SOU 2021:59 – då man ändå inte har något för sig

En verksamhetchef ringde mig i förra veckan och vi pratade gamla minnen. Både han och jag blev nostalgiska och vårt samtal gled över till dagens utmaningar inom hälso- och sjukvården. Då min vän rabblade upp utmaningar stannade jag upp vederbörandes lista efter ett tag och frågade om det inte hade kommit några nya utmaningar sedan jag lämnade för fem år sedan. Min verksamhetschefsvän skrattade och sa att naturligtvis hade pandemin skapat en del nya utmaningar men ”i grunden är allt som förut”.

Jag följer naturligtvis fortfarande med stort intresse min gamla bransch. Coachar en hel del chefer inom hälso- och sjukvårdsbranschen så det min verksamhetschefsvän sa var inte direkt någon nyhet. Eftersom jag inte är chef längre har jag ganska gott om tid till annat så en dag fick jag för mig att plöja SOU 2021:59, Vägen till ökad tillgänglighet, för att försöka se om det ändå inte finns lite nytänk kring en av de frågor som alltid varit en av sjukvårdens viktigaste, nämligen tillgängligheten och köproblematiken.

Ända sedan mitten av -80 talet har svensk sjukvård haft problem med långa vårdköer. Olika långa dock för olika specialiteter. Då jag läste min master i pedagogik inom ledarskap i bland annat Dartmouth fick jag tillfälle att studera de internationella hanteringarna kring denna fråga och utan att överdriva kan man väl säga att Sverige sticker ut negativt i detta avseende i jämförelse med exempelvis andra västländer. I utredningen finns en hel del statistik och just nu väntar cirka 90 000 patienter på en operation och över hälften av dessa (cirka 55 000) har väntat mer än 90 dagar (Källa: Socialstyrelsen).

Eftersom detta har varit ett problem under många år för svensk sjukvård och vi inte har lyckats, mer än under vissa perioder att trycka ned köerna, måste ett genomgripande nytänk till. Utredningen kommer därför helt rätt i tid, precis då pandemin har tryckt upp köerna ytterligare. Jag läser och läser och blir dock bara mer och mer irriterad. Utredningen föreslår mängder med åtgärder men i princip samtliga åtgärder handlar om hur detta ska hanteras på central nivå. Det handlar om tillsättande av nya kommittéer, det handlar om nya överenskommelser mellan stat och regioner, det handlar om ett nationellt vårdkösystem och naturligtvis utökade resurser. Jag vet inte under vilken sten de som sitter i denna utredning kommer ifrån men detta är precis samma strategi som vi har prövat under 40 års tid…kom med något nytt!

Utredningen har visserligen den goda smaken att säga att det går att bryta trenden, det går att förhindra nya köer, det går att jobba ifatt men då man adresserar frågan HUR går man i två fällor. För det första. Utredningen underskattar de olika specialiteternas olika förutsättningar och därmed också frågans komplexitet. Jag kan ha missat en rad någonstans i utredningen men alla vi som har arbetat eller arbetar inom sjukvården vet att det är inte kön i sig som är problemet och som ska åtgärdas, det är de bakomliggande faktorerna som måste lösas och de löses bäst så nära verkligheten som möjligt, dvs på verksamhetsnivå. Egentligen är inte själva kön så svår att förstå. Här har vi ett antal patienter som väntar på sin hett efterlängtade vård men att en kö uppstår beror på en diskrepans mellan trycket/behovet och den tillgång av vård som finns. Klassisk nationalekonomisk grundfilosofi genom en utbuds- och efterfrågekurva. Lösningen är dock mer komplex än vad en enkel nationalekonomisk kurva kan påvisa. Man ska inte tro att det är så enkelt att antingen stoppa inflödet av patienter eller tillföra ökade resurser till vården, varje specialitet har sina utmaningar i sina flöden och i den ena kön kan lösningen vara något som den andra kön för en annan specialitet inte ens har i sitt flöde. Som gammal regiondirektör kan jag med erfarenhet säga att ökade resurser har ofta en marginell betydelse i sammanhanget.

För det andra förstår jag inte den här övertron på centrala lösningar. Som redan påpekats är det märkligt hur man kommer till slutsatsen att en specialitetsinriktad kö som vuxit på lokal verksamhetsnivå helt plötsligt ska minska genom att man genomför centrala insatser. Det finns något märkligt över det faktum att så fort det uppstår någon form av problembild i sjukvården, ja, då ska centrala insatser på nationell och regional nivå lösa det. Som om centrala lösningar automatiskt leder till en förbättring på verksamhetsnivå. Även här kan jag som gammal regiondirektör säga med erfarenhet att centrala lösningar leder sällan till en lösning på en vårdkomplex fråga.

För mig handlar tillgängligheten och uppkomna vårdköer om ett kvalitetsmått. Har man ordning och reda på verksamhetsnivå brukar man också ha god kontroll på köerna. Naturligtvis kan trycket öka vilket innebär en ökad efterfråga mer än vad utbudet medger i perioder men då måste man tänka och agera nytt kring exempelvis arbetsprocesser, förändrat arbetssätt, arbetsuppgiftsförändringar, andra behandlingsmetoder, kompetensdiskussioner och samverkan i hela vårdkedjan. Allt detta nämns minimalt i utredningen.

Det finns mängder med internationella erfarenheter i hur man hanterar tillgänglighet och vårdköproblematik. Den OECD-rapport som kom 2015 tycker jag håller fortfarande där Danmark, Holland och Portugals strategi visat sig vara mest effektiv, föga förvånande nämns inget om detta i utredningen utan man kör på sitt invandra spår gällande centrala åtgärder. En annan viktig input är att det finns mängder med forskning kring detta med köproblematik. Här sticker naturligtvis den flödesforskning som kommit under senare år ut men även här finns det mängder med annan forskning från inte minst USA att hämta. Även detta lyser med sin frånvaro i SOU 2021:59.

Efter att ha plöjt utredningen kan jag därför verifiera min verksamhetschefsväns påstående om att ”i grunden är allt som förut”…även då det gäller nytänkande från SOU.

/m