Känner igen dig…

Det är den 5:e februari. Jag är på väg till Stockholm. Snön yr och tågen är försenade men bara så där lagom så att man hinner köpa en café latte och ta med sig på tåget. Det är varmt i tågvagnen. Kontrasten mot utsidans väder och vagnens innetemperatur gör att man nästan vill ta av sig vinterjackan innan man når fram till sin plats. Jag vill alltid ha en fönsterplats men tåget var nästan fullbokat då min sekreterare bokade min biljett så det fick bli en gångplats. När jag kommer fram till min plats och hivar upp väskan på hyllan där också vinterjackan läggs noterar jag den äldre damen som sitter på fönsterplatsen. Jag drar ned bordet och lägger min bärbara dator på plats innan jag slutligen sätter mig ned och säger ett ”God morgon” till min granne.

Min tillfällige resgranne nickar som respons medan jag öppnar datorn och börjar koppla upp mig mot nätet. Har min vana trogen en lista av punkter jag planerat hinna med under tågresan till Stockholm. Jag lägger listan med rubriken tågresa 5/2 bredvid datorn. Min granne sneglar på pappret men säger inget. Jag förstår att hon läser mina punkter. En annan resenär känner igen mig och kommer fram och vill diskutera ledtider i cancervården. Jag försöker att prata en aning dämpat och minimera samtalets längd men ändå vara vänlig. En svår konst men det går bra. Vårt samtal får ett naturligt slut då konduktören kommer och vill titta på biljetterna.

Jag samlar mig och koncentrerar mig på första punkten på min lista då jag hör min granne säga till mig,

”Jag känner igen dig.”

Jag ler mot henne och förstår att hon antagligen känner igen mig från något TV-inslag eller tidningsartikel. Kanske hörde hon pratet om ledtiderna med resenären som kom fram till mig. Östergötland är inte stort och vissa namn och ansikten syns flitigare än andra i media. Jag förbereder mig för att svara på något som antagligen har med hälso- och sjukvården att göra. Någon kritik, förstås. Jag är van. Älskar att försvara länets sjukvård så det gör mig inget.

”Du är en sådan där som tror att världen alltid surrar kring ditt jobb, va?”

”Ursäkta”, svarar jag en aning förvånad.

”Ja, jag noterar din lista med alla jobbpunkter du har där och med din dator i högsta hugg. Jag slår vad om att inte en enda av de där punkterna handlar om din familj.”

Jag skrattar till en aning och inser att min granne inte alls känner igen mig från länets media utan mer ser på mig som en stereotyp av en arbetsnarkoman. Kan inte förneka det heller.

”Det stämmer nog tyvärr”, svarar jag. ”Allt på listan är jobbrelaterat.”

”Antar att du är skild.”

Jag skrattar till ännu mer. Nickar som svar.

”Jag sa ju det. Jag kände igen dig.” 

”Jag har en flickvän”, kläcker jag ur mig.

”Trevligt.”

Det blir tyst en stund och jag tar återigen sats för att ta tag i första punkten på listan, ett mail till länets Produktionsenhetschefer. Tankarna kring den äldre damens frågor och påstående gjorde dock stark inverkan på mig. Känner ett sting av att jag måste försvara mig kring varför jag ej har något annat än jobbrelaterat på min lista. Långt inne i mitt inre vill jag inte att hon skulle tycka att jag enbart jobbar. Jag är trots allt trebarnsfar och tycker själv jag prioriterar dem högre än jobbet. Jag tar mod till mig och säger till slut,

”Ursäkta, men den här listan är jobbrelaterat så att jag ska kunna undvika att jobba så mycket hemma på kvällarna. Då vill jag vara med min familj.”

Jag ser att damen drar en aning på mungipan. Jag har svårt att tolka det.

”Menar du att du inte tar med dig jobbet hem på kvällarna?”

Direkt då hon säger det inser jag att jag har gått i fällan.

”Jo, det kan jag visserligen inte förneka men jag tar tag i jobbet då barnen gått och lagt sig.”

”Jag sa ju det. Jag känner igen dig. Din typ.”

Jag skakar en aning på huvudet. Hon har rätt men jag har svårt att medge det. Jag sneglar på min lista och på maillistan som tornar upp sig på datorskärmen. Det är nog ögonblickets ingivelse, utan någon riktig eftertanke, men jag slår igen datorn. Tar min lista i handen och stoppar ned den i kavajfickan. Damen sneglar på mina förehavanden men säger inget. Jag ångrar mig för ett ögonblick då jag tar sats för att säga min hjärtas mening till henne men det är för sent. Orden flödar ur mig. Nu finns det ingen återvändo.

”Ok. Jag lägger allt mitt jobb åt sidan under den här resan och så kan vi väl prata om vad vi tycker är viktigaste i livet. Våra familjer. Vad säger du?”

Hon skiner upp. Lägger huvudet på sned och nickar.

Det är nu över sex år sedan jag företog den där resan till Stockholm. Ibland undrar jag vad som har hänt med den äldre damen som satt bredvid mig på tågresan till Stockholm. Vi öppnade upp oss för varandra och jag fick en inblick hur det var att växa upp i Tranås på -40 talet medan jag berättade om min uppväxt på -70 talet i Flen. Vi kom in på barn och krämpor. Hon gav mig ett råd om att ta väl hand om mina tänder för det är hemskt att ha dåliga tänder då man är gammal. (Jag tänker ofta på det då jag borstar mina gaddar.) Vi pratade om de små sakerna i livet som ger guldkant. Om drömmar som kan te sig omöjliga men ändå värda att eftersträva. Om att prioritera familj före jobb. Om att vara i nuet och inte tänka för mycket på allt som kunde ha varit och stanna upp ibland och tacka livet. Om att nyttja naturen för strövtåg och inspiration. Om att jobba för en god hälsa. Vi pratade om mycket, mycket mer men det behåller jag för mig själv.

Listan med alla mina jobbpunkter blev ändå utförd…..på kvällen i ett hotellrum på Söder.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: