Mot det förgångna, tack…till det kommande, JA!

Jag vet inte hur ni brukar tänka vid nyår, för egen del är det den dagen på året när jag har som svårast att stanna i nuet. Tankebanorna vandrar mellan alla de erfarenheter och händelser som har skett under det gångna året och tankar kring hur det nya året ska gestalta sig. Det är som om jag måste bearbeta det som varit och tänka in alla varianter av vägar som öppnar sig för framtiden. Det är som om jag lever i Dag Hammarskjölds anda när han under några nyårsaftnar skriver:

”Snart stundar natten. Mot det förgångna: tack. Till det kommande: Ja!”

I ren tacksamhet över livet stannar jag upp inför tolvslaget och läser några rader ur Vägmärken. Klockan är nästan 23 och vi tittar på en konsert med Tommy Körberg på SVT 1. TV:n står på och jag låter raderna om det förgångna och kommande vägleda mig i stunden.

Jag är oerhört tacksam för år 2024. Året när jag fick vara med om två vigningar. Dels prästvigningen i januari och dels mitt och Anettes giftermål i september. Pusselbitarna jag kämpat med under många år sattes nu på plats och äntligen är jag vigd och gift (igen). Äntligen togs jag till nåder igen av arbetsmarknaden och efter sju arbetslösa år blev jag nu anställd igen. Av biskopen placerades jag i Svedala och jag kunde inte ha haft ett bättre första år som präst i denna fantastiska församling.

Nyårslöften sätts till höger och till vänster av de flesta, för egen del låter jag ödmjukheten i evighetens tjänst vägleda mig in i år 2025 och släpper det här med nyårslöften. Jag höll min sista mässa i Svedala i söndags och jag missade en hel del i instiftelseorden vid Nattvardsbönen och höll på att glömma bort Välsignelsen. Pinsamt, minst sagt. Mitt förra jag hade grämt mig i veckor efter sådana missar, mitt nya jag tackar för gåvan och erfarenheten.

Det är helt ok att göra misstag, att göra fel, att inte alltid vara perfekt. Det är helt ok att inte veta allt eller behöva fråga någon annan om råd. Det är helt ok att behöva testa och pröva och misslyckas och känna sig otillräcklig…för det är så livet som människa är…och det är precis så det ska vara.

Jag och du lever det här livet för allra första gången och vi föds inte med en erfarenhetsbank av hur allt ska vara. Det är därför helt ok att göra en del fel, för det är så vi lär oss bäst. Insikten jag får ska jag ta med mig in i det nya året…för nog kommer jag fortsätta att testa, pröva, göra fel…och lära mig av erfarenheterna.

För mig blev det så himla tydligt denna nyårsafton att det nya året ska mötas med ödmjukhetens tecken. Livet är ett mysterium och evigheten är ännu mer ett mysterium och att ta in mysteriet så mycket som möjligt i mitt liv och släppa mitt ego är något som jag lever efter.

För nu väntar ett nytt år för oss alla! Med det sagt, så tackar jag er alla som följer mig via denna blogg, läser mina böcker, kommer på mina gudstjänster och låter mig vara en liten del av ditt liv. Tack!

”Mot det förgångna: tack. Till det kommande: Ja!”

/m