Fastan dag 1 – den inre resan

Varje resa har sin början, idag börjar min resa både fastemässigt och i verkligheten. Det blir ju de facto den första dagen på fastan men även första dagen på resten av mitt liv och passande nog blir det en dag i resandets tecken. Jag reser från Limhamn till Sälen med stopp i Alvesta och Linköping. I Alvesta hämtar jag upp min barndomsvän, Ronny, och i Linköping hämtar vi upp min bästa dotter, Isabelle. Tillsammans åker vi sedan vidare upp till Stöten, Sälen. På söndag åker Ronny och jag de nio milen mellan Sälen och Mora medan Isabelle tar hand om bilen och hejar på.

Tidig morgon – på väg!

Jag har flera favoritcitat från Dag Hammarskjölds bok Vägmärken och ett av dem är,

”den längsta resan är resan inåt”

På många sätt säger den meningen mycket om den resa vi alla människor behöver göra och vilken resa som är den längsta och svåraste. När jag brukar berätta för andra om detta favoritcitat märker jag att andra ofta tolkar den inre resan i betydelsen att man ska finna sig själv, att försöka upptäcka vem man egentligen är. För egen del kan det naturligtvis ha sina poänger i så måtto att man självupptaget reflekterar över sig själv, men det är inte så Hammarskjöld menade. Det är inte heller så jag menar att citatet ska tolkas.

Det paradoxala är att den inre resan i detta sammanhang handlar om att helt tömma sig på sin egen självupptagenhet och släppa greppet om sig själv. Det är då man vidgar blicken och kan öppna sig för att lättare få ihop den inre och den yttre resan i livet. Att helt enkelt bli mer mottaglig och öppen. Att bli en mer bejakande person.

Då jag reser de första milen från Limhamn upp till Alvesta tidigt på morgonen tänker jag på den inre resan som en reseskildring utan en resa i geografin. Det är livets resa som istället är i fokus. Livet som en pågående rörelse mot livets okända djup. Oavsett hur långt jag färdas i min bil denna dag eller återstoden av mitt liv, kommer det inte till närmelsevis vara lika långt som den inre resan varje människa företar sig. Då pratar vi om den längsta resan. En ständig resa som sker i varje stund och ögonblick i en människas liv. I min värld tar dessutom inte resan slut då vi dör, men det kan vi naturligtvis tycka olika om.

Nu i dessa fastetider reflekterar jag över att den här inre resan är full av trygghet och uppbrott. Livets resa innefattar allt, en resa i både glädje och sorg. En resa med uppbrott och i det lämna bakom sig en trygghet som man tagit för given. Resan tar dig framåt hela tiden mot det okända, mot framtidens ovisshet. Det som är det svåra är att öppet bejaka allt som kommer i ens väg med ett bejakande sinne med en tillit om att våga släppa taget. Allt kommer inte alltid bli bra utifrån vad vi i våra måttstock kallar bra men det gäller att bejaka även de motgångar vi möter och se även de som viktiga vägmärken eller milstolpar i våra liv.

Att leva i det ständigt mottagandet är att leva på det som livet ger dig. I min inre resa blir det därför naturligt att vara härvarande i stunden och inte vara fast i det förflutna eller längta efter att framtiden ska lösa någon knut/utmaning. I mitt liv har jag smärtsamma erfarenheter som binder mig till det förflutna men med acceptans, förlåtelse och försoning tömmer jag det förflutna och stannar i det bejakande nuet. I skrivande stund är det även lätt att känna rädsla och oro inför framtiden vilket kan omöjliggöra ett öppet sinne i nuet men även här gäller acceptans, förlåtelse och försoning som nycklar till att kunna stanna i nuet.

För mig handlar det mycket om att leva i nuet med ett bejakande sinne där jag är uppmärksam för vad varje ögonblick ger mig. Dag Hammarskjöld skulle säkert ha sagt något i stil med ”att leva som en bägare som ständigt är törstig och bär på en längtan efter att bli uppfylld i varje ögonblick”.

Bästa ressällskapet!

Då jag fortsätter vår färd i bilen upp mot Mora tänker jag på att dagens fastereflektion stannar vid livets resa som levs i öppen beredskap. En resa som paradoxalt nog innebär att jag lämnar självförverkligande projekt och tankegångar och istället är i ständig beredskap. På så sätt blir mitt livsmål istället ett medel. Min inre resa blir till att i varje ögonblick vara ett redskap i ständig beredskap för vad som händer i nuet. Ett medel för den insats och kallelse som trots allt väntar på mig. En insats som Hammarskjöld brukade benämna i Vägmärken:

”Icke jag, utan Gud i mig”

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: