Askonsdag – porten in till fastan

Det är onsdag. Jag sitter i kyrkbänken i Limhamns kyrka. Det är säkert ett 30-tal konfirmander och sedan vi 8 andra….”vanliga”….kyrkobesökare som tagit sig hit denna onsdag kväll. Som vanligt försöker jag släppa alla andra tankar som pockar på min uppmärksamhet då kyrkklockorna ljuder. Jag blundar och är här och nu och tar in det härvarande och släpper allt annat.

Limhamns kyrka

Då prästen stryker korset på min panna och säger sin ramsa om askan ser jag plötsligt Paulus framför mig. Paulus hotades till döden under i princip hela sitt liv. Han kastades också i fängelset flera gånger iscensatta av judiska ledare och romerska makthavare. Jag tänker mig att han ryckte lite på axlarna och motsatte sig egentligen inte sitt öde att bli fängslad istället för frihet, då ändrades hans fokus bara till att istället för att muntligen predika skrev han ned sina predikningar i brev och för det är vi ju idag tacksamma då vi får läsa hans tankegångar.

Askan på min panna påminner mig om att jag är här i detta liv tillfälligt och vandrar här på jordelivet ur aska till aska. För Paulus var livet lite som en vinn-vinn situation oavsett vad han gjorde. Han hade Kristus med sig och i friheten kunde han muntligt predika, i fängelset kunde han skriva brev och predika för medfångar och fångvaktare och dog han hade han tron att han skulle komma till himmelen. Inga hotelser kunde ta modet ifrån honom.

Ibland önskar jag att jag var lika stark i tron som Paulus. Oavsett livets omständighet känner man en inre frid. Det är dock mänskligt att tänka och önska ett bättre här och nu. Att livet kan förändras till det bättre genom exempelvis Guds ingripande. Just nu tänker jag mycket på situationen i Ukraina och ber om att sans och förnuft ska segra och att lidandet ska upphöra. Kanske blir det så, kanske blir det inte så. Jag vet i alla fall vad Paulus hade gjort och vad Paulus hade haft för inställning. Gud skapade oss alla för ett syfte och Paulus litade och hade förtröstan på att det blir bra oavsett vad som sker i hans liv. Paulus levde fullt ut och hade förtröstan på att Gud var med honom alla steg i livet, oavsett omständighet.

Askan på min panna blir min port in till fastan. Jag och min sambo har kommit överens om att årets fasta handlar för oss om att inte äta godis och snacks under fasteperioden. Nu sitter jag i kyrkbänken och känner att jag vill lägga till förtröstan på att varje dag, oavsett omständighet, inte låta mitt hjärta oroas. Jag ska likt Paulus varje dag tänka på att livet är en gåva och att jag trots alla galenskaper i vår värld kan leva i förtröstan och därmed frid. Vad jag än kommer att möta framöver, vad än världen kommer att möta framöver….gör jag det med förtröstan och tjänandets kraft oavsett omständighet.

Då jag cyklar hem är det mörkt och en aning kallt. Korset på min panna pulserar. Det är en märklig känsla där kroppen i övrigt fryser en aning. Gradvis sprids värmen från pannan ned genom hela min kropp och då jag är hemma igen har jag tvingats knäppa upp jackan för att det blev för varmt. Att gå från det kalla till det varma med ett kors av aska som värmekälla är som att komma ut ur grottan och se att det finns ett ljus utanför mörkret.

”Det kommer att bli bra…hav förtröstan…”, säger jag till mig själv då jag åter är hemma hos min sambo. Fastan får bli ett sätt för mig att lämna det mörka och gå mot ljuset…dock utan godis och snacks.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: