Efter en lång arbetsdag igår med två mässor kom jag hem sent på kvällen. Sade ”hej” till mina nära och kära och gav mig ut och sprang längs Limhamns gator och ned för att se bron torna upp sig mellan de båda städerna. Som vanligt en löprunda där tankarna flödade fritt och där det mentala fick andas fritt. När jag springer längs stranden och ser Öresundsbron torna upp sig känner jag att själen på många sätt får sitt utrymme. Kanske är det mer för själens skull jag gör dessa löprundor varje dag, inte främst för det fysiska välbefinnandet?

Konstaterar när jag kommer hem att det här var en 9-siffrig löprunda. Jag har nu sprungit varje dag i 9 år, 9 månader och 9 dagar. För länge sedan har jag givit upp det här med prestation i form av att ha specifika mål i form av att pressa mig under en viss tid på exempelvis milen eller marathon eller få ihop en speciell mängd över en viss månad. Jag har två enkla regler nu för tiden, ut och spring varje dag och det måste vara över 2 kilometer. Det svåra är därför inte att pressa sig i form av fart eller längd utan det svåra är att göra det varje dag…år ut och år in…oavsett väder och omständigheter.

Det här med traditioner och regelbundenhet gör dock något med kroppen och knoppen. Jag mår helt enkelt bra av att ha vissa rutiner som sker oavsett tillstånd i världen eller mående hos mig själv. Min löpning är en sådan ritual. Den sker oavsett allt annat. En fråga som många andra ställer sig på morgonen eller kvällen före en nya dag, ifall de ska träna under dagen har jag helt enkelt eliminerat. För mig är det en fråga om NÄR, inte en fråga OM jag ska träna.

Många är ni också som följer min nedräkning till 10 år här på min hemsida. (Fortsätt gärna att skänka pengar till min insamling och följ gärna mina dagliga uppdateringar om ni vill). En fråga som många av er har ställt till mig i samband med min nedräkning är ”att nu lägger du väl av när du väl har uppnått 10 år!”. Jag uppfattar frågan mer som ett konstaterande än en uppriktig fråga, för frågeställaren verkar ha uppfattningen att det jag gör är jobbigt på något sätt. Varje gång försöker jag besvara så ödmjukt som jag kan att jag fortsätter gärna mina dagliga rundor så länge hälsan står mig bi. För det är just det som är grejen – det är nämligen ingen uppoffring för mig. Det är en nödvändighet för mig att låta själen få fritt utrymme minst en gång per dag, en daglig ritual jag helt enkelt värnar om.

Jag mår helt enkelt bättre om jag bibehåller min dagliga ”run-streak” än om jag inte skulle hålla på med denna ritual. Mår jag bättre, är jag dessutom en bättre människa för de människor jag möter under de ögonblick jag får här i livet. Win-Win för alla!

So keep on running! Every day! Just do it!

/m

Många är ni som har frågat mig om vad jag tyckte om Episkopalkyrkans biskop Mariann Edgar Buddes predikan den 21 januari 2025, där hon vädjade till president Donald Trump att visa barmhärtighet mot grupper som skrämdes av hans ståndpunkt, såsom invandrare och HBTQ+-personer och särskilt barn. Predikan väckte reaktioner från många olika håll, inte riktigt från mig. Jag skall förklara varför.

Föga förvånande kallade Trump hennes kommentarer i predikan för ”otäcka i tonen” och påpekade att hon ”förde in sin kyrka i politikens värld på ett mycket ohälsosamt sätt.” Vidare skrev han, ”hon och hennes kyrka är skyldiga allmänheten en ursäkt!”. Flera konservativa kritiserade hennes predikan, medan många progressiva såg henne som ”att hon talade sanningen till makten.”

Som präst i Svenska kyrkan är jag inte förvånad över det innehållsmässiga i hennes predikan. Det är en fin predikan som bygger på Jesus bergspredikan i Matteusevangeliet och skulle ha kunnat framförts till vem som än vore president. För innehållet är nämligen något som kristna har spridit och levt efter ända sedan Jesus dagar. Det är helt enkelt vårt uppdrag och vad vi som kristna tror på. Egentligen är det självklarheter och borde knappast vara upprörande att som kristen få säga till någon som har makt att ha barmhärtighet med människor som är rädda. För den som kan sin bergspredikan är innehållet i Buddes predikan närmast att kategorisera som självklarheter.

Den kristna historien är dock fulla av exempel på människor som har uttalat sig, orädda för att riskera officiell kritik eller till och med döden. Vi har naturligtvis Jesus själv som var frispråkig i sin Bergspredikan, men även i andra sammanhang, om att hela tiden värna de svaga i samhället. Helt stick i stäv mot dåtidens ockupationsmakts agerande.

Det har egentligen alltid varit så genom historien, att maktens män (för det har i princip alltid handlat om män) känt sig hotade av de som sprider Jesus budskap. Vi kan till och med börja med att utgå från en samtida profet med Jesus, nämligen Johannes Döparen. I evangelierna beskrivs det hur Johannes Döparen konfronterar Galileens härskare, Herodes Antipas, för att han gifte sig med sin brors hustru, en praxis som är förbjuden i de hebreiska skrifterna. För det halshöggs till sist Johannes Döparen.

Genom kyrkans historia finns det mängder med liknande exempel. I slutet av 300-talet, under en tid när kristendomen hade gjorts till Romarrikets officiella religion, blev en respekterad civil tjänsteman vid namn Ambrose biskop i den kejserliga staden Milano i norra Italien. Han blev välkänd för sina predikningar. Efter att kejserliga trupper massakrerat oskyldiga civila i den grekiska staden Thessaloniki, förebrådde Ambrosius kejsar Theodosius och vägrade släppa in honom i kyrkan för tillbedjan tills han gjorde offentlig bot för deras död.

