Fortsätt simma

Tidigt i morse får jag ett sms. Klockan är innan soluppgång och jag befinner mig i mellanlandet mellan att bestämma mig för att fortsätta att leta efter John Blund eller gå upp och se morgonens första ljusstrålar. Mobilen ligger precis bredvid mig så jag låter bli att ta ett beslut om sömn eller solstrålar och istället ser jag på displayen vem som vill rikta min uppmärksamhet mot vederbörandes sms. Det är från ett okänt nummer med enbart två rader text.

– Bra att du följde mitt råd. Nu är det bara att fortsätta simma.

Jag får skylla på den okristligt tidiga morgontimmen men jag fattar först ingenting. Fortsätta simma?  Ny anmälan till Ironman, eller? Någon behagar helt enkelt att skämta med mig. Jag skriver först ihop ett något sarkastiskt svar men hindrar mig själv precis då jag ska trycka på reply-knappen. En insikt i mig växer starkare om vem den mystiska avsändaren kan vara. Fortfarande med en viss osäkerhet skickar jag iväg mitt svar.

– Tack för ditt råd. Jag ska fortsätta…men simma?

Svaret jag får bekräftar min insikt. Det är min kollega från Kalmar som nu läst mitt förra blogginlägg.

– Ja, fortsätt simma. Kommer du inte ihåg rådet du gav till mig för många år sedan. Jag var ny som chef och hade ett rent helvete. Funderade på att hoppa av och du lyssnade på mig och gav mig flera matnyttiga råd men det som fastnat mest var ett fantastiskt tips du fått från din dotter. Hon gick tydligen omkring hemma hos er och sa fortsätt simma så fort något var jobbigt. Du vet, från filmen.

Visst minns jag. I alla fall min dotters period av citatrabblande från Doris. Min vän från Kalmar fortsatte.

– Så fortsätt simma. Varje dag…

Jag förstår vad han menar och tackar honom. Så därför kommer här ett nytt blogginlägg och det är lika bra att förvarna er…jag kommer att försöka lyda min kollega och skriva blogginlägg oftare framöver.

Efter min lilla sms-trafik med den före detta kollegan från Kalmar fanns det ingen anledning att leta efter John Blund. Min sol-app visade på att solen strax skulle gå upp (ja, jag har en sol-app vars enda syfte är att visa vid vilken tid solen går upp och ned).

Tyvärr en aning molnigt i morse men jag gav mig ändå chansen att njuta av de kyliga höstvindarna och gick ut på tomten. Medan jag står där och njuter av den spröda morgonens första ljusstrålar och huttrar av höstens entré kommer några fantastiska meningar till mig. Spröda, delikata och som gjorda för att sättas på pränt. Jag förbannar mig själv att jag inte har med mig papper och penna.

Goda tankar har oftast en tendens att komma till en då man minst anar det. I alla fall är det så för mig. Man borde alltid bära med sig ett anteckningsblock och en penna. Nu i denna morgonstund låter jag meningarna som kommit till mig bara försvinna. Jag bestämmer att de får stanna i ögonblicket. När jag går tillbaka till huset är de borta.

Medan morgonrutinen sedan tar över funderar jag vidare på tankar och insikter som plötsligt kommer till en. Kan det vara så att de viktigaste tankarna man får och sedan bär med sig i livet kommer till en då man minst anar det? Det vill säga att dessa inte är ett resultat av långa tankebanor eller resonerande med sig själv eller någon annan. Tillfällen då man förväntar sig nya insikter. Kan det vara så?

Jag läser ibland några rader ur någon Henri Nouwen-bok. Han skrev många böcker men jag slås allt som oftast över hur han nästan alltid återkommer till hur han ser på de till synes obetydliga tillfällena i livet. Hur insikterna kommer till honom då han minst anar det. Hur hans ”kallelse” når honom vid tillfällen han inte förväntat sig något speciellt. Ibland förhastar han sig och inser att det där inte var någon ”kallelse” eller någon viktig tanke. Det jag gillar är ihärdigheten hos honom. Han ger aldrig upp. Han fortsätter hela tiden. Med hopp om att nya insikter, nya tankar och nya ”kallelser” kommer till honom när han minst anar det. Man kan säga att han fortsatte simma…hela livet.

Jag avslutar med några rader från en av hans bästa böcker, ”Aging”, från 1974.

”Även om vi bara har en livscykel att leva, även om det bara är en liten del av mänsklighetens historia som vi får vara med om, är det vår största kallelse att göra detta så vackert och riktigt som vi kan. Utmaningen med att åldras är att vänta med ett stort tålamod och en allt starkare förhoppning. Det är att leva med ett ständigt hopp.”

/m

 

 

 

Du måste skärpa dig

– Du måste skärpa dig.

Jag hör rösten bakom mig men tror inte vederbörande vänder sig till mig med sin tydliga uppmaning. Att jag befinner mig i min älskade sommarort, Kalmar, där få om ens någon torde känna igen mig stärker mig i min uppfattning. Kön fram till Espresso house utlämning av beställda kaffevarianter är inte så lång. Det är faktiskt enbart jag och mannen bakom. Det faktumet gör till slut att jag nyfiket vänder mig om och ser in i en gammal jobbarkollegas ögon.

Efter sedvanliga återseendehälsningar återkommer kollegan till att jag måste skärpa mig. Han säger det i skämtsam ton. Av min förvånade uppsyn att döma gör kollegan en riktig tolkning och fortsätter med en förklaring.

– Du måste ta dig tillbaka till hälso- och sjukvården. Du behövs. Det går åt helvete utan dig. Skärp dig.

Jag tackar för vänligheten för att kollegan tycker att hela Sveriges sjukvård brakar ihop utan mig. Innan jag responderar med det naturliga svaret att det går nog alldeles utmärkt utan mig fortsätter han.

– Även om du inte kommer tillbaka så kan du väl ändå skärpa dig och skriva fler blogginlägg. De är jävligt bra men alldeles för få.

Jag tackar för hans uppriktighet och allt eftersom samtalet går vidare och till slut dör ut då vi fått varsin latte glider jag vidare mot Larmtorget. Jag funderar på uppmaningen om att skärpa mig. Solen skickar glödheta strålar mot mitt ansikte. Det är snart höst men det märks inte på vädret. Jag går en lång omväg för att till slut återse bilen vid Baronens parkering.

Under min gångtur har jag pratat med mig själv. Inte högt, för det skulle nog ha dragit till sig en viss uppmärksamhet, utan stilla resonerande i mitt huvud mellan mitt ego och min själ. Vad jag vill med mitt liv och vart det är på väg. En uppmaning om att skärpa mig gör att jag till slut vrider på frågan ”Vad skall jag göra med mitt liv?” till ”Vad vill livet göra med mig?”. Kanske en simpel förändring vid en första anblick men innehållsmässigt en gigantisk förändring.

I Bibeln finns en rad om att vi är skapade för att utföra de gärningar som Gud bestämt oss till. När vi levererar något i våra liv gör vi det således utifrån något vi är skapade för att göra. En trösterik tanke. Dag Hammarskjöld beskrev det som ”bejakelse av ödet”. Det kan ju lätt uppfattas som fatalism och här någonstans går jag vilse i mina egna tankegångar.

Väl tillbaka i bilen är latten sedan länge utdrucken och med förvirrade tankar lämnar jag parkeringen med destination sommarstugan. Jag bestämmer mig till slut för att ändå följa min kollegas uppmaning. Jag skärper mig härmed och levererar ännu ett blogginlägg!

/m

Ålderdomen

Jag och min väckarklocka har bytt plats. Då jag hade ett jobb vaknade jag före den ettriga ringsignalen och steg upp genom att som första handling på dagen trycka bort alarmtiden. Nu är det väckarklockan som väcker mig och jag som är dess slav. Förr upplevde jag ingen trötthet, nu tycker jag att jag är konstant i ett sömnaktigt stadium. Förr kunde jag hålla tio olika tankar i huvudet samtidigt, nu får jag vara nöjd om en enda tanke stannar kvar i mitt huvud.

”Välkommen till ålderdomen”, sa en släkting till mig då jag beklagade mig. Han sa det i en skämtsam ton och med en lätt retfull anspelning på min passering av 50-årsstrecket för ett antal månader sedan. Jag bara log som svar.

