Jag fyller år idag. En siffra. Håller inte riktigt räkningen längre. Befinner mig i ett slags mellanålder eller sluttamp, det är inte början i alla fall. Känner lite som om jag befinner mig i något slags mellanläge eller vänteläge…vet bara inte på vad?

Sommaren har anlänt, både vädermässigt och kalendermässigt. Jag har en fin födelsedag, sol och blå himmel. Sitter och väntar på röntgen i Malmö när jag skriver det här så att de ska se var min njursten håller hus. De ska plocka ut den någon gång…jag vet dock inte när…som sagt…jag är i väntans tider. Mellanläge eller mellanrum.

”Intet är som väntans tider” är ett uttryck som används till att beskriva att det kan vara svåruthärdligt men samtidigt ljuvligt att vänta på någonting. Jag använde uttrycket i min predikan i söndags. Önskar att det hade varit undertecknad som kommit på de bevingade orden men så är det icke. Ursprungligen är uttrycket hämtat ur en naturlyrisk dikt av Erik Axel Karlfeldt (1864-1931). Diktens titel och inledande rad lyder ”intet är som väntans tider”. 

Dikten ingår i samlingen Fridolins visor och skrevs under den tid då Karlfeldt var verksam som lärare vid en folkhögskola i Värmland. I dikten beskriver Karlfeldt vårens första skira tecken och hur de väcker längtan efter sommarens ljus, värme och grönska. Samtidigt liknas vårtecknen med en spirande kärlek och den åstundan som då väcks. Jag älskar dikten och försöker att läsa den någon gång varje vår.

Uttrycket, ”väntans tider”, har kommit att användas till att beskriva hur smärtsamt det kan vara att vänta på något i största allmänhet, inte bara sommaren eller föremålet för en förälskelse. Ibland används formuleringen till att skildra den särskilda känsla av förväntan som förknippas med exempelvis en längtan efter något som man vet ska ske. Väntans tider kan således både vara förknippat med positiva känslor, likväl som negativa. Denna ständiga paradox.

Just nu i kyrkoåret är vi mitt emellan Kristi himmelsfärd och Pingst. Lärjungarna är i väntans tider. Karlfeldts uttryck i sin dikt anar ett tillstånd av längtan till något kommande. Lärjungarna är, vad jag skulle kalla dem, närmast förvirrade, men samtidigt längtansfulla efter det som ska komma. Deras Herre har visserligen precis lämnat dem men han har lovat dem att han ska skicka hjälp. Hjälparen är på väg. Hjälparen kommer i form av en ande.

Att vara i det där mellanrummet i livet, man har lämnat något och är i väntans tider på något annat kan vara både tärande och längtansfullt. Man vet vad man har, var man befinner sig i livet, men man vet inte vad som kommer i framtiden. Man är i mellanrummet. Som vanligt brukar jag ta Bibelns texter till bistånd i mitt liv. Så även just nu i mitt mellanrum.

Paulus skriver en hoppfull rad i sitt brev till Romarna. Jag tolkar den mycket som ett hopp för den som kanske misströstar. ”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot”. Samtidigt är det klart att raden kan verka naiv om man själv befinner sig i ett tvivlande och sökande tillstånd där Gud känns långt borta. Likaså försöker Moses i 5:e moseboken ingjuta mod i israeliterna när han vet att han befinner sig i slutet av sitt liv. Han säger bland annat, ”Var tappra och starka, var inte rädda, ty Herren din Gud går själv med dig och han skall inte svika dig, aldrig överge dig.”

Ibland är det dock svårt att inte misströsta. För så är det ju ibland för oss alla. Så även för lärjungarna. Jesus himmelsfärd finns beskrivet i flera evangelier och i torsdagens evangelietext från Lukas beskrevs det som att lärjungarna ”återvände till Jerusalem under stor glädje”…inte kan glädjen ha berott på att deras Herre precis lämnat dem…nej, de var i väntans tider för Jesus hade precis sagt till dem att de skulle rustas med kraft från höjden”. Hjälparen skulle kommas. Men i Matteus beskrivna himmelsfärd är det ett litet annat budskap. Här möter Jesus sina lärjungar på berget, några prisar honom men så står det också att några tvivlar…tro och tvivel…sida vid sida.

För så kan det vara för oss alla emellanåt. Vi kan ibland vara otroligt starka i vår tro och ibland kan tvivlet vara nära. Och det är där någonstans i mellanrummet mellan trosvisshet och tvivel som vi står med allting. För egen del bär jag en trosvisshet att den heliga anden är med mig oavsett var i det där mellanrummet jag befinner mig.

Du är aldrig ensam, närvaron är här. Oavsett om du känner den eller ej. Lärjungarna fick vänta till pingst, vi behöver inte vänta. Anden är här, lika nära som luften vi andas, lika nära som en bön kan förmedla, lika nära som ljusets låga lyser upp mörkret. 

När Karlfeldt skriver sin dikt är det kanske inte den heliga Anden han tänker på men visst går det att läsa in Hjälparen i dikten:

Intet är som väntanstider

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.

/m

Min nya bok, Närvaron & Bisse, föddes ur en resa där jag satte relationer, den upplevda ensamheten och den psykiska, existentiella hälsan främst. En resa med paradoxer och mysterier och där både frånvaron respektive närvaron alltid var påtaglig.

Jag får en ingivelse under en löptur att se min kommande resa till Jerusalem som ett perfekt tillfälle att fördjupa mig i min egen relation med Gud, men även i att djuploda i det mörka, i människans vånda, i Guds frånvaro och närvaro. Var någonstans skulle det kunna vara bättre att göra det än i den eviga staden Jerusalem? Att försöka söka upp källan och platsen där Guds enda son ropade efter hjälp och kände sig som mest övergiven. Att fördjupa mig i frågan om Gud är mer närvarande i Jerusalem än här hemma, i det kalla norr, längs Sibbarps strand. Att grotta ned mig i min egen relation till Gud, men även lära mig om andras relationer. Allt detta bildade sedan en slags fond för min resa.

I mitt förra blogginlägg presenterade jag Bisse som en av bokens huvudpersoner, här presenterar jag en annan stor inspiratör som medverkar i min bok, nämligen Dag Hammarskjöld och dennes nedskrivna tankar i boken Vägmärken.

Jag är 17 år när jag ropar in en boklåda från en gårdsauktion i barndomsstaden Flen. Lådan är märkt med texten, ”religiösa skrifter”. Nyfikenheten kring att ropa in något överhuvudtaget var nog egentligen större än vad det var jag ropade in. Mina högst begränsade ekonomiska förutsättningar gjorde dessutom att en boklåda med texten ”religiösa skrifter” var nog det enda som inte lockade någon annan att buda. Jag fick därför boklådan för 5 kr.

Väl hemma insåg jag att boklådans innehåll inte riktigt matchade en 17-årings litteraturönskan och jag sköt lådan under sängen. Den enda boken jag fastnade för var Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”. Jag visste att Hammarskjöld varit FN:s generalsekreterare och tänkte att boken handlade om den tiden. Jag bläddrade i boken men förstod ingenting och la den också i boklådan under sängen.

Det skulle dröja ytterligare några år och en flytt till Linköping. Jag började bredda mig i form av litteraturläsning. Vid en sommar drog jag fram lådan igen och tog med mig Hammarskjölds bok till Linköping. Boken har allt sedan dess flitigt använts. Ni som har följt mig vet att jag dock lämnade just detta exemplar till en person jag mötte i Backåkra, så just det exemplaret jag ropade in har jag inte kvar.

Ingången till Hammarskjöld under min resa till Jerusalem och även i min nya bok, Närvaron & Bisse, är en notering som Hammarskjöld skriver år 1954. Jag kallar den för Getsemanenoteringen.

”Tro är Guds förening med själen.” Tro är – och kan därför icke fattas, långt mindre identifieras med de formler i vilka vi omskriva detta som är. – en una noche oscura (sic). Trons natt – så mörk att vi där icke ens få söka tro. Det är i Getsemanenatten, där de sista vännerna sover, alla andra söker din undergång och Gud tiger som föreningen fullbordas. (Dag Hammarskjöld, Vägmärken, sid 78)

Jag har läst den många gånger. Noteringen inleds med ett citat från Johannes av Korset där ”Tro är Guds förening med själen” används för första gången i Vägmärken. Orden ”en una noche oscura” är ett direkt spanskt citat från Johannes av Korset och kan översättas som ”i en mörk natt”. Hammarskjöld nämner sedan Getsemane vilket ger en direkt koppling mellan Johannes av Korset begrepp om ”natten” och Hammarskjölds tolkning av Jesus upplevelse i Getsemane.

I min nya bok går jag på djupet med vad jag tolkar som Hammarskjölds egna tankar och grubblerier kring Gud. Jag har lärt mig mycket utifrån Vägmärken. Det är en lärdom som mycket handlar om det restlösa bejakandet av ödet. Mitt liv står helt i Guds tjänst och karriärsträvan, maktpositionering eller individuellt varumärke är helt underordnat Gud. En restlös bejakelse innebär att överlämna sig själv till något större än mitt eget självförverkligande. Det handlar i Hammarskjölds fall om att ära Gud genom att se sig som det allmännas redskap, oavsett hans egen drivkraft.

