State of the union – covid och spanska sjukan

Jag har alltid haft en förkärlek till Artikel II, sektion 3 i den Amerikanska konstitutionen. Så här står det:

”He shall from time to time give to Congress information of the State of the Union and recommend to their Consideration such measures as he shall judge necessary and expedient.”

Förutom det uppenbara felaktiga, att konstitutionsfäderna enbart såg framtida presidenter som enkönade, finns det något ödmjukt, sympatiskt men även uppfodrande att den som leder nationen, en gång per år, kommer till de folkvaldas hus och levererar både ett skriftligt och muntligt tal över tillståndet i nationen. Den här traditionen inleddes med George Washington år 1790, men ända fram till Woodrow Wilson var traditionen att leverera ett skriftligt tal. Sedan Roosevelt sker dessutom denna tradition tidigt under året, helst i januari. För den nördige finns i princip samtliga tal att läsa på nätet. Det är en guldgruva. Här kan man t.ex. läsa det allra första, levererat av George Washington.

EU har anammat ett liknande koncept och jag brukar alltid ta mig tid till att se när EU kommissionens ordförande levererar sitt ”Tillståndet i EU”. Här är en länk till då nuvarande ordförande, Ursula von det Leyen, gav sitt tal i september år 2020.

I USA är detta tillfället, ett av de få, då samtliga tre grenar i den amerikanska konstitutionen träffas, Högsta Domstolen, Senaten, Representanthuset samt Presidenten. Naturligtvis blir talet numer ett TV-spektakel med en del pompa och ståt och upplyftande av särskilda personer som presidenten vill hedra, men utgångspunkten med en presidents adressering av tillståndet i nationen är det jag vill komma åt. Här finns det en unik möjlighet att göra en temperaturmätning av det politiska läget. Något liknande saknar jag i Sverige.

Just nu pågår den andra vågen av Covid-19 pandemin över landet och världen. För egen del brukar jag tänka tillbaka till spanska sjukan och göra jämförelser. Naturligtvis har vården utvecklats och även standarden med allt färre flerfamiljhushåll men politiskt, har det hänt något? State of the union i Sverige år 1918 då andra vågen av Spanska sjukan svepte in över vårt land kontra 2020 då andra vågen av Covid-19 sveper in? Vi har inget State of the union tal från vår statsminister och hade inte heller under Spanska sjukan men ”landets tillstånd” och jämförelsen politiskt tycker jag ändå är intressant.

År 1918 var det, det mest dödsbringande året för influensapandemin i Sverige. Jag har för mig att över 40 000 svenskar avlider i sviterna av spanska sjukan detta år. Politiskt är Nils Edén svensk statsminister och han leder en liberal-socialistisk koalitionsregering, uppbackad av socialdemokraternas Hjalmar Branting. Hela Sverige står inför randen av ett inbördeskrig samtidigt som man måste hantera en humanitär katastrof. Politiskt genomdriver Edén/Branting den största politiska reformen under 1900-talet, i december driver regeringen igenom principbeslutet om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Så här i eftervärldens ögon är det ingen som ifrågasätter Edén/Brantings i många avseende handfallna strategi för att hantera spanska sjukan, utan istället hedras deras i många avseenden unika och framgångsrika beslutsamhet att driva igenom rösträttsreformen.

Allt det här tänker jag på då jag ser statsminister Stefan Löfven hålla ett TV-tal till nationen förra söndagen. Jag försöker erinra mig de gånger jag har sett våra statsministrar hålla TV-sända tal till nationen. Det kan vara 1992 då jag från Rindö, KA 1, såg Carl Bildt hålla ett tal då lasermannen härjade som värst. Naturligtvis kommer jag ihåg 2003 då Göran Persson höll ett tal efter Anna Lindhs bortgång och nu i våras då Stefan Löfven höll ett tal efter pandemiutbrottet. Kan jag ha missat något tal? Ingvar Carlsson höll väl inget efter Olof Palmes bortgång? Hur som helst, det är vid få tillfällen våra statsministrar adresserar hela nationen i ett TV-sänt tal, och nu har alltså Löfven hållit två inom loppet av ett drygt halvår.

År 1918 pågår en bred debatt i riksdagen kring rösträttsreformen. Man kan tycka att den viktigaste politiska frågan vore hanteringen/strategin för att undvika spridningen av spanska sjukan eller öka resurserna till sjukvården men den stora frågan är rösträtten. De allra flesta av de 40 000 människor som avlider under 1918 dör under november och december, samtidigt som den häftigaste debatter kring rösträtten sker. Nils Edéns fokus är tydlig då han den 17:e december enligt riksdagens protokoll säger, ”Landet behöver alla dessa krafter, och de ha alla rätt att göra sin röst hörd”.

Stefan Löfvens tal är fullt med både pekpinnar och ödesmättade uppmaningar. ”Träffa enbart människor du bor ihop med”, budskapet är dystert, ”det blir värre innan det blir bättre”. Historieintresserad som jag är, samt eftersom jag bland annat har en master i pedagogik, kan jag inte låta bli att fundera kring statsministerns retoriska grepp i jämförelse med andra demokratiska ledare genom historien. Läser ni många av presidenters tidigare tal i ”State of the Union” är det hopp om en bättre framtid som genomsyrar alla tal. Mitt i depressionens USA, år 1933, vädjar exempelvis president Roosevelt till medborgarnas optimistådra genom sitt kända uttalande om ”det enda vi har att frukta är fruktan själv” och den 27:e augusti år 1939 håller Per Albin Hansson sitt berömda tal och ”slirar” en del på sanningen genom meningen ”Vår beredskap är god”. Allt för att ingjuta hopp, allt för att stärka medborgarna, allt för att sända signalen att i slutet av tunneln finns det något ljusare.

Jag antar att vi, svenska medborgare och invånare, nu verkligen ska förstå allvaret och att Covid-19 prövar oss som nation i varje ögonblick av vårt liv. Det är statsministerns hårda budskap. Han vill inte sända ut hopp. Varje dag prövas vi, i hemmet, i matvarubutiken, på löpturen. Det är inget fel med det men historiskt är det här ett helt nytt grepp som vår statsminister använder sig av. Det fanns inget hoppfullt i hans tal, det fanns bara uppmaningar om avstånd och att vi ska ta vårt ansvar, som fria medborgare i en redan stolt demokrati. Ingen ifrågasatte Edén/Brantings spanska sjukan-strategi, just för att det fanns helt enkelt inga andra och bättre politiker att hantera krisen på ett annorlunda sätt än vad som redan gjordes. Ingen ifrågasatte deras fokus på rösträtt. De har nu gått till historien, som de svenska ledare som införde rösträttsreformen, mitt under en pandemi som dödade mångdubbelt fler människor i Sverige under bara december 1918 än under hela Covid-19.

Ibland är det bra med jämförelser och att få perspektiv på sin egen samtid. Båda pandemierna är hemska, båda kräver att vi medborgare tar vårt ansvar men politiskt hanteras dessa helt annorlunda. Tänk om vi i Sverige hade haft ett ”State of the union” tal. Jämförelsen mellan Nils Edéns ”State of the union” tal i januari år 1919 kontra Stefan Löfvens i januari år 2021 hade varit spännande. Tycker inte ni det?

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: