Ödmjukhet i ledarskapet

Under ett coachsamtal jag hade med en klinikchef för någon vecka sedan kom frågan upp kring att vara ödmjuk som chef/ledare. Jag bejakade detta och sa att det var en av de viktigaste egenskaperna jag tycker alla ledare ska ha. Det finns mycket forskning kring att ödmjuka chefer får verksamheter att blomma. Jag skickade denna artikel till chefen som kan vara en bra utgångspunkt i ämnesområdet. Klinikchefen ställde då en motfråga

”Om nu ödmjukhet är en så bra egenskap hos en chef, varför är det så få som framhåller det och lever efter dess devis?”

Det är en mycket bra fråga. Vi lever i en värld där ego får uppmärksamhet och ödmjukhet, som visserligen skapar goda verksamheter, får mindre uppmärksamhet. Trots all vetenskap kring ödmjuka chefer är det få chefer, speciellt de vi känner igen i medierna, som vi skulle beskriva som just ödmjuka. Egot och know-it-all-ledarstilen segrar ofta.

Vad detta kan bero på har Harvard två förklaringar till:

• Många chefer tror felaktigt att ödmjukhet inte går att kombinera med ambitioner och framgång.​

• Ödmjukhet kan upplevas som svagt och sårbart, när svårigheter och problem krävs chefen på snabba svar och lugnande besked om att allt kommer att bli bra. Men det är precis det som är ödmjukhetens kraft. De mest produktiva cheferna låtsas inte ha alla svar. De förstår att deras jobb är att söka de bästa idéerna från rätt människor, oavsett vem och var de människorna är.

Det kan väl egentligen inte ha undgått någon hur osedvanligt dåligt ledarskap KD:s partiledare tillika näringsminister har visat upp under sin tid som partiledare. Om vi använder oss av det ledarskapet som exempel så handlar det väldigt mycket om just ego och know-it-all. Precis den ledarstilen som forskningen säger att du inte ska ha.

Som chef kan du inte alltid rå för de omständigheter du måste hantera. Det tillhör chefsrollen. Oavsett omständighet så bör du som chef alltid hantera din omgivning med ödmjukhet. Det inger förtroende. Partiledaren för KD tycks mena att ett gott ledarskap är precis tvärtom. Det finns mängder med olika exempel att lyfta upp från partiledarens tid, men om vi bara tar upp ett så kan vi ta detta. KD:s partisekreterare får lämna sin post. Oavsett skäl så innebär detta att en medarbetare faller, en medarbetare måste dessutom genomgå ett mediadrev – vad gör då en ödmjuk chef. Tackar naturligtvis medarbetaren för den tid som varit och pratar gott om medarbetaren utåt, både till media och till omgivningen. Dessutom stöttar chefen medarbetaren med dagliga samtal under den tid som behövs – du är i första hand en vän och i andra hand en fd kollega och fd chef.

Vad gjorde partiledaren i KD inför den samlade pressen när faktumet om avgången hade hänt? Egot tog över och know-it all perspektivet fick råda. Inför en förvånad press sa vederbörande att inte nog med att kollegan förlorat sitt jobb under förödmjukande former, hon la dessutom till ett antal slag genom att tillägga att vederbörande varit osedvanligt dålig i sitt arbete och hade ändå behövt lämna jobbet. När en medarbetare ligger ned, slår man inte ytterligare slag, så enkelt är det. Oavsett om partiledaren hade haft synpunkter och velat byta ut vederbörande senare, finns det ingen som helst anledning att nämna det för pressen och oss andra. Varför slå på en som redan ligger ned?

Nu är inte partiledaren för KD den enda chefen som agerar utifrån ego och know-it-all perspektiv. Det tycks som om trenden är åt det hållet, inte minst inom det politiska ledarskapet. Jag lever dock i en annan föreställningsvärld, nämligen att som chef handlar det allt mindre om att du själv ska försöka bli framgångsrik eller visa på egen förträfflighet och mer om att ha bra människor runt omkring dig. Din uppgift som chef är att ödmjukt lyfta fram dina medarbetare och ge dem de bästa förutsättningarna för att blomma ut i deras fulla potential.

Går det att förändra sitt chefsbeteende? Jag brukar ta Amazons vd Jeff Bezos som ett levande exempel på detta. Han har tidigare haft ett rykte om sig att vara arrogant inför andras idéer. Men det senaste året har hans medarbetare vittnat om att han har blivit en ledare som går in i möten med betydligt mer öppna ögon. Jag såg ett uttalande han gjort för några månader sedan som var så här:

”Att tro att du vet exakt var du är på väg är brist på ödmjukhet. Det hindrar dig från att uppfinna nya lösningar!”

Ett gammalt grekiskt ordspråk som härstammar från antiken lyder så här, ”Det finns inget beständigt utom förändring”. Och till viss del gäller det även chefskap och ledarskap. Vi lever i dag i en värld som förändras snabbt och att som ledare sitta på alla svar är omöjligt. I stället bör en ledare ha ett öppet sinne för nya idéer och vara beredd att omvärdera gamla sanningar.

Det är ödmjukheten inför lärandet som skapar en chefs framgång. Ledare med stor framgång i snabbrörliga branscher lägger mindre tid på saker de redan visste och mer tid på att utforska nya koncept och idéer. Det är ödmjukheten att lyfta sina medarbetare, även när de lämnat din organisation, som skapar framgångsrika team. Vem vill exempelvis arbeta tillsammans med partiledaren för KD efter hennes hantering av sina medarbetare?

Låt ödmjukheten bli din ledstjärna istället – alltid.

/m