I början av 500-talet tjänstgjorde den kristna romerske senatorn och filosofen Boethius som tjänsteman vid det romerska hovet för den germanske kungen av Italien, Theodoric. En respekterad figur för sitt lärande och personliga integritet. Boethius fängslades på falska anklagelser efter att ha försvarat andra från anklagelser från korrupta domstolstjänstemän som agerat av girighet eller ambition. Under sin tid i fängelset skrev han en filosofisk bok om vad som är sant gott, ”Om filosofins tröst”. En fascinerande skrift som jag varmt rekommenderar. Boethius, avrättades år 524.

Ett av de mest kända exemplen på en medeltida biskop som talar sanning till makten är Thomas Becket, tidigare kansler i England på 1100-talet. När Becket blev ärkebiskop av Canterbury sa han upp sitt sekulära ämbete och motsatte sig kung Henrik II:s ansträngningar att föra kyrkan in under kunglig kontroll. Becket tvingades att fly. Efter att ha bott i exil i Frankrike en tid återvände Becket till England och mördades av några av Henrys riddare. Kungen gjorde senare offentlig bot för detta vid Beckets grav i Canterbury.

Även här i Sverige har vi liknande exempel. När Gustav Vasa kröntes till konung i Uppsala år 1528 höll vår svenska reformator, Olaus Petri en berömd predikan, liknande den Budde höll nästan 500 år senare. Olaus Petri vände sig på liknande sätt direkt till makten, dvs Gustav Vasa i sin predikan och sa, ”Kungen skall icke hålla sig för herre över sina bröder utan tänka uppå, att han och hans undersåtar äro alla av en rot komna!” Han angrep vidare kungens maktmissbruk vid skilda tillfällen och drog till slut på sig konungens missnöje så till den grad att han drog på sig dödsstraff för sin konungakritik. Det verkställdes inte.

Vidare i historien har Jesustrogna predikanter fortsatt sin bergspredikan. Ett känt exempel är Dietrich Bonhoeffer från Andra världskrigets dagar i Tyskland. Han var en tysk predikant och bland annat en av dem som gick ihop med andra kristna predikanter och enades med dem om att hela tiden vittna om sanningen till makten och om Jesus budskap. Deras uttalande, Barmen-deklarationen, betonade att kristna var ansvariga inför Gud, inte staten. Dessa ledare, den bekännande kyrkan, fortsatte att motstå nazistiska försök att skapa en tysk kyrka. Bonhoeffer mördades sedan i slutet av kriget för sitt motstånd.

Även kristna på andra kontinenter har gjort liknande motstånd och använt sin röst som vapen. Óscar Romero, den romersk-katolske ärkebiskopen av San Salvador, kritiserade i sina radiopredikningar regeringen och armén för våld och förtryck av de fattiga i El Salvador under ett nationellt inbördeskrig. Som ett resultat av detta mördades han när han firade mässa 1980.

I Sydafrika tillbringade den anglikanske biskopen Desmond Tutu, ärkebiskop av Kapstaden, en stor del av sin aktiva tjänst med att fördöma våldet från apartheid i sitt hemland. Efter apartheidregimens slut fungerade Tutu också som ordförande för Sannings- och försoningskommissionen, som inrättades för att utreda våldshandlingar begångna av både regeringsstyrkor och våldsbejakande aktivister. Innan han dog 2021 fortsatte Tutu att uttala sig mot andra internationella förtryckshandlingar. Han vann Nobels fredspris 1984.

För vissa kan således biskop Buddes ord verka radikala, oförskämda, olämpliga eller stötande men hon talade inte isolerat, hon går helt i den kristna traditionen att tala sanning till makten, att sprida Jesus bergspredikan vidare. För egen del är jag därför mer bekymrad över att det finns en maktelit som Trump och hans parhäst Vance som kallar sig kristna när de uppenbarligen inte stödjer Jesus budskap. Att det dessutom finns en kristen högerrörelse som stödjer Trump, när budskapet från Trump är så långt från Jesus bergspredikan man kan komma.

Alliansen mellan republikaner och vita evangelikaler är i dag väldigt stor och för mig ter det sig problematiskt. För det är Jesus budskap vi ska föra fram som evangelikaler och när de som inte lever enligt Jesus budskap använder Jesus namn i eget syfte känns det fel för mig. Otaliga är de amerikanske Trump-anhängare som jag ser bär kepsar med budskapet, ”Jesus is my savior”, och självklart kan ett sådant budskap vara fint, men om det inte bär in i en människas själ så är det bottenlöst.

Att andlighet och existentiella frågor kan inspirera författare och poeter har vi varit vana vid länge, men nu präglar religionerna också världspolitiken. Både exempelvis Putin och Trump lutar sig mot en kristen falang för sin maktstruktur. Det som är märkligt med detta konstaterande är att varken Putin eller Trump visar några tecken på fromhet eller barmhärtighetsdrag som genomsyrar Jesus budskap, inte minst bergspredikan. De vägleds snarare av Machiavellis råd än Bibeln.

Religionens tåg in i storpolitiken beror således inte på att det gått en enorm väckelsevåg över det politiska ledarskapet. I stället handlar det om att kyrkor och samfund är den sociala kraft i samhället där allt sammanförs. Liv, död och gudomlighet i en enda symbios. Att kyrkorna i Ryssland och USA inte har lyckats hålla emot detta och stå upp för Jesus bergspredikans budskap istället för att låta sig smörjas av att ta plats vid maktens bord är enbart sorgligt.

