Igår kväll fick jag ett mail från en gammal medarbetare som jag var med att anställa för 15 år sedan. Vederbörande lämnade regionen för länge sedan efter väl utfört arbete för en ny karriärväg och vi har sedan dess enbart följt varandra via sociala medier. Nu visade det sig att den arbetsgivaren som min vän arbetar för hade omorganiserat och låtit alla sina chefer söka om sina tjänster, min vän som är över 60 år fick då det överraskande och obekväma samtalet att ”efter sommaren är det en ny chef på din chefsstol”. Min vän fick välja på att frivilligt lämna med ett avgångsvederlag eller vara kvar i företaget men att omplaceras till en ny skapad tjänst.

Min första reaktion då jag läste mailet var att så här får det inte gå till. Idag ringde jag därför upp min vän då jag cyklade iväg på ett ärende och vi hade ett långt coachande samtal. Rent arbetsrättsligt verkade allt ha gått rätt till, vad jag som gammal HR-direktör kunde bedöma. Hela omorganisationen hade förhandlats fram med de fackliga parterna i vederbörlig ordning, de fackliga parterna hade varit med genom hela processen och även i tillsättningsprocessen av de nya cheferna och även vid erbjudandet kring den nya tjänsten alternativt avgångsvederlag. Hela processen verkar därför arbetsrättslig hållbar.

När vi hade lagt på efter att jag givit en del råd kring hur min vän ska tänka framöver funderade jag länge på ett begrepp som min vän återkom hela tiden till. Begreppet ”åldersrasism” satte min vän sina känslor på genom hela samtalet. Frustrationen, besvikelsen och inte minst den diskriminerande känslan som åt upp min vän inifrån upptog större delen av min förmiddag.

Att göra allt rätt i en omorganisation är en sak men det finns något i den här historien som jag känner skaver och det är synen på oss erfarna som genomsyrar mycket av svenskt arbetsliv just nu. Ni vet alla vad jag tycker om centerns ungdomsförbunds hemska utspel gällande Britt-Marie 45 år (se detta blogginlägg). Det är åldersdiskriminering så det skriker om.

Jag är föga förvånande, tvärt emot CUF och i det här fallet min väns arbetsgivare, för en stark åldersspridning i en arbetsgrupp. Man kompletterar varandra med sina olika personligheter och olika erfarenheter vilket inte minst kan ge olika perspektiv på gemensamma frågor som dyker upp vilket utvecklar verksamheten. Åldern är den faktorn som jag brukar tänka minst på som chef för en arbetsgrupp. Erfarenhet brukar visserligen generera en större minnesbank och större möjligheter att lösa problem utifrån tidigare upplevda liknande situationer samtidigt som vid en förändring kan det vara ovärderligt att en icke-erfaren person kommer in och ser på problemet med nya, fräscha ögon.

För egen del har jag nu varit arbetslös i över 4 år och självklart råkat ut för dold åldersrasism då jag har sökt arbete eller konsultuppdrag. Jag la av att söka jobb för något år sedan efter att ha sökt 112 tjänster eller uppdrag och jag la in en skyddsbarriär för mig själv att nu räcker det med förnedring. I mitt fall kunde rekryteraren alltid skylla på att jag var överkvalificerad eller tidningsskriverier eller något annat men i minst två fall kände jag att rekryteraren egentligen ville säga detta:

”Styrelsen har förbjudit mig att rekrytera någon över XX ålder.”

Cykeln tar mig allt närmare Malmö stadsbibliotek. Jag färdas dit för att hämta ut några reserverade böcker. Det är ett underbart väder för cykling, varken för varmt eller kallt. Inte heller någon större vind att tala om. Cykeln går nästan av sig själv. När jag cyklar in i slottsparken kommer ett annat minne upp i mitt huvud. Vi får nog backa många år tillbaka i tiden. Jag är rekryterande chef och jag slåss för att vi ska rekrytera den bäst lämpade till en tjänst vi har utlyst. En väl kvalificerad person som både är den mest lämpade och den med bäst erfarenhet söker tjänsten. Vederbörande gör en utomordentlig intervju och referenstagningen bekräftar bilden. Detta är rätt person för tjänsten. Jag är dock den enda i rekryteringsgruppen, där både representanter från fack samt verksamhet sitter med, som delar min åsikt om att det är självklart att vi ska välja denna kandidat. Alla delar visserligen min bild att vederbörande är den mest kvalificerade och att vederbörande slår ut alla andra kandidater. Problemet satt inte där, problemet satt i att vederbörande åldersmässigt var 63 år.

