Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Trumps plan leder till skärselden
Jag är i karantän och förpassad till soffan. Min älskade sambo har konstaterad Covid-19 och jag får sova på sofflocket så länge. Det gör mig inte så mycket. Att sova har jag ändå ett problematiskt förhållande till och från soffan kan jag ha CNN på hela tiden medan jag bläddrar i olika tidningar eller böcker. En vän till mig mailade till mig tidigare under dagen och tackade för ett bra blogginlägg (gårdagens inlägg) och la till att Trump nu måste lida helvetets alla kval, ungefär som Bibelns skärseld (purgatory) la han till. Jag tackade honom men svarade att skärseld nämns inte i Bibeln utan är ett mänskligt påfund, troligtvis startat av Gregorius den store runt 600 efter Kristus. Han svarade med en smiley.
Hans ord fick mig dock att bläddra lite i min sons konfirmationsbibel i jakt på ”helvetets kval”. Det närmaste man kommer är väl Johannes beskrivning i Uppenbarelseboken om ”en andra död” (Upp 20:5-7) och det kanske är det Trump med näbbar och klor vill undvika nu. Hans rådgivare måste lida fruktansvärt, tänker jag, för han själv kanske inte har förmågan att känna något sådant. I bakgrunden då jag bläddrar i Bibeln hör jag CNN:s kommentatorer och de pratar just om rådgivarna som just nu försöker övertyga Trump om att det pågående räknande enbart leder åt ett håll.
Bibeln hamnar på golvet och CNN i bakgrunden tar över mitt intresse och jag hör Jim Acosta säga att ”President Trump reagerar inte som en vanlig ledare när vederbörande inser att spelet är förlorat”. Dagens understatement hinner jag tänka innan Acosta fortsätter med en annan klassiker, ”Med ord från en rådgivare som jag pratade med för en kort tid sedan är Pennsylvania ”is the fat lady singing for President Trump” och rådgivarna har just nu ett helvete bakom kulisserna att försöka övertyga presidenten att detta glider bort från honom”. Acosta fortsätter sedan att rapportera att detta leder till ”kaos och det måste vara ett helvete inne i Vita huset just nu”.
Där kom begreppet helvetet således även från CNN. Allt eftersom hela världen väntar på att räkningen ska vara klar och med efterföljande rättsprocesser för att en narcissistisk, egoistisk människa inte vill gå ut ur Vita huset utan måste släpas ut ur huset kan jag inte låta bli att tänka att det ändå finns en slags poetisk rättvisa över det här. Rättvisan kommer till slut att segra.
Politik är svårt, både att vara politiker och ställa upp i politiska val men även att vara rådgivare. Det är väldigt smärtsamt att följa ett val när den kandidat du stödjer, en vars kampanj du följt och levt med i många månader och lagt en hel del intellektuella och känslomässiga investeringar i, sakta och till slut ouppnåeligt måste se sig förlorad.
Om du själv är människan som står i centrum, det vill säga kandidaten, måste detta vara extra svårt. Du måste rannsaka dig själv något oerhört och om Trump nu rannsakar sig själv inser han nog att han har sig själv att skylla, även för hur röstandet gått till och därmed i vilken ordning valresultaten levereras, för allt har gått enligt hans plan.
Trump började attackera poströstning med ord som bedrägeri på allvar förra våren. Vi pratar således redan våren 2019. Detta avskräckte naturligtvis hans egna väljare från att använda just den röstningsmetoden. Oklart dock om Trumps rådgivare sa till honom att ”det här kan vara en del av vårt röstsystem där du kan strida juridiskt ifall valet går dig emot”, eller om Trump själv kom på planen. Det är naturligtvis en synisk bild jag målar upp, men samtidigt kan det vara så att redan våren -19, då Trump låg långt efter alla demokratiska presidentkandidater i olika mätningar, såg en enda möjlighet att vinna, nämligen att hitta en svag punkt i USA:s röstsystem och slå hårt mot den.
Åter till min soffa. CNN fortsätter sin sändning med att lägga ut en slags tidslinje över Pennsylvanias rösträkning, timme för timme. Det syns tydligt att så länge de röster som räknades först, de som inkom under själva valdagen, hade Trump ett rejält övertag över Biden. Sedan började gapet mellan Biden och Trump gradvis minska då rösterna från valdagen var färdigräknade och valkontoret övergick till att räkna de röster som förtidsröstat på valkontoret. Då slutligen alla poströster skulle räknas övergick Trumps övertag till underläge och i skrivande stund ser det således ut som om Biden kommer att ta hem Pennsylvania.
Taktiken från Trumps utspel från förra våren och sommaren börjar således framstå som tydlig för alla och envar. Han skulle få alla sina anhängare att rösta personligen på valdagen och sedan skulle han försöka ogiltigförklara miljontals och åter miljontals poströster med motiveringen att de inte borde räknas eftersom de inkommit för sent (läs…de har inkommit innan valdagen men börjar inte räknas förrän efter de röster som lagts i vallokalen).
Trump skulle förlita sig på GOP:s juridiska ombud på platser som Pennsylvania och Wisconsin, som vägrade att tillåta räkning av poströster före valdagen, vilket skulle hjälpa till att skapa de förseningar som Trump sedan skulle utnyttja. Han skulle njuta av en stor ledning när röstningarna på valdagen räknades först, så att han kunde förklara seger och sedan insistera på att räkningen av miljontals andra röster utgjorde ett försök att stjäla valet från honom.
Allt utvecklades exakt enligt plan. Trumps twittrande och retorik av hans strategiska tänk hjälpte säkert till att övertyga miljontals av hans anhängare att bestämma sig för att rösta på valdagen och det hjälpte säkert till för att miljontals demokrater bestämma sig för poströstning. När Trump sedan underblåste denna taktik ytterligare med att i pandemins fotspår negligera den och säga att det är ingen fara att rösta på valdagen, ”de som nyttjar posträttssystemet är rädda och inget att bry sig om”, då stärktes taktiken ytterligare.
Några dagar innan valet underströk han via Twitter att en ”jätteröd våg” skulle komma och trots att opinionsmätningar såg ut att vara till hans nackdel skulle denna ”jätteröda våg” synas på valdagen. Planen fortskred och på valdagen gick det enligt plan i Pennsylvania, Michigan och Wisconsin. Trump förklarade seger tidigt nästa morgon. Den ”jätteröda vågen” hade sagt sitt. De hade sagt sitt på valdagen och det är de röster som enligt Trump är de röster som ska räknas. Han kallar dessa ”de lagliga rösterna”. Planen fortskred även då det gäller det naturliga efterspelet. Poströsterna började räknas och Trump slog till med sitt vapen, han inledde olika rättsliga kamper för att försöka ogiltigförklara poströsterna.
Hittills har allt således planenligt avlöpt i enlighet med hans förtänkta strategi men det är nu planen kommer ikapp verkligheten. Hur naiv än Trump var kan han väl ändå inte tänkt sig att alla de utskickade röstsedlarna som sedan blev poströster faktiskt inte skulle räknas? Trodde han verkligen att han juridiskt kunde stoppa valräkningen efter sin ”jätteröda våg”, eller var det en from förhoppning och det vi ser nu är en poetisk rättvisa där Trumps förvalda plan håller på att köra i diket?
Systemet verkar än så länge fungera. Alla röster räknas. Valtjänstemän och volontärer över hela landet tror på demokratin och är villiga att arbeta utomordentligt hårt för att få det att fungera på uppdrag av det amerikanska folket, på uppdrag av dem alla. Hur illvillig Trumps plan än må ha varit, kan han inte få demokratins naturliga hjul att sluta snurra. Han kan inte helt enkelt få allt detta att försvinna.
De rättsliga fallen verkar också falla Trump ur händerna. Detta eftersom de är grundlösa och för att de riktar in sig i enskilda fall på delar som saknar betydelse i det stora hela. Trump hade antagligen i sin enfaldiga plan tänkt sig att HD skulle rycka in till hans försvar under valnatten och säga att nu ”stoppar vi räkningen efter den jätteröda vågen”. Problemet, och en stor brist i Trumps plan, är att det saknas författningshänvisning kring att stoppa räkning av röster som avlagts under en demokratisk process. Trump kunde antagligen inte föreställa sig att detta skulle hända. Han har länge sett på stora delar av regeringen och juridiska domstolar som mer eller mindre färdiga verktyg för att tjäna hans egna personliga och politiska intressen. Och Trump antog att domstolarna bara skulle genomföra hans utropade åsikt. Han trodde helt enkelt att Amy Coney Barrett, hans nominerade till högsta domstolen, skulle hjälpa honom genom att ogiltigförklara vissa oräknade röster.
Men det är nu verkligheten kommer ikapp Trump och det är just på grund av hur han själv sålde in hela denna plan till sina anhängare som han nu lider den långsammaste av kval. Gradvis ser han sin ledning i Pennsylvania blöda bort under loppet av några dagar, för att ersättas av Joe Biden. Det måste vara en speciell skärseld för honom.
Jag tar upp min sons konfirmationsbibel från golvet igen och sänker ljudet på CNN. Den poetiska rättvisan hinner ikapp Trump och hans plan och jag slår upp ett av Paulus brev och läser tyst för mig själv i min ensamhet. Brevet är skrivet i Efesos omkring år 56-57.
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
(1 Kor 13:4-7, 13)
/m
Ett tal han måste hålla…
Som vanligt har jag svårt med sömnen. Det är tidigt fredag morgon här i Sverige. Jag slår på CNN som jag har gjort mängder med gånger under de senaste dagarna. Det visar sig att det är precis lagom till att se när Amerikas president ska göra ett framträdande i ”the briefing room” i Vita huset. CNN sänder naturligtvis direkt. Det blir en monolog från denna president som lämnar mig chockad. Jag trodde att det mesta redan var sagt och gjort av denna man så att inget längre överraskade mig, men så fel jag hade. Det var nog det värsta jag har hört en president uttrycka från ”the briefing room” någonsin. Alla såg nog tecknen komma och borde inte ha blivit lika chockade som jag, för tecknen var många.
Vi går tillbaka ett dygn i tiden. På torsdag morgon var president Trump arg och trotsig. Valröstandet hade avslutats mer än ett helt dygn innan, och eftersom flera nyckelstater fortsatte att uppdatera sina omröstningar, kändes valet alltmer som om det gled honom ur händerna. Han kände till slut ett behov av att uttrycka sig och använde sig av sitt favoritverktyg, Twitter.
”Stoppa räknandet!”, skrev han med versaler. Någon timme senare retweetar han med budskapet, ”Någon röst som inkommer efter valdagen räknas inte”.
Om räknandet avslutats där, hade det tvärtemot vad Trump kanske trott, varit en tydlig Biden-seger. Jag antar att en Trump-rådgivare i det här läget säger till Trump att om du ska uttala dig på det där sättet borde du nog vara tydligare med vilka stater och röster presidenten menar inte ska3 räknas.
Trump tänkte till. Lät geniknölarna växa och efter en stund twittrade han ut nästa budskap, ”Stop the Fraud!”
Nu finns det inget bevis för något valfusk, så Twitter flaggade direkt tweeten som ”vilseledande om valet”. För Trumpanhängare var dock budskapet tydligt. Deras upphöjda ledare hade uttalat sig om ett omfattande valfusk och protester började omedelbart synas runtomkring i landet.
Jag går ytterligare ett dygn bakom i tiden. Det är valnatt och Trump och hans närmaste är instängda i Vita huset. Trump har tidigare under dagen uttalat sig huruvida han förberett två tal, ett för att hållas i händelse av förlust och ett i händelse av vinst. Han säger,
”Förhoppningsvis kommer vi bara att göra en av dessa två. Och du vet, att vinna är enkelt. Att förlora är aldrig lätt. Inte för mig, det är det inte.”
Men under valnatten blir det tydligt att Trump inte kommer att hålla något vanligt tal. Jag kan se dem framför mig hur de sitter i Vita huset. Trump-family och Pence-family tillsammans med Kellyanne Conway, kampanjrådgivare Corey Lewandowski, stabschef Mark Meadows och säkerligen Vita husets tidigare presssekreterare Sarah Sanders. De börjar kanske i Vita husets bostadsdel för att ju mer tiden går dra sig nedåt kartrummet. Trump blir nog mer och mer upprörd.
När Fox News, TV-kanalen som är mest vänlig mot presidenten, utropar att Arizona lutar åt Biden, som Trump vann 2016, kan jag tänka mig att presidenten ber sitt team att ringa upp TV-kanalen. ”Så här får det inte gå till!” FOX news måste omedelbart rätta det här. Som om en TV-kanal kan bestämma vem som vunnit en delstats elektorsröster. Att det här hände vet vi som följde twitter den aktuella natten. Kampanjrådgivaren Jason Miller tog nämligen till Twitter för att klaga på Fox news angående Arizona.
Trots att Trump-medhjälpare säkerligen försökt förbereda Trump på att poströster troligen skulle gynna Biden i det långa loppet, blev han ”verkligen förvånad”, enligt en kampanjrådgivare när rösterna rullade in för hans rival. I stället för att göra en egen reflektion över huruvida hans retorik under hela kampanjen som demoliserat poströster kunde ha hjälpt till att kosta honom valet, har presidenten tagit resultaten som ett rättfärdigande av hans egen syn på saken.
”Presidentens ståndpunkt är att de bara kommer att fortsätta hitta omröstningarna tills de har tillräckligt”, sa en rådgivare som talade med presidenten på onsdagen enligt Washington post.
Trump började antagligen klaga på väljarbedrägeri och ett val som stulits från honom så när han dök upp i East Wing runt klockan två på onsdagsnatten för att göra sin första kommentarer under valnatten var han fast besluten att förklara sig som en segrare, även om hans förberedda anteckningarna sa något annat.
”Uppriktigt sagt, vi vann det här valet”, sade Trump i kommentarer som så här i efterhand kritiserats hårt, inklusive från många av hans allierade. Några av de allierade satt i rummet och jag såg inte att varken Lewandowski eller Meadows klappade i händerna efter vad jag antar var ett improviserat tal av Trump. Vice president, Pence, som slog in en annan ton direkt från scenen, gjorde inga ytterligare framträdanden senare varken onsdag eller torsdag, även om han på torsdag kväll tweetade,
”Jag står bakom president @realDonaldTrump. Vi måste räkna varje RÄTTSLIG röst. ”
Stämningen bland Trump-allierade förblev antagligen både stridslysten och hoppfull under en stor del av onsdagen, med minnesbilden från år 2016 klart för dem då Trump verkade utslagen av Clinton flera gånger men ändå reste sig och vann till slut. Ju längre onsdagen gled in i torsdagen antar jag att stämningen blev allt sämre. På sitt sätt antar jag att det är som att vänja sig att arbeta med kaos och dramatik om man arbetar nära Trump. Hela hans livsnerv verkar ju vara dramatik och det skulle naturligtvis kännas lite ”otrumpskt” om han inte levde med kaos ända in i slutet. Att vinna stort eller förlora med mycket är inte Trumpskt, att slåss för överlevnad och hävda valfusk är mer Trumpskt.
Enligt Washington post hade Trump på onsdagskvällen emellertid börjat berätta för allierade att han trodde att han kanske kunde komma att förlora – men bara för att valet ”stulits från honom”, sade en kampanjtjänsteman. Och när han vaknade på torsdag var han arg igen och ivrig att ta till en ännu mer trotsig ton.
Jag kan tänka mig att rådgivarna fick hejda honom en aning. De försökte nog förmå honom att tänka till kring budskapet om han skulle framträda igen. Tänk igenom strategin! Tänk igenom ditt budskap! På torsdag kväll klockan 06.45 och klockan 00.45 svensk tid möts vi båda. Jag sätter precis på TV:n i lägenheten på Limhamn, Trump äntrar scenen i ”the briefing room”. Han gjorde direkt klart för alla att hans rättmätiga seger stulits från honom. Att stater konspirerade mot honom. Han hånade poströsterna, anklagade delstater för att lägga till falska röster och något som han kallade väljarbedrägeri. Han lovade att fortsätta kampen genom juridiska kanaler och fortsatte sedan med ett antal obefogade och icke-underbyggda anklagelser innan han lämnade rummet utan att besvara en enda fråga. Något uttalande som tog heder åt de republikanska vinster i kammarvalet och för republikanska segrar i senatvalet gjorde han inte, kanske för att det naturligtvis också var delar av röster som han precis misskrediterat.
Ensam i min soffa på Limhamn låg jag och var närmast chockad. Jag gick igenom allt det ni nu har läst här ovan i mitt huvud och insåg att tecknen funnits där. Det här var typiskt Trump, om än ytterligare skruvat. Om något så visar det här vilken dålig förlorare Trump är. I skrivande stund är valresultatet inte klart ännu men just nu lutar det åt Biden och innerst inne vet Trump det, frågan är om hans uttalande om valfusk är något han innerligt tror på eller om det är ett strategiskt spel. Om det är det förstnämnda är ju presidenten inte psykiskt frisk, låt oss därför hoppas att det hela är ett strategiskt spel från presidentens sida. Detta spel är inte över ännu. Med den jämna marginal som nu existerar i ett antal delstater lär juridiska strider följa och vi får vänta på det berömda ”concessional speech”, som den förlorande presidentkandidaten håller till sin vinnande rival. Jag går tillbaka i tiden och minns de flesta. Jag minns Hillarys ord till Trump år 2016,
”Donald Trump kommer att bli vår president. Vi är skyldiga honom ett öppet sinne och möjligheten att leda.”
Jag minns Mondale efter att han ringt Reagen 1984,
”He has won. We are all Americans. He is our president, and we honor him tonight.”
Donald Trump måste snart förbereda sig, oavsett om det kommer att ske i nutid eller i januari, ett concessional speech måste han hålla. Om det finns något tal han kan använda som förlaga så är det hans partiväns John McCains concessional speech han höll i november år 2008 då han förlorat presidentvalet mot Obama. Jag vet exakt var jag var då jag hörde hans tal. Det sitter djupt. Ett tal från en förlorare som i mina ögon vann något i den stunden. Något sådant tal kommer Trump aldrig hålla….men han borde…Ett tal som för mig visar upp det Amerika som jag vill återgå till. Där ödmjukheten segrar! Läs det gärna här nedanför, eller googla fram ett videoklipp. En republikansk ödmjukhet där en förlorare vinner en världs respekt.
John McCain, 4 november 2008:
”My friends, we have come to the end of a long journey. The American people have spoken, and they have spoken clearly. A little while ago, I had the honor of calling Sen. Barack Obama — to congratulate him on being elected the next president of the country that we both love. In a contest as long and difficult as this campaign has been, his success alone commands my respect for his ability and perseverance. But that he managed to do so by inspiring the hopes of so many millions of Americans, who had once wrongly believed that they had little at stake or little influence in the election of an American president, is something I deeply admire and commend him for achieving. This is an historic election, and I recognize the special significance it has for African-Americans and for the special pride that must be theirs tonight. I’ve always believed that America offers opportunities to all who have the industry and will to seize it. Sen. Obama believes that, too. But we both recognize that though we have come a long way from the old injustices that once stained our nation’s reputation and denied some Americans the full blessings of American citizenship, the memory of them still had the power to wound. A century ago, President Theodore Roosevelt’s invitation of Booker T. Washington to visit — to dine at the White House — was taken as an outrage in many quarters. America today is a world away from the cruel and prideful bigotry of that time. There is no better evidence of this than the election of an African-American to the presidency of the United States. Let there be no reason now for any American to fail to cherish their citizenship in this, the greatest nation on Earth. Sen. Obama has achieved a great thing for himself and for his country. I applaud him for it, and offer my sincere sympathy that his beloved grandmother did not live to see this day — though our faith assures us she is at rest in the presence of her Creator and so very proud of the good man she helped raise. I urge all Americans who supported me to join me in not just congratulating him, but offering our next president our goodwill and earnest effort to find ways to come together, to find the necessary compromises, to bridge our differences and help restore our prosperity, defend our security in a dangerous world, and leave our children and grandchildren a stronger, better country than we inherited. Whatever our differences, we are fellow Americans. And please believe me when I say no association has ever meant more to me than that. It is natural tonight to feel some disappointment, but tomorrow we must move beyond it and work together to get our country moving again. We fought — we fought as hard as we could. And though we fell short, the failure is mine, not yours. I am so deeply grateful to all of you for the great honor of your support and for all you have done for me. I wish the outcome had been different, my friends. The road was a difficult one from the outset. But your support and friendship never wavered. I cannot adequately express how deeply indebted I am to you. I am especially grateful to my wife, Cindy, my children, my dear mother and all my family and to the many old and dear friends who have stood by my side through the many ups and downs of this long campaign. I have always been a fortunate man, and never more so for the love and encouragement you have given me. Sen. Obama and I have had and argued our differences, and he has prevailed. No doubt many of those differences remain. These are difficult times for our country, and I pledge to him tonight to do all in my power to help him lead us through the many challenges we face. You know, campaigns are often harder on a candidate’s family than on the candidate, and that’s been true in this campaign. All I can offer in compensation is my love and gratitude, and the promise of more peaceful years ahead. I am also, of course, very thankful to Gov. Sarah Palin, one of the best campaigners I have ever seen and an impressive new voice in our party for reform and the principles that have always been our greatest strength. Her husband, Todd, and their five beautiful children, with their tireless dedication to our cause, and the courage and grace they showed in the rough-and-tumble of a presidential campaign. We can all look forward with great interest to her future service to Alaska, the Republican Party and our country. To all my campaign comrades, from Rick Davis and Steve Schmidt and Mark Salter, to every last volunteer who fought so hard and valiantly month after month in what at times seemed to be the most challenged campaign in modern times — thank you so much. A lost election will never mean more to me than the privilege of your faith and friendship. I don’t know what more we could have done to try to win this election. I’ll leave that to others to determine. Every candidate makes mistakes, and I’m sure I made my share of them. But I won’t spend a moment of the future regretting what might have been. This campaign was and will remain the great honor of my life. And my heart is filled with nothing but gratitude for the experience and to the American people for giving me a fair hearing before deciding that Sen. Obama and my old friend, Sen. Joe Biden, should have the honor of leading us for the next four years. I would not be an American worthy of the name, should I regret a fate that has allowed me the extraordinary privilege of serving this country for a half a century. Today, I was a candidate for the highest office in the country I love so much. And tonight, I remain her servant. That is blessing enough for anyone and I thank the people of Arizona for it. Tonight — tonight, more than any night, I hold in my heart nothing but love for this country and for all its citizens, whether they supported me or Sen. Obama, I wish Godspeed to the man who was my former opponent and will be my president. And I call on all Americans, as I have often in this campaign, to not despair of our present difficulties but to believe always in the promise and greatness of America, because nothing is inevitable here. Americans never quit. We never surrender. We never hide from history. We make history. Thank you, and God bless you, and God bless America.”
/m
Demokrati?
Som de flesta i denna värld har även jag följt amerikanska presidentvalet. För egen del har jag som ritual att alltid göra valvaka och inte sova något från tisdagen till onsdagen. År 2016 har jag för mig att runt 5-6 tiden på morgonen (svensk tid) var det klart att Trump skulle få de elektorsröster som behövdes för att vinna över Clinton, i år är det i skrivande stund (torsdag kväll/natt), ännu inte klart. De flesta minns naturligtvis år 2000 då avgörandet dröjde ända till 12:e december innan HD deklarerade omräkningen som icke konstitutionell. Det beslutades även med 5 röster mot 4 att Florida kunde certifiera sina röster vilket resulterade i att omräkningen stoppades och Bush fick Floridas elektorsröster vilket gav honom de nödvändiga rösterna för att nå över 270. Detta kan naturligtvis hända även i år och då får vi vänta med spänning några veckor till.
För mig är ett val ett slags verklighetskontroll, ett slags temperaturmätning över en nations nuläge. Det slutgiltiga beslutet, efter att politiska debatter och argument vägts fram och tillbaka, viker för ett visst resultat en viss dag. Oavsett kandidater, oavsett debatter, oavsett smutskastningar kommer ett valresultat vara obestridbart just den dagen. Just den stunden. Allt det här har dock fått mig att fundera över hur Amerika egentligen mår och jag gör dessutom en kvalificerad gissning över hur denna nations val kommer att te sig framöver.
Enligt The Economists demokrati-index ligger visserligen USA redan långt ned på demokratilistan över världens länder (plats 25 i jämförelse med Sverige på plats 3) men jag kan ändå inte låta bli att tänka på att detta land håller på att sjunka ännu längre ned, både i demokrati-indexligan men ännu värre, i omvärldens ögon. Detta land håller på att bli ett riktigt ”pajasland”. Detta en gång så stolta land som så många andra sett upp till. Nu hoppas jag att ingen ser upp till detta land längre. Här följer några högst personliga iakttagelser om varför.
En faktor är den alltmer uppslukande kraften i ideologiska berättelser och virtuella verkligheter. Om du kan reagera på en valförlust genom att omedelbart dra dig tillbaka till en egen sfär där valresultatet ses som valfusk, som genomfördes med hjälp av väljarbedrägeri (eller rysk inblandning), kommer oundvikligen avgörandet och legitimiteten som ett demokratiskt land har för ett givet valresultat att minska.
En annan faktor är samspelet mellan politisk polarisering och Amerikas tvåpartisystem och konstitutionella utformning. Ett land med två partier som i allt högre grad konsolideras ideologiskt och med allt färre väljare som växlar däremellan kommer detta land att producera allt färre jordskred och fler nagelbitare i de kommande valen. Systemet segmenteras. Om dessutom landets valsystem också tillåter kandidater att vinna statens högsta ämbete med en minoritet av folkets röster, kommer detta scenario under polariserade förhållanden att bli allt vanligare och frikoppla det officiella beslutet i valet från den uppenbara preferensen hos den röstande majoriteten.
Om vi utöver allt ovan lägger till att den nuvarande presidenten för detta land gör skillnad på viktning då det gäller röster, och vill avsluta rösträkning då det just är som mest fördelaktigast för honom, ja, då börjar vi närma oss ett ”pajasland”. Faktum är nog att vi redan är där. Med en president som agerar som en diktator och klamrar sig fast vid makten och inte bryr sig om att räkna alla röster, med elektorssystem där det inte spelar någon roll vem som får flest antal röster, med ett tvåpartisystem som alltmer segmenterar än öppnar upp och med en retorik där fakta och lögner är lika mycket värda i en medborgares ögon, ja, då har vi fått ett pajasland. Det vill säga nuvarande United States of America!
Jag tippar därför att vi för lång tid framöver kommer att ha en minde grad av demokrati i USA där elektorsystemet kommer att nyttjas till fullo och därmed undvika en röstreform där varje röst väger lika mycket och att den som får flest röster vinner. Jag tippar att den polarisering som nu uppstått mellan dessa båda partier kommer att fortsätta, oavsett vem som blir president. Detta innebär att det kommer att fortsättningsvis bli få som ”byter sida” vid val. Detta innebär att vi kommer även fortsättningsvis att se fram emot nagelbitare till val.
Uttrycket ”The Land of the free and the home of the brave” kommer från en dikt av Francis Scott Key skriven efter bombningen av Fort McHenry. Key var en fånge av britterna som såg på när hans landsmän attackerades. Han såg den amerikanska flaggan i ljuset av explosioner som visade att hans folk inte hade kapitulerat. Detta gav honom utan tvekan hopp om framtiden. Kanske tänkte han på sig själv som en fånge och sina landsmän som ”de fria”. Om sig själv som ”feg”, men hans landsmän som ”de modiga” för deras fortsatta kamp. Mer än ett sekel senare blev det en sång av hans dikt och det blev nationalsången för Amerikas förenta stater. Key var en kontroversiell figur för att han publicerade den här dikten om frihet medan han ägde slavar. Som advokat försvarade han ibland slavägare, men andra gånger försvarade han de bortrivna slavarna. Som politiker kämpade han inledningsvis mot avskaffningsrörelsen. Senare i livet gick han med i rörelsen och frigjorde några av sina slavar.
För många i modern tid illustrerar låten stolthet över prestationer för nationen USA. Att avlägsna förflutna synder och sträcka sig efter och hoppas på en bättre framtid. För den cyniska framkallar det en bitterhet att USA inte har förändrats ännu mer under den tid som har gått. Sammantaget tenderar sången att framkalla enighet mellan amerikaner och deras tankar om patriotism. Något som är långt ifrån dagens polariserade USA och från dagens diktatorslika president. Långt ifrån Francis Scott Keys ord… ”land of the free”.
/m
Har bott i natten
De senaste åren har jag levt och bott i natten. Det är där jag har känt mig hemma och det är där jag har funnit vila. Nattens brist på ljus liknar sorgens avsaknad av nyanser och det finns något trösterikt i det. Natten är min, bara min. Den är svart som sammet eller siden och det är här jag finner balsam och ro i min själ.
Mörkret gör mig inte illa, den kan inte skada mig. Den annalkande kvällsskymningen tar jag emot med glädje. Försöker att se solens nedgång och mumlar ett tyst tack. Nu väntar en natt och jag vet att den är min och ingen annans. Jag ska vårda den ömt, jag ska njuta för jag vet att gryningen kommer snart.
Snart fylls gravarna med ljuslyktor, snart kommer färgerna tillbaka och jag får svårt att sortera begreppen igen. Är världen varm eller kall? Har jag medmänniskor runt omkring mig eller vill de mig illa? I mörkret existerar inga tveksamheter, där finns det bara självklarheter, där finns det bara tröst.
Jag tänder ljuset och placerar det tätt intill gravstenen. Några meter bort står en dam nedsänkt över en annan grav. Regnvädret gör ingen av oss illa. Det vill bara påkalla vår uppmärksamhet men det blir svårt att tända ljuslågan. Till slut lyckas det och jag tänker att idag kanske det är gryningen då ljuset ska komma åter. Då värmen ska fylla var och en av oss. Då tårdroppar blandas med regnvatten och ingen ser skillnaden. Det här kanske är dagen då dag och natt blir ett. Då smärta finner tröst och då gryningstimmen möter lika mycket tacksamhet som solnedgången.
Jag gnuggar mina ögon och ser mig omkring. Olika gravstenar, olika gravljus, olika människoöden. Försöker hålla kvar bilden att det ljusa och mörka förenas idag. Att det är Guds nåd och himmelens mening att just jag får gå här och känna tacksamhet över att få uppleva skiftningarna, att just jag får känna både smärta och njutning, att just jag får bära både sorg och glädje och att solens strålar väntar bakom de regntunga molnen.
Lyktornas ljus lyser upp kyrkogården som om gryningstimmen vore här oavsett tid på dygnet. Här är det ljust, här är det värme, här är det kärlek. De vackra trädens lövverk dansar ned ett efter ett och fyller grusgångar och gräs med höstens alla färger. I bilen hem känner jag att jag vill hålla kvar ljuset i mitt liv även när nattens timmar omsluter mig. Ett ljus står därför och väntar på mig mitt på vardagsrumsbordet då sömnen inte infaller och natten kallar på mig.
Det är Alla Helgona helg år 2020 och jag tänder ett ljus på mitt bord. Det är mörkt runt omkring mig och så vill jag ha det. Det är i natten jag bor men då jag sneglar in i ljuslågan längtar jag för första gången efter något annat än mörker. Jag vet att det är gryning på alla kyrkogårdar i hela Sverige just nu och mina minnen gör att alla de som har gått före mig är mig närmare än någonsin förut, känns det som. Jag ser konturerna av mormor, farmor och svärfar. De hälsar på mig, så där artigt som äldre människor gör. De är verkliga och beredda att med sina ljus visa mig rätt väg. Jag ler tillbaka och fylls både med en saknad och en mättnad samtidigt.
I mitt inre förändras plötsligt det svarta till en ljus himmel. Inget varar för evigt och explosionen i ljus övergår till olika färgnyanser. Rosa, rött och blått. Jag ser gröna nyanser som blandas med gult. Dagsljuset, det obarmhärtiga, det skarpa, det distinkta, tränger sig på. Ljuslågan på mitt bord fortsätter sin kamp men behöver inte längre kämpa lika mycket. Gryningstimmen är här och med den kommer ett löfte. En ny dag väntar och kanske, bara kanske, innehåller den ett löfte om ett nytt hopp.
Jag vet att efter gryningen kommer en dag och efter dagen kommer en solnedgång och sedan kommer natten. En sluten cirkel utan avsteg. Jag är beredd. Mer redo än någonsin. Mitt svagaste kan nu bli mitt starkaste. Är det något natten har lärt mig så är det att mörker vill mig inget illa. Kanske kan jag lära mig känna detsamma om ljuset.
Gravljusen påminner mig om att tacka för ljuset och tacka för det mörka. Att bejaka dem båda och se fram emot nyanserna. Efter dagen väntar natten och jag hoppas att min värld kommer att bli lite mindre mörkare framöver. I natt kommer det gravljus jag nyss tände lysa upp någon annans natt och om förhoppningsvis många år kommer någon tända ett gravljus vid min gravsten och lysa upp mitt liv. Lysa upp dennes liv, lysa upp allas liv!
Om det är Guds nåd och mening.
/m
Det nya är inte dem, det nya är jag!
Jag läste någonstans att de av oss som kände oss säkra på Hillary Clintons seger år 2016 litade för mycket på opinionsmätningar innan valet. För egen del har jag nu efter några år kommit fram till en annan slutsats, jag litade för mycket på amerikaner!
Jag hade sett dem göra fel. Jag hade sett dem gå vilse. Jag hade sett deras politiska ledare ljuga öppet för FN för att berättiga ett krig. Jag hade sett Kissinger, Nixon och andra ledare besluta om massmord och inte alls dolt det. Jag kan min amerikanska historia före president Trump. Jag raderar inte hundratals år av slaveri, interneringen av japanska amerikaner, de många typer av diskriminering som har blomstrat under min egen livstid, men inte minst innan. Alla dessa beslut och val som amerikaner har gjort, ibland i okunskap men ibland med full vetskap om konsekvenserna, såsom exempelvis bombningen av Hanoi. De är ett ofullkomligt land, komplext land där beteendet ibland står i strid med deras eget ideal. Allt det här visste jag innan Trump men ändå trodde jag att det självklara valet med Clinton före Trump var uppenbart för de flesta amerikaner. Så fel jag hade och så fel jag haft sedan dess.
Jag var djupt naiv och trodde inte att amerikaner skulle välja en uppenbart odräglig person som president. De var bättre än så. De var bättre än Trump. Efter valet har jag förstått att en viss del av befolkningen känner jag inte igen, eller ännu hellre kanske, vill inte känna igen. Kraftig ekonomisk ångest och djup besvikelse över tidigare politik kan dock driva många till märkliga tankegångar. Jag vet det. Tro mig, jag vet av egen erfarenhet. Nu har jag varit arbetslös i över tre år och mina tankegångar leder mig fel ibland.
Dessa amerikaner som drivs av en ångest älskar Trump. Även om Trump ger dem ”falskt hopp” stödjer de honom och det finns väl något förståeligt bakom det. Ett hopp, även om det är falskt, är ändå ett hopp. Dessa amerikaner känner att dess historia är ett stolt kapitel där Trump står upp för det ”rätta” idealet. Kanske har de rätt, det kanske är jag som har fel om amerikanerna?
Jag trodde inte att amerikaner skulle kunna falla djupare än vad de gjorde vid det förra presidentvalet. Jag hade fel. Beviset för det är att Trump har en stor chans att bli omvald så här fyra år senare då det inte längre råder minsta tvivel om vad denna man är för en man. Alla vet det. Jag trodde att amerikanerna nu skulle inneha en genuin längtan efter något ärligt, efter något att vara stolt över, en längtan efter öppenhet och efter generositet och ödmjukhet hos en ledare. Så fel jag hade.
Allt detta leder fram till en enda slutsats. Det är jag som har fel om USA! Det är jag som har fel bild om amerikaner. Det är jag som har fel om vad jag tror de behöver och längtar efter. Det är ett djupt polariserat och diversifierat land, jag vet det, men det har de varit i evinnerliga tider. Det nya är kanske inte Trump och amerikanerna som stödjer honom, det nya är att jag äntligen har vaknat upp och ser den sanna själen hos amerikanerna och Trump som kulmen av en smutsig amerikansk historia.
Det nya är inte dem, det nya är jag!
/m
Trumps arga vita män
I morgon är det en vecka kvar till det amerikanska presidentvalet. Detta val kommer att testa landets kärna, testa dess själ. Ställa frågor om vilka medborgare som USA för närvarande har och hur det kommer sig att man befinner sig i den situation man gör? En fråga som i princip varje dag har följt mig sedan november 2016 är hur det kommer sig att detta land valde Donald Trump till deras folkvalda president? Den frågan har gradvis fått ett svar för mig men fortfarande ter det sig häpnadsväckande för någon som mig att även om Joe Biden leder i mätningarna som nu föregår valet så finns det fortfarande en chans att Donald Trump blir omvald…hur otroligt det än låter. Här nedan kommer en del av svaret.
Trump är USA: s president eftersom en majoritet av vita människor i landet ville att han skulle vara det. Kanske stödde vissa honom trots hans uppenbara brister, men andra såg utan tvekan dessa brister som prisvärda attribut, och stödde honom ändå. För vissa var Trumps rasism till och med ett välkommet inslag. Enligt den senaste ”Quinnipiac-undersökningen” stöder fortfarande fler vita människor Trump än Biden. De flesta vita kvinnor stöder Biden, vilket är en vändning från det senaste valet, där ett flertal röstade på Trump. Det vita rasistiska, sexistiska, främlingsfientliga patriarkatet och alla dem som drar nytta av eller strävar efter det är i en kamp med alla andra, för inte bara nuet utan också för framtiden.
Det republikanska partiet, som nu utan tvekan är Trumps parti, har blivit en strukturell reflektion av honom själv. Liksom Trump ser det republikanska partiet en framtid där det enda sättet de kan vinna är att fuska. Det är därför de försöker få majoriteter i domstolarna där nomineringprocesser avverkas snabbt ifall de ser en möjlighet att runda författningen. Det är därför de öppet anammar författningstekniska kryphål som är välkända för att resultera i elektorsröster i starka högerfästen men som inte leder till majoritet i valmanskåren. Det är därför de starkt motsätter sig invandring, för de vet att invandringen oftast inte består av arga vita män.
Trumps bas av mestadels vita män, mestadels utan högskoleexamen, ser honom som ambassadör för deras ilska, en som betjänar deras rädsla, tröstar deras förluster och mäter deras offer. Trump är den arga vita mannen som leder striden för alla andra arga vita män.
De mest optimistiska bland oss andra ser Trump-eran som någon form av tillfällig galenskap där hälften av nationen står under en slags trollkarls trollformel. De mest optimistiska tror att landet åter kan återförenas. Jag är inte en av dem.
Statsvetaren Thomas Schaller sa till Bloomberg-kolumnisten Francis Wilkinson år 2018: ”Jag tror att vi är i början av ett mjukt inbördeskrig”. Om 2018 var början på det är vi nu mitt inne i kriget. Trump bygger en armé av de förfärade. Det är en armé med egna legosoldater, människor som Trump inte personligen måste leda, men sådana som han absolut har vägrat att fördöma.
När det gäller den tidigare Ku Klux Klan-ledaren David Duke, de unga nynazisterna som marscherade i Charlottesville och den högerextrema kampklubben ”Proud Boys” hittar Trump ett sätt att undvika en fullständig fördömelse, som ofta försvinner i okunnighet.
”Jag vet ingenting om David Duke,” sa Trump i presidentvalet 2016. Det var naturligtvis en lögn. År 1991, när Duke framgångsrikt bedrev sin kampanj för att bli guvernör i Louisiana, sa Trump till CNN: s Larry King: ”Jag hatar att se vad han representerar, men jag antar att det bara visar att det finns mycket fientlighet i detta land. Det finns en enorm mängd fientlighet i USA”.
King svarade: ”Ilska?”
Då förklarade Trump: ”Det är ilska. Jag menar, det är en ilska. Människor är arga över vad som har hänt. Människor är arga över jobben”.
Det är just den ilskan som Trump utnyttjade för att vinna presidentskapet. Ilska över rasförskjutningen förklädd till ekonomisk ångest. Trump kämpar för vit makt och vitt arv – han sörjer förlusten av ”vackra” monument för rasister medan han attackerar raskänslighetsträning. Han kämpar för att hålla utlänningar borta, såvida de inte kommer från länder som är ett överväldigande vitt land. Han kämpar för att människor ska vara dumma, som att inte bära en mask mitt i en global pandemi orsakad av ett luftburet virus i folksamlingar där man står som ”packade sillar”.
Trump kämpar för dessa människor och de kommer att fortsätta att kämpa för honom. Trump vet det. Och han håller dem arga eftersom han behöver dem arga. Det finns en stor chans att Trump inte vinner det kommande valet, men det finns också en stor chans att han vinner en majoritet av vita män. Frågan är då hur en arg Trump och de arga männen kommer att reagera på nederlaget och förödmjukelsen?
/m
Något är fel…
Jag går upp och tittar en stund på CNN. De sänder någon politisk analys om ”race to 270” samt från Trumps ”PA Rally”. Attackerna haglar från presidenten. Två ämnesområden återkommer han till. Ett handlar om hur han har hanterat pandemin. Ingen annan hade kunnat gjort det bättre, enligt honom. Han attackerar Fauci och media. Det andra området handlar om ledarskap. Även här är han bäst. Ingen annan har ett bättre, tydligare och effektivare ledarskap än honom. Jag sänker ljudet och slår på datorn istället.
Den senaste ekonomirapporten från SKR har släppts. Jag skumläser den. Blir nästan irriterad. Pandemin har gjort att vården har ställt om och under våren 2020 stoppades i princip all elektiv vård och vården tvingades öka antalet IVA-platser och öka labmedicin. För denna omställning och för merkostnader uppkomna i kommuner får regioner och kommuner pengar från staten. En slags kompensation, men staten ger inte bara kompensation, de strör pengar över kommuner och regioner….i överflöd!
Tänker på ledarskap då jag läser rapporten. År 2020 kommer att gå till historien som året då hela världen drabbades av en pandemi med katastrofala följder för såväl individer, företag och samhälle. Den har tydliggjort en vårdkedja som gör allt den kan för att hantera virussjukdomen med en i grunden förändrad förutsättning med ökad efterfrågan på intensivvård och laboratoriemedicin men jag kan ändå inte låta bli att se att denna utveckling har tydliggjort brister i hälso- och sjukvårdens ledarskap och förändringsbenägenhet.
För att klara omställningen inom sjukvården som inträdet av Covid-19 krävde var sjukvården tvungen att förändras. Sjukvården hade inget annat val. Covid-19 blev en förenad, gemensam fiende som alla kunde enas kring. Det blev drivkraften till förändrat arbetssätt, nya tankesätt och ifrågasättande av gamla sanningar. Digitalisering har för många setts som ett viktigt verktyg för att klara vårdens utmaningar, inte minst har SKR i tidigare rapporter tagit upp detta, men historiskt har det visat sig vara trögt att införa nya metoder och nya arbetssätt som baserats på digitala lösningar till gagn för medarbetare, patienter och anhöriga.
Plötsligt blev det med pandemin accepterat att exempelvis öka videobesök, egenprovtagning och införa distansmonitorering. Detta har införts med hjälp av redan existerade tekniklösningar som försökts införas under åratal. Den gamla klyschan att nya arbetssätt inte kan ”tänkas in” i en verksamhet utan måste ”ageras in” fick därmed sin sanning. Dessa nu införda digitallösningar, som naturligtvis både var effektiva, kostnadseffektiva och praktiska, har nu accepterats av både vårdens medarbetare såväl som patienter. Detta borde därmed ge oss alla en trygghet, men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över införandet av nya lösningar utifrån en pandemi. Varför krävs det en pandemi för att något ska förändras?
Jag har visserligen varit med om det förr. Många gånger. Då medarbetare har strejkat under arbetsrättsliga tvister fanns alltid en farhåga att verksamheten skulle komma att lida. Tvärtom farhågorna har det sedan i efterhand visat sig att samverkan under en sådan tvist fungerat bättre än vanligt och både patienter och medarbetare har haft stor förståelse för den rådande situationen och verksamheten har bedrivits under många gånger bättre förhållanden under en strejk än i vanliga fall.
Liknande kan jag känna då jag reflekterar över förändringen som skett inom vårdverksamheten under pandemin. Vården har tvingats in i en förändring, och utan att förringa de katastrofala individuella följderna som följt i virussjukdomens spår, tänker jag att det på ett sätt var bra att pandemin kom för utan den verkar inte vårdverksamheten av egen kraft haft förändringsmöjligheten och ledarskapet att förändra sin verksamhet. De har under lång tid haft verktygen, de har haft möjligheten men det har brustit i ledarskap och förmåga. Jag kan inte se på det ur något annat perspektiv. Att leda handlar om att förändra till gagn för både medarbetare, patienter och verksamhet. När en pandemi blir drivkraften för en förändring är det något som är fel. Dessutom får de nu pengar av staten….i överflöd.
Något är fel….
/m
Respekt för ordet
Det är tidig morgon. TV-utfrågningarna av Biden och Trump är precis avslutade. På typiskt amerikanskt vis där ingen samarbetar med varandra inom media gick utfrågningarna samtidigt. Hur korkat var inte det? Jag går fram till fönstret och tittar ut i mörkret. En ny dag väntar. Går fram till bokhyllan och tar fram boken. Jag läser några sidor ur ”Vägmärken”.
CNN sänder en av sina otaliga efteranalyser med sjuttioelva politiska kommentatorer som alla verkar vilja prata i mun på varandra. Drar ned ljudet och går in i Dag Hammarskjölds värld istället. Jag fastnar på år 1955 och läser följande:
”Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad intellektuellt, emotionellt och moraliskt.
Respekt för ordet dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek är också för samhället och släktet ett villkor för växt.
Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.”
Jag är född på -60-talet och uppvuxen på -70-talet. Respekten för ordet och sanningen var stor. Hammarskjölds ord i hans Haikudikt här ovanför kan för vissa läsas som en dikt utan reellt innehåll men för mig är det ord som jag fick med mig från födseln. Att respektera ord, att hålla sitt ord, att inte ljuga och att respektera sanningen var mer än en del i min uppfostran, det var själva grundfundamentet.
Det hände och har hänt att jag i svåra situationer i mitt liv har känt mig tvungen att undanhålla sanningen för någon eller skruva en aning på sanningen. Omedelbart efteråt har jag fått skamkänslor och skuldkänslorna har till slut tvingat fram sanningen, hur hårt än dess konsekvenser blivit för mig. ”Sanningen ska göra er fria” (Joh 8:32) är mer än ett citat för mig, den är ett levnadssätt.
Det är därför inte så konstigt att jag de senaste åren har känt mig vilsen och i otakt med min samtid. Respekt för ordet och sanningen verkar inte längre spela någon roll. Från det ögonblick Trump gav sig in i presidentvalet år 2016 släppte han lös retoriska lögner och osanningar som ingen annan kandidat någonsin hade gjort. Jag var chockad. Utifrån de amerikanska medier jag följer var de också en aning förbryllade, inte minst hur de skulle beskriva Trumps ord. Skulle orden beskrivas som grundlösa, osanningar, falska eller till och med som lögner? En unik situation uppstod i USA där sällan sådana epitet sammanflätats med något som en president sade, inte minst efter 8 år med Obama. New York Times började med att skriva ”Falskt” med ett frågetecken efteråt ”Falskt?”. Allt efter Trumps uppenbara lögner fortsatte började ordet ”Ljuga” förekomma på deras online-sida. Numer skriver de både i tidningsversionen samt online ordet ”Lögn”.
Det dröjde inte länge innan det uppstod något som CNN fortfarande håller på med, nämligen en så kallad faktakontroll infördes med en journalist som får kommentera vad vederbörande i efterhand kontrollerat efter ett politiskt utspel från Trump. Journalisten säger sedan om just detta var ”sanning” eller inte. Jag minns ett citat från en Harvard-professor inför den sista presidentvalsdebatten mellan Clinton och Trump då denna professor uttalade orden, ”Det här är en unik situation som vi befinner oss i som land och som journalister”. Samma professor läste jag om efter Trumps installation hade ytterligare förtydligat, ”Vi har nu en president som verkar hävda sin rätt till sin egen fakta och verkar varken vilja eller kunna lägga fram bevis för att stödja dessa påståenden”.
På den vägen är det. Epitetet ”alternativ sanning” myntades av Kellyanne Conway efter att Trump uttalat att flest åskådare i historien hade varit på just hans installation, när blotta ögat kunde se att det inte tillnärmelsevis var nära sanningen. Administrationen ville inte göra en egen faktakontroll och lägga fram för pressen utan tvärtom, överlät faktakontrollen åt pressen och sedan inte brydde sig om sanningshalten överhuvudtaget. Trump fortsatte med ett retoriskt grepp och kallade all media eller då han fick tuffa frågor med ett nytt begrepp ”Fake news” och världen verkar sedan dess ha vant sig. Numer är medvetna lögner och osanningar en del av vardagen i USA.
Att säga att någon har ljugit är samtidigt att distansera sig från personen. Ordet lögn är ett substantiv men att påvisa att någon ljuger då blir det plötsligt ett verb och då kommer handlingen in i situationen. Var det en medveten lögn? Var det omedvetet? Handlade det om okunskap? För mig som följer amerikansk politik på avstånd ser tydligt hur orden, lögnerna och retoriken blivit en vattendelare. Båda sidor av den politiska skalan använder ordet ”lögn” samt anklagelsen ”ni ljuger” då de beskriver den andra politiska sidan. Det är även här jag känner att media i USA går fel. Genom att sätta epitetet ”lögn” eller att använda terminologin ”vederbörande ljög” väljer man medvetet sida. Man distanserar sig från den man granskar och det uppstår ett ”vi och dom” istället för att bara rapportera om vad vederbörande sagt utan att lägga till egen sanningshaltsanalys.
Ord har betydelse. Respekt för ordet har gått förlorat i USA, nu sprider det sig till övriga världen. Jag ser på sociala medier hur metoden att ta till en lögn eller osanning har blivit ett sätt att både distansera sig från den man anklagar men också används det som en arbetsmetod. Lögnen håller på att bli accepterad. Gränsen mellan sanning och lögn suddas ut och det sprids nu snabbare än Covid-19.
I Sverige känner jag att klimatet gällande kommentarer på sociala medier har länge liknat det vi ser i USA. Utan att veta sanningen ger man sig in och kommenterar andras sätt att vara eller göranden. Detta utan att man kanske ej ens har träffat vederbörande eller ens bryr sig om sanningen bakom någon annans påstående. Den gamla hederliga ”ryktesspridningen” och ”prata illa om någon annan” som egentligen alltid har funnits har flyttat in på sociala medieplattformar. En självklar polarisering uppstår även där som en naturlig följd.
Även politiker i Sverige använder numer Trumps grepp om ”anfall är bästa försvar” när man blir påkommen med en lögn. Ebba Busch var tydligen på något födelsedagskalas hos en vän och det började spridas rykten om detta kalas. Ebba Busch sa först att hon visst hade hållit social distansering vid festen men då bilder spreds som visade många kramar anföll Busch istället en gammal socialdemokratisk minister för att ljuga för att hon var en av de första att uttala sig om festen. Trumps grepp om att inte besvara en lögn med att man gjorde fel eller hade fel eller be om ursäkt utan istället slå till med greppet om att distansera sig och vända sökarljuset åt ett annat håll har därmed spridit sig till Sverige. Att anklaga någon för att ljuga är detsamma som att retoriskt vilja distansera sig själv, i detta fall distansera sig själv från sanningen.
Jag måste erkänna att då jag först blev bekant med Trumps retorik i valrörelsen 2016 var jag chockad, det är jag inte längre. Lögnen har blivit vardagsmat. Vetskapen över att svenska politiker använder samma retoriska grepp som Trump borde göra mig ordentligt upprörd men samtidigt är det ju en del av denna samtid. Jag behöver inte acceptera samtiden men jag måste förhålla mig till den och det är kanske där någonstans jag befinner mig nu.
För om inte media gör sin faktakontroll ock struntar i att skriva ”lögn” i en analys över exempelvis ett Trump-utspel för att på så sätt inte distansera sig från presidenten och enbart vara oberoende och beskriva vad Trump enbart sa har vi en situation där det blir upp till oss människor att avgöra ifall Trump pratar sanning eller ej. Det blir upp till oss att avgöra, via bilder att avgöra ifall Busch höll social distansering eller inte vid en fest och om vi ska bry oss om det eller inte. För mig låter det ändå som en bättre värld än den vi lever i idag.
För egen del lever jag därför enligt en enkel devis, prata alltid sanning och anklaga aldrig någon annan för att ljuga hur uppenbart det än må vara.
/m
2000
Jag springer ned till stranden. Insuper den friska luften. Tångdoften slår emot mig och vågornas skvalp får mina sinnen att vidgas. Det är en underbar höstdag. Löper längs vattnet tills jag kommer till platsen. Det är min 2000:e löpdag i rad (RSD# 2000). Jag har planerat den här löpturen sedan den 1:a april då jag flyttade till Malmö. Har inte tagit den för given utan mer längtat och önskat. Nu är den här.
Min förprogrammerade spellista på Spotify med låtar som inspirerat och förhöjt mina löpturer genom åren flödar genom mitt inre. Har räknat ut att springer jag i 5.30-tempo kommer Queens nya live-skiva med Adam Lambert att nå mina öron vid exakt rätt ställe. Då kommer jag att fyllas med ”We Are The Champions”.
Minnen från alla löpturer jag har haft på den här 5-åriga, 5 månaders samt 21 dagars-resan fladdrar förbi. Min egen livsresa som minst sagt varit turbulent kommer upp. Den här runstreaken har gjort att jag har orkat, att jag har överlevt, att jag till slut har förlåtit allas medvetna lögner. Jag njuter. Höstvädret är precis så krispigt och underbart som jag har drömt om.
Tänker på år 2000. Minns tillbaka. Min äldsta son föds. En underbar människa. Det här är också året då presidentvalet i USA blir spännande. Al Gore ger till slut upp kampen då USA:s högsta domstol säger nej till en ny omräkning av rösterna i presidentvalet, och därmed står det klart att George W. Bush blir USA:s näste president. Jag minns OS i Sydney med dess storslagna invigning. Ariel Sharons besök på Tempelberget och den efterföljande Al-Aqsa-intifadan. De stackars 115 besättningsmän som blir instängda i den förlista ryska ubåten K-141 Kursk. Oktoberrevolutionen i Jugoslavien vilket till slut leder till Slobodan Milošević avgång som Jugoslaviens president. Den spektakulära stölden av tre Rembrandt-tavlor från Nationalmuseum. Den kraftiga snöstormen dagen innan nyårsafton. Jag minns tågolyckan vid Rörosbanan i Norge. Elisabeth Hesselblads saligförklarande av påve Johannes Paulus II. Justitieminister Laila Freivalds avgång efter hård kritik på grund av ett lägenhetsköp. Telias börsintroduktion och tidningen Arbetet som går i konkurs. Den nya, moderniserade, Bibel 2000 utkommer och branden som gör att Bäckaby kyrka brinner ned i Jönköping. Concordeflygplanet som havererar utanför Paris, Frankrike och alla 109 ombord förolyckas. Jag minns allt och lite till.
Jag återgår till platsen för min löprunda. Den plats som jag medvetet har undvikit sedan jag flyttade hit. Har sparat platsen till denna dag. Höjdpunkten under min runda. Det är invigning för denna bro den 1 juli år 2000. Denna bro som jag nästan ser varje dag på mina löprundor. Denna bro, vars vy, jag inte kan se nog av. Här, där bron lämnar det svenska fastlandet stannar jag och njuter. Reflekterar. När ni läser det här kanske jag står kvar, mitt under min 2000:e löprunda i rad….
/m
Barret vs Ginsburg år 2059
Jag kom ihåg då Clinton nominerade Ruth Bader Ginsburg till domare i Högsta domstolen. För alla oss som företräder uppfattningen om jämställdhet, jämlikhet, lika rättigheter och rättvisa var det en glädjens dag. För egen del hade jag följt Ginsburg ett tag då Clinton utsåg henne, sedan dess har jag läst två biografier, sett en dokumentär och en spelfilm om henne. Hon var en sann förebild för mig och jag håller henne väldigt högt.
