Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Demokrati?
Som de flesta i denna värld har även jag följt amerikanska presidentvalet. För egen del har jag som ritual att alltid göra valvaka och inte sova något från tisdagen till onsdagen. År 2016 har jag för mig att runt 5-6 tiden på morgonen (svensk tid) var det klart att Trump skulle få de elektorsröster som behövdes för att vinna över Clinton, i år är det i skrivande stund (torsdag kväll/natt), ännu inte klart. De flesta minns naturligtvis år 2000 då avgörandet dröjde ända till 12:e december innan HD deklarerade omräkningen som icke konstitutionell. Det beslutades även med 5 röster mot 4 att Florida kunde certifiera sina röster vilket resulterade i att omräkningen stoppades och Bush fick Floridas elektorsröster vilket gav honom de nödvändiga rösterna för att nå över 270. Detta kan naturligtvis hända även i år och då får vi vänta med spänning några veckor till.
För mig är ett val ett slags verklighetskontroll, ett slags temperaturmätning över en nations nuläge. Det slutgiltiga beslutet, efter att politiska debatter och argument vägts fram och tillbaka, viker för ett visst resultat en viss dag. Oavsett kandidater, oavsett debatter, oavsett smutskastningar kommer ett valresultat vara obestridbart just den dagen. Just den stunden. Allt det här har dock fått mig att fundera över hur Amerika egentligen mår och jag gör dessutom en kvalificerad gissning över hur denna nations val kommer att te sig framöver.
Enligt The Economists demokrati-index ligger visserligen USA redan långt ned på demokratilistan över världens länder (plats 25 i jämförelse med Sverige på plats 3) men jag kan ändå inte låta bli att tänka på att detta land håller på att sjunka ännu längre ned, både i demokrati-indexligan men ännu värre, i omvärldens ögon. Detta land håller på att bli ett riktigt ”pajasland”. Detta en gång så stolta land som så många andra sett upp till. Nu hoppas jag att ingen ser upp till detta land längre. Här följer några högst personliga iakttagelser om varför.
En faktor är den alltmer uppslukande kraften i ideologiska berättelser och virtuella verkligheter. Om du kan reagera på en valförlust genom att omedelbart dra dig tillbaka till en egen sfär där valresultatet ses som valfusk, som genomfördes med hjälp av väljarbedrägeri (eller rysk inblandning), kommer oundvikligen avgörandet och legitimiteten som ett demokratiskt land har för ett givet valresultat att minska.
En annan faktor är samspelet mellan politisk polarisering och Amerikas tvåpartisystem och konstitutionella utformning. Ett land med två partier som i allt högre grad konsolideras ideologiskt och med allt färre väljare som växlar däremellan kommer detta land att producera allt färre jordskred och fler nagelbitare i de kommande valen. Systemet segmenteras. Om dessutom landets valsystem också tillåter kandidater att vinna statens högsta ämbete med en minoritet av folkets röster, kommer detta scenario under polariserade förhållanden att bli allt vanligare och frikoppla det officiella beslutet i valet från den uppenbara preferensen hos den röstande majoriteten.
Om vi utöver allt ovan lägger till att den nuvarande presidenten för detta land gör skillnad på viktning då det gäller röster, och vill avsluta rösträkning då det just är som mest fördelaktigast för honom, ja, då börjar vi närma oss ett ”pajasland”. Faktum är nog att vi redan är där. Med en president som agerar som en diktator och klamrar sig fast vid makten och inte bryr sig om att räkna alla röster, med elektorssystem där det inte spelar någon roll vem som får flest antal röster, med ett tvåpartisystem som alltmer segmenterar än öppnar upp och med en retorik där fakta och lögner är lika mycket värda i en medborgares ögon, ja, då har vi fått ett pajasland. Det vill säga nuvarande United States of America!
Jag tippar därför att vi för lång tid framöver kommer att ha en minde grad av demokrati i USA där elektorsystemet kommer att nyttjas till fullo och därmed undvika en röstreform där varje röst väger lika mycket och att den som får flest röster vinner. Jag tippar att den polarisering som nu uppstått mellan dessa båda partier kommer att fortsätta, oavsett vem som blir president. Detta innebär att det kommer att fortsättningsvis bli få som ”byter sida” vid val. Detta innebär att vi kommer även fortsättningsvis att se fram emot nagelbitare till val.
Uttrycket ”The Land of the free and the home of the brave” kommer från en dikt av Francis Scott Key skriven efter bombningen av Fort McHenry. Key var en fånge av britterna som såg på när hans landsmän attackerades. Han såg den amerikanska flaggan i ljuset av explosioner som visade att hans folk inte hade kapitulerat. Detta gav honom utan tvekan hopp om framtiden. Kanske tänkte han på sig själv som en fånge och sina landsmän som ”de fria”. Om sig själv som ”feg”, men hans landsmän som ”de modiga” för deras fortsatta kamp. Mer än ett sekel senare blev det en sång av hans dikt och det blev nationalsången för Amerikas förenta stater. Key var en kontroversiell figur för att han publicerade den här dikten om frihet medan han ägde slavar. Som advokat försvarade han ibland slavägare, men andra gånger försvarade han de bortrivna slavarna. Som politiker kämpade han inledningsvis mot avskaffningsrörelsen. Senare i livet gick han med i rörelsen och frigjorde några av sina slavar.
För många i modern tid illustrerar låten stolthet över prestationer för nationen USA. Att avlägsna förflutna synder och sträcka sig efter och hoppas på en bättre framtid. För den cyniska framkallar det en bitterhet att USA inte har förändrats ännu mer under den tid som har gått. Sammantaget tenderar sången att framkalla enighet mellan amerikaner och deras tankar om patriotism. Något som är långt ifrån dagens polariserade USA och från dagens diktatorslika president. Långt ifrån Francis Scott Keys ord… ”land of the free”.
/m
Mats Uddin 