Respekt för ordet

Det är tidig morgon. TV-utfrågningarna av Biden och Trump är precis avslutade. På typiskt amerikanskt vis där ingen samarbetar med varandra inom media gick utfrågningarna samtidigt. Hur korkat var inte det? Jag går fram till fönstret och tittar ut i mörkret. En ny dag väntar. Går fram till bokhyllan och tar fram boken. Jag läser några sidor ur ”Vägmärken”.

CNN sänder en av sina otaliga efteranalyser med sjuttioelva politiska kommentatorer som alla verkar vilja prata i mun på varandra. Drar ned ljudet och går in i Dag Hammarskjölds värld istället. Jag fastnar på år 1955 och läser följande:

”Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad intellektuellt, emotionellt och moraliskt.
Respekt för ordet dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek är också för samhället och släktet ett villkor för växt.
Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.”

Jag är född på -60-talet och uppvuxen på -70-talet. Respekten för ordet och sanningen var stor. Hammarskjölds ord i hans Haikudikt här ovanför kan för vissa läsas som en dikt utan reellt innehåll men för mig är det ord som jag fick med mig från födseln. Att respektera ord, att hålla sitt ord, att inte ljuga och att respektera sanningen var mer än en del i min uppfostran, det var själva grundfundamentet.

Det hände och har hänt att jag i svåra situationer i mitt liv har känt mig tvungen att undanhålla sanningen för någon eller skruva en aning på sanningen. Omedelbart efteråt har jag fått skamkänslor och skuldkänslorna har till slut tvingat fram sanningen, hur hårt än dess konsekvenser blivit för mig. ”Sanningen ska göra er fria” (Joh 8:32) är mer än ett citat för mig, den är ett levnadssätt.

Det är därför inte så konstigt att jag de senaste åren har känt mig vilsen och i otakt med min samtid. Respekt för ordet och sanningen verkar inte längre spela någon roll. Från det ögonblick Trump gav sig in i presidentvalet år 2016 släppte han lös retoriska lögner och osanningar som ingen annan kandidat någonsin hade gjort. Jag var chockad. Utifrån de amerikanska medier jag följer var de också en aning förbryllade, inte minst hur de skulle beskriva Trumps ord. Skulle orden beskrivas som grundlösa, osanningar, falska eller till och med som lögner? En unik situation uppstod i USA där sällan sådana epitet sammanflätats med något som en president sade, inte minst efter 8 år med Obama. New York Times började med att skriva ”Falskt” med ett frågetecken efteråt ”Falskt?”. Allt efter Trumps uppenbara lögner fortsatte började ordet ”Ljuga” förekomma på deras online-sida. Numer skriver de både i tidningsversionen samt online ordet ”Lögn”.

Det dröjde inte länge innan det uppstod något som CNN fortfarande håller på med, nämligen en så kallad faktakontroll infördes med en journalist som får kommentera vad vederbörande i efterhand kontrollerat efter ett politiskt utspel från Trump. Journalisten säger sedan om just detta var ”sanning” eller inte. Jag minns ett citat från en Harvard-professor inför den sista presidentvalsdebatten mellan Clinton och Trump då denna professor uttalade orden, ”Det här är en unik situation som vi befinner oss i som land och som journalister”. Samma professor läste jag om efter Trumps installation hade ytterligare förtydligat, ”Vi har nu en president som verkar hävda sin rätt till sin egen fakta och verkar varken vilja eller kunna lägga fram bevis för att stödja dessa påståenden”.

På den vägen är det. Epitetet ”alternativ sanning” myntades av Kellyanne Conway efter att Trump uttalat att flest åskådare i historien hade varit på just hans installation, när blotta ögat kunde se att det inte tillnärmelsevis var nära sanningen. Administrationen ville inte göra en egen faktakontroll och lägga fram för pressen utan tvärtom, överlät faktakontrollen åt pressen och sedan inte brydde sig om sanningshalten överhuvudtaget. Trump fortsatte med ett retoriskt grepp och kallade all media eller då han fick tuffa frågor med ett nytt begrepp ”Fake news” och världen verkar sedan dess ha vant sig. Numer är medvetna lögner och osanningar en del av vardagen i USA.

Att säga att någon har ljugit är samtidigt att distansera sig från personen. Ordet lögn är ett substantiv men att påvisa att någon ljuger då blir det plötsligt ett verb och då kommer handlingen in i situationen. Var det en medveten lögn? Var det omedvetet? Handlade det om okunskap?  För mig som följer amerikansk politik på avstånd ser tydligt hur orden, lögnerna och retoriken blivit en vattendelare. Båda sidor av den politiska skalan använder ordet ”lögn” samt anklagelsen ”ni ljuger” då de beskriver den andra politiska sidan. Det är även här jag känner att media i USA går fel. Genom att sätta epitetet ”lögn” eller att använda terminologin ”vederbörande ljög” väljer man medvetet sida. Man distanserar sig från den man granskar och det uppstår ett ”vi och dom” istället för att bara rapportera om vad vederbörande sagt utan att lägga till egen sanningshaltsanalys.

Ord har betydelse. Respekt för ordet har gått förlorat i USA, nu sprider det sig till övriga världen. Jag ser på sociala medier hur metoden att ta till en lögn eller osanning har blivit ett sätt att både distansera sig från den man anklagar men också används det som en arbetsmetod. Lögnen håller på att bli accepterad. Gränsen mellan sanning och lögn suddas ut och det sprids nu snabbare än Covid-19.

I Sverige känner jag att klimatet gällande kommentarer på sociala medier har länge liknat det vi ser i USA. Utan att veta sanningen ger man sig in och kommenterar andras sätt att vara eller göranden. Detta utan att man kanske ej ens har träffat vederbörande eller ens bryr sig om sanningen bakom någon annans påstående. Den gamla hederliga ”ryktesspridningen” och ”prata illa om någon annan” som egentligen alltid har funnits har flyttat in på sociala medieplattformar. En självklar polarisering uppstår även där som en naturlig följd.

Även politiker i Sverige använder numer Trumps grepp om ”anfall är bästa försvar” när man blir påkommen med en lögn. Ebba Busch var tydligen på något födelsedagskalas hos en vän och det började spridas rykten om detta kalas. Ebba Busch sa först att hon visst hade hållit social distansering vid festen men då bilder spreds som visade många kramar anföll Busch istället en gammal socialdemokratisk minister för att ljuga för att hon var en av de första att uttala sig om festen. Trumps grepp om att inte besvara en lögn med att man gjorde fel eller hade fel eller be om ursäkt utan istället slå till med greppet om att distansera sig och vända sökarljuset åt ett annat håll har därmed spridit sig till Sverige. Att anklaga någon för att ljuga är detsamma som att retoriskt vilja distansera sig själv, i detta fall distansera sig själv från sanningen.

Jag måste erkänna att då jag först blev bekant med Trumps retorik i valrörelsen 2016 var jag chockad, det är jag inte längre. Lögnen har blivit vardagsmat. Vetskapen över att svenska politiker använder samma retoriska grepp som Trump borde göra mig ordentligt upprörd men samtidigt är det ju en del av denna samtid. Jag behöver inte acceptera samtiden men jag måste förhålla mig till den och det är kanske där någonstans jag befinner mig nu.

För om inte media gör sin faktakontroll ock struntar i att skriva ”lögn” i en analys över exempelvis ett Trump-utspel för att på så sätt inte distansera sig från presidenten och enbart vara oberoende och beskriva vad Trump enbart sa har vi en situation där det blir upp till oss människor att avgöra ifall Trump pratar sanning eller ej. Det blir upp till oss att avgöra, via bilder att avgöra ifall Busch höll social distansering eller inte vid en fest och om vi ska bry oss om det eller inte. För mig låter det ändå som en bättre värld än den vi lever i idag.

För egen del lever jag därför enligt en enkel devis, prata alltid sanning och anklaga aldrig någon annan för att ljuga hur uppenbart det än må vara.

/m