Försoning istället för dömande

Vissa dagar när jag sitter och skriver, pluggar eller gör något annat ovidkommande har jag musik i lurarna. Olika Spotifylistor är som apotek för mig utifrån humör. I morse fick jag för mig att spela upp en äldre spellista som jag inte lyssnat på under flera år. Den första låten började med AC/DC:s klassiska ”Highway to Hell” och jag fann mig själv sjungandes med i den första textradens ”Living easy, living free” efter att ha spelat luftgitarr till Angus klassiska inledningsriff. Den andra låten var Zeppelins klassiska ”Stairway to Heaven” och utan att vara fatalist kan jag ändå inte frångå att se det ironiska i det slumpmässiga låtvalet. Först en rak väg till helvetet för att sedan ta trapporna till himmelen.

Så är livet ibland. Att befinna sig mellan de båda ytterligheterna. I söndags var jag som vanligt och besökte kyrkan. Det var ju årets sista Gudstjänst enligt kyrkokalendern. En kalenderytterlighet. Nytt år börjar nästa helg. Domssöndagen har alltid varit ambivalent för mig. Alla andra dagar på året pratar vi om nådens Gud, en kärleksfull Gud, Jesu uppståndelse och mycket som handlar om firande och kärlek. Just den här sista söndagen innan det nya året börjar är det mörka bibeltexter från Uppenbarelseboken och en dömande Gud vi möter. Domssöndagen som namn säger väl allt. Nu ska vi dömas! Har alltid haft svårt för det. Även söndagens Evangelietext tar upp dömandet, i det här fallet en dömande son i sin fars fotspår. Jag har svårt för det. Måste medges.

Jag har varit med så pass länge så jag vet att året innan min konfirmation, måste således ha varit 1983, bytte Svenska kyrkan ut en del av Domssöndagens etiketter för att förskjuta fokus från ”den yttersta domen” till ”Kristi återkomst”. Så här 36 år senare kan jag konstatera att texterna är fortfarande desamma och mörkret tynger hela Gudstjänsten.

Har idag precis fått tillbaka tentaresultatet från kursen kring Judendom och Islam. Jag är nöjd. Klarade mig. Under kursen lärde jag mig lite mer om judiska (och muslimska) högtider. Yom Kippur var en sådan högtid jag lärde mig lite mer om. Under söndagens Gudstjänst satt jag i bänkraden och ville göra om Domssöndagen till Yom Kippur. Missförstå mig rätt. Jag tänker inte konvertera men Yom Kippur betyder Försoningsdagen och medge…skulle inte försoning vara ett bättre tema för Domssöndagen än dömande som nu genomsyrar dagen?

Försoning som begrepp skulle kunna användas som att du försonas med Gud. Vem har enbart gjort det goda i livet? Vem har enbart gjort det onda i livet? Alla vi som lever på denna jord bär en förmåga inom oss mot det onda.Det är mänskligt. Paulus uttrycker väl det bäst i Rom 7:19. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

En dag om året skulle fokus kunna vara att försonas med Gud kring det du historiskt onda du bär med dig. En försonande Gud hjälper dig vidare, inte en dömande. En försonande Gud stöttar dig och leder dig rätt. Så vill jag att min Gud ska vara. En försonande Gud.

Trycker igång en av mina andra spellistor på Spotify. Jon Brions korta men underbara låt från filmen ”Lady Bird” går igång. Pianospelande när det är som bäst. Jag insuper tonerna med alla mina sinnen. Det enda felet med låten är att den enbart är 1.24 minuter lång.

Sa jag förresten låtens namn……Reconsile!

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: