Höstens sista löv

Vid busshållplatsen i Limhamn där jag varje morgon står och väntar på bussen som ska ta mig till Hyllie för vidare tåg till Höör finns ett träd vars lövförändring och lövavfall jag har följt någon vecka nu. Löv efter löv har omdanats från gröna till orange via en röd nyans. I förra veckan föll alla löven till marken, utom två. Dessa båda höll ut i det längsta. Nu när jag i morse tog bussen efter en ledig måndag var även dessa löv borta.

Det finns något vemodigt när höstens sista löv har fallit. När mörkret sänker sig över hösten och dagarna krymper. Det är som om världen omkring oss tystnar. Det är som om skapelsen själv drar ett djupt andetag och väntar.

I denna stillhet väcks något inom mig, en längtan, men också ett motstånd. Vi är vana vid ljus, aktivitet och klarhet. Men nu kallas vi inåt, till den största av alla resor, den som går genom vårt eget inre landskap. Det finns en resa som ingen karta kan beskriva, som ingen annan kan vandra åt oss – den som leder inåt.

I människans inre finns djup vi sällan vågar röra vid, rum som bara öppnas när allt annat tystnar. Det är därför jag tycker att hösten har något heligt över sig. När löven faller och världen går mot vila, får vi alla en inbjudan att sakta ner, att lyssna på den stilla rösten bakom allt brus. 

Den yttre världen följer sin rytm, men i vårt inre kan tiden stanna. Där möter vi frågor som inte har enkla svar, minnen som ännu söker mening, drömmar vi inte riktigt vågat följa. Det är lätt att vilja springa ifrån mörkret, men det finns stunder då vi i stället behöver stanna kvar. Höstens månader lär oss detta tålamod. Att våga vila i det oklara, att lita på att även det som ligger dolt har sin tid att spira.

Den inre resan är lång och ibland vandrar vi vilse. Men där, i mörkrets stilla rum, kan en ny visshet gro. Att vi inte är förlorade. Att ljuset, även finns där det inte syns, att det fortfarande lever. Att livets väg inte alltid handlar om att veta, utan om att våga tro, vänta och till sist se hur allting långsamt får sin form.

Den inre resan är inte alltid behaglig. Den kräver tålamod och modet att vara i mörkret utan att genast söka ljuset. Vi möter vår otålighet, våra rädslor och vår längtan efter kontroll. Men just där, mitt i osäkerheten, kan något nytt börja spira. För mörkret är inte tomt, det rymmer evighetens närvaro lika mycket som ljuset gör. Det är i väntan, inte i jakten, som förvandlingen sker. 

Att lita på resan innebär att tro att även det stillastående har mening. Att inse att själen rör sig, även när allt tycks stå still. Höstens månader påminner oss om att livet inte bara handlar om att blomma och skapa, utan också om att vissna och vila. I det vilandet lär vi oss att Guds tid inte är vår. 

När vintern slutligen kommer, bär den med sig löftet som vi bara kan ana i mörkret, att allt som tycktes dött ska få liv igen. Så får också människans inre resa sitt ljus, när vi vågar stanna upp och låta mörkret bli den jord där vårt nya hopp gror. 

Så njut av resan – den är det enda du har!

/m