Kan en religiös tro raskas på?

Jag sitter på vår balkong. Det är strålande vårsol och inombords ropar jag ”Äntligen”. Allt efter årsringarna har lagts på varandra i mitt liv har vädrets inverkan på mitt humör blivit en insikt som blivit en realitet. Under den här kylslagna våren som hittills lamslagit vårt skånska landskap har värmen varit en sällan visad gäst. Det har gått ut över mitt mående och nu när solen värmer vår balkong följer mitt humör med likt en fågel fenix som reser sig över askan.

Igår kväll var jag och min älskade Anette och såg en förhandsvisning av den kommande pjäsen, ”Bang”, på Intiman här i Malmö (Malmö stadsteater). Jag sitter och reflektererar lite över pjäsen på balkongen. Det är lördag eftermiddag, en synnerligen god tid för reflektion.

För oss som levt större delen av vårt liv på 1900-talet vet vem Bang var, eller Barbro Alving som hon egentligen heter. Denna journalist och krigsreporter som rapporterade hem till DN, allt från Berlinolympiaden till Spanska inbördeskriget och om Andra världskrigets olika öden. För egen del har jag läst en hel del av hennes dagböcker. Hon verkade i en spännande tid och hon var en fascinerande personlighet.

Berättarmässigt skrev hon ofta i ”jag-form”, vilket var väldigt ovanligt på den här tiden. Hon hade en väldigt personlig berättarstil med en underton av både humor och allvar, beroende på ämne. Hon blev en övertygad pacifist och fick spendera en månad i fängelse för sin vägran att delta i civilförsvarets övningar.

Pjäsen var otroligt bra. Ämnet är svårt för en monolog. Hur gestaltar man en människa som ägnat sitt liv åt att via ord förmedla andras öden? Bang var dock särdeles duktig på att sätta sig själv i centrum. Hon hade säkert bitvis storhetsvansinne och bitvis prestationsångest, vilket pjäsen gestaltar utomordentligt. Susanne Karlsson, som är pjäsens skådespelare, gör en utomordentlig rolltolkning. Hennes gestaltning över Bangs vånda när deadlines kryper närmare eller hur en stjärnreporter balanserar mellan privatliv och det professionella är en tolkning som imponerar på mig. I pjäsen kallar Bang det hon lider av, som ”uppskjutardjävulen”, som knackar på flera gånger om dagen i hennes liv. Skådespelarinsatsen gör att jag följer varje ord som sägs från scen, oavsett om Susanne Karlsson läser Pär Lagerkvist, gestaltar en onykter Bang som förnedrar Vilhelm Moberg eller läser Ekelöf. Allt görs med innerlighet och professionalism.

För egen del är det Bangs möte med Gunnel Valllquist och resan till Frankrike som leder till Bangs dop i Paris och den katolska tron som jag kanske följt mest intensivt genom åren. I pjäsen nämns det mest i förbigående men det gör inget. Att det nämns är tillräckligt för mig. Nu när jag sitter på balkongen och blickar ut över ett soldränkt Limhamn färdas jag tillbaka i tiden till när Barbro Alving tog den där bilturen tillsammans med Vallquist. Det är år 1959, om jag inte missminner mig, och hon skriver hem till sin dotter ”Ruffa” att hon vill ”raska på en religiös utveckling.” Alving är 50 år och hon kommer att döpas i juni det året av benediktinermunken Andreas i ett litet kapell på Rue Ribera. Hon upptogs sedan av den katolska kyrkan som Barbro Catharina Alving.

Det som jag länge funderat på är hennes ordval till sin dotter. Hennes vilja att snabba på processen med att få en religiös utveckling. En vilja till att snabbt bli kristen. En människa är aldrig en ö och vi måste ta in den kontext hon befinner sig i med atomvapendebatten som fördes i Sverige vid den tiden och där Alving var en av de mest högljudda pacifistiska rösterna i debatten, samtidigt som hon slet med deadlines från olika tidningar, bytet från dagspress till veckopress, hade ett turbulent privatliv och kanske en 50-årskris i det privata. Då kan det kännas tryggt att finna kärleken i ett samfund, i en kristerlig familj. Jag förstår lockelsen. Samtidigt är det en knepig formulering, ”raska på religiös utveckling”, för jag är tveksam till att man ska skynda på något sådant viktigt överhuvudtaget.

En vilja och ambition är en sak och för mig är det naturligtvis fint att ha en ambition att vilja något så fint som att bli religiös men samtidigt finns det något märkligt i att skynda på i en relation med Gud. För vad är egentligen en religiös utveckling? I detta fall är det att så snabbt som möjligt bli katolik, det är inget att hymna om, det är vad Bang vill och avser. Det är även det hon blir i juni 1959. För egen del är jag tveksam till ifall Alving verkligen har fördjupat sin relation med Gud när hon säger JA till Gud. För denna radikalfeminist som i hela sitt väsen bär en längtan av att spränga gränser, både för sig själv och för alla kvinnor, är långt ifrån den katolicism som äger ett tydligt patriarkalt synsätt. Har verkligen Alving brottats tillräckligt med Gud när hon säger JA den där sommaren?

Kanske förbisåg Alving detta helt öppet och medvetet? Gunnel Vallquist har någonstans beskrivit den katolska särarten med orden som ”teologisk klarhet, sanningskrav, sober stil, liturgisk renhet och en viss hårdhet i krav och kritik”. Det är kanske dessa ord som även en journalist som Alving finner tilldragande som den sanningssökare hon var. Sanningsanspråket i den katolska läran och skärpan i krav och kritik var nog något som tilltalade Alving. Det faktum att det bara är manliga präster som får dricka Kristi blod vid nattvardsutdelandet och att alla andra får nöja sig med bröd bekom henne kanske inte, eller så var det just det som fallerade i hennes raska tempo till att nå en ”religiös utveckling”?

