Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Run streak – räknar ned till 10 år
Det är en ynnest att kunna ha möjlighet att ge sig ut och springa. Att dessutom kunna göra det varje dag är en gåva. Det är så jag ser på min run streak. Varje dag som jag kommer ut är jag lycklig, för alternativet vore mycket sämre.
Det är nu snart 10 år sedan jag bestämde mig för att börja springa varje dag. Det är klart att livet har haft sina prövningar under den här perioden, men min löpning har varit det dagliga nav som livet i övrigt har kretsat kring. Det har aldrig varit tal om ifall jag ska träna, utan enbart NÄR under dagen denna träning ska ske.
Nu har jag bestämt mig för att räkna ned till min 10-årsdag. Jag påbörjade min dagliga löpning den 26:e april år 2015 och därför tänker jag att jag ska räkna ned till den 26:e april 2025.
Jag gör denna nedräkning tillsammans med ACT. Ni kan både följa min nedräkning och bidra med frivilliga gåvor till min kampanj. Här på min hemsida samt mina sociala kanaler på Instagram och Facebook kan ni följa nedräkningen. Jag ska försöka samla ihop så mycket gåvopengar som bara är möjligt som oavkortat går till ACT:s biståndsarbete. Samtidigt ska jag via mina kanaler slå ett slag för den existentiella hälsan. Med blogginlägg och andra uppdateringar kan ni följa min resa fram till 26:e april 2025.
Hoppas att ni vill följa mig och bidra till en god sak!
/m
Du är ett unikt original
Under helgen har jag varit i underbara Börringe kyrkogård och kyrka. Jag har vandrat i den fantastiska kyrkogården, Guds åker, som är som en park. Jag har pratat med människor som har besökt sina näras viloplatser när de har tänt ljus för någon eller några de håller kära. Jag har lyssnat till berättelser om ögonblick, möten och en bygds utveckling och förvandling. Livsberättelser.
Lördagskvällens minnesgudstjänst och söndagens musikgudstjänst blev så berörande som gudstjänster i allhelgonatider kan bli. Fantastiska ögonblick.
När jag efter minnesgudstjänsten tog en tur i Börringe kyrkogård och såg alla dessa tända ljus slog det mig att alla dessa människors liv, öden och ögonblick som gått före oss är unika. Det finns enbart en av dig och en av mig och så kommer det att vara i evinnerlig tid. Under predikan under söndagens musikgudstjänst föll det sig naturligt att nämna detta faktum.
För detta gäller inte enbart oss människor utan även djur och växter. Faktum är att naturforskare har kunnat visa att det inte finns en enda likadan växt, det finns inte en enda kopia i naturen. Alla är olika på sitt sätt. Om vi tar de små snöflingorna som exempel. Alla snöflingor är unika, det finns inte en enda snöflinga som är en exakt kopia av någon annan snöflinga. Naturforskare säger att detta har gällt i evinnerlig tid. Det har alltså alltid enbart varit och är i nutid unika snöflingor.
I min värld innebär det således att Gud gillar inga kopior – Gud älskar original. Insikten är på ett sätt självklar under en helg som denna när vi minns de som har gått före. Vi minns deras unikitet, deras unika leende, deras unika skratt, alla de unika ögonblick vi fick tillsammans som nu är som minnen som överbryggar det tidsbestämda in i evigheten. Vi tänder våra ljus som talar till oss om saknad, om minnen, om omtanke, om kärlek men också om hopp. Vi minns det unika.
Så var unik, det är precis så som det ska vara. Försök inte att efterlikna någon annan, var dig själv. Du är älskad precis som du är, i all evinnerlig tid. Du är ett unikt original och Gud älskar original.
/m
Vi och dom
Jag läser en intervju med vår nya utrikesminister, Maria Malmer Stenergard, i DN. Har haft ett komplicerat förhållande till hennes åsikter om mänskliga värderingar ända sedan den här regeringen tillträdde. I ett tidigare blogginlägg, som skrevs lite som en hommage till Per T Ohlson, tog jag utgångspunkt i en intervju som gjordes med den då nytillträdde migrationsministern. I intervjun i Sydsvenskan använde hon uttryck som ”tuffare tag väntar” följt av ” vi måste värna försörjning i första hand för de som bor här”. Hon lägger till att hon vill ha ett angiverisystem, ”om man träffar på en person som vistas här illegalt ska man ha en skyldighet att meddela polis och Migrationsverk”. I hennes huvud är det långt ifrån att tänka världsmedborgare, det är långt ifrån att tänka att vi är alla lika. I Stenergards huvud är det rätt att göra åtskillnad på ”vi” och ”dom”. Långt ifrån mina grundläggande värderingar.
I slutet av oktober är det tre år sedan Per T Ohlson lämnade oss. Han är fortfarande väldigt saknad i mitt tidningsläsande liv. Jag kan fortfarande vakna upp en lördag och se fram emot att läsa hans krönika, bara för att bråkdelen av en sekund senare inse att han har skrivit sin sista krönika för länge sedan. Han är verkligen saknad.
När jag läser DN:s artikel med intervjun av Maria Malmer Stenergard blir jag nedstämd. Det här är kanske den första utrikesministern vi har i svensk historia som uttalar sin diskriminerande hållning så öppet. En mening i intervjun biter tag i mig,
”Mindre problem att ta emot dem som är lika oss.”
Stenergards ord får mitt medmänskliga hjärta att slå ett extra slag. Både med Sydsvenskans intervju för många år sedan och den här intervjun som grund stärks uppfattningen att vi har en utrikesminister som gör en värderingsskillnad på människor utifrån ett nationalistiskt perspektiv. Det är alltså skillnad på människor utifrån deras härkomst och ett ”vi” och ”dom” perspektiv genereras i utrikesministerns huvud där ”vi” är bättre än ”dom”.
För egen del vill jag skrika högt att vi måste slå vakt om medmänsklighet, alla människors lika värde och tron på att mångfalden är den princip som leder till en bättre värld. ”Vi är varandras arbetsmiljö” brukade jag alltid manifestera när olika arbetsmiljöundersökningar genomfördes på de arbetsplatser där jag var chef. Värdet av att ha mer oliktänkande än liktänkande i en arbetsgrupps utveckling kan varenda chef understryka. Mångfald och olikheter är bra, både för ett land men även för ett företag.
Jag skulle ge mycket för att få kalla hit Per T Ohlson och låta honom skriva en, enda artikel till om vår nya utrikesministers synsätt och uttalande. Det hade varit något för historieböckerna. Han hade naturligtvis gjort en grundlig historisk tillbakablick och reflekterat kring värdet av mångfald. Han hade resonerat, både kring flyktingkriser genom historien, men även vägt in den samtida världspolitiken.
