Då är vi förbi julen och har gått in i ett slags ”mellandagsmood”. Jag är som vanligt på mitt arbete i Svedala och övar sång inför söndagens mässa samt förbereder predikan med mera. Tänker på ”post-jul”, det som händer efter jul. För egentligen vill jag stanna i alla de underbara möten som skedde vid julbönen, midnattsmässan eller vid den öppna julen på församlingshemmet. Stanna vid det kristna budskapet om att frälsaren föddes som ett litet värnlöst barn. Vi behöver inte gå upp och sträcka oss till Gud, Gud kom ned till oss. Sedan kom Annandagens rödfullhet med bibeltexter om martyrernas blodiga offer. Om våld och splittring och jag tänker i mitt stilla sinne…vad hände med friden?

Jag vill så gärna stanna kvar i den glädje och frid som julevangeliet och julnatten sprider. Glädje, frid och en frälsares födelse. Så kommer Annandagen och med ens är det tvära kast. Här möts vi av berättelser om splittring och offrande av våra liv. Från julens vita glädje till annandagens blodröda förföljelse.

Hur går det ihop – julens glada budskap med vittnesmål om splittring och våld. Det går tyvärr ihop, för det är så vår värld ser ut. Julens budskap är inte att vi till varje pris ska förvänta oss harmoni utan julens budskap leder till att det finns oliktänkande i denna värld och vi kristna måste hela tiden vara beredda på att möta motstånd.

Att Gud blev närvarande mitt i vår värld, född i en krubba i ett stall och med ett budskap som leder till fred och frid ger eko om att Guds närvaro i världen inte är bekväm för alla.

För jag tänker det är så vi ska läsa och förstå texterna under Annandagen. I episteln möter vi Stefanos, som har talets gåva, och som stenas till döds när han sprider sin övertygelse om Kristus. Stefanos sanna vittnesmål kom att kosta honom hans liv. Även i dagens värld möter vi människor som dessvärre kan mista livet när de sprider det kristna evangeliet. För oss här i Sverige upplever jag dock mer att det inte i första hand handlar om fysisk förföljelse utan mer ett kompakt motstånd mot vårt budskap. I vår värld vill vi gärna ha tydliga svar och förklaringar, att då sprida budskap om trons mysterium är svårt.

För visst kan även vi kristna sympatisera med skeptiker, ateister och agnostiker och dela känslan av en frånvarande Gud i världen. Igår var det exempelvis exakt 20 år sedan den hemska tsunamin som drabbade det indonesiska öriket med en sådan kraft efter en jordbävning att 226 000 människor miste livet och över 5 miljoner blev hemlösa. Också jag känner mig betryckt av Guds tystnad och känslan av att Gud är långt borta. Jag inser att världens kluvenhet och livets många paradoxer kan ge upphov till en känsla av att Gud inte finns.

Men jag kan också se andra möjliga tolkningar av den till synes frånvarande Guden och budskapet under Annandag jul vittnar om att vi kristna måste ha ett tålamod och stå fast vid vår tro, oavsett dess konsekvenser.

För det är just tålamodet som är skillnaden för oss som tror och den som inte tror. Det som många gånger förenar en ateist med en religiös fundamentalist är att de går så ovarsamt fram med det mysterium som vi kallar Gud. Vi får aldrig betrakta ett mysterium som Gud som avklarat. Ett mysterium kan aldrig lösas. Vi måste ha tålamod i hoppet och stå fast vid vår tro.

För jag skulle inte ha kommit till tro om tecknen på Guds närvaro låg helt öppet för oss alla, helt åtkomliga för världen. Då skulle det ju helt enkelt inte behövas någon tro. För visst finns det en viss sorts tro som uppstår under de enkla glädjeämnena eller hänförelsen över något enkelt som rymmer en ärlighet och äkthet men min tro kan både plötsligt och oväntat bryta igenom i viktiga skeenden på livets resa där mörkret tycks råda.

En mognad tro för mig blir således att ta mysteriet på allvar och acceptera och uthärda dessa svåra stunder i livet, och tro även när Gud känns så där frånvarande som Gud ibland kan kännas. För ska vi vara ärliga behöver vi ingen tro när allt flyter på eller när vi ställs inför orubbliga sanningar, vi behöver tron i de där gråzonerna när livet och världen fylls av ovisshet. Och trons roll är inte att släcka vår tröst efter fakta eller vishet utan att lära oss leva med mysteriet.

Tro, hopp och kärlek är tre nycklar som vi får med oss på vår livsresa. Tron och hoppet är uttrycket för vårt tålamod i stunder av prövning och kärlek utan tålamod är ingen äkta kärlek. Tro, hopp och kärlek är tre aspekter på vårt tålamod med Gud, tre sätt att hantera upplevelsen av att Gud ibland känns långt borta.

Tron är helt enkelt en gåva som överskrider mänskligt förnuft. Jesus varnar i evangelietexten för splittring som kan komma i vår väg även om vi sprider budskap om sammanhållning, för så är det för oss människor. Vi verkar inte alltid lära oss av historien, vi misslyckas och försöker igen. Och även om det finns mycket splittring i världen vill jag ändå tro att vi alla människor vill samma sak, nämligen leva i fred med varandra. Vägen dit kan vi tycka olika om men målet är detsamma. Och vi kan genom vår tro vittna om det tålmodiga hoppet. För är det någon som är tålmodiga med oss och våra misslyckanden så är det Gud. Jag är därför tålmodig tillbaka!

/m

När jag idag läser ännu en gång Thomas Manns lilla skrift, Tyskland och tyskarna, så är det för att förstå min samtid. Det kan låta märkligt att ta till en sådan gammal skrift för att förstå min samtid men jag har svårt för samtidens politiker, oavsett politisk färg, när de hela tiden skyller på varandra när olika samhällsutmaningar kommer på tal. Att få vända sig till historien kan vara en utmärkt ingång för att ta lärdom kring nuet.

De flesta av oss känner till denna 1900-talsgigant, Thomas Mann, som kanske mest är känd för sin roman Bergtagen eller Huset Buddenbrook som enligt många låg till grund för hans Nobelpris. För egen del har jag alltid återkommit till den betydligt mindre skriften, Tyskland och tyskarna, som skrevs för att försöka förstå hur det kunde gå så fel, att det tyska folket kunde sätta sitt hopp till en tysk diktator som ledde landet till andra världskrigets fasansfulla krigsskådespel samt den raspolitik som genomfördes i systematisk skala. När Tyskland i sviterna efter första världskriget vände sig till en ökad nationalistisk åskådning gjorde Mann tvärtom. Från att ha hyllat det första världskriget som en nödvändighet blev han demokratins stora försvarare och tvingades i exil i slutet av -30 talet. Han tog sin tillflykt till Amerika och det var där han till slut skrev, Tyskland och tyskarna, som en uppgörelse med varför det blev som det blev.

