Då var vi där igen…

Tack för all feedback jag fick från många av er då jag efterfrågade i mitt förra inlägg input vad ni vill se mer av på min blogg framöver. Föga förvånande blev det mest feedback i form av ”fortsätt på samma sätt”. Jag gör väl det…fortsätter i alla fall.

Idag tänkte jag reflektera lite över vår samtid och det här med förändring. Jag har alltid varit förändringsbejakande. I mitt chefsjobb var det en naturlig del av ens uppdrag att leda verksamhet och människor i förändring. Jag skrev en artikel i Dagens Medicin under 2018 med huvudbudskapet att förändra arbetssätten då exempelvis nya digitala verktyg införs. Så här fyra år senare, då vi fortfarande har en pandemi i samhället, och således tvingats använda oss mer av digitala verktyg kan jag dock fortfarande i mångt och mycket hålla med om det jag skrev 2018, arbetssätten har inte förändrats nämnvärt, det fysiska rummet har ersatts av det digitala i vissa fall men i övrigt…oforändrade arbetssätt.

Min tes styrks då en av mina gamla verksamhetschefer ringer mig härom dagen för att bolla en idé. Han påtalar att det här med förändring är svårt och en pandemi kunde man ju tänka sig vara den tvingande förändringsboosten som gör att arbetssätten förändras men icke…i mångt längtar många tillbaka till det gamla vanliga som var innan pandemin, med samma arbetssätt.

Om vi fortsätter att hålla oss kring den gamla verksamhet/bransch jag var chef över för fem år sedan, hälso- och sjukvårdsbranschen, så konstaterar SKR i en rapport i november att ”Pandemin har visat på vårdens förmåga att ställa om” (det vill säga förändratt sina arbetssätt). Regeringen konstaterar något liknande och Lena Hallengren uttalade sig i Aktuellt för några veckor sedan med att säga ”anledningen till att vårdplatserna minskar är effektivare behandlingar” (det vill säga förändrat arbetssätt). Jag vill hävda att det är lögn, både från SKR och ministern. Några förändrade arbetssätt är svårt att skönja då jag hör redogörelser från ”golvet”, däremot hög press, mycket administration och bristande patientsäkerhet, ungefär samma tongångar som var innan pandemin.

I grunden vet vi alla vad det handlar om. Det är en underdimensionering i vården där de medarbetare som finns, visserligen ökar, men de ska ta hand om allt fler och det med ett arbetssätt som alltmer tyngs ned av administrativa arbetsuppgifter. Den patientnära vården har under flera decennier minskat gradvis. I mitt gamla hemlän slår man sig på bröstet för att man lyckats att minska ned antalet administratörer, dock kvarstår de administrativa arbetsuppgifterna och föga förvånande får de vars uppgifter egentligen handlar om patientnära arbetsuppgifter nu ta på sig ännu mer administrativa arbetsuppgifter för antalet administratörer har minskat. Hur knasigt är inte det?

Det finns ett systemfel där en i grunden underdimensionerad vårdapparat som visserligen på pappret ökar i antalet medarbetare men som innehållsmässigt sysselsätter sig med delvis fel arbetsuppgifter ska mötas med fler restriktioner, nya inskränkningar av fria rättigheter och nedsänkningar av verksamheter. Detta för att vården inte ska drabbas mer än vad den klarar av. Hur vore det om systemtänket istället var att vi ändrar vårdens arbetssätt, fokuserar på patientkontakterna, minskar de administrativa arbetsuppgifterna och öppnar upp fler vårdplatser i den takt då arbetsuppgifter omördelas/förändras? Eftersom inget sådant verkar diskuteras på politisk nivå utan verktyget hela tiden handlar om nya restriktioner kan det nya normala bli att vi varje säsongsinfluensaperiod framöver får vänja oss vid restriktioner.

Hur hamnade vi här? Kanske för att våra folkvalda politiker är nöjda som det är. Läs Lena Hallengrens uttalande i Aktuellt här ovanför, eller citatet från SKR som exempel. Andra exempel jag har snappat upp är här i Skåne där jag i nov 2019 närmast satte i halsen då jag i Sydsvenskan läste att ett KD regionråd uttalade sig om att ”det funnits en ´låt-gå-mentalitet` i regionen men nu har de satt stopp för det genom att de tryckt ned personalkostnaderna rejält och nu äntligen hade man ett överskott”. Som om överskott är målet till priset av att inte förändra verksamheten utan säga upp personal. Både i Västra Götaland och i Stockholm finns liknande exempel där politiker är nöjda efter att tryckt ned personalkostnaderna (märk att ingen förändring av arbetssätt har skett utan enbart uppsägning/minskning av personal) med stora överskott som följd. Lägg därtill en gigantisk påfyllnad från regeringen av varje regions kassa för covidåret 2020, vi snackar inte om ersättning för merkostnader utifrån covid utan vi snackar om kasta ut pengar i överflöd. Så pengar finns.

Vi har således politiker som använder sig av restriktioner istället för att förändra systemet. Vi har regionalpolitiker som är nöjda med gigantiska överskott utan förändring av verksamhet på annat sätt än att trycka ned personalkostnader och vi har slutligen trötta medarbetare i sjukvården som arbetar på med de arbetssätt de har och även får nya i form av ökad administration.

Vårdens förändrade arbetssätt måste bli en av vår tids största valfråga. Det är där vinsterna ligger för oss alla, det är där kapaciteten finns, det är där arbetsmiljöförbättringar finns och det är där nyckeln till att slippa restriktioner finns. De senaste årens restriktionshysteri må ha varit nödvändigt ibland men det är skrämmande hur snabbt det har blivit ett verktyg att ta till för de styrande utan att egentligen ta tag i grunden, det vill säga arbetssätten. Är de kostsamma restriktionerna, i många fall odemokratiska och i en hel del fall ineffektiva nedstängningar verkligen de enda verktygen vi har?

Motiveringen för fortsatta restriktioner känns just nu märkligt. Dödligheten i enbart Covid mäts i promille för närvarande, belastningen på IVA är hög men inte överbelastande med tanke på den höga smittspridningen, RS-virus, vinterkräksjuka, säsongsinfluensa mm. Vi måste vänja oss med att, hör och häpna, även fortsättningsvis bli sjuka och dessvärre kommer vi även fortsättningsvis se de sköra och äldre tragiskt nog dö i säsongsliknande influenser. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli.

Låt oss därför möta dessa utmaningar med fokus på vårdens förändrade arbetssätt istället för samhällstyngda restriktioner, fokus på personaleffektiviseringar och överskott i regionernas kassa. Tillför vården mer resurser istället med förbättrade arbetssätt vilket leder till högre patientkontakt och utökade vårdplaster och förbättrad arbetsmiljö för vårdens medarbetare. Vi måste skala upp och inte ned.

Se där…en av årets första blogginlägg är klart och jag är tacksam att du orkade läsa ända hit.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: