Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Den här regionen är mitt ”ex”
Vi har lämnat Limhamn för att spendera helgen i min förra hemstad, Linköping. Det här är min ”ex-stad” med mitt ”ex-hem”, där jag har mitt ”ex-jobb” och mycket annat ”ex”-relaterat. Jag tänker på övergångar, förändringar och att vara ett ”ex” då jag sitter i ett underbart allrum i det Bed & Breakfasthus vi spenderar helgen i utanför Ledberg. Det känns märkligt att vara tillbaka och inte ha någon fast plats. Allt är ”ex” här.
Tänker på Calvin Coolidge som på morgonen den 4 mars 1929 gör sig redo för att lämna över presidentskapet till Herbert Hoover. Det regnade och var allmänt trist. Han lämnar över frivilligt till sin handelsminister Hoover. En man han inte riktigt drar jämt med. På en fråga från en journalist om hur han känner sig att lämna över presidentskapet till någon annan så svarade Coolidge:
”Ingen tycker om att vara ett ex.”
Övergångar är aldrig enkla, inte ens om de är frivilliga. Dwight D. Eisenhower beskrev det som att han hörde arbetare snickra upp galgen utanför ett fängelse, då han hörde hammarslagen på Capitolium inför ”Inauguration day” i januari 1961. Det var hans egen hängning som väntade tyckte han. Så tufft skulle det bli att bli ett ”ex”. Åtta år tidigare hade han själv svurits in efter att ha efterträtt Harry S. Truman, som tog mycket illa vid sig av den personangreppslika valkampanj som Truman tyckte att Eisenhower bedrivit. Deras ceremoniella åktur till Capitolium, en av dessa ”Inauguration Day-ritualer” som är utformade för att kamouflera fiendeskap mellan individer som annars inte är på talmässiga villkor, kändes lika besvärligt som den som var en generation tidigare för Coolidge och Hoover. Likaså skulle den komma att bli för Jimmy Carter och Ronald Reagan, och nu senast för Barack Obama och Donald Trump.
Efter 60 år är det lätt att glömma att facklan överfördes från Ike till John F. Kennedy efter det närmaste valet i mannaminne. En jämnt fördelat väljarkår gav till slut den nya presidenten sin legitimitet genom tv-bilder av den yngsta valda presidenten som välkomnades till Vita huset av den till den tidens äldsta. Tiden har inte försvagat minnen från en snöbunden huvudstad och en pälsfri JFK som trotsade både kallgrader och en till synes oändlig åkallelse levererad av Bostons kardinal, Richard Cushing. Den inledande bönen var bara några sekunder kortare än Kennedys inledande tal, med sin bländande kallelse till service och generationsväxling som höjde en ny standard för presidentens retorik.
När den nu valda presidenten Joe Biden balanserar med en kommande ceremoni med folkhälsan i fokus och en eskalerande covid-19-pandemi samt en företrädare som hittills vägrat att inse sig besegrad lär den här ceremonin gå till historien. Vi som är historiska ”nördar” har naturligtvis läst om hur John Adams i mars 1801 bojkottade Inauguration day för efterträdaren Thomas Jeffersson men det mest dramatiska måste väl ändå vara i mars 1961 då Abraham Lincoln snabbt fick rida förbi Capitolium så att inga krypskyttar från Södern knäppte honom.
Nu väntar som sagt 2021 års ”Inauguration day” och med största sannolikhet kommer den 46: e presidenten att tillträda genom distanserade ceremonier som påminner om Roosevelts krigsinvigning till sin fjärde mandatperiod i januari 1945. En medvetet blygsam affär som hölls på Vita husets södra gräsmatta. Där deltog bara inbjudna gäster, några av dem som återvändande soldater på kryckor. Med krigets slut i horisonten använde FDR tillfället för att citera ”min gamla skolmästare, Dr Peabody … att civilisationens trend alltid är uppåt.” Krigstidens åtstramning var den officiella anledningen till den begränsande ceremonin. I själva verket var det FDR: s sviktande hälsa som stod för korrektheten i hans kommentarer och annulleringen av den vanliga inledande paraden.
En sak är dock stensäker. Oavsett vad som läggs upp som programpunkter den 20 januari 2021 kommer inte Biden kunna säga samma ord som Jimmy Carter sa om sin företrädare den där dagen för 44 år sedan. Bidens relation till Trump är minst sagt svag och så var det även för Carter då han skulle tillträda sin ämbetsperiod. Trots det sa den ödmjuke Carter följande om sin företrädare, något knappast Biden kommer säga om Trump:
”För mig själv och för vår nation vill jag tacka min föregångare för allt han har gjort för att läka vårt land.”
Nu befinner jag mig återigen i Östergötland och min hjärna gör allt den kan för att tacka regionen för allt den gjort för mig. 32 år av mitt liv har spenderats här. Mitt hjärta skriker dock att lämna den här regionen åt någon annan. Den här regionen är mitt ”ex”.
/m
Mats Uddin 