Det fjärde alternativet

Det är sent en tisdag kväll i februari. Snön lyser med sin frånvaro men det är bitande kallt och med en vind som gör att ansiktet helst vill täckas in i en stor halsduk. Jag är på väg till ett medlemsmöte för fackliga förtroendevalda. Jag är kvällens huvudnummer, eller snarare sagt, den fråga som har diskuterats i månader inom detta fackförbund ska jag komma och ge ett svar på. Det är kvällens klo.

Som vanligt har jag förberett mig väl. Jag har lyssnat på många personer som har framlagt olika infallsvinklar på frågan. För- och nackdelar har vägts åt olika håll. Som alltid finns det minst tre beslutsvägar. Antingen gå den fackliga viljan till mötes, det vill säga att säga ett tydligt JA på frågan. Då får jag andra emot mig. Samtidigt vill jag så gärna gå facket till mötes för det är en viktig fråga för hela verksamheten. Det andra alternativet är att säga ett tydligt NEJ till deras önskan. Då kommer jag att få dem emot mig. Ett tredje alternativ är att INTE ta ställning alls, vilket mina företrädare framgångsrikt anammat under flera år, vilket också naturligtvis är ett beslut. Det tredje beslutet kallar jag strutsbeslut och är inget alternativ för mig. Frågan bör avgöras, frågan är bara åt vilket håll?

På vägen till mötet korsar jag centrum. Få människor rör sig i området. Kylan gör sitt. I ett av skyltfönstren ser jag siffran 4. Jag har under veckorna som föregått det här mötet försökt mejsla fram ett fjärde beslutsalternativ. Några av mina medarbetare har försökt att finna ett nytt beslutsförslag men alla förslag de har lagt fram har dessvärre inte känts rätt. I princip samtliga av alternativen har inneburit fler nackdelar än fördelar utifrån en helhetssyn och då har det tyvärr känts som att de ursprungliga tre alternativen är mer lockande.

Då jag äntligen kommer fram till lokalen och värmen glider jag tyst in längst ned i rummet för att undvika att störa den rådande diskussionen, men alla vänder sig ändå om och noterar min ankomst. Ordföranden avrundar snabbt diskussionen och säger att de ska ha en bensträckare innan sista punkten på dagordningen. Flera kommer fram och hälsar och stämningen är varm och öppenhjärtig.

Efter bensträckaren och påfyllnad av diverse tilltugg är det så dags för mig att ställa mig längst fram och meddela mitt beslut. Ordföranden inleder och ger en kortfattad sammanfattning ur deras perspektiv på frågan, och passar naturligtvis på att in i det sista marknadsföra deras tydliga vilja att jag ska säga JA till frågan. Sedan är scenen min.

Jag inleder genom att diplomatiskt gå igenom de tre beslutsalternativen och ur min synvinkel försöka ge en så fullödig helhetssyn som möjligt om olika konsekvenser av alternativen. Till slut landar jag i meningen med anledning av det jag nämnt kring konsekvenser lutar jag åt ett negativt beslut på frågan. Jag hör hur luften går ur samtliga i rummet. Två personer reser sig och lämnar lokalen. Jag kan inte tolka det annat än att det är en ren besvikelseyttring.

Naturligtvis stannar jag till alla har fått svar på sina frågor”, säger jag.

Frågorna som sedan följer lyser i princip med sin frånvaro. Det är mer irriterade uttalanden som framförs än direkta frågor. Jag försöker att respondera så gott jag kan. Ytterligare några personer lämnar lokalen. Minuter passerar och jag står längst fram och tålmodigt tar emot kritik och svarar på det som framförs. Till slut verkar det som om alla har sagt sitt och ordföranden går in och tackar mig för att jag kom.

Längst bak ser jag dock en hand som sträcks upp och jag uppmärksammar ordföranden på att det finns ytterligare en fråga. Den person som sträcker upp sin hand reser sig sakta upp och börjar med att tacka mig för att jag kom och sedan berättar vederbörande om en annan vinkel på frågan som vederbörande tänkt på ett tag. Hon lägger ut orden kring ett annat förslag på frågan och ju mer jag hör hennes resonemang inser jag att detta är det fjärde alternativet! Ingen i min stab kom fram till detta förslag, inte jag heller och ingen i den fackliga organisationen har tidigare lagt fram detta som ett alternativ.

Jag vänder mig till ordföranden och nickar. I ordförandens ögon ser jag inte bejakelse utan snarare uppgivenhet. Det fjärde alternativet är ett kompromissförslag för både arbetsgivare och fack men det är det bästa alternativet som finns under rådande omständigheter. Det är inte ett JA, det är inte ett NEJ och det är inte heller ett alternativ där vi inte tar ställning alls. Det är en väg framåt, vilket gynnar verksamheterna. Det är ett alternativ som inte helt går facket till mötes och det är samtidigt ett alternativ där arbetsgivaren måste ge efter lite. En klassisk kompromiss.

Då den personen som kom med förslaget avslutar sitt anförande inser jag att ordföranden kommer aldrig kunna bejaka detta förslag. De ville så mycket mer och facket har bundit sig vid masten kring ett tydligt JA. Det blir därför tyst i rummet. Alla tittar på mig.

Jag har inget problem med att bejaka det som nyss sades”, säger jag till slut.

Jag möter idel förvånade blickar runtomkring i rummet. Det här hade ingen förväntat sig.

Menar du verkligen det”, frågar någon.

Jag nickar. Lägger ut texten om förslagets förträfflighet. Frågan är avgjord. Det fjärde alternativet hittades till slut. Jag fattar mitt beslut.

Någon vecka senare läser jag i den lokala tidningen om frågan och dess öde. Ordföranden har uttalat sig och beklagat att arbetsgivaren inte gick facket till mötes. De ska dock fortsätta att kämpa för sin sak. Inte ett ord nämns om det fjärde alternativet, beslutet som ändå fattades.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: