Det nya är inte dem, det nya är jag!

Jag läste någonstans att de av oss som kände oss säkra på Hillary Clintons seger år 2016 litade för mycket på opinionsmätningar innan valet. För egen del har jag nu efter några år kommit fram till en annan slutsats, jag litade för mycket på amerikaner!

Jag hade sett dem göra fel. Jag hade sett dem gå vilse. Jag hade sett deras politiska ledare ljuga öppet för FN för att berättiga ett krig. Jag hade sett Kissinger, Nixon och andra ledare besluta om massmord och inte alls dolt det. Jag kan min amerikanska historia före president Trump. Jag raderar inte hundratals år av slaveri, interneringen av japanska amerikaner, de många typer av diskriminering som har blomstrat under min egen livstid, men inte minst innan. Alla dessa beslut och val som amerikaner har gjort, ibland i okunskap men ibland med full vetskap om konsekvenserna, såsom exempelvis bombningen av Hanoi. De är ett ofullkomligt land, komplext land där beteendet ibland står i strid med deras eget ideal. Allt det här visste jag innan Trump men ändå trodde jag att det självklara valet med Clinton före Trump var uppenbart för de flesta amerikaner. Så fel jag hade och så fel jag haft sedan dess.

Jag var djupt naiv och trodde inte att amerikaner skulle välja en uppenbart odräglig person som president. De var bättre än så. De var bättre än Trump. Efter valet har jag förstått att en viss del av befolkningen känner jag inte igen, eller ännu hellre kanske, vill inte känna igen. Kraftig ekonomisk ångest och djup besvikelse över tidigare politik kan dock driva många till märkliga tankegångar. Jag vet det. Tro mig, jag vet av egen erfarenhet. Nu har jag varit arbetslös i över tre år och mina tankegångar leder mig fel ibland.

Dessa amerikaner som drivs av en ångest älskar Trump. Även om Trump ger dem ”falskt hopp” stödjer de honom och det finns väl något förståeligt bakom det. Ett hopp, även om det är falskt, är ändå ett hopp. Dessa amerikaner känner att dess historia är ett stolt kapitel där Trump står upp för det ”rätta” idealet. Kanske har de rätt, det kanske är jag som har fel om amerikanerna?

Jag trodde inte att amerikaner skulle kunna falla djupare än vad de gjorde vid det förra presidentvalet. Jag hade fel. Beviset för det är att Trump har en stor chans att bli omvald så här fyra år senare då det inte längre råder minsta tvivel om vad denna man är för en man. Alla vet det. Jag trodde att amerikanerna nu skulle inneha en genuin längtan efter något ärligt, efter något att vara stolt över, en längtan efter öppenhet och efter generositet och ödmjukhet hos en ledare. Så fel jag hade.

Allt detta leder fram till en enda slutsats. Det är jag som har fel om USA! Det är jag som har fel bild om amerikaner. Det är jag som har fel om vad jag tror de behöver och längtar efter. Det är ett djupt polariserat och diversifierat land, jag vet det, men det har de varit i evinnerliga tider. Det nya är kanske inte Trump och amerikanerna som stödjer honom, det nya är att jag äntligen har vaknat upp och ser den sanna själen hos amerikanerna och Trump som kulmen av en smutsig amerikansk historia.

Det nya är inte dem, det nya är jag!

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: