författare/konstnär/coach/föreläsare
Då har jag skickat in mitt slutmanus till förlaget efter lektörsrundan. Alltid speciellt att trycka på skicka-knappen och inse att nu är det utanför mina händer. Utanför min kontroll.
Det här manuset har jag haft i mina tankar i två och ett halvt år nu. Levt med det. Förkastat det. Lyft upp det igen. Skrivit om det. Förkastat det igen. Ändrat tempus. Tagit bort karaktärer. Lagt till karaktärer. Låtit ortsnamn försvinna. Lagt till miljöer. Tagit bort miljöer. Kastat det. Börjat helt om……..osv. Jag tror att ni förstår.
Arbetet har varit som en enda lång terapisession. Jag har ömsom gråtit och ömsom skrattat. Jag har i perioder älskat det och i perioder hatat det. Nu har jag dock bestämt mig att det är så pass klart att förlaget får slutprodukten. Nu är det dags för andra att läsa.
För det är steget från att det är ”mitt” till att låta någon annan läsa som är det svåraste. Speciellt ett sådant här manus. Alla manus är väl ”en författares baby” på många sätt och vis men är innehållet väldigt utlämnande känns det som om man blottlägger sin själ på ett djupare sätt och då känns det extra speciellt i stunder när man överlåter ”sin baby” till andra att få läsa.
Jag har skrivit ett manus om förlåtelse som underliggande tema. Ett begrepp som har fascinerat mig under hela mitt liv. Vem kan egentligen ge förlåtelse och vad innebär det att ta emot förlåtelse? I mitt manus får vi följa en hög chef för en politiskt styrd organisation som är väldigt massmedialt intressant. I kölvattnet av en sådan organisation finns det många intressenter som drivs av egna och andras ambitioner.
Vi får följa fyra huvudkaraktärer. En maktgalen vänsterpartistisk politiker som inte drar sig för att ta till lögner för att få medialt strålkastarljus på sig eller behålla sin maktposition. En hårt arbetande journalist som alltid sätter en bra story först. Frågan är om storyn är viktigare än sanningen? En chef som brottas mellan att ge allt för sitt uppdrag och släppa sitt uppdrag då omgivningens lögner kontra sanningens vitöga hinner ikapp honom. Till slut har vi en vän till chefen som låter sin beundran bli en besatthet och så är en stalker född.
Som ni förstår är det en hederlig klassisk historia om det goda som möter det onda men med en liten annorlunda tvist. De som förefaller göra rätt, kanske gör fel. Den som förefaller vara god, kanske är ond. Finns det ljus även i de mörkaste av personliga handlingar? Kan en människa både vara god och ond? Vad driver oss människor att ibland vilja söka oss till medialjuset och ibland vilja fjärma oss? Många historier kan nog stoltsera med att beröra liknande ämnen. Min historia baseras på verkliga händelser vilket gör den unik på mer än ett sätt och ni vet vad man säger….verkligheten överträffar ofta dikten.
Så nu lämnar jag ”min baby” åt sitt eget öde. Den har på många sätt varit en hämsko för mig samtidigt som den naturligtvis på många sätt har hjälpt mig. Den har dock hindrat mig från att skriva på uppföljaren till ”Viljans makt”. Mitt huvud har helt enkelt inte klarat att leverera mer än en story till dess fulländning innan nästa tar vid. Nu är det dags för mig att skriva på uppföljaren. Vem vet. Har jag tur kommer kanske två manus realiseras till böcker under nästkommande år!
/m
Spännande Mats! Modigt.. Har du ändrat mycket sen jag fick äran att läsa den? Jag ser fram emot att läsa den.. (Vad var det som avgjorde att du till sist gav ut den? )
Ronny
Skickat från min iPhone
GillaGilla
Ronny. Kommer inte riktigt ihåg vilken av versionerna du läste. Känns som om jag har justerat hela tiden. Lite här och lite där 🙂
Nu får vi se om den ges ut – jag hoppas det men förlaget bestämmer. Det som avgjorde att jag till slut skickade in den var flera orsaker. En är att det känns bra om jag får delge min version. En annan är att det här är en historia som det känns att fler kan ha nytta av att få höra. En tredje är att jag helt enkelt var tvungen. Det låter banalt men den var klar och jag kände att jag måste få ett avslut på den här historien på mer än en nivå. Att skicka in boken är ett tydligt avslut. Då kan jag gå vidare i livet till nästa utmaning 🙂
/m
GillaGilla