spelade underbart och jag och min bror åkte ned den näst sista matchen och såg Kalmar utklassa IFK Norrköping på Fredriksskans med 6-0. En underbar kväll. Den hemfärden de 22 milen till Linköping är bland de bästa jag har upplevt. Tror det var den 2:a november. Jag stod på kortsidan. På bilden nedan tackar vi laget.

Dagen efter gör Elfsborg sitt när de slår Halmstad med 3-0. Nu hängde allt på sista matchen. Vi behövde vinst eller oavgjort mot Halmstad. Vid förlust hängde det på målskillnad. Elfsborg behövde vinna mot Gefle. Naturligtvis åkte jag, min elvaåriga dotter och mina två bröder till Örjans vall. Det är den 9:e november. Ruggigt höstväder men vad gjorde det. Jag skulle få se mitt älskade Kalmar spela en avgörande match om SM-guldet. Jag låter bilderna tala för sig själv. Det var en utomjordisk upplevelse. För evigt inristat i mitt hjärta.

Så är vi då tillbaka i bilen den 26:e oktober år 2019. Kalmar har precis förlorat den näst sista matchen i Allsvenskan för den här säsongen. Känslorna svallar hos många ser jag i sociala medier. Jag och min bror går igenom förutsättningarna för den sista omgången. De fyra sista lagen i tabellen just nu kan samtliga hamna på 23 poäng när säsongen summeras. Det blir en spännande match imorgon mellan AFC och Sirius inför sista omgången nästa lördag. Om alla fyra lagen hamnar på samma poäng då avgörs allt på målskillnad. Visst är guldstriden intressant men jag bryr mig om bottenträsket. Det är där känslorna är som störst, det är där passionen syns som bäst, det är där glädjen och besvikelsen yttrar sig som mest. Hade vi varit inblandade i guldstriden hade jag inte brytt mig om bottenträsket. Så är det att vara fotbollssupporter. Det är en naturlag.

Jag och min bror ser framåt, vi tittar inte bakåt. Vi är luttrade. Sista matchen går på Studenternas mot IK Sirius för mitt älskade Kalmar. Jag valde inte att hålla på Kalmar FF, laget valde mig den där bilresan år 1974-75. Därför är jag med er i med- och motgång. Därför står jag på Studenternas nästa lördag.

/m

Ögonblick

Har svårt att sova. Skriver därför några rader om ett av de finaste ord jag känner till: Ögonblick

Just nu när jag skriver detta är det mitt ögonblick. Jag är ensam här och någon annans ögonblick känner jag inte till. När du läser dessa rader är det ditt ögonblick men det är framtid för mig i skrivande stund. I ditt ögonblick kommer du kanske tänka på mitt skrivande av dessa rader som att han skrev det i förfluten tid.

Det mesta som sker i detta ögonblick, när du läser det här, har du glömt i morgon. Vad du hade på dig för kläder, om du kände någon doft eller om det var någon annan som påkallade din uppmärksamhet. Visserligen kommer ditt ögonblick av läsning av dessa rader läggas på ditt minne i dina tankar men ögonblicket är sedan borta för evigt.

Framtiden och dåtiden finns endast i dina och mina tankar. Det enda som existerar är ögonblicket. Tankar om framtiden och minnen från förr är något helt annat än just det här ögonblicket. Du kan visserligen välja att använda det här ögonblicket till att minnas tillbaka till tidigare upplevda ögonblick eller drömma dig framåt till ögonblick som du skulle vilja få uppleva men då har du förbrukat ett ögonblick av ditt liv som kunde använts till verklig upplevelse.

Någon kan naturligtvis invända mot ovannämnda resonemang och säga att du använde ögonblicket till något fantastiskt. Du använde ögonblicket till att visualisera något som inte finns hos någon annan. Vare sig du tänkte på dåtid eller framtid tänkte du på något som enbart existerar i dina tankar. Det är också ett kreativt handlande av ett ögonblick.

Visserligen kan man se det så men jag vet inte hur dina tankar om dåtid och framtid ser ut. Det kanske liknas vid en inre sekvens av en biofilm som spelas upp för ditt inre. Är det så? Om du då jämför med ögonblicket där du nu är och den omgivning du har runtomkring dig just nu. Är det inte mycket skarpare bildkvalitet på det här ögonblicket? Tar du inte in dofter, ljud och känslor på ett helt annat sätt i det nuvarande ögonblicket än i dina tankar om förflutet ögonblick? Så är det i alla fall för mig.

Jag brukar tänka att jag lever i två parallella världar. Samtidigt. En värld som utspelar sig i den verkliga världen med  ständiga ögonblick och en annan värld i mina tankar kring förflutna eller drömmar om kommande ögonblick. Jag kan välja att vara fullt närvarande i det här ögonblicket eller gå in i tankevärlden. Mitt liv, mina val.

Jag har alltid varit fundersam på människor som väljer att ägna större delen av sina nuvarande ögonblick åt tankevärlden. T.ex. oroa sig inför något de ska göra i framtiden eller vara rädda för något som eventuellt kan komma att hända. De låter således det nuvarande ögonblicket gå förbi och överlåtas åt tankevärlden och något som enbart existerar i deras huvuden. Deras liv, deras val.

I detta ögonblick väljer jag nu att sluta skriva dessa rader och med alla mina sinnen ta in detta ögonblick. Det kommer aldrig att komma ett annat ögonblick som detta. Det kommer aldrig bli möjligt för mig att uppleva detta igen. Om jag inte väljer att upplåta ett ögonblick i framtiden till att försöka återskapa detta ögonblick i min tankevärld som då är tankar om ett förflutet ögonblick. Men det är ett helt annat ögonblick och inget jag tänker ägna någon tanke åt nu!

Ses snart igen!

/m

Rätt frågor är detsamma som personlig utveckling

Jag är allmänt nedstämd. Sitter i vardagsrummet och försöker läsa kurslitteratur. Mobiltelefonen ringer och jag motstår impulsen att låta den vara. Det är en av mina gamla underchefer som ringer. Vederbörande har nyligen lämnat arbetslivet och hon vill tacka mig för alla år jag var vederbörandes chef. Samtalet får mig på andra tankar och mitt humör blir bättre. Vi pratar gamla minnen och jag märker att jag till och med skrattar. Genuint och ärligt. Känns befriande.

I slutet av samtalet säger min gamla arbetskollega att jag var den bästa chefen vederbörande haft under hela sitt arbetsliv. Säkert menat som en uppmuntran och komplimang men det får mitt humör att åter vändas nedåt. Jag får fram ett tack och vi avslutar samtalet.

Återgår till mina sysslor men samtalet gnager i mitt huvud. Jag blev alltför ställd i slutet av samtalet för att göra det jag brukar göra – ställa kontrollfrågor. Det finns en fråga som slår nästan allt. Det är det enkla ordet Varför? Visserligen tackade jag efter att jag fick ett beröm men ett antal svar saknas mig. Jag skulle naturligtvis ha efterhört vad exakt i mitt ledarskap det var som vederbörande uppskattade.

Frågornas styrka i positiv feedback var något jag lärde mig på mitt första chefsjobb på Arbetsförmedlingen i Valdemarsvik. Nu pratar vi mitten av -90 talet och jag var en ung och ambitiös arbetsförmedlingschef. Det var på många sätt det perfekta första chefsjobbet. Jag hade inte mer än 9-10 medarbetare. Hela arbetslaget kunde man samla runt ett sammanträdesbord. Här gjorde jag mina viktiga första läroår som chef.

Jag märkte att positiv feedback till medarbetare tog bättre om jag via frågor hjälpte dem att bekräfta sig själva. Visst berömde jag dem enskilt och i grupp men oftast efter att jag ställt ett antal frågor så att medarbetarna själva fick tänka efter vad det var som gjort att det eller det hände. Exempel på frågor kunde vara:

  • Vad var det som gjorde att du lyckades den här gången?
  • Vilka egenskaper hos dig var du tvungen att ta fram för att det skulle gå vägen?
  • Vad identifierade ni som gruppens framgångsfaktor för att nå ända fram?

I början tror jag det kändes märkligt för medarbetarna att jag ställde så många frågor om deras sidor/egenskaper/framgångsfaktorer. Jag märkte dock ganska snabbt att medarbetarna växte och blev tryggare allt efter tiden gick. De blev mer medvetna om sina egna starka sidor och även sidor som behövde utvecklas, och detta egentligen bara för att jag ställde de där extra frågorna.

Du som är ny chef – ett tips från en gammal och erfaren – ställ frågor. Det får dina medarbetare att växa.

/m