Det hela har ändå fått mig att fundera lite på det här med ålderdomen. I en av Psaltarens texter står det något i stil med: ”Stöt inte bort mig på min ålderdom, överge mig inte när krafterna sviker.” Jag vill tro att det här med ålderdom inger en viss respekt och att årstidsringarna även skapar erfarenhet och kunskap som är till gagn både för en själv såväl som andra.

Åby kyrka

Jag är ju inte enbart den person jag är nu. Till åldrandets fördel ligger att jag samtidigt är den sjuåriga killen som cyklade omkull i barndomsstaden, den tjugoåriga ynglingen som pluggade häcken av sig på Universitetet, den tjugotreåriga killen som vann skyttemästerskapet i lumpen eller den fyrtiofyraåriga HR-direktören som gav råd åt vilsna chefer. Jag är alla jag som jag någonsin har varit…samtidigt.

Ser man det så är åldrandet en fantastisk källa att ösa ur. Erfarenhet läggs på erfarenhet och ödmjukt kan jag bemöta och ge råd åt yngre för jag har varit där. Jag har varit i deras skor. Lika ödmjukt vill jag ta emot de som är äldre än mig. De har något jag inte har. Fler årtidsringar, ännu mer upplevelser, ännu fler reflektioner.

Min dopskål

Åldrandet är något fantastiskt. Något att värna. Ögonblick läggs på ögonblick. Insikt läggs på insikt och varje gång växer jag som människa. Vilken ynnest att få bli gammal. Att få vara med en dag till, en vecka till, ytterligare en månad och ännu ett.

Jag ska tänka på det nästa gång väckarklockan ringer.

/m

 

 

Att vara mottagande

Jag sitter på trappan i sommarhuset utanför Kalmar. Den tidiga morgonjoggen är utförd och uteduschens strålar har brutit av regnets droppar. Löpturen var dagens enda punkt på min ”att-göra lista”. Har inget annat inplanerat, vilket är en märklig känsla. Funderar på om jag ska läsa något, skriva något eller gå och väcka yngsta sonen. Alla dessa beslut.

Det är tyst och fridfullt. Regndropparna är det enda sällskapet. Solen lovas till eftermiddagen. Jag bestämmer mig för att sitta kvar och inte göra något. En förvirrad spindel börjar sin upptäcksfärd på mitt ben. Jag låter den hållas. Iakttar de långa benen och den ludna kroppen. Låter ögonblicket sjunka in. Tar stunden som den kommer och låter tankarna virvla fritt.

I huvudet poppar Kolmårdsbesöket härom dagen upp. Vi var där med barnbarnet med familj. Många besökare. Härlig dag med Wildfire, Linbana och mängder med djur. Minnet stannar dock vid alla stressade föräldrar som skrek åt sina barn och åt sina respektive. Besökare som inget annat ville ha än en lugn och stressfri dag men som fick något annat. Alla hade nog som ambition att  försöka maximera sitt besök med att hålla sina barn glada samtidigt som de ville uppleva allt. Det blev inte direkt en lugn semesterdag för dem.

Mina tankar vandrar vidare i en reflektion. Det är inte direkt första gången jag är på Kolmården men första gången jag noterar all denna stress. Var jag själv en sådan där stressad förälder som hade tunnelseende? Är det först nu då jag själv inte har semester som jag ser dessa människor? Har semester gått från att ta dagen som den kommer och ha roligt med nära och kära till att bli ”måsten” med barnen och maximera allt? Stillheten, lugnet och att bara vara – har det försvunnit?

Spindeln glider av mitt ben och fortsätter nedför trappan. Kanske uppskattade den inte all min hårväxt på mitt smalben? Jag andas in stillheten och tar på tystnaden.

Som så ofta leder mina tankar till ett citat av Dag Hammarskjöld:

”The Uncarved Block. Förbli i centrum, ditt eget och de mänskliga reaktionernas. Handla för de mål detta ger ditt liv i all utsträckning som detta i varje ögonblick är dig möjligt. Handla så utan tanke på följderna och utan att i något söka dig själv.”

Jag tycker om citatet. Det säger så mycket om hans livshållning.