Det är som sådan jag nu läser om skriften, för att förstå varför vår generation verkar göra liknande politiska samhällsresa som -30 talets Tyskland gjorde. Nu för tiden har vi politiker som skyller på ”den andra” sidan så fort vi hamnar i olika politiska kriser, såsom exempelvis el-krisen just nu. På politiska skalan skyller högersidan på att den förra regeringen la ned kärnkraftsreaktorer medan den andra sidan skyller på den införda prismodell som nuvarande regering infört. Sanningen är mer komplex än så och det är där likheten från -30 talets Tyskland kommer in i mitt medvetande.

Mann beskriver det utomordentligt väl i sin skrift, att skilja ”de goda” tyskarna från ”de onda tyskarna”, att skilja på de som ”har rätt” och de som ”har fel”, är något som man kan göra i efterhand. I en nutid är det alltid lätt att skylla på den andra sidan men likväl är det något som är fel att göra, för vi som lever i en samtid har alltid ett delansvar för rådande situation. Att vara tysk var per definition att vara ansvarig för det som sedan hände var enligt Mann det riktiga, inte att skylla på någon annan.

Det är lätt att hålla med Mann samtidigt så får man läsa skriften utifrån den tidens kontext. Det handlade mycket om att försöka finna ut det specifika tyska och inte det allmänmänskliga som jag försöker leta efter i min samtid. Med det sagt så tänker jag ändå på Mann när jag försöker förstå min egen samtid. För dagens politiker ger enkla svar på komplexa utmaningar och då blir jag fundersam. Som om Ebba Busch verkligen tror att vi går på hennes retorik om att dagens elprissituation i Sverige enbart kan skyllas på den förra röd-gröna regeringen, eller att vi går på Magdalena Anderssons retorik som hon hade i Ekots lördagsintervju att dagens elprissituation beror på högerregeringens nya prismodell. Sanningen är mer komplex än så och det vet ju vi alla, så varför håller dagens politiker på med den här retoriken? Det är då jag vänder mig till Thomas Mann.

För är det något som kan förklara varför -30 talets tyskar vände sig till en diktator så är det Manns skrift. Kan skriften förklara varför vi har politiker som kör retorik som dumförklarar svenska folket? Jag tror det. För skyller man på någon annan så läggs ansvaret för fiaskot där, det är den enkla retoriken, det är den enkla pedagogiska modellen som vår samtids politiker håller på med.

Jag vet inte om ni kommer ihåg Novus och TCO:s undersökning efter förra valet 2022 om hur vi svenskar tyckte att politikerna skött sig den senaste mandatperioden. Något som stack iväg i undersökningen var att svenskarna tyckte att politikerna saknade ansvarstagande och att man skyllde på den andra sidan av politiska skalan för misslyckanden. I dess kölvatten fanns också en bred önskan att politikerna tog mer ansvar och gjorde breda överenskommelser gällande stora, politiska frågor. Man ville helt enkelt ha mindre skyllande på andra sidan och mer uppgörelser. Mer ansvarstagande.

Man kan väl inte säga att det blivit bättre sedan dess, snarare tvärtom. När regnet smattrar mot mitt ansikte på min run streak day 3522 längs Sibbarps strand tänker jag på Mann och vår nutida politiker här i Sverige.

Det är mycket snack om elpriser just nu. Av naturliga skäl. Elpriserna har ju skenat likt en börskurs under -80 talet och här har ju hela politiska skaran ett ansvar, det vet ju vi som varit med ett tag. Att Busch och Andersson skyller på andra sidan gör ju bara att de för ett löjes skimmer över sig. Frågan är varför vi nöjer oss med dessa politiker som hela tiden skyller på andra? Varför inte lyfta oss ytterligare en nivå och fundera på varför vi har fått politiker som alltid svarar att det är den andres fel. Är vi verkligen så korkade att vi nöjer oss med att raljera över det självklara att en oppositionspolitiker säger en sak innan valet och en annan sak efter valet när man hamnar i maktställning. Det är väl inte så konstigt. Det märkliga är att vi har blivit så vana vid att politikerna svarar helt obehindrat att de hade rätt även när de hade fel för de skyller alltid på den andre. Är det den nivån vi vill ha i vårt politiska landskap?

Den här el-priskrisen är mer komplex än att skylla på den andra. Det är en el-marknad som är avreglerad som vissa politiska partier stod bakom att avreglera. Det är en prissättning som marknaden reglerar. Det är en tillgångsfråga som politiskt även handlar om hur vi ska hantera miljöfrågan. Den ena sidan skyller på att den ena sidan avvecklat kärnkraften alltför snabbt medan den andra sidan pratar om att den andra inte hanterade effektskatten rätt. Beskyllningar hit och dit men vi är ju inte så korkade att vi inte kan vår historia. Politiker tycks tro att vi har kort minne men det har vi ju inte. Att skylla på den ene eller den andre är inget vi går på.

Vi som varit med ett tag vet att alliansregeringen fattade beslut år 2009 om avvecklingslagen och att det då återigen blev lagligt att förnya kärnkraften. Det innebar att det inte längre blev något förbud om att bygga ny kärnkraft, med vissa förbehåll förstås. Man fick bara bygga på vissa särskilda platser mm. Samtidigt ville ju alliansen minska beroendet av kärnkraft. Ni kommer väl ihåg resonemanget om ”det tredje benet” med det förnybara. Just då hade väl inte det här med avvecklingslagen någon speciell betydelse. Historiskt kanske effektskatten har haft större betydelse. Ni vet den skatt som infördes år 2000 på kärnkraft. Den infördes ju efter en politisk debatt om det här med ”överpriser” som man tyckte att el-leverentörena tog. Sedan följde ju ett antal år då olika regeringar höjde den här effektskatten. Socialdemokratiska regeringen år 2006 och alliansen 2008 och slutligen S+Mp+V innan elpriserna sjönk och då blev ju effektskatten en sådan belastning för elproducenterna (närmare en tredjedel av kostnaden blev en skattekostnad) och då tog den förra regeringen bort effektskatten i samband med energiöverenskommelsen år 2016. Man kan således säga att det finns två energiöverenskommelser, dels 2009 där allianspartierna kom överens om att man accepterade utbyggnad av nya kärnkraftsreaktorer men att kärnkraften skulle bära sina egna kostnader, det vill säga utan statliga subventioner. Samtidigt beslutades att subventioner skulle ges till vindkraft och solkraftverk. Överenskommelsen som offentliggjordes den 5 februari 2009 innebar ett genombrott för de borgerliga partierna som fram tills det datumet varit splittrade i energifrågan, framförallt med anledning av Centerpartiets tidigare motstånd till kärnkraft. Sedan kom överenskommelsen med bred politisk enighet år 2016 med målet om 100% förnybar elproduktion år 2040 där det slogs fast att avvecklingslagen om kärnkraft inte kommer att återinföras. Kärnkraftsparentesen blev förlängd genom att inom ramen för maximalt tio reaktorer tillåta nybyggnation på befintliga platser. Tillstånd kunde ges för att successivt ersätta nuvarande reaktorer i takt med att de nådde sin ekonomiska livslängd.

Tanken var ju att skapa långsiktiga spelregler för elmarknadens aktörer. Mycket handlade om att skapa förutsättningar för att allt kring el skulle hanteras av marknaden. I början diskuterades exempelvis el-certifikat, som senare togs bort. (En parentes är att även vi som då var regiondirektörer hade diskussion vid några möten om det här med el-certifikat för att säkra elen för våra respektive regioner…men det är en annan diskussion).

Med den här historiegrunden kan man väl säga att alla partier, förutom i vissa fall V, har äran att kunna säga att man är delaktig i dagens elpolitiska situation. Med de regler som nu gäller är det därmed svårt att säga att den ena eller den andres sida har varken rätt eller fel. Efter år 2016 är det således en marknadssituation som avgör hur el-producenter agerar. Allt utifrån politiska överenskommelser där de flesta politiska partierna varit med. Att då skylla på den ena eller den andra är naturligtvis inget som vi väljare i detta avlånga land tycker är så särskilt klokt. Vi vet att sanningen är mer komplex än så. Vi är inte korkade, eller?

Vi är tydligen dock så korkade att vi tillåter våra politiker att alltid skylla på den andra sidan. Trots att vi vet att sanningen är mer komplex än så. Det tycks dessutom som att vi accepterar politiker som medvetet, som retorik, alltid säger att man i alla tider hade rätt. Oavsett om man var i opposition eller i maktposition. Är vi verkligen så korkade?

Är det inte så att vi vill ha politiker som står för en viss politisk inriktning och som för fram det. Som står för sin politik och inte pratar om andras politik. Som inte skyller på andra utan utgår hela tiden från sitt. Vi fattar att det är en sak att säga att man vill sänka bensinpriset med X% innan valet (Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson) men att det blir ett annat resultat efter valet då man sitter vid makten. Vi fattar att man kan hålla fram en dammsugare som oppositionspolitiker (Ebba Busch) och raljera kring den då förda regeringens politik och sedan i maktsituation tvingas ändra sig helt och själv föra fram dammsugarens avhållande. Vi fattar det.

Det som vi inte fattar är varför man inte säger som det är. Det vill säga att ”jag sa det där som opposition och det här säger jag som makthavare”. Att erkänna att det är skillnad. Att erkänna att jag hade fel. Att erkänna att vallöften är en sak och att realpolitik är en annan. Att erkänna att sin egen politik framförd i opposition är en annan sak än realpolitik i maktposition. Det sägs ju att vi får de politiker vi förtjänar och just nu verkar vi vilja acceptera politiker som skyller på andra och hävdar att man alltid haft rätt. Är vi verkligen så korkade?

Thomas Mann har lärt mig att vi alla har ett ansvar, även om vi inte är direkt inblandade, för vi är alltid människor i ett stort sammanhang. När ska vi alla börja ta ansvar och inte skylla på andra?

/m

Jag och min fru springer längs Sibbarps strand. Det är mörkt, krispigt i luften och stjärnklart. Jag njuter av löpturen. Öresundsbron tornar upp sig med två av sina fyra pontoner tända. Det är adventstid och jag tänker på ljuset.

Stress, oro, frustration. Allt ska hinnas med innan jul. Allt för att lugnet ska infinna sig under jul. Blir det lugnt? Oftast inte. Då ska allt upplevas så att julen maximeras till fullo. Känner ni igen er?

Även om ni känner igen er eller inte så är det många av oss som känner väldigt mycket inför julen. Alla dessa känslor finns och påverkar oss alla.

I allt detta vill jag slå ett slag för traditionen, för advent, för Lucia, för ljuset. Låt oss stanna upp en stund. Andas in och ta vara på nuet, för något annat finns egentligen inte just nu.

I en föränderlig samtid och med oändligt många tolkningar av det som pågår är det inte konstigt att frågor om identitet, tillhörighet och livet i stort kommer upp. Så var det faktiskt även på Jesu tid. Oroliga tider. Trots alla dessa oroliga tider så finns det något existentiellt över att låta ens inre lysas upp.

I den episteltext som läses i våra kyrkor nu på söndag slås ett slag för att vi ska låta profeternas ord lysa likt en lampa i ett mörkt rum fram tills dess att dagen gryr och tills morgonstjärnan går upp i ens hjärta. Fina ord …morgonstjärnan går upp i ens hjärta.

Lucia 2024. En mångfacetterad tradition. Oavsett om ni ser Lucia som det italienska 300-talets helgon som det är eller en skönsjungande person som sjunger sånger som hör julen till så tänker jag i alla fall alltid på ljus när Lucia infaller. På det där ljuset som bryter det mörka. På den där morgonstjärnan som går upp i ens hjärta.

I min tro finns det alltid ett ljus som går där vid min sida och lyser upp min väg. Ljuset gör inte alltid så att jag slipper problem eller utmaningar eller hamnar i tråkigheter, men jag vet att jag inte är ensam.

För ljuset gör någonting med oss människor. Det öppnar upp oss och för mig finns det något fint att stanna i adventsljuset ett tag. Att inte låta sig stressas av juletidens alla måsten. Att ta vara på adventstidens tradition om att det handlar om förberedelser och väntan. Att låta adventstiden vara advent…den där fastetiden och förberedelsetiden och inte ta ut julen i förväg. Paketen hör julafton till, likaså maten, likaså granen…lämna det nu. Julen kommer i alla fall.

Lucia 2024. Låt morgonstjärnan och ljuset gå upp i ditt hjärta. Advent förenar dåtid, som vi inte kan göra något åt för det har redan hänt med framtiden som vi ändå inte vet någonting om. Då återstår nuet, adventstiden, ljuset, här och nu. Lucia 2024. Andas och ta in ögonblicket, för det är det enda du har.

”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram”

/m

Följ gärna min kampanj för ACT – in och swisha en valfri gåva:

Jag har den senaste tiden nördat ned mig i 1917 års version av Psaltaren 139. Jag vet…det låter kanske inte allt för roligt…men det är fascinerande. Du når nya insikter. Jag lovar dig!

Den 139:e psalmen har alltid fascinerat mig. Kanske för att den kan läsas ur två diametralt motsatta sinnesstämningar. Dels från den som känner sig arg på Gud, ”Du finns överallt, ingenstans kan jag fly från dig”. Dels från den som vill känna sig trygg med att Gud alltid finns där, ”Tack, Gud. Du är med mig överallt”. Nu har jag låtit 1917 års bibelöversättning vandra vid min sida några veckor och jag kan helt enkelt inte sluta. 1917 är mitt nya jag.