Kanske hade Per T Ohlson utgått från filosofen Thomas Hobbes tankar som inte ser människans värde som universellt utan som instrumentellt. För Hobbes är olika människors värde beroende på kapacitet och prestation, snarlika uttryckssätt som utrikesministern understryker i DN intervjun. Kanske hade Per T Ohlson kontrasterat den hållningen mot Immanuel Kants ställningstagande att människan måste tillskrivas ett inneboende värde snarare än ett instrumentellt värde. Ett inneboende värde bara genom att vara människa, bara genom att existera.
Kanske hade Per T Ohlson gått igenom historien och allt som ledde fram till FN:s beslut om mänskliga rättigheter 1948, om spelet kring textvalet i 1974 års regeringsform kring människovärdet i grundlagens första kapitel.
”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”
Kanske hade Per T Ohlson reflekterat kring frihetstidens alla revolutioner i Frankrike och Amerika inte minst att de bygger mycket på Lockes tankar om alla människors lika värde och rättighet och om att alla människor är fria till sitt väsen, kanske hade han tagit sig an Thomas av Aquino eller varför inte Hedenius som föreslog denna syn:
”Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är förmer än någon annan.”
”Att ingen är förmer än någon annan”…ja, det kanske Stenergard borde ha på sin kylskåpsdörr och läsa varje morgon. När hon var migrationspolitiker saknade jag Ohlsons analysförmåga med historiskt perspektiv och jämförelse kring dagens politik. Den analysförmågan hos en enda svensk journalist saknas ännu mer nu.
Kanske är vår utrikesminister för ung för att förstå vad hon bär på för värderingar utifrån ett historiskt perspektiv och i en större kontext? Kanske försöker hon bara överleva politiskt? Ungdomlighet kan dock övervinnas genom förvärvad kunskap och politiska åsikter kan och ska ändras allt eftersom mänskligheten utvecklas. Kanske bär jag ett hopp om att hennes omgivning kan ge henne kloka råd, men med tanke på att hon verkar ha burit dessa åsikter ända sedan dag 1 i den här regeringen, är min förhoppning låg på att hon kommer att ändra sig.
Min nedstämdhet fortsätter och jag inser att saknaden efter Per T Ohlson handlar om att ha en vuxen i rummet. Att ha någon där som utan att tveka medverkar till högre professionalism och lyfter nivån på debatten. För oliktänkande tycker jag om. Jag värnar rättigheten i att Stenergard får tycka olika än mig, däremot är jag rädd för att ingen gör analysen och ger henne den historiska kontexten vad hennes åsikter kan leda till.
Vän av ordning kanske tycker att jag med detta blogginlägg blivit väldigt politisk. Till er vill jag säga att jag alltid kommer att företräda åsikten om alla människors lika värde, sedan får det ses som hur politiskt som helst. Per T Ohlson hade antagligen förstått mig.
/m
Autumn leaves
Jag håller med Nils Bolander när han skriver i en av sina dikter ”att sommaren kan man aldrig lita på”. Sommaren lovar så mycket men ibland faller årstiden platt. Hösten däremot, det är en annan sak, den kan man alltid lita på. I år har den dock ännu inte anlänt och jag väntar med spänning på dennes entré för med hösten kommer alltid något mer, det kommer alltid något extra.
När jag lämnar församlingshemmet för att gå till gravkapellet för att förrätta en begravningsgudstjänst noterar jag att det stora kastanjeträdet nedanför Svedala kyrka börjar skifta färg i lövverket. Jag har inte sett det förrut och det gör mig alldeles varm inombords. Regnet som strilar ned gör att jag måste bära ett paraply längs min väg över kullen vid Svedala kyrka och förbi Kyrkskolan. Det gör mig inget. Jag sjunger förbön 1 högt längs min väg och njuter av att äntligen få närma mig hösten igen.
För tänk att få uppleva årstidernas skiftningar ännu en gång. Tänk att få vara med om de gulnande bladen, få uppleva regnets strilande och få känna det vindpinande i kinderna. Ännu en gång. Jag vet, ibland blir jag överdrivet lycklig över att bara få leva, men gör det något? Kan en varm och glad själ vara fel?
Det är 7 minuter kvar innan begravningen ska inledas. Anhöriga och gäster har jag hälsat på och de sitter nu på sina platser. Jag går ut ur kapellet en stund och ställer mig utanför entrén under taket, i skydd för regnet som strilar ned. Tänker på det liv som levts för den personen jag strax kommer att begrava. Alla höstar och ögonblick som personen har upplevt. I förrgår kväll tog jag mig tid att gå och stå en stund utanför där hen hade bott i nästan 40 år för att känna in platsen. Det kom ett höstlöv fallandes som landade precis på min fot när jag stod där och jag tänkte på Predikarens ord om att ”Allt har sin tid”…det kändes verkligen som att jag inte var ensam där i stunden.
Begravningen genomförs och sorgen och kärleken omsluter alla i kyrkorummet. Kärlekens baksida är sorgen och minnena blir som en bro över till andra sidan. Jag låter mig omslutas av ögonblicket. När jag sedan har sagt farväl till sällskapet, vaktmästaren och begravningsentreprenören och går mot församlingshemmet igen inser jag att jag kommer precis att hinna med att smita in i kyrkan och lyssna på Musik & Lyrik som är varje torsdag kl 12.15 i Svedala kyrka. En fin stund med två dikt/text-läsningar och tre musikstycken.
När jag tar emot informationsbladet om dagens val av musik och lyrik kan jag inte låta bli att återigen bli varm inombords. Temat är ”Höst” och dikterna som valts är ”September” av Gullberg och Karlfeldt och musikstyckena avslutas med Joseph Kosmas ”Autumn leaves”. Kan det bli bättre? Tror inte det. Jag njuter.
Vid den efterföljande sopplunchen som församlingsborna brukar uppskatta, så även jag, sätter jag mig bredvid några församlingsbor som pratar om höstens fåglar. Flyttfåglar och de som stannar kvar. Min älskade Anette älskar fåglar och fågelskådning så jag lyssnar intensivt på klokskapen vid bordet.
När jag sedan återgår till mitt rum och förbereder mig inför ett dopsamtal tittar jag ut på kastanjeträdet igen. Det har slutat att regna och färgerna framträder sakta i ett nytt skimmer. Hösten må inte vara här temperaturmässigt men i mitt hjärta är hösten i full kraft. För hösten lovar alltid något extra, den lovar något mer.