Det är här närvaron kommer in i Hammarskjölds liv som vägen till att inte tappa fotfästet. Ett liv med djup förankring i stillhet och bön gör det möjligt att urskilja Guds vilja kontra min egen vilja. Det är disciplinen som möjliggör närvaron. Allt detta leder till en frigörelse från omvärldens dömanden eller tyckanden. Det är tilliten och förankringen i relationen med Gud som är det viktiga och därför spelar beröm eller negativa kommentarer från andra människor mindre roll i ens liv. Det är vad jag uppfattar som Guds vilja och mitt gensvar på det som är det väsentliga.

Läs gärna mer i min kommande bok, Närvaron & Bisse.

”Res vägmärken, rösa leden. Minns var du gick, vilken väg du följde.” (Jer 31:21)

/m

En av huvudpersonerna i min nya bok figurerar med sitt namn i titeln, Närvaron & Bisse. Huvudpersonen ifråga vet inte om att jag står i stor tacksamhet till vederbörande. Inte egentligen för medverkan i min bok utan mer som ledsagare, inspiratör och vän under min vistelse i Jerusalem. Bisse är på ett märkligt sätt både närvaron jag sökte men ändå inte. Bisse gick hela tiden sin egen väg, men ändå inte, för Bisse visade vägen för mig. Visade vägen till närvaron. Får jag därför presentera Bisse, en av huvudpersonerna i min bok!

Bisse är alltså en katt som huserar i Jerusalem, var vederbörande egentligen hör hemma är svårt att säga men katten tyr sig mycket till Tabors hus där STI (Sveriges Teologiska Institut) ligger i Jerusalem.

Under 12 dagar skulle katten vara min följeslagare. Redan efter den första morgonjoggen stod katten där på trappan till Tabors hus och till synes väntade på mig.

När jag väl är åter i Tabors hus efter andra morgonturen går jag direkt upp för trappan till föreläsningsrummet. Bisse följer med. Fick reda på under första dagen att katten som mötte mig vid ytterdörren vid min första löptur hette Bisse. Personalen på STI hade döpt katten till Bisse vilket fick mig att tänka på ”överhuvud” eller ”anförare”.

Vet egentligen inte varför katten tydde sig till mig, men närvaron av denna fyrbente vän gjorde mig trygg. Katten rörde sig hemtamt upp för trappan men så fort jag rörde mig in i vårt klassrum på övervåningen lämnade den min sida. Det var sannerligen en bestämd fyrbent vän som tydligt markerade en egen vilja och en egen väg.

Några av våra finaste stunder tillsammans hade vi vid frukostarna eftersom jag alltid åt frukost före alla andra. Vi var därför helt ensamma på innergården i Tabors hus. Bisse slöt alltid upp vid min sida. Jag delade med mig av godsakerna. Vi båda njöt av frukosten i stillhet. Syrsorna hördes men ifrån den stora staden utanför Tabors hus hördes ytterst lite.

Bisse verkade alltid nöjd över att ha fått tagit del av min frukost, så till den milda grad att katten hoppade upp på bordet och åt direkt från tallriken. Jag lät oftast både Bisse och stunden ha sin egen stillhet och tonalitet.

Nu har jag skrivit en bok om resan vi på många sätt gjorde tillsammans. Jag delar med mig av många fina stunder i boken, en av de absolut finaste är när vi delar en stund i kapellet tillsammans och som finns beskrivet i kapitel 15.

Jag hoppas att ni kommer att finna att vår resa tillsammans är intressant och väl värd att läsa om. I verkligheten var den fantastisk och jag är Bisse evigt tacksam! Saknar katten och saknar våra morgonstunder tillsammans, spåren på mina löpartights efter våra morgonstunder är för evigt i mitt minne.

Förhandsbeställ Närvaron & Bisse HÄR!

/m

Den 16:e juni släpps min fjärde bok ut på marknaden! Det är fantastiskt roligt att kunna avslöja att nu är det nära. Om tre veckor kommer min nya bok att finnas tillgänglig och det är som alltid en blandning av skräck och förtjusning att släppa sin bok fri för allmän beskådan. Att släppa den fri för att leva sitt eget liv!

”Du gör en helt egen författarresa, den är verkligen unik!”

De orden nämndes till mig när jag höll en föreläsning för någon månad sedan. Jag berättade bland annat om alla mina böcker och jag beskrev den kommande boken som en liten ”teaser”. Jag förstår vederbörandes ord. Varje bok som jag har givit ut, även denna, är unik och varje bok bär på sin egen särprägel. Den ena boken följer inte på den andra, utan varje bok är sprungen ur en passion att förmedla en berättelse. En historia som jag själv vill ta del av och som jag saknar i bokform, därför skriver jag dessa själv.

Den här nya boken, ”Närvaron & Bisse”, är inget undantag. Det är min första teologiska bok som också bär ett självbiografiskt innehåll. Boken föddes ur en resa där jag satte relationer, den upplevda ensamheten och den psykiska, existentiella hälsan främst. En resa med paradoxer och mysterier och där både frånvaron respektive närvaron alltid var påtaglig.

För några höstar sedan företar jag mig en löprunda längs Öresunds strandängar. Som vanligt under mina löprundor för jag ett samtal med mig själv, denna gång om psykisk hälsa, ensamhet och känslan av Guds frånvaro eller närvaro. Den kommande söndagen skulle jag komma att färdas till Jerusalem. Resan var en del av en kurs på Lunds universitet om ”Paulus och den tidiga Jesusrörelsen”. Jag och mina kurskamrater skulle komma att grotta ned oss i det första århundradets judendom.

Jag får en ingivelse under löpturen att se resan som ett perfekt tillfälle till att fördjupa mig i min egen relation med Gud, men även i att djuploda i det mörka, i människans vånda, i Guds frånvaro och närvaro.

Var någonstans skulle det kunna vara bättre att göra det än i den eviga staden Jerusalem? Att försöka söka upp källan och platsen där Guds enda son ropade efter hjälp och kände sig som mest övergiven. Att fördjupa mig i frågan om Gud är mer närvarande i Jerusalem än här hemma, i det kalla norr, längs Sibbarps strand. Att grotta ned mig i min egen relation till Gud, men även lära mig om andras relationer. Allt detta bildade sedan en slags fond för min resa. Föga anade jag att det skulle komma att bli en resa där jag till slut jagade efter Logos, utan att jag egentligen hade föresatt mig att göra det, och att en katt skulle komma att bli en god vän.

I den här boken är du därför välkommen att följa med på resan till den heliga staden Jerusalem. Till sökandet efter närvaron och på köpet får du lära känna en av bokens huvudpersoner…katten Bisse!

Förhandsbeställning sker via denna länk: https://matsuddin.com/bokshop/

Här på min hemsida finns även mer information om vad mitt nya alster innehåller: https://matsuddin.com/bocker/

Varmt välkomna att förhandsboka ditt ex!

/m

Mitt i rusningen på Malmö central ropar en för mig okänd man åt mig:

”Ta hand om din njure!”

Det är ju inte varje dag man hör något sådant och jag blir en aning förvånad men sedan förstår jag sambandet när han lägger till:

”Jag läser din blogg.”

Det är märkligt hur hjärnan fungerar. Jag skriver dessa blogginlägg och ser på bloggstatistiken att ni är ungefär 8000 som läser mina inlägg men samtidigt tänker man inte på att det är människor som faktiskt läser inläggen. Som faktiskt tar del av mina tankar och erfarenheter via det skrivna ordet. Riktiga människor!

Jag vill tacka er alla. Både att ni läser och att ni hejar på mig när vi möts. För möten och ögonblick är det som driver mycket av mitt liv. Att helt enkelt ta vara på de ögonblick vi får.

Idag var annars en sådan där dag då det tåg jag brukar ta från Hyllie till Höör var inställt. Det gick från Österport till Kastrup men sedan var det inställda avgångar från Hyllie och Triangeln. Jag tog mig därför med ett annat tåg till Malmö C för att där sedan hoppa på tåget från Malmö C till Höör. Nu visade sig Öresundståg ha en allmänt dålig morgon, så tåget var 28 minuter försenad.

Nu gör inte det så mycket för mig. Då blir jag istället nyfiken på vad livet har att ge mig tillbaka under dessa väntande minutrar. Jag hamnade på en bänk vid sidan av den allmänna morgonrusningen i vänthallen och mannen bredvid undrade efter ett tag om jag hade en iPhone-laddare tillgänglig. Naturligtvis hade jag det och erbjöd honom att låna min medan jag väntade på tåget.

Med orden, ”Jag ser att du är präst…”, inledde han sedan en berättelse om ett fascinerande liv med upp- och nedgångar. Det är fascinerande hur min prästkrage kan väcka så många berättelser. Allt eftersom tiden för mitt försenade tåg hela tiden ändrades till en senare och senare tid, fortsatte vårt samtal. Den 76-åriga mannen hade verkligen levt ett liv som många skulle karaktärisera som tufft. Jag tackade efter ett tag livets omständigheter som erbjöd mig ett så pass försenat tåg att det här samtalet kunde förverkligas.

När tåget väl rullade in på perrongen tackade jag mannen för hans delande och med orden att ”du behöver den där laddaren bättre än mig” lämnade jag bänken. En tår föll från hans kind och jag gav honom Guds välsignelse.

Väl på tåget satt jag sedan och tänkte på alla dessa ögonblick som fyller ens liv med innehåll. Alla dessa stunder som uppstår utan förvarning. Vad gjorde det att jag blev en halvtimme försenad till jobbet. Jag blev en berättelse om en människas liv rikare och fick möta en livs levande bloggläsare mitt i rusningstrafiken på Malmö C.

Ta vara på dig och dina ögonblick, dessa är de enda du har.

/m

Jag och Anette har varit i Göteborg över helgen. Det var Göteborgsvarvet under lördagen och tanken var att jag skulle ha deltagit men tyvärr satte min njursten och den inopererade ”stenten” käppar i hjulet för mig. Nu fick jag beskåda loppet från supportersidan och bland annat heja på Anettes dotter, Malin, som genomförde loppet med bravur.

Under helgen har jag gått och funderat på olika platsers betydelse i ens liv. Genom årens lopp har jag visserligen spenderat ganska mycket tid i Göteborg men det känns ändå som en stad jag ständigt besöker men aldrig riktigt lär känna.

En stad som ständigt har dessa trafikbyggen som hindrar trafikrytmen, en stad som ständigt blandar regn och sol, en stad som ständigt finns på andra sidan om mitt liv. En stad med en spännande historia och stolta invånare. Jag har därför ställt frågan, både till mig och till Anette, vad betyder Göteborg för oss egentligen?

För egen del har en sådan fråga, till synes enkel, sedan utvecklats till en djupare fråga kring vad platser i ens liv egentligen betyder och vad de ger för mening till ens liv?

Alla människor har en kropp, ett psyke och en själ. För egen del försöker jag att hålla alla dessa tre i trim. Nonchalerar jag en del så är jag helt enkelt inte hel, då känner jag mig skadad. Livet består av relationer, till oss själva, till andra människor, till naturen, till olika platser och till det som är oändligt mycket större än oss själva. Även om vi instinktivt förstår att det finns mycket i våra liv som vi inte förstår försöker vi alltid testa gränser, erövra nya marker, finna nya vägar…men även söka oss till platser vi känner som trygghetens nästen. Platser vi instinktivt känner som är hemma för oss.

Jag skiljer inte på ett vanligt liv och ett andligt liv. Allt är mitt liv och det är en blandning av det inre och yttre livet. Ju mer jag går och tänker på det här med platsers betydelse för mig så kommer jag inte ifrån det här inre livet, dvs mitt inre rum, min inre plats, detta stillhetens näste dit jag ständigt återkommer till. Så ofta jag kan återkommer jag till det här inre rummet och de geografiska platser där jag befinner mig kan på olika sätt bidra till att mitt inre rum blommar eller inte.

En annan viktig komponent är vem jag spenderar tiden tillsammans med vid olika platser. Ibland kan jag känna att platsen har mindre betydelse, det viktiga är vem jag spenderar min tid med. Jag tror det ligger nedpräntad i vårt inre att livet ska delas, livet ska ske i relation med andra…och med Gud. Ingen människa är en ö och den här påtvingade ensamheten är inte bra för någon av oss. Ibland söker vi oss dock till ensamheten, den där frivilliga ensamheten, för att söka vårt inre rum, för att söka den där inre platsen som ger dig energi och reflektion.

Platser kommer och går i ditt liv. Liv är rörelse, liv är förändring, liv är avsked, liv är pånyttfödelse. Livet står aldrig still. Förändring pågår alltid, även där det till synes står still. Vissa platser i ditt liv besöker du kortvarigt, vissa platser blir bestående i ditt liv. Alla platser är dock till låns. Du äger inga platser, allt ska lämnas tillbaka, allt ska gå vidare.

För egen del finns det en plats som är beständig, som jag alltid återkommer till. Det är min egen inre plats, mitt eget inre rum. Kärlekens plats i mitt inre. Det spelar egentligen ingen roll var jag är, mitt inre rum är alltid där. Kärlekens källa och där finns alltid tillräckligt men brunnsinnehåll att ösa ur. Det sinar aldrig.

