Har det hänt något?

Något vibrerar på sängbordet. Jag hör ljudet långt borta. Först lågmält men sedan ettrigt. Påträngande och irriterande. Låt mig vara, mumlar jag. Ljudet fortsätter trots min uppmaning. Till slut orkar jag inte längre utan slår upp mina ögon. Melassfärgad kuliss möter mig. Når mobiltelefonen med min högra hand och insikten slår mig att någon ringer till mig mitt i natten.

”Hallå. Har det hänt något?” svarar jag utan att ens titta på displayen för att se vem som ringer. Inser att jag inte riktigt är vaken ännu.

”Är det Mats?” frågar någon.

”Ja, dessvärre”, mumlar jag fram som svar.

Det visar sig vara min mailskrivande vän från Göteborgstrakten som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg (https://matsuddin.com/2019/10/21/haller-inte-med-dig-mats/) (jag kallar henne S i fortsättningen). Noterar att klockan är tre på morgonen. Jag börjar vakna till liv.

”Har det hänt något”, frågar jag än en gång.

”Nä, det är det som är problemet, Mats”, svarar hon med en irriterande ton av vitalitet.

”Vad menar du?”

”När kommer din nästa bok?”

”S! Klockan är tre på morgonen. Vill du prata om det nu?”

”Ja, det vill jag.”

Jag suckar och sätter mig upp. ”Ok. Jag vet inte när min nästa bok kommer. Jag har skrivit klart ett manus men inte skickat in det ännu och är väl halvvägs med ett annat.”

”Varför har du inte skickat in det om det är färdigt?”

”Det är inte det manuset du hoppas på att få läsa tror jag.”

”Jaså?”

”Ja, det här är ett personligt manus och inte fortsättningen på Viljans makt. Det andra manuset är fortsättningen.”

”Strunt samma. Ge ut det som är klart.”

Jag tänker först att jag ska berätta om hela processen med att ge ut en bok. Om redigeringsrundor med redaktör, turer med förlaget och den ekonomiska insatsen men inser att S inte är intresserad av det.

”Vet inte om jag vill.”

”Vad då inte vill?”

”Du förstår det är ett otroligt personligt manus som jag skrev ihop mer som en terapibok för mig själv.”

”Undanflykter, Mats. Har du inte hört talas om Knausgård? Ge ut det nu.”

”Men…”

”Inga men, Mats. Jag vill läsa din bok nu. Innan jag lämnar…ja, du vet.”

Det hugger till i mitt bröst. Vill berätta om alla mina våndor men hör hennes rättframhet. Hör hennes sista ord som gör ont i mig. Hon har rätt. Här har jag gått och våndats hur länge som helst kring ett outgivet manus.

”Vad handlar det om?”

Jag berättar om innehållet. Det komplexa chefsskapet. Om en vän som blir en stalker. Om en journalist som vänder och vrider på allt. Om en politiker som medvetet ljuger för att synas i media. Om mediadrev. Om tvivel. Om sanningen. Om en ängel och FN:s generalsekreterare. Jag tar den korta versionen.

”Är det en självbiografi.”

Jag skakar på huvudet men inser att det inte syns genom mobilen. S fortsätter innan jag hinner besvara henne.

”Knausgårds tycker jag om. Tror det heter fiktion. Läste förresten i somras en annan bok som utgjorde sig för att vara sann men det vet ju alla att den inte var.”

”Jaså?”

”Ja, den var skriven av Stolpes barnbarn. På -70 talet var jag och min man med i Svalan och fick då ”Drottning Kristina”. Både jag och min man tyckte om böckerna. Stolpes barnbarn skrev om paret Stolpes bilolycka. Alla vet att det inte gick till så som barnbarnet beskrev det. Det var inte ens rätt årtal men det var ändå en bra bok.”

Jag ler. S får mig på bra humör. Vill fråga vad Svalan är för något men S hinner före genom att plötsligt säga att hon måste göra något annat. Vi avslutar samtalet.

Lägger mig tillrätta igen men kan inte sova. Skickar istället en mailfråga till S om jag får blogga om samtalet. S chockar mig ännu en gång genom att skriva ”Tumme upp” med versaler.

Det är krut i den gumman mumlar jag för mig själv medan jag skriver ned dessa rader, klockan 03.30 någonstans i östra Sverige.

/m