/m
Ta av dig skorna
Jag har några härliga dagar i sommarhuset utanför Kalmar. Dagar som är en blandning av stillhet och aktivitet. I förrgår var vi inne i Kalmar och såg utställningen ”Häxor” på Kalmar slott och igår var vi på konstmuséet. Passade också på att fika på underbara Kullzénska efter att ha inhandlat en ny bok. Köpte KG Hammars nya bok, ”Den längsta resan”. På baksidan står det att det är en roman men skulle nog mer klassificera den som teologisk essä. Läste ut den relativt snabbt. Tänker att det nog är få som kommer uppskatta den, ifall man inte redan är bevandrad i teologi eller Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”.
Är annars inne just nu på att tänka mycket på kärlek. Detta fina, underbara, komplexa och svåröverskådliga. Gud är kärlek och KG skriver i boken mycket med bakgrund från Martin Bubers bok, ”Ich und Du”, som Hammarskjöld höll på att översätta när han förolyckades. KG för ett fiktivt resonemang på sidan 103 och 104 där utgångspunkten är att Gud är kärlek, men att man kan inte gå upp så mycket i gudsrelationen att man glömmer medmänniskan. Jag funderar mycket på det. Tänker att Hammarskjöld med sin utgångspunkt från Johannes av Korset och den inre resan, utesluter inte relationer. Mäster Eckhart och Hammarskjöld såg nog enheten med Gud som utgångspunkten för relationer med andra människor.
I psalmen ”Kärlekens tid” finns Ylva Eggehorns textrad: ”Rör vid mig nu, fyll mitt liv ända till brädden, du gav mig min hunger.” Den innehåller så mycket visdom i en enda mening som kan te sig självklar men som är ack så svårt ibland. Kärleken har en förvandlingskraft inom sig, en slags inre motor. Kärleken kan dock inte leva av egen kraft. Kärleken försvinner helt av sig självt, för det enda som ger helt av sig självt, utan att vi behöver lyfta ett finger, är förfallet. Om du inte tar hand om din bil, så stannar den förr eller senare. Om du inte tar hand om din kropp, bryts den ned förr eller senare. På samma sätt är det med kärleken. Vi måste ta vara på den och investera i den och kämpa för den.
Nobelpristagaren moder Teresa fick en gång en fråga från en journalist när hon var på väg in på ett möte i all hast. Frågan var: ”Hur ska vi lära oss att älska vår nästa?” Moder Teresa stannade upp i steget och häpet svarade: ”Genom att älska, förstås.” Att älska är en aktiv handling. Det är ett verb. ”Rör vid mig nu, fyll mitt liv ända till brädden.” Kärlekens motor är att vi gör något för någon annan, inte för att vi måste utan för att vi vill. Det finns ingen starkare makt i världen än den kärlek som utges för andra, oavkortat och utan förbehåll. Denna handling har det goda med sig att alla blir starka av att älska, både av att ge och ta emot kärlek. Det omvända gäller naturligtvis också, så svag man blir om man inte ger kärlek eller tillåter sig att bli älskad.
Hammarskjöld skriver att sann helgelse går genom görandet. Vi måste alltså göra något för att närma oss det heliga, närma oss det vi kallar kärlek. I Paulus brev till Korinterna som jag skrev om i tidigare blogginlägg finns texten ”Kärleken är tålmodig och god. Den är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Allt bär den, allt hoppas den, allt uthärdar den”. Paulus skriver dessa rader i ett brev till de första Jesustrogna ungefär 20 år efter korsfästelsen. Mycket för att ge dem hopp. Jag funderar på var denna kärlek kommer ifrån som Paulus vill att Korinthierna ska ty sig till?
Ja, i ett annat brev (Galaterbrevet) skriver Paulus om tron som bärare av Kärleken. Det är den aktiva tron inom oss som skapar kärlek. Det är själens inneboende kraft. Nedympat i varje liten cell i vår kropp. Vi bär alla kärlekens gåva. Något som Gud har skapat och lagt i oss varje människa att vilja få och ta emot kärlek. Vi vill andra människor väl. ”Icke jag utan Gud i mig” skrev Dag Hammarskjöld för länge sedan precis när han blivit FN:s generalsekreterare. Vad är tro – att vilja!
Med allt detta sagt går jag just nu och funderar på begreppen närhet och distans som delar av kärlekens gåvpr. Som vanligt tar jag hjälp av Bibeln och en av dess nyckeltexter. Det är berättelsen om hur Mose möter Gud i öknen. Ni kan den säkert, men för säkerhets skull berättar jag lite om den här inledningsvis:
En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar, drev han horden till andra sidan öknen och kom till ett berg. Där såg Moses en brinnande buske som aldrig slutade att brinna. Märkligt tänkte Moses, en brinnande buske som aldrig förkolnas. Han gick närmare och då hörde han en röst som sa
”Mose, Mose”
Han svarade: ”Ja, här är jag”
Rösten svarade: ”Kom inte närmare. Ta av dig dina skor, du står på helig mark. Jag är din Faders Gud…..”
Berättelsen har flera lärdomar om kärlek och om relationer. Funderar lite på om Martin Buber tänkte på denna när han skrev ”Ich und Du”? Gud kallar Mose till sig genom att ropa hans namn. Det är relationens första villkor: Närhet. Sedan drar Gud en tydlig gräns, det heliga området som inte får kränkas, dock beträdas. Det är relationens andra villkor: Distans.
I denna enkla berättelse finns två verkligheter som upptar kanske 90% av alla problem i parterapi eller själavårdssamtal, Närhet och Distans. Våra relationer bygger hela tiden på en balans mellan dessa båda, Närhet och Distans. Blir det för mycket av det ena eller det andra, mår vi dåligt och relationen tar stryk. Dessa gränser är således nedärvda i oss människor från Gud. Gränsen mellan Jag och Du där ett Vi inte kan uppstå förrän vi respekterar ett Jag och Du och där tilliten finns i en väl avvägd balans mellan Närhet och Distans.
Se där, tre funderingar med utgångspunkt från KG Hammars nya bok och Ylva Eggehorns textrad om ”Rör vid mig nu”, om att kärleken är en aktiv handling, om Paulus brev till Korinth om att Kärleken tål mycket och dess källa är Gud, nedympat i var och en av oss, Kärleken som Guds själ och avslutningsvis Moses vid den brinnande busken om Närhet och en Distansgräns som kallas ett heligt område som inte får kränkas men beträdas med respekt…om man tar av sig skorna!
/m
Tro, hopp och kärlek
Vi är på bröllopsresa. Då kanske ni tänker att vi har åkt iväg till något exotiskt land eller tagit in på något fancy hotell, men då känner ni inte oss, vi är i paradiset, nämligen min mors föräldrahem i Karlsbo utanför Kalmar. Bättre plats att landa på som herr och Fru Uddin kan inte jag tänka mig. Lövträdens sus och fåglarnas kvitter är det enda vi hör när vi intar morgonens kaffe ute vid trappan. Braskaminen sprakar och värmer oss inne i huset och vi njuter av att ha upplevt en fantastisk helg tillsammans.
Vädret är fantastiskt, så vi betämmer oss för att åka en tur till Öland. Det var många år sedan vi var längst upp på den norra delen av ön och kustvägen från Äleklinta och upp till Gillberga och sedan vidare till Byrums raukar är en favorittur som är svårslagen.
När utsikten över Kalmarsund tornar upp sig vid Äleklinta hamn och Blå jungfrun anas mitt i sundet vandrar tankarna till helgen och vårt bröllop. Lika underbart som kustvägens nyanser utkristalliserar sig framför våra ögon, lika fantastiskt blev vår vigselgudstjänst. När min son Sebastian läser ur Ruts bok är det svårt att inte tänka på evigheten tillsammans och när Malin läser ur Paulus brev till Korinth fastnar tankarna på de tre orden, tro, hopp och kärlek.
Stenarna som finns i en oändlig mängd längs kustvägen påminner mig om stenarna jag målade till var och en av gästerna på vårt bröllop. Jag har alltid tyckt om Heidenstams dikt, ”jag längtar stenarna där barn jag lekt”, och i sann Heidenstam-anda hade jag tagit med mig 70 småstenar från Karlsbo, mitt sommarhem där jag varje sommar sedan barnsben sprungit och lekt. Nu målade jag dem i en guldnyans som bakgrundsfärg och sedan fick varje gäst sitt namn i svart inskrivet. På respektive sten målade jag sedan ett rött hjärta, ett blått ankare och ett svart kors, symbolerna för tro, hopp och kärlek. En del av Paulus brev till församlingen i Korinth lästes således i kyrkan och sedan vandrade dess anda in i festen med mina Heidenstam-stenar från Karlsbo.
Jag tänker på Paulus när vi går längs kusten vid skurverket i Jordhamn. Den text som lästes i kyrkan får i princip alla vigselpar som vigs i en svensk kyrka lyssna till. Texten är oerhört populär. Paulus skrev brevet i slutet av sitt tre år långa besök i Efesos, som troligen avslutades någonstans kring 55 eller 56 e.Kr, således cirka 20 år efter korsfästelsen. Han fick meddelande om en del problem i församlingen och ville ge dem hopp inför framtiden. Brevet skrivs under en tid när det fortfarande levde personer som gått vid Jesus sida och upplevt allt och nu väntade på Jesus återkomst. Paulus ber församlingen att ha tålamod. Han ger dem tre nycklar på vägen…tro, hopp och kärlek.
För tro, hopp och kärlek är tre aspekter av vårt tålamod med det existentiella. Tre sätt att hantera upplevelsen av att Gud döljer sig för oss, i det här fallet för församlingen i Korinth, att ha tålamod i sin väntan. Tre nycklar som är djupt förbundna med varandra.
För tro kan vara svårt för var och en av oss. Det som kan göra det svårt är att Guds närvaro kan kännas långt bort ifrån oss, å andra sidan om tecknen på Guds existens låg enkelt åtkomligt för oss, skulle det inte behövas någon riktig tro. Det som är uppenbart och lätt att bevisa behöver egentligen ingen tro. Vi behöver inte tron när vi ställs inför orubbliga sanningar. Vi behöver tron i de där gråzonerna när livet och världen fylls av ovisshet. Trons roll är inte att släcka vår törst efter visshet utan lära oss att leva med mysteriet. Tro, hopp och kärlek är förenade med tillit till något som är större än vad som går att enkelt ta på eller enkelt bevisas. Människors övertygelser faller ofta inom kategorin ”det naturliga” medan tron överskrider den sfären. Tron är en gåva som överskrider mänskligt förnuft.
Paulus skriver i sin text att kärleken är tålmodig, vilket även tron är. På samma sätt som kärleken till en annan människa knyts samman i äktenskapets band är tålamodet en stark ingrediens i styrkan och äktheten i både kärleken och tron. Äktheten i det vi lovar varandra utgår mycket från tålamod och det vi som nyligen vigda kommer att stå inför i form av att klara av livets svårigheter, prövningar och tvetydigheter.
För att klara allt det här ger Paulus alla par som lyssnar till hans ord tre nycklar på vägen. Tron, hoppet och kärleken. Tre nycklar som brukar symboliseras med korset, ankaret och hjärtat. Tre nycklar som således de flesta som vigs i en svensk kyrka får med sig. Tre nycklar som även jag och Anette fick med oss i lördags.
När jag så går några steg framför Anette längs den steniga stranden längst ut på Ölands norra udde kan jag inte låta bli att ta fram min mobil och leta fram brevet från Paulus. Det bär verkligen allt i sin enkelhet och djuphet, det är verkligen ett brev som tål att läsas, om och om igen. Fyren långe Erik, bakom mig, väcker många känslor. Den har genom historien både varnat och väglett människor. Den har skickat ut ljuskäglor genom nattens mörker och det är lite så även Paulus text kan läsas och tolkas, som en vägvisare för oss människor.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13:4-7, 13)
/m
Gift…igen…för evigt!
Under helgen vigdes jag och min älskade Anette i Limhamns kyrka av min prästkollega Julia. Det blev en fantastisk stund i kyrkan och en härlig fest som kommer att leva kvar i mitt inre för evigt. Det är som sagt andra gången jag står inför ett altare i en kyrka och lovar trohet och att stanna vid någons sida tills döden skiljer oss år. Uppenbarligen har jag misslyckats förr, ändå uttalar jag orden igen.
Den senaste tiden har jag därför funderat väldigt mycket på vigselgudstjänstens ordalydelse, kärlekens stora festhandling, där prästen ber paret lova varandra att ”älska varandra … tills döden skiljer oss åt?” Detta löfte, som är så långt borta från livets realitet, är den inte utdaterad? Vad betyder den egentligen? Vi vet ju inte vad livet bringar, kan vi då ge ett löfte som skall hålla helt till livets slut?
Kärleken är verkligen ett mysterium, den tillhör en del av livets mystik. Vi är alla överens om att den finns men kan aldrig riktigt fånga den eller placera den. Man kan erfara den tydligt och starkt, och samtidigt undra om det verkligen var kärlek som man kände. Kärleken kan inte ha några förbehåll, man kan inte säga att jag älskar dig så länge som du är till nytta för mig, eller så länge jag orkar, och samtidigt påstå att det är en kärleksrelation. Människan är ju värd att älska oberoende av sina prestationer.
Det är därför kyrkans förståelse av äktenskapet måste förmedla att detta är en pakt som i alla fall har till intention om att hålla ut vid varandras sida tills döden skiljer oss åt. Sedan vet vi att livet inte alltid bringar det vi förväntar oss och vi vet att ting kan trasas sönder på ett sätt som kräver att man bryter.
”Tills döden skiljer er åt” är en definition på vad det betyder att älska. Att bli vid en annan människas sida i nöd och lust oavsett de upptäcker vi gör längs vägen kring våra egna och den andres svagheter och brister. Då blir förlåtelsen nödvändig. Genom att bli vid en annan människas sida genom hela livet, intill döden, ger det oss en unik möjlighet till att upptäcka Guds avbild i vår medmänniska, och på det sättet också växa i vår egen gudslikhet, som ju är själva meningen med livet.
Därför lovade jag idag att älska Anette tills döden skiljer oss åt och det var det finaste jag kunde göra.
/m
En stund på jorden
Tusen tack för all feedback från mitt förra inlägg om var en pilgrim hör hemma. Det verkar som om texten har lockat många av er att fundera själva på var ni hör hemma. En del av er har skrivit till mig och givit mig exempel på var ni mest finner er hemma. Jag har tagit till mig av alla era fina bidrag.
På vägen till arbetet idag spelade jag en sådan där föreslagen ”random-lista” på Spotify. Det var en bra lista för mig som är född på -60 talet. Lasse Tennander, Peter le Marc och Bruce Springsteen delade på de första tre låtarna för att sedan övergå i Cornelis Vreeswijks Sommarkort (en stund på jorden). Jag tror den kom ut 1987 men jag spelade den ofta från minnesplattan från 2000 En fattig trubadur när jag var yngre.
Det är något med låtens gitarrspel som sätter sig i kroppen. Dessutom är texten helt underbar, inte minst hur den frambringar sommarkänslor och familjeliv som för evigt förevigas på ett foto där barnen springer omkring. Allt summeras med orden, ”en stund på jorden”. Många år senare stjäl Laleh orden och gör en egen låt med den titeln till sin mor. Även den texten är otroligt varm och något av en hyllning till livet. En hyllning till din stund på jorden.
Era feedback-kommentarer från gårdagens inlägg samt morgonens Vreeswijk-låt får mig att stanna upp lite kring just en stund på jorden. Vilhelm Mobergs klassiska roman från 1963 bär en av de mer ikoniska citaten i världslitteraturen som jag ofta återkommer till:
”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”.
Kanske är det något med orden ”din stund på jorden” som gör att vi stannar upp och känner allvarets tyngd. Oavsett om det handlar om att ta vara på skapelsen och den miljö vi har fått ansvar för eller om det handlar om vårt eget personliga liv i form av hälsa och välmående så leder tankarna till att nu är det allvar. Slarva inte bort det.
Samtidigt kan allvaret göra att vi känner en enorm press att åstadkomma något, att göra något, för vi har bara ett liv. För mig är detta nära det som jag i mitt förra blogginlägg kallade kallelse. För mig ligger min grundläggande identitet i min kristna kallelse, jag är buren av kärlek, älskad för den jag är, oavsett mina prestationer, men eftersom jag är buren av kärlek vill jag också ge kärlek tillbaka…till Gud och mina medvandrare här på jorden…kallelse är således vad jag gör under min tid här på jorden men jag glömmer aldrig dess källa.
För egen del utgår jag mycket från 1 Korinthierbrevet när jag tänker på kallelse. Paulus brev till de kristna i Korinth innehåller mycket visdom, en visdom är från 1 Kor 10:24 som säger ”Sök inte ert eget bästas utan andras.” Prestationen ligger således i att första hand se till att andra får det bra och för att kunna leverera åt andra måste du ju ta hand om dig själv. Ditt varför handlar således inte om din egen prestation för din egen skull utan din prestation ligger i vad du gör för andra.
Kanske är det därför jag är så kritisk mot dagens egoistiska samhälle. Ett samhälle och nutid med kulturen att värna i första hand sig själv och maximera sitt eget liv. Detta narcissista perspektiv som leder oss bort från varandra och medmänsklighet men som säkert svarar upp mot devisen ”en bra stund på jorden”. I alla fall om du tar bort Gud ur ekvationen, eller sagt med andra ord, tar bort det existentiella.
För visst kan du säkert leva ett gott liv och maximera din stund på jorden genom att leva ett narcissistiskt liv, men det är nog inte vad jag vill kalla ”en stund på jorden”. För min egen stund här på jorden går inte att skilja från källan av min identitet. Att bli något, att göra något på jorden, är intimt förknippat med alla andra och Gud. När jag har funnit min kallelse är min identitet klar, både inför Gud och alla mina medvandrare på denna jord.
I min värld är det Gud som svarar på allas vår fråga om vad som är min egen kallelse. Det behöver absolut inte vara något som har med kyrkan att göra, det kan vara vad som helst, men det måste bottna i vårt förhållande till något större än oss själva, i min värld så har det ett namn, nämligen Gud.
Att söka det existentiella och lyssna inåt blir därför en inspiration och ledning för arbetet att hitta din kallelse. När Hammarskjöld skriver orden ”den längsta resan är resan inåt” handlar det mycket om att Gud blir en del av jobbet. Jag gör inte jobbet själv. Hammarskjöld är urtydlig när han skriver ”Icke jag utan Gud i mig”.
Om den första delen av kallelsen handlar om det existentiella, det gudomliga, så handlar den andra delen av kallelsen om förhållandet till andra människor, de jag är satta att betjäna på denna jord. Det Paulus och Jesus återkommer till ideligen. Det handlar helt enkelt om att vara en god människa för andra. ”Älska varandra, så som jag har älskat er”, säger Jesus till sina lärjungar när han ska lämna dem.
Allra sist kommer förhållandet till mig själv. I vår värld är mycket identitet förknippat kring vad jag gör. Jag är läkare, jag är präst, jag är förskolelärare…osv. Utanför denna roll verkar jag inte vara någonting, det är som om hela jag är mitt yrke. En identitet och självkänsla som så mycket är uppbyggt kring min prestation i ett yrke blir naturligtvis väldigt bräcklig och väldigt tröttande att upprätthålla. Här tänker jag ofta på Jesus ord i Lukas…”på samma sätt ni visat upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri…ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna”... Vi bär mycket tungt om vi försöker upprätthålla vår identitet och kallelse i vårt yrke.