Jag har antagligen någon form av köns-, hudfärgs- och ålderslöst seende. Det är en defekt jag har. Jag ser rätt person på rätt plats framför mig, oavsett kön, hudfärg eller ålder. Det här blogginlägget handlar om ålder och jag tycker ”årsrik” är en persons största tillgång. Varför inte arbetsgivare tar bättre vara på det övergår mitt förnuft. Som gammal HR-direktör vet jag också att det finns en beteendekänsla som sprids i ett företag som har med hur man hanterar medarbetare kring ålder. Sysslar man med medveten åldersdiskriminering urholkar man det företagets kultur och image.

I min väns företag tänker säkert de som får vara kvar på sina chefsstolar efter omorganiseringen:

”Nästa gång är det min tur.”

Om man istället skulle göra tvärt om och ha en aktiv HR-strategi som bygger på att satsa på kompetensutveckling för redan anställda och anställa medarbetare som även är årsvisa känner dessa medarbetare så här:

”Här värderas erfarenhet och kunnande, lika bra att ge allt i mitt nuvarande arbete så att även jag blir uppmärksammad.”

Jag tror nämligen stenhårt på att skapa en god HR-kultur i ett företag. HR-strategin ska bygga på tillit, trygghet och där alla behövs. Ett inkluderande förhållningssätt istället för exkluderande. Som jag kanske sagt tidigare är jag inte förtjust i begrepp som ”Nöjda medarbetare” för det kan man vara utan att behöva prestera någonting på ett arbete. För mig handlar allt om kommunikation och beteenden. Jag vill ha aktiva medarbetare och ett tillitsfullt chefskap som skapar förutsättningar för en arbetsplats där engagemanget saknar ålder. Man ska känna sig trygg på sitt arbete, oavsett om man är medarbetare eller chef. I ett företag där åldersdiskriminering är en del av företagskulturen är dessvärre rädsla också en del av företagskulturen.

På Malmö stadsbibliotek råder det fortfarande strikt coronarestriktion. Du får enbart komma in och låna böcker, inte sitta och läsa eller göra annat. Dessutom måste det vara relativt få i huset, annars får man vänta utanför. Jag fick grönt ljus. Tänker på allegorin kring grönt och rött ljus. Här råder ingen åldersrasism, alla är välkomna. Det enda som ger rött ljus är om det är för många människor på plats samtidigt, inte hur gammal du är.

Avslutningsvis kanske ni undrar hur det gick i den där rekryteringen för många år sedan då rätt person till tjänsten var 63 år? Självklart anställde vi vederbörande och ingen av oss ångrade det. En av våra bästa rekryteringar.

/m

Hon ringer mig för att tacka mig och ge sin läsupplevelse efter att ha läst min bok, Jag är paria. Det är säkert tio år sedan vi träffades första gången. Hon deltog i en av mina chefsutbildningar och sedan coachade jag henne individuellt några gånger i början av hennes chefsbana. Jag är glad att hon återknyter kontakten efter att vi de senaste fyra-fem år sedan inte hört av varandra.

Hon ber om ursäkt för att hon inte hörde av sig då drevet gick.

”Ingen fara”, svarar jag. ”Du hörde ju av dig nu.”

Efter att ha diskuterat min bok gled samtalet in på hur arbetslivet är just nu när vi sakteligen glider in i post-covid. Hon berättade om det kaos hon uppfattar råder i organisationen. Jag ifrågasatte inte, det är ju hennes upplevelse och hon är ju trots allt mitt i det. Medan jag lyssnade på henne slog det mig hur mycket HR-relaterat och beteenderelaterat frågorna tenderar att handla om. Jag gav henne tips om att läsa en gammal artikel från Harvard Business Review som jag själv tyckte var bra då den kom ut för något år sedan.

Då vi avslutade vårt samtal med orden att vi inte fick låta fem år gå till nästa gång vi hörs igen la hon till:

”Nästa gång vi hörs har kanske allt återgått till det vanliga igen, men jag tvivlar.”

Hennes ord satte sig i mitt huvud och under eftermiddagen funderade jag på det här med begreppet ”återgång”. Egentligen är jag inte förtjust i ordet eftersom det signalerar något bakåtsträvande, något som en organisation har haft och något som man går tillbaka till. Ingen tror väl att organisationer och de som arbetar ska gå tillbaka till något som var innan covid, kanske finns det dem som vill det, men bakåt ska vi inte, alla organisationer måste framåt.

Det nya arbetslivet post-covid är något nytt. Det är naturligtvis lätt att fokusera på allt det negativa som blivit men samtidigt finns det ju massor av positiva delar som är väl värt att lyfta upp. Jag tänker på verksamhetsutvecklingen som sannerligen blivit mer effektiv med den ökade digitaliseringen, kundbemötande digitalt för de som kan, medarbetare som fått utvecklade arbetsuppgifter, som kanske fått utökade ansvarsområden som man löst med bravur och inte minst effektivare möten. Naturligtvis är man svältfödd efter fikastunder IRL och fysiska möten på plats men det är det som blir det nya ledarskapets utmaningar.

För samtidigt som en ledare vill bibehålla det som utvecklats positivt under covid måste man nu tänka på den utmaning som finns i medarbetares ”återgång” till den fysiska arbetsplatsen. För egen del tycker jag det verkar lite väl sent att tänka på det nu men som min chefskollega upplyste mig om verkar det inte finnas någon plan alls hos just hennes organisation.

För egen del tänker jag som alltid på att den goda chefen/ledaren är den stabilitet och trygghet som en organisation behöver för att navigera rätt i det nya post-covid arbetslivet. En chef som har tänkt igenom och diskuterat igenom med sakkunniga i sin närhet kring vad gör vi med medarbetare som vill fortsätta arbeta hemifrån exempelvis minst tre dagar i veckan? Vad gör vi om vissa måste vara på plats full tid för deras arbetsuppgifter kräver det och vissa arbetar på distans och det blir psykiska slitningar däremellan? Om det som vi nu upplever som normalt och det som vi uppskattar, det vill säga att arbeta på distans, försvinner igen, hur kommer medarbetarna må då?

Som gammal HR-direktör vet jag mycket väl att efter kriser, vad det än må vara för kris, brukar en återhämtningsfas vara nödvändig. Efter en strejk exempelvis där vissa har arbetat mycket för att klara verksamheten med begränsad kapacitet är medarbetare trötta och vid dessa tillfällen behövs ett tydligt och förstående ledarskap. Likaså borde det vara nu, om vi ser det som nu pågår som att vi håller på att lämna en längre pandemikris och övergå i något nytt.

För en ledare i en organisation kommer det att ställas nya utmanande frågor i post-covid arbetslivet. Hybridarbetsplatser kommer att bli det nya, det digitala kommer ses som något som är den nya grundnivån och möten kommer ske i fysisk form, hybridform och enbart digitalt. Tiden har sprungit iväg och gruppdynamiken i olika konstellationer kommer att ställas på prov. Nya medarbetare har säkert inte setts IRL även om de anställts för något år sedan och underliggande konflikter som legat och pyrt under covidtiden kanske blossar upp under de fysiska mötena som nu återigen börjar fungera.

Som ledare tänker jag därför att du måste var lyhörd och involverande i ditt ledarskap den här tiden men samtidigt tydlig då det exempelvis gäller vissa detaljer såsom hur fysisk distans ändå kan upprätthållas på en arbetsplats eftersom vi fortfarande har riktlinjer kring detta inom covid-hanteringen. Du måste tänka in vad som ni på arbetsplatsen har lärt er under covid-tiden, vad vill ni ha kvar, vad vill ni förändra och hur ska det fungera efter covid. Fokusera så mycket som möjligt på alla fördelar som kommit med covid, de vill du både behålla och utveckla.

Samtidigt som du gör detta tänker jag att du ska vara ödmjuk i din ledarstil. Pröva er fram och involvera dina medarbetare i att testa saker, utvärdera och sedan ta ett beslut. Av erfarenhet brukar ett sådant förhållningssätt minska ett eventuellt medarbetarmotstånd vid förändringsarbete. Det möjliggör också för dig som ledare att du kan backa lättare om det blir fel.

Allt det här ovan nämnda kanske är självklart för er som numer är i arbetslivet. För egen del har jag ju lämnat det sedan länge men jag hoppas att det är en stimulerande och rolig tid att vara ledare och medarbetare i en organisation som utvecklas. Det hade jag tyckt.

/m

Då är min nya bok Jag är paria ute i handeln. Det känns underbart!

I helgen hade jag en releasehelg för mina närmaste vänner och släktingar i sommarhuset utanför Kalmar. Vi hade verkligen tur med vädret. Det blev en solig och varm eftermiddag och kväll. Dagen efter svepte ett häftigt regnväder in över området och dränkte det mesta. Då tänkte jag på Paulus berömda rad i Romarbrevet, Om Gud är med dig, vem kan då vara emot dig.

Här kommer några bilder från helgen:

Försäljningen av boken har tagit fart och jag har nu sålt slut på de 100 exemplar jag som författare erhöll. Som tur är har jag 100 nya exemplar som dimper ned hemma hos mig i veckan. Tusen tack till alla som köper. Vill ni ha ett signerat exemplar så kan ni följa denna länk så ombesörjer jag signering och frakt. Om ni vill köpa direkt av bokhandeln eller näthandlarna finns boken att köpa överallt där böcker säljs. Länkar till några inköpsställen finns i högermenyn i denna blogg.

Jag är väldigt ödmjuk över att ni är så många som berörs av min berättelse. Många av er tar er dessutom tid att skriva personliga meddelanden till mig om era läsupplevelser. Jag är synnerligen tacksam för all feedback.

Tills vi hörs i nästa blogginlägg – läs och njut!

/m

Då har datumet den 6:e augusti 2021 äntligen kommit och min bok Jag är paria släpps. En bok som jag har kastat, skrivit om flera gånger och många gånger ångrat att jag har skrivit. Nu är den ute på marknaden och jag kan inte påverka den något mer. Nu får den leva sitt eget liv. Lev väl!

Det är mars 2018. Det är dagen efter Benny Fredrikssons tragiska död. En journalist ringer mig och undrar hur jag mår. Först tycker jag det är en märklig fråga men efter en stund glider samtalet in på att journalisten är ångerfull för det mediadrev jag utsattes för under hösten 2017. ”Oförskyllt”, säger journalisten.

”Om ni tycker så kan ni väl gå ut och säga att ni gjorde fel”, säger jag.

Vederbörande svarar:

”Det förstår du väl att en tidning aldrig kan erkänna att den har gjort fel.”

Då jag avslutar samtalet börjar jag skriva. Jag har journalistens ord ringande i mina öron samtidigt som jag terapeutiskt bearbetar mitt år 2017. Jag låter tangenterna tala och jag skriver ett första utkast relativt snabbt. Min älskade sambo, Anette, samt min före detta regiondirektörskollega i Halland, Catarina Dahlöf, får läsa ett första utkast. De ger mig värdefull input och jag skriver om. Nu ber jag min sambo samt min barndomsvän Ronny att läsa manuset efter bearbetningen. Båda blir chockade och undrar hur jag mår. Jag inser att arbetet med manuset kanske snarare är terapeutiskt än litterärt och jag drar hela min fil till min Mac:s papperskorg.

Där ligger nu manuset och det hade säkert legat kvar i papperskorgen om inte min sambo börjat fråga efter det. Jag erkänner för henne att jag har kastat det och hon blir upprörd.

”Du kan väl inte kasta ett helt manus?”

Säga vad man vill om en Mac men jag trycker på papperskorgen och där ligger manuset. Jag drar tillbaka det till hårddisken, börjar läsa det ånyo, reviderar det igen och känner att det finns en viss potential. Mitt förlag, Hoi förlag, som gav ut min första bok Viljans makt blir de första inom förlagsbranschen som får läsa det. De svarar först att det är intressant men sedan svarar de att de hellre vill ha uppföljaren till Viljans makt. Jag står därmed utan förlag.

Efter diverse letande säger Ekström & Garay att de gärna ger ut mitt manus. Manuset bearbetas ytterligare och efter en social media-förfrågan om vilken framsida boken skall ha är vi så framme vid dagens release.

Boken har kunnat förhandsköpas via mig och det var med stor vånda jag släppte iväg de första exemplaren till andra läsare. Det känns som att en hel del av min själ blottläggs i denna bok så fortfarande fanns det en viss motvilja att låta andra ta del av min berättelse.

Jag kan nu andas ut. Den har mottagits över förväntan. Nästan översvallande. Jag är oerhört rörd och vill med detta tacka alla som givit mig feedback.

Till er andra som är nyfikna – köp boken!

Tack / m

Har lämnat Skåne för några dagars ensamtid i sommarhuset i de småländska skogarna. Har två samtida hemtentamina i form av Systematisk teologi Dogmatik och Religionspedagogik och vad passar då bättre än att låta mitt älskade sommarhus vardagsrum bli mitt kontor för några dagar och nätter. Här sitter jag och lyssnar på naturen utanför samtidigt som jag försöker sätta på pränt det jag har lärt mig från alla dessa föreläsningar och från kurslitteraturen. Ensamtiden tär inte på mig just nu, den är en gåva. Varken tid eller sociala relationer utanför detta rum spelar någon roll. Jag är ensam med mig själv och mina tankar.

Jag är väldigt förtjust i de medeltida mystikernas olika skrifter och Johannes av Korset bär jag nära mitt hjärta. Han har ett uttryck som jag många gånger återkommer till då jag känner mig ensam, det är Själens mörka natt, där Johannes av Korset beskriver en viss period i en persons andliga liv som speciellt mörk eller då det andliga livet känns torrt. Gud känns mer avlägsen än någonsin under dessa stunder.

Den självvalda ensamheten, vilket jag nu har påtagit mig under några dagar, är naturligtvis något helt annat än den påtvingande ensamheten. Själens mörka natt kan låta som något tungt, mörkt, sorgligt och hemskt men i mitt fall måste jag säga att det är det omvända.

Vid två eller tre-tiden i natt la jag av med mitt skrivande och gick ut för att andas in lite syre. Det var kolsvart, mörkt, ljudlöst och själens mörka natt intog hela mitt inre. Mellan vissa sprickor i molntäcket spred stjärnorna och månen sitt ljus. Kylan som omslöt mig var befriande på ett sätt som jag inte hade förutsett.

Jag tog in nuet. Stjärnornas ljus var starka eftersom det inte fanns några andra ljus i närheten. En lätt bris viskade i trädkronorna och jag satte mig på en av trädgårdsstolarna och njöt. Under ett ögonblick fick jag för mig att sluta mina ögon. Varför jag gjorde detta får jag kalla instinkt. Jag vet helt enkelt inte varför jag blundade för omgivningen som omslöt mig var minst lika mörk som då jag slöt mina ögon.

Det instinktiva blundandet fick mig dock att tänka på bedjande personer utifrån termen själens mörka natt. Att blunda är vanligt då man vill utesluta världen utanför och låta enbart tankarna äga seendet. Tror man på en transcendent (utomvärldslig) Gud och vill kommunicera med Gud, ja, då är nog ett letande efter Gud med ögonen öppna inte det bästa verktyget. Du ser helt enkelt inte en transcendent Gud med dina världsliga ögon.

Jag måste helt enkelt gå vägen via en mörk natt med mina sinnen för att ha en chans till kommunikation. Med mina sinnen, tankar och mörkret omslutande mig är jag nog närmast en Gud som beskrivs som bortom allting i denna världen. Då slår det mig plötsligt att eftersom Gud är bortom allting måste jag nog mörklägga allt. Det är ju därför jag ser stjärnorna. De är alltid där men på dagen är de omslutna av diverse annat ljus så vi ser inte de fantastiska stjärnorna förrän allt annat ljus tas bort. Det är det som är Johannes av Korsets terminologi och mening med själens mörka natt. Mörklägger jag allt kan jag ta in sådant jag annars ej kan ta in.

Jag försöker mörklägga mina sinnen, mörklägger mina tankar och jag omsluter mig av mörkret. För att kunna öppna upp mot det utomvärldsliga måste jag helt enkelt bejaka mörkret…omsluta allt med mörker.

Vet inte hur länge jag satt där i mörkret. Blundandes, med mörklagda sinnen och mörklagda tankar. Kanske sitter jag där än. Pröva själv…möt själens mörka natt någon gång. Du ångrar dig inte.

/m

En gammal Regiondirektörskollega hör av sig och undrar hur jag har det. Alltid roligt att prata gamla minnen och efterhöra hur livet är på arbetsmarknaden. Efter att ha avhandlat de vanliga ämnesområdena frågar min kollega om jag förresten har sett Britt-Marie 45. Jag blir som ett frågetecken och tror först att det handlar om någon bekant till oss båda som jag totalt har missat. Min kollega skrattar men förklarar sedan att det är en film från CUF (Centerns Ungdomsförbund) som har blivit en snackis ute på arbetsplatserna runt omkring landet. I alla fall enligt min kollega.

Det handlar om Britt-Marie 45 år som tydligen enbart fikar på sitt arbete och nuvarande LAS-lagstiftning skyddar henne, istället för hårt arbetande ungdomar, enligt CUF-filmen. Min kollega och jag förstår ingenting. Vår erfarenhet av 45-åringar är att de är väldigt effektiva och produktiva och att det istället handlar om personlighet snarare än ålder i arbetssammanhanget.

Då vi har avslutat vårt samtal kan jag inte låta bli att snegla in på CUF:s kampanjfilm för att ändra LAS. I filmen raljerar CUF över åldersskillnaden och sätter likhetstecken mellan ung=pigg och 45 år och över=trött. Budskapet är tydligt. Ny lagstiftning behövs. LAS skyddar de äldre (i CUF:s mening 45 år och därutöver) och missgynnar de yngre. De äldre (läs 45 år och därutöver) borde flytta på sig. Onekligen har CUF verkligen lyckats i sin kampanj. Det är en klassisk budskapsfilm som slår mot maggropen.

Naturligtvis är det åldersrasism så det skriker om men de lyckas med att få ut sitt budskap. Jag är den första att medge att LAS onekligen har en viss inlåsningseffekt men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över att det problem som CUF tar upp i sin film redan hanteras av lagstiftningen. Vi har nämligen en lagstiftning som bygger på att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Därtill har arbetsgivaren redskap i form av chefer som i sitt ledarskap agerar och skapar tillsammans med medarbetare ett aktivt ledarskap och ett aktivt medarbetarskap. Skulle en medarbetare, oavsett ålder, enbart sitta och fika, finns det HR-redskap i form av exempelvis utvecklingsplaner, individuella mål, individuella uppföljningar och inte minst ett starkt verktyg i form av lönesättning och lönerevidering. En chef har inte bara en rättighet att sätta 0 kr i lönerevidering ifall en medarbetare inte levererar utan en skyldighet. Inom rådande lagstiftning kan redan idag en icke-produktiv medarbetare leda till avskiljande från tjänst.

Jag är tvärt emot CUF för en stark åldersspridning i en arbetsgrupp. Man kompletterar varandra med sina olika personligheter och olika erfarenheter vilket inte minst kan ge olika perspektiv på gemensamma frågor som dyker upp vilket utvecklar verksamheten. Åldern är den faktorn som jag brukar tänka minst på som chef för en arbetsgrupp. Erfarenhet brukar visserligen generera en större minnesbank och större möjligheter att lösa problem utifrån tidigare upplevda liknande situationer samtidigt som vid en förändring kan det vara ovärderligt att en icke-erfaren person kommer in och ser på problemet med nya, fräscha ögon.

Det som är det sorgliga med CUF:s utspel är den tydliga åldersdiskrimineringen de ger uttryck för. Att de vill förändra LAS har jag viss förståelse för men budskapet att de yngre är pigga och de äldre (läs 45 år och därutöver) är trötta och icke-produktiva vittnar om en människosyn som jag tycker är sorgligt att CUF har. Jag inser naturligtvis att deras syn på andra människor kommer ändras i takt med att deras egna livserfarenhet fylls med år men den visheten bör man ha i sin etiska och moraliska kompass från början. Att hantera andra människor, oavsett ålder, med värdighet och respekt ska komma med modersmjölken.

Avslutningsvis kan jag ju dock konstatera att jag föregår med gott exempel enligt CUF. Jag lämnade arbetsmarknaden vid 47 års ålder och lämnade på så plats utrymme till någon yngre. Låt gå att jag de sista tio åren av mitt arbetsliv sällan hade tid för att fika någon längre stund…men att jag alltid tog mig den tiden för att ha möjlighet att umgås med mina arbetskamrater över åldersgränserna!

/m

Då börjar resan med skrivande, redigering och layoutande gå mot sitt slut. Idag går inlaga samt bildomslag till tryckeriet. Om allt går som det ska är min nästkommande bok färdig för release under juni.
Det har varit en lång resa för detta manus. Jag skrev det mest som en slags terapeutisk övning för mig själv under hösten 2018 och våren 2019. Under lång tid låg det i byrålådan innan jag bestämde mig för att pröva en utgivning. Jag är tacksam att Ekström & Garay tog sig an mitt manus och att det nu förverkligas i form av en utgiven bok.

