Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Har bott i natten
De senaste åren har jag levt och bott i natten. Det är där jag har känt mig hemma och det är där jag har funnit vila. Nattens brist på ljus liknar sorgens avsaknad av nyanser och det finns något trösterikt i det. Natten är min, bara min. Den är svart som sammet eller siden och det är här jag finner balsam och ro i min själ.
Mörkret gör mig inte illa, den kan inte skada mig. Den annalkande kvällsskymningen tar jag emot med glädje. Försöker att se solens nedgång och mumlar ett tyst tack. Nu väntar en natt och jag vet att den är min och ingen annans. Jag ska vårda den ömt, jag ska njuta för jag vet att gryningen kommer snart.
Snart fylls gravarna med ljuslyktor, snart kommer färgerna tillbaka och jag får svårt att sortera begreppen igen. Är världen varm eller kall? Har jag medmänniskor runt omkring mig eller vill de mig illa? I mörkret existerar inga tveksamheter, där finns det bara självklarheter, där finns det bara tröst.
Jag tänder ljuset och placerar det tätt intill gravstenen. Några meter bort står en dam nedsänkt över en annan grav. Regnvädret gör ingen av oss illa. Det vill bara påkalla vår uppmärksamhet men det blir svårt att tända ljuslågan. Till slut lyckas det och jag tänker att idag kanske det är gryningen då ljuset ska komma åter. Då värmen ska fylla var och en av oss. Då tårdroppar blandas med regnvatten och ingen ser skillnaden. Det här kanske är dagen då dag och natt blir ett. Då smärta finner tröst och då gryningstimmen möter lika mycket tacksamhet som solnedgången.
Jag gnuggar mina ögon och ser mig omkring. Olika gravstenar, olika gravljus, olika människoöden. Försöker hålla kvar bilden att det ljusa och mörka förenas idag. Att det är Guds nåd och himmelens mening att just jag får gå här och känna tacksamhet över att få uppleva skiftningarna, att just jag får känna både smärta och njutning, att just jag får bära både sorg och glädje och att solens strålar väntar bakom de regntunga molnen.
Lyktornas ljus lyser upp kyrkogården som om gryningstimmen vore här oavsett tid på dygnet. Här är det ljust, här är det värme, här är det kärlek. De vackra trädens lövverk dansar ned ett efter ett och fyller grusgångar och gräs med höstens alla färger. I bilen hem känner jag att jag vill hålla kvar ljuset i mitt liv även när nattens timmar omsluter mig. Ett ljus står därför och väntar på mig mitt på vardagsrumsbordet då sömnen inte infaller och natten kallar på mig.
Det är Alla Helgona helg år 2020 och jag tänder ett ljus på mitt bord. Det är mörkt runt omkring mig och så vill jag ha det. Det är i natten jag bor men då jag sneglar in i ljuslågan längtar jag för första gången efter något annat än mörker. Jag vet att det är gryning på alla kyrkogårdar i hela Sverige just nu och mina minnen gör att alla de som har gått före mig är mig närmare än någonsin förut, känns det som. Jag ser konturerna av mormor, farmor och svärfar. De hälsar på mig, så där artigt som äldre människor gör. De är verkliga och beredda att med sina ljus visa mig rätt väg. Jag ler tillbaka och fylls både med en saknad och en mättnad samtidigt.
I mitt inre förändras plötsligt det svarta till en ljus himmel. Inget varar för evigt och explosionen i ljus övergår till olika färgnyanser. Rosa, rött och blått. Jag ser gröna nyanser som blandas med gult. Dagsljuset, det obarmhärtiga, det skarpa, det distinkta, tränger sig på. Ljuslågan på mitt bord fortsätter sin kamp men behöver inte längre kämpa lika mycket. Gryningstimmen är här och med den kommer ett löfte. En ny dag väntar och kanske, bara kanske, innehåller den ett löfte om ett nytt hopp.
Jag vet att efter gryningen kommer en dag och efter dagen kommer en solnedgång och sedan kommer natten. En sluten cirkel utan avsteg. Jag är beredd. Mer redo än någonsin. Mitt svagaste kan nu bli mitt starkaste. Är det något natten har lärt mig så är det att mörker vill mig inget illa. Kanske kan jag lära mig känna detsamma om ljuset.
Gravljusen påminner mig om att tacka för ljuset och tacka för det mörka. Att bejaka dem båda och se fram emot nyanserna. Efter dagen väntar natten och jag hoppas att min värld kommer att bli lite mindre mörkare framöver. I natt kommer det gravljus jag nyss tände lysa upp någon annans natt och om förhoppningsvis många år kommer någon tända ett gravljus vid min gravsten och lysa upp mitt liv. Lysa upp dennes liv, lysa upp allas liv!
Om det är Guds nåd och mening.
/m
Mats Uddin 