Tragiskt nog avled Ginsburg innan presidentvalet, vilket möjliggjorde att Trump kunde nominera ”en av de sina” som efterträdare på Ginsburgs stol. Min vana trogen kan jag inte sova och ser därför på senatens utfrågning av Amy Coney Barret och försöker bilda mig en uppfattning vad det här kan få för konsekvenser. När Clinton utsåg Ginsburg 1993 kände jag tillförsikt, det gör jag inte riktigt nu.
Sitter i TV-soffan och räknar till år 2059. Om Barrett blir godkänd och hon blir lika gammal som Ginsburg kommer hon således sitta till år 2059. En fundering i mitt huvud kommer upp…vad kan hon åstadkomma eller medverka till fram till dess?
Jag ser på CNN:s sändning från utfrågningen. Hon ser samlad ut. Svarar säkert och förtroendeingivande på frågorna. Hon anstränger sig för att betona att hon varken är sakkunnig eller partisk, hon framhåller att som domare kan man inte ha en agenda utan man måste hålla sig till lagen och rättsstatens principer och avgöra ärendet från dem. Låter klokt. Har jag egentligen något att oroas över?
Precis som hennes mentor, domare Antonin Scalia, är domare Barrett en varm anhängare av en rättsvetenskapsteori där domare hävdar att de tolkar konstitutionen som folk förstod den vid tidpunkten för ratificeringen/tillkomsten. Jag läste någonstans att hon sagt, ”Vissa beslut som ansågs vara oförenliga med konstitutionens ursprungliga offentliga betydelse är så väl bakade i regeringen att omvända dem skulle utlösa kaos”. Konservatismen lyser igenom.
Då jag googlar lite på hennes tidigare uttalanden/domar kan jag inte göra annat än att tycka att hon skulle bli en av domstolens mest tillförlitliga högerdomare. Hon verkar ha en tydlig konservativ inriktning i fall som berör abort, vapenrättigheter, diskriminering och invandring. Detta innebär att rent ideologiskt skulle hon flytta Högsta Domstolen något mer åt höger, vilket naturligtvis försvårar eventuella kompromisser.
Jag fortsätter att titta på utfrågningen och återgår till år 2059. Inom några viktiga områden, skulle hon kunna förändra något? Jag tänker på abortfrågan (Roe vs Wade), jag tänker på Presidentvalet, jag tänker på Obamacare (Affordable Care Act), jag tänker på Klimatförändringarna och jag tänker på USA:s näringsliv.
Abortfrågan (Roe vs Wade)
Aborträttigheter är en av anledningarna till att domare Barretts syn på prejudikat har framträtt så tydligt i hennes bekräftelseprocess. Där hon står i frågan har länge varit glasklart. 2006 undertecknade hon en tidningsannons som motsatte sig ”abort på begäran” och försvarade ”rätten till liv från befruktning till naturlig död”. Även om domare Barrett har lovat att sätta sina personliga åsikter på bänken, har varken hennes anhängare eller hennes motståndare någon anledning att tvivla på att hennes utnämning skulle hota tillgången till aborter, vilket under Trump-administrationen har blivit allt svårare att erhålla på många ställen sedan förfarandet legaliserades för nästan 50 år sedan. I sina skrifter har hon pekat på arvet från Roe vs Wade som bevis på ett ”offentligt avslag” och hon verkar inte se Roe vs Wade bland orörliga högsta domstolsbeslut.
Jag tänker också att Högsta domstolen behöver inte upphäva Roe vs Wade för att abortåtkomst ska begränsas ytterligare. Under sin tid vid Seventh Circuit Court of Appeals har domare Barrett övervägt tre lagar som begränsar aborter från sin hemstat Indiana och i alla tre fall uttryckt oro över tidigare beslut som fattats av överklagandomare att blockera dem. År 2001 höll hon ett tal där hon sa att även om Roe vs Wade förblir orörlig från Högsta domstolen skulle lagar som reglerar aborter kunna förändras.
Med andra ord säger detta mig att Barrett kanske tvekar att välta Roe och dess avkomma direkt som domare i HD, men hon skulle gärna låta stater införa så många hinder att miljoner kvinnor tappar tillgång till det praktiska.
Hur kan hennes utnämning påverka valet?
Strax innan Trump nominerade domare Barrett i september sa presidenten att han var angelägen om att ”sätta rättvisa åt Ruth Bader Ginsburgs ersättare”. Jag tolkar honom som att ersättaren måste vara på plats före den 3 november eftersom han förväntar sig att valet ska ifrågasättas och vill ha en ny rättvisa som skulle regera till hans fördel. Jag kommer ihåg valet år 2000 där HD till slut valde Bush före Gore. Senatdemokrater har sagt att Trumps uttalanden avslöjar en tydlig intressekonflikt och har uppmanat domare Barrett att lova att säga upp sig från alla fall som rör presidentvalet. Domare Barrett avböjde att svara på detta och gav istället en försäkran om att hon troget skulle arbeta igenom beslutet och följa lagen. Eftersom hon nominerades av Trump, är tydligt konservativ i sina värderingar, ser jag ingen möjlighet att hon skulle rösta på något annat än en en republikansk president om frågan kommer upp till HD.
Kommer Barrett att slå ner på Obamacare?
Om republikanerna får sin vilja igenom kommer domare Barrett att vara vid domstolen för att höra argumenenten om den senaste utvecklingen av Affordable Care Act, en vecka efter valet. Domare Barrett kritiserade överdomaren John Roberts beslut från 2012 om att upprätthålla lagen genom att tolka dess straff för människor som avstår från sjukförsäkring som en skatt och argumenterar för att han har ”drivit den överkomliga vårdlagen bortom dess troliga betydelse för att spara stadgan”. Med detta argument i åtanke föreslog senatdemokraterna i går att domare Barrett var ”en rättslig torped” som lanserades för att förstöra Affordable Care Act. Jag är dock inte så säker på att hennes utnämning skulle innebära lagens slut. Om jag lusläser hennes kritik mot Affordable Care Act så handlar det mer om John Roberts beslut om att upprätthålla lagen än själva innehållet i lagen. Hur hon ställer sig till lagens innehåll är därför fortfarande ett oskrivet blad.
Klimatförändringarna?
Redan innan domare Barretts nominering förutspådde juridiska forskare att HD troligen skulle döma en hård lagstiftning mot lagar som begränsar klimatförändringar, delvis genom att begränsa myndigheternas förmåga att genomdriva miljöregler. Även om domare Barrett inte har en lång erfarenhet av miljölagstiftningen verkar hon vara redo att gå med i den nuvarande domstolens skepsis gentemot den breda regleringsmyndigheten. Här ser det därför ut som om HD:s redan skeptiska inriktning mot utökade miljöregleringar fortsätter.
Hur skulle Barrett påverka näringslivet?
På företags- och arbetsrättsrättliga området har domare Barretts vid flera tillfällen röstat för chefer och affärer istället för fackliga och enskilda medarbetare. År 2017 röstade hon till exempel emot omprövning av ett ärende där Equal Employment Opportunity Commission anklagade ett företag för att tilldela arbetare till särskilda butiker baserat på ras och etnicitet. År 2019 bestämde hon att en handledare som kallade en svart anställd ”en allvarlig rasepitel” inte bevisade att det fanns en fientlig arbetsmiljö. (Intressant nog hade domare Brett Kavanaugh motsatt uppfattning när han tjänade som en domare för federala överklagandomstol 2013.) Så sent som i augusti i år dömde hon mot en Grubhub-förare och hävdade att vederbörande inte hade rätt att stämma företaget för övertidsersättning.
Då utfrågningen ser ut att avslutas för dagen summerar även jag min nattliga fundering över domare Barretts påverkan fram till år 2059. Det råder nog inga tveksamheter om att domstolens beslut kommer att skjutas ännu mer åt höger, åt det konservativare hållet. Många beslut riskerar att därför bli mer konservativa än vad allmänheten kanske önskar. Detta kanske dock skulle leda till en debatt om HD:s roll och hela rättsväsendets roll i USA och då är det ju plötsligt en välkommen utveckling. Eller?
Med det sagt går jag och lägger mig.
/m
Mats Uddin 