I april 1957 invigdes meditationsrummet i FN-byggnaden på Manhattan i New York. I samband med invigningen uttalade Hammarskjöld att byggnaden, som var ägnad åt arbete i fredens tjänst, ”borde ha ett rum ägnat åt tystnad i yttre mening och stillhet i inre mening”. Det kan låta både fridfullt och skönt att ha ett sådant rum att kliva in i. En fysisk plats att gå undan till där stillheten och tystnaden råder. Tänk att ha ett sådant rum att glida in i på sin arbetsplats eller under sin semester.

Jag tror dock han tänkte djupare än en fysisk plats. Dags tankar gick säkerligen från det yttre rummet i FN-byggnaden till varje människas inre rum. Varje människa bär på ”ett centrum av stillhet omgivet av tystnad”. Detta människans centrum visualiseras i meditationsrummet av det stora järnmalmsblock som ligger mitt i rummet som också innehåller en nonfigurativ målning av Bo Beskow. Stenblocket är uthugget, ”carved” på engelska, ett resultat av människors vilja och förmåga. När Hammarskjöld några månader efter invigningen formulerar sina tankar i Vägmärken kretsar dessa kring det som är ”uncarved”, inte skapat av människohand. Det handlar om det stillhetens centrum i varje människa där det rena mottagandet är möjligt.

Att förbli i centrum betyder således att förbli mottagande. Finna stillheten är därför en huvuduppgift för mig oavsett om jag är på Kolmården eller sitter på stentrappan i sommarstugan. Oavsett fysiska plats. Då är jag mottaglig. Då är jag redo.

Hoppas även du finner stillheten idag!

/m

Vissa saker är bara åtkomligt i viloläge

Det händer några gånger i veckan att chefer hör av sig till mig för att få råd kring något dilemma de står inför eller har hamnat i. Mestadels handlar det om något förändringsarbete som inte gått som de velat. För mig är det alltid lika roligt att kunna bistå med en del råd samtidigt som jag får dagsaktuell information om läget ute i olika verksamheter runt omkring i vårt avlånga land. Ett givande och tagande så att säga.

Tyvärr är det inte alltid som chefer återkommer och säger hur deras ärende/dilemma sedan utvecklats, vilket gör mig otroligt nyfiken. Ibland blir jag så nyfiken att jag tvingar mig själv att till slut återknyta kontakten och efterhöra hur det gått.

För några månader sedan ringde en verksamhetschef för en klinik på ett sjukhus i vårt sydligaste län. Det är en chef som jag inte träffat förut men som hört talas om mig och om mina råd från en chefskollega. Det tog mig inte många minuter in i samtalet för att förstå att den här chefen var helt uppslukad av ett förändringsarbete som höll på att totalt dränera honom på all energi. Orden forsade ur hans mun och han målade upp ett arbete där allt gick emot honom. Inget gick hans väg. Han fick helt enkelt ingen rätsida på problemet. Såg inte längre någon utväg. Han hade svårt att sova och vände sig nu till mig med frågan hur han skulle gå vidare med detaljer i förändringsarbetet.

Efter att ha ställt sedvanliga kontrollfrågor gav jag till slut det enda råd jag kände att vederbörande behövde höra:

”Lägg förändringsarbetet åt sidan. Låt det vila. Tänk inte på det. Gör inget mer.”

Chefen blev minst sagt upprörd och sa att det kunde han verkligen inte tänka sig. Han hade lovat sin chef att genomföra arbetet inom en viss tid. All tid han och kliniken lagt ned fick inte vara förgäves. Inte en minut fick gå förlorat. Han trodde att jag om någon, som tydligen var känd för att alltid brinna för förändring, borde förstå honom och komma med några bättre råd.

Jag svarade att han nog inte lyssnade på mina ord:

”Låt det vara ett tag. Det är inte samma sak som att ge upp. Du ska se att lösningen kommer då du släpper all din vakna tid på problemet.”

Jag minns faktiskt inte hur samtalet mellan oss avslutades men jag har för mig att verksamhetschefen var aningen upprörd då vi sa hej då till varandra.

Så är vi då framme till idag. Jag sitter på underbara Malmö stadsbibliotek och försöker skriva ned några scener i min bok. Det går så där, vilket det ibland gör. Då ringer min mobil och jag får för mig att svara, trots att jag sitter på ett bibliotek. Döm om min förvåning då jag hör att det är verksamhetschefen som återknyter kontakten. Den här gången är det med en helt annan stämma.