Jag är paria är en historia om etik, moral och människors felbarhet. Om hur till synes obetydliga steg kan leda till något mycket större. En historia om sanning, tvetalan och villfarelser. Om hur förlåtelsen har en kraft utanför ens egen påverkan. En historia om hur livet vänder då man minst anar det. En historia om ofullkomlig kärlek, övermäktig kraft och bristande förståelse. Om det outsagda och det ofattbara. Boken blandar samtidens utmaningar, mänskliga relationer med existentiella frågor. I boken får vi får vi följa fyra huvudkaraktärer. En politiker som inte drar sig för att ta till lögner för att få medialt strålkastarljus på sig eller behålla sin maktposition. En hårt arbetande journalist som alltid sätter en bra story först. Frågan är om storyn är viktigare än sanningen? En hög chef som brottas mellan att ge allt för sitt uppdrag och släppa sitt uppdrag då omgivningens lögner kontra sanningens vitöga hinner ikapp honom. Till slut har vi en vän till chefen som låter sin beundran bli en besatthet och så är en stalker född. Det är en hederlig klassisk historia om det goda som möter det onda men med en annorlunda tvist. Den som förefaller göra rätt, kanske gör fel? Den som förefaller vara god, kanske är ond? Finns det ljus även i de mörkaste av personliga handlingar? Kan en människa både vara god och ond? Vad driver oss människor att ibland vilja söka oss till medialjuset och ibland vilja fjärma oss?

Det blir spännande och en aning nervöst att nu lämna över den här bokens öde från den trygga byrålådan till ett färdigt bokexemplar att ta del av för vem som det vill. Läs den gärna!

Måndag morgon. Region Skåne har gått ut med information om att alla mellan 50-59 år i Skåne nu kan boka tid för vaccinering mot Covid-19. Jag är visserligen riskgrupp men det har naturligtvis inte Region Skåne koll på och jag tänker att jag snällt inväntar åldersindelade fasen i prioritetsordning istället. Att Region Skåne inte har koll på riskgrupper och annat har jag förståelse för. Det bor ju trots allt ganska många i detta län. Region Skåne gör säkert så gott de kan.

Försöker logga in på 1177 som Region Skånes hemsida informerar mig om att jag ska göra. Tänker att det nog är många som försöker logga in och förbereder mig på långa svarstider. Till min förvåning får jag upp hemsidan direkt och trycker på logga in. Där tar det dock stopp efter att jag har blivit uppmanad att identifiera mig med Bank-ID. Det blir hela tiden en loop och jag återkommer till logga in-sidan efter att jag har loggat in. Försöker ett tiotal gånger innan jag ger upp. Tänker att de som arbetar med 1177 trots allt gör så gott de kan.

Medan jag låter tiden gå funderar jag på min intuitiva uppfattning att alla människor gör så gott de kan. Jag har för mig att Sokrates var en av de första att uttala detta (om vi får tro efterkällor eftersom inga samtida källor finns om Sokrates). Han lär ha sagt något i stil med att eftersom alla gör så gott de kan är det via utbildning och inte via något straff som exempelvis brottslingar ska hanteras.

För mig kanske det handlar mer om uppförande, när jag tänker efter. Människor som hela tiden uppför sig på ett sätt som är det bästa de kan är nog det jag tänker på när frasen de gör så gott de kan kommer upp i mitt medvetande. Som vanligt handlar det om kommunikation men även flexibilitet, uthållighet och inte minst impulskontroll och att besitta sociala förmågor. I helgen inhandlade jag Johan Berggrens nya bok om Israel-Palestinakonflikten (Den perfekta konflikten), ett alltid högaktuellt ämne, och även om jag enbart har hunnit ett femtiotal sidor in i boken inser jag att det hade varit bra om alla i konflikten haft ett uppförande som präglades av att man gör så gott man kan. Det hade nog underlättat en konfliktlösning.

Efter dessa funderingar återgår jag till 1177 och försöker logga in igen men hamnar nu i någon slags kö för att logga in. Tänker att de som arbetar med 1177 nu har gjort så gott de kan och insett att problemen med inloggningen måste bero på att för många försöker logga in samtidigt och därför har de skapat ett köverktyg. Efter att ha väntat i fem minuter kommer jag till inloggningen igen. Tyvärr inträffar samma loop som tidigare och jag kommer inte in. Tänker att 1177 gör så gott de kan och går in på Region Skånes hemsida för att se om det finns någon information om hemsidans problemlösning där.