Egentligen handlar allt om ditt Varför du gör olika saker. Det här med att hamna snett i sin kallelse är något som jag även mött i kyrkans värld. Mycket av frågan kring vad Gud kallar mig till kan drivas av egoistiska skäl för att visa mig duktig inför Gud. Det blir då detsamma som en narcissistisk syn på sitt liv, som jag tycker präglar hela den sekulariserade nutidsandan. Så länge vi söker Guds ledning för att få en kallelse med målet att bevisa vårt värde för Gud, kommer vi att möta motstånd.
Vad ska vi då göra? Ja, det enkla är oftast det svåra. Nyckeln finns i två ord som jag har grubblat mycket på. Det finns inte mycket som tyder på att Petrus hade några andra ambitioner i livet än att försörja sin familj och vara fiskare. Han hade samma judiska uppfostran som alla andra barn, med dess starka lagundervisning. Att han skulle bli fiskare vid Gennesarets sjö, vid foten av sin uppväxtstad Kafarnaum var nog ganska givet. Tillsammans med sin bror Andreas och vännerna Johannes och Jakob, verkade de i det lokala fiskelaget som varje dag gav sig ut och fiskade. Livet hade nog fortsatt så för dem varje dag, året runt, med judiska högtider och fiske som grund om det inte varit för den där morgonen när en man kom fram till dem vid stranden och sa två ord, ”Följ mig!”
Vi vet inte så mycket vad som sedan hände rent praktiskt. Pratade de med varandra om för och nackdelarna med att lämna allt och följa med den främmande mannen? Gick de hem och rådfrågade familjen? Det enda vi vet är att de släppte det de till synes hade och följde mannen. Det är kallelsen. Det är en Gud som egentligen inte behöver oss människor, Gud är Gud oavsett oss, men som ändå säger ”Följ mig”, vilket är en inbjudan och något vi kan slå ifrån oss eller bejaka.
För kallelsen att följa säger inget om vad som väntar, vilka insatser som krävs. Petrus hade ingen aning om vad som skulle komma. Det tal han sedan många år senare kommer att hålla inför en vilsen skara som precis har förlorat sin ledare och förebild är på många sätt en vilsen människas tal men som bär Gud inom sig. För Petrus liv får en ny inriktning, det handlar inte längre om vad Petrus gör utan om vem han följer.
Det enda som sägs om görandet, och som skulle kunna föra resonemanget tillbaka till vår samtid och vårt identitetsbehov i att så starkt vara vårt görande, vårt yrke, är det Jesus lägger till i form av ”jag ska göra er till människofiskare”. Det tog mig många år och många läsningar innan jag faktiskt såg att det stod ”JAG…ska göra er”. Att svara på kallelsen är således att överlämna sitt liv åt något större än dig själv. Det är inte du det handlar om…det handlar om den som säger ”JAG ska göra er till….”
Hos den som i Moseboken säger ”jag är den jag är” landar nu allas våra kallelser, inklusive Petrus, för tid och evighet. Kallelsen genomsyrar hela Bibeln. Det börjar redan i 1 Mos efter Adam och Evas syndafall när Gud kallar på mannen med orden, ”Människa, var är du?” Kallelsen är ett slags återupprättande av relationen mellan Gud och människa, men människan sviker sin kallelse genom att istället hela tiden söka sin egen identitet, sin egen lycka, sin egen stund på jorden.
När Hammarskjöld skriver ”Icke jag utan Gud i mig” har han förstått sitt livs kallelse. Efter att ha gått igenom KB:s litteraturlista över Hammarskjölds personliga bibliotek ser jag att han var en flitig läsare av Mäster Eckehart. I en av predikningarna skriver Eckehart så här, vilket Hammarskjöld antagligen bär med sig när han skriver sin berömda rad precis innan han blir FN:s generalsekreterare:
”Gud varken gav sig eller kommer någonsin att ge sig åt en främmande vilja; blott åt sin egen vilja ger han sig. Dock där Gud finner sin egen vilja ger han sig och träder in med allt vad han själv är.”
Med dessa ord får det enkla som ”Följ mig” bli mantrat i alla fall i min kallelse och för min stund här på jorden. Lycka till med din stund här på jorden! Lyssna gärna på Cornelis, Laleh eller läs Moberg…allt för att bli inspirerad. Tror också ”Din stund på jorden” från 1973 finns på SVT plays öppna arkiv.
/m
Var är hemma för en pilgrim?
Den sista morgonjoggen i Vadstena går runt Tycklingerundan och runt omkring de små gatorna och gränderna inne i stadskärnan. Det känns som om hösten är i antågande. Det blåser rejält men samtidigt är det en underbar, solig morgon där jag upplever solens första strålar lite som en värmande gest från vår skapare.
Jag använder löpturen för att skingra mina tankar och få ordning på spretiga funderingar och bringa rätsida på allt jag står inför. Det brukar för det mesta fungera. Jag funderar på det här med att vara pilgrim, här i pilgrimsstaden Vadstena.
Det är tidig sommar och jag får erbjudande om att återgå till att arbeta som hög chef för en offentlig verksamhet. Styrelseordföranden hör av sig och säger att de ser gärna att jag kommer till dem för en första diskussion om uppdraget. Jag förstår att de har gjort sin research och de har inga dubier – de vill ha mig som deras nya direktör. I det inledande samtalet är jag smickrad och börjar tänka på hur det praktiskt ska kunna lösas. Lönen är ju dessutom något i hästväg, så uppsidan av uppdraget är lätt att identifiera. När jag kommer hem och börjar diskutera saken med min bättre hälft, Anette, inser vi båda att jag har påbörjat en annan livsresa i mitt liv och oavsett alla dessa fördelar så tackar jag nej. Det kunde ha slutat där, men de återkommer…igen…och igen.
När jag springer min morgonrunda längs Tycklinge funderar jag på det här med vad egentligen en livsresa är för något och tänker på att det finns något pilgrimsmässigt över dessa uppbrott och vägval som görs under livet. På ett sätt är vi alla pilgrimer som vandrar längs livets väg. Vi stannar upp lite här och där på en speciell plats och sedan fortsätter vi till nästa. Vi hoppar på ett speciellt jobb och så är vi där en tid och sedan vandrar vi vidare till nästa. Var hör egentligen en pilgrim hemma, eller vad är egentligen ett pilgrimsmål, när vi sedan alltid fortsätter vår resa efter att ett mål har nåtts? Är vi någonsin framme? Finns det vissa platser som är mer mål än andra? Mer heliga?
