Jag är paria – nytt manus

Då har jag skickat in ett nytt manus till mitt förlag för lektörsläsning. Jag har döpt det till arbetsnamnet ”Jag är paria”. Mitt i arbetet med uppföljaren till ”Viljans makt” finner jag mig själv trycka på knappen och skicka mailet. Det är med vånda.

Jag vet inte om ni har sett Michael Douglas karaktärer Tom Sanders och Dan Gallagher från filmerna ”Disclousure” och ”Fatal Attraction”. Så har mitt liv varit de senaste åren. Som att leva sig in i två karaktärer men inte i en film utan i verkliga livet. Det är och har varit ett helvete.

Den 18:e eller 19:e mars förra året ringer en ångerfull journalist/redaktör till mig och ber om ursäkt för vad de utsatt mig för i media. Jag kopplar det direkt till Benny Fredriksson. Journalisten medger att de gjorde ett misstag, de skulle aldrig ha publicerat namngivna artiklar om mig och medger att de visste att jag inte gjort något fel. Tack, svarar jag och säger att det kan ni väl gå ut och skriva om i någon av er mediakoncerns tidning. Journalisten i fråga backar direkt och säger; ”Det kan vi naturligtvis inte göra. Hur skulle det se ut om en tidning säger ´Förlåt` offentligt.”

Just den meningen griper tag i mig. Hur skulle de se ut om en tidning sa Förlåt? Det blir utgångspunkten för ett manus som jag har skrivit på sedan dess. Vem äger rätten att förlåta och vad krävs för att bli förlåten?

I mitt manus möter vi Robert Lundin, en hög chef i en region, som plötsligt avgår och lämnar många frågor obesvarade. Detta lämnar fältet öppet för den samvetslösa journalisten Anna Kronberg och den maktgalna politikern Lars Hedner att fritt husera med sanningen. Det ingen vet är att Robert får hjälp från oväntat håll.

Att skriva det här manuset har varit som en lång terapisession för mig. Jag har under dessa månader ömsom skrattat, gråtit och våndats. Jag har känt skam, skuld och stolthet, på samma gång. Det har verkligen varit en resa och jag är övertygad om att den fortsätter, dock på ett annat sätt då jag nu lämnar det här manuset att leva sitt eget liv. Som ni redan har förstått baseras manuset på verkliga händelser. Jag har dock tagit mig en författares frihet att fabulera och extrapolera vissa händelser och karaktärer.

Man kan dock inte träna sig till eller fabulera sig till vissa känslor. De måste upplevas. Jag tror att vi upplever saker eller är med om saker i våra liv för att kunna säga att de hände. Att de hände just dig och ingen annan. Ibland börjar man inte leva förrän vetskapen om ens egen dödlighet blir uppenbar. Att allt kan ändras då man minst anar det. Att allt kan ta slut då man minst anar det. Det jag har lärt mig, den hårda vägen, är att så länge man lever är det aldrig för sent. Hur illa än allt ser ut att vara. Det är aldrig för sent. Allt ter sig bättre när man är vaken än när man sover och när man ligger där på sin dödsbädd vill man bara en sak… man vill komma tillbaka. Till livet!

Vi får se vad mitt förlag säger om kvaliteten på manuset och vi får se om jag orkar utsätta mig för en publicering. Mycket återstår således men nu har jag i alla fall tryckt på knappen…

Ses snart igen

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: