Kasta sten

Jag lämnar en tvådagarsbubbla med tentamen bakom mig. För 30 år sedan, då jag läste på Linköpings Universitet, var en tenta ett prov i en sal med papper och penna. Du fick frågorna och började rabbla upp allt du hade i huvudet som eventuellt kunde besvara frågorna. Inga hjälpmedel och du hade två timmar på dig. Numer är en tentamen att du hämtar upp tentan via det slutna utbildningssystemet på din dator. Du läser frågorna. Inga hjälpmedel och du har två dagar på dig innan du ska lägga in allt i systemet.

Eftersom du sitter hemma blir det två dagar med en hjärna i ständig grubbleri och många uppslagningar i kursböckerna. Eftersom du har tillgång till all kurslitteratur är frågorna av karaktären analyserande. Det är nästan som att skriva en uppsats per fråga men med begränsad textmängd. Du måste väga varje ord på guldvåg. Du måste analysera allt!

Då du känner hur klockan närmar sig 17.00 då tentan oupphörligen skall vara inskickad ökar din hjärtfrekvens. De sista tio minuterna vill jag ha till godo ifall något tekniskt blir fel. Igår skickade jag in tentan en timme innan utsatt tid och sedan pustade jag ut i soffan. Samma soffa som man inte sett skymten av under 36 timmar. Hjärnan hade fortfarande inte släppt greppet om tentan. Missade jag något? Blev referenserna rätt? Kunde jag ha vänt och vridit ännu mer på analyserna?

Ligger och scrollar planlöst på mobilen i soffan. Läser kvällstidningarnas rubriker. Missat två dagars nyheter. Blir nedstämd. Någon debatt mellan en representant från SD och representant från C på SVT har tydligen lett till många hatkommentarer på sociala medier. Scrollar vidare planlöst på Instagram. Likadant där. Många negativa kommentarer om någon bloggerskas företag som tydligen går dåligt. Inte om företaget, är istället direkta påhoppskommentarer om henne. Blir ännu mer nedstämd och lägger bort mobilen.

 

Tänker på hur snett det har blivit i världen. Människor som försöker göra gott har brister. Har vi inte alla det? Har vi inte alla någon gång gjort något fel? Nu för tiden verkar det inte ens vara något vi gjort som kan orsaka negativism. Det är så enkelt att lägga ut en hätsk eller negativ kommentar på en människas sociala medier. En person som försöker göra sitt bästa. Som kanske har egna barn som vederbörande älskar. Den personen delar något på sin blogg eller Instagram och vips är flödet fullt med hatiska kommentarer. Har vi inte kommit längre? Det verkar precis som om att den som skriver en hätsk kommentar tycker att den har gjort något bra. Som om det är ok att kommentera ifall någon stavat fel i en text eller någon ser smal/tjock ut på någon bild. Då kan jag tydligen luta mig tillbaka i min soffa och känna mig nöjd med mig själv. Som om att sprida negativism har blivit något gott.

Det är vid sådana här stunder jag brukar undra vad Jesus egentligen skrev med fingret på marken framför honom då de skriftlärda och fariséerna försökte sätta honom på prov i Johannesevangeliet. Ni vet berättelsen om äktenskapsbryterskan som ställdes framför Jesus med frågan ”Vad säger du? Den här kvinnan har brutit mot Moses lag?”

Lagen sa att hon skulle bestraffas med stening. Men hur tänkte Jesus? Skulle Jesus förneka det och fria kvinnan? Då skulle han åsidosätta att rättvisa skipades och förneka den lag Gud gett Mose och Israels folk. Då skulle han sätta sig upp mot Guds lag. Om han å andra sidan skulle döma henne skulle han sätta medlidande på undantag och förneka det budskap om barmhärtighet han så innerligt förkunnade. Oavsett vilket svar Jesus skulle ge dem så hade de honom i fällan. Trodde de.

Jag tänker mig att de som skriver negativa kommentarer på nätet kastar stenar. De kastar stenar för de tycker att de har rätt till det. De tycker de följer gängse ”lag”. För egen del tycker jag vi ska följa Jesus exempel.

Vi sitter alla i samma båt. Vi lever här och nu och ingen mår bra av negativism. Varken individen eller världen utvecklas utifrån negativa kommentarer eller lögner som sprids. Jesus visar det i mötet med kvinnan. Han låter de anklagade på ett synnerligen sinnrikt sätt förstå att de är i samma situation som kvinnan och att inget blir bättre genom att kasta sten. Jesus svar ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne” riktar strålkastarljuset på oss alla. Vi är alla personer som gör fel någon gång.

Resultatet blir att alla släpper sina stenar och lämnar Jesus ensam med kvinnan. Både de skriftlärda och fariséerna hade trots allt insikten och förståelsen att inte gå längre. Ingen kunde med ett ärligt sinne säga att han var utan synd.

Historien slutar inte där även om det hade varit ett tillräckligt bra slut. Kvinnan står ensam med Jesus. Som Guds son. Man kan tycka att är det någon i världen som vore felfri vore det väl Guds son. Jesus säger då till kvinnan ”Inte heller jag dömer dig” och lägger till ”Gå nu, och synda inte mer.” Den avslutningen gillar jag och jag tänker följa Jesus exempel. Jag tänker aldrig sprida negativism. Det är helt enkelt inte den rätta vägen framåt.

Ligger fortfarande kvar i soffan. Nu bläddrar jag mellan kanalerna. Mina tankar återgår till Johannesevangeliet. Det finns fortfarande en obesvarad fråga. Undrar om mänskligheten någon gång kommer få svar på den?

Vad skrev han egentligen med fingret i sanden det där ögonblicket då fariséerna och de skriftlärda frågade honom?

För den som är intresserad är referenslitteraturen till ovanstående blogginlägg:

Bibeln, Svenska bibelsällskapet, 2004, Verbum. Joh 8:1-11

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: