Hur många böcker ska jag behöva skriva?

Det är askonsdag och början på fastan. Jag har bestämt mig för att under årets fasteperiod helt avhålla mig från sociala medier. Sagt och gjort. Jag loggar ut från både Facebook och Instagram. Nästa gång dessa öppnas är efter påsk. Det kan vara därför jag är lite sen med att få kännedom om Lövings bortgång. Jag läser om det tragiska först på torsdag morgon via en nyhetsrubrik på en kvällstidnings hemsida. Jag blir så arg, ledsen, besviken och upprörd. Ännu ett liv offras i den samvetslösa journalistikens spår.

Redan när den här historien började rulla i media kände jag obehag i magen. Återigen såg jag scenariot framför mig. Smaskiga rubriker, journalister med vittring och mitt i allt detta människor av kött och blod, som du och jag, som försöker skilja på sak och person i sina liv. Något som media är obenägen att göra. Allt eftersom historien började rullas upp inför öppen ridå och den ”oberoende” utredaren tillsattes tänkte jag, med min HR-direktörsbakgrund, om varför detta arbetsrättsliga spel tillåts ske via media? Låt arbetsrätten inom en myndighet ha sin gång och ta allt sedan efteråt. Flera gånger tänkte jag så.

Jag såg presskonferensen från utredaren och rikspolischefens intervjusvar med en samvetslös journalist från Expressen i onsdags kväll där Rikspolischefen till slut tvingades via journalistisk hets medge att han saknade förtroende för Löving och att han först måste prata med Löving innan nästa steg kunde ske. Han sa så i media, INNAN han pratat med Löving. Ungefär samtidigt intervjuas en svensk justitieminister som kommenterar att han som justitieminister ”ser mycket allvarligt på det som kommit fram i den interna polisutredningen”. Lägg märke på begreppet den INTERNA polisutredningen. Här har vi alltså en justitieminister som direkt och går in och kommenterar ett arbetsrättsligt utredningsarbete inom en statlig myndighet innan ens den högste chefen har avgjort ärendet.

Man ska skilja på sak och person och justitieministern i Sverige har säkert sina förtjänster, men att ge sig ut i media och kommentera arbetsrättsliga ärenden inom en myndighet i ett pågående ärende är inte annat än inkompetent. Likaså de journalister som med sina hetsiga frågor, tvingar ut dessa aktörer i hela denna affär att kölhalas i media för att locka fler läsare/lyssnare är för mig något som visar på brister i journalistisk etik. En myndighetschef ska dessutom naturligtvis hellre ge svaret ”Inga kommentarer” än att hänga ut medarbetare via media innan man pratat med de inblandade.

Kanske är det så att jag blir så här upprörd över detta för att jag har egen erfarenhet av liknande eller kanske är det min HR ådra kring arbetsrätt som gör att jag reagerar så starkt. Jag tror egentligen inte det. Anledningen är nog en sund medmänsklig omsorg. Något som jag uppfattar har fattats här. Vi är alla människor och vi ska inte hantera varandra på det här sättet. Så enkelt är det. Vi ska kunna skilja på sak och person, vi ska kunna ge människor i motgång stöd även om vi är arbetsgivare för vederbörande, vi borde kunna vänta med journalistiska frågor till en saklig arbetsrättslig utredning är klar, vi borde förvänta oss av ministrar i en svensk regering lite mer och inte minst vi borde kunna visa varandra respekt och medmänsklighet.

Oavsett vad som är rätt eller fel i de interna frågorna kring Polismyndigheten så kommer inte detta vara den sista myndigheten där rätt eller fel utreds. Jag själv som gammal myndighetschef och HR-direktör vet mycket väl hur det alltid pågår olika utredningar och granskningar i verksamheter och organisationer. Så ska det också vara. Vi är människor, vi gör rätt och vi gör fel. Ibland blir ärenden föremål för arbetsrättsliga granskningar. Låt då saken ha sin gång. Skilj på sak och person i samhällsdebatten. Låt den arbetsrättsliga processen ha sin gång först. Låt inte massmedia få blomma ut i fritt spelutrymme kring spekulationer och med smaskiga rubriker. Låt inte olika så kallade ”experter” få ge sin syn på saken innan ärendet är arbetsrättsligt prövat och för Guds skull ta hand om och värna de inblandade med ett medmänskligt förhållningssätt, inte minst från arbetsgivarhåll.

Det är nu flera år sedan jag blev uppringd av en journalist, dagen efter Benny Fredrikssons tragiska bortgång, där hen medgav att de gjort fel i rapporteringen kring mitt ärende i Östergötland, men kunde naturligtvis inte göra något åt det. Jag ska inte ta mer utrymme i anspråk kring det. Ni kan läsa om det via det här blogginlägget från våren 2019. Jag kunde ha gått samma öde till mötes som flera av dessa kölhalade personer men jag skrev istället boken ”Jag är paria”, blogginlägg från releasedagen augusti 2021, som just handlar om det vi nu har fått bevittna inom Polismyndigheten. Jag är den första att beklaga att böcker liknande min egen ens behöver skrivas. Det ska inte behöva upplevas ytterligare en gång. Det märkliga är att vi alla tillsammans, hänger ihop i en samhällsgemensam funktion, och vi verkar inte kunna lära oss.

Hur många böcker ska egentligen behöva skrivas innan någon förändring sker?

/m