Ibland låter jag den yttre platsen ta en stor del av mitt liv och ibland låter jag den inre platsen ta över. Jag har kommit till insikten att min hemlängtan är inte till någon yttre, geografisk plats. Min hemlängtan är till relationer, till min egen relation med det eviga och till min familj och vänner. Där ligger min plats dit jag ständigt längtar. Min hemlängtan är mitt inre rum.

/m

Jag gråter längs min livsväg. Det spelar egentligen ingen roll vad jag ska göra eller vart jag är på väg. Tårarna kommer så fort jag vandrar ut från lägenheten eller kontoret. Tårarna följer numer min livsväg och jag är tacksam. Jag kallar dem därför för tacksamhetstårar.

Att bli äldre har sina för- och nackdelar. En av dess konsekvenser för mig är att tårvätska numer rinner längs mina kinder när jag är utomhus. Tårvätska bildas för att hålla hornhinnan fuktig hos oss alla. Extra mycket tårar produceras när man är ute i kyla och vind, men även i stark sol eller om man får något i ögat. Extra känslig blir vissa av oss ju äldre vi blir. Bland annat undertecknad.

Tacksamheten jag känner när tårarna rinner är för att jag får vara med lite till på denna jord. Jag får fylla ännu en dag med liv och uppleva ännu fler ögonblick. Ögonblick läggs till ögonblick och lilla jag får vara med lite till. Jag är tacksam för att få uppleva tårarna, jag har blivit äldre och jag är fortfarande vid liv, fortfarande nyfiken, fortfarande levnadsglad.

Oavsett livets upp- och nedgångar så är mina tårar där. De följer min livsväg och jag säger tyst ”tack” för mig själv varje gång de rinner. Det ger mig alltid en slags inre frid och ögonblick av stillhet som bär mig vidare en stund.

Skånes landskap är just nu inne i slutfasen av rapsens tid. Det är ett gul-grönt lapptäcke som möter mig längs min resväg mellan hem och arbete varje dag. Tåget färdas genom lapptäcket och tårarna jag bär utomhus är stilla en stund medan färden varar. Det är som om tiden står stilla och jag låter mig svepas in i nuet. Inget får störa stundens ögonblick, vare sig läsning eller musik i hörlurarna. Jag är tyst, tårarna är borta och jag låter landskapet bli min canvas.

När jag härom dagen var ute och gick i Höörs omgivningar efter ett hembesök hos en änka la jag märke till att tårarna inte rann längs mina kinder, trots en stilla vind. Jag blev fundersam och gick vidare. Förklaringen kom bakom ett hörn där ett gult rapsfält dök upp från ingenstans. Det var som om det existentiella ville förbereda mig för det magnifika med klara ögon utan tårvätska. Jag blev ståendes och tog in dofterna och färgerna. Ögonblick blev minuter innan jag vandrade vidare.

När rapsfältet lämnade mitt synfält kom tårarna och jag sa ”tack” och gick vidare längs min väg. Gråtandes.

/m

Vi såras och hamnar i lidandets tid under livets gång. Så är det bara. Ingen undantas, det är omöjligt att vandra här på jorden utan att såras. Under de senaste veckorna har jag funderat mycket kring lidandets frigörande kraft som enbart ges vid tillfällen när vi lider. För det finns något existentiellt som enbart nås genom lidande. Ett bibelcitat jag har burit med mig under de senaste 14 dagarna när jag har haft mina magsmärtor är Paulus ord i Andra Korinthierbrevet:

”Ty när jag är svag, då är jag stark.” (2 Kor 12:10)

Citatet påminner mig om att ingen av oss föds oövervinnerlig utan vi föds in i sårbarheten. Svaret på sårbarheten är inte prestation och kraft utan istället kärlek. När jag har gått och tänkt på Paulus ord blir därför svaret på vår sårbarhet att det måste finns utanför vår själva. Vi har inte full kontroll över våra liv och avståndet mellan sorg och glädje, mellan sjukdom och att vara frisk, är kort. Dock planerar vi och lever våra liv som om de gick att planera.

En kollega skickade till mig en ”krya”-hälsning när jag låg på sjukhuset men la även till orden ”passa på att lyssna in och ta med dig erfarenheten av vad detta lidande vill ge dig”. I jämförelse med de miljontals människor här i världen som verkligen lider, var inte mitt lidande särskilt märkvärdigt. Egentligen borde jag skämmas men jag ville ändå passa på att fundera lite kring lidandets potential. Kollegans ord stannade kvar hos mig.