Det började för någon månad sedan. Jag är på Öland med min fru och en gemensam vän. De båda älskar loppis, vilket gör att vi hamnar vid Stenladan utanför Algustrum och deras loppisbutik. Jag är måttligt road men fastnar vid deras bokhylla där en del böcker finns för försäljning. Jag noterar två äldre biblar som består av Nya testamentet samt Psaltaren. Båda böckerna bär 1917 års översättning och jag slår till. 40 kronor fattigare lämnar jag Öland. Snart kommer jag inse att dessa kronor är välinvesterade pengar i min själsliga utveckling.

Redan på kvällen i vårt sommarhus utanför Kalmar börjar jag läsa. Det svenska språket i 1917 års översättning känns som bomull för mitt inre. Läser på måfå lite texter här och där. Jag njuter. Att exempelvis läsa ”dödsskuggans dal” istället för ”mörkaste dal” gör att mitt inre får andra associationer än vad jag tidigare låtit mig få. Språket öppnar upp nya dörrar i mitt inre och jag låter mig beröras. Läser selektivt och låter det bli en egen ritual till att stanna upp en stund efter varje vers och känna in mitt inre. Det blir till slut en dialog med mig själv jag inte vill vara utan.

På vägen till Linköping i torsdags kväll tänker jag att helgen skall ägnas åt psaltarpsalm 139 i 1917 års version. Sagt och gjort. Psalmens första verser radar upp olika uttryck som visar att Gud har en fullständig kännedom om alla människor, och då menas verkligen alla. I 1917 års version låter jag ord som ”fjärran ifrån” och ”kunskap som är mig alltför underbar” bära mig ytterligare inåt i min själsliga resa. När jag jämför med Bibel 2000 blir jag nästan irriterad hur den översättningen har förstört och nyanserat så mycket så att det blir ytligt. För visst är det skillnad på att ”Gud omger mig” som det står i Bibel 2000 kontra ”Gud omsluter mig” i 1917 års version?

Jag går igenom vers efter vers och jämför. Visst har språket utvecklats men vissa ord i 1917 års version öppnar upp en dörr till något djupare. I vers 10 så står det dessutom att ”Gud skulle leda mig”…men det har helt fallit bort i Bibel 2000.

Jag lägger ifrån mig Bibel 2000 och inser att jag hädanefter låter 1917 års version bli mitt sällskap framöver. Känner mig ”omsluten på alla sidor”…inte något annat.

/m

Jag ger mig av en aning senare än vad brukligt är på mina morgonjoggar. Har unnat mig en sovmorgon ända till 8 idag. Det är söndag, andra advent, och sista gången för detta besök i Linköping som Tinnerö eklandskap blir mitt andningshål. Löpningen går förvånansvärt lätt och jag njuter av varje steg och dess tassande på grusvägarna och stigarna.

Har tidigt på morgonen läst att syriska rebellstyrkor med diverse olika grupperingar har lyckats störta al-Assad i Syrien. Tydligen har han redan flytt Damaskus. Världens olika krigsskådespel blir min inre resa denna löptur. Den 10:e december varje år infaller Internationella dagen för mänskliga rättigheter som instiftades av FN år 1948, och på tisdag infaller detta års internationella dag. Jag är en varm anhängare av dess anda i form av att skydda och främja alla människors rättigheter och lika värde. Rättigheterna är universella och gäller för alla människor. Rättigheterna är ovillkorliga, men just nu är det väldigt många humanitära katastrofer som pågår runt om i världen för att det ska kännas som en fullgod efterlevnad av FN:s stadgar för mänskliga rättigheter. Nu väntar väl en ny flyktingkatastrof i Syrien.

Det är mycket som händer i mellanöstern och det är sannerligen en komplex situation där dåtid och nutid faller samman i en slags hopplöshet kring framtiden. Varje enskild människa och enskild gruppering verkar äga sanningen om just varför vi har hamnat i denna situation och vad som behöver göras åt situationen. De mänskliga rättigheterna för människorna som verkar och bor i dessa områden hamnar tyvärr långt bort i prioritet när maktens män (för det är i princip enbart män i dessa länder) försöker agera politiskt med det de har att ta till i form av retorik och vapen. Hur hamnade vi här?

När den förra regeringens UD kom ut med sina olika bedömningar om situationen i olika stater brukade jag ta del bland annat bedömningen av hur det går med utvecklingen av mänskliga rättigheter i exempelvis Palestina-området. Jag kommer ihåg rapporten från 2019 vilket var en osedvanligt nyanserad bild över staten Israels arbete med mänskliga rättigheter. Där berördes naturligtvis även ockupationen av landområdena och det upptrappade våldet. Inte minst racketattackerna från Gaza mot civila mål i Israel. Jag slogs dock över hur det betonades att staten Israel är uppbyggd enligt rättsstatliga principer och att det i sig skulle vara en garant för bland annat arbetet med mänskliga rättigheter i området. Med tanke på allt som skett i Gaza efter Hamas vidriga terrorattack så kan man verkligen undra om 2019 års konstaterande att den rättsliga staten som garant är trots allt ingen garant för mänskliga rättigheter.

När jag springer längs Tinnerös åkermarker och njuter av mina löpsteg kan jag inte låta bli att kontrafaktiskt gå tillbaka i tiden och fundera på vad som skett ifall inte Oslo-processen misslyckats? Tvåstatslösningen var nära men samtidigt härskade ayatollorna i Iran och PLO är något annat än en politisk aktör i en rättstat. Hamas grund i att verka i denna komplexa situation kanske hade sett annorlunda ut ifall Oslo-processen lyckats?

Jag har precis läst Magnus Ranstorps bok, ”Hamas: Terror inifrån”, för att få en inblick i hur en terroristorganisations logik, om det nu finns någon logik, ser ut. Det är en fascinerande läsning som ger en inblick i Hamas grundande fram till terrorattackerna den 7 oktober. Genom att undersöka Hamas historiska utveckling belyser boken på ett fascinerande, men även skrämmande sätt, hur en terrororganisation frodas och växer och hur en framtida tvåstatslösning kan te sig. För något som allt sedan oktober förra året varit något av en gåta för mig är hur Hamas kunde bli så starka och hur Israel kunde underskatta denna organisation så fatalt?

Rent militärt var ju angreppet den 7 oktober en framgång för Hamas, enligt Ranstorp hade Hamas förberett sig över 10 år för denna operation. Den israeliska militären var mycket i Västbanken och koncentrerade sig på skyddet av de illegala bosättarna istället för skyddet för de som bodde nära Gazaremsan på israelisk mark. Israel regeras också av en högerregering som jag kallar högerextremister och denna har visat med tydlighet att de vill begrava demokratiska värderingar, vilket påskyndat Hamas och dess allierade i Iran att påskynda dessa destruktiva handlingar.