På Region Skånes hemsida blir man hänvisad till en informationssida om vaccinering. Där står det bara att från och med klockan 09.00 idag kan man i min åldersgrupp via 1177 boka in sig för vaccinering. Tänker att de gör så gott de kan men det känns som en loop som man inte kommer ur. Längre ned finns en lista på de mottagningar som utför vaccinering. Klickar in på KRY.SE som har en mottagning i Lund där man kan vaccinera sig. Väl på den hemsidan finns det dock bara information och möjlighet för de över 60 år att boka in sig. Tänker att de på KRY.SE gör så gott de kan och stänger ned hemsidan.

Går istället in på SKR:s hemsida och läser snabbt Ekonomirapporten. Blir irriterad. Staten har formligen öst skattepengar på Sveriges kommuner och regioner, vilket innebär att samtliga 274 kommuner och samtliga regioner går med plusresultat. Någon inom Finansdepartementet har uppenbarligen inte gjort så gott den har kunnat. Att kompensera är en sak men att överkompensera är enbart dumt.

Lämnar vaccinationsbokningen och ekonomirapporten. Även om alla gör så gott de kan finns det uppenbarligen förbättringspotential i vårt samhälle och tur är väl det. Tänk om devisen alla gör så gott de kan skulle innebära att allt är perfekt, då skulle exempelvis detta blogginlägg inte ha blivit skrivet och du hade istället för att läsa dessa rader gjort något perfekt. Kanske är det så att devisen om att alla gör så gott de kan innebär en förmåga till utvecklingspotential. Att det är något gott som följer med devisen?

I en bok från Lars H Gustafsson läste jag en gång för länge sedan detta. Tro alltid barnet om gott. Utgå ifrån att barnet vill dig väl och att det gör vad det kan för att samarbeta. Han menar uppenbarligen att vi alltid måste se barnet i ett utvecklingsperspektiv. Jag skulle vilja vidga det till att omfatta inte bara barn utan alla människor. Successivt utvecklar vi förmågor av olika slag: kognitiva, språkliga, emotionella och sociala. Utvecklingen ser olika ut och går i olika takt hos olika människor. Beroende både på genetik och erfarenheter på vägen och de möjligheter till stimulans som erbjuds. Samtidigt möts vi alla av olika förväntningar, utmaningar och krav. När människor utsätts för krav som de utvecklingsmässigt ännu inte klarar av uppstår en konflikt och vi människor reagerar på olika sätt. Vissa med trots, andra med tystnad och en tredje genom att fly.

Uppstår en diskrepans mellan krav och att människan, trots att man gjort så gott man har kunnat, inte lever upp till kraven ser jag två möjligheter till att lösa denna diskrepans. Den ena handlar om att anpassa miljön och kraven till vad människan faktiskt klarar av. Det andra är att genom utveckling och målmedveten metod hjälpa människan att bemästra situationen. Då är vi tillbaka till Sokrates och hans uttalande om att utbilda istället för att straffa.

Ska vi lyckas att hantera dessa diskrepanser som uppstår varje dag i olika sammanhang krävs förståelse för de ofta komplexa bakomliggande faktorer och orsakssamband som finns. Jag ser ju trots allt inte hur komplext det är att exempelvis arbeta på 1177:s hemsida när jag lägger till min kommentar om att alla där trots att det inte fungerar med inloggningen gör så gott de kan. En risk jag tar med mitt uttalande är att jag gör 1177 till problembäraren, men det kan ju vara jag som inte förstår det komplexa och har gjort handhavandefel vid inloggningen.

Vidare finns det ett problem med en naiv förutfattad mening som jag kanske besitter. Jag tror gott om alla och i devisen att alla gör så gott de kan finns även en underliggande etik och moraluppfattning från min sida om att ingen gör saker och ting av illvilja eller har onda avsikter. Nu tror jag inte att svårigheten med att få vaccinationstid i grunden handlar om illvilja men i andra sammanhang kan naturligtvis devisen om att alla gör så gott de kan vara missvisande. Det finns trots allt människor som vill andra illa. Tro mig, jag har råkat ut för sådana.

Med allt ovanstående låter jag nog alla som arbetar med vaccinationsinbokningen vara ifred idag. Jag gör ett nytt försök en annan dag. Min tes om att människor gör så gott de kan känner jag ändå är den mest rimliga utgångspunkten i mitt möte med andra människor. Jag ser det både som en realistisk och humanistisk utgångspunkt.

Kanske sa Tomas Tranströmer det bäst när han i de Romanska bågarna skrev dessa odödliga rader. De får symbolisera min perfekta avslutning:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

/m