Ett tal han måste hålla…

Publicerat den november 6, 2020 av Mats Uddin

Som vanligt har jag svårt med sömnen. Det är tidigt fredag morgon här i Sverige. Jag slår på CNN som jag har gjort mängder med gånger under de senaste dagarna. Det visar sig att det är precis lagom till att se när Amerikas president ska göra ett framträdande i ”the briefing room” i Vita huset. CNN sänder naturligtvis direkt. Det blir en monolog från denna president som lämnar mig chockad. Jag trodde att det mesta redan var sagt och gjort av denna man så att inget längre överraskade mig, men så fel jag hade. Det var nog det värsta jag har hört en president uttrycka från ”the briefing room” någonsin. Alla såg nog tecknen komma och borde inte ha blivit lika chockade som jag, för tecknen var många.

Vi går tillbaka ett dygn i tiden. På torsdag morgon var president Trump arg och trotsig. Valröstandet hade avslutats mer än ett helt dygn innan, och eftersom flera nyckelstater fortsatte att uppdatera sina omröstningar, kändes valet alltmer som om det gled honom ur händerna. Han kände till slut ett behov av att uttrycka sig och använde sig av sitt favoritverktyg, Twitter.

”Stoppa räknandet!”, skrev han med versaler. Någon timme senare retweetar han med budskapet, ”Någon röst som inkommer efter valdagen räknas inte”.

Om räknandet avslutats där, hade det tvärtemot vad Trump kanske trott, varit en tydlig Biden-seger. Jag antar att en Trump-rådgivare i det här läget säger till Trump att om du ska uttala dig på det där sättet borde du nog vara tydligare med vilka stater och röster presidenten menar inte ska3 räknas.

Trump tänkte till. Lät geniknölarna växa och efter en stund twittrade han ut nästa budskap, ”Stop the Fraud!”

Nu finns det inget bevis för något valfusk, så Twitter flaggade direkt tweeten som ”vilseledande om valet”. För Trumpanhängare var dock budskapet tydligt. Deras upphöjda ledare hade uttalat sig om ett omfattande valfusk och protester började omedelbart synas runtomkring i landet.

Jag går ytterligare ett dygn bakom i tiden. Det är valnatt och Trump och hans närmaste är instängda i Vita huset. Trump har tidigare under dagen uttalat sig huruvida han förberett två tal, ett för att hållas i händelse av förlust och ett i händelse av vinst. Han säger,

”Förhoppningsvis kommer vi bara att göra en av dessa två. Och du vet, att vinna är enkelt. Att förlora är aldrig lätt. Inte för mig, det är det inte.”

Men under valnatten blir det tydligt att Trump inte kommer att hålla något vanligt tal. Jag kan se dem framför mig hur de sitter i Vita huset. Trump-family och Pence-family tillsammans med Kellyanne Conway, kampanjrådgivare Corey Lewandowski, stabschef Mark Meadows och säkerligen Vita husets tidigare presssekreterare Sarah Sanders. De börjar kanske i Vita husets bostadsdel för att ju mer tiden går dra sig nedåt kartrummet. Trump blir nog mer och mer upprörd.

När Fox News, TV-kanalen som är mest vänlig mot presidenten, utropar att Arizona lutar åt Biden, som Trump vann 2016, kan jag tänka mig att presidenten ber sitt team att ringa upp TV-kanalen. ”Så här får det inte gå till!” FOX news måste omedelbart rätta det här. Som om en TV-kanal kan bestämma vem som vunnit en delstats elektorsröster. Att det här hände vet vi som följde twitter den aktuella natten. Kampanjrådgivaren Jason Miller tog nämligen till Twitter för att klaga på Fox news angående Arizona.

Trots att Trump-medhjälpare säkerligen försökt förbereda Trump på att poströster troligen skulle gynna Biden i det långa loppet, blev han ”verkligen förvånad”, enligt en kampanjrådgivare när rösterna rullade in för hans rival. I stället för att göra en egen reflektion över huruvida hans retorik under hela kampanjen som demoliserat poströster kunde ha hjälpt till att kosta honom valet, har presidenten tagit resultaten som ett rättfärdigande av hans egen syn på saken.

”Presidentens ståndpunkt är att de bara kommer att fortsätta hitta omröstningarna tills de har tillräckligt”, sa en rådgivare som talade med presidenten på onsdagen enligt Washington post.

Trump började antagligen klaga på väljarbedrägeri och ett val som stulits från honom så när han dök upp i East Wing runt klockan två på onsdagsnatten för att göra sin första kommentarer under valnatten var han fast besluten att förklara sig som en segrare, även om hans förberedda anteckningarna sa något annat.

”Uppriktigt sagt, vi vann det här valet”, sade Trump i kommentarer som så här i efterhand kritiserats hårt, inklusive från många av hans allierade. Några av de allierade satt i rummet och jag såg inte att varken Lewandowski eller Meadows klappade i händerna efter vad jag antar var ett improviserat tal av Trump. Vice president, Pence, som slog in en annan ton direkt från scenen, gjorde inga ytterligare framträdanden senare varken onsdag eller torsdag, även om han på torsdag kväll tweetade,

”Jag står bakom president @realDonaldTrump. Vi måste räkna varje RÄTTSLIG röst. ”

Stämningen bland Trump-allierade förblev antagligen både stridslysten och hoppfull under en stor del av onsdagen, med minnesbilden från år 2016 klart för dem då Trump verkade utslagen av Clinton flera gånger men ändå reste sig och vann till slut. Ju längre onsdagen gled in i torsdagen antar jag att stämningen blev allt sämre. På sitt sätt antar jag att det är som att vänja sig att arbeta med kaos och dramatik om man arbetar nära Trump. Hela hans livsnerv verkar ju vara dramatik och det skulle naturligtvis kännas lite ”otrumpskt” om han inte levde med kaos ända in i slutet. Att vinna stort eller förlora med mycket är inte Trumpskt, att slåss för överlevnad och hävda valfusk är mer Trumpskt.

Enligt Washington post hade Trump på onsdagskvällen emellertid börjat berätta för allierade att han trodde att han kanske kunde komma att förlora – men bara för att valet ”stulits från honom”, sade en kampanjtjänsteman. Och när han vaknade på torsdag var han arg igen och ivrig att ta till en ännu mer trotsig ton.

Jag kan tänka mig att rådgivarna fick hejda honom en aning. De försökte nog förmå honom att tänka till kring budskapet om han skulle framträda igen. Tänk igenom strategin! Tänk igenom ditt budskap! På torsdag kväll klockan 06.45 och klockan 00.45 svensk tid möts vi båda. Jag sätter precis på TV:n i lägenheten på Limhamn, Trump äntrar scenen i ”the briefing room”. Han gjorde direkt klart för alla att hans rättmätiga seger stulits från honom. Att stater konspirerade mot honom. Han hånade poströsterna, anklagade delstater för att lägga till falska röster och något som han kallade väljarbedrägeri. Han lovade att fortsätta kampen genom juridiska kanaler och fortsatte sedan med ett antal obefogade och icke-underbyggda anklagelser innan han lämnade rummet utan att besvara en enda fråga. Något uttalande som tog heder åt de republikanska vinster i kammarvalet och för republikanska segrar i senatvalet gjorde han inte, kanske för att det naturligtvis också var delar av röster som han precis misskrediterat.

Ensam i min soffa på Limhamn låg jag och var närmast chockad. Jag gick igenom allt det ni nu har läst här ovan i mitt huvud och insåg att tecknen funnits där. Det här var typiskt Trump, om än ytterligare skruvat. Om något så visar det här vilken dålig förlorare Trump är. I skrivande stund är valresultatet inte klart ännu men just nu lutar det åt Biden och innerst inne vet Trump det, frågan är om hans uttalande om valfusk är något han innerligt tror på eller om det är ett strategiskt spel. Om det är det förstnämnda är ju presidenten inte psykiskt frisk, låt oss därför hoppas att det hela är ett strategiskt spel från presidentens sida. Detta spel är inte över ännu. Med den jämna marginal som nu existerar i ett antal delstater lär juridiska strider följa och vi får vänta på det berömda ”concessional speech”, som den förlorande presidentkandidaten håller till sin vinnande rival. Jag går tillbaka i tiden och minns de flesta. Jag minns Hillarys ord till Trump år 2016,

”Donald Trump kommer att bli vår president. Vi är skyldiga honom ett öppet sinne och möjligheten att leda.”

Jag minns Mondale efter att han ringt Reagen 1984,

”He has won. We are all Americans. He is our president, and we honor him tonight.”

Donald Trump måste snart förbereda sig, oavsett om det kommer att ske i nutid eller i januari, ett concessional speech måste han hålla. Om det finns något tal han kan använda som förlaga så är det hans partiväns John McCains concessional speech han höll i november år 2008 då han förlorat presidentvalet mot Obama. Jag vet exakt var jag var då jag hörde hans tal. Det sitter djupt. Ett tal från en förlorare som i mina ögon vann något i den stunden. Något sådant tal kommer Trump aldrig hålla….men han borde…Ett tal som för mig visar upp det Amerika som jag vill återgå till. Där ödmjukheten segrar! Läs det gärna här nedanför, eller googla fram ett videoklipp. En republikansk ödmjukhet där en förlorare vinner en världs respekt.

