En biskop lämnar

En stressad journalist når mig vid 14-tiden på eftermiddagen. Jag har en tillfällig paus i mina Teams-uppkopplade studier där jag precis ska ”torrdöpa” i hemmet, uppkopplad tillsammans med mina präststudiekamrater och lärare från kyrkans utbildningsinstitut. Jag använder vad jag har i hemmet i form av docka, vattenkanna, dopfunt. Det fick bli en ”happy frog” som döptes. Man tager vad man haver!

Journalisten frågar om jag har möjlighet att göra ett kort uttalande om den nyligen avsatta biskopen i Visby utifrån mina erfarenheter från boken "Jag är paria". Jag blir först förvånad, "en journalist som har läst min bok", men också misstänksam utifrån frågan i sig...i det här fallet antog jag att uttalandet inte skulle vara utifrån att jag är författare till boken utan att jag själv fått utstå mediadrev. Där låg frågan. Jag svarade kortfattat att det enda jag vill säga är att "bakom varje rubrik i en tidning finns en människa och oavsett hur stor synden än är finns det just nu en medmänniska i kris". Journalisten tackade med en följdfråga ifall jag inte ville säga något mer, vilket jag nekade till, och vi avslutade samtalet. 

Idag har jag läst journalistens artikel, mitt uttalande finns inte med. Utifrån vinklingen på artikeln förstår jag. Min kommentar passar helt enkelt inte in. Under gårdagskvällen hade jag lite messengerkontakt med en präst jag högaktar i Svenska kyrkan, vilket gav mig nya infallsvinklar. Det är tydligt att avgången blivit en stor ”snackis” i organisationen, vilket jag egentligen tycker är livgivande och bra men samtidigt får vi inte glömma att vi alla är människor i det här och för mig är det viktigt att vara medmänniska först…i alla sammanhang.

Egentligen är inte ärendet i sig så märkligt. Det finns en kyrkoordning som anger hur Ansvarsnämnden kan och ska agera. I det här fallet har en biskop anmälts av 70% av sitt stifts prästkollegor där de uppger att de saknar förtroende för sin biskop då det uppdagats att biskopen haft en långvarig otrohetsaffär och på detta sätt därmed brutit mot både äktenskaps- och vigningslöftena (och naturligtvis Mosebokens 6:e bud även om det och äktenskapsbrottet knappast spelade någon roll i själva avkragningen men i förtroendefrågan). Enligt kyrkoordningen har inte Ansvarsnämnden andra verktyg än att avkraga eller ej och i det här fallet gjorde de bedömningen att ärendet var så pass allvarligt, med tanke på längden på otrohetsaffären, det beroendeförhållande som fanns i relationen och naturligtvis att biskopen brustit i efterlevnad kring löftena att avkragning var det enda de kunde ta till.

Det jag själv funderar på är varför inte biskopen själv, som borde kunna kyrkoordningen utantill, har insett allvaret och dess konsekvenser tidigare. Om en chef förlorar förtroendet hos sina närmaste medarbetare är det naturligtvis svårt att verka som chef och i det här fallet var förtroendet brutet, varför då inte avgå och medge att man gjort fel och ta ansvaret? Varför inte avgå tidigare? Vad hade hänt då? Då hade biskopen blivit "en vanlig präst" och då finns det andra verktyg såsom avstängning att ta till. Då hade kanske denna biskop kunnat gå vidare i sitt kall som präst med ett ansvarstagande i beaktande. Ni som har läst "Jag är paria" vet att jag själv valde just den vägen, att avgå själv, att ta ansvar, att försöka skydda min organisation och det utifrån att inte ha gjort något arbetsrättsligt fel...de efterföljande lögnaktiga tidningsartiklarna kan man dock inte göra något åt, det handlar enbart om dålig journalistik.   

Jag brukar ibland tänka på Johannes Chrysostomos, född 347 i Antiochia, som lär ha sagt något i stil med, ”man ska inte invänta andras dom utan gå händelserna i förväg och befria sig själv från uppdraget”. I det här fallet med biskopen hade en efterföljelse av Chrysostomos ord varit en välsignelse.

Själva ärendet i sig är således inte så komplicerat tycker jag. En chef har gjort fel, förtroendet är brustet och organisationens Ansvarsnämnd använde de verktyg som fanns till buds. För egen del finns det dock en annan sida av allt detta och det är det som jag försökte förmedla till journalisten med en kort kommentar. Bakom varje rubrik finns det alltid en människa av kött och blod, det finns en familj och det finns närstående. Jag och min familj har själva upplevt mediadrev och det finns inget man kan göra något åt det. Då drevet kommer är man oskyddad. Du är till syvende och sist ensam i stormens öga. I klorna på skrupelfria journalister. Du är en människa men du befinner dig i ett mörkt, svart hål. I alla dessa sammanhang, oavsett storleken på synden, vill jag vara en medmänniska för de som drabbas.

Jag tänker ibland på Jesus och Paulus (som ni kanske förstår). Jesus sa enligt Lukas så här:

”Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända” (Luk 6:37). Några verser senare säger han ”Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?” (Luk 6:41) med tydlig adress till oss människor att vi är snabba på att kritisera andra men ser inte våra egna fel och brister.

För mig kommer då frågan, är det möjligt att praktisera detta i vår genomsekulariserade värld? Måste vi inte döma, för att upprätthålla någon slags ordning? I det här fallet…måste inte Ansvarsnämnden döma?

Även Paulus återkommer ofta till detta i sina texter.

”Vad har du för rätt att döma den som är i en annans tjänst?” (Rom 14:4). I samma brev säger han, ”Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla” (Rom 14:13).

Varken Jesus eller hans apostlar önskade avskaffa domstolarna, det kan vi väl vara överens om. Deras regler handlade om det vardagliga livet. Fastän Jesus visade på kärlens väg som inspel, fortsatte lärjungarna (och andra) att göra fel. Detta fick följder vilket jag i textläsningsammanhang kan tolka som att det är ok att göra fel men lär av dina misstag. ”Omvänd dig”. Vi kan naturligtvis hitta flera skäl till att döma vår nästa, det är för hans eget bästa, så att han lär sig och därmed bättrar sig.

Om man ser på Jesus ord om ”flisan i min broders öga” handlar det om de grundläggande skälen till att döma någon annan människa. Om jag ständigt kritiserar andra och letar fel hos andra är det ett sätt att undvika att ställas inför mina egna problem? De fel jag finner hos andra bevisar dock inte att jag är bättre eller mer värd än andra. Min hårda dom döljer ofta egentligen en egen osäkerhet och innerst inne en rädsla att själv bli dömd.

Vid minst två tillfällen talade Jesus om ett ”fördärvat” eller ”ont” öga (Matt 6:23 och 20:15). Om jag tolkar han rätt syftade han på dem som ser på andra med avundsjuka. Ett ”fördärvat öga” både beundrar, avundas och dömer nästan på samma gång. När jag beundrar min nästa för dennes starka sidor, men samtidigt är avundsjuk på vederbörande, blir ögonen onda. Jag ser inte längre verkligheten som den är, och jag kan till och med döma någon för ett av mig ”inbillat misstag” som vederbörande aldrig begått. Jag blir en skvallrare som sprider falskt vittnesbörd.

För egen del handlar detta ”om att inte döma” som Jesus och Paulus ideligen återkommer till om att se våra egna fel och brister och inte döma andra för deras fel och brister. I vår värld måste Ansvarsnämnd och andra få döma utifrån rådande kyrkoordning men betänk det mänskliga i allt detta. I ljuset av att en biskop lämnar, se på dig själv och dina egna brister, ta ansvar för egna fel, döm inte andra utifrån deras eventuella tillkortakommanden och stötta andra i deras livsresa så mycket det bara går. Sprid inte hörsägen och annat för att göra dig själv förmer än andra. Du kan inte ljuga för Gud och dig själv. Så enkelt är det.

Var först och främst en medmänniska på denna jord.

/m