Chefen berättade att han ringde för att tacka mig. Det visade sig att han efter vårt samtal fortsatt att stånga sig blodig några dagar men till slut känt sig besegrad av problemet. Han sa till sig själv och sina medarbetare att ”vi ger upp” och så sände han en inre tanke till mig och mitt råd. Som alltid vid förändringsarbete hade några medarbetare tyckt det varit bra och andra blivit nedstämda.

Redan efter några dagar, då han och medarbetarnas fokus lagts på något annat, kom nya insikter till dem och plötsligt hade förändringsarbetet av sig själv återupptagits och nu löste sig alla knutar som varit helt oöverstigliga för bara någon vecka sedan. Han sa att de hade försökt förändra så länge att själva förändringen i sig hindrade dem från att se lösningen.

Så är det ibland med livets utmaningar. Vissa tankar och saker blir bara åtkomligt i viloläge. Då vi släpper taget och lägger vår energi på något annat. Det är som om att man måste släppa taget för att något nytt ska kunna komma in.

Jag ser därför vilan som en gåva. Du som nu efter en hektisk vår börjar eller är i semesterläge. Släpp taget om dina problem/utmaningar och se vilka tankar som kommer till dig. Låt nuet regera!

Trevlig semester!

/m

Guds förening med själen

Ända sedan barnsben har jag haft en stark gudstro. Alltid varit intresserad av teologi och religion samt fascinerats av själens vandring sida vid sida med den kroppsliga. Under 48 år tyckte jag att jag hade Gud vid min sida som stöttade och vägledde mig rätt, trots problem och utmaningar längs vägen. Han var alltid där. De senaste två åren har jag saknat honom men jag letar fortfarande. Och ger inte upp.

Hur kommer det sig att när livet vänder och det plötsligt blir tufft, är det svårare att finna existensen av Gud vid sin sida? Är det inte vid svåra stunder och starka prövningar som Guds närvaro behöver vara som störst? Ja, ni läser rätt. Idag blir det en djup text.

Många av oss har upplevt, upplever eller kommer att uppleva svåra stunder och prövningar som får oss att undra om det finns något hopp för framtiden. Dessa stunder skakar om ens inre grundvalar och kan leda in oss i tvivel och förstöra vår självkänsla till den grad att vi utplånar vår livsgnista. Jag vet av egen erfarenhet att dessa stunder är fulla med ilska, sorg, smärta, ånger eller allt sammanblandat. De dyker upp i livet genom olika prövningar utifrån omständigheter såsom skilsmässa, förlorat jobb, hälsoproblem, pengabekymmer eller annat individuellt problem. Inget konstigt egentligen. Livet ger och tar och ingen är immun mot prövningar.

Jag har rådfrågat vänner. I all välmening ger de rådet att gå till en terapeut. Jag har ibland funderat på om de verkligen känner mig. Inte en enda person har sagt att jag borde gå till en präst med mina funderingar.

I sann anda av KBT och ACT löser sig det mesta. Och jag håller med. Att jobba med acceptans för personlig utveckling är något som jag vet fungerar. Jag har nog en inbyggd ACT i min kropp. Det jag pratar om är inte den typen av personlig utveckling. Jag pratar om själens utveckling. Min fundering de senaste månaderna siktar in sig på Gud. Hur kan jag med Guds hjälp och närvaro vända mina inre tvivel till positiva tankar? Hur kan jag ta mig igenom svårigheter och bli stärkt i själen? Jag förstår naturligtvis att religionen ensamt inte är ett ”universalmedel”, att olika problem kan kräva terapeutisk hjälp, men just nu pratar jag om själen.

Jag tror att jag har fallit i den klassiska fällan: ”När min situation är bättre, så kommer jag att vända mig till Gud och känna hans närvaro. Nu när det är tungt i livet, känner jag inte hans närvaro.” Jag tror att det jag söker är andlig näring för att navigera igenom livets motgångar. Tror mig i alla fall söka det.

En av mina större inspirationskällor i livet är Johannes av Korset. En karmelitmunk från 1500-talet. Då jag läser hans böcker slås jag av hur ytligt mitt perspektiv är jämfört med hans teologiska långvandring. Ett annat sätt att se på saken är insikten om att jag fortfarande har mycket kvar att lära.

Jag har alltid funderat på Johannes ord om att ”tron är guds förening med själen”. Citatet får mig att tänka på att religionen i sig är en andlig resa som inte kan förklaras genom att betrakta den verklighet vi lever i. Tron måste i så fall vara ett tillstånd och i det här fallet en tro som inte bara berör människans andliga resa utan även dennes själ.

Om så är fallet antar jag att tron är något vi människor inte kan förklara och acceptera genom erfarenheter i vardagen utan något som faller utanför vårt förnuft, något på gränsen till det oerhörda. Tron som en erfarenhet utanför det registrerade dagliga medvetandet. Tron som något mystiskt. Tron som en erfarenhet som inte kan förklaras med rationella resonemang. En tro som är ett livsmysterium.

Om tro är något mystiskt kan den inte förklaras genom ett aktivt sinnestillstånd. Således antar jag att det inte är konstigt att separera sinne och själ och att definiera själ som något där Gud aktivt påverkar dig medan sinnet är något mer förnuftsmässigt som kan förklaras genom observationer och iakttagelser av verkligheten. Sinnet är således tänkandet, kännandet och handlingen hos den enskilde människan medan själen är Guds mötesarena där den enskilda människan möter Guds gudomlighet. I själen uppstår således mötet mellan Gud och människa. Guds inverkan på våra liv sker därför inte utanför oss utan inom oss. Något som berör oss. Något som vi känner. Något utanför det oerhörda. Där det inte finns några rationella svar. Där medvetandet inte kan finna några förklaringar genom iakttagelser.

Att tro är något en människa väljer att göra. Det finns ingen möjlighet till förening med Gud om en människa inte aktivt tror. Vi kan således inte nå Gud genom förnuftsmässigt resonemang. En förening med Gud existerar endast genom att tro och då med mötesplatsen själen. Du måste öppna upp och acceptera Gud som en vital del av ditt liv. Det faktum att många människor inte längre tror är således inget bevis för att Gud inte existerar, utan det anger snarare att det för människorna i vår tid upplevs svårt att rationellt nå Gud.

Johannes av Korset led också en andlig svältdöd under en viss period av sitt liv. Antar att även han kände under den perioden att Gud hade övergivit honom. För honom kom vändningen en natt i en fängelsecell i Toledo. För mig hoppas jag att vändningen kommer på en enskild stig i en skog i Östergötland. Det är nämligen dags för mig att ta mig ut på min dagliga löprunda. Tack för att ni orkade läsa igenom mina teologiska funderingar den här ljumma sommarkvällen i juli.

/m

Semesterplaner?

Det har varit några hektiska veckor med sociala aktiviteter. Yngsta sonens konfirmation, mellansonens abiturientbal, mellansonens studentfirande, mitt 50-årsfirande och midsommarfestligheter. Tur att man inte har något jobb.

Det har naturligtvis varit stimulerande och roligt med en hektisk vår men förödande för kreativiteten. Måste ta mig i kragen och fullfölja första utkastet av uppföljaren till Viljans makt under juli och augusti. Mycket arbete kvarstår. Tur att man inte har något jobb.

Träffade en gammal kollega för några veckor sedan. Hon kände sig stressad av allt som skulle hinnas med på arbetet innan hon gick på välbehövlig semester. Jag frågade henne om hon hade några semesterplaner, mest för att avstyra henne från tankarna på det stressande jobbet. Hon sken upp och berättade allt om hennes familjs planerade aktiviteter som skulle genomföras under de kommande semesterveckorna. Jag tänkte för mig själv att var hon stressad innan semestern skulle hon knappast bli mindre stressad av alla de inplanerade aktiviteterna.

Innan hon rusade iväg till sitt jobb hann hon i all välmening slänga ur sig frågan om jag hade några semesterplaner. Jag var tvungen att tänka efter. En lång stund. Jag har väl ingen semester? Det är väl bara de som har jobb som har semester?

Jag svarade något i stil med att jag inte hade något inplanerat. Hon nöjde sig med svaret och sprang iväg.

Mötet fick mig att reflektera. Min privatekonomi tillåter naturligtvis ingen charter, resa eller andra aktiviteter men jag har väl semester ändå? Är semester förbehållet de som har ett arbete och de som har inbokade aktiviteter?