I Vadstena ligger ett Pilgrimscentrum och vi är här i arbetslaget för att lära oss mer om pilgrimsvandringar. Hit till Klosterkyrkan i Vadstena har många pilgrimer vandrat sedan den Heliga Birgittas dagar. Kyrkans pilgrimstradition bygger på att vissa platser är så kallade pilgrimsmål och att vissa platser är mer heliga än andra. Trots att kyrkan förkunnar att Gud är närvarande lika mycket överallt har kyrkan samtidigt haft en tradition att vissa platser använder sig Gud av för att möta människor. Resor till det heliga landet blir sådana resor. Kejsar Konstantin låter under 300-talet bygga helgedomar på platserna för Jesus födelse, död och uppståndelse samt vid helgongravar och pilgrimsvandringar följer i dess spår.
Nu börjar även fenomenet om att dessa platser framställs som mer heliga än andra. Hur det skall förstås är dock svårt att förstå. Innebar en viss plats att den är mer helig än andra för att exempelvis Jesus vandrat där? Bär platsen i sig på någon särskild helighet och gudomlig kraft? En särskild tanke, idé började formas att det är en särskild ”tunn hinna” mellan Gud och människorna på just dessa platser.
Styrelseordföranden återkommer med förnyad kraft några gånger till. I mitt inre börjar jag tänka på ifall Gud vill att jag ska verka i nygamla sammanhang igen, eller är detta en prövning av min nya kallelse i livet? Trots att jag nämner att jag nu är prästvigd och således inne på andra vägar i livet berövar inte det styrelseordförandens intresse. Hen säger bara att jag kan pausa mitt prästeri några år för att sedan återgå till prästtjänst senare i livet. Ungefär som en pilgrim som vandrar till ett nytt prilgrimsmål och stannar där ett tag för att sedan återvända.
För mig är söndagarnas högmässa lite som vardagens pilgrimsmål. Varje söndag får jag stanna upp och hämta kraft för att sedan ge mig ut igen i vardagen och vandra vidare på min pilgrimsresa. För pilgrimer kan vara främlingar för varandra men de hör alltid hemma i kyrkan. Pilgrimer är ofta gäst i verkligheten och som sådana ödmjuka till vad som än kommer längs deras väg. För egen del blir det därför lite av en påminnelse om att jag är en gäst längs min livsväg, en främling som söker sin väg. Pilgrimen står alltid fri i relation till det pilgrimen är beroende av. Det paradoxala blir då att pilgrimen känner att platsen som är pilgrimsmålet är både viktigt och oviktigt, för det är pilgrimsresan i sig som gör pilgrimen till den person som pilgrimen är.
Efter många samtal med styrelseordföranden drar jag fram mitt sista trumfkort. Jag är prästvigd och den vigningen kan jag inte och vill inte göra ogjort. Jag kommer för evigt att vara präst, oavsett vad jag arbetar med. Livets väg för mig framöver är som präst och oavsett vad jag kommer att arbeta med så kommer jag alltid att behöva agera som präst, inte för att jag måste utan för att jag vill. Till slut inser styrelseordföranden att jag vill bli vid min nya läst…och hen ger upp med orden…du är alltid välkommen ifall du ändrar dig.
Oavsett var jag kommer att hamna i livet efter det här året när jag har verkat färdigt i Svedala församling kommer pilgrimsresan fortsätta för mig. De här dagarna i Vadstena har fått mig ännu mer att tänka på livets pilgrimsresa som en vandring jag alltid gör. Vi har fått lära oss pilgrimens ledord och visst finns alltid liknande ord med mig vid stunder av lyssnande eller uppbrott i mitt liv. De arbeten eller platser jag får eller besöker i mitt liv är för mig inte mer heliga än andra. Gud är inte närmare mig där än på andra platser, men kanske är jag mer av en lyssnare och mer förväntansfull kring att vara nära Gud på vissa platser, mer än på andra platser. Detta gör att Klosterkyrkan i Vadstena kanske känns mer som att den har ”tunnare” väggar mellan Gud och människan än på andra platser.
Pilgrimsresan och pilgrimsmålen handlar således om mig och min vandring, min livsvandring. Jag måste göra min egen vandring och i en värld där så mycket handlar om att göra avtryck och hoppa på det eller det jobbet för att tjäna mycket pengar eller göra karriär känns pilgrimsvandringen mer som att inte lämna några spår efter sig. När vi i arbetslaget tar upp våra medhavda lunchboxar och äter vår lunch längs pilgrimsvandringen är vi noga med att ta med oss allt längs vår väg och inte lämna något kvar på platsen. Det ska inte märkas i naturen att vi efterlämnat något. Målet är helt enkelt att inte efterlämna några spår utan så långt som möjligt bevara naturen så som den var innan pilgrimen passerade.
För egen del blir det här en tankeställare när jag sedan möter några Birgittanunnor i S:ta Birgittas klostershop och är med på Vespern hos nunnorna påheliga hjärtas kloster vid Omberg. De lämnar inga större avtryck utanför klostrets murar, inte synliga i alla fall, likväl kan vi fråga oss hur världen hade sett ut utan alla dessa nunnor och munkars böner och verkan genom tiderna. De som har gått före oss. Tänk om livet inte handlar om att sätta några större avtryck, utan snarare om att inte lämna några spår efter oss?
Det får bli mina avslutande tankegångar som avslutar resan till Vadstena, detta pilgrimsmål längs min pilgrimsvandring i livet! Tack till alla i Svedala församling som var med på resan.
/m
På återbesök till Vadstena där jag vill vända på pyramiderna
Jag går upp tidigt på morgonen även denna dag. Tassar ut och gör min morgonjogg när hela Limhamn sover. Friskt i luften och folktomma gator. Njuter! Ska resa iväg med arbetslaget från Svedala till Vadstena. Känns märkligt att återkomma till Östergötland och bo i Vadstena där jag har deltagit i mängder med konferenser under årens lopp, invigt nybyggnad på rättspsyk och inte minst åkt med mina barn på olika dagsutflykter. Nu är jag tillbaka, men högst tillfälligt.
Kommer tillbaka till lägenheten efter min morgonlöpning i lagom tid för att hinna se delar av vicepresidentkandidaten Tim Walz tal på Demokraternas konvent. Talet håller en god retorisk ton och det håller sig tydligt till ett uppgjort manus, precis som ett amerikanskt politikertal ska göra, med den röda tråden kring hans persona som tidigare lärare och med den erfarenheten som grund kan han tillsammans med Harris göra så att USA når nya höjder. ”Coach Walz”, står det på mängder med skyltar som delegaterna håller upp.