Jag såg delar av presidentinstallationen på tåget hem från Linköping och där var det urtydligt hur olika politik-teologiska predikanter försökte överrösta den andre. Som exempel var det den evangelikala pastorn Franklin Graham, vars bön var fullt med vad som jag uppfattar som krigiska metaforer. Han identifierade Trump som Guds utvalde och beskrev honom som en ledare som genom kraft från höjden nu besegrat sina fiender. Långt ifrån biskop Mariann Edgar Buddes budskap om barmhärtighet.

För egen del är jag noga med ordet. Upplärd i Dag Hammarskjölds tradition om att ordet har betydelse. Man ska helt enkelt kalla saker för vad de är. En spade är en spade, och inget annat. Ordet ”kristen” betyder ”Kristusliknande”. Om det inte ser ut som Jesus, och det inte låter som Jesus, låt oss då kalla det för något annat. Det är inte kristendom i alla fall. Om budskapet inte utgår från Jesus bergspredikan om kärlkek och barmhärtighet, låt oss då kalla det för något annat. Det är inte kristendom i alla fall. Om det inte handlar om alla människors lika värde, utan budskapet är att inte välkomna alla eller göra skillnad på folk, låt oss kalla det för något annat. Det är inte kristendom i alla fall.

Så för mig handlar det till syvende och sist om vad en person står för i form av värderingar och budskap. Den stora frågan är om budskapet vederbörande framför går i linje med Jesus budskap, då är det kristendom och då står jag fullt ut bakom ett sådant budskap och en sådan person. Tyvärr är det budskap, och dess värderingar, som nu genomsyrar det republikanska partiet och den kristna högern i Amerika långt ifrån att gå i Jesus bergspredikans ledband.

Barmhärtighet och kärlek måste genomsyra allt. Så enkelt är det.

Jesus får sista ordet såsom det beskrivs i samma evangelium som gav oss bergspredikan:

”Du ska älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39)

/m

Jag sätter utropstecken efter rubrikens ord. Det som är språkligt och grammatiskt rätt är antagligen ett frågetecken. För mig passar det dock bättre med ett utropstecken som manifesterar att vi alla, var och en av oss, verkligen är värdefulla, precis som vi är.

För det verkar finnas en slags mänsklig förmåga att glömma bort det där. Istället ställer vi oss själva mängder med frågor liknande:

Är jag bra och duktig? Duger jag? Är jag vacker? Tycker andra om det jag gör? Är jag tillräckligt bra och vacker så att du vill vara tillsammans med mig? Är jag tillräckligt duktig?

När jag hör dessa självtvivel som förmedlas från människor om sig själva eller när jag får upp sådana tankar om mig själv brukar jag sjunga några rader ur Psalm 791 Du vet väl om att du är värdefull. Det måste vara en av de mest populära psalmer som sjungs på dop och säkert sjungs den även i nästan alla konfirmandgrupper. Den är oerhört vacker. I all sin enkelhet har den enbart två verser men refrängen sjungs tre gånger. Den går så här:

Ref. Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.

1. Det finns allt för många som vill tala om att du bör vara si och så. Gud Fader själv han accepterar dig ändå och det kan du lita på.

Refräng…

2. Du passar in i själva skapelsen, det finns en uppgift just för dig. Men du är fri att göra vad du vill med den, säga ja eller nej.

Refräng…

Den är så oerhört sann. Du räcker till och är precis så som du ska vara, precis som du är. Det finns enbart en av dig och det kommer aldrig finnas någon annan som du i all evighet. Du är unik. Ingen annan är som du!

När jag går och smånynnar på psalmen så hjälper den mig när jag är nere, har det tufft, när arbetslösheten tog många år av mitt liv, när jag baktalades, när mörkret var större än ljuset. Många gånger kunde den här psalmen lyfta mig och gör det än idag.

Dock finns det en sak som jag tänker är förutsättningen för att den ska vara den där uppmuntrande psalmen som man ibland behöver…och det är tron på att det finns någon/något där som accepterar dig för den du är…ja till och med har använt dig som pusselbit så att du passar in i själva skapelsen. Något större än oss alla…något större än själva livet självt…något så stort att vi skulle kalla det ett mysterium. Den där transcendenta, utomvärldsliga och eviga kraften som bär oss alla.

Psalmens innehåll blir då lättförståelig och kan dessutom fungera som ett stöd i negativa tankevärldar som du går och bär på. Att tro är en gåva och även om livet är tufft ibland så finns det i den där livets spricka, en ljusglimt där kraften/närvaron/det eviga kan bli synlig. Leonard Cohens strof är på många sätt genial:

”Forget your perfect offering, there is a crack in everything, that´s how the light gets in.”

Kanske kan du intala dig att du varken är bra eller dålig, utan att du bara är. Du gör helt enkelt ingen värderande kommentar om dig själv och låter det vara med det. Då har du kommit långt måste jag säga. Jag klarar det nämligen inte…jag behöver psalm 791 till min hjälp.

/m

Det finns en rad som jag alltid haft svårt för i Hammarskjölds bok, Vägmärken. Den finns på sidan 74 och jag har otaliga gånger grubblat kring dess innebörd. Rad är synd att säga, det handlar om fyra ord. Fyra otroligt stora ord.

”Restlös bejakelse av ödet.”

När Hammarskjöld skriver dem har han gått igenom krisens år och det är sista noteringen innan han anger nästa notering med ett datum, nämligen den 7 april 1953. Det är den dagen Hammarskjöld utses till FN:s Generalsekreterare. Vidare skriver han denna mening, som jag på olika sätt ser som en nyckel till förståelsen av Hammarskjöld som person..

”Den som lämnar sig själv i Guds hand står fri mot människor: han är helt öppen därför att han ger dem rätt att döma.”

Överlämnandet till Gud handlar för Hammarskjöld att helt stå i Guds tjänst, oavsett vad människorna runt omkring säger eller gör. Allt bygger på tilliten mellan honom och Gud. Han restlös bejakar vad än framtiden bär med sig, eftersom han vet att han är i Guds händer.

Ett slående exempel på detta är Hammarskjölds kraftfulla agerande i krisens Kongo och hur han retade upp Sovjetunionen och dess ledare Nikita Chrusjtjov till den grad att han krävde att Hammarskjöld skulle avgå. På det svarade Hammarskjöld att personen Hammarskjöld betyder ingenting, men det gör institutionen.

För mig vittnar Hammarskjölds ledarskap om en styrka att mitt i stormen stå stadigt och samtidigt vara ödmjuk i att bortse från egen ambition eller makt utan istället lägga allt ljus på FN som organisation. Det är här nyckeln kommer in utifrån det han skriver om ”bejakelse av ödet” samtidigt som han tillträder år 1953. Att helt lämna sig åt Gud gör nämligen att han står helt fri mot andra människors dömande, oavsett om det handlar om ett dömande som är positivt eller negativt. Det handlar helt enkelt om restlös bejakelse av vad som än kommer.

Jag har lärt mig mycket utifrån Vägmärken. Jag försöker gå i Hammarskjölds fotspår. Det är en lärdom som mycket handlar om det restlösa bejakandet av ödet. Mitt liv står helt i Guds tjänst och karriärsträvan, maktpositionering eller individuellt varumärke är helt underordnat Gud. En restlös bejakelse innebär att överlämna sig själv till något större än mitt eget självförverkligande. Det handlar i Hammarskjölds fall om att ära Gud genom att se sig som det allmännas redskap, oavsett hans egen drivkraft.

Det är här Guds närvaro kommer in i Hammarskjölds liv som vägen till att inte tappa fotfästet. Ett liv med djup förankring i stillhet och bön gör det möjligt att urskilja Guds vilja kontra sin egen vilja. Det är disciplinen som möjliggör närvaron. Allt detta leder till en frigörelse från omvärldens dömanden eller tyckanden. Det är tilliten och förankringen i relationen med Gud som är det viktiga och därför spelar beröm eller negativa kommentarer från andra människor mindre roll i ens liv. Det är vad jag uppfattar som Guds vilja och mitt eget gensvar på det som är det väsentliga.

För mig tog det många år innan jag förstod att restlös bejakelse verkligen innebär att helt släppa taget. Det är där där Hammarskjöld befinner sig och det är där Jesus befinner sig i Getsemane. Det är där du som människa förenas med Gud och närvaron blir påtaglig.

Är det något Getsemane har lärt mig så handlar det om att förenas med Gud. Det handlar om att släppa taget och ensam låta sig falla in i Guds armar.

Det är stor skillnad på att hela tiden sträva efter att bli bättre, förbättra sig, få mer likes på sociala medier, spänna bågen ännu mer för att uppfattas som en god människa i Guds ögon kontra att helt lägga sig platt och erkänna att jag är bara människa med alla mina fel och brister.

Att leva upp till Jesus nivå är svårt, helt enkelt omöjligt, men Hammarskjöld har givit mig några nycklar till hur jag vill leva. Att leva med närvaron ständigt med mig handlar om ett liv i stillhet och bön. Ingen människa är en ö och livet ska levas tillsammans.

Pax!

/m

Ja, då är dagen kommen! Igår var min årsdag för min prästvigning och med det även min sista dag som präst i Svedala. Denna församling som har varit helt fantastisk bär jag nu vidare i mitt inre. Alla gudstjänster, andakter, möten…ja, alla ögonblick med dessa underbara människor som jag fick förmånen att träffa. Det kommer att vara speciellt att åka åt ett helt annat håll från Hyllie idag. För nu väntar Höör. En vän till mig skämtade och sa ”Svedala är bäst…och Höör sen”. En ordvits jag bär med mig vidare in i det nya.

Igår var det som sagt ett år sedan min prästvigning. Det har varit ett år fyllt med nåd och tacksamhet. Visst kan det låta som ett stort steg från mitt tidigare liv som regiondirektör eller HR-direktör men jag jämför egentligen inte. Jag bär alla mina tidigare yrken, erfarenheter och minnen inom mig, och alla dessa är en del av den jag nu är och har blivit. Det här med jämförelser är något som andra får göra, inte jag.

Jag kan dock förstå att det finns det här mänskliga behovet av att jämföra både sig själv och sina prestationer med andra men även i jämförelse mellan sitt nuvarande jag och det tidigare. För innerst inne verkar vi människor aldrig bli nöjda. Våra förväntningar verkar alltid vara högre än vad verkligheten ger. Vi verkar ha en ständig törst efter mer, större, högre, bättre, något nytt, något annorlunda…eller vad det än må vara. Vi verkar ständigt vara på väg.

Alla våra nyårslöften är ett exempel på den här jämförelse- och förväntan som jag tycker genomsyrar mänskligheten. Problemet är bara att vi kommer aldrig bli nöjda, vi kommer aldrig nå fram och det skapar ett stort gap mellan det förväntade och verkligheten, vilket gör att vi ibland fylls av ett inre mörkt tomrum.

För egen del försöker jag i möjligaste mån leva så mycket som möjligt i nuet. Självklart har även jag förväntningar på framtiden och gör en del jämförelser, jag är ju bara människa, men vid dessa tillfällen brukar jag försöka att styra mina tankar och därmed mina känslor bort från dessa vägar. För oavsett om jag i nuet råkar ut för svårigheter eller mår dåligt eller befinner mig på någon särskild fin glädjestund längs livsresan så är dessa stunder, toppar och dalar, en naturlig del av livet. Ibland mår du dåligt och ibland mår du bra, så är det bara.