Utifrån arbetslivets allt tuffare krav kan man tycka att det borde vara en allmän regel att har man semester ska man vila upp sig och ta det lugnt. Vara hemma och inte göra någonting, eller i alla fall så lite som möjligt. Sova lite längre på mornarna. Påta i trädgården eller bland lägenhetens blommor. Läsa tidningen extra länge. Njuta av en god bok i hängmattan och unna sig att sova middag. Laga härliga sommarmiddagar med nära och kära. Låter inte det härligt? Föga upphetsande kanske men låter inte det som att vederbörande har haft en bra semester?

Nu kommer jag aldrig få veta om jag har en bra semester eller inte, oavsett inplanerade eller icke-inplanerade aktiviteter. Jag ska nämligen skriva klart min bok. Skriva gör jag oavsett om det är sommar eller inte. Det gör jag oavsett om det kallas semester eller inte. Det gör jag av ren glädje.

/m

Sommarrea

”Var glad min själ åt vad du har, nu har du hundra sommardar och detta är den första.”

Med Alf Henrikssons dikt inleder jag alltid mina sommardagar. Jag hoppas att ni får en lång, härlig sommar full med läsning. För er som ännu inte läst min spänningsroman, Viljans makt, erbjuder jag ett härligt sommarpris (juni-aug) på ett signerat ex. Endast 99 kr plus frakt. Skicka mail eller DM.

”När solens lopp sin ända tar

då har du nittionio kvar

och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står

i morgon blir med ens igår,

det går så fort att vandra.

Lägg märke till att vad du får

är hundra sommardar per år

i morgon är den andra!”

/m

Den nya samhällsordningen

Först ett stort, underbart TACK, till er alla som läst och skickat meddelande till mig efter förra inlägget. Min blogg för en oftast tynande tillvaro men mitt senaste blogginlägg lästes inom ett par dagar av över 1000 personer. Fantastiskt! Stort tack.

Jag hoppas att jag har svarat personligen till er alla som hört av er men om jag missat någon ber jag om ursäkt och ber er maila eller skicka mess igen. Däremot…till er journalister som har hört av er – jag tänker inte ta kontakt med er. Jag vet vilken typ av journalistik ni företräder. Låt mig vara!

Har haft några underbara dagar i Skåne med min sambo. Bifogar här nedanför några av de underbara platser vi besökte på några av de utflyktsdagar vi hade tillsammans.

Är i skrivande stund på väg hem till Östergötland igen. Ska bli helt underbart att återse barnen igen. Däremot känns det tungt att lämna Limhamn och min sambo. Att ha barnen på ett geografiskt ställe och min sambo på ett annat är tärande. Mitt liv är indelat i 14-dagarsperioder. Halva mitt liv i Skåne och andra halvan i Östergötland. Jag älskar mina barn över allt annat men de senaste åren har visat mig ett Östergötland som bjudit mig på hat, förljugenhet, förtal och hemskheter. För mig är Östergötland ett län förknippat med ångest. Enda strimman ljus är mina älskade ungdomar/barn.

Med de känslorna är det nog inte så konstigt att jag känner en större frihet, värme och glädje i Skåne. Varje gång jag lämnar länet känns det jobbigt. Det blir faktiskt värre och värre för varje resa.

Har precis avslutat ett samtal med ännu en rekryterare. Har nu sökt 51 jobb/konsultuppdrag och alla slutar på samma sätt;

”Kunden skulle gärna vilja ha dig men du vet, även om det som skrivs om dig inte är sant, så läser alla rubrikerna.”

Förtalskampanjen förföljer mig. Ibland undrar jag över medias roll i vårt samhälle. Den tredje statsmakten men jag vill nog hävda att de är den första. Med makt att förtala och döma någon för evigt utan någon som helst bevisföring. Den möjligheten saknar regering och riksdag. Straffet för den stackare de hänger ut är en rubrik och vinklad text som för evigt är upplagd på nätet. Om den uthängde inte inom tre månader hör av sig till PO för att få en liten notis i den förtalade tidningen om upprättelse stannar rubrikerna för evigt.

