Då är det påskafton år 2023. Årets fasteperiod som inleddes under Askonsdagen är nu till ända. Som ni säkert vet innebär den kristna fastan att avstå från något för att vinna något annat. Fastan ger tid för eftertanke, och tid att växa i tron. Fastetiden började den 22 feb i år (på askonsdagen), knappt sju veckor före påsk. Fastan avslutas idag (på påskafton). Fastan är 40 dagar och den bryts varje söndag, men jag har valt att inte bryta den, vilket således innebär mer än 40 dagar.
Under en fasta avstår du från något. De flesta tänker direkt på att det handlar om att du avstår från att äta, men en kristen fasta kan lika gärna vara att avstå från tv-tittande, godis, alkohol, kött, eller något annat som du själv väljer. Jag valde att avstå från sociala medier. Jag har avstått från att gå in och läsa samt lägga upp någon uppdatering på Instagram och Facebook, för att få möjlighet att ägna mig åt annat men också för att reflektera över mitt eget beteende i relation till sociala medier.
Jag måste medge att det var lite svårt i början. Beteendet att öppna apparna och scrolla lite satt djupare i mig än vad jag trodde. Efter någon vecka hade jag dock lagt av med det beteendet och sedan dess har det egentligen inte varit något problem. Några reflektioner som jag väljer att dela med er:
Jag noterade att jag verkar tycka om att lägga uppdateringar på Stories på Instagram, vilket gjorde att jag under fastan tog mycket färre bilder med min Iphone. Då kan man ju verkligen fundera kring frågan om varför jag lägger ut bilder på Stories på Instagram? För vems skull? Skulle jag ta dessa bilder som en minnesbank för min egen skull, borde jag ju ha tagit bilder även under fastan. Alltså verkar jag ta bilder vars syfte är att hamna på Stories…
Efter en tid märkte jag att jag inte riktigt var med i olika diskussioner i min närhet, helt enkelt för att jag inte vetat om att olika händelser hade skett. Även om många klagar på att Facebook blivit allt mer av en annons/reklam kanal så var jag ibland helt ovetande om händelser som släkt/vänner/andra informerats via Facebook/Instagram men som jag totalt hade missat.
Min blogg tänkte jag skulle vara som vanligt, men jag upptäckte att jag skrev mycket färre inlägg under fastetiden än vad som jag under normala omständigheter gör. Det här förvånade mig en aning. Det verkade precis som att mitt bloggande på något sätt hänger ihop med mina sociala medier, i alla fall i mitt huvud. Varför vet jag inte. Har egentligen ingen förklaring till det.
Jag fick i början ganska många DM om att de saknade mig på Facebook/Instagram. Detta var nyhetens behag. Man är trots allt alltid en statist i en annan människas liv och att jag var borta från FB eller Insta – det brydde sig inte så många om efter ett tag. Däremot får jag fortfarande en hel del DM som hänger ihop med mitt författarskap och mitt bloggande – här märkte jag att det kom fler DM än tidigare. Kan berott på att jag inte fanns på Insta eller min författar-FB-sida?
Varför uppdaterar jag mina sociala mediekanaler och vad är det jag lägger ut? Jag har funderat mycket på detta under den här fasteperioden. Vissa använder ju sina kanaler i princip enbart för att scrolla och få info om andra. För egen del gör jag nog precis tvärtom. Lägger ut relativt mycket, men scrollar inte så mycket. Undrar varför? Jag brukar heller ej notera hur många som gillar mina inlägg, däremot läser jag alla kommentarer och försöker besvara dem ifall jag tycker ett svar behövs. Det här med likes är därför en kultur som jag aldrig har varit en del av…jag förstår den helt enkelt inte. Det handlar nog om att jag är till åren kommen….
Jag märkte att vissa företag/affärer/verksamheter hänvisar till Facebookinformation. Denna information kunde jag således ej ta del av och därmed blev deras verksamhet inte intressant för mig.
Den viktigaste frågan kanske återstår…hur kommer jag med den här erfarenheten ta mig an sociala medier i framtiden? Jag kommer helt klart att reflektera mer kring varför jag gör olika saker på sociala media – vara mer medveten helt enkelt. Vad det innebär jämfört med tidigare återstår att se.