På sjukhuset tänkte jag en del på att Guds ende son faktiskt föds in i denna värld som en sårbar människa. Han kunde ju ha kommit likt en stålman men istället föddes han in i denna värld som vem som helst av oss. Ett bräckligt småbarn helt beroende av sina föräldrar. I mitt eget lidande finns alltid orden ”var inte rädd” som genomsyrar Bibeln. Så var det även för Jesus. Han kunde ingenting men var ändå värd att älska för den han var, oavsett prestation, oavsett kraft, oavsett litenheten. Gud visade sin storhet genom att göra sig själv till en liten, sårbar människa.

Vi är älskade för de vi är, oavsett våra prestationer, och jag tänker att det är där Paulus är med sina ord ifrån andra Korinthierbrevet. I svagheten överlämnar jag mig åt något annat utanför mig själv. Jag kan inte av egen kraft göra något åt mitt lidande, starkheten kommer utifrån, från någon annan. Det bygger på att man är sårbar och delar upp sårbarheten i ”sår” och ”bar”. Jag bär mina sår (”sår”) och jag är ärlig (”bar”) med att jag har inte full kontroll över mitt liv och lidandet.

När ena systern tog bort ett av mina plåster från ena armvecket med orden ”det är bättre att det får lufta lite” blev det som om ytterligare en pusselbit fogades till mitt inre resonemang. Självklart ska såret vara öppet och luftas lite. För det är bara genom att låta såret vara öppet som det kan läkas. Det är bara genom att låta såret blöda en aning som det kan rena sig självt från bakterier. Det är bara genom att blottlägga sina svagheter, sina lidanden, sina problem som du kan växa. Kanske ligger det något ändå i att lidandet bär på en potential som vi bara når genom att lida?

Nu önskar jag att ingen ska behöva lida i onödan men kanske finns det viktiga lärdomar du enbart når genom sårbarheten. Sårbarhetens kraft ligger i livet och att vara ärlig över sina sår. När jag lämnar sjukhuset och under kvällen ligger i min säng får jag för mig att se en dokumentär på SVT play om Leonard Cohen. Det är som om det är någon annan än jag som väljer dokumentärsvalet. När jag trycker på play inser jag varför för bland det första jag hör är textraden:

”There is a crack, a crack in everything. That´s how the light gets in.”

För egen del har jag lärt mig massor av denna resa, bland annat att visa mig svag. Det är helt enkelt inte sunt att banalisera åtta dagar med konstant magsmärta. Det är bättre att ta hand om min sårbarhet!

/m

Jag säger till anestesiläkaren, anestesiskjuksköterskan och de övriga i sövningssalen att jag är lite rädd för att vakna mitt under operationen och inte kunna kommunicera att jag är vaken. Anestesiologen försöker att lugna mig med sina ord. Jag känner mig fortfarande orolig och tänker att jag tar väl till det jag brukar göra vid svåra situationer. Jag ber en bön. Plötsligt inser jag att jag ber den högt när jag liggandes på britsen i minimala sjukhuskläder ser hur sjukhuspersonalen står stilla och lyssnar på mig. Jag frågar om jag kan få be välsignelsen över oss. De nickar och släpper det de har för handen. Jag ber välsignelsen och sedan sövs jag. Ett fint ögonblick i en svår situation.

Om vi backar några dagar tidigare, nämligen Valborgsmässoaftons morgon. Jag vaknar kl 03:11 med en gigantisk, molande smärta i vänstra magtrakten. Jag har tidigare i livet haft liknande smärtor med förstoppningstendenser och tänker det är något liknande. Då brukar värken släppa efter någon timme. Jag tar några Alvedon och försöker att somna om men det går inte. Värken gör att jag är tvingad att vandra fram och tillbaka i köket. Där någonstans tänker väl ni…varför åker han inte in till akuten?…för jag är helt enkelt inte sån och tänker fortfarande att det är en tillfällig historia som går över. Jag väljer att åka till jobbet istället. Vi har personalmöte och lagom till detta möte börjar kl 09.00 släpper den värsta värken.

Jag tar det som intäkt för att det är en tillfällig magvärkshistoria och arbetar vidare. Sedan har varje dag tyvärr sett likadan ut. Molande värk hela tiden men de värsta plågorna har gått i skov. Maximerat Alvedon och Ipren. Tagit mig till Vårdcentralen där läkaren trodde det var inflammerad tarmficka så jag fick antibitika mot det. Inget hjälpte.

Jag har döpt, jag har begravt, jag har hållit gudstjänst i underbara Höör…något har stått på min agenda varje dag…förrän torsdag. Kanske är det den lilla detaljen som avgör allt. Inget kyrkligt inskrivet i almanackan och därmed fanns det möjlighet att verkligen göra något åt värken. Sagt och gjort. Jag väcker Anette runt 1-tiden på natten till torsdag och vi åker in till akuten på SUS i Malmö. Triageringen är som vanligt väldigt märklig men jag vankar av och an där i väntrummet och till slut släpps vi in.