Jag försöker förhålla mig till allt det nya. Samhällsordningen med media i topp, lynchhetsen på sociala medier och det nya ytliga idealet. Finner ingen rätsida men en snårig väg framåt. Så här försöker jag förhålla mig till det nya:

  • förstå utifrån att ha blivit dömd
  • acceptera att jag blir ratad
  • vara ödmjuk trots att jag blivit uthängd
  • vara den person som är kärleksfull trots att andra möter mig med hat
  • bli bättre än de som försöker bryta ned mig
  • läka mina sår istället för att bli bitter
  • agera utifrån mitt hjärta istället för att reagera utifrån min vrede

Jag går vidare i livet. Det är inte enkelt, men alternativet skrämmer mig.

Utifrån alla hejarop från er om mitt manus jag nu har lämnat in till förlaget har jag blivit stärkt i uppfattningen att jag ska ge ut det, om förlaget tycker det håller förstås. Tusen tack!

Ses snart igen!

/m

Jag är paria – nytt manus

Då har jag skickat in ett nytt manus till mitt förlag för lektörsläsning. Jag har döpt det till arbetsnamnet ”Jag är paria”. Mitt i arbetet med uppföljaren till ”Viljans makt” finner jag mig själv trycka på knappen och skicka mailet. Det är med vånda.

Jag vet inte om ni har sett Michael Douglas karaktärer Tom Sanders och Dan Gallagher från filmerna ”Disclousure” och ”Fatal Attraction”. Så har mitt liv varit de senaste åren. Som att leva sig in i två karaktärer men inte i en film utan i verkliga livet. Det är och har varit ett helvete.

Den 18:e eller 19:e mars förra året ringer en ångerfull journalist/redaktör till mig och ber om ursäkt för vad de utsatt mig för i media. Jag kopplar det direkt till Benny Fredriksson. Journalisten medger att de gjorde ett misstag, de skulle aldrig ha publicerat namngivna artiklar om mig och medger att de visste att jag inte gjort något fel. Tack, svarar jag och säger att det kan ni väl gå ut och skriva om i någon av er mediakoncerns tidning. Journalisten i fråga backar direkt och säger; ”Det kan vi naturligtvis inte göra. Hur skulle det se ut om en tidning säger ´Förlåt` offentligt.”

Just den meningen griper tag i mig. Hur skulle de se ut om en tidning sa Förlåt? Det blir utgångspunkten för ett manus som jag har skrivit på sedan dess. Vem äger rätten att förlåta och vad krävs för att bli förlåten?

I mitt manus möter vi Robert Lundin, en hög chef i en region, som plötsligt avgår och lämnar många frågor obesvarade. Detta lämnar fältet öppet för den samvetslösa journalisten Anna Kronberg och den maktgalna politikern Lars Hedner att fritt husera med sanningen. Det ingen vet är att Robert får hjälp från oväntat håll.

Att skriva det här manuset har varit som en lång terapisession för mig. Jag har under dessa månader ömsom skrattat, gråtit och våndats. Jag har känt skam, skuld och stolthet, på samma gång. Det har verkligen varit en resa och jag är övertygad om att den fortsätter, dock på ett annat sätt då jag nu lämnar det här manuset att leva sitt eget liv. Som ni redan har förstått baseras manuset på verkliga händelser. Jag har dock tagit mig en författares frihet att fabulera och extrapolera vissa händelser och karaktärer.

Man kan dock inte träna sig till eller fabulera sig till vissa känslor. De måste upplevas. Jag tror att vi upplever saker eller är med om saker i våra liv för att kunna säga att de hände. Att de hände just dig och ingen annan. Ibland börjar man inte leva förrän vetskapen om ens egen dödlighet blir uppenbar. Att allt kan ändras då man minst anar det. Att allt kan ta slut då man minst anar det. Det jag har lärt mig, den hårda vägen, är att så länge man lever är det aldrig för sent. Hur illa än allt ser ut att vara. Det är aldrig för sent. Allt ter sig bättre när man är vaken än när man sover och när man ligger där på sin dödsbädd vill man bara en sak… man vill komma tillbaka. Till livet!

Vi får se vad mitt förlag säger om kvaliteten på manuset och vi får se om jag orkar utsätta mig för en publicering. Mycket återstår således men nu har jag i alla fall tryckt på knappen…

Ses snart igen

/m