När jag under 1980-talet började läsa Marcus Aurelius och alla dessa stoiska filosofer slog det mig att de hade en stor poäng med att stå kvar i lidandet ibland. Negativa känslor och tankar är en naturlig del av livet och ska uthärdas. För egen del kan jag tycka att dagens beteendevetare och psykologer kanske allt för mycket siktar in sig på snabba punktinsatser som ska råda bot på någon speciell ångest eller fobi. De psykiatriska diagnoserna ökar dessutom och jag tänker i mitt stilla sinne att det kanske till viss del beror på att vi har för lite stoicism inom oss, det vill säga att ett visst mått av otillfredsställelse, frustration, irritation, lidande hör faktiskt till en naturlig del av livet och har så varit och kommer så att vara i hela mänsklighetens historia.

Dagens beteendevetare som i terapeutisk välmening vill råda bot på patienten/konfidentens obehag närmar sig ibland enbart hantverket att parera det obehagliga, men roten till det onda består. Det är min uppfattning och i Socialstyrelsens senaste rapport över psykisk ohälsa syns det tydligt att det är just ångest/obehag känslor som terapeuter försöker att behandla. Frågan är hur många terapeuter som säger till sina patienter ”att vara lite mer stoisk”, vilket säkert skulle vara rätt recept för många, vilket kanske inte tas emot allt för väl av patienten?

Frågan är kanske egentligen ifall det ändå inte ligger något i det här med människors orimliga förväntningar på att framtiden ska vara så mycket bättre än dagens? Kanske har jag mognat med åren men mina förväntningar är ytterst modesta på vad som jag ser framför mig, realistiska men inte för ambitiösa. Jag tror att det är nyckeln till mycket. Att vara närvarande i nuet, trots att det ibland uppkommer obehagliga tankar och jobbiga känslor.

Att vi lider ibland är helt enkelt en naturlig del av att vi är människor och inte gudar. Att vi misslyckas ibland och att förväntningarna som vi bär på inte infrias behöver inte påverka oss allt för mycket. Så är livet.

För egen del lämnar jag nu Svedala och påbörjar mitt nya värv i Höör. Visst finns det förväntningar inom mig, men jag låter nuet få råda i varje ögonblick. Det är så jag möter vad som än kommer längs min väg…och jag har Gud vid min sida, eller som Hammarskjöld skriver precis innan han blir FN:s generalsekreterare, ”Icke jag utan Gud i mig”.

/m

Just nu är jag på väg hem från en resa till Flen och Linköping där jag har hälsat på mina föräldrar och mina barn. Det har varit fantastiska dagar och efter att ha närvarat på prästvigningen av min vän Annie i söndags är jag nu full av värme och inneslutande av generositet och tillförsikt. Det är i den andan jag sätter mig på tåget och sneglar på SVTplay och ser delar av installationen av president Trump.

I hans installationstal hör jag floskler och hur världsordningen nu kommer att ändras. ”We are takin´it back”, var mycket tonaliteten i talet. Tydligt tal där USA nu ska genomföra mängder med saker för att göra USA bättre igen. Mitt humör går från inre tillfredsställelse till realistisk skepticism. Det är en märklig syn att se Trump installeras och återigen höra hans röst tala som president i USA. Landet som brukar kallas ”land of the free” är i Trumps retorik inte ett fritt land längre, det är förbehållet en viss patriarkal och patriotorisk elit.

Det är också märkligt att se Trump på den platsen och i samma byggnad som hans anhängare stormade den 6 januari för fyra år sedan. För någon vecka sedan presenterades den specialutredning som pågått i två år av Trumps försök att ogiltigförklara presidentvalet 2020. Hans tydliga uppviglande och dess eftermäle för fyra år sedan gav mig kalla kårar och nu sitter dessa upprorsmakare återigen vid makten. Jag läste specialutredningen, i alla fall det som kommit ut frrån utredaren Jack Smith och det är tydligt att han anser att åtalet skulle ha lett till en fällande dom. Trump klarade sig alltså med en hårsmån genom att vinna det amerikanska valet. Trump blev omvald och åtalet lades ned.

När jag ser på de som sitter i Rotundan och lyssnar på Trump och ser på installationstalet så är även det en märklig syn. Naturligtvis sitter tidigare presidenter och andra höga politiker i Washington men Trumplägret verkar ha bjudit in även Argentinas Milei och Italiens Meloni som jag ser i vimlet. Jag läser någonstans att Trump även bjudit in högerpolitiker från många länder. Israels Netanyahu, Brasiliens tidigare president Bolsonaro och givetvis Ungerns Orbán som är något av republikanernas idol. Men även Storbritanniens Nigel Farage och Frankrikes Éric Zemmour är tydligen inbjudna. Politiker som jag har svårt att se som något annat demokratiskt land ens vill ha som sina vänner. Dessa ser jag lite som demokratins motståndare. Med valet av dessa som Trump vill ha vid sin sida sänds ett tydligt budskap till övriga världen, nu går USA från att vara försvarare av demokratin i världen till att bli dess främsta motståndare. En ny era väntar.

Det är även en annan märklighet som slår mig. Silicon Valleys stora män är på plats. Metas Zuckerberg, Almat från Open AI, Amazons Bezos och naturligtvis Elon Musk. Dessa verkar vara det nya etablissemanget som tydligen är med och ska styra denna nya maktelit.

Att det är så tydligt högerinriktade politiska krafter som vill slå sönder demokratin i USA som lierar sig med Silicon Valley-miljardärerna får mig att fundera på om det här nya USA verkligen är ett land där demokratin hör hemma. Flosklerna avlöser varandra och Trump pumpar in sitt budskap om att ”göra America great again” och att ”från och med nu är USA:s nedgång över”. Jag har svårt att se vad det egentlgen är för USA som Trump, högerpolitikerna och tech-miljardärerna nu längtar efter och vad de menar är nedgången i USA.

När Trump avslutat sitt tal sker både bön utifrån profeten Jeremaia och välsignelse över Trump och Vance kommande presidentskap. För egen del är det Trump säger så långt ifrån kristna värderingar man kan komma men jag stämmer ändå in i en tyst bön…för nu är inte tid att lämna USA ryggen…nu är det verkligen tid att stå upp för de kristna värderingarna om ”alla människors lika värde” och att låta Jesus ord om att ”älska varandra” ändå få guida oss in i framtiden. Jag ser inget annat alternativ.

/m

.

Jag lever mina dagar i södra Skåne eller Kalmartrakten. Mina föräldrar bor i Flen, 53 mil från Malmö. Det är bara att konstatera att det är alldeles för långt bort från mig. Jag vill ha dem närmare, men nu är det som det är.

Är emellan två arbeten och har några dagar ledigt. Passar naturligtvis på att besöka mina föräldrar. Förutom alla somrar och ett och annat jullov som spenderats i Kalmar är det här den staden där jag är uppvuxen och där de första 19 åren av mitt liv tog sin plats. Jag flyttade härifrån år 1988 och har egentligen bara åkt tillbaka de gånger jag har hälsat på mina föräldrar sedan dess. Nu spenderar jag några dagar här och det är en märklig känsla.

Även om jag rent intellektuellt har följt med i förändringarna i staden så har inte det känslomässiga gjort det. Att Stenhammarskolan har byggt in sin innergård har jag naturligtvis sett tidigare men varje gång jag nu springer förbi där på mina löprundor så är det fortfarande den gamla innergården som jag ser framför mig. Likaså är det för Nybbleskolan eller för vilken gata som helst som ändrat utseende. I mitt huvud är det precis som om det fortfarande var år 1988.

Mitt liv har gjort en resa sedan jag lämnade staden. Medan jag springer mina löprundor genom denna stad och noterar den förändring som skett funderar jag på värdet av ett liv. Har mitt liv ett värde, utifrån grunden från min barndom härifrån Flen? All barndomstillbakablick skapar kanske en slags själslig tankeresa om ens livs värde? Det blev så här av livet när jag summerar det!

När jag åter springer på Flens gator är jag en äldre man och ingen ungdom längre. Det är med en äldre mans ögon jag ser på en stad som jag lämnade som tonåring. Det är med en äldre mans erfarenhet i ryggen som jag nu ser tillbaka på mitt liv därifrån allt började. Kanske försöker jag rekonstruera det förflutna för att försöka förstå nuet? Den naiva tonåringen är inte naiv längre men kanske lika nyfiken på livet?

Passar på att vara medvandrare längs min Fars och Farbrors dagliga vandringar under mina dagar här. De har under flera år gått runt omkring Flen på olika rundor. Alltid samma rundor. På måndagar är det Löten och Jättuna-rundan. På tisdagar går Far på morgongymnastik i sporthallen, men om han inte gör det tar de Solstugevägens runda i skogen. På onsdagar går de runt Brogetorp och Orresta. På torsdagar blir det ut till Ekborgen och upp till Värmeverket och tillbaka. På fredagar blir det Lida-rundan förbi Stenhammars slott. Under helgen vilar de. Så här har det pågått under flera år. Ibland blir det inhibitation för andra inbokade aktiviteter eller alltför ihållande regn, men annars går de där, vandrandes sida vid sida, bröderna.

Jag är en lyssnande fluga längs deras vandring och hör på hur de berättar anektoter från deras barndom följt av hur de ser på tillståndet i världen och livets upp och nedgångar. Det är en otrolig förmån och jag njuter av varje steg. Tänker på det här med att åldras och det meningsfulla i livet. Mina insikter från mitt eget liv men även från exempelvis Camus tes om Sisyfos, Johannes av Korset och inte minst Dag Hammarskjölds texter kring att alltid sträva framåt kommer upp i mina tankar. Både Johannes av Korset och Dag Hammarskjöld beskriver att människan måste sträva framåt, trots lidandet och trots mörkret, eftersom det är vägen till själens medelpunkt, vägen till Gud.

När jag smygtittar på bröderna där de vandrar så noterar jag deras synkroniserade steg. Det är som om de vandrar i takt. Den ena lite mer hjulbent än den andra, medan den andra vinklar ut sina fötter lite mer. Dock alltid vandrandes i samma takt med samma ben framför det andra. Det är som att de har ordinerat livsvilja genom att vandra i takt.

Jag skulle gärna vilja ordinera livsvilja eller ta över någon annans liv för att lätta på dennes börda ibland men så är ju inte livet. Inom den existentiella hälsan handlar det mycket om att acceptera och respektera. Att inte ge upp. Det finns alltid skäl till att leva, ibland är mörkret och tunnelseendet till ett djupt hål det enda människor ser, då är det existentiella samtalet ofta något som kan vara en bit på väg att ändra riktning.

Här tänker jag att Viktor Frankl och hans bok, Livet måste ha en mening, säger något värdefullt. Meningsfullhet i livet handlar om att göra en kreativ insats eller handling, att uppleva något eller möta någon, men allra viktigast är att finna vägen till mening i livet.

”Även det hjälplösa offret för en hopplös situation, en människa som möter ett öde som hon inte kan förändra, kan höja sig ovanför sig själv, kan växa utöver sig själv och därigenom förändra sig själv. Hon kan förvandla en personlig tragedi till seger.”

Tänker att Frankls bok kan sammanfattas i tesen att det egna livet aldrig kan vara det enda självändamålet för ens liv. Att leva som människa i denna värld innebär att vara vänd mot något annat än sig själv, något större, något utanför sig själv. En livsuppgift vars riktning inte är en själv, utan mot andra människor och eller Gud. Med en tydlig vision att göra världen och livet bättre för fler än sig själv.