John McCain, 4 november 2008:

”My friends, we have come to the end of a long journey. The American people have spoken, and they have spoken clearly. A little while ago, I had the honor of calling Sen. Barack Obama — to congratulate him on being elected the next president of the country that we both love. In a contest as long and difficult as this campaign has been, his success alone commands my respect for his ability and perseverance. But that he managed to do so by inspiring the hopes of so many millions of Americans, who had once wrongly believed that they had little at stake or little influence in the election of an American president, is something I deeply admire and commend him for achieving. This is an historic election, and I recognize the special significance it has for African-Americans and for the special pride that must be theirs tonight. I’ve always believed that America offers opportunities to all who have the industry and will to seize it. Sen. Obama believes that, too. But we both recognize that though we have come a long way from the old injustices that once stained our nation’s reputation and denied some Americans the full blessings of American citizenship, the memory of them still had the power to wound. A century ago, President Theodore Roosevelt’s invitation of Booker T. Washington to visit — to dine at the White House — was taken as an outrage in many quarters. America today is a world away from the cruel and prideful bigotry of that time. There is no better evidence of this than the election of an African-American to the presidency of the United States. Let there be no reason now for any American to fail to cherish their citizenship in this, the greatest nation on Earth. Sen. Obama has achieved a great thing for himself and for his country. I applaud him for it, and offer my sincere sympathy that his beloved grandmother did not live to see this day — though our faith assures us she is at rest in the presence of her Creator and so very proud of the good man she helped raise. I urge all Americans who supported me to join me in not just congratulating him, but offering our next president our goodwill and earnest effort to find ways to come together, to find the necessary compromises, to bridge our differences and help restore our prosperity, defend our security in a dangerous world, and leave our children and grandchildren a stronger, better country than we inherited. Whatever our differences, we are fellow Americans. And please believe me when I say no association has ever meant more to me than that. It is natural tonight to feel some disappointment, but tomorrow we must move beyond it and work together to get our country moving again. We fought — we fought as hard as we could. And though we fell short, the failure is mine, not yours. I am so deeply grateful to all of you for the great honor of your support and for all you have done for me. I wish the outcome had been different, my friends. The road was a difficult one from the outset. But your support and friendship never wavered. I cannot adequately express how deeply indebted I am to you. I am especially grateful to my wife, Cindy, my children, my dear mother and all my family and to the many old and dear friends who have stood by my side through the many ups and downs of this long campaign. I have always been a fortunate man, and never more so for the love and encouragement you have given me. Sen. Obama and I have had and argued our differences, and he has prevailed. No doubt many of those differences remain. These are difficult times for our country, and I pledge to him tonight to do all in my power to help him lead us through the many challenges we face. You know, campaigns are often harder on a candidate’s family than on the candidate, and that’s been true in this campaign. All I can offer in compensation is my love and gratitude, and the promise of more peaceful years ahead. I am also, of course, very thankful to Gov. Sarah Palin, one of the best campaigners I have ever seen and an impressive new voice in our party for reform and the principles that have always been our greatest strength. Her husband, Todd, and their five beautiful children, with their tireless dedication to our cause, and the courage and grace they showed in the rough-and-tumble of a presidential campaign. We can all look forward with great interest to her future service to Alaska, the Republican Party and our country. To all my campaign comrades, from Rick Davis and Steve Schmidt and Mark Salter, to every last volunteer who fought so hard and valiantly month after month in what at times seemed to be the most challenged campaign in modern times — thank you so much. A lost election will never mean more to me than the privilege of your faith and friendship. I don’t know what more we could have done to try to win this election. I’ll leave that to others to determine. Every candidate makes mistakes, and I’m sure I made my share of them. But I won’t spend a moment of the future regretting what might have been. This campaign was and will remain the great honor of my life. And my heart is filled with nothing but gratitude for the experience and to the American people for giving me a fair hearing before deciding that Sen. Obama and my old friend, Sen. Joe Biden, should have the honor of leading us for the next four years. I would not be an American worthy of the name, should I regret a fate that has allowed me the extraordinary privilege of serving this country for a half a century. Today, I was a candidate for the highest office in the country I love so much. And tonight, I remain her servant. That is blessing enough for anyone and I thank the people of Arizona for it. Tonight — tonight, more than any night, I hold in my heart nothing but love for this country and for all its citizens, whether they supported me or Sen. Obama, I wish Godspeed to the man who was my former opponent and will be my president. And I call on all Americans, as I have often in this campaign, to not despair of our present difficulties but to believe always in the promise and greatness of America, because nothing is inevitable here. Americans never quit. We never surrender. We never hide from history. We make history. Thank you, and God bless you, and God bless America.”