Mina tankar vandrar till alla dessa amerikanska partikonvent som jag har fått tagit del av genom årens lopp. Det är otroligt mycket yta och mycket jubel, egentligen oavsett vad talaren som står på scenen säger. Tänker på Ronald Reagan och hans förmåga att entusiasmera under konventet 1976 och 1980.
Under mina första universitetsstudier i slutet av -80 talet läste jag för första gången Christopher Lasch bok, Den narcissistiska kulturen. Tror den utkom i slutet av -70 talet, under Reagans glansdagar, precis innan han blev president. Jag vill minnas att Lasch tog upp en hel del av den kultur som började växa sig stark under den här tiden med ledarskapets gradvisa förfall från en kunnig, osjälvisk, tjänande ledare till en ledare med stort ego där yta är det viktiga, inte innehållet. Det slår mig att vi sedan Lasch dagar bara kommit djupare och längre in i det han varnade för redan på -70 talet, nämligen att image, yta och egen tillfredställelse med ett enormt ego är det viktigaste. Visst kan vi ta exemplet Trump som urtypen för detta men jag menar att hela vår nutid genomsyras av detta. Jag lägger fram tre teser om det här fenomenet i vår samtid.
Tes 1: Image viktigare än faktiskt innehåll
Om vi exempelvis tar upp verkligheten och faktamässigt verifierar detta så spelar inte det någon roll längre. Det viktiga är inte verkligheten i sig själv, utan skenet av verkligheten. Här kan vi ju ta klimatminister Romina Pourmokhtari som ett svenskt exempel på hur verkligheten inte har någon betydelse. Klimatmålsmisslyckande avlöper efter varandra men retoriskt pumpar Poutmokhtari ut budskapet att regeringen för en lyckad klimatpolitik. Det viktiga verkar inte vara resultatet, inte ens att ha makt och inflytande, utan att ge sken av makt och inflytande. Det viktiga är inte att veta eller kunna, utan att framstå som kunnig.
I takt med massmedias omläggning från att förmedla verkligheten i form av nyheter till att alltmer utgöra verkligheten blir det dessutom allt viktigare att framställas som att ”jag är det jag förmedlar”, oavsett vad jag förmedlar. Innehållet är inte längre viktigt.
Tes 2: Beroende av andras gillande
Det finns inneboende hos oss alla en slags längtan efter uppskattning. Denna längtan är i grunden sund eftersom den medverkar till att vi utvecklas som människor. Vi är dessutom sociala varelser och som sådana lever vi alla i olika sammanhang där våra gåvor som människor ska tas tillvara. När jag tar upp denna punkt som tes 2 pratar jag inte om den sunda längtan efter uppskattning utan det jag menar är det osunda beroendet som numer genomsyrar samhället om andra människors gillande.
Det är som om man har glömt bort att man är älskad för den man är redan från början. Man behöver egentligen inte prestera för att vara älskad, men det har man glömt bort. Det är precis som att det faktumet har förträngts och därmed är rötterna i ens inre uppbrutna och man blir därför ett lätt byte för andras gillande.
Du blir till utifrån andras tyckanden och gillanden. Utåt sett kanske man verkar självsäker och trygg med sig själv, men inåt är man osäker och kan inte leva utan andras beundrande gillanden. Människan söker hela tiden bekräftelse, både via sociala medier, men även i verkligheten. Människan försöker ständigt avläsa sitt värde i andras reaktioner och dras gärna till dem som utstrålar ännu mer karisma. Denna självspegling tenderar att ta den lätta vägen och spegla sig i det ytliga, såsom kläder, smink, utseende, kroppsfixering.
Tes 3: Målet i livet är egen tillfredsställelse
Vi har kommit långt bort ifrån mognad, trohet, tjänande, konsekvenser och lojalitet som präglade tidigare generationers liv. Den bild av image och beroende av andras gillande som jag beskrivit i de två föregående teserna sammanfattas mycket i tes 3. I den ytliga värld vi lever i där sekulariseringen genomsyrat allt är Gud borta från ekvationen. Den naturlighet som ligger i att Gud älskar dig för den du är och att du lever i Kristi efterföljelse med att älska dina medmänniskor för de dem är, återstår enbart att söka egen tillfredsställelse någon annanstans. Du blir således din egen Gud och du söker mening i egen tillfredsställelse utifrån dina egna identifierade behov. Mening blir i detta perspektiv således en mätning ifall du uppnår dina behov eller inte. Detta är raka motsatsen mot hur jag är uppfostrad och det klassiska mantrat (före Reagan) att underordna sina egna behov och intressen till förmån för ett större sammanhang, för allas bästa.
Vi har således helt gått i Lasch fälla där han varnade för den narcissistiska människans övertagande av samhället som han såg i dess begynnelse med Ronald Reagan. Vi är där nu. Vi är helt i ytans och egoismens värld. Gör det något, undrar kanske någon?
Ja, tycker jag. Det gör någonting. Det är fel väg att gå. Allt är naturligtvis beroende på vilken framtid vi vill ha. 1984 skrev Jan Carlzon boken Riv Pyramiderna om hur den gamla auktoritära chefen skulle bort och en ny form av chefsskap/ledarskap skulle in som skulle uppmärksamma allas delaktighet, mobilisera, coacha och entusiasmera medarbetarna. Vi är då tillbaka till Tim Walz och skyltarna som hölls upp under morgonens konvent, ”coach Walz”. Den pyramiden som Carlzom målade upp har rivits, nu är vi som helhet inneslutande i en annan pyramid där egot är det viktigaste. Vi sätter oss själva alltid främst, det är ego, ego, ego som gäller. Möjligtvis kan vi sträcka oss till att vilja våra närmaste det bästa, men skapelsen, dvs, vår miljö och klimat där är vi långt ifrån att värna. Någon Gud verkar dessutom inte finnas. Pyramiden just nu består således av 1, Egot, 2, Andra medmänniskor, 3, Miljön och 4, Ev Gud.
För egen del vill jag slå ett slag för en framtid där vi vänder upp och ned på hela den här pyramiden. Där Gud är nr 1, där värnandet och utvecklingen av vår miljö/klimat, dvs Guds skapelse kommer som nummer 2, där medmänniskor som nr 3 och mitt eget ego kommer långt, långt ned på listan….skulle inte det vara en bättre värld?
Vänd på pyramiden, blir min tanke när jag lämnar Limhamn, Svedala och Skåne för att återbesöka Östergötland och återse Vadstena.
Allt gott!
Mats
Mats Uddin 