Det är vad jag går och tänker på när bröderna pratar om någon gammal barndomsvän från Hälleforsnäs. Jag njuter!

/m

I går höll jag min avskedspredikan i Svedala kyrka. Det är med sorg i hjärtat som jag lämnar den församling jag har älskat att verka i från den första stund jag närmade mig kyrkan. Nu är mitt adjunktsår slut och jag tar med mig mängder med erfarenheter och nya vänner.

I gårdagens predikan tog jag avstamp i ett svagt ögonblick när jag gjorde ett nytt löfte för mig själv. Vi är ju inne i januari månad, en månad som handlar mycket om nystarter. Om förändringar. Det är många som brukar avsluta december månad med att avge ett nyårslöfte. Häromdagen under fikastunden i församlingshemmet kom vi att prata om nyårslöften och jag tror att jag svarade att jag inte hade gjort något, men sedan kom jag på att i ett svagt ögonblick precis innan tolvslaget hade jag sagt att jag skulle hålla mig undan från chips och ostbågar under ett helt år.

Så onödigt löfte för jag vet ju med mig att nu i januari går jag ut stenhårt och är hård mot mig själv för att verkligen hålla det jag har lovat, men sen börjar jag slappna av mer och mer och kanske börjar fuska lite smått och tänker ”ett litet undantag gör nog inte så mycket”, och sen är man helt plötsligt tillbaka i sina gamla vanor. Sen när nästa december kommer igen så ger jag ett nytt nyårslöfte, och sen går det kanske likadant igen. Historien upprepar sig, som man brukar säga.

Allt det här ”outade” jag i predikan för hela den samlade gudstjänstförsamlingen så jag tänker att jag nu har lite press på mig att lyckas, eftersom hela församlingen numer vet mitt nyårslöfte. Då borde jag ha bättre chanser att lyckas. Tycker ni inte det?

Att historien upprepar sig kan man även se i bibeln, och när jag tänkte på det här med löften och att historien upprepar sig använde jag mig av det till min predikan. Gårdagens tema var Jesus dop och jag har ofta återkommit till frågan varför Jesus, Guds son, behöver döpa sig. Varför behöver Guds mänskliga gestalt på jorden döpas? Då brukar jag tänka på den röda tråden genom hela Bibeln och att historien upprepar sig och naturligtvis på vatten och Ande.

Om vi tar det från början så är begynnelsen alltid ett bra ställe att börja på.

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ’Ljus, bli till’, och ljuset blev till.”

Så börjar det allra första kapitlet i bibeln, och där berättas det hur Gud skapar. Och det finns två saker att lägga märke till i de här raderna, två saker som finns med när Gud skapar, nämligen vatten och Ande. Läser man en gammal bibelöversättning står det ”Guds Ande svävade över vattnet”.

Vatten kan stå för både liv och död. Vi är beroende av vatten för att kunna leva, vi behöver det till att dricka och för att hålla oss rena. Men vatten kan också vara någonting skadligt. Det märker vi inte minst när det blir någon stor katastrof, till exempel en översvämning eller en tsunami.

Anden, till skillnad från vatten, står alltid för liv, så när vatten och Ande möts, då innebär vattnet alltid liv. Och det är det som händer i begynnelsen… Gud skapar, vatten och Ande möts, och livet blir till.

Sedan vet ni fortsättningen. Till en början är allting bra, människan lever tillsammans med Gud i Edens trädgård. Men efter ett tag så väljer människan att vända sig bort från Gud, och då bildas en spricka mellan Gud och människan. Människorna blev ondare, själviskare och till slut bestämde sig Gud för att använda sig av vattnet igen…nämligen som en flodvåg över hela världen…allt för att börja om.

Men en person lyssnade på Anden så när vattnet kom innebar det liv för honom. För alla de som inte lyssnade till Guds Ande innebar vattnet död, men för Noa innebar vattnet liv.

Och sen ser vi hur historien upprepar sig. För när översvämningen kom blev hela jorden täckt med vatten. Men vad händer sen? Jo, då står det att Gud lät en vind blåsa över jorden, och vattnet började sjunka undan. Gud skickade en vind över vattnet, Gud skickade sin Ande över vattnet, och livet kunde börja om. Gud sluter ett förbund med Noa, nya löften från människorna görs…en nystart.

Sen hoppar vi fram en bit historien, och då kommer vi fram till Mose. Ni känner till flykten från Egypten. När israeliterna får höra att en armé är på väg mot dem för att hämta tillbaka dem så befinner de sig vid ett hav, och då blir de rädda, för de inte kan fly åt något håll.

Men då talar Gud till Mose och säger ”Säg åt israeliterna att dra vidare. Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet”. Mose gör precis som Gud säger, och vad händer då? Jo, då kommer en stark vind över havet, och den vinden blåste hela natten. Och där vinden blåste fram, där delades vattnet, så att folket kunde gå igenom. Vinden (Anden) gjorde att folket kunde ta sig igenom vattnet. Men när faraos armé kom efter dem, då strömmade vattnet tillbaka, så att de blev uppslukade av havet. För faraos armé, som inte lyssnade till Guds Ande, innebar vattnet död, men för israeliterna, som lyssnade till Guds Ande, innebar det liv.

Efter att Gud räddat folket ut ur Egypten, då ingår Han ett förbund med dem. Det förbundet innebar att folket skulle vara Guds folk att de skulle höra till Honom och lyda de bud Gud gav dem, och att Gud skulle ta hand om sitt folk och välsigna dem. Det här förbundet blev också början på någonting nytt för människan, ännu en nystart. Historien upprepar sig dock. Människorna fortsätter att trotsa och göra sprickan mot Gud stor.

Då hoppar vi fram ytterligare en bit i historien och kommer fram till gårdagens evangelietext, som handlar om när Jesus blir döpt. Det är en rätt konstig text, kan man tycka. För Jesus blir döpt av Johannes, och det dop han döper med är ett omvändelsedop, alltså ett dop som handlar om att lämna gamla synder bakom sig för att börja om på nytt. Men Jesus, han är ju syndfri, och därför behöver han egentligen inte döpas. Så tänker i varje fall Johannes Döparen, och därför säger han till Jesus ”Du behöver väl inte bli döpt av mig? Det är ju jag som behöver bli döpt av dig!”. Men då svarar Jesus honom genom att säga ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.”

När han har sagt det går Johannes med på att döpa honom. De går ut i Jordanfloden tillsammans, och där blir Jesus döpt av Johannes. När han kommer upp ur vattnet, då öppnar sig himlen och Anden kommer över honom som en duva. Vattnet och Anden möts ännu en gång. Sen hörs en röst från himlen som säger ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Då är vi tillbaka till löftena och varför Jesus behövde döpas…för jag tror att det har att göra med att dopet är början på någonting nytt. Det är startskottet för en ny period i historien, det är början på det nya förbundet. Hur Jesu liv såg ut innan han döptes vet vi inte särskilt mycket om. När Jesus har döpts, då börjar det hända saker. Det är då han har sin verksamma del av livet – det är nu han börjar predika, undervisa och göra under. Det är nu han samlar sina lärjungar och reser runt över landet för att sprida budskapet om Guds rike. Och hela den här perioden, den börjar med ett dop.

När människorna blir döpta av Johannes, då gick de ner i floden smutsiga, och i dopet blev de renade. De fick omvända sig från sina synder för att börja om på nytt. Men när Jesus går ner i floden, då är han redan ren. Så istället för att tvätta bort sina synder i dopet gör han det motsatta, han tar på sig synder och kommer upp ur floden smutsig. Han tar på sig folkets synder, dina synder och mina synder, och de synderna bär han på sig ända fram till korset, där han dör tillsammans med alla människors synd. Det är det som är det nya förbundet – Guds löfte att rädda sitt folk – och det förbundet börjar med ett dop, ett dop där vatten och Ande möts.

Historien upprepar sig och jag kommer nog alltid hålla på med olika nyårslöften…jag är människa…inte Gud…jag gör fel och misslyckas men när jag har det som tuffast blundar jag mina ögon och känner Anden och lyssnar. För det finns enbart en av mig, har alltid bara funnits en av mig och kommer så alltid att vara. Så är det för oss alla. Vi är unika och som sådana kan vi var och en alltid lyssna på rösten som säger:

”Du är min älskade, du är min utvalde.”

/m

Jag vet inte hur ni brukar tänka vid nyår, för egen del är det den dagen på året när jag har som svårast att stanna i nuet. Tankebanorna vandrar mellan alla de erfarenheter och händelser som har skett under det gångna året och tankar kring hur det nya året ska gestalta sig. Det är som om jag måste bearbeta det som varit och tänka in alla varianter av vägar som öppnar sig för framtiden. Det är som om jag lever i Dag Hammarskjölds anda när han under några nyårsaftnar skriver:

”Snart stundar natten. Mot det förgångna: tack. Till det kommande: Ja!”

I ren tacksamhet över livet stannar jag upp inför tolvslaget och läser några rader ur Vägmärken. Klockan är nästan 23 och vi tittar på en konsert med Tommy Körberg på SVT 1. TV:n står på och jag låter raderna om det förgångna och kommande vägleda mig i stunden.

Jag är oerhört tacksam för år 2024. Året när jag fick vara med om två vigningar. Dels prästvigningen i januari och dels mitt och Anettes giftermål i september. Pusselbitarna jag kämpat med under många år sattes nu på plats och äntligen är jag vigd och gift (igen). Äntligen togs jag till nåder igen av arbetsmarknaden och efter sju arbetslösa år blev jag nu anställd igen. Av biskopen placerades jag i Svedala och jag kunde inte ha haft ett bättre första år som präst i denna fantastiska församling.

Nyårslöften sätts till höger och till vänster av de flesta, för egen del låter jag ödmjukheten i evighetens tjänst vägleda mig in i år 2025 och släpper det här med nyårslöften. Jag höll min sista mässa i Svedala i söndags och jag missade en hel del i instiftelseorden vid Nattvardsbönen och höll på att glömma bort Välsignelsen. Pinsamt, minst sagt. Mitt förra jag hade grämt mig i veckor efter sådana missar, mitt nya jag tackar för gåvan och erfarenheten.

Det är helt ok att göra misstag, att göra fel, att inte alltid vara perfekt. Det är helt ok att inte veta allt eller behöva fråga någon annan om råd. Det är helt ok att behöva testa och pröva och misslyckas och känna sig otillräcklig…för det är så livet som människa är…och det är precis så det ska vara.

Jag och du lever det här livet för allra första gången och vi föds inte med en erfarenhetsbank av hur allt ska vara. Det är därför helt ok att göra en del fel, för det är så vi lär oss bäst. Insikten jag får ska jag ta med mig in i det nya året…för nog kommer jag fortsätta att testa, pröva, göra fel…och lära mig av erfarenheterna.

För mig blev det så himla tydligt denna nyårsafton att det nya året ska mötas med ödmjukhetens tecken. Livet är ett mysterium och evigheten är ännu mer ett mysterium och att ta in mysteriet så mycket som möjligt i mitt liv och släppa mitt ego är något som jag lever efter.

För nu väntar ett nytt år för oss alla! Med det sagt, så tackar jag er alla som följer mig via denna blogg, läser mina böcker, kommer på mina gudstjänster och låter mig vara en liten del av ditt liv. Tack!

”Mot det förgångna: tack. Till det kommande: Ja!”

/m