Skulle inte det vara en bättre värld?

Ok, det låter kanske pretentiöst, men är det inte dags att släppa all den här egoistiska livshållningen som genomsyrar hela vår samtid? Prioritera ned ”me, me och me” helt enkelt. Det är dags nu. Följ med på en resa till ditt innersta, vilket kommer leda till en nedprioritering av ditt ego. Låter det märkligt? Vi börjar i min bokhylla.

Jag har nämligen numer en bokhylla på mitt arbete. Jag är så lycklig. Alla borde få ha en egen bokhylla på sitt arbete. Låter själviskt, jag vet, men en bokhylla kan man väl få ha även om det är lite själviskt :-). Bokhyllan är inte så stor och eftersom jag bara ska vara här i Svedala under detta år så har jag fått begränsa den litteratur jag sätter upp i bokhyllan. Något jag har prioriterat att ställa upp i bokhyllan är den Dag Hammarskjöld-litteratur som legat nedpackad i lådor alltför länge. Nu står den där igen. All denna visdom och kunskap.

Eftersom jag är upplärd utifrån Hammarskjölds filosofi om ”Respekt för Ordet”, blir Vad jag säger verkligen viktigt. Orden som vi uttalar är viktiga. De är som pilar som uttalas ut i evigheten, de når dig själv och din mottagare och är omöjliga att ta tillbaka. Du kan lindra dem ifall du kommer på att de uttalas fel men du kan aldrig ta tillbaka dem. När jag läste pedagogik var dessutom Hur jag kommunicerar en viktig beståndsdel. Kroppspråket och röstläget är oftast helt avgörande för att förmedla något som du vill ska uppfattas trovärdigt och förtroendeingivande. Kombinationen mellan Ordet, det vill säga Vad du säger med ett Hur du säger i form av ett kroppsspråk med gester, hållning, ansiktsuttryck, röst, klädsel och tonfall blev en avgörande kunskap i mitt fortsatta liv.

Under senare år har det dock, kanske med erfarenhetens milda väsen, insmugit sig ett Varför som jag numer ser som den viktigaste beståndsdelen i mitt liv. Jag ska berätta varför :-).

Allt står i skuggan av ett varför
Ju mer jag tänker på det och ju mer jag fördjupar resonemanget kring Dag och hans uttryck kring ”den inre resan” känner jag att Hur och Vad jag säger och gör har visserligen stor betydelse men de står i skuggan av Varför jag gör och säger saker. Naturligtvis spelar Hur en helt avgörande roll i form av hur vi uppfattar en annan människa. Om vederbörande uppfattas exempelvis arrogant eller trevlig. Vad en annan människa rent innehållsmässigt säger spelar också roll ifall vi håller med vederbörande eller inte. Att exempelvis ligga på sofflocket eller städa är också naturligtvis helt olika ”Vad vi gör” och ”Hur vi gör” delar i våra liv som påverkar uppfattningen om en annan människa. Det jag nu pratar om är inte dessa till synes ytliga saker utan det mer fundamentala Varför vi gör saker och ting. Våran inre motivationskraft, våra inre drivkrafter, vår inre kärna. Det som Hammarskjöld kanske skulle benämna ”förhandlingar med dig själv och Gud”.

Varför är ofta mellan dig och Gud
För ditt varför är något du inte alltid förmedlar till någon annan människa, däremot går det aldrig att lura varken dig själv eller Gud. Ditt varför är således ditt inre möte med Gud. Som människa har du fått en fri vilja och inom de ramar vi som mänsklighet har dragit upp som etik och moral är du fri att göra som du vill. Du går omkring här på jorden och förmedlar och kommunicerar ditt Hur och Vad till både dig själv och till andra. Ditt Varför är dock det som definierar ditt inre jag, din kärna, den du innerst inne är.

Låt mig ta ett exempel. Ifall du gör en tjänst åt en annan människa/en vän uppfattas det oftast gott från din medmänniska. Du uppfattas som snäll. Ditt varför du gör denna tjänst är dock helt avgörande menar jag. Gör du denna tjänst av egoistiska skäl för att du i din väns ögon ska uppfattas som snäll är det mindre värt i mina ögon än om du gör denna tjänst av skäl som bottnar i en genuin känsla av att du verkligen vill hjälpa din vän. Förstå mig rätt, att du gör en god handling överhuvudtaget är naturligtvis det viktigaste men i mitt resonemang om varför och mötet med Gud, är varför du gör den goda handlingen helt avgörande. Om det handlar om det förstnämnda suktar du efter en uppskattning från din vän i form av ett tack eller kanske till och med att din vän ska bjuda tillbaka på något sätt. Handlar det om det sistnämnda förväntar du dig inget tillbaka. Ditt varför är således helt olika men det är samma vad du gör.

Dagens egoistiska värld
I dagens värld uppfattar jag att vi har drivits åt ett håll där egoistiska tankar är drivkraften i mångt och mycket och där ditt varför drivs av egoism. Det handlar mer om självkärlek än kärlek till andra. Ta mängden sociala meddelanden som egentligen enbart har till syfte att få så många likes eller följare som möjligt. Drivkraften är egoism. Kärleken du upplever att andra ger till dig har blivit viktigare än kärleken du ger till andra människor utan egen vinning. För mig är det en märklig värld och en skrämmande utveckling.

Min fundering handlar därför mycket om kärlek och polariseringen mellan egenkärlek och kärlek till andra. Skillnaden mellan att älska sig själv mer än den kärlek jag känner till andra. Om mitt ego alltid går före andra, det vill säga mina medmänniskor, djur, natur, skapelsen och Gud? Det verkar precis som om vi sätter ”jaget” före ”andra” och det är inte riktigt den värld jag vill vara en del av. I den här sekulariserade världen vi idag lever i verkar det precis som om jag, jag, jag (me, me, me) kommer före min familj/vänner/andra människor, skapelsen och Gud.

En annan värld med ett tydligt varför är det möjligt?
På mitt kylskåp finns det en lapp som jag läser varje dag,

”En person som gör gott utan att vilja ha något i gengäld.”

Jag är bara människa. Jag gör fel och jag har mina brister. Lappen hjälper mig att tänka bortom mig själv. Det handlar om att vara medmänniska och inte tänka så mycket på mig själv. Jag vill leva ett liv där jag gör gott för andra och jag gör det för någon annans skull, inte för min egen skull. Samtidigt som jag gör gott för andra, mår jag bra själv, men mitt varför är tydligt riktat mot andra än mig själv.

Ett Hammarskjöld-citat som blivit ett av mina favoritcitat från Vägmärken är:

”Godhet är något så enkelt: att alltid finnas för andra, att aldrig söka sig själv.”

Tänk om vi i den här världen skulle tänka mer på den andre än på oss själva? Tänk om vårt varför handlade mer om medmänsklighet än att framhäva oss själva? Tänk om vi var och en istället för att sätta mig och mitt ego i första rum kunde sätta Gud först, omsorg om skapelsen som nummer två, våra medmänniskor som nummer tre och i sista hand oss själva. Vi får inte glömma oss själva, för annars kan vi ju inte verka för andra, men det är prioriteringen jag vill åt.

Vårt varför vi gör saker och ting skulle sannerligen rikta in sig på godhet åt andra utan egen vinnings skull och utan egoistiska skäl.

Skulle inte det vara en bättre värld för oss alla?

/m