Jag får en dos morfin, värken avtar en aning och jag kan för första gången sedan Valborg känna ett visst lugn i kroppen. 8 dagars värk. Även akutläkarna är inne på inflammerade tarmspåret tills jag får åka till en CT-röntgen och resultatet kommer. Akutläkaren häpnar när han säger att jag har gått med njurstensanfall i 8 dagar. Det är en klassisk 6-7 mm stor njursten som ligger och skaver vilket gör att jag har fått njursvikt.

Blir placerad på urologen under tidig torsdag morgon. Träffar vårdmedarbetare. Underbara människor. Sätts upp på akutlistan för operationstid för dubbel-kateter mellan njure och urinblåsa. Värken eskalerar och jag får mer morfin. Inser att min run streak är i fara när jag ska få dropp i katetern till armvecket. Innan dess har jag fortfarande tänkt att jag skulle lunka runt i sjukhusets korridorer för dag 3666, men att lunka runt med en droppåse blir svårt. Jag ber dem vänta med droppåsen. Springer 9 varv runt en korridorrbana på sjukhuset som jag hittar som mäter 211 meter och dagens runstreak är klar.

Operationen dröjer till natten. Kl 02:00 ber jag välsignelsen i sövningssalen och sedan dess bär jag ett cirka 24-30 cm långt dränagerör i urinledaren mellan njuren och urinblåsaren. Värken släpper direkt när jag har vaknat. Får åka hem på kvällen. Så otroligt tacksam för svensk sjukvård.

Dessa 8 dagar av värk, en välsignelse vid sövningen och en införd slang kommer jag för evigt bära med mig i mitt minne. När jag skriver detta inser jag att boven i dramat vilar fortfarande i mitt inre. Njurstenen är kvar. Hur den ska komma ut…ja, det är en annan historia som ännu inte är skriven! Den historien innehåller säkert också en bön och välsignelse, det gör de flesta av mina historier.

/m

Då fyller min run streak 10 år och jag firar i dagarna tre. Det kan låta konstigt men handlar egentligen om hur långt ett run streak-år är. Ett run-streak år är 365 dagar och eftersom jag har sprungit genom några skottår så firar jag 10 år egentligen idag…men jag väljer att se det lite som en födelsedag. Min run streak föddes 26 april 2015…så tänker att jag firar då.

Först och främst ett stort tack till er alla som har följt och stöttat min run streak-kampanj tillsammans med ACT. Den avslutas på söndag så passa på att ge ett sista bidrag. Nedräkningen kan du nå HÄR.

Som jag skrev när jag påbörjade nedräkningen så hinner mycket att hända i ens liv under en period av 10 år. Det är inte enbart att 10 år är en ansenlig tid, utan även att vi som människor och ens omgivning förändras under den här perioden. För egen del kan jag verkligen säga att jag har gått från ett liv till ett annat. Mycket har förändrats, inte minst jag själv. Lite skämtsamt brukar jag säga att det enda konstanta i mitt liv under dessa år har varit min löpning och under den här nedräkningen har jag verkligen fortsatt att konstatera detta faktum. Allt runt omkring mig kan förändras men den dagliga löpturen består.

Den 26:e april 2015 fick jag för mig att börja springa varje dag. En liten runda varje dag. Jag bestämmer mig för att miniminivån är 2 km men att det måste vara en träningsrunda med löpning som grund, således ej gång. Sagt och gjort. Genom mitt liv, som har vandrat från det ljusa, till det mörka för att sedan komma till ett nytt ljus, har löpningen funnits där. Det lilla och enkla har varit mitt motto men jag har gjort det varje dag. Utan undantag. Oavsett vad som har skett i livet, min löprunda har varit där. Nu firar jag alltså 10 år.

Jag vill också tacka ACT som varit min följeslagare i nedräkningen. Vi slår ett slag för folkhälsan med fysisk aktivitet varje dag. ACT är en fantastisk internationell bistånds- och utvecklingsorganisation. ACT bedriver utvecklingsarbete, utövar påverkan i internationella rättvisefrågor och utför katastrofinsatser genom olika partners. I denna värld behövs verkligen detta arbete och även det minsta lilla bidrag betyder så mycket. Precis som min run streak…det lilla (du behöver inte springa långt eller fort), det enkla (bara att snöra på sig skorna)…men du behöver göra det varje dag!

Nu tackar jag er alla och fortsätter att springa varje dag…för har jag infört detta i mitt liv så varför sluta?

Keep on running och ta hand om varandra!

/m