Kanske är det ursprunget i kristendomen som får Alving att välja den katolska läran. Dess apostoliska efterföljd med första påven som Petrus, där upp på Jesus bygger sin kyrka. Alla andra inriktningar därefter som drar sig bort från katolicismen blir då något annat i Alvings synsätt att se på religion? Att de andra inriktningarna, har samma utgångspunkt med lärjungarnas apostoliska arv men sedan, likt Bang, velat förändra och utveckla den kyrka som behöver hänga med i samtidens utveckling, kan vara svårt att fördjupa sig i om man alltför snabbt vill nå ”religiös utveckling”.

Den katolska trångsynthet (mina ord) i frågor kring skilsmässa, patriarkala strukturer, barnbegränsningar, eukaristin, prästers celibat mm tycks inte Bang ha reflekterat kring. Eller så gjorde hon det? Kanske valde hon katolicismen och sedan tänkte hon att man kan kritisera den mer innerligt inifrån än om man är utomstående. Kanske var det en sådan lockelse Alving såg?

Alving försvarar några år senare, tror det är i början av 1961, att hon blivit katolik av religiösa skäl, trots den katolska kyrkans trånga syn på sexualitet. I ett radioprogram sa hon att hon ”inte hade valt en religion utan man blir vald för nåden måste väl komma in i bilden.” Där delar jag hennes uppfattning. Jag kan tänka mig att hon fick en hel del frågor om sitt val, både av att ha ett öppet förhållningssätt och nämna offentligt att hon hade blivit kristen men även hennes val av katolicismen. Att se utifrån på andras val i livet och inte minst i religiösa frågor är både svårt och något man ska närma sig med försiktighet. Det som kan vara stort för en själv, när nåden från Gud drabbar en, säger inte ett dugg för andra. Hur Barbro Alving i sitt hektiska liv fick tid med ett andligt liv och en relation med Gud är så här utifrån svårt att se. Jag vet att hon i sin dagbok använder begrepp som ”allt sabla spring” som hon tvingades göra. En relation med Gud måste få ta tid och tid var något Bang inte tycktes ha.

När jag för egen del fördjupade mig under -80 talet i Hannah Arendts utmärkta bok, ”Den banala ondskan”, om Eichmann-rättegången i Jerusalem 1961 (tror dock boken kom ut 1963), fick jag även upp ögonen för Bangs artiklar från samma rättegång. Här slår tron igenom som något förvånande hos Bang medan Arendt inte nämner detta faktum. Arendts bok skildrar hur rättegången var upplagd och genomförd som ett skådespel för att ge judarna/israelerna en egen, unik upprättelse. Nurnberg-rättegångarna behandlade ”brott mot mänskligheten”. Detta räckte inte för Ben Gurion, Israels statschef vid den aktuella tiden. Han ville ha en unik rättegång som behandlade ”brott mot judarna.”

Detta fick han med Eichmann-rättegången, hängningen, bränningen av kroppen och genom att askan ströddes över havet. Hanna Arendt skildrar detta ”show-case” på ett finurligt sätt. I sin bok redovisar Arendt, till förtret för många av hennes egna landsmän, att många judar samarbetade med Eichmann för att klara sitt eget skinn. Dessutom redovisar boken hur Eichman hjälpte ett stort antal judar att ta sig till Israel. Hanna Arendts bok skildrar på olika sätt hur personer, både judar och andra, samarbetade med nazisterna i Tyskland och tyskockuperade områden. Boken skildrar hur ”rättegången” var en teateruppsättning för att stärka Israels realpolitik.

När Bang lyfter rättegången tar även hon upp detta ”skådespel” men hon lyfter en annan aspekt som Arendt med sitt judiska påbrå inte nämner. Nämligen att Eichmann, uppvuxen i en kristen familj, återkom till sin tro efter Andra världskriget. Hon ältade frågan kring hur det var möjligt att Eichmann inte hade konfronterats med evangeliet tydligare. I Alvings värld var Eichmanns skuld också omvärldens skuld. I Arendts bok var det banaliseringen av ondskan som stod i centrum medan Alving gör Eichmann till en arketyp för hela kristenheten. I den skuldhistoria som blir efterdyningen av Andra världskriget är inte försoning och skuldbetalning nådd med dom över en man, så grymt fungerar inte livet, säger Alving i ett radiotal när hon återvände från Jerusalem. Hon konstaterar att förhållandet till judendomen är kristenhetens stora probersten.

För egen del har jag funderat mycket på dessa båda kvinnors skildringar av samma rättegång och vad de väljer att lyfta fram. Jag är fascinerad över dem båda och nu när jag sitter här på balkongen och ser molnen tilltaga ovanför mig blir det dags att gå in i lägenheten igen. Alving reste en sista gång till Paris något år innan hon dog. Hon kunde knappt gå, kunde knappt prata och kunde knappt äta, men till Paris ville hon. Hennes dotter, Ruffa och dennes vän, tog med Alving till Paris en sista gång. Vid kapellet där hon döptes fick hon sitta ensam en lång stund. Kanske fick hon då en fin stund att fördjupa sin relation med Gud. Jag hoppas det.

Bor ni i Malmö med omnejd – gå och se pjäsen ”Bang” på Intiman när den framförs. Ett enkelt tips i all ödmjukhet.

/m