Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Lunchsamtal – gör det bara!
Är i Lund och låter tiden gå efter att jag har satt upp takboxen på bilen i Södra Sandby. Det vankas Vasalopp och utan skidmil i benen får det ändå bli ännu ett lopp. Vissa saker är tradition och att åka Vasalopp, med eller utan träningsmil i benen, tillhör en av mina mer traditionsbetugna åtaganden i livet.
Svänger in på Skarpskyttevägen och tar en sen lunch på Orvars. Är i princip ensam i restaurangen. Efter beställningen sätter jag mig till rätta och ser hur en bekant man kommer in genom dörren. Jag kan inte riktigt placera vederbörande men vet instinktivt att jag har träffat honom tidigare. Efter att han har gjort sin beställning vrider han sitt ansikte åt mitt håll och ropar spontant ut, ”Hej, Mats”. I vissa sammanhang önskar man att man automatiskt kommer ihåg alla man har träffat i sitt liv och kan namnge dem, det här är ett sådant tillfälle, men tyvärr är det blankt…jag kan inte placera mannen som uppenbarligen direkt kunde placera mig.
Mannen kommer fram till mitt bord och frågar ifall han får slå sig ned. Febrilt letar jag i mitt inre efter svar på frågan vem denna man är. Jag har lärt mig att det finns ingen anledning att försöka dölja det faktum att jag helt enkelt inte kan placera mannen och försöka dra ut på de sociala inledningsfraserna av vår dialog i hopp om att ett namn dyker upp. Jag sväljer pinsamheten och frågar var vi sågs senast och då mannen berättar trillar polletten den. Jag borde ha förstått att vi träffats under mina år i Region Östergötland.
Vi kallpratar lite och mannen berättar om vad som hänt i dennes liv sedan vi senast träffades. Det blir en trevlig lunch. Jag ger lite råd hur han ska få med sig sina medarbetare på den förändringsresa hans verksamhet befinner sig i. När vi går därifrån och säger adjö till varandra frågar han om varför jag inte jobbar som chef igen och lägger till ”du är ju den ultimata chefen, målbilden för alla oss andra”. Som alltid när jag får positiv feedback säger jag ”tack” men svarar egentligen inte på frågan.
”Även om du inte är chef längre kan du väl coacha andra, både chefer och medarbetare, du har så mycket att ge andra. Gör det bara.”
Det blir hans avslutningsord och de ekar i mitt inre då jag sätter mig i bilen igen. Han kanske har rätt. Jag har alltid coachat chefer och medarbetare genom hela mitt yrkesliv, jag borde nog satsa på det mer seriöst. Egentligen inte för min skull utan för den jag coachars skull. Min erfarenhet kan vara en tillgång för någon annan. Då jag glider ut på motorvägen tänker jag på vilken bra coach mannen var som jag träffade, säkert omedvetet,….hans slutord ligger kvar länge i mitt huvud…..gör det bara!
/m
Mats Uddin 