Benjamin Netanjahu har ju hela tiden ansträngt sig för att förhandlingar med Palestinska företrädare ska misslyckas. Han har nämligen aldrig velat ge upp de ockuperade områdena, jag tror helt enkelt inte han vill ha en palestinsk stat, en tvåstatslösning. Här har naturligtvis Hamas kunnat frodas. Efter Obamas presidentperiod med försök till förhandlingar begravde ju Trump och Netanjahu dessa förhandlingar. Något som Biden-administration har fortsatt med. Eftersom de palestinska myndigheterna inte riktigt fungerar sökte naturligtvis palestinier i ren frustration sig alltmer till en organisation som Hamas. I denna miljö växte Hamas och lovade att slå till, med hopp om brett stöd från övriga araballierade.

Häftigheten och den oproportionella motattacken från Israel efter terrorattacken den 7 oktober har dessutom skapat en polarisering som övergår allt sunt förnuft. Som exempel kan nämnas att de palestinska invånarna på Västbanken blir allt oftare offer för våld från fanatiska bosättare. Otroligt tragiskt, inte minst ur ett perspektiv som kallas mänskliga rättigheter. Israel har envist hävdat rätten att försvara sig efter Hamas terrorattack men det är svårt att bortse från den brutalitet som drabbar civila palestinier där över 70% som dödats av israelisk militär är kvinnor och barn. Efter att ha läst Ranstorps bok förstår jag Hamas taktik med att använda sin egen civila befolkning som mänskliga sköldar i detta krig. Vidrigt.

Begreppet folkmord är det som Internationella brottsmålsdomstolen nu använder om israeliska statsledningens agerande i detta krig. Oavsett historien, Hamas frodande, terrorattacken den 7 oktober så är det svårt att inte hålla med ICC. Israels totala belägring av Gaza, med avstängning av vatten, el och mat, samt inskränkningar i tillgången till sjukvård och avhumaniserade åtgärder tillsammans med urskillningslöst bombande gör det svårt att tycka annorlunda.

Den tvåstatslösning som Oslo-processen var inne på är långt borta. Avståndstagande från FN:s stadga om mänskliga rättigheter samt demokratins liberala principer spelar hela den här situationen i händerna. Populismen i Israel och väst samt auktoritära strukturer i arabländerna gör att båda sidorna häller bensin på elden.

När jag tassar hemåt från Tinnerö eklandskap kan jag inte låta bli att fundera över om staten Israel, de Palestinska representanterna och hela det internationella samfundet inte hade givit upp fredsprocessen, som Oslo ändå initierade och som var så sent som under Obamas presidentperiod högst aktuell, skulle Hamas verkligen ha kunnat utföra denna terrorhandling? Och om staten Israel upphört med sin bosättarpolitik, skulle verkligen detta krig ens funnits?

En sak är dock säker…om alla levt efter FN:s stadga om Mänskliga rättigheter skulle världen verkligen vara en bättre värld för oss alla.

/m

Följ mig gärna och ge ett litet bidrag på min resa ned till run streak 10 år. Swish/qr-kod här nedanför:

Jag springer förbi min gamla arbetsplats under min morgonjogg här i Linköping. Klockan är strax efter 07:00 på morgonen. Det är dag 3514 på min run streak och jag är tillbaka vid regionkansliet. För 7.5 år sedan gick jag ut ur dörren och har inte varit tillbaka sedan dess. Jag stannar upp vid dörren och säger,

”Fader, förlåt dem, för de visste inte vad de gjorde”.

Jag lämnar regionkansliet och springer vidare. Tänker på Hammarskjöld. Det är påsk år 1960. Dag Hammarskjöld sätter sig vid sitt skrivbord i våningen på 73:e gatan i New York. Det är den första anteckningen det året. Han skriver,

Förlåtelsen bryter orsakskedjan genom att den som ”förlåter” – av kärlek – tar på sig ansvaret för följderna av vad du gjort. Den innebär därför alltid ett offer.

Jag har ägnat många timmar de senaste 30 åren till att grubbla kring dessa rader. De innehåller de typiska Hammarskjöldsliknande orden såsom förlåtelse, orsakskedja, kärlek och inte minst offer. Orden är teologiska av sin natur och det är inte konstigt att tankarna dras till Hammarskjölds inledning i sin bok om att dessa rader är hans ”förhandlingar med mig själv – och Gud”. Förlåtelse är svårt. Det är något vi människor gör, men är det vår sak att göra?

Jag har skrivit en bok i ämnet, Jag är paria, om vem som kan be om förlåtelse och inte minst för vad och sedan har jag skrivit en kandidatuppsats i teologi om ämnet, där försonings- och förlåtelseprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna granskades. Jag kommer helt enkelt inte runt ämnet förlåtelse. Det ligger där som en slags sten i höger löparsko när man precis har kommit in i andra andningen. Förlåtelse ligger där och skaver.

Jag brukar ibland bläddra i min konfirmationsbibel. Egentligen bara av nostalgiska skäl. Eftersom jag är konfirmerad i början av -80 talet så är det den nya NT-varianten, NT-81, som finns. Det här är således mellanperioden innan Bibel 2000. Det finns få anteckningar i min konfirmationsbibel, men det finns en vers som är understruken. Det är när Jesus hänger på korset och ser ned på sina bödlar, de romerska soldaterna, alla människor som står där, sin mor, Johannes och Maria Magdalena. Enligt Lukas sa Jesus,

Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör (Luk 23:34)

Ni som kan er Bibel vet att Jesus ofta återkom i sin undervisning kring att vi människor skulle förlåta varandras synder. Han lät det till och med gå in i den bön han lärde lärjungarna som vi fortfarande ber i varje gudstjänst,

Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss (Matt 6:12)

Han själv förlät människor för deras synder och skulder och kort före sin död vände han sig således direkt till sin Fader med en begäran om att han skulle förlåta dem som sett till att han hamnat på korset. Ja, hängandes på korset förlåter han inte själv, utan han ber sin fader förlåta människorna. Har det betydelse i sammanhanget?

Jag tänker att Hammarskjöld har en poäng. Den som förlåter tar på sig ett ansvar. Man bör vara respektfullt medveten om hur svårt det är i en relation med någon annan människa att kunna förlåta. Vilken ansträngning som krävs. Att försöka tvinga fram en förlåtelse är en inre självmotsägelse och att alltför lättvindigt bara kasta ur sig ett ”Förlåt, då” är en pyrrhusseger. Vi bör därför vara tålmodiga om vi själva eller andra behöver en viss tid för att låta förlåtelsen mogna fram. Man får inte ha för bråttom. Den som säger förlåt för tidigt kommer märka att marken inte bär längre fram. Ett förlåt ska göras, men det handlar om att ta förlåtelse på allvar.

Behovet av förlåtelse i vår värld tror jag är väldigt stort. Vi är människor och vi är sociala varelser. Vi hamnar i situationer där både osämja, aggressivitet, missförstånd och våld är en naturlig del av vårt samhälle. Även här tänker jag att Hammarskjöld var inne på något viktigt, nämligen att förlåtelsen bryter orsakskedjan. Utan förlåtelse förblir vi fångna i en ond cirkel av orättfärdighet och ytterst våld. Här tror jag det är viktigt att understryka att förlåtelse är inte blåögd naivitet som slätar över allt. Förlåtelse är ej heller bortträngning som strävar efter lugn och ro. Bortträngning kan aldrig vara en lösning på ett problem. Att svälja sin ilska har alltid ett pris. Förlåtelsen om den är välgrundad möter ondska, ilska och orättfärdighet på ett modigt sätt. Det är det verktyget som finns där vi kan gå vidare sida vid sida.

Förlåtelse är dock aldrig detsamma som att glömma. Det är viktigt. Om vi har blivit utsatta för en djup oförrätt så finns det kvar i vårt minne, det kan sitta kvar både i vårt psyke men även kroppsligt, fysiskt. Blir vi sårade lämnar det ärr efter sig som påminner oss. Förlåtelsen betyder inte att vi glömmer, utan att vi minns annorlunda. Vi minns på ett sätt som inte låter ilskan, förbittringen och agget ligga kvar och förstöra nuet för oss. Förlåtelsen öppnar upp en väg in i framtiden, medan det som ligger där, det som ännu ej blivit förlåtet håller oss fångna i det förgångna.

Förlåtelse är inte en svaghet, utan kräver mod och kräver stor kraft. Det föregås av en tid med oftast stor vånda. Dock är förlåtelse inte detsamma som straffrihet. Ett juridiskt straff är något annat, det sker i en domstol, ett förlåt sker i hjärtat. Förlåtelse är dock inte detsamma som omedelbar försoning. Här är Antje Jackelen, emeritus Ärkebiskop, oerhört tydlig i den försoningsprocess som nu sker mellan Svenska kyrkan och samerna. Hon säger att förlåtelsedelen ”äger inte Svenska kyrkan” och kan därmed inte ställa krav på samerna om och när ett förlåt kan ske. Utifrån Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket har Svenska kyrkan diskuterat det teologiska försoningsbegreppet. På Svenska kyrkans hemsida har det lagts ut områden som de benämner ”försoning i ett teologiskt perspektiv”. Texten börjar med ett konstaterande att om kyrkan har gjort sig skyldig till oförrätter mot en grupp eller gemenskap så behövs det en försoningsprocess i vilken ånger, bekännelse, gottgörelse och förlåtelse är igenkännbara steg på vägen mot en fullbordad försoning. Förlåtelse är därmed en del av försoningsprocessen som lyfts upp i synen på försoning på Svenska kyrkans hemsida.

Den som ber om förlåtelse förväntar sig att den andra parten både kan och vill förlåta. Vi ber Gud om förlåtelse eftersom vi har löftet om att Gud förlåter. Något sådant löfte kan inte begäras av ett folk som lidit under förtryck. En ursäkt uttalas; den kan bejakas och accepteras. Men först och främst är den ett erkännande av den felande partens moraliska ansvar – utan att motparten förväntas svara med att förlåta.

Kanske handlar förlåtelse mycket om en mognadsprocess för en människa. Att förlåta innebär att du lämnar agget och ilskan bakom dig och för vissa kanske det känns som att du lämnar en dold skatt bakom dig. Vissa för sin livsenergi av att vara bittra. Vi kan alltid dra oss tillbaka in i vår känsla av att känna oss oförrättade och då skylla allt på den som gjort oss illa. Detta kan bli som ett sorts beroende. Att hålla fast vid vårt agg är något vi inte vill släppa för då dör något inom oss. Sann förlåtelse befriar oss från denna dystra och olycksaliga skatt. En definition av förlåtelse skulle därmed kunna vara ”att släppa det agg som man är berättigad till och därmed vår längtan efter hämnd och vedergällning”.

Att förlåta är därför för mig en mognadsprocess. Att gå från att vara ett passivt offer utan kontroll över sina känslor, till insikten att våra känslor har sitt upphov i oss själva. Förlåtelse är en långsamt växande insikt att vi inte kan kontrollera andra människor. Sann förlåtelse är en oerhörd utmaning, att övervinna sin mänskliga natur med dess behöv av vedergällning. Det är där Hammarskjölds ord om att ”den som förlåter tar på sig ett ansvar kring följderna” slår så rätt. Det är verkligen så. Du tar kommandot, du tar över ansvaret. Förlåtelse är en långvarig process. Du måste bestämma dig för att gå den vägen och då krävs det tålamod att gå förlåtelsens väg. Ungefär som Kolbs lärcykel där du sakta vandrar i en spiral uppåt och varje gång kommer du inte tillbaka till samma ställe utan kommit lite högre upp.

För om vi människor tycker att det är svårt att förlåta, då är det för Gud det omvända. Kanske är det därför Jesus så tydligt vänder sig till sin Fader när han hänger på korset. Gud älskar förlåtelse över allt annat. Hela Bibeln är full med tecken på det. Läs gärna Mik 7:18-20 om en Gud som finner glädje i att vara barmhärtig eller Sef 3:15-17 där Gud i sin kärlek upphäver domen och jublar över dig i sann kärlek. Det är det här som även Jesus understryker. Tre tydliga exempel på det är Jesu liknelser med det förlorade fåret, det förlorade myntet och den förlorade sonen (Luk 15). Innebörden i alla tre pekar åt samma håll, nämligen mot glädjen man känner när man återfår något och förlåter som verktyg. Gud är kärlek och eftersom kärleken fullkomnas i förlåtelse kan vi säga att Gud är som mest gudomlig när Gud förlåter. Det finns väl knappast nån människa i världen vars livshistoria inte innehåller några episoder som hon skäms för eller känner skuld för. Skulden vilar ofta tungt på oss människor. Alla människor behöver förlåtelse och för mig som troende finns det därför en väg som är tydlig där förlåtelse är en naturlighet.

Jag tänker att ge och ta emot förlåtelse är gåvor som är två av människans viktigaste uppgifter här i livet. De utgör troligtvis nyckeln till den klarhet och fris som vi så innerligt behöver för att kunna vandra vidare på vår livsväg. För egen del är jag så oerhört tacksam för nåden. Jag tänker på att Hammarskjöld och Jesus, när han vänder sig uppåt till sin Fader, vet vem som bär nådens gåva. Det bästa sättet att lära sig hur man förlåter är därför kanske att sätta sig under ett krucifix och betrakta Jesus hängande på korset och lyssna till hans ord,

”Fader, förlåt dem…”

…och sedan upprepa de orden många ggr.

Det är därför jag står utanför regionkansliets dörr, tidigt en lördag morgon, och säger,

”Fader, förlåt dem, för de visste inte vad de gjorde.”

/m

Fortsätt att stödja min kampanj…runforACT….swish/QR-kod här nedanför

Jag vet inte hur det är för dig men jag antar att du blir lite ledsen ibland. Du kanske till och med kan känna frustration, ilska men även glädje och sorg i perioder av ditt liv. Det tycker jag är precis så som det ska vara här i livet. Ibland är man på ett fantastiskt humör och ibland är det precis tvärtom. Det går upp- och ned allt eftersom livet rullar på. Då vet du att du lever och det finns något gott i det.

I går kom jag dock i samspråk med en församlingsbo om likgiltighet och vad det är bra för och jag måste medge att jag blev ställd. Likgiltighet gör mig rädd. Likgiltighet är inget som ger mig positiva signaler, enbart negativitet.

När församlingsbon ställde sin fråga färdades jag ögonblickligen tillbaka i livet. För några år sedan när jag själv var i det där mörkaste av hål och kände att jag inte ville leva så var faktiskt likgiltighet en av de faser jag gick igenom. Jag brydde mig ingenting. Inte om någonting. Så här i perspektiv känns det väldigt märkligt. Jag måste ha varit hemsk mot min omgivning.

För på ett visst sätt måste likgiltighet vara det värsta du kan göra mot en annan människa, inte tycka illa om den människan utan helt enkelt visa likgiltighet. Älskar man eller hatar man en annan människa bekräftar man den människan men om du använder dig av likgiltighet så rubbar du i princip hela den människans existens.

Dagens morgonjogg sker i Tinnerö eklandskap. Jag är tillfälligtvis i Linköping och hälsar på mina älskade barn. Det här med likgiltighet upptar mina tankar. Ibland möter man människor som säger något och sedan fastnar de där orden några dagar hos en. Jag märker att det här med likgiltighet berör mig på något märkligt sätt.

När påven Gregorius den store mejslade fram de sju dödssynderna var det en form av lättja och lathet som han tog in som en av de sju dödssynderna. De sju dödssynderna kan betraktas som normativa, det vill säga de anger vilka beteenden som inte är önskvärda. Eftersom Gregorius tog fram dem kopplas de oftast till den katolska läran men deras betydelse går djupare än bara till religionen, de utgör även moraliska normer som kan existera inom en kultur även utan en religion. De har formulerats i syfte att visa vilka beteenden som inte är önskvärda men även för att uppmuntra deras motsats, det vill säga önskvärda beteenden.

För mig är det dock en stor skillnad mellan lättja och likgiltighet, även om många lägger in likgiltighet under dödssynden lättja. För mig är just likgiltighet ytterligare en nivå där en människa överhuvudtaget inte bryr sig. Lat kan man ju vara men ändå bry sig om andra men av egoistiska skäl väljer man lättjans kraft. Likgiltighet så bryr du dig inte överhuvud taget.

När jag springer i eklandskapet lyser snön vitt och solen håller på att gå upp bakom träden. Jag njuter. Som boendes i Skåne är det ovanligt för mig med snö och minusgrader så jag njuter för fullt av det vackra och friska. När jag gick ut ur tåget från Malmö vid ankomsten till Linköping igår kväll var kylan det som slog emot mig direkt. Då njöt jag inte direkt, nu under löpturen på morgonen efteråt är det njutning jag känner. Det skiftar fort.

Jag bestämmer mig för att likgiltighet inte får bli en del av mitt liv. Det finns inget positivt med likgiltighet. Hellre mår jag nog dåligt än att vara likgiltig. När jag skriver det här är jag frisk och tillfreds och jag inser att jag är priviligerad som mår bra. Vore jag sjuk och kanske obotligt sjuk, kanske jag skulle tänka annorlunda. Hoppas dock inte det. Känslor är bra, det är kroppens inre signaler som vill säga dig något, sedan hur du hanterar dina känslor…ja, det är en annan sak.

Jag stannar upp efter 5 kilometers löpning och tar en morgonbild. Njuter och är tacksam. Jag tänker tillbaka på alla de löprundor jag har avverkat genom årens lopp här och runt Rosenkällasjön. Jag bodde 32 år här i Linköping så det är med mixade känslor jag är tillbaka. I den här miljön har jag sprungit i sol, regn, snö och blåst. Jag har hört de sjungande fåglarna, sett trädverkens skiftningar och upplevt skymningar och soluppgångar med löpskorna. Så länge jag andas kommer tacksamheten bära mitt signum. Jag lovar mig själv det och springer åter hemåt till min sons lägenhet.

Jag begraver likgiltigheten bakom mig, den är jag doch fortfarande rädd för.

/m

Följ gärna och stötta min kampanj med nedräkning till 10 års löpning varje dag! Skänk gärna ett bidrag till ACT. Varje krona räknas!

Jag säger ofta att jag är i otakt med min samtid. Vad menar jag med det? Jo, att jag många gånger finner mig själv stå långt ifrån den rörelse i samhället som verkar vara den allena rådande för stunden. Låt mig ta några exempel. Jag är pacifist och således motståndare till att Sverige gick med i Nato. Jag är en varm anhängare av värnande av klimat- och miljöåtgärder och är således emot exempelvis flygning, skogsskövling eller bensinskattesänkningar. Jag är vegetarian, för miljöns skull men även för djurhållningens skull. Jag gör hellre saker för andras skull än för min egen skull. Jag tycker riksdag och regering borde förbjuda sådant som jag inte tycker tillför något värde i världen, såsom reklam och spelande. Jag är för mångfald, tycker om sanningen och har svårt för människor som delar upp världen i ”vi och dom”. Har svårt för rasister och sådana som lyfter sig själva över andra och inte minst trycker ned andra för egen vinnings skull. Vissa ser mig som radikal men för egen del brukar jag säga det med andra ord…jag är i otakt med min samtid.

För visst är det så att världen generellt just nu premierar individualism och negligerar vetenskapliga rapporter som varnar för vårt hanterande av vår jord och ser ned på värnandet av medmänsklighet? Det kan väl inte bara vara jag som är i otakt med min samtid, eller? Precis när jag skriver detta så läser jag i en nyhetsartikel att infrastrukturminister Andreas Carlsson (ni vet han som reviderade sitt CV från tre års studier till en fristående kurs på tio veckor när journalister frågade honom) går ut och uppmanar Sveriges kommuners anställda att flyga mer. Detta trots att det skulle utöka utsläppen. När jag var regiondirektör uppmanade jag alla mina 14 000 anställda att undvika flyg så mycket det bara gick för klimatets skull. Fanns det exempelvis tåg så skulle man välja det istället för att flyga. Som sagt…jag verkar vara i otakt med min samtid.

Angående utsläppen så har ju ändå CCPI:s rapport inför varje klimatmöte som FN har haft varit något av en boost utifrån våra svenska ögon. Vi i Sverige har verkligen varit ledande i vår gröna omställning. När jag nu läser CCPI:s rapport i samband med COP29 har något drastiskt hänt. Vi brukar ligga topp 3 på alla dessa listor, med denna regerings klimatpolitik med alla utsläppsökningar som nu sker visar rapporten under kategorin ”nationell klimatpolitik” att Sverige har fallit ända till 54:e plats. Sämre än länder såsom Kazhakstan, Indonesien och Thailand. Att vi inte strävar efter att få en bättre miljö- och klimatpolitik understryker bara att…jag verkar vara i otakt med min samtid.

Tillväxten är på många sätt ett heligt begrepp i vår samtid. Vi ska bara öka, öka, öka. Inte bara det ekonomiska värdet i form av bruttonationalprodukt ska öka, utan även löner, ha möjlighet att köpa fler prylar, större prylar, köpa större bostäder och inte minst ha mer pengar att röra sig med i plånboken. För egen ser jag gärna ett fokus på nerväxt. Jag fattar att det är svårt att resonera om detta men skulle det inte vara bra om vi skippade allt som heter black week, om vi tar bort alla spelföretags erbjudande om spelande, egenodlar så mycket som möjligt själva och inte reser så mycket längre utan njuter mer av vår egen närmiljö? Skulle inte det göra underverk för våra sinnen och kanske skulle det göra att vi mådde lite bättre? Jag fattar, det är svårt att prata om nerväxt som ett naturligt steg, men för egen del ser jag gärna det som mål istället för tillväxt. Men som sagt…jag verkar vara i otakt med min samtid.

När jag tar upp ovanstående exempel för en gammal vän blir vederbörande först tyst. Efter en stund skiner dock min vän upp i ett leende och säger att det låter som om jag har blivit ”en grinig, gammal gubbe”. Vi skrattar, men kanske är inte min vän så långt ifrån sanningen. Jag är visserligen gammal gubbe…men så värst grinig är jag dock inte…men jag är i alla fall i otakt med min samtid.

/m

Är på Åkersberg i Höör och springer en lugn kvällsjogg. Tar en bild vid Skånes geografiska mittpunkt. Det blir en skön runda på 5 km. Mitt bakre lår känns bättre…ja, mitt bakre lår har stört mig ett tag men så är livet…

Var i Örebro över helgen med mina barndomsvänner. Sprang som vanligt mina morgonjoggar och vid en av löpturerna gled jag en aning med vänsterfoten i en kurva och jag kände direkt att det sträckte till i vänster baklår. Det gick bra att springa vidare men dagen efter och sedan dess har jag haft svårt att röra mig obehindrat. Det blev helt enkelt någon form av muskelskada. Dags för några vilodagar och i lugn och ro komma tillbaka…ja, visst det får bli det även om man sysslar med den ädla formen av rinstreak. Dags för vilodagar.

Tar du upp samtalsämnet med vilodagar för någon som håller på med en runstreak så kommer svaret omedelbart. Inga vilodagar finns, du måste springa varje dag. Så är det, däremot kan definitionen av vilodagar diskuteras. För egen del är en lugn jogg i 2-3 km detsamma som en vilodag. Jag blir knappt trött men jag håller min streak levande, även om jag bär på en mindre skada så kan jag ändå fortsätta. I mitt fall har jag nu haft två dagar av väldigt lugn jogg i tre kilometer och mitt bakre lår läker lugnt och fint ändå.

Självklart finns det tillfällen när det verkligen kan diskuteras om man inte bör bryta sin run streak. Jag är dock av den uppfattningen att testa och se, oavsett hur skadad du mår vara. Här kan man tycka olika men å andra sidan är det nog därför min run streak nu börjar närma sig 10 år. Jag har helt enkelt ut och testat, oavsett hur jag mått, varje dag. Bjuder här på ett tillfälle där det var nära att min streak bröts.

Jag är i Schweiz med mina kurskamrater och besöker det ekumeniska centret utanför Bossey. Vi ska vara här under en vecka och vi har anlänt sent, så mörkret har redan lagt sin mörka filt över landskapet när jag och några kurskamrater ger oss ut på en löptur. Allt går bra, löpningen går lätt och jag är så där förväntansfull och glad över att vara på ett helt nytt ställe. Löpstegen bär ovanligt lätt denna kväll. När vi så är på väg att återvända till vår inackordering får vi på sista raksträckan ett möte med en mopedist. Lyset från mopeden är det enda vi ser, i övrigt är det mörkt.

Jag springer på sidan av vägen för att ge plats åt mopedisten men plötsligt springer jag ned i ett slags hål och vrider till vänster fot och ligger sedan på asfalten som en platt groda. Jag känner att höger knä har skadats och att fotleden värker. Med hjälp av mina kamrater får jag hjälp att komma upp på fötterna igen. Min vänsterfot bär mig inte. Först tänker jag att den är bruten, men efter några försiktiga vridningar med fotleden inser jag att det är en kraftig stukning. Mina tankar går till Predikarens ord om ”att det finns en tid för allt”. Är inte livet så? Ena stunden njuter du av livet och på ett ögonblick förändras det och kampen börjar. För mig började kampen där, att försöka bibehålla min ”running streak” som överlevt det mesta under över 8 års tid. Skulle den nu brytas?

Morgonen efter min vrickning haltar jag så ut från vårt hus där vi har vår tillfälliga vistelse. Sömnen har varit brutalt frånvarande. Foten värker och är svullen. Varje steg känns som en plåga. Jag tänker på Predikaren och att allt har sin tid och att jag oavsett vad som händer ska njuta av livet. När jag får glädje av all min möda så är det en gåva från Gud.

Jag påbörjar min morgonjogg med att släpa mig ned längs den asfalterade vägen som går mot slottet Bossey. Det gör verkligen ont i min fot. Det går dock att haltandes jogga och jag inser att det håller. Foten håller. Jag fylls av en inre glädje att min ”run streak” kommer att överleva även detta trauma. När jag kommer ned till slottet öppnar landskapet upp framför mig och jag ser dagens första solstrålar titta fram över bergen på andra sidan Genévesjön. Jag gläder mig och njuter av livet.

Väl hemma i Sverige röntgas min fot och det visar sig att ledbandet är av…inget att göra…det läker av sig självt…men jag säger inget till läkarna om att jag håller min run streak levande…och kryckorna hämtar jag aldrig ut…

Allt gott, min streak lever. Dag 3505 idag! Följ min nedräkning och min kampanj och ge gärna ett bidrag – Swish här nedanför.

/m